Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 26 mars 2026 (*)
” Begäran om förhandsavgörande – Området med frihet, säkerhet och rättvisa – Gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115/EG – Återkallande av status som subsidiärt skyddsbehövande – Allmän ordning – Principen om non-refoulement – Möjlighet att anta ett beslut om återvändande ”
I mål C‑202/25 [Tadmur](i),
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond, Nederländerna) genom beslut av den 12 mars 2025, som inkom till domstolen samma dag, i målet
HG
mot
Minister van Asiel en Migratie,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, ordföranden på tredje avdelningen, tillika tillförordnad domare på åttonde avdelningen, C. Lycourgos (referent), och domaren N. Piçarra,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– HG, genom J.P. van Mulken, advocaat,
– Nederländernas regering, genom E.M.M. Besselink och J. Langer, båda i egenskap av ombud,
– Danmarks regering, genom M.P. Brøchner Jespersen, C.A.-S. Maertens och J. Sandvik Loft, samtliga i egenskap av ombud,
– Schweiz regering, genom R. Adam och L. Lanzrein, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, M. Debieuvre, A. Katsimerou, och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 5, 6, 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) och artiklarna 17 och 19 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan HG, som är tredjelandsmedborgare, och minister van Asiel en Migratie (ministern för asyl- och migrationsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad ministern). Målet rör lagenligheten av ett beslut att återkalla HG:s status som subsidiärt skyddsbehövande och ålägga HG att lämna Nederländerna.
Tillämpliga bestämmelser
Direktiv 2008/115
3 I artikel 2 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium.
2. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv på tredjelandsmedborgare som
a) har nekats inresa … eller som grips eller hejdas av de behöriga myndigheterna i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns landvägen, sjövägen eller luftvägen och som inte därefter har fått tillstånd eller rätt att vistas i den medlemsstaten,
b) har ådömts att återvända som en straffrättslig påföljd, eller som en följd av en straffrättslig påföljd, i enlighet med den nationella lagstiftningen, eller som är föremål för utlämningsförfaranden.
3. Detta direktiv ska inte tillämpas på personer som har rätt till fri rörlighet …”
4 I artikel 3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
3) återvändande: en tredjelandsmedborgares återresa – oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång – till
– ursprungslandet, eller
– ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med gemenskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller
– ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.
4) beslut om återvändande: ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända.
…”
5 I artikel 4.3 i direktivet föreskrivs följande:
”Detta direktiv ska inte påverka medlemsstaternas rätt att anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de personer som det är tillämpligt på, förutsatt att dessa förmånligare bestämmelser är förenliga med detta direktiv.”
6 Artikel 5 i samma direktiv har följande lydelse:
”När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till
a) barnets bästa,
b) familjeliv,
c) hälsotillståndet för den berörda tredjelandsmedborgaren,
och respektera principen om ’non-refoulement’.”
7 Artikel 6.1 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:
”Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.”
8 I artikel 8 i direktivet föreskrivs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om återvändande om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats … eller om åläggandet att återvända inte har hörsammats inom den tid för frivilligt återvändande som beviljats …”
9 I artikel 9.1 a i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet
a) om det strider mot principen om ’non-refoulement’…”
10 I artikel 11 i samma direktiv fastställs de regler som är tillämpliga på införandet av ett inreseförbud.
11 I artikel 14.1 i direktiv 2008/115 föreskrivs garantier i avvaktan på återvändande.
Direktiv 2011/95
12 Artikel 17.1 b och d i direktiv 2011/95 har följande lydelse:
”En tredjelandsmedborgare eller en statslös person uppfyller inte kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns synnerliga skäl för att anse att
…
b) han eller hon har förövat ett allvarligt brott,
…
d) han eller hon utgör en fara för samhället eller säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.”
13 I artikel 19.3 a i direktivet anges följande:
”Medlemsstaterna ska återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons status som subsidiärt skyddsbehövande om
a) han eller hon efter beviljandet av status som subsidiärt skyddsbehövande inte borde ha betecknats som eller inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med artikel 17.1 och 17.2”.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
14 HG anlände till Nederländerna den 7 januari 2016 och beviljades av de nederländska myndigheterna den 23 mars 2017 status som subsidiärt skyddsbehövande och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som var giltigt till och med den 7 januari 2021. Genom beslut av den 5 januari 2021 förlängdes uppehållstillståndets giltighetstid till och med den 7 januari 2026.
15 Den 1 februari 2022 dömdes HG av Rechtbank Limburg (Domstolen i Limburg, Nederländerna) till fyra års fängelse, varav ett år villkorligt, för gärningar begångna den 21 och den 27 juni 2021, vilka betecknades som försök till dråp, misshandel och olaga hot.
