29.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 206/27


Yttrande från Regionkommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén En gemensam agenda för integration – En ram för integration av tredjelandsmedborgare inom Europeiska unionen”

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Migration och utveckling: Konkreta riktlinjer”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna”

(2006/C 206/06)

REGIONKOMMITTÉN HAR AVGETT DETTA YTTRANDE

med beaktande av

kommissionens meddelanden till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: ”Migration och utveckling: Konkreta riktlinjer” KOM(2005) 390 slutlig, och ”En gemensam agenda för integration – En ram för integration av tredjelandsmedborgare inom Europeiska unionen”, KOM(2005) 389 slutlig,

förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, KOM (2005) 391 slutlig,

Europeiska kommissionens beslut av den 1 september 2005 att i enlighet med artikel 265 första stycket i EG-fördraget rådfråga Regionkommittén i ärendet,

ordförandens beslut av den 23 september 2005 att ge utskottet för yttre förbindelser i uppdrag att utarbeta yttrandet i ärendet,

artikel 63 i EG-fördraget,

rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet,

rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och som samarbetar med de behöriga myndigheterna,

rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning,

Regionkommitténs yttrande om ”Grönbok om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU” (CdR 82/2005 fin),

Regionkommitténs yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: ’Migration och utveckling: Konkreta riktlinjer’” (CdR 223/2003 fin), EUT C 109, 30.4.2004, s. 46–49,

det utkast till yttrande (CdR 51/2006 rév. 1) som antogs av utskottet för konstitutionella frågor, EU:s styresformer och ett område med frihet, säkerhet och rättvisa den 2 mars 2006 (föredragande: Andreas Schieder, AT–PSE).

Yttrandet antogs vid Regionkommitténs 64:e plenarsession den 26–27 april 2006 (sammanträdet den 27 april).

I.   MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN: EN GEMENSAM AGENDA FÖR INTEGRATION – EN RAM FÖR INTEGRATION AV TREDJELANDSMEDBORGARE INOM EUROPEISKA UNIONEN KOM(2005) 389 SLUTLIG

1.   Regionkommitténs ståndpunkt

1.1

Regionkommittén välkomnar detta meddelande, som utgör kommissionens svar på Europeiska rådets uppmaning att lägga fram förslag till en samordnad EU-ram för integration av tredjelandsmedborgare.

1.2

I detta första svar koncentrerar sig kommissionen i första hand på olika förslag till konkreta åtgärder för en praktisk tillämpning av de gemensamma grundprinciperna för integration, samt även på ett antal EU-instrument (nya möjligheter att agera på EU- och medlemsstatsnivå för att säkerställa att de åtgärder som vidtas på de olika nivåerna är förenliga med varandra).

1.3

Kommittén konstaterar att den tabell som presenteras i meddelandet och som innehåller exempel på såväl nationella som europeiska åtgärder i samband med de gemensamma grundprinciperna för integration (som antogs av Europeiska rådet i november 2004) bygger på integrationshandboken, förberedande INTI-åtgärder samt förberedelserna inför inrättandet av en europeisk integrationsfond.

1.4

Den ordningsföljd som kommissionens förslag presenteras i har ingenting med prioritering att göra, vilket kommittén beklagar. Det är kommissionens önskan att medlemsstaterna själva bestämmer hur åtgärderna skall prioriteras.

1.5

Kommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt att integration är dubbelriktad process.

1.6

Viktigt i detta sammanhang är att åtgärder fastställs för att öka värdsamhällets anpassningsmöjligheter (dvs. ökad interkulturell medvetenhet och ökade kunskaper, acceptans när det gäller invandring). De privata organisationernas roll i samband med mångfaldsfrågor bör stärkas och samarbetet med medierna fördjupas (främja frivilliga riktlinjer för god praxis).

1.7

ReK välkomnar ståndpunkten att integration skall ske med respekt för EU:s grundläggande värderingar. Här bör framför allt medborgarkunskapsinslag i introduktionsprogrammen framhävas.

1.8

Regionkommittén gläder sig åt den uppmärksamhet som ges åt utbildning i meddelandet och vill framhålla att det är nödvändigt att vidta åtgärder och utarbeta särskilda styrinstrument inom utbildningsområdet som möjliggör en fullständig integration av invandrarna i värdlandets utbildningssystem, och därmed i hela samhället.

1.9

Kommittén vill understryka att sysselsättningen är en väsentlig del av integrationsprocessen. Framför allt är det viktigt med innovativa strategier för att motverka diskriminering, och för erkännande av utbildnings- och yrkeskvalifikationer, genom gemensamma förfaranden för erkännande av dylika kvalifikationer i samtliga medlemsstater, arbetsmarknadsparternas involvering i åtgärderna, förstärkning av utbildningskapaciteten bland småföretagare, branschorganisationer och fackföreningar samt positiva åtgärder för att främja anställningen av invandrare. Kommittén betonar att man bör fastställa kriterier för bedömning av arbetserfarenhet som är enhetliga för hela EU och tydliga och där enskilda medlemsstaters utbildningssystem och EU-ländernas medborgare inte diskrimineras.

1.10

ReK menar att integration är en dynamisk dubbelriktad process grundad på ömsesidigt tillmötesgående. Viktiga åtgärder för att främja förtroendet är t.ex. initiativ för att välkomna nyanlända och system med faddrar.

1.11

ReK betonar betydelsen av att både invandrare och mottagarlandets befolkning görs medvetna om EU:s grundläggande värderingar.

1.12

Att främja tillgången till arbetsmarknaden och till utbildningsmöjligheter samt att erkänna examina och yrkeserfarenhet utgör viktiga komponenter i integrationsprocessen, anser ReK.

