–

Litauens regering, genom V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, i egenskap av ombud,

–

Europeiska unionens råd, genom R. Liudvinavičiūtė, S. Santoro och
M. O. Segnana, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Björkland, A. Demeneix och
J. Jokubauskaitė, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 a i rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (EUT L 176, 2011, s. 24) och av numren 2401 och 2403 i den kombinerade nomenklatur som återfinns i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 254/2000 av den 31 januari 2000 (EGT L 28, 2000, s. 16), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1925 av den 12 oktober 2017 (EUT L 282, 2017, s. 1) (nedan kallad KN), samt giltigheten av artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 och KN mot bakgrund av artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och den allmänna rättssäkerhetsprincipen.

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot Tabako lapai UAB, ett bolag bildat enligt litauisk rätt, och dess direktör A.K., angående överträdelser av punktskattereglerna.

3

Skälen 2, 3, 8 och 9 i direktiv 2011/64 har följande lydelse:

…

4

Artikel 1 i direktiv 2011/64 har rubriken ”Syfte” och lyder enligt följande:

”Detta direktiv lägger fast allmänna principer för harmoniseringen av strukturen och skattesatserna för den punktskatt som medlemsstaterna lägger på tobaksprodukter.”

5

Artikel 2.1 i direktiv 2011/64 föreskriver följande:

”I detta direktiv avses med tobaksvaror:

…

6

Artikel 5.1 i direktiv 2011/64 har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med röktobak:

7

Del 2 i KN, med rubriken ”Tulltaxan”, innehåller en avdelning IV, med rubriken ”Beredda livsmedel; drycker, sprit och ättika; tobak samt varor tillverkade av tobaksersättning”. Däri finns kapitel 24, med rubriken ”Tobak samt varor tillverkade av tobaksersättning”. Detta kapitel innehåller följande nummer och undernummer:

8

I de förklarande anmärkningarna till Europeiska unionens kombinerade nomenklatur (EUT C 76, 2015, s. 1), i dess ändrade lydelse (EUT C 121, 2016, s. 4) (nedan kallade de förklarande anmärkningarna till KN) avseende kapitel 24 i KN, föreskrivs, vad gäller undernumren 24031910 och 24031990, att ”[r]öktobak är tobak som skurits eller på annat sätt strimlats, tvinnats eller pressats till kakor som går att röka utan ytterligare industriell beredning”.

9

I bilaga A till kapitel 24 i de förklarande anmärkningarna till KN, med rubriken ”Röktest av tobak och tobaksvaror”, föreskrivs följande i den del som avser ”Mål”:

”Röktestet görs för att fastställa en harmoniserad metod för att särskilja tobaksvaror (tobak färdig att röka utan ytterligare behandling) enligt nummer 2403 från råtobak och tobaksavfall enligt nummer 2401. För att särskilja tobaksvaror enligt nummer 2403 från råtobak enligt nummer 2401 ska ett röktest genomföras.”

10

I bilaga A till kapitel 24 i de förklarande anmärkningarna till KN anges följande i den del som avser ”Beredning av prover”:

”Provet ska blandas grundligt och fördelas vid behov i delprover genom koning och kvartering. När provet är torrt (vattenhalten är lägre än 8 viktprocent) ska det konditioneras (temperatur på 22 ± 1 °C och luftfuktighet på 60 ± 3 %) i minst 48 timmar.

Provet får inte på något sätt brytas, krossas, malas eller på annat sätt splittras.”

11

I artikel 1992 i Lietuvos Respublikos baudžiamasis kodeksas (Republiken Litauens strafflag) av den 26 september 2000 (Žin., 2000, nr 89–2741), i dess ändrade lydelse, med rubriken ”Rättsstridigt innehav av punktskattepliktiga varor”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den som i strid med det föreskrivna förfarandet förvärvar, innehar, transporterar, avsänder, använder eller säljer punktskattepliktiga varor till ett värde av mer än 150 [minimilevnadstandard (beräkningsenhet)] men under 400 [minimilevnadsstandard (beräkningsenhet)] döms till böter eller fängelse i högst fyra år.”

