14.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 115/13

Överklagande, ingivet den 4 mars 2005 av European Federation for Cosmetic Ingredients (EFfCI), av det beslut som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, tredje avdelningen, har meddelat den 10 december 2004 i mål T-196/03: European Federation for Cosmetic Ingredients (EFfCI) mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

(Mål C-113/05 P)

(2005/C 115/24)

Rättegångsspråk: engelska

European Federation for Cosmetic Ingredients (EFfCI), Bryssel (Belgien) har den 4 mars 2005 till Europeiska gemenskapernas domstol överklagat det beslut som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, tredje avdelningen, har meddelat den 10 december 2004 i mål T-196/03 (1): European Federation for Cosmetic Ingredients (EFfCI) mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Klaganden företräds av advokaterna K. van Maldegem och C. Mereu.

Klaganden yrkar att domstolen skall

—

förklara att förevarande överklagande kan tas upp till sakprövning samt bifalla överklagandet,

—

upphäva förstainstansrättens beslut av den 10 december 2004 i mål T-196/03,

—

förklara att klagandens yrkande i mål T-196/03 kan tas upp till sakprövning,

—

pröva talan eller i andra hand återförvisa målet till förstainstansrätten för att den skall pröva målet i sak,

—

förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna i båda mål.

Grunder och huvudargument

1.

Klaganden ifrågasätter punkt 16 i det överklagade beslutet, i vilken hans yrkande ogillas om att målet skall prövas i sak innan beslut i fråga om invändningen om rättegångshinder prövas, eller i andra hand, att beslut inte skall fattas förrän i samband med domen i huvudsaken. Klaganden uppger att detta ogillande är rättsstridigt eftersom förstainstansrätten gjort en felaktig tolkning av artikel 114.4 i rättegångsreglerna och åsidosatt likabehandlingsprincipen och motiveringsskyldigheten. Förstainstansrätten skulle ha tolkat artikel 114.4 i rättegångsreglerna extensivt och i enlighet med effektivitetsprincipen vederbörligen beaktat omständigheterna i målet. Klagande hävdar också att förstainstansrätten åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att inte lämna något annat skäl till ogillandet än att ”handlingarna innehåller tillräckliga upplysningar för att pröva svarandenas invändningar”.

2.

Klaganden uppger att förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning genom att ogilla klagandens invändningar och anse följande:

a)

De konkurrensbegränsande verkningarna av den omtvistade rättsakten på klaganden skiljer inte klaganden från andra företag. Klaganden uppger att andra företag som inte levererar till kosmetikabranschen, eller som begränsar sig till denna marknad men som inte testar sina beståndsdelar på djur, eller som inte använder CMF-ämnen befinner sig i en annan situation än klagandens. Klaganden uppger vidare att förstainstansrätten feltolkar den logiska slutsatsen av domen i målet Extramet.

b)

Klaganden angav ingen tvingande bestämmelse som var överordnad den omtvistade rättsakten, enligt vilken parlamentet och rådet skulle ha varit skyldiga att beakta den omtvistade rättsaktens negativa återverkningar. Klaganden uppger att artikel 3g) EG utgör en tvingande bestämmelse enligt vilken parlamentet och rådet åläggs att säkerställa att konkurrensen i den inre marknaden inte snedvrids.

c)

Klagandens patent är inte sådana att det omtvistade beslutet gör deras handelsmässiga användning omedelbart eller slutgiltigt olaglig och därmed gör klaganden personligen berörd av den omtvistade rättsakten. Klaganden uppger att den omständigheten att den omtvistade rättsakten berövar klaganden från dess patenterade (exklusiva) rättighet gör klaganden personligen berörd i enlighet med domen i målet Cordoniú.

d)

Klagandens påstående att den är personligen berörd för att den med stöd av artikel 13 i direktiv 76/768 deltog i det förfarande som ledde fram till antagandet av den omtvistade rättsakten och dess deltagande i antagandet av den omtvistade rättsakten underkänns. Klaganden hävdar att förstainstansrätten felaktigt har ansett att artikel 13 endast rör individuella rättsakter, eftersom det i direktiv 76/768 inte ges någon möjlighet att anta sådana rättsakter.

3.

Klaganden uppger vidare att förstainstansrätten åsidosatt klagandens rätt till fullständigt och verksamt rättsligt skydd och rätten till försvar. Klaganden uppger att dess rätt till fullständigt och verksamt rättsligt skydd som ett minimum borde ha lett till att förstainstansrätten tog upp talan till sakprövning i stället för att avvisa klagandens rättsliga argumentation på rent formella grunder.

(1)  EUT C 184, av den 2/8/2003, s. 50.