1.13

Kommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt att privata och offentliga tjänsteleverantörers kapacitet för interaktion med tredjelandsmedborgare bör stärkas. Viktiga faktorer här är översättningshjälp, interkulturell kompetens, hantering av integrations- och mångfaldsfrågor, mentorprogram etc.

1.14

Ofta förekommande interaktion mellan invandrare och den inhemska befolkningen, gemensamma forum, en interkulturell dialog, information om invandrarna och deras kultur, en integrationsfrämjande miljö i städerna är faktorer som bör stärkas.

1.15

Kommittén vill påpeka att utövandet av olika kulturer och religioner garanteras i stadgan om de grundläggande rättigheterna och måste tryggas, om utövandet inte strider mot andra okränkbara europeiska rättigheter, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller den nationella lagstiftningen.

1.16

ReK vill understryka att invandrarnas medverkan i den demokratiska processen och i utformningen av integrationspolitik och integrationsåtgärder, särskilt på lokal nivå, stöder deras integration.

1.17

Kommittén välkomnar att listan med exempel på åtgärder är omfångsrik och omfattar alla viktiga integrationsområden. Den kan därför tjäna som en bra utgångspunkt för en samordning av medlemsstaternas integrationspolitik.

1.18

ReK anser att det krävs tydliga mål. Dessa bör prövas genom indikatorer och utvärderingsmekanismer i syfte att anpassa politiken, utvärdera framstegen när det gäller integrationen och göra informationsutbytet effektivare.

1.19

Regionkommittén menar att samarbete och informationsutbyte är särskilt viktiga beståndsdelar (nationella kontaktpunkter om integrationsfrågor, integrationshandboken, webbsidan om integration).

2.   Regionkommitténs rekommendationer

2.1

Regionkommittén betonar att det är medlemsstaterna själva som i enlighet med de förhållanden och traditioner som råder i det egna landet skall kunna bestämma vilka åtgärder som skall vidtas och hur, men att förslagen ses som grundkomponenter för all integrationspolitik i medlemsstaterna.

2.2

Jämställdhetsfrågor och situationen för unga invandrare och barn från invandrarfamiljer bör uppmärksammas speciellt.

2.3

Grundläggande kunskaper om värdsamhällets språk, historia och institutioner bör anses som en förutsättning för integration, menar kommittén.

2.4

Regionkommittén anser att man bör sätta in utbildningsinsatser så att invandrare ges möjlighet till ett aktivt och framgångsrikt samhällsdeltagande, exempelvis läroplaner med en mångfaldsdimension och särskilt stöd till unga invandrare inom skolan. Även förskolans utbildningsmässiga betydelse bör lyftas fram, liksom behovet av att skapa olika arbetsformer som underlättar övergången från skola till arbetsliv, och lämpliga program för detta bör främjas i medlemsstaterna.

2.5

ReK understryker att man utöver nödvändiga ”effektiva åtgärder för att minska brottsligheten bland unga invandrare”, som kommissionen framhåller, också måste satsa på förebyggande åtgärder och upplysning.

2.6

Kommittén anser att man bör främja invandrares tillgång till offentliga och privata varor och tjänster som en avgörande förutsättning för integration.

2.7

ReK betonar att acceptans för andra livsstilar och livsåskådningar har en gräns som inte kan överskridas, nämligen respekten för mänskliga rättigheter och kampen mot all slags diskriminering, framför allt diskriminering p.g.a. kön, som garanteras genom EU-lagstiftningen och internationell lagstiftning. Invandrarkvinnor måste ges särskilt skydd och ha fullständigt tillträde till arbetsmarknaden, där de skall garanteras lika rätt till sysselsättning, utbildning samt lika möjligheter att delta i det europeiska demokratiska samhällets politiska liv. Invandrarkvinnornas fria val ska värnas genom att samhället förhindrar tvångsäktenskap, bekämpar våld i hemmet, värnar kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter och förhindrar förödmjukande praxis såsom t.ex. kvinnlig omskärelse. Mänskliga rättigheter är icke förhandlingsbara. Ett åsidosättande av dessa rättigheter kan inte rättfärdigas av några som helst traditioner eller kulturer. Det är därför viktigt att det utarbetas särskilda åtgärder för information, förebyggande verksamhet, bättre stöd och ökad förståelse, så att samtliga former av diskriminerande eller förödmjukande beteende eller sedvanor kan förhindras och framsteg nås när det gäller att skapa lika möjligheter för både invandrarkvinnor och invandrarmän.

2.8

Regionkommittén framhåller att meddelandet har en tendens till ovilja att ta ställning och bristande analytisk skärpa. Det är påfallande att ”mjuka åtgärder” (som dialog, forum, informationsspridning osv.) förs fram i meddelandet, och dessa åtgärders betydelse bör inte underskattas. Åtgärder som är strukturellt viktiga för integrationen, såsom migranternas politiska medverkan, omnämns dock endast i förbigående (grundprincip 9).

2.9

Det borde göras en klar uppdelning och rangordning med avseende på politiska, rättsliga, strukturella och institutionella ansvarsområden och aktörer i värdsamhället samt åtgärdernas vikt. I enlighet med detta borde också de gemensamma grundprinciperna vidareutvecklas och förstärkas som instrument.

2.10

Regionkommittén förordar åtgärder för en konsekvent strategi på EU-nivå. Den rättsliga ramen för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter och skyldigheter, bör konsolideras.

2.11

Kommittén noterar att jämställdhetsperspektivet tas upp som en viktig faktor i meddelandet. Därför borde dokumentet också avfattas på könsspecifikt språk.