12

I artikel 202.1 i den litauiska strafflagen, med rubriken ”Otillåtet utövande av ekonomisk, kommersiell, finansiell eller yrkesmässig verksamhet”, föreskrivs följande:

”Den som yrkesmässigt eller i stor skala bedriver ekonomisk, kommersiell, finansiell eller yrkesmässig verksamhet utan att inneha det tillstånd (auktorisation) som krävs för denna verksamhet eller på något annat olagligt sätt kan dömas till samhällstjänst, böter, frihetsbegränsande straff eller fängelse i högst fyra år.”

13

I artikel 2.1 i Lietuvos Respublikos akcizų įstatymas Nr. IX-569 (litauisk lag om punktskatt nr IX-569) av den 30 oktober 2001 (Žin., 2001, nr 98–3482), i ändrad lydelse, anges tobaksvaror bland punktskattepliktiga varor.

14

”Tobaksvaror” omfattar enligt artikel 3.9 i den litauiska lagen om punktskatter cigaretter, cigarrer, cigariller och röktobak. I artikel 3.27. 1 i nämnda lag föreskrivs dessutom att med ”röktobak” avses tobak som skurits eller på annat sätt strimlats, tvinnats eller pressas till kakor (kuber) som går att röka utan ytterligare industriell beredning.

15

I artikel 3.38 i punktskattelagen föreskrivs följande:

”I denna lag och dess bilagor anges varukoderna i enlighet med den version av KN för innevarande år som anges i det relevanta rådsdirektivet om beskattning av de berörda varorna.”

16

Enligt artikel 2.20 i Lietuvos Respublikos tabako, tabako gaminių ir su jais susijusių gaminių kontrolės įstatymas Nr. I‑1143 (litauisk lag om kontroll av tobak, tobaksvaror och relaterade varor nr I‑1143) av den 20 december 1995 (Žin., 1996, nr 11–281), i ändrad lydelse, omfattar begreppet ”råtobak” tobaksblad och andra delar av tobak, oavsett om de är hela eller på annat sätt bearbetade med undantag för sådana som betraktas som tobaksvaror enligt den litauiska punktskattelagen.

17

Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett brottmål mot Tabako lapai och A.K., som åtalats för att utan tillstånd ha tillverkat och lagrat stora mängder punktskattepliktiga tobaksvaror.

18

Tabako lapai var importör och exportör av råvaror för tobaksframställning. Bolaget gjorde en partiell bearbetning av den importerade tobaken, vilken i huvudsak bestod av att riva, dela eller blötlägga tobaken, helt eller delvis avlägsna tobaksbladen och förpacka tobaken i plastpåsar på 20 kg. Tobaken skars emellertid inte upp. Denna delvis bearbetade tobak exporterades därefter till andra medlemsstater i Europeiska unionen.

19

Ett tullaboratorium fick i uppdrag att kontrollera huruvida den tobak som behandlades på detta sätt verkligen var obearbetad tobak som inte omfattades av kategorin punktskattepliktiga varor. I detta syfte genomförde en specialist vid laboratoriet ett röktest som gjorde det möjligt för laboratoriet att dra slutsatsen att den tobak som påträffades i Tabako lapais lager motsvarade beskrivningen av tobaksvaror och närmare bestämt beskrivningen av röktobak. För att komma fram till denna slutsats var specialisten tvungen att avskilja ett prov av tobaken i fråga, placera den i ett cigarettrör och röka den. Han kunde således fastställa att tobaken kunde rökas, efter att ha gjort vissa enkla förberedande åtgärder som bestod i att skära upp provet för hand eller dela upp det.

20

Genom dom av den 28 mars 2024 slog Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol) fast att Tabako lapai och A.K. hade gjort sig skyldiga till brott enligt artikel 1992..1 och artikel 202.1 i den litauiska strafflagen och dömde dem till förverkande och böter. Tabako lapai och A.K. överklagade denna dom till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens Högsta domstol), som är den hänskjutande domstolen.

21

Den hänskjutande domstolen anser att eftersom den åtgärd som består i att i samband med röktestet skära upp ett prov för hand inte utgör en ”ytterligare industriell beredning”, i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 och EU-domstolens praxis, kan den tobak som är aktuell i det nationella målet, vid tillämpningen av punktskatt, omfattas av begreppet röktobak. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att eftersom denna åtgärd har skadat provets innehåll i strid med de villkor för röktester som anges i de förklarande anmärkningarna till KN, skulle samma tobak, vid tillämpningen av tull, kunna anses inte kunna rökas utan ”ytterligare industriell beredning” och därför klassificeras enligt nummer 2401 i KN, såsom ”råtobak eller tobaksavfall”.

