3.6.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 131/15

1)

Artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000, skall tillämpas på en tullskuld som har uppkommit och vars uppbörd i efterhand har ägt rum före den ovannämnda förordningens ikraftträdande.

2)

Ett varucertifikat EUR.1 utgör ett ”felaktigt ursprungsintyg” i den mening som avses i artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, när det vid en kontroll i efterhand inte längre är möjligt att bekräfta ursprunget för de varor som avses i certifikatet.

3)

Det ankommer på den som åberopar artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000, att framställa den bevisning som är nödvändig för att vinna framgång med sitt yrkande. Det är således i princip den tullmyndighet som åberopar ovannämnda artikel 220.2 b tredje stycket första delen i samband med uppbörd i efterhand som skall framställa bevis på att utfärdandet av felaktiga ursprungsintyg var grundat på felaktiga uppgifter från exportören. När det, på grund av en felaktighet som endast exportören bär ansvaret för, är omöjligt för tullmyndigheterna att framställa nödvändiga bevis på att varucertifikat EUR.1 har utfärdats på grundval av riktiga eller felaktiga uppgifter från exportören, ankommer det emellertid på gäldenären som skall erlägga tullen att styrka att ovannämnda intyg som utfärdats av myndigheterna i tredjeland var grundat på riktiga uppgifter.