SKRIFTLIG FRÅGA P-2939/02

från Chris Davies (ELDR) till kommissionen

(10 oktober 2002)

Ämne: Framtiden för aromterapi

Aromterapeuter har uttryckt oro över att det i förslag om märkning av doftämnesallergener, såsom föreskrivs i kosmetikadirektivet 76/768/EEG(1), inte görs åtskillnad mellan syntetiska och naturliga föreningar. Detta har allvarliga konsekvenser för deras yrke.

Aromterapeuterna bemöter kommissionens svar av den 24 september 2002 på den skriftliga frågan E-2126/02(2) med att tester som utförs med syntetiska versioner av naturliga ämnen ofta är lätt förorenade. Dessa föroreningar kan visa sig vara allergiframkallande och inte ämnena i sig själva. Det är även mycket troligt att påstådd överkänslighet inte orsakas av de misstänkta doftämnesallergenerna i sig själva (ren limonen, ren linalool etc.), utan av små mängder oxidationsprodukter, vilka oundvikligen är resultatet av dessa ganska instabila föreningar. Det är redan känt att oxiderat limonen, alfa-pinen och oxiderat delta-3-karen orsakar problem med överkänslig hud. Limonen är en av de 26 misstänkta allergenerna. I de rena formerna, och vid tillsats av antioxidanter, är åtminstone några av dessa ämnen inte allergiframkallande. Detta faktum har inte uteslutits ur experimentuppgifterna.

Naturliga föreningar som förekommer i eteriska oljor kan hindras från oxidation om andra naturliga föreningar finns i produkten, t.ex. furanokumariner. I blandningar som innehåller syntetiska föreningar finns ofta inget sådant buffertsystem. Många naturliga föreningar kan i stor utsträckning förekomma som en särskild geometrisk isomer eller enantiomerisk isomer. Det är inte heller ovanligt att vissa naturliga föreningar förekommer i 2, 4 eller fler isomerer. Syntetiska föreningar är ofta racemiska (dvs. en 50-50 blandning av enantiomeriska isomerer) eller har olika isomeriska sammansättningar. I den vetenskapliga litteraturen finns inga bevis för att dessa olika isomeriska former har samma allergiframkallande effekter. En form kan till exempel helt sakna allergiframkallande effekter.

Har SCCNFP tagit hänsyn till dessa uppgifter då den drog sina slutsatser?

(1) EGT L 262, 27.9.1976, s. 169.

(2) EGT C 28 E, 6.2.2003, s. 190.

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(31 oktober 2002)

Yttrandet från Vetenskapliga kommittén för kosmetiska produkter och icke-livsmedelsprodukter avsedda för konsumenter (SCCNFP) av den 8 december 1999 om doftallergi hos konsumenter grundas på och stöds av ett stort antal studier som publicerats i ledande vetenskapliga tidskrifter. I ingen av dessa studier talas om någon skillnad i allergiframkallande förmåga mellan ett doftämne som är syntetiskt framställt eller ett som har utvunnits ur en naturprodukt. Ett betydande problem med naturliga doftämnen är svårigheten med kvalitetskontroll. Det kan finnas avsevärda skillnader i innehåll när det gäller toxiska/allergena kemikalier. Ekmossa är ett exempel. Det finns inga belägg i den fackgranskade vetenskapliga litteraturen för att parfymoljor av naturligt ursprung skulle vara säkrare än syntetiska.

Kommissionen är medveten om att oxidationsprodukter och isomerer kan påverka vissa doftämnens allergiframkallande potential, både syntetiska och naturliga.

SCCNFP har beaktat frågan om oxidationsprodukter och i vissa fall isomerer, t.ex. d-limonen och dess förmåga att bilda allergiframkallande oxidationsprodukter. Man har inte föreslagit någon begränsning för dess övriga isomerer l- och dl-limonen.

Därför rekommenderar International Fragrance Association (IFRA) att d-, l- och dl-limonen och naturliga produkter som innehåller det, endast bör användas när nivån av peroxider hålls på lägsta praktiskt möjliga nivå, t.ex. genom tillsättning av antioxidanter vid tillverkningen.