22

Den hänskjutande domstolen anser att även om unionslagstiftaren har valt att inte fastställa ett direkt samband mellan punktskattereglerna och tullbestämmelserna när det gäller definitionen av varor, föreligger det rimliga tvivel om huruvida en situation där samma tobak behandlas olika i dessa båda regelverk är motiverad, både vad gäller möjligheten att röka tobaken utan ”ytterligare industriell beredning” och dess klassificering som ”röktobak”.

23

Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida enbart avsaknaden av en direkt hänvisning i direktiv 2011/64 till de förklarande anmärkningarna till KN är tillräcklig för att motivera att dessa inte tillämpas för att definiera ”tobaksvaror” i den mening som avses i detta direktiv. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida de unionsrättsliga bestämmelser enligt vilka tobak som är avsedd för rökning beskrivs och definieras i identiska ordalag vid tillämpningen av tullar och punktskatter, men som kan behandlas olika beroende på vilken metod som används för det röktest som föreskrivs i de förklarande anmärkningarna till KN, uppfyller de krav som följer av den allmänna rättssäkerhetsprincipen. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida denna lagstiftning gör det möjligt för berörda personer att rimligen förutse huruvida deras beteende i samband med hanteringen av punktskattepliktiga varor kan medföra straffrättsligt eller motsvarande ansvar.

24

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens Högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ska tolkas på grundval av tulltaxenumren i KN och de förklarande anmärkningarna till KN.

26

Enligt domstolens praxis är syftet med direktiv 2011/64, såsom följer av dess artikel 1, att lägga fast allmänna principer för harmoniseringen av strukturen och skattesatserna för den punktskatt som medlemsstaterna lägger på tobaksprodukter. Detta direktiv ingår således i unionens skattelagstiftning om tobaksprodukter. Denna lagstiftning har, enligt skäl 2 i nämnda direktiv, till syfte att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt, samtidigt som en hög hälsoskyddsnivå säkerställs (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 17).

27

Det framgår vidare av skäl 3 i direktiv 2011/64 att direktivet på detta sätt syftar till att säkerställa att medlemsstaternas uttag av skatter som påverkar konsumtionen av tobaksvaror inte snedvrider konkurrensbetingelserna och inte hindrar varornas fria rörlighet inom unionen. I skäl 8 i direktivet anges särskilt att varor som på många sätt liknar de varor som omfattas av nämnda direktiv bör behandlas som sådana, samtidigt som det i skäl 9 i samma direktiv anges att harmoniseringen av punktskattestrukturerna särskilt måste leda till att konkurrensen inom de olika kategorierna av tobaksvaror som hör till samma grupp inte snedvrids genom skatteuttaget och följaktligen till att medlemsstaternas nationella marknader öppnas (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 18).

28

Det ska även erinras om att begreppet röktobak, med hänsyn till direktivets syften, inte kan tolkas restriktivt vid tolkningen av direktiv 2011/64 (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 24).

29

Vad avser uttrycket ”industriell beredning” som används i nämnda artikel 5.1 a, är dess allmänt vedertagna innebörd omvandling av råvaror till materiella varor, i normalfallet i stor skala, med tillämpning av ett standardiserat förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 30).

30

Av EU-domstolens praxis framgår i huvudsak att en enkel hantering som syftar till att en ännu inte färdigarbetad tobaksvara ska gå att röka, till exempel genom att en rulle tobak helt enkelt förs in i ett cigarettrör, inte utgör ”industriell beredning” (se dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

31

Under dessa omständigheter ska en tobaksvara som är färdig eller enkelt kan göras färdig att rökas, med användning av icke-industriella medel, anses gå att röka utan ytterligare ”industriell beredning”, i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 32).

32

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida en sådan tobaksvara som den som är aktuell i det nationella målet uppfyller detta kriterium och således kan kvalificeras som ”röktobak” i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64.

