—

med beaktande av kommissionens förslag till rådet (KOM(2005)0151) (1),

—

med beaktande av artikel 37 i EG-fördraget, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C6-0116/2005),

—

med beaktande av artikel 51 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A6-0192/2005).

1.

Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag.

2.

Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt.

3.

Rådet uppmanas att på nytt höra Europaparlamentet om rådet har för avsikt att väsentligt ändra kommissionens förslag.

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.

—

med beaktande av förslaget till rådets beslut (KOM(2004)0864) (1),

—

med beaktande av artikel 71.1, artikel 80 samt artikel 300.2 i EG-fördraget,

—

med beaktande av artikel 300.3 första stycket i EG-fördraget, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C6-0180/2005),

—

med beaktande av artikel 51 och artikel 83.7 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism (A6-0205/2005).

1.

Europaparlamentet godkänner ingåendet av protokollet.

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen samt regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna och Folkrepubliken Kina parlamentets ståndpunkt.

—

med beaktande av förslaget till rådets beslut (KOM(2004)0531) (1),

—

med beaktande av avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien,

—

med beaktande av artikel 175.1 och artikel 300.2 första stycket, första meningen i EG-fördraget,

—

med beaktande av artikel 300.3 första stycket i EG-fördraget, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C6-0048/2005),

—

med beaktande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor om föreslaget till rättslig grund,

—

med beaktande av artikel 51, artikel 83.7 och artikel 35 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0187/2005).

1.

Europaparlamentet godkänner förslaget till rådets beslut med de ändringar som gjorts och godkänner ingåendet av avtalet.

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen samt regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna parlamentets ståndpunkt.

—

med beaktande av den begäran om fastställelse av Umberto Bossis immunitet som översänts av hans juridiska ombud, med anledning av ett straffrättsligt förfarande vid Paduas civildomstol, daterad den 3 augusti 2004 och tillkännagiven i kammaren den 13 september 2004,

—

med beaktande av artiklarna 9 och 10 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965 och artikel 6.2 i akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet av den 20 september 1976,

—

med beaktande av EG-domstolens domar av den 12 maj 1964 och 10 juli 1986 (1),

—

med beaktande av artikel 6.3 och artikel 7 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0209/2005), och av följande skäl:

A.

Umberto Bossi var ledamot av Europaparlamentet under den fjärde valperioden (mandatet inleddes den 19 juli 1994, prövades den 15 november 1994 och löpte ut den 19 juli 1999) och under den femte valperioden (mandatet inleddes den 20 juli 1999, prövades den 15 december 1999 och löpte ut den 10 juni 2001 på grund av oförenlighet med andra uppdrag).

B.

Europaparlamentets ledamöter får inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete (2).

C.

Den immunitet mot rättsliga åtgärder som ledamöter av Europaparlamentet åtnjuter omfattar även immunitet i civilmål.

1.

Europaparlamentet beslutar att fastställa Umberto Bossis immunitet och privilegier.

2.

På grundval av artikel 9 i det ovannämnda protokollet och med vederbörlig hänsyn till förfarandena i den berörda medlemsstaten föreslår Europaparlamentet att förklara att det rättsliga förfarandet i det aktuella fallet inte får fortsätta. Parlamentet uppmanar domstolen att dra de slutsatser som behövs.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till domstolen i Padua.

—

med beaktande av den begäran om upphävande av Ashley Motes immunitet som överlämnats av Förenade kungarikets ständiga representation på begäran av Attorney General och som tillkännagavs i kammaren den 23 februari 2005,

—

efter att ha hört Ashley Mote i enlighet med artikel 7.3 i arbetsordningen,

—

med beaktande av artiklarna 8, 9, 10 och 19 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965 och artikel 6.2 i akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet av den 20 september 1976,

—

med beaktande av EG-domstolens domar av den 12 maj 1964 och 10 juli 1986 (1),

—

med beaktande av artikel 6.2 och artikel 7 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0213/2005).

1.

Europaparlamentet beslutar att upphäva Ashley Motes immunitet.

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till den berörda myndigheten i Förenade kungariket.

—

med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt (5467/1/2005 - C6-0092/2005),

—

med beaktande av parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen av ärendet (1), en behandling som avsåg kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(1999)0577) (2),

—

med beaktande av artikel 251.2 i EG-fördraget,

—

med beaktande av artikel 62 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0196/2005).

—

med beaktande av kommissionens uttalanden som bifogas denna lagstiftningsresolution och som skall offentliggöras tillsammans med rättsakten i officiella tidningen.

1.

Europaparlamentet godkänner den gemensamma ståndpunkten såsom ändrad av parlamentet.

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.

(1)

I artikel 14 i fördraget föreskrivs upprättandet av ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs.

(2)

Arbetet med att fullborda den inre marknaden bör förbättra livskvaliteten, hälsoskyddet och konsumenternas säkerhet. Detta direktiv uppfyller kraven på att en hög hälsoskydds- och konsumentskyddsnivå skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder.

(3)

Användningen av vissa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar av mjukgjort material eller innehållande delar av mjukgjort material bör förbjudas eftersom förekomsten av vissa ftalater utgör eller kan utgöra risk för barns hälsa. Leksaker och barnavårdsartiklar som kan stoppas i munnen utan att vara avsedda för detta ändamål, kan under vissa omständigheter utgöra en risk för små barns hälsa om de är tillverkade av mjukgjort material eller innehåller delar av mjukgjort material som innehåller vissa ftalater.

(4)

Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö, som hörts av kommissionen, har avgivit yttranden om de hälsorisker som dessa ftalater utgör.

(5)

I kommissionens rekommendation 98/485/EG av den 1 juli 1998 om barnvårdsartiklar och leksaker som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år, och som är tillverkade i mjuk PVC-plast som innehåller vissa ftalater (4), uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa en hög skyddsnivå för barns hälsa i fråga om dessa produkter.

(6)

Sedan 1999 är användningen av sex olika ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år föremål för ett tillfälligt förbud på EU-nivå efter antagandet av kommissionens beslut 1999/815/EG (5) inom ramen för rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (6). Detta beslut förnyas regelbundet.

(7)

Fullbordandet av den inre marknaden och dess sätt att fungera påverkas direkt av de begränsningar som redan har antagits av vissa medlemsstater när det gäller utsläppandet på marknaden av leksaker och barnavårdsartiklar på grund av deras ftalatinnehåll. Det är därför nödvändigt att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagar på detta område och följaktligen att ändra bilaga I till direktiv 76/769/EEG (7).

(8)

När den vetenskapliga utvärderingen inte gör det möjligt att fastställa risken med tillräcklig säkerhet skall försiktighetsprincipen tillämpas för att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå, särskilt för barn.

(9)

Eftersom barn är organismer under utveckling är de särskilt känsliga för reproduktionstoxiska ämnen. Därför bör den exponering för utsläppskällor av dessa ämnen som barn utsätts för och som är praktiskt möjlig att undvika minskas i så stor utsträckning som möjligt, särskilt vad gäller artiklar som barnen stoppar i munnen.

(10)

Vid riskbedömningarna och/eller inom ramen för rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (8) har DEHP, DBP och BBP angetts som reproduktionstoxiska ämnen och har därför klassificerats som reproduktionstoxiska, kategori 2.

(11)

Vetenskaplig information om DINP, DIDP och DNOP saknas eller är motstridig men det kan inte uteslutas att dessa ämnen utgör en potentiell risk om de används i leksaker och barnavårdsartiklar som per definition tillverkas för barn.

(12)

Osäkerhetsfaktorerna i bedömningen av exponeringen för dessa ftalater, såsom hur lång tid barnet har föremålet i munnen och exponering för utsläpp från andra källor, kräver att försiktighetsprincipen skall beaktas. Det bör därför införas begränsningar för användning av dessa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar och för utsläppande av sådana artiklar på marknaden. Begränsningarna för DINP, DIDP och DNOP bör emellertid av proportionalitetsskäl vara mindre stränga än de som föreslås för DEHP, DBP och BBP.

(13)

Kommissionen kommer att se över andra användningar av produkter som är tillverkade av mjukgjort material eller innehåller delar av mjukgjort material och som kan utgöra en fara för människor, i synnerhet sådana produkter som används i medicintekniska produkter.

(14)

I linje med kommissionens meddelande om försiktighetsprincipen bör åtgärder som grundar sig på denna princip ses över mot bakgrund av nya vetenskapliga rön.

(15)

Kommissionen bör i samarbete med de myndigheter i medlemsstaterna som har ansvar för marknadsövervakning och efterlevnadsåtgärder när det gäller leksaker och barnavårdsartiklar och i samråd med de relevanta producent- och importörsorganisationerna övervaka användningen av ftalater och andra ämnen som mjukgörare i leksaker och barnavårdsartiklar.

(16)

För tillämpningen av direktiv 76/769/EEG bör ordet ”barnavårdsartikel” definieras.

(17)

Rådet bör i enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (9) uppmuntra medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt kommer att visa överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(18)

Kommissionen kommer att se över användningen i andra produkter av de ftalater som förtecknas i bilaga I till direktiv 76/769/EEG när riskbedömningen enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen (10) har avslutats.

(19)

Tillämpningen av detta direktiv påverkar inte gemenskapens lagstiftning om minimikrav för arbetarskydd i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (11) och i de särdirektiv som grundas på det direktivet, i synnerhet rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (12) och rådets direktiv 98/24/EG av den 7 april 1998 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet (13).

1.

Följande led skall läggas till i artikel 1.3:

2.

Bilaga I skall ändras i enlighet med bilagan till det här direktivet.

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (KOM(2003)0740) (1),

—

med beaktande av artikel 251.2 och artikel 95 i EG-fördraget, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag (C5-0643/2003),

—

med beaktande av artikel 51 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0099/2005).

1.

Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om kommissionen har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el  (3) utgör ett viktigt steg på vägen mot fullbordandet av den inre elmarknaden. Säkerställandet av en hög försörjningstrygghet är en grundförutsättning för att den inre marknaden verkligen skall fungera och det direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att ålägga elföretag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, bland annat när det gäller försörjningstrygghet. Sådana allmännyttiga tjänster bör definieras så noggrant och snävt som möjligt och bör inte leda till att det skapas mer kapacitet än vad som behövs för att undvika onödiga avbrott i eldistributionen till slutförbrukarna.

(2)

Efterfrågan på el beräknas vanligtvis på medellång sikt på grundval av scenarier som utarbetats av systemansvariga för överföringssystemet eller av andra organisationer som kan skapa dessa på begäran av en medlemsstat.