2.12

Regionkommittén anser att det inom den rättsliga ramen för inresa och vistelse bör tas hänsyn till bestämmelserna om likabehandling och invandrares rättigheter i samtliga framtida åtgärder på migrationsområdet.

2.13

Kommittén understryker vikten av intressegruppernas deltagande (framför allt med tanke på deltagardemokratin) och tanken på att inrätta ett europeiskt integrationsforum med deltagande av paraplyorganisationer (samråd, rekommendationer, nära kontakt med de nationella kontaktpunkterna för integrationsfrågor). Även Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén bör inbjudas att delta. Det europeiska integrationsforumet bör involveras i den förberedande konferensen inför framtida handböcker om integrationsfrågor. Den årliga rapporten om migration och integration bör utarbetas även i framtiden och utvecklas.

2.14

Kommittén menar att många av de åtgärder som kommissionen hänvisar till (välkomstinitiativ, erbjudande om hjälp, åtgärder för att medvetandegöra lokalbefolkningen, utbildningserbjudanden osv.) bör genomföras lokalt. De lokala organen bör också utrustas med nödvändiga resurser. Detsamma gäller också för den regionala nivån (inrättande av informationsinstrument, introduktions- och kulturprogram osv.).

2.15

Regionkommittén anser att kommuner och regioner måste få de ekonomiska medel som krävs för genomförandet av integrationsåtgärderna.

2.16

Regionkommittén föreslår att det inrättas en databank (t.ex. för information om erkännande av kvalifikationer och utbildningsbevis, uppgifter om migranternas behov osv.).

2.17

Kommittén vill understryka att de regionala och lokala nivåerna när det gäller integrationsfrågor lämnar ett stort och nödvändigt bidrag, och att de kan tillföra omfattande kunskaper och insikter. Därför bör de engageras tidigt och i stor omfattning i utvecklingen av strategier och i hela processen.

2.18

Regionkommittén efterfrågar åtgärder och incitament för att få migranterna att utnyttja de föreslag na möjligheterna (exempelvis incitament att söka arbete eller utbildning).

2.19

Regionkommittén anser det vara nödvändigt att förbättra metoderna för att beräkna antalet invandrare, för att på så sätt kunna anpassa de integrationsåtgärder som man beslutar att vidta i praktiken.

II.   MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN: MIGRATION OCH UTVECKLING: KONKRETA RIKTLINJER KOM(2005) 390 SLUTLIG

1.   Regionkommitténs ståndpunkt

1.1

I meddelandet redovisas åtgärder för att förbättra migrationens inverkan på utvecklingen. Grundvalen är ett meddelande från december 2002 och tyngdpunkten ligger på migrationen Nord–Syd.

1.2

Regionkommittén anser det vara viktigt att man vid sidan om att studera utvandringens konsekvenser för ursprungsländerna också studerar effekterna på emigrationen av det utvecklingssamarbete som äger rum, eftersom detta samarbete är av grundläggande betydelse. Det är bara genom att bistå ursprungsländerna med att skapa framtidsmöjligheter för den egna befolkningen som man på lång sikt kan komma till rätta med migrationsflödena.

1.3

I meddelandet betonas starkt stödet till temporär och virtuell återvandring för att öka överföringarna av kunskaper och erfarenheter, vilket skulle gagna ursprungsländerna och deras utveckling (kompetensspridning i stället för kompetensflykt).

1.4

Kommittén välkomnar att man även betonar vikten av att integrera migrationspolitiken i utvecklingspolitiken, de återvändande migranternas betydelse för utvecklingen, vikten av att underlätta kapitalöverföringar, medfinansiering av projekt på grundval av överföringar till hemlandet.

1.5

I meddelandet förordas generellt att kontakterna upprätthålls mellan ursprungsländerna och migranterna. (Detta märks i allt högre utsträckning i medborgarskapspolitiken i de enskilda medlemsstaterna.)

1.6

Kommittén understryker att man bör se immigranter som brobyggare i förhållande till ursprungsländerna. Detta kan tjäna som argument för att undervisning på värdlandets språk bör kompletteras med läsinlärning och språkundervisning på immigranternas modersmål.

1.7

ReK menar att diskussionen om grönboken om laglig invandring tydligt visar att det i framtiden i första hand kommer att handla om ett främjande av tillfälliga arbeten och invandring av högkvalificerad arbetskraft.

2.   Regionkommitténs rekommendationer

2.1

Regionkommittén anser att finansiella flöden kan bidra till genomförandet av utvecklingsmålen. De är emellertid av rent privat natur och kan därför inte ersätta statligt utvecklingsstöd. Denna omständighet bör beaktas i tillräcklig utsträckning.

2.2

ReK betonar att avgiftsnivåer och överföringsvillkor är otillfredsställande. Åtgärder bör vidtas för att göra överföringarna billigare, säkrare och snabbare. Detta går att genomföra på kort sikt, men påverkan på utvecklingen bör ses som ett långsiktigt mål.

2.3

Kommittén föreslår att följande åtgärder vidtas:

Främjande av billigare, snabbare och säkrare överföringar.

Bättre data.

Öppenhet.

En rättslig ram.

En teknisk ram.

Tillgång till finansiella tjänster.

2.4

Regionkommittén välkomnar att utvecklingsländerna skall få stöd att lokalisera utvandrade personer och knyta kontakter med dem. Eliten bland de utvandrade skall kunna användas av myndigheterna i ursprungsländerna genom inrättandet av databanker med uppgifter. Vid behov kan värdefulla utvandrade personer inbjudas att återvända. Det bör emellertid göras klart att införande av personuppgifter om utvandrade personer i databanker endast kan ske på frivillig basis.

2.5

Tidsbegränsad utvandring bör användas för att öka kapaciteten i hemlandet. Detta skall emellertid inte fungera som allmän ram för säsongsarbetare.

2.6

Kommittén understryker att den nämnda återvandringen eller temporär eller ”virtuell” återvandring inte är möjlig enligt gällande lagstiftning (rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning) eftersom migranter med permanent uppehållstillstånd förlorar detta när de lämnar mottagarlandet under en längre period. Kommittén välkomnar därför att kommissionen enligt meddelandet avser att undersöka hur man kan säkra att tredjelandsmedborgare inte förlorar sina uppehållsrättigheter trots att de tillfälligt återvänder till sina ursprungsländer inom ramen för ett program för återvändande.

2.7

Regionkommittén föreslår att det införs enhetliga bestämmelser som gör det möjligt för invandrare som räknar med att få eller har rätt till permanent uppehållstillstånd att resa till sina hemländer under en tid som de själva anser vara lämplig, utan att de förlorar sin status som tredjelandsmedborgare med permanent eller långvarigt uppehållstillstånd.

2.8

Regionkommittén konstaterar att meddelandet om migration och utveckling återspeglar den internationellt tilltagande diskussionen om migranter som utvecklingsaktörer (överföringar till hemlandet, kunskapsöverföring osv.). Ur detta perspektiv är temporär migration positiv, men i första hand bör man undersöka åtgärder som grundar sig på ett frivilligt återvändande eller stimulansåtgärder.

2.9

Kommittén anser därför att man i detta sammanhang bör återuppta diskussionen om integrationspolitikens nationsövergripande dimension.

2.10

Meddelandet utgår från ett intressant perspektiv där ursprungsländerna ses som aktörer i hanteringen av migrationsströmmarna. De positiva aspekterna av tillfällig migration och tillfälligt återvändande kommer dock att kräva oinskränkt rätt till återinresa för mer eller mindre varaktigt bosatta migranter (vilket står i direkt motsättning till rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, enligt vilket migranter med permanent uppehållstillstånd förlorar detta när de lämnar EU).

2.11

Regionkommittén välkomnar att det i meddelandet finns en fokusering på främjande av tillfällig migration så länge som den bygger på frivillighet eller stimulansåtgärder. Tillfällig migration kan utgöra ett användbart verktyg för att främja utvecklingen i länder i tredje världen.

2.12

Kommittén anser att tillfällig migration endast kan fungera effektivt om migranterna tillåts återinresa till mottagarlandet efter ett tillfälligt återvändande till ursprungslandet. Vi anmodar därför de medlemsstater som för närvarande förhindrar återinresa att ompröva detta förbud.

2.13

Kommittén erkänner att säsongsarbete innebär en kortsiktig fördel för berörda personer eftersom de under begränsad tid får möjlighet att tjäna pengar och samla yrkeserfarenheter. En nackdel är att berörda personer återvänder till ursprungsländerna utan att kunna hoppas på en förbättring av sin ekonomiska och sociala situation. Ett långsiktigare perspektiv vore enligt Regionkommittén att föredra.

2.14

Regionkommittén välkomnar stödet till program för återvändande. Sådana program kan emellertid endast fungera om det finns en effektiv utvecklingspolitik, och genom en förstärkning av de samordnade åtgärderna för decentraliserat samarbete.

2.15

Kommittén anser därför att man bör göra tillräckliga investeringar i infrastruktur- och utbildningsåtgärder och verka för lokal kontroll av fördelningen av medel.

2.16

Regionkommittén föreslår att säsongsinvandrare, som löper större risk att utnyttjas, omfattas av lämpliga åtgärder för att avvärja denna risk.

2.17

Förslagen i föreliggande meddelande innehåller visserligen arbetssätt som är målinriktade och långsiktiga, men det krävs ytterligare arbete för att klara ut motsägelserna.

2.18

Kommittén betonar att det måste säkerställas att den restriktiva hållningen inom EU inte får övertag.

2.19

ReK understryker att det negativa scenariot inte behöver inträffa, nämligen omfattade åtgärder för ett tvångsmässigt återvändande med motiveringen att det skulle främja utvecklingen, utan att det finns ett system för bredare invandringsmöjligheter för alla kvalifikationsnivåer (se Förslag till direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, KOM(2005) 391).

2.20

Regionkommittén betonar att största vikt bör läggas vid det utvecklingsbistånd som ges till ursprungsländerna samtidigt som samarbetet främjas med dessa länder inom samtliga områden genom olika avtal och särskilda samarbetsprogram.

2.21

Kommittén vill understryka att de regionala och lokala nivåerna när det gäller integrationsfrågor lämnar ett stort och nödvändigt bidrag, och att de kan tillföra omfattande kunskaper och insikter. Därför bör de engageras tidigt och i stor omfattning i utvecklingen av strategier och i hela processen.

III.   FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM GEMENSAMMA NORMER OCH FÖRFARANDEN FÖR ÅTERVÄNDANDE AV TREDJELANDSMEDBORGARE SOM VISTAS OLAGLIGT I MEDLEMSSTATERNA, KOM(2005) 391 SLUTLIG

3.   Regionkommitténs ståndpunkt

1.1

Regionkommittén understryker att det för en väl fungerande och trovärdig invandringspolitik krävs en effektiv politik för återvändande.

1.2

Kommittén framhäver att direktivet syftar till att garantera ett rättvist och öppet förfarande.

1.3

Genom ett harmoniserat tvåstegsförfarande (beslut om återvändande – beslut om återsändande) skall principen om frivilligt återvändande (incitament) genomföras.

1.4

ReK välkomnar att inrättandet av ett EU-omfattande förbud mot återinresa också utgör en grundval för gemensam insamling av uppgifter (SIS II).