33

Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att det enligt de förklarande anmärkningarna till KN, i motsats till direktiv 2011/64, krävs ett röktest för att avgöra om en viss produkt omfattas av kategorin ”råtobak” eller ”röktobak”, att provet för att uppfylla villkoren för detta test inte på något sätt får brytas, krossas, malas eller på annat sätt splittras och att den person som har utfört röktestet i förevarande fall har skurit ett prov av den tobak som är i fråga i det nationella målet för hand innan den testades.

34

Det ska i detta avseende påpekas att tulltaxenumren i KN har en annan funktion och ett annat syfte än bestämmelserna i direktiv 2011/64.

35

KN infördes nämligen genom förordning nr 2658/87 såväl för behoven avseende den gemensamma tulltaxan som för statistiken över unionens utrikeshandel. Syftet med direktiv 2011/64 är att säkerställa en väl fungerande inre marknad och samtidigt säkerställa en hög hälsoskyddsnivå. Det är detta syfte som, såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 28 ovan, bland annat utgör hinder för en restriktiv tolkning av begreppet röktobak i den mening som avses i direktivet. Direktivet och KN utgör således två olika regelverk som kan tolkas på olika sätt.

36

För det fall det föreligger skillnader mellan den klassificering som avses i direktiv 2011/64 och den klassificering som följer av KN och dess förklarande anmärkningar, kan klassificeringen av varor i kategorin röktobak, i den mening som avses i direktiv 2011/64, inte ifrågasättas genom de förklarande anmärkningarna till KN. Dessa förklarande anmärkningar saknar nämligen betydelse för definitionen av röktobak i den mening som avses i direktiv 2011/64. Domstolen erinrar om att till skillnad från andra direktiv om vissa punktskattepliktiga varor, såsom rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 2003, s. 51), innehåller direktiv 2011/64 inte någon hänvisning till KN-nummer för att definiera de tobaksvaror som omfattas av direktivets tillämpningsområde (se, för ett likande resonemang, dom av den 11 april 2019, Skonis ir kvapas,C‑638/17, EU:C:2019:316, punkterna 45 och 46)..

37

Den första frågan ska såldes bevaras enligt följande. Artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att det för att kvalificera en vara som ”röktobak”, i den mening som avses i denna bestämmelse, saknas anledning att stödja sig på tulltaxenumren i KN och de förklarande anmärkningarna till KN.

38

Mot bakgrund av svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2011/64, genomförandeförordning 2017/1925 och de förklarande anmärkningarna till KN, i den mån de i identiska ordalag beskriver och definierar kategorin ”röktobak” vid tillämpningen av tullar och punktskatter, men kan behandla samma vara olika vid klassificeringen i denna kategori beroende på den metod som används för det röktest som föreskrivs i de förklarande anmärkningarna till KN, är giltiga mot bakgrund av den allmänna rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen, som bland annat stadfästs i artikel 49.1 i stadgan, eftersom bestämmelserna i direktiv 2011/64 i huvudsak utgör referenslagstiftning för att definiera föremålet för de lagöverträdelser som föreskrivs i nationell lagstiftning.

40

Det ska erinras om att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan med förbehåll för att den första frågan ska besvaras nekande. Det framgår av svaret på nämnda fråga, såsom framgår av punkterna 26–32 ovan, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att en sådan vara som den som är aktuell i det nationella målet är en punktskattepliktig vara i egenskap av ”röktobak” i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64. Så är fallet även om varan inte kan kvalificeras som ”röktobak” i den mening som avses i genomförandeförordning 2017/1925 och de förklarande anmärkningarna till KN, eftersom villkoren för det röktest som beskrivs i dessa förklarande anmärkningar inte är uppfyllda.

41

Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida denna skillnad i kvalificeringen av en och samma vara är förenlig med rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen.

