SKRIFTLIG FRÅGA E-1745/99

från Isidoro Sánchez García (ELDR) till rådet

(1 oktober 1999)

Ämne: Invandring: regioner i gemenskapens yttersta randområden

Trots att rådet visat prov på god vilja under de senaste åren när det gällt att driva en förnuftig politik på området för migration och asylfrågor, sker en illegal invandring till Europeiska unionen via vissa regioner i de yttersta randområdena intill den afrikanska kontinenten, exempelvis Kanarieöarna.

Hur har rådet för avsikt att konkret utforma gemenskapens strategi för att kontrollera denna form av invandring och vilka operativa program har rådet eventuellt för avsikt att genomföra i denna enskilda gränsregion?

Svar

(7 december 1999)

1. Den ärade parlamentsledamotens fråga rör rådets insatser dels för medlemsstaternas kontroll av de yttre luftrums- och sjögränserna och dels de grundläggande orsakerna till flykt och immigration från vissa afrikanska länder.

2. Åtgärderna för att öka effektiviteten i medlemsstaternas kontroll av de yttre luftrums- och sjögränserna har främst utarbetats inom ramen för Schengen och är efter det att Amsterdamfördraget har trätt i kraft nu integrerade i Europeiska unionens regelverk. Dessa åtgärder genomförs av medlemsstaterna själva, men rådet övervakar det faktiska genomförandet genom sina behöriga organ. Exempelvis genomförs i samarbete med utvalda afrikanska länder praktiska åtgärder för att förhindra olaglig invandring luft- eller sjövägen på grundval av beslutet i Verkställande kommittén (Schengen) av den 18 december 1998 om en samordnad insats från dokumentrådgivarna.

3. Förutom Schengenregelverket utarbetas också praktiska åtgärder av detta slag på hela EU:s vägnar på grundval av det tidigare gällande regelverket för Europeiska unionen, särskilt den gemensamma ståndpunkten av den 25 oktober 1996 om bistånds- och informationsuppdrag i området före gränsen (EGT L 281, 31.10.1996). Dessa åtgärder kommer att samordnas inom de behöriga rådsorganen men rör för närvarande inte några afrikanska länder.

4. För de grundläggande orsakerna till flykt och migration från vissa afrikanska länder hänvisas till handlingsplanen för Marocko, godkänd av rådet den 11 oktober 1999. Denna handlingsplan är en av sammanlagt fem handlingsplaner, som var och en fastställer en heltäckande och sammanhängande syn på läget i ett viktigt ursprungs- och/eller transitland för asylsökande och migranter. I handlingsplanerna redovisas för vart och ett av de utvalda länderna en sammanhängande och välavvägd sammanställning av Europeiska unionens olika möjligheter på områdena utrikespolitik, utveckling samt humanitärt och ekonomiskt bistånd.

5. I handlingsplanen för Marocko ansågs detta land vara både ett ursprungs- och ett transitland för ekonomiska migranter till de europeiska länderna. De åtgärder som rekommenderas i handlingsplanen är särskilt följande: Med hjälp av existerande kanaler förbättra insamlingen av relevanta uppgifter, sprida korrekt information om migration, utveckla strategier för att bekämpa människosmuggling, främja åtgärder för genomförande av återtagandeavtal. Främja utländska direktinvesteringar, yrkesutbildning och verksamhet som egenföretagare och i småföretag. Underlätta frivilligt återvändande och återanpassning, integrering i samhället av marockaner som är lagligen bosatta i EU-länder.

6. Europeiska rådet ansåg vid sitt möte i Tammerfors den 1516 oktober 1999 att de första handlingsplanerna, vilka godkänts av rådet, är ett värdefullt bidrag och uppmanade rådet och kommissionen att rapportera tillbaka till Europeiska rådet i december 2000 om hur de genomförts.