2.   Regionkommitténs rekommendationer

2.1

Regionkommittén framhåller att principerna om rättssäkerhet och kraven på en rättvis rättegång inte får sättas på undantag av skäl som har att göra med främlingsfientlighet och ekonomisk lönsamhet.

2.2

Kommittén betonar att man när man föreskriver en viss nivå av rättssäkerhet måste ta särskild hänsyn till proportionaliteten i tvångsåtgärderna. Eftersom migranter ofta vid återvändandet till ursprungslandet måste räkna med kraftiga repressalier är det viktigt att vidta nödvändiga åtgärder för att värna de mänskliga rättigheterna och ge högsta prioritet åt att skydda dessa inför verkställande av återresa.

2.3

ReK beklagar att inga särskilda bestämmelser om skydd för kvinnor och underåriga samt funktionshindrade personer planeras.

2.4

Inte heller offer för och vittnen till människohandel och andra brott begångna i samband med migration omfattas av EU:s skydd.

2.5

Kommittén vill understryka att det har fastställts att de mänskliga rättigheterna så som de kommer till uttryck i gemenskapens lagstiftning – framför allt i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna skall ligga till grund för ny lagstiftning. Det bör säkerställas genom uttryckliga och bindande hänvisningar till konkreta artiklar i konventionen och i stadgan att medlemsstaterna vid genomförandet av direktivet beaktar detta. Försiktiga formuleringar (”på vederbörligt sätt”, ”i linje med”) innebär en risk för alltför stort utrymme för tolkningar.

2.6

Kommittén anser inte att olaglig vistelse på medlemsstatens territorium i sig skall bedömas som tillräcklig grund för att tro att personen skall avvika. Ett sådant tillvägagångssätt skulle innebära att man föregriper domslutet, vilket står i strid med artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (principen om en rättvis rättegång).

2.7

Kommittén vill understryka vikten av skydd till offer för och vittnen till människohandel. Offer för och vittnen till människohandel bör inte bara användas som instrument i straffrättsliga syften. Man bör i stället före återvändandet till ursprungslandet beakta läget där för att undvika att medverka till utpressning eller hot från brottslingar.

2.8

Kommittén anser att formuleringen om ”hot mot allmän ordning och säkerhet” skall tolkas så att den endast omfattar sådana brott mot centrala intressen för medlemsstaten som ligger över toleranströskeln och som utgör skäl för utfärdande av förbud mot återinresa. Överträdelser med ringa konsekvenser för samhällets bästa, exempelvis olaglig vistelse, bör inte bestraffas på detta sätt.

2.9

Kommittén rekommenderar att rättshjälp ges till personer som inte har tillräckliga medel, oavsett om sådan hjälp bedöms som nödvändig eller inte. Man kan inte på ett säkert sätt bedöma nödvändigheten av sådant ekonomiskt stöd under en pågående process. Därför bör bristen på tillräckliga ekonomiska resurser utgöra den enda grundvalen för beviljande av rättshjälp.

2.10

ReK anser att man måste ta särskild hänsyn till proportionaliteten i tvångsåtgärderna (tillfälligt frihetsberövande) eftersom migranterna vid återvändandet till ursprungslandet ofta måste räkna med svåra repressalier. Enskilda personer kan uppvisa extrema reaktioner. I sådana situationer får inte de mänskliga rättigheterna förloras ur sikte.

2.11

Regionkommittén anser att medlemsstaterna bör vara skyldiga att tillhandahålla adekvat medicinsk vård i samband med tillfälligt frihetsberövande.

2.12

Kommittén förordar att konventionen om barnets rättigheter, som undertecknades den 20 november 1989, skall genomföras fullt ut. Framför allt gäller detta rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, skydd av privatlivet, skydd mot våld och, misshandel och vanvård, rätt till förebyggande hälsovård, rätt till utbildning och yrkesutbildning samt minoritetsskydd.

2.13

Kommittén vill understryka att direktivet för konsekvensens skull måste säkerställa att delgivning från en medlemsstat erkänns och genomförs i de andra medlemsstaterna. Detta bör säkerställas genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser som även omfattar nödvändigt administrativt bistånd.

2.14

Regionkommittén förespråkar inrättandet av ett centralt IT-system för lagring av personuppgifter. De rättsvårdande myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna bör ha tillgång till detta system och vara skyldiga att överföra nödvändiga uppgifter.

Rekommendation 1

Artikel 5

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 5

Familjeband och barnets bästa

Vid genomförandet av detta direktiv skall medlemsstaterna ta hänsyn till hur tredjelandsmedborgarens familjeband ser ut och hur starka dessa band är, hur länge vederbörande har vistats i den berörda medlemsstaten och huruvida det finns familjeband eller kulturella och sociala band med dennes ursprungsland. De skall också ta hänsyn till barnets bästa, i enlighet med 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter.

Artikel 5

Familjeband och barnets bästa

Vid genomförandet av detta direktiv skall medlemsstaterna ta hänsyn till hur tredjelandsmedborgarens familjeband ser ut och hur starka dessa band är i enlighet med artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, hur länge vederbörande har vistats i den berörda medlemsstaten och huruvida det finns familjeband eller kulturella och sociala band med dennes ursprungsland. De skall också ta hänsyn till barnets bästa, i enlighet med 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter.

Motivering

Kommittén vill särskilt understryka att det har fastställts att de mänskliga rättigheterna så som det kommer till uttryck i gemenskapens lagstiftning – framför allt i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – skall ligga till grund för ny lagstiftning. Det bör säkerställas genom uttryckliga och bindande hänvisningar till konkreta artiklar i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att medlemsstaterna vid genomförandet av direktivet beaktar detta. Försiktiga formuleringar (”på vederbörligt sätt”, ”i linje med”) innebär en risk för alltför stort utrymme för tolkningar.