42

Rättssäkerhetsprincipen kräver, enligt fast rättspraxis, bland annat att rättsregler ska vara klara, precisa och förutsägbara sett till sina verkningar, i synnerhet när de kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (se, för ett likande resonemang, dom av den 29 januari 2026, Keladis I och Keladis II, C‑72/24 och C‑73/24, EU:C:2026:51, punkt 163 och där angiven rättspraxis)

43

Artikel 49.1 första meningen i stadgan kräver dessutom att brott och påföljd för brott tydligt anges i lag. Detta villkor är uppfyllt när den enskilde, utifrån den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning härav, kan utläsa vilka handlingar och vilken underlåtenhet som föranleder straffrättsligt ansvar (se, för ett likande resonemang, dom av den 9 september 2021, Ministère public (Extraterritoriella sanktioner), C‑906/19, EU:C:2021:715, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

44

Den omständigheten att det i en lagstiftning hänvisas till vida begrepp som gradvis ska klargöras utgör i princip inte hinder för att denna lagstiftning kan anses föreskriva klara och precisa bestämmelser som gör det möjligt för den enskilde att förutse vilka handlingar och underlåtenheter som kan föranleda påföljder av straffrättslig karaktär. Det avgörande i detta sammanhang är huruvida dessa begrepps eventuella tvetydighet eller vaghet kan undanröjas med hjälp av sedvanliga lagtolkningsmetoder (dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl.,C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

45

Domstolen har slutligen framhållit att den grad av förutsebarhet som krävs i stor utsträckning beror på innehållet i den ifrågavarande texten, vilket område den omfattar, vilka den riktar sig till och hur många dessa personer är. En lag kan uppfylla kravet på förutsebarhet även om en berörd person behöver anlita kvalificerade rättsliga rådgivare för att, i rimlig grad sett till omständigheterna i det specifika fallet, kunna bedöma vilka konsekvenser ett visst handlande kan få. Detta gäller särskilt yrkesmän som är vana vid att behöva vara mycket omsorgsfulla vid utövandet av sitt yrke. Av dessa personer kan förväntas att de gör en särskilt noggrann bedömning av riskerna med sin verksamhet (se dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl.,C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 45 och där angiven rättspraxis)

46

I förevarande fall gjorde metoderna för tolkning av unionsrätten, såsom framgår av punkterna 34–36 ovan, det möjligt för de berörda personerna att förutse att den vara som är aktuell i det nationella målet, kunde klassificeras som ”röktobak” i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64, även om den inte kvalificerades som ”röktobak” i den mening som avses i genomförandeförordning 2017/1925 och de förklarande anmärkningarna till KN. Det framgår nämligen av en teleologisk tolkning av dessa två regelverk, som inte är av straffrättslig karaktär, att de har olika syften. KN avser att fylla de behov som föranleds såväl av Gemensamma tulltaxan som av statistiken över Europeiska unionens utrikeshandel (se, för ett likande resonemang, dom av den 12 december 2013, HARK,C‑450/12, EU:C:2013:824, punkt 10). Syftet med direktiv 2011/64 är att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt samtidigt som en hög hälsoskyddsnivå säkerställs (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak,C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 17). På grund av att det i direktiv 2011/64 inte hänvisas till KN-nummer för att definiera de tobaksvaror som omfattas av direktivets tillämpningsområde, gör inte en bokstavstolkning det möjligt att dra slutsatsen att genomförandeförordning 2017/1925 och de förklarande anmärkningarna till KN syftar till att fastställa klassificeringen av varor i kategorin ”röktobak” i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64.

47

Denna slutsats bekräftades av domen av den 11 april 2019, Skonis ir kvapas (C‑638/17, EU:C:2019:316, punkterna 45 och 46), av vilken det framgår att de förklarande anmärkningarna till KN inte på något sätt kan påverka definitionen av cigarrer eller cigariller i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2011/64.

48

Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 44 och 45 ovan kan det inte anses att skillnaden i definitionen av ”röktobak” enligt direktiv 2011/64 och enligt KN inte uppfyller de krav som följer av den allmänna rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49.1 i stadgan.

49

Unionslagstiftaren åsidosatte således inte dessa principer då unionslagstiftaren antog två regelverk på olika områden med olika syften, enligt vilka en och samma vara kan klassificeras i olika kategorier enligt respektive regelverk.

50

Av det ovan anförda följer att det vid prövningen av de aspekter som avses med den tredje frågan inte har framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av direktiv 2011/64, genomförandeförordning 2017/1925 och de förklarande anmärkningarna till KN mot bakgrund av den allmänna rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen, som stadfästs i artikel 49.1 i stadgan.

51

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande: