Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 10 juni 2026 (*)

” Institutionell rätt – Europeiska åklagarmyndighetens utredning – Revisionsrättens vägran att upphäva tystnadsplikten för personer som kallats för att höras som vittnen inom ramen för utredningen – Talan om ogiltigförklaring – Akt mot vilken talan kan väckas – Upptagande till prövning – Lojalt samarbete – Artikel 19 i tjänsteföreskrifterna – Unionens intressen ”

I mål T‑99/25,

Europeiska åklagarmyndigheten, företrädd av L. De Matteis och E. Farhat, båda i egenskap av ombud,

sökande,

mot

Europeiska revisionsrätten, företrädd av B. Schäfer och A-M. Feipel-Cosciug, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

sammansatt av ordföranden G. De Baere samt domarna J. Svenningsen (referent), C. Mac Eochaidh, R. Meyer och D. Jočienė,

justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 10 mars 2026,

följande

Dom

1        Europeiska åklagarmyndigheten har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara Europeiska revisionsrättens ställningstagande, som bifogades den skrivelse som översändes av chefen för revisionsrättens rättstjänst den 9 december 2024 (nedan kallat det angripna ställningstagandet), vilket innebar ett avslag på Europeiska åklagarmyndighetens begäran av den 26 september 2024 om att, inom ramen för en utredning avseende vissa personer (nedan kallade de personer som utredningen avser), häva tystnadsplikten för tolv tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade de tolv tjänstemännen) så att de skulle kunna höras som vittnen i samband med denna utredning.

 Bakgrunden till tvisten

2        Den 14 juli 2022 informerade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) Europeiska åklagarmyndigheten om potentiella oegentligheter i rekryteringen och tillsättningen av en person som tjänsteman vid revisionsrätten.

3        Europeiska åklagarmyndigheten upprättade därefter ett ärende och kom, efter att ha kontrollerat den information som hade mottagits, fram till att det fanns omständigheter som gjorde det möjligt att anse att det hade begåtts ett brott som omfattas av dess behörighet, i den mening som avses i artikel 26.1 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1).

4        Den 20 december 2022 beslutade den europeiska delegerade åklagaren i Luxemburg med ansvar för ärendet (nedan kallad den delegerade åklagaren), i enlighet med nämnda bestämmelse, att inleda en utredning.

5        Med hänsyn till att unionens lokaler, byggnader och arkiv är okränkbara enligt artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 83, 2010, s. 266) (nedan kallat protokoll nr 7) och till den immunitet som unionens tjänstemän och övriga anställda åtnjuter, vilken erkänns i artikel 11 i protokollet och garanteras de personer som utredningen avser, föreslog den delegerade åklagaren den 7 februari 2023 att den europeiska chefsåklagaren skulle begära att nämnda okränkbarhet och immunitet ska upphävas.

6        Mellan den 13 februari 2023 och den 7 april 2024 begärde den europeiska chefsåklagaren vid flera tillfällen att revisionsrättens ordförande skulle upphäva såväl okränkbarheten av institutionens lokaler, byggnader och arkiv som immuniteten för de personer som utredningen avser.

7        I sina svar av den 15 mars, den 27 april, den 23 maj, den 10 juli och den 1 september 2023 angav revisionsrättens ordförande att det med anledning av den begränsade information som den europeiska chefsåklagaren hade lämnat inte var möjligt för ordföranden att bifalla begäran i de två fallen. Vad gäller begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser uppgav han att den europeiska chefsåklagarens framförda önskemål om att dessa personer inte skulle informeras om detta beslut – som berör dem – innan det antogs inte kunde tillmötesgås. Revisionsrättens ordförande föreslog vidare ett möte med företrädare för Europeiska åklagarmyndigheten, för att ge dem mer information, och översände handlingar om utredningen.

8        Revisionsrättens ordförande upplyste i skrivelsen av den 1 september 2023 om att han skulle informera de personer som utredningen avser, så att de kunde framföra sina synpunkter och så att revisionsrätten därefter skulle kunna fatta ett beslut. Han underrättade därefter, den 13 oktober 2023, den europeiska chefsåklagaren om att dessa personer var tillgängliga för att inkomma med skriftliga yttranden och för att höras, med bibehållande av deras immunitet.

