Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 11 juni 2026 (*)
” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i – Mutbrott – Uteslutande av bevisning som inhämtats på rättsstridig väg – Bevisning till den tilltalades fördel – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Effektivt domstolsskydd – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Direktiv 2012/13/EU – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Artikel 7.2 och 7.3 – Rätt att få tillgång till material som rör målet – Artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Nationell lagstiftning som inte genomför unionsrätten – Domstolen saknar behörighet – Artikel 267 FEUF – Behov för den hänskjutande domstolen att tolka unionsrätten för att kunna döma i saken – Föreligger inte – Avvisning ”
I mål C‑342/25 [Stogenchev],(i)
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofijski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 20 maj 2025, som inkom till domstolen den 20 maj 2025, i brottmålet mot
DS,
KW,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna I. Ziemele,
A. Kumin, S. Gervasoni och M. Bošnjak (referent),
generaladvokat: R. Norkus,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Europeiska kommissionen, genom P.J.O. Van Nuffel, M. Wasmeier och
I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt artikel 7.2 och 7.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 2012, 142, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett brottmål där DS och KW står åtalade för mutbrott.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Konventionen om korruption
3 Konventionen utarbetad på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (EGT C 195, 1997, s. 2) (nedan kallad konventionen om korruption) trädde i kraft den 28 september 2005. I artikel 2 i den konventionen, med rubriken ”Mutbrott”, föreskrivs följande:
”1. I denna konvention avses med mutbrott varje avsiktlig handling som utförs av en tjänsteman för att, direkt eller genom tredje man, för egen räkning eller för tredje mans räkning, begära eller ta emot förmåner, oavsett art, eller att acceptera löften härom för att på ett sätt som strider mot hans officiella förpliktelser utföra eller underlåta att utföra en handling i tjänsten eller vid utövandet av tjänsten.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att en sådan gärning som avses i punkt 1 straffbeläggs.”
4 Artikel 5.1 i konventionen har följande lydelse:
”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att de gärningar som avses i artiklarna 2 och 3 samt medverkan till och anstiftan av dessa gärningar kan medföra effektiva, proportionella och avskräckande påföljder däribland, åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder vilka kan leda till utlämning.”
Direktiv 2012/13
5 I skälen 9, 10 och 14 i direktiv 2012/13 anges följande:
”(9) Enligt artikel 82.2 [FEUF] ska det fastställas minimiregler som ska tillämpas i medlemsstaterna för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. Den artikeln avser ’personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet’ som ett av de områden på vilka minimiregler kan fastställas.
(10) Gemensamma minimiregler bör leda till ökat förtroende för alla medlemsstaters straffrättsliga system, vilket i sin tur bör bidra till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende. Sådana gemensamma minimiregler bör fastställas inom området för information vid straffrättsliga förfaranden.
...
(14) Detta direktiv ... fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta eller tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden, i syfte att öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. Detta direktiv bygger på de rättigheter som fastställs i stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950], såsom dessa tolkas av [Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna]. ...”
6 Artikel 2.1 i detta direktiv har följande lydelse:
”Detta direktiv är tillämpligt från den tidpunkt då personer underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om ett eventuellt överklagande.”
7 Artikel 7.2 och 7.3 i nämnda direktiv föreskriver följande:
”2. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillgång till åtminstone all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning, oavsett om den talar för eller emot de misstänkta eller tilltalade personerna, ges dessa personer eller deras försvarare, för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande och för att förbereda försvaret.
3. Utan att det påverkar punkt 1 ska den tillgång till det material som avses i punkt 2 beviljas inom rimlig tid – senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol för avgörande – för att rätten till försvar ska kunna utövas effektivt. Om de behöriga myndigheterna kommer i besittning av ytterligare bevisning ska de bevilja tillgång till denna inom rimlig tid, så att den kan beaktas.”
Bulgarisk rätt
Den bulgariska grundlagen
8 Artikel 121 i Konstitutsia na Republika Bulgaria (Republiken Bulgariens grundlag) (nedan kallad den bulgariska grundlagen) har följande lydelse:
”1. Domstolarna ska säkerställa att parterna i ett förfarande är jämbördiga och att den kontradiktoriska principen iakttas.
2. Domstolsprocessen ska säkerställa att sanningen fastställs.
...”