(3)

För att trygga elförsörjningen på en konkurrensutsatt inre elmarknad i EU krävs öppna och icke-diskriminerande strategier som uppfyller marknadens krav. Avsaknaden av sådana strategier i vissa medlemsstater, eller betydande skillnader mellan medlemsstaternas strategier, skulle snedvrida konkurrensen. För att se till att elförsörjningen tryggas och den inre marknaden verkligen fungerar är det viktigt att klart definiera de behöriga myndigheternas, medlemsstaternas och de relevanta marknadsaktörernas funktioner och ansvarsområden och att samtidigt undvika att det uppstår hinder för nya marknadsaktörer, såsom företag som producerar eller tillhandahåller elektricitet i en medlemsstat och som nyligen startat sin verksamhet i den medlemsstaten, och undvika snedvridning av den inre elmarknaden eller betydande svårigheter för marknadsaktörer, inbegripet företag med små marknadsandelar , såsom en producent eller leverantör med en mycket liten andel av den relevanta gemenskapsmarknaden .

(4)

Europaparlamentets och rådets beslut nr 1229/2003/EG av den 26 juni 2003 om en serie riktlinjer för transeuropeiska energinät (4) innehåller en serie riktlinjer för gemenskapens politik för transeuropeiska energinät. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (5) innehåller bland annat de allmänna principerna och detaljerade regler om hantering av överbelastningar.

(5)

Vid främjandet av el från förnybara energikällor är det också nödvändigt att sörja för den därmed förknippade tillgängliga reservkapaciteten, om det ur tekniskt synpunkt behövs, för att upprätthålla nätets tillförlitlighet och säkerhet.

(6)

För att uppfylla gemenskapens miljöåtaganden och för att minska det externa energiberoendet är det viktigt att ta hänsyn till de långsiktiga effekterna av den ökade efterfrågan på el.

(7)

För att den inre marknaden verkligen skall fungera är det viktigt att de systemansvariga för de nationella överföringssystemen samarbetar i frågor som gäller nätsäkerhet, vilket även omfattar fastställande av överföringskapacitet, tillhandahållande av information och nätmodellering och detta samarbete skulle kunna förbättras ytterligare . Bristande samordning i fråga om nätsäkerheten bromsar utvecklingen mot lika konkurrensvillkor.

(8)

Det huvudsakliga syftet med relevanta tekniska regler och rekommendationer, såsom de som finns i driftsmanualen för UCTE (Union for the Co-ordination of Transmission of Electricity) och liknande regler och rekommendationer som utarbetats av NORDEL, koden för Östersjönätet och de som finns för systemen i Förenade kungariket och Irland, är att tillhandahålla stöd för den tekniska driften av det sammanlänkade nätet och på så sätt bidra till att uppfylla kravet på störningsfri nätdrift i händelse av systemfel i en enskild punkt eller i enskilda punkter i nätet och minimera kostnaderna för att lindra följderna av elavbrott.

(9)

De systemansvariga för överförings- och distributionssystemen bör vara skyldiga att tillhandahålla slutförbrukarna en hög servicenivå när det gäller frekvens av och längd på strömavbrott.

(10)

De åtgärder som får vidtas för att se till att lämpliga nivåer av reservproduktionskapacitet bibehålls bör vara marknadsbaserade och icke-diskriminerande och kan inbegripa sådana åtgärder som avtalade garantier eller arrangemang, möjlighet av välja kapacitet eller kapacitetsåtaganden. Dessa åtgärder kan också kompletteras med andra icke-diskriminerande instrument som premiering av kapacitet.

(11)

För att säkerställa att lämplig information finns tillgänglig i förväg bör medlemsstaterna offentliggöra åtgärder för att upprätthålla jämvikten mellan utbud och efterfrågan bland befintliga och potentiella investerare i produktion och elförbrukare.

(12)

Det är av avgörande betydelse att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 86, 87 och 88 i EG-fördraget, fastställer klara , lämpliga och fasta ramar som gynnar tryggad elförsörjning och investeringar i produktionskapacitet och teknik för efterfrågestyrning. Man bör också se till att det utformas ett regelverk som uppmuntrar investeringar i nya elsammankopplingar, särskilt mellan medlemsstaterna .

(13)

Europeiska rådet i Barcelona enades om att medlemsstaterna skall ha en nivå av elsammankoppling. En låg sammankopplingsnivå leder till en fragmentering av marknaden och hindrar konkurrensutvecklingen. En tillräcklig fysisk sammankopplingskapacitet för överföring, vare sig den är gränsöverskridande eller ej, är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för verklig konkurrens. I slutförbrukarnas intresse bör förhållandet mellan den eventuella nyttan med nya sammankopplingsprojekt och kostnaderna för sådana projekt avvägas på ett rimligt sätt.

(14)

Eftersom det är viktigt att fastställa de maximala tillgängliga överföringskapaciteterna utan att kraven på säker drift av näten överskrids krävs det också fullständig insyn i förfarandena för kapacitetsberäkning och kapacitetstilldelning i överföringssystemet. På så sätt skulle den befintliga kapaciteten kunna utnyttjas på ett bättre sätt och inga konstgjord bristsignaler ges till marknaden, så att en verkligt konkurrenskraftig inre marknad kan uppnås i enlighet med direktiv 2003/54/EG.

(15)

De systemansvariga för överförings- och distributionssystemen behöver ett lämpligt och fast regelverk för sina investeringar och för underhåll och förnyelse av näten .

(16)

Enligt artikel 4 i direktiv 2003/54/EG skall medlemsstaterna övervaka och överlämna en rapport om elförsörjningstrygghet. Denna rapport bör täcka faktorer som är av betydelse på kort, medellång, och lång sikt för försörjningstrygghet, inbegripet den avsikt som den systemansvariga för överföringssystem har att att investera i nätverket. Vid utformningen av denna rapport kommer medlemsstaterna att färväntas hänvisa till information och bedömningar som redan tagits fram av de systemansvariga för överföringssystem, både på individuell och kollektiv basis, inbegripet på europeisk nivå.

(17)

Medlemsstaterna bör se till att detta direktiv verkställs effektivt .

(18)

I enlighet med principerna om subsidiaritet och proportionalitet i artikel 5 i fördraget kan målen för den föreslagna åtgärden, dvs. att trygga elförsörjningen, genom rättvis konkurrens och inrättande av en fullt ut fungerande inre elmarknad , inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna och kan därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre uppnås på gemenskapsnivå. Detta direktiv inskränker sig till det minimum som krävs för att nå detta mål och går inte utöver vad som är nödvändigt för detta ändamål.

—

en lämplig nivå av produktionskapacitet,

—

en lämplig balans mellan utbud och efterfrågan,

—

en lämplig nivå av elsammankoppling mellan medlemsstaterna så att den inre marknaden utvecklas.

a)

”tillsynsmyndighet”: behörigt organ som medlemsstaten har utsett till tillsynsmyndighet i enlighet med artikel 23 i direktiv 2003/54/EG ,

b)

”tryggad elförsörjning”: ett elsystems förmåga att förse slutförbrukare med el i enlighet med detta direktiv ,

c)

”driftsnätsäkerhet”: störningsfri drift av överföringssystemet och, när så är tillämpligt, av distributionssystemet under förutsebara förhållanden ,

d)

”jämvikt mellan utbud och efterfrågan”: tillgodoseende av förbrukarnas förutsebara efterfrågan på elanvändning utan att tvingande åtgärder behöver vidtas för att minska förbrukningen .

a)

Betydelsen av en störningsfri elförsörjning.

b)

Betydelsen av en öppen och stabil regleringsram .

c)

Den inre marknaden och möjligheter till gränsöverskridande samarbete när det gäller trygg elförsörjning.

d)

Behovet av regelbundet underhåll och, i förekommande fall, förnyelse av överförings- och distributionsnäten för att upprätthålla nätets prestanda .

e)

Betydelsen av att säkerställa ett korrekt genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (6) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi (7) i den mån bestämmelserna i dessa direktiv rör en tryggad elförsörjning .

f)

Behovet av att säkerställa tillräcklig reservkapacitet avseende överföring och produktion för en stabil drift .

g)

Betydelsen av att främja upprättandet av likvida grossistmarknader .

a)

Graden av mångfald i elproduktionen på nationell eller tillämplig regional nivå.

b)

Betydelsen av att minska de långsiktiga effekterna av den ökade efterfrågan på el.

c)

Betydelsen av att främja energieffektivitet och användning av ny teknik, särskilt teknik för efterfrågestyrning, förnybara energikällor och distribuerad produktion.

d)

Betydelsen av att avskaffa administrativa hinder för investeringar i infrastruktur- och produktionskapacitet .

—

varje medlemsstats specifika geografiska läge,

—

upprätthållandet av en rimlig avvägning mellan kostnaderna för att bygga nya sammankopplingar och vinsten för slutförbrukarna, samt

—

säkerställandet av att befintliga sammankopplingar används så effektivt som möjligt.

1.

—

utan att det påverkar små isolerade systems särskilda behov, främja inrättandet av en marknadsram för grossister som ger lämpliga prissignaler för produktion och förbrukning,

—

ålägga de systemansvariga för överföringssystemet att sörja för att en lämplig nivå på reservproduktionskapaciteten är tillgänglig för jämviktens skull och/eller att anta motsvarande marknadsbaserade åtgärder.

a)

Införa bestämmelser för att främja ny produktionskapacitet och tillträde av en ny generation bolag till marknaden.

b)

Ta bort spärrar som hindrar utnyttjandet av frånkopplingsbara kontrakt.

c)

Ta bort spärrar som hindrar ingående av kontrakt för olika tidsperioder för både producenter och kunder.

d)

Uppmuntra införandet av teknik för efterfrågestyrning i realtid, exempelvis avancerade mätsystem.

e)

Uppmuntra effektiv energianvändning.

f)

Inleda anbudsförfaranden eller likvärdiga förfaranden i fråga om öppenhet och icke-diskriminering enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/54/EG.

—

ger investeringssignaler till de systemansvariga för både överförings- och distributionsnäten att utveckla sina nät för att möta en förutsebar efterfrågan från marknaden, och

—

underlättar underhåll och vid behov förnyelse av näten .

—

Driftsnätsäkerhet .

—

Den förväntade jämvikten mellan utbudet och efterfrågan för den kommande femårsperioden.

—

Den förväntade elförsörjningstryggheten för perioden 5-15 år räknat från datumet för rapporten.