9        För att kunna gå vidare med sin utredning begärde den delegerade åklagaren, genom e‑postmeddelande av den 26 september 2024 till chefen för revisionsrättens rättstjänst, dels att vissa handlingar rörande utredningen, utöver dem som redan hade översänts, skulle överlämnas, dels att tolv tjänstemäns tystnadsplikt skulle upphävas i enlighet med artikel 19 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), så att de skulle kunna höras som vittnen inom ramen för utredningen med stöd av artikel 28.1 i förordning 2017/1939.

10      Genom e‑postmeddelande av den 24 oktober 2024 svarade chefen för revisionsrättens rättstjänst genom att tillhandahålla vissa av de begärda handlingarna. Hon preciserade samtidigt att de övriga begärda handlingarna redan hade tillhandahållits eller inte existerade. Dessutom upprepade hon förslaget om ett möte mellan Europeiska åklagarmyndigheten och revisionsrätten för att klargöra vissa frågor rörande utredningen.

11      Den delegerade åklagaren återkopplade under efterföljande dag genom att avfärda idén om ett möte och på nytt ta upp begäran om upphävande av tystnadsplikten, vilken hade framförts i e‑postmeddelandet av den 26 september 2024.

12      Den 9 december 2024 avslog revisionsrätten, genom det angripna ställningstagandet, begäran om att de tolv tjänstemännens tystnadsplikt skulle upphävas. För det första ansåg revisionsrätten att Europeiska åklagarmyndigheten, i likhet med vad som var fallet med begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser, inte hade lämnat tillräcklig information och bevisning om de brott som nämnda personer misstänktes för. Revisionsrätten ansåg därmed att det skulle strida mot unionens intressen, i den mening som avses i artikel 19 i tjänsteföreskrifterna, att upphäva dessa tolv tjänstemäns tystnadsplikt. För det andra, och framför allt, påpekade revisionsrätten att begäran om upphävande av tystnadsplikten i själva verket utgör ett kringgående av den omständigheten att immuniteten för de personer som utredningen avser inte upphävts. Revisionsrätten drog därför slutsatsen att utredningen bör avskrivas i enlighet med artikel 39 i förordning 2017/1939.

 Parternas yrkanden

13      Europeiska åklagarmyndigheten har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna ställningstagandet.

14      Revisionsrätten har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand avvisa talan,

–        i andra hand ogilla talan, och

–        förplikta Europeiska åklagarmyndigheten att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Revisionsrättens invändningar om rättegångshinder

15      Revisionsrätten har framställt två invändningar om rättegångshinder. Den första invändningen avser att det inte föreligger någon akt mot vilken talan kan väckas, medan den andra invändningen avser att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad.

 Den första invändningen om rättegångshinder: Det föreligger inte någon akt mot vilken talan kan väckas

16      Revisionsrätten har gjort gällande att det angripna ställningstagandet inte är en akt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Detta ställningstagande består endast i en erinran om skriftväxlingen mellan revisionsrätten och Europeiska åklagarmyndigheten och i en förklaring av att det, i avsaknad av tillräckliga uppgifter för att säkerställa att de begärda åtgärderna inte skadar unionens intressen, inte var motiverat att upphäva de tolv tjänstemännens tystnadsplikt.

17      Revisionsrätten har tillagt att Europeiska åklagarmyndigheten grundade sin begäran om upphävande av tystnadsplikten på artikel 19 i tjänsteföreskrifterna. Nämnda artikel rör anställningsförhållandet mellan unionsinstitutionerna och deras tjänstemän, och inte utredningsorganens och de nationella rättsliga myndigheternas befogenheter. Det är endast ett beslut med rättsverkningar fattat av den behöriga tillsättningsmyndigheten inom ramen för ett sådant anställningsförhållande som kan bli föremål för unionsdomstolens prövning. Det är inte fråga om ett sådant beslut i förevarande mål.

18      Europeiska åklagarmyndigheten har bestritt denna invändning om rättegångshinder.

19      Tribunalen erinrar om att unionsdomstolen i enlighet med artikel 263 första stycket FEUF ska granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens institutioner, organ och byråer ”som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man”.

