Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 5 mars 2026 (*)
” Begäran om förhandsavgörande – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Direktiv 2002/20/EG – Artikel 13 – Avgifter för nyttjanderätter till frekvenser för digital television – Direktiv 2002/21/EG – Artikel 8 – Allmänna mål – Proportionalitet – Kriterium för bedömning av avgifterna kopplat till uppbörden av ett förutbestämt belopp av årliga intäkter med ett finansiellt syfte ”
I mål C‑10/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) genom beslut av den 23 december 2024, som inkom till domstolen den 9 januari 2025, i målet
Elettronica Industriale SpA
mot
Ministero delle Imprese e del Made in Italy,
ytterligare deltagare i rättegången:
Persidera SpA,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, ordföranden på tredje avdelningen C. Lycourgos (referent), tillika tillförordnad domare på åttonde avdelningen, samt domaren S. Rodin,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Elettronica Industriale SpA, genom D. Franzini, M. Molino och G. Rossi, avvocati,
– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av E. De Bonis och F. Montanaro, avvocati dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom G. Conte och O. Gariazzo, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 21), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 37) (nedan kallat auktorisationsdirektivet), artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33), i dess lydelse enligt direktiv 2009/140 (nedan kallat ramdirektivet), samt proportionalitetsprincipen.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Elettronica Industriale SpA och Ministero delle Imprese e del Made in Italy (ministeriet för näringsliv och Made in Italy, Italien) angående giltigheten av två dekret från detta ministerium om fastställande av avgifter för nyttjanderätter till frekvenser för digital television, vad gäller, för det första dekretet, åren 2014, 2015 och 2016, och, för det andra dekretet, år 2017.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Auktorisationsdirektivet
3 I skäl 32 i auktorisationsdirektivet angavs följande:
”Utöver de administrativa avgifterna kan avgifter för nyttjanderätter tas ut för användningen av radiofrekvenser och nummer för att säkerställa att dessa resurser används på ett optimalt sätt. Sådana avgifter bör inte hindra utvecklingen av innovativa tjänster och konkurrens på marknaden. Detta direktiv påverkar inte det ändamål för vilket avgifter för nyttjanderätter används. Sådana avgifter får exempelvis användas för att finansiera verksamhet vid de nationella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa avgifter. …”
4 I artikel 1.1 i direktivet föreskrevs följande:
”Syftet med detta direktiv är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen.”
5 I artikel 2.2 i nämnda direktiv definierades begreppet ”allmän auktorisation” som ”en rättslig ram som upprättats av en medlemsstat för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorsspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med [auktorisationsdirektivet]”.
6 I artikel 13 i samma direktiv, med rubriken ”Avgifter för nyttjanderätter och rättigheter att installera faciliteter”, föreskrevs följande:
”Medlemsstaterna får låta den berörda myndigheten införa avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa resurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i artikel 8 i [ramdirektivet].”
Ramdirektivet
7 I artikel 8 i ramdirektivet, med rubriken ”Allmänna mål och regleringsprinciper”, föreskrevs följande:
”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, i samband med att de fullgör de regleringsuppgifter som anges i detta direktiv och i särdirektiven, vidtar alla rimliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår av punkterna 2, 3 och 4. Åtgärderna skall stå i proportion till dessa mål.