—

De investeringar under de kommande fem eller fler kalenderåren som de systemansvariga för överföringssystemen eller andra aktörer som de känner till avser att göra när det gäller tillhandahållande av gränsöverskridande sammankopplingskapacitet .

a)

Principerna om hantering av överbelastningar i enlighet med förordning (EG) nr 1228/2003.

b)

Befintliga och planerade överföringsledningar.

c)

Förväntade mönster för produktion, utbud, gränsöverskridande utbyte, och konsumtion som möjliggör efterfrågestyrning.

d)

Regionala, nationella och europeiska mål för hållbar utveckling, inklusive de projekt som ingår i de prioriterade projekt som förtecknas i bilaga I till beslut nr 1229/2003/EG .

—

med beaktande av Jean-Charles Marchianis begäran om fastställelse av hans immunitet, daterad den 19 maj 2005 och tillkännagiven i kammaren den 26 maj 2005,

—

med beaktande av artiklarna 9 och 10 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965 och artikel 6.2 i akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet av den 20 september 1976,

—

med beaktande av EG-domstolens domar av den 12 maj 1964 och 10 juli 1986 (1),

—

med beaktande av artikel 6.3 och artikel 7 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6-0208/2005), och av följande skäl:

A.

Jean-Charles Marchiani valdes in i Europaparlamentet i det femte allmänna direkta valet den 13 juni 1999. Parlamentet granskade hans bevis den 15 december 1999 (2) och hans mandat var giltigt till och med den 19 juli 2004.

B.

Under den period som Marchiani var ledamot av Europaparlamentet lät det franska rättsväsendet avlyssna några av Jean-Charles Marchianis telefonsamtal.

C.

Under Europaparlamentets sessioner åtnjuter ledamöterna, vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land (3).

D.

Enligt artikel 100-7 i den franska brottmålslagen får en telefon som tillhör en ledamot i nationalförsamlingen eller senaten inte avlyssnas utan att talmannen i den församling som den aktuella ledamoten tillhör först har informerats av åklagaren.

E.

Frankrikes kassationsdomstol har med åsidosättande av principen att domstolen kan lagen (jura novit curia) inte tillämpat artikel 10 i det ovannämnda protokollet med avseende på dess dom nr 1784 av den 16 mars 2005 och därmed nekat Jean-Charles Marchiani den immunitet som nationella parlamentsledamöter åtnjuter enligt artikel 100-7 i brottmålslagen.

1.

Europaparlamentet beslutar att fastställa Jean-Charles Marchianis immunitet och privilegier.

2.

Europaparlamentet önskar att den franska kassationsdomstolens dom nr 1784 av den 16 mars 2005 ogiltigförklaras eller återkallas och att domen förlorar sin faktiska och rättsliga verkan.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till Frankrikes kassationsdomstol, regering, nationalförsamling och senat.

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en informations- och kommunikationsstrategi för euron och Ekonomiska och monetära unionen (KOM(2004)0552),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska centralbanken - Första rapporten om de praktiska förberedelserna inför den framtida utvidgningen av euroområdet (KOM(2004)0748),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 16 juni 2000 (1) om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron,

—

med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2000 (2) om informations- och kommunikationsstrategin för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron fram till 2002,

—

med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2001 om hur de ekonomiska aktörernas förberedelser inför övergången till euron kan underlättas (3),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A6-0197/2005), och av följande skäl:

A.

Sex år efter starten betraktas projektet att skapa EMU och införa euron överlag som en stor framgång.

B.

Detta förstärks av eurons starka ställning på internationella finansmarknader, den ständigt ökande faktureringen i euro vid handelstransaktioner och det växande antalet centralbanker som går över till att ha sina valutareserver i euro i stället för i dollar.

C.

På detta stadium är det inte möjligt att på allvar ifrågasätta fördelarna med en gemensam valuta och dess kompletterande instrument - en gemensam penningpolitik och förbättrad samordning av den ekonomiska politiken - med tanke på billigare finansiering på grund av historiskt sett låga räntesatser, ökad jämförbarhet mellan priser vilket på medellång sikt ger lägre priser, eliminering av växelkursrisker inom euroområdet, förenkling av handel och resor inom EU och tryck på medlemsstaterna att tillämpa en finanspolitik med inriktning på stabilitet.

D.

Icke desto mindre säger sig en viss del av den europeiska allmänheten ha en negativ uppfattning om euron, i synnerhet i de medlemsstater där den nationella valutan har bundits till en hög växelkurs gentemot euron. Eurobarometerundersökningar visar att denna tendens är på uppåtgående; stödet för valutan i euroområdet var 68 procent just före övergången, 75 procent just efter och 66 procent första halvåret 2004. De negativa resultaten i folkomröstningarna i Sverige och Danmark är också belägg för allmänhetens motstånd mot den gemensamma valutan i Europa, och opinionsundersökningar i de nya medlemsstaterna visar också på en något skeptisk inställning till att införa euron, något som framför allt beror på bristen på relevant information.

E.

Dessa uppfattningar har till stor del förstärkts av vissa misstag under övergången till euron, trots att denna politiskt och tekniskt var en fördelaktig och mycket framgångsrik åtgärd, vars följder för inflationen bara var 0,2 procent. Tillräcklig uppmärksamhet riktades dock inte på konsekvenserna av övergången för den genomsnittlige konsumenten som såg priser på dagligvaror och tjänster höjas och för små och medelstora företag som var otillräckligt informerade och som inte försågs med tillräcklig mängd kontanter. Sett i backspegeln var det klart och tydligt ett misstag att avsluta informationskampanjerna om euron så tidigt efter att sedlar och mynt införts.

F.

Vid sidan av de kvantitativa uppgifterna från Eurobarometern skulle det vara värdefullt med kvalitativa uppgifter om medborgarnas djupare motiv för sin inställning till euron. Det är endast med hjälp av djupintervjuer som de verkliga orsakerna till att vissa grupper av människor tar avstånd till euron och är skeptiska till EMU, kan utforskas och ligga till grund för riktade informationsstrategier. Urvalet av de (euroskeptiska) befolkningsgrupperna bör beslutas av medlemsstaten i fråga och av dess kommunikationsansvariga på nationell nivå.

G.

Privata företags erfarenheter och kommunikationsvetenskapliga rön om så kallad ”after sales-marknadsföring” skulle kunna anföras som en bekräftelse på värdet av kommunikation även efter införandet av euron. Det är viktigt att inte bara att vinna folks förtroende före och fram till införandet av euron utan också att genom kommunikativa budskap och evenemang även efter införandet av euron bekräfta detta förtroende hos de redan övertygade om att de fattade ett riktigt beslut och har format rätt åsikt.

H.

Det behövs en samstämmig, ambitiös och långsiktig kommunikationsstrategi om euron och EMU för att stödja den gemensamma valutan, undvika tidigare misstag och förbereda de nya deltagarna för en friktionsfri övergång. Kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) bär, under Europaparlamentets demokratiska kontroll och tillsammans med medlemsstaternas finansmyndigheter, huvudansvaret för att göra denna strategi till en framgång.

I.

Något högre inflation i de nya medlemsstaterna än i euroområdet är oundviklig på medellång och lång sikt, oavsett om euron införs eller ej, på grund av de betydande och kvarstående skillnaderna i prisnivå och det komplexa fenomen som består i att komma ifatt.

J.

Inom ramen för den europeiska demokratiska processen måste all information och kommunikation om EU-frågor av effektivitetsskäl ingå i EU:s övergripande ramstrategi för informations- och kommunikationsfrågor och sålunda på ett samstämmigt sätt visa medborgarna hur EU åstadkommer förbättringar i deras vardagsliv.

1.

Europaparlamentet välkomnar EMU:s fördelar såsom prisstabilitet, reducerade transaktionskostnader, större pristransparens inom euroområdet, minskad volatilitet på internationella valutamarknader och skydd mot externa chocker, historiskt låga räntenivåer, låga bolåneräntor och enklare resande. Europaparlamentet stöder euron som en mäktig symbol för den europeiska integrationen och som ett medel för att föra de europeiska medborgarna närmare de ideal unionen bygger på.

2.

Europaparlamentet konstaterar eurons tydliga impopularitet bland vissa medborgare och anser att detta strider mot det faktum att euron mycket väl kan vara det framgångsrikaste europeiska projekt som någonsin lanserats. Parlamentet anser att den gemensamma valutan fortfarande är en prioritering inom ramen för EU:s kommunikationsstrategi och att det är nödvändigt att fortsätta att popularisera och i detalj förklara fördelarna med euron och EMU: prisstabilitet, låga bolåneräntor, enklare resande, skydd mot valutakursfluktuationer och externa chocker. Parlamentet anser vidare att särskild tonvikt skall läggas vid att regelbundet informera europeiska medborgare, konsumenter och små och medelstora företag, som inte har tillräcklig kapacitet att omedelbart anpassa sig till transaktioner i euro.

3.

Europaparlamentet anser att kampanjen för euron och EMU skall rikta in sig på små städer och avlägsna regioner där möjligheterna att informera allmänheten fortfarande är begränsade. Parlamentet anser vidare att dubbel prisangivelse (i nationell valuta och i euro) bör bibehållas, förutsatt att varje medlemsstat så önskar, tills medborgarna - särskilt i dylika regioner - helt har vant sig vid systemet.

4.

Europaparlamentet anser att det är avgörande att viktiga beslutsfattare - fullt medvetna om sitt politiska ansvar - vidareutvecklar den gemensamma penningpolitiken och en förstärkt ekonomisk samordning, eftersom europrojektets framgång kommer att bidra till unionens framsteg i stort. Eurons popularitet är också viktig vad beträffar den eventuella ratificeringen av konstitutionsfördraget.

5.

Europaparlamentet stöder en stramare samordning av den ekonomiska politiken mellan medlemsstater och en återhållsam budgetpolitik inom ramen för en reformerad men kraftfull stabilitets- och tillväxtpakt. Parlamentet anser att den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten, i den form den i princip antogs av Europeiska rådets möte i Bryssel den 22 och 23 mars 2005, och relevanta gemenskapsbestämmelser om särskilda ämnen kommer, genom att de enhetligt genomförs i medlemsstaterna, att bidra till medlemsstaternas långsiktiga ekonomiska stabilitet och till deras anpassning till Lissabonstrategins mål. Europaparlamentet betonar att den låga ekonomiska tillväxten efter införandet av euron inte orsakats av valutabytet utan på grund av att de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken inte genomförts ordentligt samt av det faktum att Lissabonöverenskommelsen inte fullbordats och att strukturreformer uteblivit.