9 Artikel 122 i den bulgariska grundlagen föreskriver följande:
”1. Medborgare och juridiska personer har rätt att försvara sig i alla skeden av förfarandet.
2. Formerna för utövandet av rätten till försvar ska fastställas i lag.”
Strafflagen
10 Artikel 301.1 i Nakazatelen kodeks (strafflagen, DV nr 26 av den 2 april 1968), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, stadgar följande:
”En statstjänsteman som ansöker om eller accepterar en gåva eller förmån som han inte har rätt till, eller som accepterar ett erbjudande eller löfte om donation eller förmån för att utföra eller underlåta att utföra en handling i tjänsten eller för att ha utfört eller underlåtit att utföra en sådan handling, ska dömas till fängelse i högst sex år och böter på högst [5 000 bulgariska leva (BGN) (cirka 2 550 euro)].”
11 Artikel 302 i strafflagen har följande lydelse:
”För mutbrott:
1. ... av en polistjänsteman eller en polisutredare,
2. genom utpressning genom maktmissbruk,
...
ska påföljden vara följande:
a) i de fall som avses i artikel 301.1 och 301.2, fängelse i lägst tre år och högst tio år, böter på högst [20 000 BGN (cirka 10 200 euro)] och förlust av de rättigheter som avses i artikel 37.1 leden 6 och 7.
...”
Straffprocesslagen
12 Artikel 29.2 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen, DV nr 86 av den 28 oktober 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskriver följande:
”En domare eller lekmannadomare som på grund av andra omständigheter kan anses vara partisk eller ha ett direkt eller indirekt intresse i tvistens utgång, får inte ingå i en dömande sammansättning.”
13 Artikel 105 i nämnda lag har följande lydelse:
”1. Bevismedlen ska användas för att i straffrättsliga förfaranden återge bevis eller annan bevisning.
2. Bevis som inte har inhämtats eller förberetts på de villkor och på det sätt som föreskrivs i denna lag är inte tillåtna.”
14 Artikel 292 i straffprocesslagen föreskriver följande:
”De parter som deltar i det muntliga förfarandet får endast åberopa bevisning som har inhämtats och kontrollerats under förundersökningen på det sätt som föreskrivs i denna lag.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
15 Sofijski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, har att pröva ett åtal mot två polistjänstemän, DS och KW, för utpressning genom maktmissbruk, vilket utgör mutbrott.
16 Den hänskjutande domstolen anser att domstolstillståndet för de särskilda utredningsmetoder som användes när DS och KW utreddes samt de fall av husrannsakan och beslag som genomfördes under utredningen var behäftade med förfarandefel, såtillvida att nämnda tillstånd inte motiverats och de sistnämnda åtgärderna genomförts utan föregående domstolstillstånd.
17 Enligt artikel 105.2 i straffprocesslagen kan bevisning som inhämtats på rättsstridig väg inte beaktas i målet. Av detta följer att enligt artikel 292 i straffprocesslagen kan inte ens försvaret stödja sig på denna bevisning för att motbevisa de gärningar som läggs de tilltalade till last. Endast bevisning som inhämtats under iakttagande av förfarandereglerna, vilket i huvudsak rör sig om vittnesmål som talar mot de tilltalade, kan beaktas.
18 Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att de förfarandefel som konstaterats inte påverkar tillförlitligheten hos den aktuella bevisningen, vilken helt och hållet är till de tilltalades fördel i det nationella målet.
19 Den 27 maj 2024 begärde nämnda domstol vid Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen, Bulgarien) att artikel 105.2 i straffprocesslagen skulle förklaras vara oförenlig med grundlagen, eftersom den ansåg att den bestämmelsen kunde strida mot den bulgariska grundlagen då den inte bidrar till att fastställa sanningen och hindrar att de tilltalade på ett effektivt sätt kan utöva sin rätt till försvar.
20 Den 27 juni 2024 avvisade Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) denna begäran. Enligt den hänskjutande domstolen grundar sig den motivering som lämnades på antagandet att det systematiska uteslutande av bevisning som inhämtats på rättsstridig väg som föreskrivs i artikel 105.2 i straffprocesslagen med nödvändighet är till fördel för de tilltalade.
21 Den hänskjutande domstolen höll en förhandling vid vilken den informerade de tilltalade i det nationella målet och deras advokater om de förfarandefel som begåtts i samband med inhämtandet av den aktuella bevisningen, varefter handläggningen avslutades. Under de muntliga anförandena begärde advokaterna att de tilltalade skulle frikännas. Deras argumentation lade fokus på bevisning till deras fördel, vilken var behäftad med förfarandefel.
22 Enligt den hänskjutande domstolen är denna argumentation välgrundad och den aktuella bevisningen, som den hänskjutande domstolen har angett att den ännu inte har uteslutit, är väsentlig för att underbygga denna argumentation. Mot bakgrund av detta begärde den hänskjutande domstolen den 27 februari 2025 på nytt att Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) skulle förklara att artikel 105.2 i straffprocesslagen var grundlagsstridig, vilket den domstolen avslog genom beslut av den 8 maj 2025.
23 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida den tolkning som Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) gjort av artikel 122.1 i den bulgariska grundlagen är förenlig med unionsrätten, då denna tolkning enligt den hänskjutande domstolen leder till att den enda praktiska verkan av artikel 105.2 i straffprocesslagen blir att de tilltalades rättsliga intressen skadas genom att de fråntas möjligheten att försvara sig genom att åberopa bevisning till sin fördel.
24 Mot bakgrund av artikel 5 i konventionen om korruption kan förfarandereglerna enligt den hänskjutande domstolen inte utgöra hinder för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder och för utövandet av den grundläggande rätten att försvara sig mot anklagelser om brott.
25 Det följer dessutom av domen av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl. (C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 33), att straffrättsliga förfaranden avseende mervärdesskattebrott utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Detsamma bör gälla för de brott som omfattas av konventionen om korruption.
26 Under dessa omständigheter måste den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, för att vara förenlig med artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 första och andra styckena i stadgan, garantera de tilltalade rätten till ett effektivt domstolsskydd, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. I detta avseende är det endast behovet av att säkerställa ett rättvist förfarande genom en faktisk möjlighet för försvaret att förstå bevisningens relevans som kan motivera att bevisning som inhämtats på rättsstridig väg utesluts.
27 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarlagt om artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13, enligt vilken misstänkta och tilltalade har rätt att få tillgång till material som rör målet, innebär en rätt att få information om ett eventuellt uteslutande av viss bevisning vars inhämtande är behäftad med förfarandefel.
28 Den hänskjutande domstolen har angett att det inte klart framgår av nationell rätt vid vilken tidpunkt det ska kontrolleras om bevisinhämtningen är rättsenlig. Den anser att en sådan bedömning ska göras före den slutliga domen, så att parterna kan yttra sig i frågan. Den frågar sig om den ska frånträda målet på grund av att den har förlorat sin opartiskhet genom att informera parterna om att viss bevisning har inhämtats på rättsstridig väg.
29 Mot denna bakgrund beslutade Sofijski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”1) Är det förenligt med artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 första och andra stycket i stadgan att tolka en grundlagsbestämmelse som ger tilltalade rätt till domstolsskydd (artikel 122.1 i den bulgariska grundlagen) på så sätt att
– rätten till domstolsskydd kommer till uttryck i förbudet mot användning av bevis när en kränkning av den tilltalades privatliv skett i samband med bevisupptagningen, och
– rätten till domstolsskydd i samband med åtalet kommer till uttryck i ett förbud mot att sådan bevisning används,
i en situation där kränkningen av de tilltalades privatliv var av mycket lindrig art, kränkningen inte påverkat den erhållna bevisningens tillförlitlighet, den berörda bevisningen endast talar till de tilltalades fördel och är av avgörande betydelse för att styrka de tilltalades oskuld, samt med hänsyn till att de tilltalade, som vederbörligen underrättats om intrånget i deras rättigheter som begicks i samband med bevisupptagningen, uttryckligen, efter att ha rådfrågat sina ombud, angett att de önskar använda den omtvistade bevisningen?
2) Är det förenligt med artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13 jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan att en nationell lagstiftning, enligt vilken rätten, när den finner att viss bevisning eventuellt inte får användas på grund av förfarandefel i samband med bevisupptagningen, eller att den inte får användas på grund av sådana fel, tolkas på så sätt att rätten ska underrätta de tilltalade om detta förhållande i syfte att de ska kunna förbereda sitt försvar i enlighet därmed?”