16 Genom beslut av den 23 maj 2024 fann ministern att HG utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen och återkallade följaktligen från och med den 27 juni 2021 HG:s status som subsidiärt skyddsbehövande. I detta beslut angav ministern även att HG inte kunde beviljas uppehållsrätt i Nederländerna på någon annan grund och preciserade att, för att säkerställa iakttagandet av principen om non-refoulement, skulle inget beslut om återvändande eller inreseförbud utfärdas mot honom på grundval av direktiv 2008/115. Genom beslut av den 23 maj 2024 ålade ministern HG enligt nederländsk rätt en skyldighet att lämna Nederländerna.
17 HG beviljades inte uppskov med sin skyldighet att lämna landet och blev föremål för en registrering för en period på 10 år i de nederländska polismyndigheternas informationssystem och därefter i Schengens informationssystem (SIS).
18 Den 18 juni 2024 överklagade HG beslutet av den 23 maj 2024 till Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort i Roermond, Nederländerna), som är hänskjutande domstol.
19 Den hänskjutande domstolens preliminära bedömning är att de grunder som HG har åberopat mot beslutet att återkalla statusen som subsidiärt skyddsbehövande inte kan godtas. Den hänskjutande domstolen anser däremot att det är oklart vilka slutsatser som ska dras av detta återkallande, eftersom det innebär att HG vistas olagligt i Nederländerna, samtidigt som han inte kan avlägsnas till sitt ursprungsland utan att åsidosätta principen om non-refoulement.
20 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen, i domen av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (C‑663/21, EU:C:2023:540), slog fast att ett beslut om återvändande inte kan fattas när det har fastställts att ett avlägsnande av den berörda tredjelandsmedborgaren till det tilltänkta mottagarlandet, enligt principen om non-refoulement, är uteslutet på obestämd tid.
21 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att en sådan tredjelandsmedborgare skulle kunna tvingas lämna unionens territorium genom att själv kontrollera om han eller hon kan beviljas inresa i ett annat tredjeland än sitt ursprungsland, eftersom den omständigheten att vederbörande är kvar i detta land utgör ett tillräckligt hot mot den allmänna ordningen för att motivera att hans eller hennes internationella skydd återkallas. Att utesluta att ett beslut om återvändande kan antas i den situation som är aktuell i det nationella målet skulle få till följd att HG blev föremål för en mellanliggande status, eftersom han vistas olagligt i en medlemsstat, utan att för den skull vara skyldig att lämna landet.
22 Den hänskjutande domstolen anser i detta sammanhang att EU-domstolens tolkning av artikel 5 i direktiv 2008/115 skulle kunna bli en annan om den artikeln lästes tillsammans med artiklarna 3, 6, 8 och 9 i direktivet och med större hänsyn till direktivets systematik, till ratio legis för de grunder för återkallande av internationellt skydd som föreskrivs i direktiv 2011/95 samt till syftet med de rättsakter som reglerar SIS.
23 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende särskilt understrukit att det i artikel 6 i direktiv 2008/115 föreskrivs en skyldighet att anta ett beslut om återvändande för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, utan att det införs något undantag för tredjelandsmedborgare som inte kan avlägsnas med stöd av principen om non-refoulement.
24 Den hänskjutande domstolen har även angett att den skyldighet att skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet som i ett sådant fall följer av artikel 9.1 a i direktivet är tillräcklig för att säkerställa att denna princip iakttas, bland annat om den behöriga myndigheten skriftligen bekräftar att verkställigheten av avlägsnandet skjuts upp. Det förhåller sig annorlunda endast i särskilda fall, där de intressen som uttryckligen nämns i artikel 5 i nämnda direktiv utgör hinder för att skyldigheten att återvända fullgörs.
25 Samma domstol anser dessutom att det är oklart huruvida det är nödvändigt att fastställa ett mottagarland för frivillig verkställighet av skyldigheten att återvända, i en situation där varje avlägsnande är uteslutet.
26 Den hänskjutande domstolen anser att en motsatt tolkning till den av den hänskjutande domstolen tilltänkta skulle få betydande konsekvenser. En sådan tolkning skulle i synnerhet göra det möjligt för de berörda personerna att fortsätta att göra gällande de rättigheter som föreskrivs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 14.1 i direktiv 2008/115, vilket skulle försvaga de skäl för återkallande av internationellt skydd som anges i direktiv 2011/95, bland annat genom att de inte leder till att personer som utgör ett hot mot den allmänna ordningen lämnar unionen, och skulle hindra en registrering av dessa personer i SIS.