6.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens senaste rapport om sin kommunikationsstrategi för euron men konstaterar att den, med tanke på den utbredda misstron, är överdrivet optimistisk. Parlamentet uppmanar kommissionen att följa de viktigaste målen för sin kommunikation och att i detalj redogöra för vilka åtgärder som är nödvändiga för att uppnå dem. Parlamentet betonar värdet av att mera intensivt tilllämpa modern marknadsföringsteknik när man skall framhäva bilden av EMU hos allmänheten och av euron och dess fördelar som ett tilltalande ”paket”.

7.

Europaparlamentet håller med kommissionen om att informationskampanjen måste anpassas till kulturen, språket och den rådande folkopinionen och det som berör medborgarna i olika medlemsstater och till huruvida landet redan befinner sig i euroområdet eller kommer att ansluta sig på kort eller medellång sikt, eller önskar stanna utanför.

8.

Europaparlamentet fortsätter att stödja Princeprogrammet och begär en ökning av de medel som finns tillgängliga för det. Parlamentet anser att den interinstitutionella dialogen om euron kan förbättras med hjälp av Interinstitutionella gruppen för information. Parlamentet varnar för att principen om samfinansiering som ligger till grund för Princeprogrammet kan leda till betydande problem och förseningar i samband med införandet av euron i de nya medlemsstaterna, som saknar de nödvändiga budgetmedlen.

9.

Europaparlamentet betonar behovet att beakta de frågor som bekymrar medborgarna i de tre gamla länder i EU-15 som inte gått över till euron - Danmark, Sverige och Förenade kungariket - och uppmanar kommissionen att hjälpa regeringarna i de medlemsstaterna i deras strävan att vinna över en skeptisk allmänhet, om dessa regeringar så önskar.

10.

Europaparlamentet anser att den nyligen genomförda utvidgningen av EU kommer att medföra viktiga utmaningar för EMU och den gemensamma valutan. Parlamentet anser att kommissionen måste koncentrera sina ansträngningar på att hjälpa de nya medlemsstaterna att förbereda sina medborgare på införandet av euron genom att genomföra en intensiv informationskampanj, att övervaka genomförandet där en sådan kampanj redan inletts och producera regelbundna rapporter om genomförandet av de nationella handlingsplanerna för införandet av euron.

11.

Europaparlamentet konstaterar att den obligatoriska dubbla prismärkningen från och med åtminstone tre månader före införandet av euron och upp till tolv månader efter införandet å ena sidan minskar befolkningens farhågor för de eurorelaterade prishöjningar och å andra sidan innebär ett visst tryck på handelsföretagen och tjänsteleverantörerna att inte utnyttja övergången till euron som en förevändning för prisökningar. Obligatorisk dubbel prismärkning på nationell basis eller frivillig genom handelskammares uppförandekoder eller genom överenskommelser mellan näringslivets och arbetsmarknadens parter har visat sig vara bra för de första tolv länderna i euroområdet.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta den rädsla för prisökningar som allmänheten givit uttryck för i de nya medlemsstaterna. Erfarenheterna med det missbruk och de fall av överdriven avrundning uppåt som konstaterats i de nuvarande euroländerna bör utnyttjas i de länder som i framtiden kommer att ansluta sig till euroområdet så att sådant beteende kan förebyggas. Skillnaden mellan årlig inflation och prisökningar på grund av införandet av euron bör förklaras för medborgarna i alla medlemsstater.

13.

Europaparlamentet konstaterar att fler finansiella transaktioner sker med hjälp av kontanter än med hjälp av elektroniska betalningsmedel i de nya medlemsstaterna jämfört med i de gamla. Parlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de nationella centralbankerna att ta hänsyn till detta när man förbereder övergången i de nya medlemsstaterna. Europaparlamentet uppmanar dem att utnyttja övergången till att öka antalet elektroniska betalningar och kortbetalningar. Parlamentet anser att en kort period då de nationella valutorna och euron är i omlopp samtidigt är det bästa alternativet för en framgångsrik övergång i de nya medlemsstaterna.

14.

Europaparlamentet anser att bästa metoder och de kunskaper som förvärvades i samband med den föregående övergången kommer att komma till nytta vid de nya medlemsstaternas övergång och vid den stundande utvidgningen och förberedelserna av de nya kandidatländerna.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fästa större uppmärksamhet vid förfaranden för samråd med arbetsmarknadens parter för att allmänhetens och huvudsakligen sociala och ekonomiska organisationers behov skall kunna beaktas.

16.

Europaparlamentet begär ytterligare anslag för inrättandet av nationella forum om euron i varje ny medlemsstat, under överinsyn av finansministern och i nära samarbete med de nationella centralbankerna, ett system som har visat sig användbart vid andra tillfällen. Parlamentet anser att EU bör stödja ett ”vänlandssystem” där de gamla medlemsstaterna kan hjälpa till med att sprida god praxis och förmedla expertkunskaper, på finansministerienivå och i centralbankerna. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta särskilda rapporter på grundval av bästa praxis och uppmuntra nationella, regionala och lokala myndigheter att inrätta lokala rapporteringscentra där vem som helst kan rapportera missbruk såsom omotiverade prisökningar.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att erkänna vikten av att Europaparlamentet, de nationella parlamenten och regionala och lokala myndigheter spelar en aktiv roll i samband med planeringen och genomförandet av kommunikationsstrategin i anslutning till euron och EMU. Parlamentet anser att dessa institutioners insatser kommer att skapa en mer demokratisk dialog om kommunikationsstrategin, vilken bättre kan införliva sådana frågor som är angelägna för den stora allmänheten.

18.

Europaparlamentet uppmanar ECB att varje år, antingen i sin årsrapport eller i en särskild rapport, genomföra en kvantitativ analys - som skall debatteras i Europaparlamentet - om de fördelar som euron har medfört för vanliga medborgare, med konkreta exempel på hur användningen av euron har påverkat människors dagliga liv positivt.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra särskilda opinionsundersökningar med små och medelstora företag i hela gemenskapen för att bedöma hur pass accepterad valutan är inom sektorn. Europaparlamentet betonar att det är viktigt att automatoperatörer blir delaktiga i kommunikationsoch övergångsstrategier, eftersom de spelar en viktig roll för acceptansen av de nya mynten och sedlarna i medborgarnas liv.

20.

Europaparlamentet uppmanar banksektorn att ha uttagsautomater som kan förse kunderna med fler sedlar i mindre valörer, eftersom de flesta kontantbetalningar i genomsnitt inte uppgår till mer än mellan 15 och 20 euro. Detta skulle minska den mängd kontanter butiksinnehavare har i sina kassaapparater och därigenom minska risken för rån. Detta skulle dessutom minska risken för kunderna att få förfalskade sedlar när de får växel tillbaka.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra en analys, som skall debatteras i Europaparlamentet, om överskottet av 500-eurosedlar i omlopp. Utgivningen av dessa sedlar har under 2005 fördubblats till 190 miljoner sedlar på grund av den ökade efterfrågan från ekonomiska aktörer inom euroområdet. Parlamentet förstår fördelarna med 500-eurosedlar som förmögenhetsplacering, men varnar för de risker som kan vara förknippade med en sedel med ett så högt värde när det gäller penningtvätt och brottslighet.

22.

Europaparlamentet konstaterar att andelen elektroniska transaktioner i handeln ökar och frågar sig därför om det är relevant att behålla 500-eurosedlarna, vilka ursprungligen motiverades med hänsyn till konsumenternas vanor i vissa medlemsstater.

23.

Europaparlamentet uppmanar enträget ECB att offentliggöra hur de olika centralbankernas efterfrågan på 500-eurosedlar fördelar sig.

24.

Europaparlamentet beklagar att kostnaderna för gränsöverskridande detaljistbetalningar i euro fortfarande är så höga även om förordning (EG) nr 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro (4) inneburit faktiska minskningar av avgifterna för standardiserade gränsöverskridande överföringar i euro, och stöder tanken på ett gemensamt europeiskt betalningsområde. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram heltäckande lagstiftning på detta område och gripa detta tillfälle att harmonisera elektroniska betalningssystem i EU för att sänka kostnaderna, som vanligtvis bärs av konsumenter och små och medelstora företag. Parlamentet betonar att systemets effektivitet hänger på konsumenternas förtroende, vilket beror på hur deras rättigheter erkänns.

25.

Europaparlamentet välkomnar ECB:s arbete med en andra generation sedlar. Parlamentet anser att euron på grund av sin spridning är särskilt sårbar för förfalskning och uppmanar ECB att vara mycket vaksamt och ta hänsyn till de aktuella erfarenheterna när den nya generationen sedlar utformas. Parlamentet anser att det är mycket viktigt att Europol och medlemsstaternas polisstyrkor prioriterar denna fråga.

26.

Europaparlamentet anser att den interinstitutionella dialogen om euron kan förbättras genom Interinstitutionella gruppen för information. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att skicka de kvartalsvisa skriftliga uppdateringarna av Princeprogrammet till parlamentet.

27.

Europaparlamentet önskar, som det också uttryckt i sin resolution av den 12 maj 2005 om genomförandet av Europeiska unionens informations- och kommunikationsstrategi (5), fördjupa det interinstitutionella samarbetet på detta område genom att varje år anordna en omfattande debatt på grundval av en rapport från kommissionen, med deltagande från rådet samt de utskott som har ett allmänt eller specifikt ansvar i frågan.

28.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om främjande av teknik för hållbar utveckling: Europeiska unionens handlingsplan för miljöteknik (KOM(2004)0038),

—

med beaktande av artiklarna 6 och 174 i EG-fördraget, Cardiffprocessen (slutsatserna från Europeiska rådets möte i Cardiff den 15-16 juni 1998) och strategin för hållbar utveckling (slutsatserna från Europeiska rådets möte i Göteborg den 15-16 juni 2001),

—

med beaktande av Lissabonstrategin (slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona den 15-16 mars 2002),

—

med beaktande av världstoppmötet om hållbar utveckling och genomförandeplanen från Johannesburg (2002),

—

med beaktande av rådets (miljö) slutsatser om ”Ren, intelligent, konkurrenskraftig: möjligheterna till miljöeffektiva innovationer inom Lissabonprocessen”, av den 14 oktober 2004,

—

med beaktande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (1),

—

med beaktande av Europeiska gemenskapens femte (2) och sjätte (3) ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration,

—

med beaktande av sin resolution av den 21 april 2004 om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - Integrerad produktpolitik - Miljöpåverkan ur livscykelperspektiv (4),

—

med beaktande av rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (5),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om andelen förnybar energi i EU (KOM(2004)0366),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet - Bygga en gemensam framtid - Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007-2013 (KOM (2004)0101),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om integrering av miljöaspekter i europeisk standardisering (KOM (2004)0130),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument - en handbok om miljövänlig offentlig upphandling (SEK(2004)1050),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A6-0141/2005), och av följande skäl:

A.