20      Härav följer att en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF kan väckas avseende alla åtgärder – oavsett slag eller form – som har vidtagits av unionens institutioner, organ eller byråer och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar (se dom av den 15 juli 2021, FBF, C‑911/19, EU:C:2021:599, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

21      För att avgöra huruvida en åtgärd har sådana verkningar och därför kan bli föremål för en sådan talan, är det nödvändigt att beakta åtgärdens innebörd och att bedöma nämnda verkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom åtgärdens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens, organets eller byråns befogenheter. Det är vidare nödvändigt att dessa befogenheter inte beaktas på ett abstrakt sätt, utan som omständigheter som kan tjäna som vägledning vid den konkreta bedömningen av åtgärdens innehåll (se dom av den 13 februari 2025, Swissgrid/kommissionen, C‑121/23 P, EU:C:2025:83, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

22      Vad inledningsvis gäller det sammanhang i vilket det angripna ställningstagandet antogs, översändes ställningstagandet i förevarande fall som svar på den begäran om upphävande av de tolv tjänstemännens tystnadsplikt som den delegerade åklagaren hade ingett, i enlighet med artikel 19 i tjänsteföreskrifterna, den 26 september 2024 och därefter erinrat om den 25 oktober 2024.

23      Vad därefter gäller befogenheterna för rättsaktens upphovsman kunde den delegerade åklagaren rimligen anse att det angripna ställningstagandet härrörde från den behöriga tillsättningsmyndigheten, med hänsyn bland annat till följebrevet från chefen för revisionsrättens rättstjänst, varigenom nämnda chef ”på uppdrag av revisionsrättens kollegium” översände revisionsrättens ställningstagande till begäran om upphävande av de tolv tjänstemännens tystnadsplikt (se, analogt, dom av den 19 januari 1984, Erdini/rådet, 65/83, EU:C:1984:24, punkt 7).

24      Vad slutligen gäller det angripna ställningstagandets innehåll är ställningstagandet, i motsats till vad revisionsrätten har hävdat, inte begränsat till att erinra om skriftväxlingen mellan revisionsrätten och Europeiska åklagarmyndigheten. I den sista delen av det angripna ställningstagandet vägrade revisionsrätten nämligen att upphäva de tolv tjänstemännens tystnadsplikt. Detta på så sätt att institutionen ansåg att Europeiska åklagarmyndighetens begäran inte var tillräckligt motiverad och att ett sådant upphävande skulle strida mot unionens intressen och utgöra ett kringgående av förfarandet för upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser.

25      Givet att den delegerade åklagaren i avsaknad av ett sådant upphävande av tystnadsplikten, i den mening som avses i artikel 19 i tjänsteföreskrifterna, inte kunde samla in vittnesmål från de tolv tjänstemännen för att försöka driva sin utredning framåt mot de personer som utredningen avsåg, har det angripna ställningstagandet därmed medfört rättsverkningar för Europeiska åklagarmyndigheten. Revisionsrätten fråntog nämligen Europeiska åklagarmyndigheten möjligheten att utöva sina utredningsbefogenheter i enlighet med artikel 28.1 i förordning 2017/1939.

26      Denna slutsats påverkas inte av revisionsrättens argument att ett beslut som antagits med stöd av artikel 19 i tjänsteföreskrifterna endast går en tjänsteman emot vid en talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF.

27      Om revisionsrättens argument godtogs skulle detta innebära att en europeisk delegerad åklagare, för det fall en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå skulle vägra att upphäva en tjänstemans tystnadsplikt med stöd av artikel 19 i tjänsteföreskrifterna, skulle vara förhindrad att utöva sina befogenheter enligt artikel 28 i förordning 2017/1939, utan att vid unionsdomstolen kunna bestrida lagenligheten av en sådan vägran som utgör hinder för den europeiska delegerade åklagarens utredning.

28      Dessutom har domstolen redan slagit fast att en talan som ett bolag har väckt med stöd av artikel 263 FEUF och som avser ogiltigförklaring av ett beslut av Europeiska kommissionen att avslå en begäran om att en tjänstemans tystnadsplikt ska upphävas, så att denne kan vittna i nationell domstol, kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 februari 1992, Weddel/kommissionen, C‑54/90, EU:C:1992:75, punkt 17).

29      Härav följer att det angripna ställningstagandet är en akt mot vilken talan kan väckas och kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, vilket innebär att den första invändningen om rättegångshinder inte kan godtas.

 Den andra invändningen om rättegångshinder: Sökanden saknar berättigat intresse av att få saken prövad

30      För det första har revisionsrätten påpekat att den europeiska chefsåklagaren den 13 februari 2023, i enlighet med artikel 29.2 i förordning 2017/1939, begärde att immuniteten för de personer som utredningen avser skulle upphävas. Detta ansågs nämligen vara förberedande och nödvändigt för att utredningen skulle kunna genomföras på ett korrekt sätt.

