(2004/C 70 E/101)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2446/03

från Alonso Puerta (GUE/NGL) och Alejandro Cercas (PSE) till kommissionen

(22 juli 2003)

Ämne:   Skydd av det europeiska kulturarvet

I artikel 151 i EG-fördraget och i utkastet till författning för Europeiska unionen, nyligen godkänt av konventet, betonas den enorma betydelsen av det europeiska kulturarvet och behovet av att bibehålla och skydda det i sin helhet för kommande generationer.

Bara i unionens nuvarande 15 medlemsstater finns det 188 platser som är upptagna på Unescos världsarvslista.

Detta enorma kulturarv hotas emellertid ständigt av ökad urbanisering och ökat byggande, under spekulativa omständigheter, på historiska platser. Detta innebär ett allvarligt hot mot de skyddade naturvärdena och man glömmer behovet av att strikt skydda ett unikt arv som är ett av den europeiska identitetens karaktärsdrag.

Nyligen uppmärksammade flera tusentals medborgare, däribland många framträdande europeiska samhälls-och kulturpersonligheter, de spanska myndigheterna på hotet mot klostret San Lorenzo del Escorial, som har varit upptaget på Unescos världsarvslista sedan 1984, till följd av den ökande och oroväckande urbaniseringen i klostrets omgivningar, som är en viktig del av denna plats.

Känner kommissionen till detta allvarliga problem? Kan kommissionen i förekommande fall utan dröjsmål begära information från regeringen i den autonoma regionen Madrid och från centralregeringen?

Är kommissionen beredd att stärka och öka de bindande dragen i tillämpningen av konventionen om skydd av det kultur- och naturhistoriska världsarvet, som samtliga medlemsstater i Europeiska unionen har undertecknat?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(26 september 2003)

Beslut om markanvändning fattas vanligen i enlighet med den nationella lagstiftningen i medlemsstaterna. Enligt direktiv 85/337/EEG (1) krävs dock en miljökonsekvensbedömning för vissa projekt för tätortsbebyggelse, inbegripet affärscentrum och parkeringsytor, om de kan komma att medföra betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering. En miljökonsekvensbedömning måste innehålla en beskrivning av sådan väsentlig miljöpåverkan som projektet kan antas ge upphov till, däribland med hänsyn till det arkitektoniska och arkeologiska kulturarvet. Miljökonsekvensbedömningen måste utföras innan tillstånd ges för projektet och den måste beaktas vid tillståndsgivningen.

Om det finns uppgifter som talar för att direktivet inte tillämpas korrekt i detta fall kan dessa vidarebefordras till kommissionen.

När det gäller artikel 151 i EG-fördraget bemyndigas gemenskapen genom denna endast att främja samarbete mellan medlemsstaterna och vid behov att stödja och komplettera deras åtgärder för att bevara och värna om kulturarv av europeisk betydelse. Varken gemenskapen eller kommissionen har enligt denna artikel några befogenheter att ingripa mot en medlemsstat i fråga om dess inställning till en särskild plats. Av samma orsak är kommissionen inte part i Unescokonventionen om skydd för världens natur- och kulturarv, och kommissionen kan därför inte spela någon roll i fråga om tillämpningen av den, utan detta ansvar ligger uteslutande hos de medlemsstater som ratificerat konventionen.

(1)  Rådets direktiv av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 175, 5.7.1985, ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997, EGT L 73, 14.3.1997.