Hållbar utveckling - utveckling som tillgodoser dagens behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov - är ett av Europeiska unionens viktigaste mål.

B.

Enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Göteborg bygger hållbar utveckling på de tre grundpelarna miljöskydd, ekonomisk utveckling och social sammanhållning.

C.

Hållbar utveckling kan inte uppnås utan utveckling av ny miljöteknik och innovationer.

D.

För att garantera hållbar utveckling är det, inom ramen för Lissabonstrategin, vars målsättning är att göra Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning, nödvändigt att för den ekonomiska politiken samt för social- och miljöpolitiken fastställa mål som är samstämmiga och som möjliggör ökad tillväxt.

E.

I detta sammanhang är det viktigt att förstärka och utnyttja de positiva synergierna mellan miljöskydd och konkurrenskraft, och att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och negativ miljöpåverkan. Miljöteknik (all teknik som är betydligt mindre skadlig med avseende på de övergripande miljökonsekvenserna än tillgängliga alternativ) är ett viktigt hjälpmedel för att uppnå detta.

F.

Endast tillräcklig efterfrågan på miljöteknik kommer att påskynda arbetet med att få ut innovationer på marknaden (från forskning, produktutveckling och produktion, till lansering och marknadsintroduktion).

G.

Europeiska unionens miljöpolitik måste vara tillräckligt ambitiös för att skapa efterfrågan på miljöteknik, med tydliga och framåtsyftande miljömål, överenskomna miljöindikatorer för att mäta belastningar på miljön och internalisering av (externa) miljökostnader. Politiken skall syfta till att belöna ledarna, snarare än eftersläntrarna, på detta område.

H.

Kundernas efterfrågan på miljöteknik är av central betydelse, men hela samhället måste ta ett större ansvar för att skapa bra förutsättningar för en snabb utveckling av sådan teknik.

I.

Kommissionens handlingsplan för miljöteknik (ETAP) innehåller inte lämpliga mekanismer för kunskapsspridning, tekniköverföring, innovation eller utveckling.

J.

Ekonomiskt stöd är viktigt för forskning och utveckling, men även för att utveckla produkter för marknaden, och det är följaktligen nödvändigt att öka ansträngningarna för att finna lösningar när det gäller riskkapital.

K.

Europeiska unionens politik på detta område måste vara samordnad och sträva mot samma mål. Det är därför viktigt att ta hänsyn till tekniska lösningar för att främja hållbarhet i utarbetandet av budgetplanen och i utformningen av det sjunde ramprogrammet för forskning. Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden måste användas på ett sätt som stöder utvecklingen av miljöteknik.

L.

Hållbar utveckling kräver globala lösningar och Europeiska unionen måste därför se till att den inre och yttre politiken är samstämmiga, inte bara inom ramen för bilateralt samarbete och exportkrediter, utan även när det gäller utveckling med avseende på Förenta nationerna, Världshandelsorganisationen (WTO), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Världsbanken.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande, som utgör en lämplig grund för diskussioner och för att utarbeta mer konkreta förslag om hur användningen av miljöteknik skall kunna ökas, men vill att utvecklingen av efterfrågan på miljöteknik skall betonas i högre grad. Parlamentet begär att det splittrade tillvägagångssättet - när det gäller miljöpolitik och hållbar utveckling i allmänhet, och ETAP i synnerhet - ersätts med ett mer systembaserat tillvägagångssätt i miljöpolitiken, i vilket man utgår från ett livscykelperspektiv i enlighet med den integrerade produktpolitiken (IPP) där stor vikt läggs vid innovation och utveckling av miljövänlig teknik, och betonar slutligen betydelsen av samordning mellan EU och medlemsstaterna.

2.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att stärka miljödimensionen i EU:s strategi för konkurrenskraft. I översynen av Lissabonstrategin bör man se förbättringen av miljön och sysselsättningen som en möjlighet att uppnå målet om den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin. I detta sammanhang spelar utveckling och införande av miljöteknik en avgörande roll.

3.

Europaparlamentet framhäver sysselsättnings- och tillväxtpotentialen i miljötekniksektorn där en mängd nya affärsmöjligheter och följaktligen nya arbetstillfällen kan skapas, särskilt inom små och medelstora företag, vilket på ett avgörande sätt skulle kunna bidra till att Lissabonmålen uppnås.

4.

Europaparlamentet konstaterar att unionen om den skall kunna uppnå Lissabonstrategins mål i större utsträckning måste räkna med de små och medelstora företagen, och anser att det är beklagligt att dessa inte beaktas i tillräcklig utsträckning i ETAP.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kartlägga de faktorer som i dagens läge mest belastar miljön och att därefter sektor för sektor avgöra vilka tekniska innovationer som behövs för att man skall kunna ta itu med problemen. Parlamentet anser att följande frågor bör beaktas i detta arbete:

6.

Europaparlamentet erkänner miljöpolitikens roll som en drivande kraft bakom innovation i marknadsekonomier där innovation sporras genom stränga krav. Parlamentet erinrar om att strikta miljönormer har gett EU en ledande ställning i många tillväxtsektorer och betonar att EU bör sträva efter att bibehålla sin position som föregångare på marknaden för ny teknik och konceptuella innovationer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att vidareutveckla metoder och scenarier som gör det möjligt att förutse utvecklingen på området för miljöteknik.

7.

Europaparlamentet betonar att målet med EU:s miljölagstiftning är att kontinuerligt förbättra miljön och att garantera en så hög miljöskyddsnivå som möjligt. Lagstiftningen bör basera sig på bästa tillgängliga teknik och den skall vara inte bara ambitiös utan också långsiktig och förutsägbar för att man skall kunna skapa nödvändig marknadsbaserad efterfrågan på ny miljöteknik inom produktionen och vid företagen. Direktivet om ekodesign är ett exempel på ramverk som man håller på att utarbeta i syfte att avsevärt förbättra produktdesignen och miljöprestandan.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa ett ambitiöst mål för EU:s andel av den globala marknaden för miljöteknik. EU bör inom tio år uppnå en marknadsandel på minst 50 procent. Parlamentet påpekar att marknaden för miljövänliga varor och tjänster växer snabbt och att företag inom EU borde fortsätta att spela en viktig roll på denna marknad och dra nytta av att vara först på plats.

9.

Europaparlamentet välkomnar förslaget om att enas om ambitiösa prestandamål för alla typer av produktion, tjänster och produktutveckling, i synnerhet inom de prioriterade områden som identifieras i gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram. Parlamentet påpekar att dessa mål kommer att hjälpa EUindustrin att öka sin konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen, och samtidigt leda till minskad miljöbelastning. Parlamentet uppmanar kommissionen att inom den närmaste framtiden presentera en första förteckning över prestandamål som utgår från livscykelperspektivet och som skall genomföras med hjälp av obligatoriska minimikrav, eller med hjälp av frivilliga avtal om man med dessa kan uppnå de politiska målen snabbare eller till en lägre kostnad än med obligatoriska minimikrav.

10.

Europaparlamentet beklagar att meddelandet inte innehåller en första förteckning över väldefinierade prestandamål på viktiga miljöområden. Parlamentet uppmanar kommissionen att sätta upp ambitiösa prestandamål i förslagen till nya rättsakter och i förslagen till gällande lagstiftning. Målen måste utgå från den bästa tillgängliga tekniken och regelbundet anpassas till den tekniska utvecklingen för att på så sätt aktivt stimulera utvecklingen av ny industriteknik.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att instruera medlemsstaterna att utarbeta färdplaner för uppfyllande av de krav som fastställts i Europeiska unionens handlingsplan för miljöteknik (ETAP). Dessa färdplaner måste innehålla tidsfrister som överensstämmer med tidsfristerna i ETAP samt hänvisningar till prestandamål, så att alla viktigaste mål sammankopplas och bedöms på både medlemsstatsnivå och EU-nivå och ges bestämda tidsfrister.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja industrin i den pågående IPP-processen och ompröva traditionella affärsmodeller med sikte på att underlätta utvecklingen av mer integrerade och systembaserade förfaranden. Kommissionen uppmanas också att särskilt uppmärksamma de möjligheter som erbjuds av en sammankoppling av olika produktionsverksamheter, så att restavfallet från en produktionsprocess kan utnyttjas i andra produktionsprocesser. Man bör till exempel beakta möjligheten att utnyttja kommunalt avfall i syfte att spara energi, vilket skulle medföra både ekonomisk och miljömässig nytta.

13.

Europaparlamentet betonar att resurseffektivitet och materialeffektivitet kommer att sänka kostnaderna för industrin och hushållen, frigöra resurser för andra investeringar och göra ekonomin i EU mindre beroende av knappa resurser och ytterst instabila resursmarknader. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag för att minimera användningen av både förnybara och icke-förnybara naturresurser.

14.

Europaparlamentet betonar att införandet av miljöteknik måste kombineras med ökad resurseffektivitet och ett förändrat konsumtionsmönster om EU skall kunna uppnå hållbar tillväxt.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bidra till att utarbeta metoder och miljöindikatorer för att mäta olika produkters, tjänsters och processers belastning på miljön, så att alla aktörer skall kunna fatta välinformerade beslut. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att lansera en EUomfattande kampanj som baserar sig på sådan information om miljöprestanda och där konsumenterna uppmuntras att kräva miljövänlig teknik.

16.

Europaparlamentet konstaterar att arbetet med att internalisera externa miljökostnader framskrider mycket långsamt, och påpekar att efterfrågan på miljöteknik skulle öka väsentligt om man kunde finna lösningar på detta problem på gemenskapsnivå (skatter, skattelättnader, subventioner, köp- och säljbara tillstånd, föroreningsavgifter osv.).

17.

Europaparlamentet välkomnar rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, som är ett litet steg i rätt riktning, men betonar att det är nödvändigt att göra mer på detta område, och uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att tänka progressivt när de föreslår och antar nya initiativ för att förbättra energieffektiviteten på efterfrågesidan, förstärka sektorn för förnybar energi och främja en mer omfattande kombinerad värmeoch elproduktion samt energieffektiv användning av biomassa, även med avseende på transporter samt bostads- och byggnadssektorn.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sätta upp ett ambitiöst mål när det gäller den offentliga upphandlingens roll. Målet bör vara att införa en allmän regel om att all offentlig upphandling skall omfatta miljökriterier och att medlemsstaterna skall utveckla standardiserade riktlinjer för de viktigaste produkterna och tjänsterna senast 2007 samt tillhandahålla offentliga upphandlare utbildning om dessa riktlinjer. Europaparlamentet betonar att ett godkännandeförfarande för miljöteknik skulle vara ett viktigt instrument för att främja miljövänliga offentliga upphandlingar.

