SKRIFTLIG FRÅGA E-2502/99

från Rolf Linkohr (PSE) till rådet

(4 januari 2000)

Ämne: Europaavtal med östeuropeiska stater

De Europaavtal som EU har ingått med östeuropeiska stater innehåller ett krav på likabehandling när det gäller etablering av företag och medborgare från avtalsländerna (med förbehåll för vissa undantagsklausuler för särskilda yrken).

1. Anser rådet att detta krav på likabehandling innehåller ett diskrimineringsförbud?

2. Anser rådet att det är tillåtet för en EU-medlemsstat att genomföra behovsprövningar när det gäller medborgare från avtalsländerna, om detta inte krävs när det gäller det egna landets medborgare, som är egenföretagare?

3. Håller rådet också med om att det inte kan krävas att det görs kontroller av förkunskaper etc. hos medborgare i avtalsländerna på områden för egenföretagarverksamhet där medlemsstaterna inte kräver några sådana kontroller när det gäller det egna landets medborgare?

4. Håller rådet med om att det inte kan krävas av medborgare i avtalsländerna att de skall visa upp kapital på områden för egenföretagarverksamhet där detta inte krävs av det egna landets medborgare?

Svar

(16/17 maj 2000)

Som den ärade parlamentsledamoten nämner innehåller Europaavtalen mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och varje kandidatland i Central- och Östeuropa (Bulgarien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckiska republiken, Rumänien, Slovakien och Slovenien) å andra sidan bestämmelser om etableringsrätt. Åt denna ägnas kapitel II i del IV av varje avtal.

I dessa bestämmelser, som likväl skiljer sig avtalen emellan, föreskrivs i allmänhet att

- medlemsstaterna genast vid avtalets ikraftträdande skall garantera en nationell behandling i fråga om etableringsrätt, med förbehåll för några områden eller ämnen,

- den associerade staten, asymmetriskt, inte skall garantera den nationella behandlingen annat än gradvis beroende på sektor,

- var och en av parterna får reglera företags etablering och verksamhet på sitt territorium, på villkor att reglerna inte medför någon olika behandling mellan dess egna medborgare och den andra partens.

Det kan emellertid noteras att ovan berörda bestämmelser om etableringsrätt inte hindrar parterna från att tillämpa sina lagar och förordningar om framför allt inresa och vistelse.

Svaret kan följaktligen bli följande på den ärade parlamentsledamotens delfrågor, med förbehåll för vissa särbestämmelser i varje Europaavtal.

1. Nationell behandling av etableringsrätten innebär förbud mot all slags åtskillnad mellan de egna medborgarna och den andra partens vid etablering och utövande av näringsverksamhet.

2. Genom den nationella behandlingen får en medlemsstat i unionen inte av lämplighetsskäl inskränka rätten att etablera och utöva verksamhet för den andra partens medborgare om den inte inskränker denna rätt för sina egna medborgare. Denna princip gäller med förbehåll

för bestämmelserna i artikel 55 i Europaavtalet med Estland, artikel 57 i Europaavtalen med Lettland och Litauen, artikel 57 i Europaavtalet med Slovenien, artikel 58 i Europaavtalen med Ungern och Polen samt artikel 59 i Europaavtalen med Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Tjeckiska republiken.

3. På samma sätt får inte särskilda kunskaper ställas som villkor enbart för den andra partens medborgare. Emellertid bör det nämnas att den bestämmelse i avtalen som tillåter att åtgärder vidtas för ömsesidigt erkännande av kvalifikationer hittills inte har lett till efterföljd.

4. På samma sätt får inte villkor av ekonomisk natur åläggas enbart den andra partens medborgare för etablering och utövande av näringsverksamhet. Däremot finns det i vissa medlemsstater bestämmelser av detta slag som gäller inresa och vistelse för medborgare i tredje land på medlemsstatens territorium.