31      Om immuniteten för de personer som utredningen avser inte upphävs, medför en ogiltigförklaring av det angripna ställningstagandet inte någon fördel för Europeiska åklagarmyndigheten. Den bevisning som eventuellt skulle samlas in genom vittnesmål från de tolv tjänstemännen skulle inte kunna användas vare sig för att inge en ny begäran om upphävande av immuniteten inom ramen för utredningen eller för att ställa dessa personer inför rätta och döma dem.

32      Till stöd för detta argument har revisionsrätten hänvisat till de principer som slagits fast i rättspraxis, bland annat i beslut av den 16 januari 2024, Kaili/parlamentet och Europeiska åklagarmyndigheten (T‑46/23, ej publicerat, EU:T:2024:14, punkt 22). Tribunalen slog i det beslutet fast att en begäran om upphävande av immunitet är en förberedande och nödvändig åtgärd som unionslagstiftaren har ställt till Europeiska åklagarmyndighetens förfogande för att säkerställa utredningars effektivitet när den immunitet som en person åtnjuter utgör ett hinder för den utredning som berör personen.

33      Revisionsrätten har även hänvisat till domen av den 30 november 2021, LR Ģenerālprokuratūra (C‑3/20, EU:C:2021:969, punkterna 87 och 88). Domstolen slog däri fast att om de myndigheter som leder en utredning, i samband med denna och innan åtal väcks vid domstol, anser att en misstänkt åtnjuter immunitet, i enlighet med artikel 11 i protokoll nr 7, med avseende på handlingar som är föremål för deras utredning, ankommer det på dem att begära att immuniteten upphävs, eftersom immuniteten utgör hinder för sådan användning av den insamlade bevisningen som syftar till att pröva den misstänktes ansvar för den handling som omfattas av immuniteten och att få vederbörande dömd härför.

34      För det andra har revisionsrätten påpekat att artikel 39 i förordning 2017/1939 innebär att den immunitet som en misstänkt åtnjuter medför att en utredning ska avskrivas, såvida immuniteten inte upphävs. I punkt 43 i ansökan medgav Europeiska åklagarmyndigheten själv att den inte hade väckt talan om ogiltigförklaring av de ”beslut” som återfinns i skrivelserna från revisionsrättens ordförande av den 15 mars och den 27 april 2023. Revisionsrätten drar härav slutsatsen att Europeiska åklagarmyndigheten lät tidsfristen för att väcka talan löpa ut, i syfte att bestrida ”den omständigheten att immuniteten för de personer som utredningen avser inte upphävts”, och – när det hade förflutit 19 månader sedan skrivelsen av den 13 februari 2023 – lämnade in en begäran om att de tolv tjänstemännens tystnadsplikt skulle upphävas.

35      För det tredje anser revisionsrätten att den omständigheten att eventuella vittnesmål kan utgöra bevisning som motiverar en ny begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser är hypotetisk och strider mot artikel 26 i förordning 2017/1939, som föreskriver att det, innan en utredning inleds, ska kontrolleras huruvida det finns rimliga skäl att anta att ett brott som omfattas av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet har begåtts.

36      Europeiska åklagarmyndigheten har bestritt denna andra invändning om rättegångshinder.

37      Tribunalen erinrar om att det enligt fast rättspraxis krävs att en fysisk eller juridisk person, för att få väcka talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 FEUF, har ett berättigat intresse av att få saken prövad. För att ett sådant intresse ska anses föreligga krävs att ogiltigförklaringen av den angripna akten i sig kan medföra en fördel för denna person (se dom av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli, C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

38      I förevarande fall upplyste förvisso revisionsrättens ordförande, i skrivelsen av den 23 maj 2023, den europeiska chefsåklagaren om att det skulle inledas ett förfarande för att anta ett beslut angående begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser. Det finns dock inte något sådant beslut riktat till den europeiska chefsåklagaren i handlingarna i förevarande mål. I övrigt borde ett sådant beslut ha antagits av revisionsrättens ledamöter, biträdda av revisionsrättens generalsekreterare, vilket revisionsrättens ordförande själv angav i sina skrivelser av den 27 april och den 10 juli 2023.

39      Vid förhandlingen medgav revisionsrätten dessutom, som svar på en fråga från tribunalen, att det inte hade fattats något uttryckligt beslut om avslag på begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser.