Rekommendation 2

Artikel 6.2

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 6

Beslut om återvändande

2.

I återvändandebeslutet skall det fastställas en lämplig period för frivilligt återvändande på upp till fyra veckor, om det inte finns skäl att anta att den berörda personen kan avvika under denna period. Vissa förpliktelser som syftar till att förhindra att den berörda personen avviker, till exempel regelbunden anmälan hos myndigheter, ställande av borgen, inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss plats, får åläggas under perioden i fråga.

Artikel 6

Beslut om återvändande

2.

I återvändandebeslutet skall det fastställas en lämplig period för frivilligt återvändande på upp till fyra veckor, om det inte finns skäl att anta att den berörda personen kan avvika under denna period. Vissa förpliktelser som syftar till att förhindra att den berörda personen avviker, till exempel regelbunden anmälan hos myndigheter, ställande av borgen, inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss plats, får åläggas under perioden i fråga.

2a.

Flyktrisk bör inte anses föreligga endast av den orsaken att en tredjelandsmedborgare vistas olagligt i en medlemsstat.

Motivering

Den föreslagna kompletteringen syftar till att klargöra att det blotta faktum att en person olagligt uppehåller sig på medlemsstatens territorium inte bör bedömas som anledning att tro att personen skall avvika. Ett sådant tillvägagångssätt skulle innebära att man föregriper domslutet, vilket står i strid med artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (principen om en rättvis rättegång).

Rekommendation 3

Artikel 6.5

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 6

Beslut om återvändande

5.

Medlemsstaterna får när som helst bevilja ett självständigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet av humanitära eller andra skäl till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium. I sådana fall skall inget beslut om återsändande utfärdas; om ett sådant beslut redan har utfärdats skall det återkallas.

Artikel 6

Beslut om återvändande

5.

Medlemsstaterna får när som helst bevilja ett självständigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet av humanitära eller andra skäl till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium. I sådana fall skall inget beslut om återsändande utfärdas; om ett sådant beslut redan har utfärdats skall det återkallas.

5a

Medlemsstaterna skall skydda offer för och vittnen till människohandel. I sådana fall skall inget beslut om återsändande fattas, och ett eventuellt redan fattat beslut skall återkallas, fram till dess att det är säkerställt att offret för och vittnet till människohandel kan återvända till ett säkert tredjeland. För att göra det lättare för medlemsstaterna att se till att tredjelandsmedborgarens rättigheter garanteras bör Europeiska unionen anslå finansiella resurser till detta ändamål.

Motivering

Regionkommittén vill genom den föreslagna ändringen betona vikten av att skydda denna förföljda grupp. Offer för och vittnen till människohandel bör inte endast användas som instrument i straffrättsliga syften. Man bör istället före återvändandet till ursprungslandet beakta läget där för att undvika att medverka till utpressning eller hot från brottslingar.

Europeiska unionen bör vara med och dela ansvaret för samtliga politiska åtgärder som vidtas för att bekämpa illegal invandring, som med hänsyn till dagsläget inte är ett internt problem för EU:s medlemsstater utan en utmaning för hela unionen. EU:s långtidsbudget för perioden 2007–2013 innehåller bestämmelser som medger ekonomiskt stöd inom ramen för programmet för ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”. Vissa delar av detta program har vikts åt invandrings- och integrationspolitiska åtgärder och skulle till viss del kunna anslås till ovannämnda verksamhet.

Rekommendation 4

Artikel 8.2

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 8

Uppskjutande

1.

Medlemsstaterna får skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återvändande för en lämplig period, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

2.

Medlemsstaterna skall skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återsändande så länge följande omständigheter föreligger:

(a)

Tredjelandsmedborgaren kan inte resa eller bli transporterad till mottagarlandet på grund av hans eller hennes fysiska eller psykiska tillstånd.

(b)

Tekniska omständigheter, som brist på transportkapacitet eller andra problem som gör det omöjligt att verkställa återsändandet på ett humant sätt och med full respekt för den berörda tredjelandsmedborgarens grundläggande rättigheter och värdighet.

(c)

Ovisshet om huruvida underåriga utan medföljande vuxen kan överlämnas på avresestället eller vid ankomsten till mottagarlandet till en familjemedlem, en person med motsvarande ställning, en förmyndare eller en behörig tjänsteman i mottagarlandet, sedan det gjorts en bedömning av förhållandena på den plats dit barnet skall återvända.

3.

Om verkställighet av ett beslut om återvändande eller ett beslut om återsändande skjuts upp i enlighet med punkterna 1 och 2, kan den berörda tredjelandsmedborgaren åläggas vissa förpliktelser i syfte att förhindra att denne avviker, till exempel regelbunden anmälan hos myndigheter, ställande av borgen, inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss plats.

Artikel 8

Uppskjutande

1.

Medlemsstaterna får skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återvändande för en lämplig period, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

2.

Medlemsstaterna skall skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återsändande så länge följande omständigheter föreligger:

(a)

Tredjelandsmedborgaren kan inte resa eller bli transporterad till mottagarlandet på grund av hans eller hennes fysiska eller psykiska tillstånd.

(b)

Tekniska omständigheter, som brist på transportkapacitet eller andra problem som gör det omöjligt att verkställa återsändandet på ett humant sätt och med full respekt för den berörda tredjelandsmedborgarens grundläggande rättigheter och värdighet.

(c)

Ovisshet om huruvida underåriga utan medföljande vuxen kan överlämnas på avresestället eller vid ankomsten till mottagarlandet till en familjemedlem, en person med motsvarande ställning, en förmyndare eller en behörig tjänsteman i mottagarlandet, sedan det gjorts en bedömning av förhållandena på den plats dit barnet skall återvända.