27 För det fall domstolen skulle vidhålla sin tolkning av artikel 5 i direktiv 2008/115, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida det omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi att ålägga tredjelandsmedborgare som befinner sig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet en skyldighet att lämna deras territorium på grundval av nationell lagstiftning.
28 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 6 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 3, 5, 8 och 9.1 a i samma direktiv och jämförd med artiklarna 17, 19.2 och 19.3 a i direktiv 2011/95, tolkas så, att en medlemsstat, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 6.2–6.5 i direktiv 2008/115, är skyldig att utfärda ett beslut om återvändande avseende en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på dess territorium och som inte har rätt till subsidiärt skydd, och att medlemsstaten, om avlägsnandet till mottagarlandet strider mot principen om non-refoulement, är skyldig att tillsammans med meddelandet av ett beslut om återvändande skriftligen bekräfta att avlägsnandet av den berörda personen skjuts upp?”
Prövning av tolkningsfrågan
29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 3, 5, 8 och 9 i samma direktiv samt artikel 17.1 och artikel 19.3 a i direktiv 2011/95, ska tolkas så, att den utgör hinder för att anta ett beslut om återvändande avseende en tredjelandsmedborgare vars status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats, när det har fastställts att ett avlägsnande av tredjelandsmedborgaren till det tilltänkta mottagarlandet är uteslutet enligt principen om non-refoulement. Om EU-domstolen skulle anse att ett beslut om återvändande kan antas i ett sådant fall, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida dessa bestämmelser ska tolkas så, att den berörda medlemsstaten, när den antar detta beslut, är skyldig att skriftligen bekräfta att avlägsnandet av tredjelandsmedborgaren skjuts upp.
30 Direktiv 2008/115 är, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 2.2, tillämpligt på alla tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat. Vidare kan det konstateras att en tredjelandsmedborgare, när denne omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, i princip ska omfattas av de gemensamma normer och förfaranden som föreskrivs i direktivet med avseende på avlägsnande av honom eller henne, så länge hans eller hennes vistelse inte, i förekommande fall, har blivit laglig (dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 52, och av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 45).
31 I detta hänseende kan det konstateras att det framgår av artikel 6.1 i nämnda direktiv att varje tredjelandsmedborgare – utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som föreskrivs i punkterna 2–5 i samma artikel och med strikt iakttagande av kraven i artikel 5 i direktivet – ska bli föremål för ett beslut om återvändande när det väl har konstaterats att hans eller hennes vistelse är olaglig och att det i detta beslut ska anges till vilket av de länder som avses i artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115 tredjelandsmedborgaren ska avlägsnas (dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 53, och av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 46).
32 Det ska i detta hänseende påpekas att en tredjelandsmedborgare vars flyktingstatus har återkallats ska anses vistas olagligt i landet, såvida inte den medlemsstat där han eller hon befinner sig har beviljat vederbörande uppehållstillstånd av annat skäl (dom av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 47).
33 Detsamma gäller en tredjelandsmedborgare, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vars status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats med stöd av artikel 19.3 a i direktiv 2011/95, jämförd med artikel 17.1 i samma direktiv, utan att tredjelandsmedborgaren har beviljats uppehållstillstånd av annat skäl av den medlemsstat där han eller hon befinner sig.
34 Såsom det har erinrats om i punkt 31 ovan ska ett förfarande för återvändande med avseende på en sådan tredjelandsmedborgare emellertid genomföras med strikt iakttagande av de krav som anges i artikel 5 i direktiv 2008/115.
35 Artikel 5 i direktiv 2008/115, som utgör en allmän regel som ska iakttas av medlemsstaterna när de genomför detta direktiv, innebär att den behöriga nationella myndigheten är skyldig att i varje skede av förfarandet för återvändande iaktta principen om non-refoulement, vilken i egenskap av grundläggande rättighet garanteras i artikel 18 i stadgan, jämförd med artikel 33 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), och i artikel 19.2 i stadgan. Detta gäller bland annat när myndigheten, efter att ha hört den berörda personen, överväger att anta ett beslut om återvändande avseende honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55, och av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 49).
36 Det betyder att artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör hinder för att en tredjelandsmedborgare blir föremål för ett beslut om återvändande när det mottagarland som anges i beslutet är ett land där det finns grundad anledning att förmoda att vederbörande, för det fall beslutet verkställs, löper en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 18 eller artikel 19.2 i stadgan (dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 56, och av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 50).