19.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens arbete med att utarbeta en handbok om miljövänlig offentlig upphandling, och ser fram emot en utvärdering av handbokens effekter, för att se om mer bindande bestämmelser kan vara användbara. Parlamentet instämmer i rekommendationerna i Wim Koks betänkande, enligt vilka nationella och lokala myndigheter bör upprätta handlingsplaner för miljövänlig offentlig upphandling.

20.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att identifiera och undanröja de hinder som hämmar en bredare användning av miljöteknik, och uppmanar därför Europeiska miljöbyrån att analysera i vilken utsträckning gemenskapens bestämmelser har en hämmande effekt på användningen och spridningen av miljöteknik. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att lägga fram ett konkret handlingsprogram för att undanröja de hinder som identifierats. Handlingsprogrammet bör även innehålla en tidsplan. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att sammanställa en rapport om de bästa metoder som har ökat användningen av miljöteknik utanför EU, till exempel i Japan.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge högsta prioritet åt att skapa ”rätta marknadsförutsättningar” för miljöteknik, särskilt genom beslut på gemenskapsnivå, t.ex. genom att genomföra principen om att förorenaren betalar och på så sätt se till att företag som erbjuder ren teknik belönas.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att påskynda åtgärder för att minska subventioner som har negativa effekter på miljön och för att slutligen avskaffa dem helt och hållet. Parlamentet konstaterar att dessa subventioner är av avsevärd storlek. Parlamentet begär att Europeiska miljöbyrån skall göra en översyn av de subventioner som både direkt och indirekt främjar en produktion och konsumtion som leder till föroreningar och på så sätt utsätter renare tekniker för orimlig konkurrens.

23.

Europaparlamentet konstaterar att utvecklingen av miljöteknik, särskilt inom energisektorn, har hämmats på grund av omfattande statligt stöd till fossila bränslen och kärnenergi inom gemenskapen. Parlamentet tror fullt och fast på principen att externa kostnader bör inkluderas i priset på energi från olika källor, och att denna princip borde ligga till grund för översynen av EU:s riktlinjer om statligt stöd som väntas ske i slutet av 2005. Parlamentet konstaterar också att miljöskatter är ett viktigt verktyg för att få rimliga energipriser.

24.

Europaparlamentet menar att för att garantera en väl fungerande inre marknad är det bäst att vidta åtgärder på gemenskapsnivå, och uppmanar kommissionen att ta ambitiösa initiativ för att miljökostnaderna för energiförbrukningen skall tas med i beräkningen eftersom den öppna samordningsmetoden uppenbarligen är otillräcklig.

25.

Europaparlamentet är oroat över att redan tillgängliga miljötekniska lösningar inte används tillräckligt. Parlamentet välkomnar initiativ som syftar till att förstärka instrumenten för finansiering av investeringar i energieffektivitet och materialeffektivitet, och begär att offentligt stöd till investeringar i allmänhet skall beviljas enbart under förutsättning att mottagaren valt miljövänliga produktionsmetoder. Parlamentet anmodar vidare Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling att öka finansieringen av projekt som rör miljöinnovation och miljöteknik, särskilt sådana som utvecklats av små och medelstora företag.

26.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att anslå tillräckliga medel för forskning, och erinrar om överenskommelsen från Barcelona 2002 om att öka utgifterna för forskning och utveckling i Europeiska unionen för att den skall närma sig tre procent av BNP fram till 2010. Parlamentet välkomnar initiativ för att öka finansieringen och samordna insatser på detta område.

27.

Europaparlamentet betonar att man inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning måste finansiera miljöteknik. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i förslagen till kommande ramprogram för forskning och i samråd med samtliga berörda parter (producenter, miljöorganisationer, universitet, forskningsinstitut och konsumenter) utarbeta en strategisk forskningsagenda för varje ekonomisk sektor.

28.

Europaparlamentet betonar behovet av att främja och stödja QSAR-modellerna (Quantitative Structure Activity Relationship) för att göra det möjligt att erbjuda alternativ till vissa typer av undersökningar som innebär försök och experiment med djur.

29.

Europaparlamentet anser att man för den hållbara utvecklingens skull också bör stimulera forskning och nyskapande inom teknik som är inriktad på att förebygga och återställa naturresurser och kulturella och historiska tillgångar.

30.

Europaparlamentet välkomnar främjandet av miljöteknikplattformar. Parlamentet betonar dock att dessa plattformar bör vara öppna för alla berörda parter med avseende på medverkan och tillträde till information. Parlamentet betonar att det behövs samarbete och samfinansiering från industrins sida för att dessa plattformar skall vara framgångsrika. Parlamentet påpekar att teknikplattformar behövs även annanstans än i de befintliga starka industrisektorerna, och anser att det är mycket viktigt att dessa plattformar samverkar med nationella program för forskning och teknik.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja teknikspecifika åtgärder för att överbrygga klyftan mellan forskningsverksamhet, demonstrationsprojekt och marknadsinträde, samt att lägga större vikt vid program för utformning och utvidgning av marknaden och att tydligare ange vilka instrument som bör användas för att utforma marknader för miljöteknik.

32.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att utnyttja miljöeffektiv informations- och kommunikationsteknik (IKT) som ett verktyg för att minska belastningen på miljön (dematerialisering), och uppmanar medlemsstaterna att underlätta och främja detta tankesätt.

33.

Europaparlamentet stöder de olika förslagen om att sprida befintlig teknik, såsom att ta fram en EUkatalog över befintliga register och databaser för miljöteknik, tekniska plattformar osv.

34.

Europaparlamentet ställer sig negativt till att kommissionen inte har engagerat Europeiska patentbyrån i detta initiativ, och efterlyser en skyldighet att sprida resultaten från sådan forskning kring miljöteknik som finansieras med offentliga medel.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en utvärdering av interna och externa återverkningar av Europeiska unionens politik med avseende på hållbar utveckling, för att förhindra att EU:s mål undergrävs. Parlamentet konstaterar att ETAP måste samordnas med redan existerande initiativ, och betonar vikten av att man tillämpar redan överenskomna instrument som Cardiffprocessen med de tidsfrister som föreslogs i Kok-rapporten.

36.

Europaparlamentet betonar vikten av att utnyttja Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden på ett sätt som överensstämmer med målsättningarna för hållbar utveckling och främjar investeringar i miljöteknik. Parlamentet stöder tanken att dessa fonder skall användas för att införa miljöteknik när anläggningstillgångar ersätts i slutet av sin normala livstid.

37.

Europaparlamentet understryker vikten av att ta upp miljövänliga innovationer i gemenskapens samtliga framtida finansieringsinstrument, och anser att man måste göra finansieringen av miljöteknik till ett centralt element i det ramprogram för konkurrenskraft och innovation (CIP) som håller på att utarbetas.

38.

Europaparlamentet framhåller att hållbar utveckling kräver globala lösningar och välkomnar alla initiativ för att sprida och främja miljöteknik i utvecklingsländer. Parlamentet anser att export av föråldrad och förorenande teknik till tredje länder bör förhindras, och betonar att Europeiska unionen bör inta en ledande roll vid överföring av miljöteknik. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra den offentliga sektorn, den privata sektorn och internationella finansiella institut att sprida och främja miljöteknik, prioritera miljöteknik i sin utlåningspolitik och avslå ansökningar om finansiellt stöd för föråldrad och förorenande teknik, och välkomnar OECD:s nyligen antagna rekommendation om gemensamma miljöstrategier och statsstödda exportkrediter.

39.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att ta hänsyn till miljöfrågor i internationella handelsförhandlingar och betonar att det är viktigt att beakta miljöaspekterna vid tillämpningen av internationella handelsavtal.

40.

Europaparlamentet konstaterar att knappa resurser ofta är orsaken till regionala konflikter i utvecklingsländerna, och anser att överföring av miljöteknik från EU också skulle kunna fungera som ett instrument för förebyggande av konflikter.

41.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att främja teknik som är inriktad på att förebygga naturkatastrofer och ingrepp som kan medföra förstöring eller försämring av resurser eller innebära risker för allmänheten.

42.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska investeringsbanken, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

—

med beaktande av artiklarna 177, 178, 180 och 181 i EG-fördraget,

—

med beaktande av FN-konventionen om barnets rättigheter (1), särskilt artiklarna 28 och 32 i denna,

—

med beaktande av de fakultativa protokollen I och II till denna konvention från 2002 om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi samt om barns deltagande i väpnade konflikter,

—

med beaktande av den internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 138 om minimiålder för anställning (1973) och nr 182 om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete (1999),

—

med beaktande av AVS-EU-partnerskapsavtalet som undertecknades i Cotonou i Benin i juni 2000,

—

med beaktande av övriga internationella instrument som syftar till att öka skyddet för barnens rättigheter, såsom Internationella FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (2), Internationella FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (3), FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (4), FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (5) samtKonventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring (6),

—

med beaktande av den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd, som antogs i Nairobi i Kenya i juli 1990,

—

med beaktande av millennieutvecklingsmålen, särskilt mål 1 och 2, samt FN:s millenniumtoppmöte sin skall hållas i New York i september 2005,

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner och resolutionerna från Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen (7),

—

med beaktande av Internationella programmet för avskaffande av barnarbete (IPEC), som lanserades av ILO 1992 och som är operativt i 51 länder,

—

med beaktande av rapporter och annat material från ILO och UNESCO om utbildning (8),

—

med beaktande av det utbildningsforum som hölls i Dakar i Senegal 2000 (toppmötet i Dakar) där dokumentet ”Utbildning för alla” antogs,

—

med beaktande av artikel 26 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, enligt vilken utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings särskilda barnsession i New York i maj 2002 och slutdokumentet ”En barnvänlig värld”,

—

med beaktande av EU:s riktlinjer om barn i väpnade konflikter (9),

—

med beaktande av Librevilleförklaringen om handel med barn, som antogs av 21 afrikanska länder 2002 (10),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om icke-statliga aktörers deltagande i Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik (KOM(2002)0598),

—

med beaktande av rådets resolution om företagens sociala ansvar (11),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om företagens sociala ansvar: näringslivets bidrag till en långsiktigt stabil utveckling (KOM(2002)0347),

—

med beaktande av OECD:s riktlinjer för multinationella företag (12),

—

med beaktande av rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om transnationella företags och därmed förknippade företags ansvar för mänskliga rättigheter (13),

—

med beaktande av den trepartsdeklaration om principer för multinationella företag och den sociala politiken som ILO antog i november 1977,

—

med beaktande av den femte principen i FN:s Global Compact-initiativ, nämligen att ”Företagen skall arbeta för avskaffandet av barnarbete”,

—

med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens betänkande om framstegen med att uppnå allmän grundskoleutbildning och jämställdhet mellan könen i AVS-länderna enligt millenniemålen, vilket antogs i Bamako (Mali) i april 2005,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från utskottet för internationell handel (A6-0185/2005), och av följande skäl:

A.

