SKRIFTLIG FRÅGA E-0898/02

från Baroness Sarah Ludford (ELDR) till kommissionen

(4 april 2002)

Ämne: Export av levande nötboskap till tredjeland

Trehundratusen djur exporteras varje år levande från EU-länderna till Mellanöstern och Nordafrika. Denna grymma handel subventioneras av EU genom exportbidrag till handlarna. Dessa exportbidrag kostar de europeiska skattebetalarna mellan 60 och 100 miljoner euro varje år.

Europaparlamentet har två gånger (oktober och november 2001) röstat för att dessa subventioner inte skall betalas ut längre. Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att avveckla systemet?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(21 maj 2002)

EU exporterar av hävd avelsdjur till ett stort antal länder utanför unionen. Avsikten är i första hand att öka eller bibehålla mjölkproduktionen i de aktuella länderna.

Den överväldigande delen klagomål som kommissionen får handlar om export av slaktdjur. De flesta fall som rapporterats fokuserar på behandlingen av djuren, särskilt vid omlastning, när de anländer i importlandet och vid slakt.

När det gäller transportförhållandena bör kommissionen uppnå högsta möjliga standard för att garantera att reglerna för djurens välbefinnande tillämpas och att efterlevnaden kontrolleras. Med anledning av detta arbetar kommissionen för att göra villkoren för exportbidrag strängare. Skärpningen av dessa villkor är särskilt ämnad att omöjliggöra oacceptabla förhållanden av det slag som rapporterats.

Mot bakgrund av det yttrande som Vetenskapliga kommittén för djurs hälsa och välbefinnande antog den 11 mars 2002 kommer kommissionen även att vidta nya åtgärder. I det vetenskapliga yttrandet berörs ett stort antal viktiga frågor som transporttider och utrymmeskrav. Det kommande kommissionsförslaget på området kommer att ha som mål att förbättra välbefinnandet för alla transporterade djur, men med särskild tonvikt på dem som transporteras långa sträckor.

Kommissionen har dock inte möjlighet att tvinga importländerna att följa EU-kraven när det gäller transporter, djurhållning och slakt. På grund av kulturella, religiösa och ekonomiska skillnader finns det grundläggande skillnader i hur dessa länder producerar kött.

Dessutom finns det internationella konkurrenter, exempelvis Australien som nu har fartyg som kan transportera 25 000 nötkreatur per resa vart som helst i världen. Sedan BSE upptäcktes 1996 har Egypten köpt slaktdjur från Australien. Mer än 200 000 kreatur per år importeras till Egypten från detta exportland.

Trots begränsat manöverutrymme har kommissionen ständigt tryckt på, genom Världshandelsorganisationen (WTO), för att principerna om välbefinnande skall accepteras internationellt. Kommissionen kommer att fortsätta arbeta för saken under nästa förhandlingsrunda.

Det är viktigt för kommissionen att alla aspekter vägs in i besluten. Det gäller även jordbrukarnas situation, eftersom dessa till stor del är beroende av handeln, särskilt exporten.

I beslutsfattandet måste man finna den rätta balansen mellan de olika bedömningsgrunderna. En av följderna av dagens strategi är att exportbidragen för levande slaktdjur har sänkts betydligt de senaste åren (1995 uppgick de till 78,5 euro per 100 kg, idag är det 41 euro per 100 kg, med andra ord en sänkning med 48 %).

Kommissionens strategi när det gäller djurexporten är att begränsa subventionerna till det strikt nödvändiga, och inte glömma parlamentets krav på att så snart som möjligt avskaffa alla exportbidrag för slaktdjur och eftersträva bindande internationella riktlinjer för hur levande djur skall behandlas under långa transporter.