27.3.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 78/276

1.

Kan kommissionen bekräfta att sysselsättningen vid de för penningutgivningen ansvariga nationella centralbankerna i de tolv medlemsstater som infört euron som lagligt betalningsmedel minskat kraftigt sedan 1998 och att den kommer att minska ytterligare under de kommande åren?

2.

Vilken procentandel av dessa förlorade arbetsplatser överförs till Europeiska centralbanken, vilken andel överförs till privata företag eller företag som skall privatiseras och vilken andel försvinner helt på grund av att uppgifter avskaffas eller automatiseras?

3.

Kan kommissionen redogöra för vilka uppgifter dessa nationella centralbanker fortfarande kommer att ansvara för vid sidan av ECB under åren 2010, 2015 respektive 2020 och vilka uppgifter som de inte kommer att ansvara för? Vad kommer att hända med de senare uppgifterna?

4.

Leder de nationella centralbankernas minskade betydelse på sikt till att de blir lokalkontor till ECB? När förväntar sig kommissionen att denna process fullbordats?

5.

Jämför ECB eller andra institutioner dessa banker med varandra när det gäller personalstorlek och leder detta till konkurrens om vem som kan klara sig med den minsta personalen? Tar man vid tolkningen av dessa uppgifter hänsyn till hur pass omfattande uppgifterna är i de olika medlemsstaterna?

6.

Kommer ECB att upphandla tryckning av sedlar direkt hos tryckerierna istället för att kvotera via nationella centralbanker och därmed till specialiserade företag som tidigare tryckte nationella sedlar?

7.

Kommer också kontrollen och förebyggandet av tillverkning och distribution av falska sedlar att fråntas dessa banker och istället delas mellan ECB och privata kassatjänstföretag?

8.

Är kommissionen säker på att bankomater aldrig lämnar ut falska eurosedlar till allmänheten? Om kommissionen inte kan garantera allmänheten detta, vilka sätt finns det då att i framtiden utesluta att falska sedlar sprids denna väg?

1. och 2.

Kommissionen förfogar inte över någon statistik över antalet anställda vid de nationella centralbankerna eller över hur personalsituationen utvecklats. Kommissionen kan därför inte bekräfta påståendet att antalet anställda vid centralbankerna i eurozonen har minskat sedan 1998, och kan inte heller ge några uppgifter om eventuella nedskärningar i antalet platser vid de nationella centralbankerna på grund av överföringar till Europeiska centralbanken eller den privata sektorn.

3.

Enligt artikel 105.2 i EG-fördraget och artikel 3.1 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken skall Europeiska centralbanksystemet, som består av Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna, ha följande grundläggande uppgifter:

I artikel 3.3 i stadgarna för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken anges vidare att Europeiska centralbankssystemet skall medverka till att de behöriga myndigheterna smidigt kan genomföra sin politik när det gäller tillsyn över kreditinstitut och de finansiella systemens stabilitet. De nationella centralbankerna utför dessutom inom ramen för Europeiska centralbankssystemet ett antal andra uppgifter som insamling av statistiska uppgifter, sedeltryckning och sättande i omsättning av sedlar och mynt, transaktioner på finansmarknaden inom ramen för Europeiska centralbankssystemets monetära politik och forskning på ekonomiområdet, etc.

I artikel 14.4 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken anges vidare att de nationella centralbankerna kan utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan. Uppgifterna varierar från land till land och beror på vilka förfaranden och traditioner som finns i länderna.

4.

I EG-fördraget och stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken fastställs Europeiska centralbanksystemets mål, struktur och uppgifter. Kommissionen anser inte att de nationella centralbankerna förlorat sin betydelse då både Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna spelar en avgörande roll för hur Europeiska centralbankssystemet fungerar och för hur väl det uppfyller sina mål.

5.

Kommissionen känner inte till några jämförelser mellan de nationella centralbankerna och antalet anställda vid dessa. En sådan jämförelse skulle vara vansklig eftersom de nationella centralbankernas uppgifter varierar från land till land.

6.

Europeiska centralbanken har gjort en djupgående undersökning av vilka förfaranden som i framtiden kommer att behövas för sedelförsörjningen i Eurosystemet. Framförallt studerades huruvida det skulle vara möjligt att på medellång sikt använda anbudsförfaranden för upphandling av råmaterial och sedeltryckning. ECB-rådet beslutade den 10 juli 2003 att de nationella centralbanker som inte förfogar över interna eller offentliga tryckerier från och med 2008 skall använda öppna anbudsförfaranden för upphandling av tryckeritjänster. Även nationella centralbanker som förfogar över interna eller offentliga tryckerier kan välja att använda anbudsförfaranden.

Fram till 2012 kommer ett gemensamt system med anbudsförfaranden att tillämpas. De nationella centralbanker som inte så önskar behöver inte delta.

7.

I gemenskapslagstiftningen, särskilt rådets förordning (EG) nr 1338/2001 (1), fastställs ansvarsfördelningen på nationell nivå och gemenskapnivå. I medlemsstaterna har nationella myndigheter utsetts, däribland de nationella centralbankerna. Myndigheterna har tilldelats specifika ansvarsområden när det gäller att bekämpa förfalskning av euromynt och -sedlar och har ett nära samarbete sinsemellan och med EU-institutionerna (Europeiska centralbanken, kommissionen och Europol). En särskilt viktig uppgift för Eurosystemet är att se till att allmänheten kan ha förtroende för de eurosedlar som är i omlopp. Det finns inga planer på att delegera detta uppdrag till privata kassatjänstföretag.

8.

Kommissionen samarbetar med medlemsstaterna om att ta fram lagstiftning som kan säkra att förfalskade sedlar upptäcks så tidigt som möjligt, se till att de sedlar och mynt som är i omlopp är äkta och därmed ge ett så gott skydd som möjligt för allmänheten. Vissa medlemsstater har, som ett komplement till artikel 6 i förordning (EG) nr 1338/2001, vidtagit särskild lagstiftning i syfte att om möjligt spåra falska sedlar innan de sätts i omlopp och ett antal nationella centralbanker har antagit rättsakter med normer för yrkesmässig mynt- och sedelhantering. Vidare har samtliga nationella centralbanker utifrån de förutsättningar som råder i de olika medlemsstaterna vidtagit andra lämpliga åtgärder, som utbildning av personal som hanterar kontanta medel.

Europeiska centralbanken har fastställt kravspecifikationer för bankomater och liknande som innebär att sådana automater måste kunna identifiera och registrera falska och tvivelaktiga sedlar och även identifiera och registrera kontoinnehavarna så att det är möjligt att spåra eventuella insättningar av falska sedlar. I linje med detta har de nationella centralbankerna vidtagit åtgärder för att säkra att bankomater och liknande kontrollerar att varje sedel är äkta och i gott skick, varigenom falska sedlar kan upptäckas innan de når ut till allmänheten.