|
6.2.2004 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
CE 33/1 |
(2004/C 33 E/001)
SKRIFTLIG FRÅGA E-0415/02
från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen
(20 februari 2002)
Ämne: Uppstädning, återtagande och destruering av bekämpningsmedel som producerats i EU och sänts till tredje världen
|
1. |
Känner kommissionen till att stora mängder bekämpningsmedel som inte eller endast med svårighet är nedbrytbara har hamnat i tredje världens länder under de senaste årtiondena och att dessa medel skickats dit som ett led i utvecklingsbiståndet eller som ett resultat av att gamla lager som inte längre är önskvärda i länder med starkare ekonomi sänts dit, eller att industrin skickat varuprover i säljfrämjande syfte eller också som ett resultat av vetenskapliga experiment? |
|
2. |
Känner kommissionen också till att många av dessa gamla lager aldrig kommit till användning och att de till följd av de insikter man har i dag är farliga och oanvändbara samt att de lagrats och förpackats på ett sådant sätt att oönskade ämnen från dem kommit ut i miljön eller kommer att hamna där om det inte vidtas åtgärder i tid för att förhindra sådant? |
|
3. |
Har kommissionen några uppgifter om vilka av de företag som är etablerade inom EU som framställt dessa ämnen och transporterat dem och om vilket kunnande de har för att på ett ansvarsmedvetet sätt kunna ta ämnena tillbaka och destruera dem? |
|
4. |
Vilka kontakter har kommissionen till Greenpeace som bland annat i Nepal håller på med en aktion för att ta tillbaka sådana ämnen och destruera dem? |
|
5. |
På vilka sätt och i vilken utsträckning är före detta leverantörer eller andra som redan berörs därav beredda att desarmera denna tidsinställda kemiska bomb? |
|
6. |
Vilka kompletterande åtgärder anser kommissionen att behövs för att man skall kunna få till stånd en så grundlig uppstädning som möjligt och vad har gjorts med tanke på detta? |
Källa: Aktualitetsprogrammet ”2 Vandaag” i nederländsk TV den 29 januari 2002.
Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar
(16 april 2002)
Kommissionen är medveten om det problem som transport av farliga kemikalier till utvecklingsländer utgör och särskilt om hoten från obsoleta bekämpningsmedel mot människors hälsa och mot miljön.
Samtliga obsoleta bekämpningsmedel måste betraktas som riskavfall på grund av deras farliga egenskaper. Transport av riskavfall till länder utanför Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är förbjuden enligt rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (1). Denna förordning inrättar ett kontrollsystem och särskilda åtgärder såsom exportlandets återtagande av olagligt transporterat avfall. I detta sammanhang skulle bekämpningsmedel som exporteras i avsikt att kasseras betraktas som avfall även om de betecknats som produkter av den exporterande parten och därigenom utgöra olagliga transporter. För att denna bestämmelse skall äga tillämplighet måste den exporterande partens avsikt att göra sig av med avfallet ledas i bevis.
Kommissionen förbereder vidare ratificieringen av Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar vilken undertecknades i maj 2001. Konventionen behandlar för närvarande nio bekämpningsmedel av tolv organiska föreningar.
Bestämmelserna i Stockholmskonventionen beträffande upplag och avfall som innehåller eller är förorenat av långlivande organiska föreningar, anger som målsättning en miljömässigt riktig hantering. I detta syfte skall parterna bland annat sköta upplag på ett säkert, effektivt och miljömässigt riktigt sätt tills dessa är att betrakta som avfall och vidta åtgärder för att hantera, samla in, transportera och förvara avfall på ett miljömässigt riktigt sätt och göra sig av med avfallet på sådant sätt att de långlivade organiska föreningarna förstörs. Parterna skall inte tillåta återvinning, återanvändning, direkt vidareutnyttjande eller alternativa användningar av långlivade organiska föreningar och inte transportera långlivade organiska föreningar över internationella gränser utan att ta internationella regler i beaktande (till exempel Baselkonventionen om gränsöverskridande transporter av riskavfall).
Även om dessa bestämmelser ännu så länge endast gäller för de nio bekämpningsmedel som finns upptagna i Stockholmskonventionen måste en miljömässigt riktig hantering tillämpas på samtliga obsoleta bekämpningsmedel så att bästa möjliga miljöskydd erhålls mot effekterna av denna typ av farligt avfall.
Kommissionen har parallellt lagt fram förslag för att ratificera och för att inom gemenskapen ge kraft åt bestämmelserna i Rotterdamkonventionen om förfarandet för ett förhandsgodkännande av vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel (PIC-konventionen). Denna konventions målsättningar är att bättre informera utvecklingländer om kemikalier (bekämpningsmedel, industriella kemikalier och hushållskemikalier) och att hjälpa dessa länder att hantera dem på ett ordentligt och hållbart sätt. Rotterdamkonventionen utgör därför ytterligare ett viktigt steg på vägen mot en förbättring av den internationella regleringen och hanteringen av riskkemikalier.
Kommissionen har inga uppgifter vilka gör det möjligt att identifiera de företag som har producerat och transporterat de giftiga kemikalier till vilka parlamentsledamoten refererar.
Kommissionen är emellertid väl informerad om de initiativ inriktade på de osäkra lagringsförhållandena för stora mängder utgångna bekämpningsmedel som Greenpeace vidtagit i Nepal och i andra asiatiska och afrikanska länder.
Kommissionen är slutligen medveten om de samarbetsprojekt som Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Förenta nationeras miljöprogram (UNEP), OECD, biståndsorganisationer, länder med obsoleta lager, tillverkare av bekämpningsmedel och icke-statliga organisationer företagit för att inventera, samla in och undanskaffa existerande lager av obsoleta bekämpningsmedel och för att förhindra att nya lager byggs upp.