(2004/C 78 E/0206)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2971/03

från Alexander de Roo (Verts/ALE) till kommissionen

(6 oktober 2003)

Ämne:   Fartyg med giftig last

År 2003 (fram till september) hade europeiska skeppsredare lämnat 124 fartyg för skrotning på stränder i Asien. Detta innebär att giftiga kemikalier, såsom asbest, PCB, olja, oljeslam och färger, läckt ut i miljön från samtliga 124 fartyg och förorenat ett ekosystem som redan är belastat till sin bristningsgräns. Dessutom har de personer som arbetar på dessa fartygsskrotande stränder utsatts för farliga och potentiellt dödliga ämnen.

EU:s nuvarande avfallsförordningen (EEG) nr 259/93 (1) förbjuder exporten av farligt avfall. Europaparlamentet fäster stor vikt vid upprätthållandet av dessa bestämmelser för att förhindra miljöföroreningar orsakade av avfall. Export av gamla fartyg är de facto det samma som export av farligt avfall. Det är oroväckande att konstatera att om ingenting förändras kommer Europeiska unionen fortsättningsvis att tillåta olaglig export av farligt avfall, trots existerande lagstiftning.

Vi vill göra kommissionen uppmärksam på följande fartyg som är ett i den grupp på 124 fartyg som skickats till Asien 2003:

Skopelos, ett tankfartyg för råolja (274 949 dödviktton) byggt 1974, som seglat under grekisk flagg. Fartygets huvudansvariga var Aeolos Management S.A. Den registrerade ägaren var E.N.E. Skopelos Ltd (ett litet grekiskt företag, som uppenbarligen inte har andra fartyg).

Fartyget åkte på sin sista resa 2003 och styrde då direkt från europeiska vatten till fartygsskrotande varv i Bangladesh enligt följande tidtabell:

Kan rådets förordning (EEG) nr 259/93 tillämpas på sådana fartyg som Skopelos, som bedriver export från Europeiska unionen till fartygsskrotande stränder i utvecklingsländer, och betraktas dylika fartyg, vilka i likhet med Skopelos skall skrotas, som farligt avfall?

Vad ämnar kommissionen göra för att säkerställa att de behöriga myndigheterna (Grekland i fallet Skopelos) agerar i enlighet med reglerna och förfarandena i rådets förordning (EEG) nr 259/93 för att garantera att inga fartyg olagligt exporteras till fartygsskrotande stränder i Asien?

Vad ämnar kommissionen göra för att säkerställa att skeppsredarna (i fallet Skopelos Aeolus Management S.A. från Pireus, Grekland) agerar i enlighet med reglerna och förfarandena i rådets förordning (EEG) nr 259/93?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(1 december 2003)

Förordning (EEG) nr 259/93 gäller avfallstransporter inom, till och från gemenskapen.

Definitionen av avfall fastläggs i direktiv 75/442/EEG (i dess ändrade lydelse), och definitionen av ”farligt avfall” fastläggs i direktiv 91/689/EEG (i dess ändrade lydelse).

EG-domstolen har fällt en rad avgöranden angående avfallskonceptet, och det framgår tydligt av rättspraxis att termen ”avfall” inte skall tolkas restriktivt. Istället måste man beakta alla relevanta omständigheter i syfte att avgöra huruvida en innehavare ”bortskaffar”, ”avser att bortskaffa” eller ”är skyldig att bortskaffa” avfall i enlighet med definitionen. Om ett uttjänt fartyg skickas för skrotning, till den destination som frågeställaren nämner, skall det betraktas som avfall eftersom innehavaren avser att bortskaffa det.

När det gäller det objektiva elementet i definitionen av avfall — skyldigheten att bortskaffa — är frågan när denna skyldighet uppstår. Viss lagstiftning, exempelvis direktiv 95/21/EG (om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten (hamnstatskontroll)), kan vara till hjälp när denna fråga skall besvaras (se särskilt artikel 9).

Bedömningen av huruvida avfall ”bortskaffas”, eller huruvida det föreligger en ”avsikt att bortskaffa” avfall, är i hög grad beroende av konkreta omständigheter i varje enskilt fall samt av hur synlig denna avsikt är för yttervärlden. Ett antal omständigheter kan tyda på att det föreligger en avsikt ur ett objektivt perspektiv (t.ex. ett avtal om demontering av fartyget, fartygets skick, strykning ur fartygsregistret, fartygets ålder etc.) Svårigheterna när det gäller att påvisa denna subjektiva ”avsikt att bortskaffa” är uppenbara.

Först och främst står det dock klart att ett fartyg kan betraktas som avfall. Generellt sett står det också klart att det utgör avfall när det bortskaffas eller när någon har en avsikt eller skyldighet att bortskaffa det — dvs. från den tidpunkt då det är ägarens avsikt att inte längre använda det som ett fartyg. Ett fartyg som är avsett för demontering skall således betraktas som avfall.

I förordningen uteslutes varken uttjänta fartyg eller sjötransport från tillämpningsområdet.

Förordningen innehåller dock ett undantag med avseende på avfall som förtecknas i bilaga 2 (icke-farligt) och som uteslutande är avsett för återvinning. Frågan är därför om uttjänta fartyg, såsom de fartyg som nämns i frågan, är förtecknade i bilaga 2. I post GC 030 i bilaga 3 förtecknas ”fartyg och annan flytande materiel avsedda att huggas upp, noggrant tömt på all last och annat material som uppkommit i samband med fartygets drift och som kan klassificeras som farligt ämne eller avfall”. Fartyg avsedda för demontering är dock vanligen inte ”noggrant tömda” i en utsträckning som gör att de kan förtecknas i bilaga 2. Det är inte heller säkert att de är avsedda för återvinning; de kanske snarare är avsedda för bortskaffande. Därför är undantaget inte tillämpligt i sådana fall.

De flesta fartyg innehåller olika typer av oorganiska material (t.ex. asbest som används som brandskyddsoch isoleringsmaterial för ledningar och kabinväggar). Polyklorerade bifenyler (PCB) används för isolering av kablar, och bly och tributyltenn används för målning.

Dessa farliga material förtecknas som farliga poster i EU:s avfallslista. Vad som är viktigare är att sådant avfall också förtecknas i bilaga 5 till förordningen. I bilaga 5 förtecknas avfall som omfattas av förbudet mot export av farligt avfall från OECD-länder till länder utanför OECD i enlighet med förordning (EEG) nr 259/93. Exportförbudet härrör från Baselkonventionen.

I bilaga 5 (del 1, lista A) återfinns bland annat följande farliga material med relevans för fartyg som är avsedda för demontering:

Om ett skepp som är avsett för demontering inte töms på all last och annat farligt material som uppkommit i samband med dess drift, skall det betraktas som farligt avfall. I praktiken kan ett fartyg som fortfarande går för egen maskin inte tömmas på det sätt som beskrivs. För att det skall kunna framdrivas måste det alltid innehålla vissa farliga material, t.ex. asbest. Följaktligen skall det betraktas som farligt avfall.

Genomförande och kontroll av efterlevnaden av gemenskapens lagstiftning, däribland avfallslagstiftningen, faller inom medlemsstaternas ansvarsområde. Kommissionen uppmuntrar samarbete mellan medlemsstaterna, bland annat via IMPEL-nätverket, för att säkerställa ett korrekt genomförande av förordningen och av förbudet mot export av farligt avfall till länder utanför OECD.

(1)  EGT L 30, 6.2.1993, s. 1.