91999E2211

SKRIFTLIG FRÅGA E-2211/99 från Gérard Caudron (PSE) till kommissionen. Bankavgifter vid gränsöverskridande betalningar.

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr 219 E , 01/08/2000 s. 0121 - 0122


SKRIFTLIG FRÅGA E-2211/99

från Gérard Caudron (PSE) till kommissionen

(29 november 1999)

Ämne: Bankavgifter vid gränsöverskridande betalningar

Frågeställaren anser det befogat att åter göra kommissionen uppmärksam på den oro och vrede han känner inför vissa bankers attityd, vilka fortsätter att ta ut hutlöst höga avgifter vid gränsöverskridande betalningar utställda i euro, och detta med en oregelmässig avsaknad av insyn!

Kommissionen har redan utfrågats om vilka åtgärder den planerade att vidta (skriftlig fråga E-3825/98(1)).

Kommissionen svarade att bankerna i hela euroområdet har för avsikt att tillämpa rekommendationen 98/286/EG(2) rörande detta problem. Hur ser situation ut idag? Det är inte säkert att bankerna ändrat sin attityd alls. Det är troligt att kommissionen delar dessa tvivel, varför den genomfört en rad undersökningar av flera banker i Nederländerna, Irland och Belgien. Man får hoppas att de europeiska ledamöterna och även de europeiska medborgarna kommer att få information om dessa undersökningar.

Bankernas brist på samarbetsvilja är uppenbar, så även medlemsstaternas. I själva verket skulle direktivet 97/5/EG(3) om gränsöverskridande betalningar, vari insyn beträffande bankernas avgifter föreskrivs, ha införlivats före den 14 augusti 1999. Men om man försöker ta reda på vilka nationella åtgärder som vidtagits för att införliva direktivet får man för samtliga medlemsstater svar att uppgift saknas! Och ändå hade medlemsstaterna två år på sig att införliva detta direktiv i sina respektive rättssystem. Då tidsfristen har löpt ut kan talan om fördragsbrott väckas mot medlemsstaterna.

Vad har kommissionen för avsikt att göra åt saken?

För övrigt sägs det att kommissionen skulle ha för avsikt att publicera ett meddelande om betalningssystemet inom ramen för EMU. Stämmer detta?

(1) EGT C 348, 3.12.1999, s. 3.

(2) EGT L 130, 1.5.1998, s. 22.

(3) EGT L 43, 14.2.1997, s. 25.

Svar från Frederik Bolkestein på kommissionens vägnar

(17 januari 2000)

Kommissionen är medveten om de problem som kvarstår i samband med gränsöverskridande betalningar i euro eller nationella valutaenheter.

I rekommendation 98/286/EG av den 23 april 1998 om bankavgifter för omräkning till euro fastställs en norm för god praxis som främst gäller omräkning av kontopengar från nationella valutor till euro och omvänt. I artikel 2 i denna rekommendation anges att omräkningen av in- och utbetalningar från den nationella valutaenheten till euroenheten och redenomineringen av konton från den nationella valutaenheten till euroenheten skall vara avgiftsfri. På denna punkt har kommissionen inte fått några uppgifter om att rekommendationen inte skulle ha följts.

Beträffande växling av sedlar och mynt i euroområdet innehåller rekommendationen en skyldighet om tydlig information. Under övergångsperioden bör bankerna tillämpa de officiella omräkningskurserna och separat ange alla avgifter som tas ut på sådana transaktioner. Bankerna kommer först den 1 januari 2002 att bli skyldiga att utföra växlingstransaktionerna avgiftsfritt och då under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda (till exempel endast för sina kunder, för mindre belopp och för omräkning från nationell valuta till euro).

Från och med övergångsperiodens början ger således bankerna i gemenskapen specifika uppgifter om avgifter i samband med växlingstransaktioner. Denna nya metod har givit belägg för en överraskande hög avgiftsnivå, vilket begripligt nog har orsakat starka reaktioner bland allmänheten i Europa.

Dessa avgifter tillämpades dock redan före övergångsperioden, men var inte synliga eftersom de ingick i den växelkurs som tillämpades på dessa transaktioner (den så kallade spreaden, dvs. skillnaden mellan den köp- och säljkurs för en valuta som banken tillämpar). Det är tydligt att en del personer därför trodde att kostnaderna för att växla valuta eller göra gränsöverskridande betalningar var lägre än de faktiskt var.

Växelkursrisken, som nu inte längre finns mellan de valutor som ingår i euroområdet, utgjorde dessutom aldrig någon stor del av avgifterna i samband med växlingstransaktionerna. Enligt tillgängliga uppgifter motsvarade växelkursrisken ungefär 20 % av de totala avgifterna. Ett test som konsumentorganisationer från fem medlemsstater nyligen genomförde(1) har i själva verket visat att avgifterna för växling av sedlar har minskat med ungefär 25 %. Bankerna förefaller således att ha låtit konsumenterna få fördelen av att valutarisken avlägsnats.