…
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster och därvid bland annat
a) säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, äldre användare och användare med särskilda sociala behov, får maximalt utbyte när det gäller urval, pris och kvalitet,
b) säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning eller begränsning av konkurrensen inom sektorn för elektronisk kommunikation, bland annat i samband med överföring av innehåll,
…
d) främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till utvecklingen av den inre marknaden bland annat genom att
a) avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet,
b) främja inrättande och utveckling av transeuropeiska nät och samverkan mellan alleuropeiska tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare,
…”
Italiensk rätt
8 I artikel 35 i decreto legislativo n. 259 – Codice delle comunicazioni elettroniche (lagstiftningsdekret nr 259 om kodexen för elektronisk kommunikation) av den 1 augusti 2003 (GURI nr 214 av den 15 september 2003, ordinarie tillägg nr 150), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, om avgifter för beviljande av nyttjanderätter och installation av infrastruktur, föreskrevs i huvudsak att avgifterna för beviljade nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer skulle fastställas av Ministero dello Sviluppo Economico (ministeriet för ekonomisk utveckling, Italien), numera ministeriet för näringsliv och Made in Italy, på grundval av de kriterier som fastställts av Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (tillsynsmyndigheten för kommunikationer, Italien) och att avgifterna skulle vara öppet redovisade, sakligt motiverade, proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet och icke-diskriminerande samt ta hänsyn till de mål som anges i artikel 13 i auktorisationsdirektivet.
9 Artikel 1.172–174 i legge n. 208 – Disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge di stabilità 2016) (lag nr 208 om bestämmelser för upprättandet av statens årliga och fleråriga budget (2016 års stabilitetslag)) av den 28 december 2015 (GURI nr 302 av den 30 december 2015, ordinarie tillägg nr 70) (nedan kallad lag nr 208/2015) har följande lydelse:
”172 Storleken på de avgifter för nyttjanderätten till digitala televisionsfrekvenser som ska betalas av nätoperatörer på nationell eller lokal nivå ska fastställas genom dekret från ministeriet för ekonomisk utveckling … på ett öppet, i förhållande till ändamålet proportionellt, icke-diskriminerande och objektivt sätt, på grundval av det geografiska område som omfattas av koncessionen samt frekvensernas marknadsvärde, med beaktande av incitamentsmekanismer som syftar till överlåtelse av frekvenser för konkurrensändamål samt användning av innovativ teknik.
173 Den avgiftsordning som avses i punkt 172 ska även tillämpas på de år för vilka de avgifter som ska betalas inte har fastställts.
174 Summan av de avgifter som avses i punkt 172 och av de administrativa avgifterna för nationella och lokala operatörer, som är innehavare av en allmän auktorisation för verksamhet som operatörer av tv-nät med digital markbunden teknik och för användning av radiofrekvenser för radiolänkförbindelser … ska vara sådan att den totala årliga intäkten till statsbudgeten blir minst 32,8 miljoner euro.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
10 Elettronica Industriale, som är en italiensk operatör av telekommunikationsnät, väckte talan vid Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att dekreten från näringslivsministeriet och Made in Italy av den 4 augusti 2016 och den 13 april 2017 om fastställande av avgifter för nyttjanderätter till frekvenser för digital television skulle ogiltigförklaras, vad gäller, för det första dekretet, åren 2014, 2015 och 2016, och, för det andra dekretet, år 2017. Dessa dekret antogs med stöd av bestämmelserna i lag nr 208/2015. Enligt denna operatör är dessa dekret oförenliga med de krav som bland annat följer av auktorisationsdirektivet.
11 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis konstaterat att de dekret som är i fråga i det nationella målet genomför det mål som anges i artikel 1.172 i lag nr 208/15, nämligen att främja öppnandet av marknaden för nya operatörer och att främja konkurrensen, genom att beräkna avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television på grundval av det geografiska område som omfattas av koncessionen samt frekvensernas marknadsvärde, med beaktande av incitamentsmekanismer som syftar till överlåtelse av frekvenser för konkurrensändamål samt användning av innovativ teknik. I dessa dekret föreskrivs i detta avseende en variabel procentuell rabatt på avgiften till förmån för nätoperatörer som inte är vertikalt integrerade eller som under det år som föregår det år som avgiften avser har överlåtit sina frekvenser till tredje man som inte tillhör samma koncern som dem.
12 Nämnda dekret är således motiverade med hänsyn till kraven i auktorisationsdirektivet och ramdirektivet, i den del de, särskilt, är förenliga med de mål som avses i artikel 8.2 b i sistnämnda direktiv.