40      Revisionsrättens argument, som även framfördes vid förhandlingen, att skrivelsen från dess ordförande av den 13 oktober 2023 utgör ett tyst avslag på begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser kan inte godtas. För det första härrör denna skrivelse från revisionsrättens ordförande, som inte är behörig att anta ett sådant beslut, inte ens ett tyst sådant, vilket han själv har angett i de skrivelser som nämns i punkt 38 ovan. För det andra innehåller skrivelsen inte någon uppgift som gör det möjligt att dra slutsatsen att den anger revisionsrättens slutliga ställningstagande till Europeiska åklagarmyndighetens begäran om att immuniteten ska upphävas.

41      Detsamma gäller argumentet från revisionsrätten om att Europeiska åklagarmyndigheten har medgett att den inte har bestritt ”besluten” om att inte upphäva immuniteten för de personer som utredningen avser, vilka framgår av skrivelserna från revisionsrättens ordförande av den 15 mars och den 27 april 2023. Det framgår nämligen av punkt 38 ovan att revisionsrättens ordförande hade angett att hans skrivelser inte kunde innehålla sådana beslut.

42      Av detta följer att revisionsrätten, såvitt det inte har fattats något beslut om att vägra upphäva immuniteten för de personer som utredningen avser, vilket går Europeiska åklagarmyndigheten emot, inte med giltig verkan mot denna myndighet kan göra gällande att en tidsfrist för att väcka talan mot en – såväl uttrycklig som underförstådd – akt som inte är slutlig och som inte har antagits i den form som krävs av den behöriga myndigheten, löpt ut.

43      I motsats till vad revisionsrätten har gjort gällande kan det dessutom inte uteslutas att den europeiska chefsåklagaren kan ge in en ny begäran om upphävande av immuniteten, innan en eventuell avskrivning av utredningen, även för det fall revisionsrätten hade antagit ett beslut om att vägra upphäva immuniteten i enlighet med sitt eget regelverk.

44      I enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 39.1 d i förordning 2017/1939 är det i detta hänseende endast när den europeiska delegerade åklagare som handlägger utredningen anser att det har blivit omöjligt med lagföring, som den permanenta avdelningen vid Europeiska åklagarmyndigheten, med utgångspunkt i en rapport som tillhandahålls av nämnda åklagare, ska besluta att avskriva ärendet mot en person av det skälet att personen har beviljats immunitet. Artikel 39.2 i förordningen fastställer dock att ”[e]tt beslut i enlighet med punkt 1 inte ska förhindra ytterligare utredningar på grundval av nya sakförhållanden som Europeiska åklagarmyndigheten inte hade kännedom om när beslutet fattades och vilka blev kända efter beslutet”, och att ”beslutet att återuppta utredningar på grundval av sådana nya sakförhållanden ska fattas av den behöriga permanenta avdelningen”.

45      Artikel 39.1 d i förordning 2017/1939 kan inte tolkas så, att en vägran att upphäva immuniteten för en person som är föremål för en utredning automatiskt och slutgiltigt hindrar Europeiska åklagarmyndigheten från att fortsätta att utreda personens handlingar och inte gör det möjligt för Europeiska åklagarmyndigheten att förnya sin begäran genom att lägga fram kompletterande uppgifter.

46      Dessutom föreskriver artikel 39.2 i förordning 2017/1939 uttryckligen en möjlighet att inleda en ny utredning till följd av nya sakförhållanden. Bestämmelsen ger på så sätt uttryck för principen att beslut som fattas på grundval av handlingarna i ärendet i ett visst skede i utredningen kan omprövas när det framkommer nya omständigheter. Att kräva att en utredning avskrivs så att en ny begäran om upphävande av immuniteten kan framställas skulle i detta avseende innebära att det införs en formalitet som inte fyller någon nödvändig funktion och skulle undergräva effektiviteten av den ordning för lagföring som inrättats genom förordning 2017/1939 för att skydda unionens ekonomiska intressen.

47      Artikel 39.1 d och 39.2 i förordning 2017/1939 hindrar således inte en europeisk delegerad åklagare från att söka efter kompletterande bevisning, innan vederbörande konstaterar att det är inte är möjligt med lagföring och därför föreslår att en utredning avskrivs.