I februari 1999 inleddes en kartellundersökning för att få fram eventuella belägg för att banker, bankförbund och bankföreningar kan ha kommit överens om avgifternas storlek för alla former av valutaväxlingstransaktioner i euroområdet under övergångsperioden (1 januari 199931 december 2001). Undersökningen riktar särskilt in sig på otillbörlig prissamverkan för transaktioner med sedlar och mynt inom euroområdet samt gränsöverskridande betalningar. Den 16 och 17 februari 1999 genomförde kommissionen samtidiga inspektioner vid åtta banker i fyra länder. Ytterligare inspektioner genomfördes den 20 oktober 1999 på åtta olika platser i Belgien, Irland och Nederländerna. Den 20 oktober 1999 mottog ungefär 250 banker i euroområdet skrivelser i vilka de uppmanades att tillhandahålla uppgifter om bankavgifter för valutatransaktioner före och efter införandet av euron. Under hearingen i kommittén för monetära och finansiella frågor den 19 oktober 1999 sade ledamoten av kommissionen med ansvar för konkurrens att han hade givit sina tjänstemän i uppdrag att påskynda kartellundersökningen. Kommissionen arbetar aktivt med undersökningen och kan i detta skede inte ge några ytterligare kommentarer.

När det gäller den separata men närliggande frågan om gränsöverskridande betalningar betonar kommissionen ständigt att skillnaderna i avgifter mellan gränsöverskridande och inrikes betalningar måste försvinna. Svagheterna i infrastrukturen för gränsöverskridande betalningar är uppenbar och de finansiella instituten måste göra de nödvändiga investeringarna. De offentliga myndigheterna på nationell nivå och på gemenskapsnivå, å sin sida, måste angripa de strukturella och administrativa hinder som bankerna i onödan tyngs av när de handhar dessa transaktioner.

Kommissionen har fått intrycket att situationen har förbättrats sedan Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar(2) trädde i kraft. Detta får stöd av att antalet klagomål som kommit in via den direktlinje som upprättats på generaldirektoraten för den inre marknaden, finansiella tjänster och för hälso- och konsumentskydd minskade kraftigt efter det att direktivets genomförandeperiod hade löpt ut.

Direktivet har genomförts av 11 medlemsstater(3). Belgien, Grekland, Italien och Portugal har ännu inte genomfört direktivet i nationell lagstiftning. Överträdelseförfaranden har inletts i dessa fyra fall.

I början av år 2000 avser kommissionen att offentliggöra ett meddelande om de framtida betalningssystemen på den inre marknaden, vilket kommer att ligga till grund för en övergripande och balanserad politik som syftar till att uppnå målet om en inre marknad för betalningstjänster. I meddelandet kommer de befintliga hindren för gränsöverskridande betalningar att undersökas och konkreta åtgärder för att minska dem att föreslås. Kommissionen kommer i synnerhet att uppmana banker inom gemenskapen att fastställa effektivare kopplingar mellan nationella detaljistbetalningssystem så snart som möjligt.

(1) Studie genomförd av BEUC/Test Achats i Belgien, Spanien, Frankrike, Italien och Portugal.

(2) EGT L 43, 14.2.1997.

(3) Nationella lagar varigenom direktiv 97/5/EG genomförs: Belgien: , Danmark: Lag 237 av den 21 april 1999; Tyskland: Überweisungsgesetz, BGBl. del I, s. 1642; Spanien: Lag 9/1999, Officiella tidningen 88 av den 13 april 1999, s. 13653; Frankrike: Artikel 78 i lag 99-5322 av den 25 juni 1999 om sparande och finansiell säkerhet (Officiella tidningen av den 29 juni 1999, s. 9507) och bank- och finanskommitténs bestämmelse 99-09 av den 9 juli 1999 (Officiella tidningen av den 27 juli 1999, s. 11160 och 11161, Rättelse i Officiella tidningen av den 21 augusti 1999, s. 12559 och 12560). Grekland: -; Italien: , Irland: Statutory Instrument 231 från 1999, European Communities (Cross Border Credit Transfers) Regulation; Luxemburg: Lag 4478 av den 29 april 1999 (Officiella tidningen av den 12 maj 1999); Nederländerna: Lag av den 12 november 1998 (Officiella tidningen 686/1998); Österrike: Bundesgesetz 123 (Überweisungsgesetz, BGBl av den 22 juli 1999, del I, s. 159), Portugal: , Sverige: Lag SFS 1999:268 av den 12 maj 1999, (Officiella tidningen av den 1 juni 1999), Finland: Lag 821/1999 (Officiella tidningen av den 4 augusti 1999); Förenade kungariket: Statutory Instrument Cross Border Credit Transfers Regulation 1999 (1999 nr. 1876) av den 30 juni 1999, läggs fram i parlamentet den 1 juli 1999.