Domstolens behörighet
30 Inledningsvis ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis ankommer på
EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet eller huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
31 Det ska understrykas att EU-domstolen i samband med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF enbart får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
32 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt sina frågor för att
EU-domstolen ska tolka bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 första och andra styckena i stadgan, vad gäller den processuella behandling som den ska förbehålla bevisning som inhämtas på rättsstridig väg inom ramen för ett straffrättsligt förfarande rörande mutbrott.
33 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som garanterar en effektiv domstolsprövning på dessa områden (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
34 Vad gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, avser den bestämmelsen ”de områden som omfattas av unionsrätten”, oberoende av den situation i vilken medlemsstaterna tillämpar unionsrätten (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
35 Artikel 19.1 andra stycket FEU är bland annat tillämplig på varje nationellt organ som, i egenskap av domstol, kan komma att pröva frågor om tolkning eller tillämpning av unionsrätten och därmed frågor som omfattas av unionsrätten (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
36 I förevarande fall ska den hänskjutande domstolen pröva det straffrättsliga ansvaret för två polistjänstemän som åtalats för mutbrott. Detta brott stadgas i artiklarna 301.1 och 302 i strafflagen, i enlighet med artikel 2 i konventionen om korruption, vilket innebär att det nationella målet rör ett område som omfattas av unionsrätten. Den hänskjutande domstolen är följaktligen skyldig att iaktta de krav på ett effektivt domstolsskydd som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU.
37 Domstolen är således behörig att tolka sistnämnda bestämmelse i förevarande mål.
38 Vad för det andra gäller artikel 47 första och andra styckena i stadgan, erinrar domstolen om att stadgans tillämpningsområde, beträffande medlemsstaternas handlingar, definieras i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna ”när dessa tillämpar unionsrätten”. Den bestämmelsen bekräftar därmed domstolens praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens), C‑92/23, EU:C:2026:108, punkt 95 och där angiven rättspraxis).
39 Begreppet ”tillämpar unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan innebär att det måste finnas en koppling mellan en unionsrättsakt och den berörda nationella åtgärden. Det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
40 För att det ska kunna fastställas om en nationell åtgärd innebär att medlemsstaten ”tillämpar unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, måste det bland andra omständigheter således prövas om den aktuella nationella lagstiftningen har till syfte att tillämpa en unionsbestämmelse, vilken slags lagstiftning det rör sig om och huruvida den eftersträvar andra mål än dem som omfattas av unionsrätten, även om den kan påverka unionsrätten indirekt, samt huruvida det finns unionslagstiftning som är specifik för ämnesområdet eller som har påverkan däröver (dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
41 EU-domstolen har slagit fast att de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen inte varit tillämpliga i förhållande till en nationell lagstiftning när unionens bestämmelser på det berörda området inte ålade medlemsstaterna någon specifik skyldighet med avseende på situationen i det nationella målet (se, i detta avseende, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 26, och dom av den 10 juli 2024, Julián Hernández m.fl., C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 35).
42 I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att artikel 47 första och andra styckena i stadgan är tillämplig på situationen i det nationella målet, eftersom de relevanta nationella bestämmelserna där omfattas av genomförandet av konventionen om korruption och artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13.
43 Vad för det första gäller de materiella straffrättsliga bestämmelserna i konventionen om korruption, ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att förhållandet mellan å ena sidan unionens materiella straffrättsliga bestämmelser i rådets rambeslut 2004/757/JAI av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel (EUT L 335, 2004, s. 8) och i rådets rambeslut 2008/841/JAI av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 2008, s. 42) och å andra sidan de bestämmelser i bulgarisk straffprocessrätt som reglerar åtalsuppgörelser inte går längre än att förstnämnda indirekt ligger nära eller indirekt påverkar de sistnämnda. Det kan därför inte anses föreligga en koppling mellan dem, i den mening som avses i den rättspraxis som erinras om i punkt 39 ovan (se, i detta avseende, dom av den 28 november 2024, PT (Uppgörelse mellan åklagaren och gärningsmannen), C‑432/22, EU:C:2024:987, punkt 40).
44 Detsamma gäller förhållandet mellan å ena sidan unionens materiella straffrättsliga bestämmelser i konventionen om korruption – som bland annat, i artikel 2.1, definierar mutbrott, i artikel 5.1 jämförd med artikel 2.1 föreskriver krav på påföljder för detta brott – och å andra sidan de allmänna nationella straffprocessrättsliga bestämmelserna om otillåten bevisning vars inhämtning har varit behäftad med oegentligheter eller följderna av en sådan otillåtlighet.
45 I konventionen föreskrivs nämligen inte några särskilda skyldigheter för medlemsstaterna vad gäller tillåtligheten av bevisning.
46 Detta konstaterande påverkas inte av domen av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl. (C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 33), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, där EU-domstolen tolkade stadgan med anledning av en tolkningsfråga om huruvida den bulgariska lagstiftningen om tillåtlighet av bevisning, vilken var aktuell i ett straffrättsligt förfarande rörande mervärdesskattebrott, var förenlig med stadgan.
47 I den domen fann domstolen nämligen att stadgan var tillämplig på det nationella målet med beaktande av de brottens särdrag, bland annat då de med nödvändighet skadade unionens ekonomiska intressen och beivrandet av dessa brott säkerställde effektiviteten hos mervärdesskattelagstiftningen, vilken har harmoniserats på unionsnivå (se, i detta avseende, dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkterna 25–28). Den bedömningen kan emellertid inte överföras på situationen i det nu aktuella nationella målet, som rör ett förfarande angående mutbrott.
48 Det ska dessutom påpekas att den omständigheten att konventionen om korruption genomförs genom nationella materiella straffrättsliga bestämmelser som kriminaliserar mutbrott inte innebär att stadgan är tillämplig på alla aspekter av ett straffrättsligt förfarande som inletts mot en person som misstänks för mutbrott.
49 Av det ovan anförda följer att de bestämmelser i straffprocesslagen som den hänskjutande domstolen har att tillämpa, särskilt artikel 105.2 a i straffprocesslagen, inte utgör en ”tillämpning” av bestämmelserna i konventionen om korruption, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.
50 Vad för det andra gäller artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13 ska det inledningsvis påpekas att ordalydelsen i dessa bestämmelser varken hänvisar till att viss bevisning inte kan tillåtas eller till den information som misstänkta eller tilltalade bör ha tillgång till beträffande den bevisning som de har fått tillgång till.
51 Vidare anger skälen 9, 10 och 14 i direktivet att det enda syftet med direktivet är att fastställa gemensamma minimiregler och att direktivet således inte innebär en uttömmande harmonisering av det straffrättsliga förfarandet. Med hänsyn till att det direktivet endast innebär en begränsad harmonisering, omfattas de frågor som inte regleras av direktivet av nationell rätt (se, analogt, dom av den 1 augusti 2025, Dimnev, C‑404/24, EU:C:2025:595, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
52 Av det ovan anförda följer att artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13 inte reglerar frågor om tillåtlighet av bevisning och följaktligen inte föreskriver några särskilda skyldigheter med avseende på en sådan situation som den i det nationella målet.
53 De nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet kan således inte anses utgöra ett genomförande av artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13.
54 Mot bakgrund av det ovan anförda är domstolen inte behörig att besvara de frågor som ställts i den del de avser tolkningen av artikel 47 första och andra styckena i stadgan.
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
55 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på
EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 17 mars 2026, Županijsko državno odvjetništvo (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/24, EU:C:2026:210, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
56 Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
57 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
58 Inom ramen för det förfarande för förhandsavgörande som inrättats genom den bestämmelsen ska det således finnas ett samband mellan tvisten i det nationella målet och de unionsrättsliga bestämmelse som det begärs en tolkning av. Tolkningen ska objektivt behövas för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
59 I förevarande fall syftar den första tolkningsfrågan till att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken brottmålsdomstolen under alla omständigheter ska utesluta bevisning som inhämtats på rättsstridig väg, det vill säga även när bevisningen är till den tilltalades fördel.
60 Enligt den bestämmelsen ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.
61 Enligt samma bestämmelse ska varje medlemsstat säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol” i unionsrättens mening har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess system av rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd (dom av den 4 september 2025, AW ”T” , C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
62 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida artikel 105.2 i straffprocesslagen är förenlig med nämnda bestämmelse, såtillvida att ålägger den att utesluta bevisning som inhämtats på rättsstridig väg, även när den kan åberopas till den tilltalades fördel.
