1.10.2005

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/2

Överklagande, ingivet den 18 maj 2005 av Osman Öcalan, i sin egenskap av representant för Kurdistan Workers' Party (PKK), och Serif Vanley, i sin egenskap av representant för Kurdistan National Congress (KNK), av det beslut som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, andra avdelningen, har meddelat den 15 februari 2005 i mål T-229/02: Kurdistan Workers' Party (PKK) och Kurdistan National Congress (KNK) mot Europeiska unionens råd, med stöd av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och av Europeiska gemenskapernas kommission

(mål C-229/05 P)

(2005/C 243/04)

Rättegångsspråk: engelska

Osman Öcalan, i sin egenskap av representant för Kurdistan Workers' Party (PKK), och Serif Vanley, i sin egenskap av representant för Kurdistan National Congress (KNK), Bryssel (Belgien), har den 18 maj 2005 överklagat det beslut som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, andra avdelningen, har meddelat den 15 februari 2005 i mål T-229/02 (1): Kurdistan Workers' Party (PKK) och Kurdistan National Congress (KNK) mot Europeiska unionens råd, med stöd av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och av Europeiska gemenskapernas kommission. Klagandena företräds av M. Muller och E. Grieves, barristers, biträdda av J.G. Pierce, solicitor.

Klagandena yrkar att domstolen skall

1)	förklara att den ansökan som Osman Öcalan har ingett, i sin egenskap av företrädare för den organisation som tidigare var känd under namnet PKK, kan tas upp till sakprövning,

2)	förklara att den ansökan som Serif Vanly har ingett, i sin egenskap av företrädare för den organisation som tidigare var känd under namnet KNK, kan tas upp till sakprövning,

3)	besluta om rättegångskostnaderna i förfarandet om upptagande till sakprövning.

Grunder och huvudargument

Den första sökanden överklagar beslutet på följande grunder:

Beslutet är felaktigt, eftersom förstainstansrätten redan godtagit att den första sökanden existerade och hade nödvändig partsbehörighet för att med giltig verkan kunna utse företrädare och för att gå i svaromål. Det framgår av handlingarna i målet att den första sökandens fullmakt uppfyllde samtliga krav i artikel 44 i förstainstansrättens rättegångsregler, som handlar om fullmakter. Fullmakten ifrågasattes aldrig av vare sig svaranden eller förstainstansrätten när rätten kommunicerade ansökan till svaranden enligt de vanliga reglerna om mottagande av en giltig fullmakt.

Svarandens invändning om bristande partsbehörighet till följd av påståendet att PKK hade upplösts strider mot artikel 114.1 (tidigare artikel 91) i rättegångsreglerna, då frågan rör målet i sak. Invändningen skulle helt enkelt inte ha beaktats i samband med prövningen av huruvida talan kunde tas upp till sakprövning.

Förstainstansrättens ställningstagande till partsbehörigheten, som grundas på en preliminär bedömning av sökandens uppgifter om PKK:s upplösning, innebär i själva verket ett oriktigt ställningstagande i sak som inte borde ha gjorts i det skedet av förfarandet. En sådan bedömning strider mot förstainstansrättens uttalande att det inte ankom på rätten att ta ställning till huruvida ”PKK faktiskt existerar” i samband med prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning.

Förstainstansrättens tolkning av sökandens uppgifter angående PKK:s upplösning är varje fall helt felaktig. En närmare betraktelse av Osman Öcalans uttalande bekräftar inte att PKK hade upplösts i alla avseenden, bland annat med avseende på rätten att ifrågasätta förbud.

Även om förstainstansrätten hade fog för att tolka den första sökandens uppgifter mot bakgrund av det kategoriska påståendet om upplösning, anförs att frågan om återstående rättigheter, inklusive rätten till ett effektivt rättsmedel för att ifrågasätta förbud, fortfarande rör målet i sak varför den borde ha prövats i ett senare skede.

Vidare anförs att förstainstansrättens kriterier för upptagande till sakprövning, inklusive kriteriet om ”partsbehörighet” och bedömningen av huruvida parten ”direkt och personligen berörs” är alltför restriktiva med avseende på tillämpningen av grundläggande rättigheter. De snäva och restriktiva kriterier som förstainstansrätten tillämpar åsidosätter närmare bestämt artiklarna 6, 13 och 34 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och till konventionen relaterad rättspraxis om talerätt.

Dessutom är det, oberoende av tillämpliga kriterier, kränkande, oproportionerligt och i strid med naturrätten när en domstol utestänger en sökande som gör gällande åsidosättande av grundläggande rättigheter enbart på en preliminär bedömning av de uppgifter som nämnda sökande har ingett.

Den andra sökanden anför följande:

Förstainstansrätten har tillämpat kriterierna för upptagande till sakprövning felaktigt och har, genom att grunda sitt beslut på påståendet att PKK inte längre existerade, avvisat talan på grundval av en faktisk omständighet.

(1) EUT C 143, 11.06.2005, s. 34.