Överklagande, ingivet den 14 februari 2005 av Konungariket Sverige, av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, femte avdelningen i utökad sammansättning, har meddelat den 30 november 2004 i mål T-168/02, IFAW Internationaler Tierschutz- Fonds gGmbH, med stöd av Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Danmark mot Europeiska gemenskapernas kommission, med stöd av Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland

(Mål C-64/05 P)

(2005/C 115/18)

Rättegångsspråk: Engelska

Konungariket Sverige har den 14 februari 2005 till Europeiska gemenskapernas domstol överklagat den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, femte avdelningen i utökad sammansättning, har meddelat den 30 november 2004 i mål T-168/02 (1): IFAW Internationaler Tierschutz- Fonds gGmbH, med stöd av Konungariket Nederländerna, Konungariket Sverige och Konungariket Danmark mot Europeiska gemenskapernas kommission, med stöd av Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland. Klaganden företräds av K. Wistrand, i egenskap av ombud.

Klaganden yrkar att domstolen skall

Grunder och huvudargument

Den Svenska regeringen gör gällande att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten i den överklagade domen.

Förstainstansrätten påpekade först att den rätt till tillgång till institutionernas handlingar som föreskrivs i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (”öppenhetsförordning”) avser alla handlingar som finns hos dessa institutioner och, som ett resultat härav, kan de institutionerna följaktligen bli tvungna att i förekommande fall offentliggöra handlingar som härrör från tredje part, däribland särskilt medlemsstaterna. Förstainstansrätten påpekade att den så kallade upphovsmannaregeln, att skaparen av en handling också har kontroll över den och således också bestämmer om den ska göras tillgänglig oavsett vem som innehar handlingen, inte har införts i förordningen.

Förstainstansrätten ansåg dock att artikel 4.5 i öppenhetsförordningen innebär att medlemsstater är föremål för särskild behandling och att upphovsmannaregeln därför är tillämplig på handlingar som har upprättats av medlemsstaterna. För att motivera sin åsikt påpekade förstainstansrätten, för det första, att skyldigheten att inhämta medgivande, enligt artikel 4.5 i öppenhetsförordningen, annars skulle riskera att förlora sin verkan och, för det andra, att förordning varken har till syfte eller effekt att ändra nationell lagstiftning. Enligt förstainstansrätten är medlemsstaten inte skyldig att motivera en begäran som framställs i enlighet med artikel 4.5 i förordningen.

Den svenska regeringen anser dock att det inte finns något uttryckligt och tydligt stöd i bestämmelsen ifråga eller i förordningen för förstainstansrättens tolkning. Inga av de argument som förstainstansrätten baserar sin tolkning på kan, tagna var för sig eller tillsammans med andra, under dessa omständigheter utgöra skäl nog för att bortse från den grundläggande regeln som öppenhetsförordningen är baserad på. Enligt förordningen ankommer det på den institution som innehar en handling att bedöma huruvida handlingen skall lämnas ut eller inte. Om inget av undantagen för utlämnande i artikel 4.1–4.3 i öppenhetsförordningen är uppfyllt skall handlingen lämnas ut. Skyldigheten att erhålla medgivande enligt artikel 4.5 i öppenhetsförordningen är en processuell regel som skulle tjäna sitt syfte också om medlemsstaterna inte hade absolut vetorätt. Frånvaron av vetorätt medför inte heller några ändringar i den nationella rätten.

Enligt öppenhetsförordningen kan tillgången till en handling endast vägras med stöd av ett av undantagen i artikel 4.1-3. Om medlemsstaten ifråga inte motiverar sin vägran att medge tillgång till en handling riskerar medlemsstaten att den institution som innehar handlingen inte kan hitta tillräckliga skäl för hemlighållande, vilket kan leda till att det inte är möjligt för institutionen att neka tillgång till handlingen enligt utlämnanderegeln i öppenhetsförordningen.

Inget av de argument som förstainstansrätten grundade sitt beslut på är tillräckligt för att, vad gäller handlingar från medlemsstater, tillåta ett undantag från den grundläggande principen att det är den institution som innehar en handling som är ansvarig för bedömningen huruvida handlingen ska göras tillänglig. Förstainstansrättens beslut är således ett åsidosättande av gemenskapsrätten.

(1)  EGT C 202, 24.8.2002, s. 30.