18.11.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 281/23

—

fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 och 49 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, genom att

—

och fastställa att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, genom att

—

förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Att verksamhet som avser framställning och tryckning av lönebesked förbehålls endast arbetskonsulenter och andra yrkesutövare som uttömmande anges i lagen utgör ett hinder för etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, vilka friheter garanteras genom artiklarna 43 EG och 49 EG. Verksamheten vid databehandlingscentraler består huvudsakligen i att enbart följa instruktioner som kunden har lämnat. Det rör sig nämligen om att föra in uppgifter som kunden tillhandahållit i vissa dataprogram, vilket sker utifrån uppgifter som samma kund har lämnat i enlighet med gällande bestämmelser. De databehandlingscentraler som utarbetar lönebesked utför således inte något arbete som innefattar en bedömning för att i enlighet med relevant lagstiftning fastställa varje arbetstagares nettolön och som kräver en utredning av och fördjupade kunskaper om lagstiftningen på området. Att verksamhet som avser framställning och tryckning av lönebesked förbehålls arbetskonsulenter kan därför inte anses motiverat med hänsyn till syftet att skydda arbetstagarnas rättigheter, eftersom dessa arbetsuppgifter huvudsakligen är av verkställande karaktär och inte kräver särskilda yrkeskvalifikationer.

—

För att tillhandahålla tjänster för framställning och tryckning av lönebesked till små företag krävs att databehandlingscentralerna har ”bildats och består uteslutande av personer som är inskrivna i [sådana] register”. ”Detta krav förhindrar … styrelseledamöterna i utländska moderbolag att finnas bland grundarna eller vara ledamöter i styrelsen i det italienska dotterbolaget, om de inte skriver in sig i ifrågavarande yrkesregister. … [Det är] därför … här … fråga om dold diskriminering som, genom tillämpning av ett annat kriterium än nationalitet, i praktiken leder till samma resultat som diskriminering som uppenbart är grundad på nationalitet” (generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i mål C-79/01, Payroll Data Services, REG 2002, s. I-8923).

—

I den italienska lagstiftningen föreskrivs att en person som ansöker om registrering i ett sådant register skall bifoga ett hemortsbevis till ansökan. Om syftet med kravet på bosättning är att möjliggöra kontroller och eventuellt vidta sanktionsåtgärder mot de tjänsteföretag som gör sig skyldiga till lagöverträdelser, förefaller kravet vara helt och hållet oproportionerligt. Oavsett bosättningsorten är det naturligtvis möjligt att utföra kontroller och om nödvändigt påföra vilken databehandlingscentral som helst, oavsett i vilken medlemsstat den är etablerad, sanktionsåtgärder. Kravet på bosättning förefaller således inte vara motiverat av behovet av att skydda arbetstagarna, vilket de italienska myndigheterna har anfört.

—

I den italienska lagstiftning som talan avser föreskrivs att även databehandlingscentraler som är etablerade i andra medlemsstater, för att kunna erbjuda sina tjänster, inom sin interna organisation måste ha tillgång till arbetskonsulenter som är inskrivna i ett italienskt yrkesregister. Kravet på inskrivning i yrkesregistret för arbetskonsulenter förefaller gå utöver vad som krävs för att skydda arbetstagarna och innebär att det för att tillhandahålla tjänster föreskrivs ett verkligt förfarande för godkännande av de behöriga myndigheterna, utan att det görs åtskillnad mellan etablering och tillfälligt tillhandahållande av tjänster. Att bortse från denna skillnad skulle medföra att ”fördragets bestämmelser – som just avser att säkerställa friheten att tillhandahålla tjänster – förlorar sin ändamålsenliga verkan” (dom av den 3 oktober 2000 i mål C-58/98, Corsten, REG 2000, s. I-7919).