2a

Medlemsstaterna måste under alla omständigheter skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återsändande av en underårig utan medföljande vuxen så länge det inte kan säkerställas att den underåriga kan överlämnas på avresestället eller vid ankomsten till mottagarlandet till en familjemedlem, en person med motsvarande ställning, en förmyndare eller en behörig tjänsteman i mottagarlandet, sedan det gjorts en bedömning av den underårigas bästa och av förhållandena på den plats dit han eller hon skall återvända.

3.

Om verkställighet av ett beslut om återvändande eller ett beslut om återsändande skjuts upp i enlighet med punkterna 1 och 2, kan den berörda tredjelandsmedborgaren åläggas vissa förpliktelser i syfte att förhindra att denne avviker, till exempel regelbunden anmälan hos myndigheter, ställande av borgen, inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss plats.

Motivering

Det vore allvarligt och skulle strida mot samtliga internationella konventioner om skydd för mänskliga rättigheter, särskilt Förenta Nationernas konvention om barns rättigheter, om medlemsstaterna skulle få möjlighet att sända tillbaka underåriga utan en sådan bedömning. Den är avgörande för att bedöma den underåriges bästa, som är det kriterium som borde ligga till grund för alla beslut som rör underåriga.

Rekommendation 5

Artikel 9.3

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 9.3

Förbud mot återinresa

3.

Förbudet mot återinresa kan återkallas, särskilt i situationer där den berörda tredjelandsmedborgaren

a)

är föremål för ett beslut om återvändande för första gången,

b)

har anmält sig vid ett av medlemsstatens konsulat,

c)

har ersatt alla kostnader för det tidigare återvändandeförfarandet.

Artikel 9.3

Förbud mot återinresa

3.

Förbudet mot återinresa kan återkallas i vilket skede som helst. , särskilt i situationer där den berörda tredjelandsmedborgaren

a)

är föremål för ett beslut om återvändande för första gången,

b)

har anmält sig vid ett av medlemsstatens konsulat,

c)

har ersatt alla kostnader för det tidigare återvändandeförfarandet.

Motivering

Ändringen utgör en precisering av artikeln. Särskilt den uttryckliga kopplingen mellan återkallandet av förbudet mot återinresa och ersättning av kostnader för det tidigare återvändandeförfarandet i 9.3.c kan leda till en orättvis positiv diskriminering av förmögna eller till och med av välbärgade smugglarligor. Regionkommittén ställer sig också frågande till kravet på anmälan vid ett konsulat.

Rekommendation 6

Artikel 12.3

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 12

Rättslig prövning

3.

Medlemsstaterna skall se till att den berörda tredjelandsmedborgaren har möjlighet att få juridisk rådgivning och biträde av ett juridiskt ombud samt, om så är nödvändigt, språkligt stöd. Rättshjälp skall ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.

Artikel 12

Rättslig prövning

3.

Medlemsstaterna skall se till att den berörda tredjelandsmedborgaren har möjlighet att få juridisk rådgivning och biträde av ett juridiskt ombud samt, om så är nödvändigt, språkligt stöd. Rättshjälp skall ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.

Motivering

Kommittén rekommenderar att rättshjälp ges till personer som inte har tillräckliga medel, oavsett om sådan hjälp bedöms som nödvändig eller inte. Man kan inte på ett säkert sätt bedöma nödvändigheten av sådant ekonomiskt stöd under en pågående process. Därför bör bristen på tillräckliga ekonomiska resurser utgöra den enda grundvalen för beviljande av rättshjälp.

Rekommendation 7

Artikel 14.1

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 14.1

Tillfälligt frihetsberövande

1.

Om det finns allvarliga skäl att anta att en tredjelandsmedborgare som omfattas eller kommer att omfattas av ett beslut om återsändande eller återvändande kan avvika och att det inte skulle vara tillräckligt att använda åtgärder som innebär ett mindre mått av tvång, till exempel regelbunden anmälan hos myndigheter, ställande av borgen, inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss plats eller andra åtgärder för att förebygga denna risk, skall medlemsstaterna tillfälligt frihetsberöva tredjelandsmedborgaren.

Artikel 14.1

Tillfälligt frihetsberövande

1.

Om det finns allvarliga skäl att anta att en tredjelandsmedborgare som omfattas eller kommer att omfattas av ett beslut om återsändande eller återvändande kan avvika och att det inte skulle vara tillräckligt att använda åtgärder som innebär ett mindre mått av tvång, till exempel regelbunden anmälan hos myndigheter, ställande av borgen, inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss plats eller andra åtgärder för att förebygga denna risk, skall medlemsstaterna tillfälligt frihetsberöva tredjelandsmedborgaren. Artikel 6.2 a gäller.

Motivering

Den föreslagna kompletteringen syftar till att klargöra att det blotta faktum att en person olagligt uppehåller sig på medlemsstatens territorium inte bör bedömas som anledning att tro att personen skall avvika. Ett sådant tillvägagångssätt skulle innebära att man föregriper domslutet, vilket står i strid med artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (principen om en rättvis rättegång).

Rekommendation 8

Artikel 15.1

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 15

Villkor för tillfälligt frihetsberövande

1.

Medlemsstaterna skall se till att tillfälligt frihetsberövade tredjelandsmedborgare behandlas humant och värdigt med hänsyn till deras grundläggande rättigheter och i överensstämmelse med internationell och nationell rätt. De skall på egen begäran ges möjlighet att utan dröjsmål ta kontakt med juridiska ombud, familjemedlemmar och behöriga konsulära myndigheter samt med relevanta internationella och icke-statliga organisationer.