Enligt Unicef innebär ”barnarbete” alla former av arbete utfört av barn under 18 år som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling.

B.

Det finns 352 miljoner arbetande barn i världen, varav 179 miljoner är offer för det som ILO kallar de värsta formerna av barnarbete.

C.

Större delen av de barn som arbetar är sysselsatta inom jordbruket.

D.

Det finns 5 miljoner barn av båda könen som exploateras på arbetsplatser i Östeuropa och i Medelhavsområdet, och eventuellt även i Europeiska unionens medlemsstater, vilket skulle vara i högsta grad oacceptabelt.

E.

Konventionen om barnets rättigheter från 1989 har ratificerats av alla signatärstater förutom två stater, nämligen Förenta staterna och Somalia.

F.

Fattigdom behöver inte nödvändigtvis vara ett oöverkomligt hinder för fattiga barn att sluta arbeta och få utbildning på heltid om ändamålsenliga åtgärder vidtas: Fattigdomen behöver inte avskaffas först innan man kan avskaffa barnarbetet.

G.

Barnarbete vidmakthåller fattigdom och hindrar utveckling genom att löner pressas ned, vuxna blir utan arbete och barn inte får utbildning.

H.

Alla barn har rätt att bli registrerade vid sin födsel, vilket skapar ett direkt samband med människorättsnormer som skyddar barn från att utnyttjas i arbete.

I.

Att utveckla allmän utbildning är en av de mest effektiva strategierna för att bryta den onda cirkeln av fattigdom, och en avgörande faktor när det gäller att uppnå en hållbar mänsklig utveckling och göra insatser till förmån för de mål för mänsklig utveckling som fastställts på internationell nivå och som skall uppnås före 2015.

J.

Den 10 november 2000 gjorde kommissionen och rådet ett gemensamt uttalande där man stödde åsikten att det borde finnas ett globalt åtagande för allmän grundläggande utbildning och där man fastställde att utbildning var en prioriterad fråga för utvecklingen. Parlamentet har dessutom i flera resolutioner slagit fast att det finns ett samband mellan utbildning och bekämpning av barnarbete.

K.

121 miljoner barn (varav 65 miljoner är flickor) har aldrig gått i skolan trots att alla barn har en obestridlig rätt till utbildning.

L.

Barnarbete hindrar många barn från att gå i skolan, vilket betraktas som en lyx eftersom deras inkomster behövs som tillskott till familjeförsörjningen. 120 miljoner av det totala antalet barnarbetare arbetar heltid, vilket medför att deras utbildning antingen är otillräcklig eller obefintlig. Ett barns utbildning kan ibland i vissa länder, såsom Indien och Kina, avbrytas då föräldrarna emigrerar för att arbeta utomlands och de inte kan lämna barnet utan uppsyn för att fortsätta utbildningen.

M.

Barns rätt till utbildning är inte förhandlingsbart. Utbildning och yrkesutbildning har en avgörande betydelse för kampen mot fattigdom, speciellt för flickor och kvinnor. Europaparlamentet framhåller Europeiska kommissionens politiska åtagande att öka resurserna till utbildning inom ramen för utvecklingssamarbetet.

N.

Rådet har klart uttryckt sitt engagemang i fråga om millennieutvecklingsmålen, som siktar på att fattigdomen skall utplånas samt att allmän grundskoleutbildning och jämställdhet mellan könen skall uppnås.

O.

Tillverkare av sportartiklar förband sig 1978 att uppfylla FIFA:s uppförandekoder, som innebär att barnarbete inte får förekomma i tillverkningen av produkter som FIFA ger licenser för.

P.

Företagen, däribland de multinationella företagen, har ett socialt och etiskt ansvar att bidra till att avskaffa barnarbete inom all tillverkning och produktion.

Q.

Att bekämpa barnarbete inom endast en sektor är sällan effektivt.

R.

Dålig och/eller onyttig undervisning kan verka avstötande på barn och göra dem mer utsatta för exploatering.

1.

Europaparlamentet uppmanar alla länder att snarast möjligt ratificera och genomdriva FN:s konvention om barnets rättigheter med fakultativa protokoll.

2.

Europaparlamentet uppmanar de två medlemsstater som inte har ratificerat ILO-konventionerna 138 och 182 att ratificera och genomdriva dem, och påpekar att en avvikande ståndpunkt i denna fråga skulle stå i strid med stadgan om de grundläggande rättigheterna.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra införandet av grundläggande arbetsnormer till en obligatorisk del i bilaterala överläggningar på alla nivåer, dels med länder där kränkningar förekommer, dels med länder som är involverade via investeringar och handel.

4.

Europaparlamentet anser att skyldigheten att ratificera och respektera Internationella arbetsorganisationens konventioner 138 och 182 måste ingå bland de krav kommissionen och rådet ställer på länder som ansöker om medlemskap i Europeiska unionen.

5.

Europaparlamentet framhåller att arbetet med att motverka exploatering av barn och barnarbete måste vara en prioriterad politisk fråga för EU och uppmanar kommissionen att införa en särskild budgetpost med inriktning på värnandet om barnens rättigheter, inom ramen för Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att till fullo och på ett sammanhängande sätt integrera barns rättigheter, inklusive avskaffandet av barnarbete med sin verksamhet, särskilt i strategidokument för länder och regioner och i nationella/regionala program, liksom i översynen av förklaringen om utvecklingspolitiken, och att fokusera på den väsentliga roll som utbildningen spelar.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att EU:s handelspolitik stämmer överens med dess åtagande att värna om och främja barnens rättigheter och att undersöka möjligheten att märka produkter som inte producerats med barnarbete ”producerat utan barnarbete”, under förutsättningen att sådant system är förenligt med Världshandelsorganisationens (WTO) internationella handelsregler. Parlamentet begär att resultaten från denna undersökning presenteras för utskottet för internationell handel. Under tiden bör produkter från u-länder märkas med ”rättvist odlad produkt/producerat utan barnarbete”.

8.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen i alla bilaterala handelsavtal och strategiska partnerskap inför en klausul om tillämpning av grundläggande arbetsnormer, däribland förbud mot barnarbete, med en särskild hänvisning till att minimiåldern måste respekteras för att anställning skall komma i fråga.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att frågan om barnarbete och skydd av barn mot alla former av missbruk, utnyttjande och diskriminering, blir en huvudfråga i de kommittéer och undergrupper för mänskliga rättigheter som inrättades i enlighet med handels- och samarbetsavtalen.

10.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att införliva officiell födelseregistrering i politiken för utvecklingssamarbete som en grundläggande rätt och ett sätt att värna om barnens rättigheter.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta upp frågan om officiell födelseregistrering i alla sina framtida meddelanden om utvecklingspolitik och föreslå riktlinjer i syfte att sprida detta förfarande.

12.

Europaparlamentet välkomnar bildandet av en grupp kommissionsledamöter för grundläggande rättigheter och en personlig representant för mänskliga rättigheter inom kommissionen och uppmanar dem att göra värnandet och främjandet av barns rättigheter och avskaffandet av barnarbete till en av sina högst prioriterade frågor.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja tekniskt bistånd till de stater där problemet med att barn inte officiellt registreras är omfattande.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sammanställa ett årligt meddelande om barnens rättigheter och därmed skapa en sammanhängande ram för värnandet om barns rättigheter och avskaffandet av barnarbete.

15.

Europaparlamentet välkomnar att det strategiska partnerskapet med ILO för att främja utvecklingssamarbetet nu har fullbordats och konstaterar att avskaffandet av barnarbete, särskilt i de yngsta åldersgrupperna, är den främsta prioriteringen för gemensamma åtgärder. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra detta så snart som möjligt och regelbundet rapportera tillbaka till parlamentet. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rapportera till parlamentet om framstegen på de områden som omfattas av detta samarbete. Kommissionen uppmanas att utveckla liknande samarbete med andra berörda organisationer, såsom Unicef.

16.

Europaparlamentet uppmanar rådet och dess ordförandeskap, som företrädare för EU, att verka för barns rättigheter och avskaffandet av barnarbete vid FN:s millennietoppmöte i New York i september 2005.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen att ta hänsyn till resultatet av Förenta nationernas generalförsamlings extra session om barn när AVS-EU-partnerskapsavtalet förhandlas om och uppmanar alla stater som omfattas av avtalet samt EU:s medlemsstater att uppfylla de åtaganden som de gjorde under denna session.

18.

Europaparlamentet påminner om att Cotonouavtalet innehåller en särskild bestämmelse om handelsoch arbetsnormer som bekräftar parternas åtagande att leva upp till de grundläggande arbetsnormerna, särskilt elimineringen av de värsta formerna av barnarbete. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att artikel 50 i Cotonouavtalet genomförs.

19.

Europaparlamentet välkomnar den bestämmelse i det nya GSP+-systemet som erbjuder ytterligare medgivanden till utvecklingsländer som ratificerar och genomför sociala normer/ILO:s normer. Parlamentet uppmanar kommissionen att noga övervaka att systemet genomförs effektivt och årligen rapportera tillbaka till parlamentet.

20.

Europaparlamentet begär att en positiv växelverkan mellan liberalisering av den internationella handeln och tillämpning av grundläggande arbetsnormer skall främjas. Parlamentet rekommenderar att kommissionen genomför en konsekvensanalys för kort och lång sikt avseende de olika komponenterna i samband med politiken för liberalisering av handeln och de eventuella resultaten från GATS rörande likvärdig tillgång till sociala tjänster och nyttigheter.

21.

Europaparlamentet anser att kampen mot barnarbete kan intensifieras av en balanserad socioekonomisk utveckling och minskad fattigdom. Europaparlamentet rekommenderar att EU sammankopplar sina ansträngningar att avskaffa barnarbete med lika kraftiga ansträngningar att uppnå andra arbetsnormer och en skälig lön för vuxna anställda.

22.