48      Denna slutsats påverkas inte av det argumentet som bygger på punkterna 87 och 88 i domen av den 30 november 2021, LR Ģenerālprokuratūra (C‑3/20, EU:C:2021:969). Av dessa två punkter framgår nämligen att om en utredning avslutas utan att immuniteten för de personer som är föremål för utredningen har upphävts, kan dessa personer inte ställas inför rätta och dömas för handlingar som omfattas av denna immunitet. Detta konstaterande hindrar dock inte den delegerade åklagaren från att kunna inhämta kompletterande bevisning så att den europeiska chefsåklagaren kan komplettera en pågående begäran eller, om en sådan begäran har vägrats, lämna in en ny begäran som grundar sig på nya sakförhållanden. Sådan bevisning kan sedermera användas för att ställa personer som omfattas av immuniteten inför rätta och döma dem. Detta förutsätter dock att immuniteten har upphävts senast vid slutförandet av utredningen, på grundval av vilken lagföring kan ske, i enlighet med lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

49      Detsamma gäller argumentet utifrån punkt 22 i beslut av den 16 januari 2024, Kaili/parlamentet och Europeiska åklagarmyndigheten (T‑46/23, ej publicerat, EU:T:2024:14). I detta avseende räcker det att konstatera att det framgår av punkt 48 ovan att den omständigheten att en begäran om upphävande av immunitet är anhängig inte utgör hinder för att den delegerade åklagaren kan inhämta kompletterande bevisning, så att den europeiska chefsåklagaren får möjlighet att komplettera begäran.

50      Slutligen går det heller inte att godta revisionsrättens argument att Europeiska åklagarmyndigheten, efter att ha ingett en begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser, väntade 19 månader med att begära att de tolv tjänstemännens tystnadsplikt likaså skulle upphävas, om argumentet ska förstås så, att det syftade till att Europeiska åklagarmyndigheten skulle läggas till last för dröjsmålet med att lämna in sistnämnda begäran.

51      Det framgår nämligen av akten i målet att revisionsrättens ordförande vid flera tillfällen angav att avsaknaden av tillräckligt klara och precisa uppgifter från Europeiska åklagarmyndigheten om de brott som de personer som utredningen avser misstänktes för inte gjorde det möjligt för revisionsrätten att pröva begäran om att deras immunitet skulle upphävas. Härvidlag kunde den europeiska delegerade åklagaren med giltig verkan begära att de tolv tjänstemännens tystnadsplikt skulle hävas i syfte att samla in kompletterande bevisning som eventuellt hade kunnat styrka begäran om upphävande av deras immunitet, och det likafullt om förstnämnda begäran lämnades in 19 månader efter det att sistnämnda begäran hade ingetts.

52      Eftersom revisionsrätten ännu inte i vederbörlig ordning har fattat ett slutligt beslut om begäran om att immuniteten ska upphävas, har Europeiska åklagarmyndigheten fortfarande ett berättigat intresse av att få det angripna ställningstagandet prövat. Detta hindrar nämligen Europeiska åklagarmyndigheten från att samla in kompletterande bevisning som skulle kunna ge myndigheten möjlighet att antingen styrka begäran om upphävande av immuniteten eller konstatera att det inte längre finns anledning att fortsätta det förfarande som inletts mot de personer som utredningen avser.

53      Dessutom omfattas bedömningen av hur och när Europeiska åklagarmyndigheten genomför sina utredningar av det utrymme för skönsmässig bedömning som myndigheten förfogar över vid utövandet av sina utredningsbefogenheter, och denna bedömning kan i princip inte ifrågasättas av tribunalen.

54      Europeiska åklagarmyndigheten har mot denna bakgrund ett berättigat intresse av att få det angripna ställningstagandet prövat, och därmed kan inte heller den andra invändningen om rättegångshinder godtas.

 Prövning i sak

55      Till stöd för sin talan har Europeiska åklagarmyndigheten åberopat fem grunder. Den första grunden avser maktmissbruk. Som andra grund har det gjorts gällande att artikel 13.2 FEU har åsidosatts. Vad avser den tredje grunden görs det gällande att artikel 108.5 i förordning 2017/1939 har åsidosatts. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 6.1 i förordning 2017/1939. Europeiska åklagarmyndighetens femte grund avser åsidosättande av protokoll nr 7 och artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna.

56      Den femte grunden ska prövas först.

57      Till stöd för denna grund har Europeiska åklagarmyndigheten gjort gällande att revisionsrätten i det angripna ställningstagandet blandar ihop situationen för de personer som utredningen avser med situationen för de tolv tjänstemännen. Immuniteten enligt protokoll nr 7 omfattar nämligen de förstnämnda, inte de sistnämnda, som inte åtnjuter någon särskild unionsrättslig immunitet. Enligt Europeiska åklagarmyndigheten var det därmed inte möjligt att vägra låta dessa tolv tjänstemän höras muntligt under åberopande av att det skulle medföra ett åsidosättande av immuniteten för de personer som utredningen avser. En sådan vägran hade endast kunnat motiveras med hänvisning till unionens intressen, i den mening som avses i artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna, vilket inte gjorts i förevarande fall.