37 Detta är fallet i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där det enda potentiella mottagarland som den behöriga myndigheten har identifierat är den berörda tredjelandsmedborgarens ursprungsland, men där denna myndighet redan har konstaterat att principen om non-refoulement utgör hinder för att tredjelandsmedborgaren återvänder till sitt ursprungsland.
38 Det ska i detta hänseende understrykas att domstolen bland annat antog detta synsätt i domen av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (C‑663/21, EU:C:2023:540), i ett sammanhang där den behöriga myndigheten redan uttryckligen hade uteslutit att den berörda tredjelandsmedborgaren kunde avlägsnas till sitt ursprungsland.
39 Skyldigheten att beakta principen om non-refoulement i det skede då den behöriga myndigheten beslutar om att anta ett beslut om återvändande skiljer sig således från skyldigheten enligt artikel 9.1 a i direktiv 2008/115 att skjuta upp avlägsnandet för det fall avlägsnandet strider mot principen om non-refoulement.
40 Artikel 8 i direktivet, som innehåller bestämmelser om avlägsnande, saknar därför relevans för svaret på den ställda frågan.
41 Mot bakgrund av de frågor som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för i skälen i sin begäran om förhandsavgörande, ska det dessutom för det första påpekas att den behöriga myndigheten inte, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, kan anta ett beslut om återvändande utan att ange mottagarlandet, i syfte att avhjälpa den omständigheten att det är uteslutet att den berörda tredjelandsmedborgaren återvänder till sitt ursprungsland.
42 Det framgår nämligen av själva ordalydelsen i artikel 3 led 4 i direktiv 2008/115 att ett åläggande eller fastställande av en skyldighet att återvända utgör ett av de två rekvisiten för ett beslut om återvändande, eftersom en sådan skyldighet att återvända inte kan föreligga enligt led 3 i denna artikel om det inte har angetts något mottagarland, som ska vara ett av de länder som avses i led 3 (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 115).
43 Härav följer bland annat att det är juridiskt omöjligt för den behöriga myndigheten att anta ett beslut om återvändande utan att ha identifierat ett mottagarland till vilket ett återvändande kan ske med iakttagande av principen om non-refoulement (dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat), C‑673/19, EU:C:2021:127, punkterna 38–42).
44 För det andra ska det påpekas att i en situation där skyldigheten att iaktta principen om non-refoulement i artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör hinder för att anta ett beslut om återvändande, får den behöriga myndigheten inte heller anta ett beslut, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, som grundar sig på nationell rätt och som ålägger den berörda tredjelandsmedborgaren att lämna den aktuella medlemsstatens territorium, utan att tillåta avlägsnande eller utse ett mottagarland.
45 Såsom det har erinrats om i punkt 30 ovan omfattas nämligen, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 2.2 i direktiv 2008/115, varje tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium av direktivets tillämpningsområde och ska i princip omfattas av de gemensamma normer och förfaranden som föreskrivs i direktivet.
46 I detta sammanhang innebär direktivet en harmonisering av normer och förfaranden för antagande av beslut om återvändande avseende sådana tredjelandsmedborgare och verkställighet av dessa beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat), C‑673/19, EU:C:2021:127, punkt 43 och där angiven rättspraxis), vilken medlemsstaterna endast får avvika från genom att anta förmånligare bestämmelser på de villkor som anges i artikel 4.3 i direktivet.
47 Av detta följer att den omständigheten att ett sådant beslut som det som är aktuellt i det nationella målet ålägger den berörda tredjelandsmedborgaren att bege sig antingen till ett tredjeland eller till en annan medlemsstat inte innebär att det faller utanför direktivets tillämpningsområde.
48 Med hänsyn till dels att den skyldighet som anges i detta beslut bland annat kan verkställas genom att bege sig till ett tredjeland, dels att det framgår av artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115 att begreppet återvändande, i den mening som avses i detta direktiv, inte endast avser återresa med tvång till ett tredjeland, utan även en återresa till ett tredjeland som sker frivilligt, ska ett sådant beslut anses innebära en skyldighet att återvända, i den mening som avses i direktivet. En sådan skyldighet att återvända kan följaktligen inte åläggas utan att ange ett mottagarland, utan att de krav som det erinrats om i punkterna 41–43 ovan åsidosätts.
49 Såsom framgår av punkterna 34–39 ovan utgör dessutom artikel 5 i direktiv 2008/115, när det vid den tidpunkt då ett beslut om återvändande ska antas konstateras att principen om non-refoulement utgör hinder för att den berörda tredjelandsmedborgaren avlägsnas till ett visst mottagarland, hinder inte bara för avlägsnandet, utan även för att ålägga tredjelandsmedborgaren en skyldighet att återvända till detta mottagarland. Enbart den omständigheten att ett beslut om en sådan skyldighet inte gör det möjligt att avlägsna den berörda personen räcker således inte för att beslutet ska kunna anses vara förenligt med nämnda artikel 5.