Europaparlamentet upprepar att det finns ett ömsesidigt förstärkande samband mellan brist på utbildning och barnarbete vilket gör utbildning till en grundläggande förutsättning för att uppnå millenniemål 2 fram till 2015.

23.

Europaparlamentet begär att grundskoleutbildningen för flickor särskilt skall uppmärksammas, eftersom flickor i större utsträckning än pojkar berörs av faktorer (nämligen kulturella faktorer såsom tidiga äktenskap, diskriminering, roll i samhället och i familjen) som utgör hinder mot att börja och stanna kvar i skolan samt mot att avsluta studierna. Detta är även viktigt med tanke på att de flickor som genomgått utbildning senare får mindre och friskare familjer och bidrar till att höja produktiviteten och minska fattigdomen.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja sin ställning som den främsta biståndsgivaren bland de internationella institutionerna, såsom Unesco, Unicef, Världsbanken och Internationella valutafonden, till att uppmana dessa multilaterala givare att utforma politik för att avskaffa barnarbete och driva igenom utbildningsriktlinjer och utbildningsprogram som integrerar alla arbetande barn och barn som inte går i skola i en formell utbildning på heltid tills de nått arbetsför ålder enligt ILO:s konvention 138, utan diskriminering på grund av kön, funktionshinder, etniskt ursprung, ras, religion eller kultur.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utöva påtryckningar för att slutförande av den obligatoriska utbildningen och minimiåldern för anställning måste överensstämma med ILO:s konvention 138 där det anges att minimiåldern för tillträde till anställning ej ”skall [...] vara lägre än åldern för avslutande av obligatorisk skolgång och i intet fall lägre än 15 år”.

26.

Europaparlamentet stöder Unicef:s sex krav på åtgärder för att eliminera barnarbete, nämligen

27.

Europaparlamentet beklagar att inga framsteg av betydelse har gjorts i fråga om att lösa utbildningskrisen efter toppmötet i Dakar och noterar att 113 miljoner barn i skolåldern, av vilka två tredjedelar är flickor, för närvarande inte ens får grundläggande utbildning.

28.

Europaparlamentet anser att inga barn får berövas sin grundläggande rätt till utbildning på grund av ekonomisk oförmåga och upprepar sitt krav till alla regeringar att skapa en klar tidtabell för att snabbt avskaffa direkta och indirekta avgifter för grundutbildning, samtidigt som en hög nivå på utbildningen bibehålls eller utbildningskvaliteten höjs, samt att med alla lämpliga medel se till att alla barn får tillgång till gymnasieutbildning, yrkesutbildning och även högre utbildning. Om barn och de lokala samhällena tas med i beslut om skolorna skulle detta bidra till att utbildningen bättre tillgodoser barns behov.

29.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att informera om befintliga utbildningsprogram för att programmen skall kunna tillämpas med framgång. Parlamentet uppmanar kommissionen att särskilt se till att kvinnor och flickor erhåller adekvat information, eftersom utbildning kan hjälpa dem att skydda sig mot alla former av exploatering.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sätta upp tydliga mål för främjandet av högkvalitativ grundutbildning för alla i de nationella vägledande programmen, med särskild inriktning på att ge flickor, barn i konfliktdrabbade områden och barn från marginaliserade och utsatta grupper i samhället tillträde till utbildningsprogram.

31.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen stödjer mobiliseringsprogram och tillfälliga utbildningsprogram som är särskilt inriktade på effektiviteten i strategierna för att få in arbetande barn i formell utbildning på dagtid, såsom övergångsskolor och klasser som grundats för att hjälpa barn som aldrig fått formell skolutbildning att anpassa sig till skolmiljön med hjälp av lärare med specialutbildning.

32.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att tvinga länder med lagar som förbjuder barnarbete att till fullo avskaffa barnarbete i sina länder och att inom tre år få de barn och ungdomar som släpar efter i utbildningen att gå i skola.

33.

Europaparlamentet uppmanar EU att öka budgetstödet för att kunna öka antalet skolor och lärare i områden i behov av dessa.

34.

Europaparlamentet anser att barnarbete är ett resultat av en obalanserad socioekonomisk utveckling. Europaparlamentet rekommenderar att man i ansträngningarna att avskaffa barnarbete tar hänsyn till de sociala förhållandena och fattigdomen i utvecklingsländerna, vilket bör leda till förslag om åtgärder i syfte att öka hushållsinkomsterna genom att exempelvis införa en garanterad minimilön för vuxna anställda, eftersom barnarbete påverkar de vuxnas löner negativt.

35.

Europaparlamentet anser att avskaffandet av fattigdom är det enda sättet att skapa de villkor som krävs för att utrota utnyttjandet av barn och understryker att mikrokreditsystemet kan öka en familjs inkomster.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att övervaka all gemenskapsfinansiering till grundläggande utbildning utifrån dess bidrag till bekämpningen av de former av barnarbete som håller barnen borta från heltidsskolor, utan att detta begränsar det humanitära biståndet, bestående av livsmedel och stöd till utveckling av regional infrastruktur.

37.

Europaparlamentet betonar att allmän undervisning på heltid kräver ett utbildningssystem som inbegriper strategier för integrering av samtliga barn som arbetar, eller som inte går i skolan av andra orsaker, i ett skolsystem grundat på heltidsundervisning. Parlamentet uppmanar Europeiska unionen att se till att det i samtliga undervisningsprogram som finansieras av gemenskapen införs omfattande strategier som inbegriper social motivation och stödundervisning för äldre elever.

38.

Europaparlamentet välkomnar verksamheten inom ramen för IPEC och stöder de incitament som har föreslagits för att få barnen att gå tillbaka till skolan, såsom fria måltider för barnen och annat stöd till familjerna.

39.

Europaparlamentet stödjer ILO:s insatser och dess samarbete med WTO, som bland annat genomförs via en löpande dialog, och föreslår att dessa kontakter intensifieras.

40.

Europaparlamentet uttrycker oro över de allvarliga brotten mot barnens rättigheter, som definieras i FN:s konvention om barnets rättigheter, däribland rätten till hälsa, utbildning och föda samt skydd mot våld, exploatering och misshandel.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bekämpa mindre vanliga former av barnarbete, såsom arbete i hushåll och barn som säljs för att betala av familjens skulder (skuldslaveri).

42.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att utarbeta ett meddelande om människohandel (2005).

43.

Europaparlamentet upprepar sitt förslag att utse en särskild EU-representant för barn som faller offer för väpnade konflikter, krig, förflyttningar, torka, hungersnöd, naturkatastrofer eller aids, eller barn som utsätts för människohandel, för att se till att sådana situationer uppmärksammas i tillräcklig omfattning.

44.

Europaparlamentet efterlyser stöd för WTO i form av ett förbud mot barnarbete inom handel och föreslår att produkter som inte producerats med barnarbete skall märkas så att konsumenterna blir medveten om ansvarsfulla förfaranden.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att påminna EU och utvecklingsländerna om sina förpliktelser enligt Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner och att särskilt se till att samtliga länder som tar emot EU-stöd undertecknat och ratificerat konventionen samt bistå dessa länder i att förebygga skador hos barn till följd av olämplig eller otillåten adoption inom och mellan länder.

46.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att utarbeta ett meddelande om företagens sociala ansvar, vilket skulle ha lämnats i april 2005.

47.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen undersöker hur man skulle kunna inrätta lämpliga rättsliga skyddsklausuler och mekanismer på EU-nivå för att upptäcka och åtala EU-baserade importörer som importerar produkter vilka möjliggör åsidosättande av ILO:s grundläggande konventioner, inbegripet utnyttjande av barnarbete i någon del av distributionskedjan. Därför uppmanar Europaparlamentet kommissionen att undersöka vilka möjligheter det finns att skapa incitament för EU-importörer som genomför en regelbunden och oberoende övervakning av tillverkningen av sina produkter i alla tredjeländer som ingår i produktionskedjan.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att främja initiativen för rättvis handel, särskilt i EU:s nya medlemsstater, och övervaka tillverkarna för att se till att deras metoder är förenliga med normerna för rättvis handel.

49.

Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att undersöka och identifiera företag som ihärdar med att utnyttja barn som arbetskraft i någon del av produktions- och distributionskedjan, och begär att en förteckning över dessa företag görs tillgänglig för EU:s importörer.

50.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka konsumenternas medvetenhet om företagens sociala ansvar och stödja initiativ som syftar till att främja produkter som inte har tillverkats genom barnarbete, särskilt jordbruksprodukter och sportartiklar.

51.

Europaparlamentet uppmanar lokala myndigheter att samarbeta med internationella organisationer när det gäller övervakning av industrin och jordbruket för att förhindra barnarbete och att samarbeta för att bygga upp och underhålla ändamålsenliga heltidsskolor med kvalificerade lärare, fri transport och måltider så att samtliga barn kan gå i skola.

52.

Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att bidra till att utveckla FN:s normer för transnationella företags och övriga affärsföretags ansvar när det gäller mänskliga rättigheter till ett effektivt globalt instrument mot barnarbete och andra eventuella kränkningar av de mänskliga rättigheterna som företagen kan göra sig skyldiga till.

53.

Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen att ställa efterlevnad av de grundläggande arbetsnormerna som villkor i sina inköps- och anbudsinfordringsprinciper. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att utveckla principer som gör det möjligt även för små producenter i utvecklingsländerna att leva upp till dessa normer.

54.

Europaparlamentet uppmanar rådet att stödja OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s Global Compact-initiativ.

55.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen förslår att man utvidgar tillämpningsområdet för OECD:s riktlinjer för multinationella företag från investeringar till handel, skärper instrumenten för genomförande och avtalar med utvecklingsländernas regeringar om på vilket sätt företagen kan bidra till avskaffandet av barnarbete.

56.

Europaparlamentet uppmuntrar transnationella företag att i all sin verksamhet och alla sina leveranskedjor, i samarbete med alla berörda parter, införa affärsmetoder som svarar mot deras samhällsansvar, samt rapportera därom.

57.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i de fall då regeringar i utvecklingsländerna inte lever upp till OECD:s riktlinjer, inte bara inleda överträdelseförfaranden, utan också offentligt tillkännage de företag och multinationella företag som är involverade i tillverkningen av välkända produkter med hjälp av barnarbetskraft.

58.

Europaparlamentet uppmuntrar regeringarna i de länder där transnationella företag har sina säten att övervaka genomförandet av OECD:s riktlinjer för multinationella företag, och att regelbundet offentliggöra rapporter om hur dessa företag bidrar till att barnarbete faktiskt avskaffas och att ILO:s grundläggande arbetsnormer tillämpas.

59.