58      Revisionsrätten har bestritt Europeiska åklagarmyndighetens strikta åtskillnad mellan upphävandet av immuniteten för de personer som utredningen avser och upphävandet av de tolv tjänstemännens tystnadsplikt. Revisionsrätten har upprepat att dessa personers immunitet inte har upphävts, varför upphävandet av dessa tjänstemäns tystnadsplikt inte påverkar utredningen med beaktande av de principer som följer av domen av den 30 november 2021, LR Ģenerālprokuratūra (C‑3/20, EU:C:2021:969).

59      Revisionsrätten har dessutom gjort gällande att den restriktiva tolkning av begreppet unionens intressen som Europeiska åklagarmyndigheten har framfört under alla omständigheter inte kan godtas. För det första medgav tribunalen, i punkterna 139 och 140 i domen av den 23 mars 2022, NV/eu-LISA (T‑661/20, EU:T:2022:154), att en institutions funktion och anseende kan beaktas vid tillämpningen av artikel 19 i tjänsteföreskrifterna. För det andra skulle ett upphävande av tystnadsplikten för de tolv tjänstemännen strida mot unionens intressen, eftersom de nödvändiga villkoren för att upphäva immuniteten för de personer som utredningen avser inte är uppfyllda.

60      Till att börja med föreskriver artikel 13.2 första meningen FEU att varje unionsinstitution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där. Enligt rättspraxis ger denna bestämmelse uttryck för principen om institutionell jämvikt, som är kännetecknande för unionens institutionella struktur. Principen innebär att var och en av institutionerna vid utövandet av sina befogenheter ska respektera övriga institutioners befogenheter. I artikel 13.2 andra meningen FEU föreskrivs dessutom att unionens institutioner ska samarbeta lojalt med varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 april 2024, kommissionen/rådet (Undertecknande av internationella avtal), C‑551/21, EU:C:2024:281, punkterna 62 och 63 och där angiven rättspraxis).

61      Det konstateras därefter, såsom framgår av punkterna 45 och 52 ovan, att den europeiska delegerade åklagaren kunde inge en begäran om upphävande av de tolv tjänstemännens tystnadsplikt, oberoende av huruvida begäran om upphävande av immunitet fortfarande var anhängig eller det redan hade antagits ett beslut om den.

62      Av detta följer att förhållandet mellan upphävandet av tystnadsplikten för de tolv tjänstemännen, vilka inte är föremål för utredningen, och upphävandet av immuniteten för de personer som utredningen avser, inte är relevant för bedömningen av huruvida det föreligger ett unionsintresse i den mening som avses i artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna. Begäran om upphävande av tystnadsplikten avser nämligen endast de tolv tjänstemännen, vilka skulle kunna höras som vittnen av den delegerade åklagaren, men rör inte på något sätt de personer som utredningen avser.

63      Revisionsrätten kunde således inte nöja sig med att konstatera att institutionen, eftersom den inte hade bifallit begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser, även hade rätt att vägra bifalla begäran om upphävande av tystnadsplikten för de tolv tjänstemännen, med stöd av samma resonemang som bland annat byggde på att det saknades tillräckliga uppgifter för att bedöma huruvida unionens intressen eventuellt kunde skadas.

64      Revisionsrätten var nämligen skyldig att bedöma denna begäran om upphävande av tystnadsplikten självständigt, mot bakgrund av artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna, och med beaktande av att den inte avsåg samma personer, inte hade samma syfte och inte hade samma följder som begäran om upphävande av immuniteten för de personer som utredningen avser.

65      Vidare utgör det skäl som anges i det angripna ställningstagandet, om att begäran om upphävande av de tolv tjänstemännens diskretionsskyldighet utgör ett kringgående av vägran att upphäva immuniteten för de personer som utredningen avser, och därför strider mot unionens intressen, ett åsidosättande av begreppet unionens intressen i artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna. Detta konstaterande står fast även om det antas att sambandet mellan upphävandet av tystnadsplikten för de tolv tjänstemännen och upphävandet av immuniteten för de personer som utredningen avser ska beaktas.