50 Även om det i artikel 4.3 i direktiv 2008/115 preciseras att direktivet inte påverkar medlemsstaternas rätt att anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de personer som direktivet är tillämpligt på, förutsatt att dessa bestämmelser är förenliga med direktivet, räcker det att konstatera att en nationell lagstiftning som gör det möjligt att anta ett sådant beslut som det som nämns i punkt 44 ovan inte utgör en bestämmelse som är förmånligare för dessa personer.
51 För det tredje ska det understrykas att den omständigheten att det, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, är uteslutet att anta ett beslut om återvändande i vilket den berörda personens ursprungsland anges som mottagarland eller som inte anger något mottagarland, inte kan medföra att återkallandet av statusen som subsidiärt skyddsbehövande med tillämpning av artikel 19 i direktiv 2011/95 förlorar sin ändamålsenliga verkan.
52 Enligt unionsrätten kan den behöriga myndigheten visserligen ha rätt att med stöd av artikel 19 i direktiv 2011/95 återkalla den status som subsidiärt skyddsbehövande som beviljats en tredjelandsmedborgare, dock utan att nödvändigtvis ha rätt att avlägsna tredjelandsmedborgaren till sitt ursprungsland (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 39).
53 Artikel 4 och artikel 19.2 i stadgan förbjuder nämligen i absoluta termer tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, oavsett den berörda personens beteende, samt avlägsnande till en stat där det finns en allvarlig risk för att en person utsätts för sådan behandling. Medlemsstaterna får således inte avlägsna, utvisa eller utlämna en utlänning om det finns tungt vägande skäl att anta att han eller hon i mottagarlandet kommer att löpa en verklig risk att utsättas för behandling som är förbjuden enligt artikel 4 och artikel 19.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 94, och dom av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 36).
54 Av detta kan emellertid inte slutsatsen dras att artikel 19 i direktiv 2011/95 i praktiken saknar verkan i de fall där det är uteslutet att en tredjelandsmedborgare, vars status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats, återvänder till sitt ursprungsland.
55 Även i sådana fall får återkallandet av statusen som subsidiärt skyddsbehövande den direkta följden att den berörda tredjelandsmedborgaren inte längre har alla de rättigheter och förmåner som föreskrivs i kapitel VII i direktiv 2011/95, eftersom dessa är knutna till det internationella skydd som föreskrivs i detta direktiv.
56 Det ska dessutom erinras om att det enligt artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115 är tillåtet att ålägga en skyldighet att återvända inte bara till den berörda tredjelandsmedborgarens ursprungsland, utan även, enligt andra och tredje strecksatserna i nämnda led 3, till ett transitland i enlighet med återtagandeavtal eller andra arrangemang eller till ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.
57 Att det i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet är uteslutet att anta ett beslut om återvändande i vilket den berörda personens ursprungsland anges som mottagarland eller som inte anger något mottagarland utgör således inte på något sätt hinder för den behöriga myndighetens möjlighet att anta ett beslut om återvändande som anger ett mottagarland som omfattas av artikel 3 led 3 andra eller tredje strecksatsen i direktiv 2008/115 och, vid behov, därefter avlägsna den berörda tredjelandsmedborgaren, och därigenom säkerställa att den berörda tredjelandsmedborgaren lämnar den aktuella medlemsstatens territorium, med fullt iakttagande av de krav som följer av artikel 5 i direktivet och stadgan.
58 Ett sådant beslut om återvändande kan dessutom, i förekommande fall, åtföljas av ett inreseförbud, i enlighet med vad som anges i artikel 11 i direktivet.
59 Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 3 och 6 i samma direktiv samt artikel 17.1 och artikel 19.3 a i direktiv 2011/95, ska tolkas så, att den utgör hinder för att anta ett beslut om återvändande avseende en tredjelandsmedborgare vars status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats, när det har fastställts att ett avlägsnande av tredjelandsmedborgaren till det tilltänkta mottagarlandet är uteslutet enligt principen om non-refoulement.
Rättegångskostnader
60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförd med artiklarna 3 och 6 i samma direktiv samt artikel 17.1 och artikel 19.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet
ska tolkas så,
att den utgör hinder för att anta ett beslut om återvändande avseende en tredjelandsmedborgare vars status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats, när det har fastställts att ett avlägsnande av tredjelandsmedborgaren till det tilltänkta mottagarlandet är uteslutet enligt principen om non-refoulement.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: nederländska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.