(2004/C 78 E/0250)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3273/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(5 november 2003)

Ämne:   Utsläpp av kylmedium från (nederländska) havsgående fartyg

Den 27 augusti 2003 framlade Nederländernas ministerium för bostadsfrågor, fysisk planering och miljöpolitik (förkortat VROM) en utredning över läckage av gaser använda som kylmedium från fiskekuttrar och trålare (http://www.vrom.nl/docs/milieu/koudemiddelen_het_schip_in_juni2003.pdf). Det skulle då handla om tio gånger så mycket gaser av detta slag än vad som läcker ut från kylanläggningar på land. Dessa gaser angriper ozonskiktet och bidrar till ökad växthuseffekt.

Av utredningen framgår det att kylanläggningarna ombord på trålare årligen förlorar i genomsnitt hälften av sitt gasformiga kylmedium. På fiskekuttrarna uppgår förlusterna till hela 80 procent. Detta är åtskilligt mer än den genomsnittliga andelen som läcker ut från kylanläggningar på land (4,5 procent). Sjöfarten kommer därför att, jämfört med kylanläggningar på land, bidra i oproportionerligt hög grad till utsläppen av kylmedium, med allt vad detta för med sig. Kylanläggningarna ombord på fartyg innehåller endast 5 procent av den totala mängden kylmedium i Nederländerna men de svarar dock för 35 procent av de totala förlusterna till följd av läckage.

Kan Europeiska kommissionen ge besked om huruvida detta problem berör endast nederländska fartyg eller om det uppträder också i andra medlemsstater?

Anser kommissionen att sjöfarten vidtagit tillräckliga åtgärder för utsläppen av sådana växthusgaser som finns omnämnda i bilagan till Kyotoprotokollet, alltså koldioxid (CO2), metan (CH4), dikväveoxid (N2O), fluorkolväten (HFK), perfluorkolväten (PFK) och svavelhexafluorid (SF6)? I vad mån häntyder VROM:s mätningar på att det bryts mot artikel 17 ”Läckage av kontrollerade ämnen” i förordning (EG) nr. 2037/2000?

Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att minska sjöfartens utsläpp av ozonnedbrytande ämnen och växthusgaser, uttryckta i koldioxidekvivalenter?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(22 december 2003)

Kommissionen välkomnar den nederländska undersökningen om läckage av kylvätskor från fiskekuttrar och trålare, särskilt om den också får ligga till grund för åtgärder för att förhindra utsläpp av köldmedier. Enligt artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 av den 29 juni 2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (1) har medlemsstaterna följande skyldighet: ”Alla praktiskt möjliga försiktighetsåtgärder skall vidtas för att hindra och minska läckage av kontrollerade ämnen”. I synnerhet skall fasta utrustningar som är laddade med mer än 3 kg kylvätska genomgå årlig läckagekontroll.

Kommissionen förfogar inte i dagsläget över några uppgifter om hur vanligt det är med läckage av kylvätskor från kyl- och luftkonditioneringsutrustning i liknande fartyg i andra medlemsstater. Förordning (EG) nr 2037/2000 omfattar inte några standarder som specifikt rör läckage av ozonnedbrytande ämnen från sådan utrustning, men i förordningen fastställs minimikvalifikationer för personal som hanterar sådan utrustning. Kommissionen anser att användning av kvalificerad personal för underhåll av kyl- och luftkonditioneringsutrustning kan vara ett viktigt led i medlemsstaternas insatser för att minimera läckaget av ozonnedbrytande ämnen. Medlemsstaterna är också skyldiga att till kommissionen rapportera projekt som genomförts för att minimera läckaget av ozonnedbrytande ämnen. Om det finns tillförlitlig information om medlemsstaternas program, som även avser omfattningen på läckaget av ozonnedbrytande ämnen från kyl- och lufkonditioneringsanläggningar, har kommissionen större möjlighet att främja europeiska standarder för läckage från utrustning i enlighet med artikel 17 i förordning (EG) nr 2037/2000.

I enlighet med artikel 17 i förordning (EG) 2037/2000 håller kommissionen på att vidta ett antal åtgärder för att minska utsläppen av ozonnedbrytande ämnen från sjöfarten. Inom detta område är den effektivaste mekanismen att stegvis avveckla användningen av sådana ämnen. EU:s rederinäring får inte längre installera luftkonditionerings- och kylutrustning som använder klorfluorföreningar (CFC) eller göra underhåll på luftkonditionerings- och kylutrustning som använder CFC. Befintlig CFC-baserad utrustning som läcker kommer därmed att behöva ersättas när den slutar fungerar på grund av att köldmediet tagit slut. EU:s sjöfartsnäring får visserligen fortsätta att underhålla luftkonditionerings- och kylutrustning som utnyttjar oanvända ofullständigt halogenerade klorfluorkarboner som tillfällig ersättning för CFC fram till 2010 (återanvänt HFCF får användas fram till 2015), men installering av ny utrustning som använder HCFC är förbjuden. Möjligen är det ännu viktigare att användningen av haloner skall avvecklas i brandbekämpningsutrustning på fartyg, med tanke på halonernas stora ozonnedbrytande potential. Brandskyddssystem som innehåller halon skall vara avvecklade senaste den 31 december 2003, och halonet skall återvinnas i enlighet med artikel 16 i förordningen.

Kommissionen anser rent allmänt att mycket återstår att göra för att minska fartygsutsläppen av de växthusgaser som finns förtecknade i Kyotoprotokollet. I en färsk kvantifieringsstudie om fartygsutsläpp, som utförts för kommissionens räkning, beräknades att fartyg på EU-vatten släppte ut 157 miljoner ton koldioxid år 2000, vilket är mer än de landbaserade utsläppen i nio enskilda medlemsstater. I Kyotoprotokollet behandlas inte uttryckligen utsläpp från sjöfarten, i stället innehåller artikel 2.2 en uppmaning till parterna att sträva efter att begränsa eller minska utsläppen av växthusgaser från internationella fartygs bränsletankar inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationen (IMO).

IMO har därför tagit på sig ansvaret för denna fråga, och dess kommitté för skydd av havets miljö har utarbetat ett utkast till resolution om en IMO-strategi för växthusgaser, som kommer att behandlas vid IMO:s 23:e generalförsamling i december 2003. EU:s ministerråd har uppmanat IMO att anta en konkret och ambitiös strategi för växthusgaser, och kommissionen och flera medlemsstater, bland annat Nederländerna, deltar aktivt i diskussionerna om IMO-resolutionen, i avsikt att se till att den resulterande strategin verkligen blir konkret och ambitiös.

När det gäller EU-åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från sjöfartsnäringen innehåller sjätte miljöhandlingsprogrammet en uppmaning till kommissionen att kartlägga och vidta särskilda åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från sjöfartsnäringen, om inte någon enighet om sådana åtgärder kan uppnås inom IMO senast 2003. Detta åtagande återspeglas också i kommissionen relativt nya meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln ”En strategi för Europeiska unionen i syfte att minska utsläppen till atmosfären från havsgående fartyg” (2), där man föreslår ett EU-mål för att minska utsläppen av koldioxid från varje enskilt fartyg, och där kommissionen åtar sig att överväga EU-åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från fartyg om inga konkreta åtgärder antas av IMO under 2003.

(1)  EGT L 244, 29.9.2000.

(2)  KOM(2002) 595, slutlig, vol I.