66      Det framgår nämligen av den restriktiva formuleringen i denna bestämmelse att ”unionens intressen”, som kan motivera en vägran av tillstånd att vid domstol göra konstateranden som har samband med tjänsten, nödvändigtvis måste vara intressen av stor betydelse som är av avgörande betydelse för unionen (se dom av den 13 juni 2002, Ferrer de Moncada/kommissionen, T‑74/01, EU:T:2002:158, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 mars 2022, NV/eu-LISA, T‑661/20, EU:T:2022:154, punkt 142).

67      Den tolkning av begreppet unionens intressen som revisionsrätten grundar sin vägran på är således inte förenlig med den restriktiva tolkning av detta begrepp som har slagits fast i rättspraxis. Revisionsrätten kunde inte med framgång hävda att den immunitet som de personer som utredningen avser åtnjöt motsvarade ett krav som var knutet till bevarandet av unionens vitala intressen, vilket kunde motivera institutionens vägran att ge de tolv tjänstemännen tillstånd att vittna inom ramen för denna utredning.

68      Om detta argument från revisionsrättens sida godtogs, skulle det dessutom innebära att varje institution som mottagit en begäran om immunitetsupphävande gavs möjlighet att bedöma kvalificeringen av de omständigheter som utreds och fastställa de villkor på vilka Europeiska åklagarmyndigheten får genomföra denna utredning. Detta skulle innebära att Europeiska åklagarmyndigheten berövas möjligheten att fullt ut utöva sina befogenheter enligt artikel 28.1 i förordning 2017/1939.

69      Tvärtom ligger det i unionens intresse att göra det möjligt för Europeiska åklagarmyndigheten att under hela utredningen samla in bevisning, inbegripet genom vittnesmål från unionstjänstemän, så att myndigheten eventuellt kan besluta att avskriva utredningen.

70      Revisionsrättens argument om att den restriktiva tolkning av begreppet unionens intressen som Europeiska åklagarmyndigheten har framfört inte kan godtas grundar sig på en felaktig tolkning av domen av den 23 mars 2022, NV/eu-LISA (T‑661/20, EU:T:2022:154).

71      I punkt 140 i domen av den 23 mars 2022, NV/eu-LISA (T‑661/20, EU:T:2022:154), har tribunalen nämligen nöjt sig med att slå fast att artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna kunde omfatta det fall då en tjänsteman vid domstol önskade påvisa omständigheter som har samband med en konfliktfylld relation på arbetsplatsen och som till sin natur inte omfattas av tystnadsplikt, men som kan påverka en institutions funktion och anseende. Tribunalen ansåg emellertid inte att en eventuell skada på en institutions funktion eller anseende kunde utgöra ett skäl för att vägra att upphäva den berörda tjänstemannens tystnadsplikt för att skydda unionens intressen.

72      I punkt 142 i domen av den 23 mars 2022, NV/eu-LISA (T‑661/20, EU:T:2022:154), erinrade tribunalen dessutom om att nämnda bestämmelse har en restriktiv formulering. Enligt denna formulering måste ”unionens intressen”, vilka kan motivera en vägran av tillstånd att vid domstol göra konstateranden som har samband med tjänsten, nödvändigtvis vara intressen av stor betydelse som är av avgörande betydelse för unionen.

73      Det angripna ställningstagandet innebär därmed ett åsidosättande av begreppet unionens intressen, genom att det motiverar vägran att upphäva tystnadsplikten för tolv tjänstemän, i den mening som avses i artikel 19 första stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna.

74      Talan ska således bifallas såvitt avser den femte grunden, och det angripna ställningstagandet ska ogiltigförklaras. Det saknas härvidlag anledning att pröva de övriga grunderna.

 Rättegångskostnader

75      Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

76      Även om revisionsrätten har tappat målet har Europeiska åklagarmyndigheten i förevarande fall inte yrkat att revisionsrätten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Vardera rättegångsdeltagare ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

1)      Europeiska revisionsrättens ställningstagande, som översändes genom skrivelse av den 9 december 2024, varigenom Europeiska åklagarmyndighetens begäran av den 26 september 2024 om upphävande av tystnadsplikten för tolv tjänstemän vid Europeiska unionen som skulle höras som vittnen inom ramen för en utredning avslogs, ogiltigförklaras.

2)      Europeiska åklagarmyndigheten och revisionsrätten ska vardera bära sina rättegångskostnader.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juni 2026.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: engelska.