Artikel 15

Villkor för tillfälligt frihetsberövande

1.

Medlemsstaterna skall se till att tillfälligt frihetsberövade tredjelandsmedborgare behandlas humant och värdigt med hänsyn till artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna deras grundläggande rättigheter och i överensstämmelse med internationell och nationell rätt. Särskild hänsyn måste tas till proportionaliteten i de nödvändiga tvångsåtgärderna. De skall på egen begäran ges möjlighet att utan dröjsmål ta kontakt med juridiska ombud, familjemedlemmar och behöriga konsulära myndigheter samt med relevanta internationella och icke-statliga organisationer.

Motivering

Genom ändringen preciseras den skyldighet som fastställs i artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna om förbud mot tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.

ReK anser att man måste ta särskild hänsyn till proportionaliteten i tvångsåtgärderna eftersom migranterna vid återvändandet till ursprungslandet ofta måste räkna med svåra repressalier. Enskilda personer kan uppvisa extrema reaktioner. I sådana situationer får inte de mänskliga rättigheterna förloras ur sikte.

Rekommendation 9

Artikel 15.2

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 15

Villkor för tillfälligt frihetsberövande

2.

Tillfälligt frihetsberövande skall verkställas i särskilda anläggningar för tillfälligt frihetsberövande. Om en medlemsstat inte kan tillhandahålla sådana särskilda anläggningar, utan måste använda fängelseanläggningar, skall medlemsstaten se till att tillfälligt frihetsberövade tredjelandsmedborgare hålls permanent avskilda från vanliga interner.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt situationen för sårbara personer. Medlemsstaterna skall se till att underåriga inte hålls tillfälligt frihetsberövade i vanliga fängelseanläggningar. Underåriga utan medföljande vuxen skall hållas avskilda från vuxna om det inte anses att det ligger i barnets intresse att inte hållas avskild från vuxna.

Artikel 15

Villkor för tillfälligt frihetsberövande

2.

Tillfälligt frihetsberövande skall verkställas i särskilda anläggningar för tillfälligt frihetsberövande. Om en medlemsstat inte kan tillhandahålla sådana särskilda anläggningar, utan måste använda fängelseanläggningar, skall medlemsstaten se till att tillfälligt frihetsberövade tredjelandsmedborgare hålls permanent avskilda från vanliga interner. Medlemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla adekvat fysisk och psykisk vård. Särskild uppmärksamhet bör ägnas vården av traumatiserade personer.

Särskild hänsyn skall tas till kvinnors särskilda behov. I alla händelser skall de vistas i utrymmen skilda från män medan de är tillfälligt frihetsberövade.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt situationen för sårbara personer. Medlemsstaterna skall se till att hänsyn tas till konventionen om barnets rättigheter, som undertecknades den 20 november 1989. Medlemsstaterna skall särskilt se till att underåriga inte hålls tillfälligt frihetsberövade i vanliga fängelseanläggningar. Underåriga utan medföljande vuxen skall hållas avskilda från vuxna om det inte anses att det ligger i barnets intresse att inte hållas avskild från vuxna.

Motivering

Ändringsförslaget syftar till att klargöra att medlemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla adekvat medicinsk vård i samband med tillfälligt frihetsberövande.

Kvinnors och flickors rättigheter bör uttryckligen förankras.

Konventionen om barnets rättigheter, som undertecknades den 20 november 1989, skall genomföras fullt ut. Framför allt gäller detta rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Skydd av privatlivet, skydd mot våld och, misshandel och vanvård, rätt till förebyggande hälsovård, rätt till utbildning och yrkesutbildning samt minoritetsskydd.

Rekommendation 10

Artikel 11.1

Kommissionens textförslag (KOM(2005) 391 slutlig – 2005/0167 (COD))

Ändringsförslag

Artikel 11

Form

1.

Beslut om återvändande och beslut om återsändande skall utfärdas skriftligen.

Medlemsstaterna skall se till att de faktiska och de rättsliga omständigheterna tas upp i beslutet och att den berörda tredjelandsmedborgaren underrättas skriftligen om vilka rättsmedel som finns tillgängliga.

Artikel 11

Form

1.

Beslut om återvändande och beslut om återsändande skall utfärdas skriftligen.

Medlemsstaterna skall se till att de faktiska och de rättsliga omständigheterna tas upp i beslutet och att den berörda tredjelandsmedborgaren underrättas skriftligen om vilka rättsmedel som finns tillgängliga.

1.a

Medlemsstaterna skall inom ramen för ovanstående förfarande säkerställa delgivning av dokument och beslut från andra medlemsstater.

Motivering

För konsekvensens skull måste det i direktivet säkerställas att delgivning från en medlemsstat erkänns och genomförs i de andra medlemsstaterna. Detta bör säkerställas genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser som även omfattar nödvändigt administrativt bistånd.

Rekommendation 11

ny artikel 16a

Bryssel

KOM(2005) 391 slutlig

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna

För närvarande består ovanstående dokument av kapitel I till VI.

Regionkommittén förordar en komplettering av texten med kapitel V.a enligt följande:

Kapitel V.a

Centralt IT-system

Artikel 16a

Centralt IT-system för lagring av personuppgifter

1.

Medlemsstaterna skall i ett av EU centralt inrättat IT-system lagra och uppdatera personuppgifter om tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och som återsänds eller skall återsändas av medlemsstaten. Uppgifterna skall vara relevanta för förfarandet.

2.

De rättsvårdande myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna skall ha tillgång till detta system och är skyldiga att överföra de uppgifter som avses i artikel 16a.1.

Bryssel den 27 april 2006

Regionkommitténs

ordförande

Michel DELEBARRE