63 Det ska dock konstateras för det första att det inte framgår av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet i sak har ett samband med unionsrätten, bland annat med artikel 19.1 andra stycket FEU, som den första frågan avser, och att den hänskjutande domstolen således har att tillämpa unionsrätten, särskilt konventionen om korruption, eller nämnda bestämmelse, för att komma fram till en materiell lösning i det nationella målet (se, analogt, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 49).
64 Även om de omständigheter som är aktuella i det nationella målet kan uppfylla rekvisiten för mutbrott, såsom detta brott definieras i konventionen, kvarstår det faktum att den hänskjutande domstolen har att avgöra målet på grundval av bulgarisk straffrätt och inte har angett att tolkningen av nämnda konvention, eller av artikel 19.1 andra stycket FEU, svarar mot ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela i sak i det nationella målet.
65 För det andra har den hänskjutande domstolen inte heller, i sin motivering av behovet av ett svar på den första tolkningsfrågan, angett några eventuella processuella bestämmelser i unionsrätten som den är skyldig att tillämpa för att kunna döma i saken (se, analogt, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 50).
66 För det tredje förefaller ett svar från EU-domstolen på dessa frågor inte heller kunna tillhandahålla de hänskjutande domstolarna en tolkning av unionsrätten som gör det möjligt för dem att avgöra processuella frågor i nationell rätt innan de kan avgöra det aktuella målet i sak (se, analogt, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 51).
67 I förevarande fall kan den hänskjutande domstolen, som är behörig att bedöma det straffrättsliga ansvaret för de tilltalade i det nationella målet, göra en sådan prövning bland annat på grundval av sin bedömning av bevisningens bevisvärde.
68 Den begärda tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU svarar följaktligen inte mot ett objektivt behov för den hänskjutande domstolens avgörande. Av detta följer att den första frågan inte kan tas upp till prövning.
69 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 och 3 i direktiv 2012/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en brottmålsdomstol ska underrätta de tilltalade när den konstaterar att insamlingen av viss bevisning som lagts till handlingarna i målet är behäftad med oegentligheter, vilket innebär att sådan bevisning ska uteslutas enligt nationell rätt.
70 Det framgår av artikel 2.1 i direktiv 2012/13 att artikel 7.2 och 7.3 i direktivet är tillämplig i det nationella målet.
71 Med detta sagt framgår det av begäran om förhandsavgörande dels att de tilltalade i det nationella målet, i enlighet med artikel 7.2 i nämnda direktiv, har beviljats tillgång till den bevisning som de behöriga myndigheterna förfogar över, till deras nackdel eller till deras fördel, dels att de tilltalade förberedde sitt försvar med vetskap om att viss bevisning hade inhämtats på rättsstridig väg, vilket enligt bulgarisk lagstiftning medför att denna bevisning inte kan tillåtas.
72 Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen inte hyser några tvivel om huruvida dess tolkning av den bulgariska lagstiftningen, enligt vilken frågan huruvida bevisning är tillåten ska avgöras före den slutliga domen, är förenlig med artikel 7.2 och 7.3 i samma direktiv, eftersom den hänskjutande domstolens tvivel avser huruvida denna tolkning är förenlig med det krav på opartiskhet som följer av artikel 47 andra stycket i stadgan. Domstolen är emellertid inte behörig att tolka sistnämnda bestämmelse i förevarande mål, såsom framgår av punkt 54 ovan.
73 Av detta följer att den andra frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den begärda tolkningen av artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2012/13 inte har något samband med de verkliga omständigheterna i det nationella målet.
74 Av det ovan anförda följer att EU-domstolen inte är behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor i den mån de avser artikel 47 i stadgan och att begäran om förhandsavgörande i övrigt inte kan tas upp till sakprövning.
Rättegångskostnader
75 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Domstolen är inte behörig att besvara de tolkningsfrågor som ställts av Sofijski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 20 maj 2025, i den mån de avser en tolkning av artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
2) Begäran om förhandsavgörande från Sofijski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som framställts genom beslut av den 20 maj 2025, avvisas i övrigt.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: bulgariska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.