SKRIFTLIG FRÅGA P-3863/98

från Luigi Florio (PPE) till kommissionen

(9 december 1998)

Angående: Erkännande av examina och studiebevis inom EU

Den italienske medborgaren Davide Ferrando som har italiensk juristexamen och är bosatt i Tyskland, ansökte nyligen om att få arbeta som advokat i den tyska delstaten Hessen och senare i delstaten Niedersachsen.

I båda fallen fick han svaret att detta inte var möjligt eftersom ansökan kom från en person som inte hade tagit juristexamen i Tyskland och att den därför stred mot den lokala lagstiftningen, närmare bestämt artikel 23 I i Hessens lag och artikel 5 i Niedersachsens lag om verksamma jurister. Det grundläggande kravet i dessa lagar är att verksamma jurister skall ha tagit sin examen i Tyskland.

Anser kommissionen att detta är förenligt med principen om ömsesidigt erkännande av examina och studiebevis i Europeiska unionen?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(28 januari 1999)

I rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier(1) fastställs att en medborgare i en medlemsstat har rätt att utöva ett yrke i en annan medlemsstat under förutsättning att han eller hon innehar alla kvalifikationer för att utöva samma yrke i ursprungslandet. Detta innebär att medborgaren måste kunna uppfylla alla krav som ställs där. I det fall som den ärade parlamentsledamoten tar upp tycks emellertid personen i fråga inte vara riktigt kvalificerad för att vara verksam som advokat i Italien. En akademisk examen i form av "laureato" räcker inte för att få arbeta som advokat.

Principen om ömsesidigt erkännande kan endast tillämpas i fråga om yrkeskvalifikationer, men gäller däremot inte akademiska meriter som innebär att att personen i fråga inte är berättigad att utöva ett yrke i ursprungslandet. Erkännande av akademiska meriter regleras inte av nuvarande gemenskapslagstiftning.

(1) EGT L 19, 24.1.1989.