13 Enligt den hänskjutande domstolen kan artikel 1.174 i lag nr 208/2015, i den del den kräver att avgiften ”ska vara sådan att den totala årliga intäkten till statsbudgeten blir minst 32,8 miljoner euro”, anses strida mot dessa direktiv samt proportionalitetsprincipen, såsom dessa har tolkats av EU-domstolen.
14 Enligt denna bestämmelse är nämligen sektorsmyndigheterna skyldiga att, genom att ta ut avgifter för nyttjanderätter till frekvenser för digital television, generera årliga intäkter, vilka har fastställts för att uppnå ekonomiska mål, utan att föreskriva någon skyldighet att återanvända dessa intäkter i syfte att främja uppnåendet av de mål som föreskrivs i unionslagstiftningen. Nämnda bestämmelse skulle således kunna anses införa avgifter för tillhandahållande av ”andra” elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster än dem som föreskrivs i artikel 13 i auktorisationsdirektivet, vilket just denna artikel 13 syftar till att förhindra.
15 Den hänskjutande domstolen anser att det i de dekret som är i fråga i det nationella målet på ett godtyckligt och omotiverat sätt fastställs en avgift vars nivå är avsedd att möjliggöra intäkter av finansiell natur, varvid summan av dessa intäkter i förväg har fastställts i lag. Den italienska lagstiftaren har således på förhand fastställt ett visst ekonomiskt resultat som ska uppnås genom de avgifter som tas ut av operatörerna av digital television, oberoende av om det har införts en mekanism som gör det möjligt att i efterhand kontrollera huruvida de mål som eftersträvas med auktorisationsdirektivet och ramdirektivet har uppnåtts.
16 Den hänskjutande domstolen hyser dessutom tvivel om huruvida en prövning av om proportionalitetsprincipen har iakttagits, såsom krävs enligt artikel 13 i auktorisationsdirektivet, kan göras när referensparametern inte utgörs av storleken på de avgifter som tas ut av varje operatör, utan av det sammanlagda årliga belopp, som fastställts i förväg i den nationella lagstiftningen, som dessa avgifter tillsammans ska generera.
17 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Utgör artikel 13 i [auktorisationsdirektivet], jämförd med artikel 8 i [ramdirektivet], och [den unionsrättsliga] proportionalitetsprincipen hinder för att en medlemsstats lagstiftare inför ett kriterium för fastställande av ’Avgifter för nyttjanderätter och rättigheter att installera faciliteter’ som är kopplat till uppbörden av ett visst belopp i intäkter till statskassan och således till allmänna mål avseende de offentliga finanserna, genom en avgift som tas ut av operatörerna, oberoende av målet att tillgodose intresset av en väl fungerande marknad för elektronisk kommunikation och skyddet för användarna, och ska den nationella domstolen underlåta att tillämpa denna bestämmelse?”
Prövning av tolkningsfrågan
18 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13 i auktorisationsdirektivet, jämförd med artikel 8 i ramdirektivet, samt proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver ett kriterium för beräkning av avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television som ska fungera så att de årliga intäkterna från dessa avgifter tillsammans uppgår till ett på förhand fastställt belopp, vilket innebär att detta kriterium följaktligen har uppställts utifrån allmänna mål av finansiell karaktär.
19 Om denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den är skyldig att underlåta att tillämpa denna nationella lagstiftning.
20 Enligt artikel 1 i auktorisationsdirektivet syftar direktivet till att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom Europeiska unionen.
21 I detta syfte föreskrivs i direktivet inte bara bestämmelser om förfaranden för att bevilja allmän auktorisation eller nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer samt innehållet i dessa auktorisationer, utan även bestämmelser om vilken typ av avgifter som medlemsstaterna kan påföra företag inom sektorn för elektroniska kommunikationstjänster i samband med dessa förfaranden, samt om avgifternas storlek (dom av den 4 september 2014, Belgacom och Mobistar, C‑256/13 och C‑264/13, EU:C:2014:2149, punkt 29, och dom av den 6 oktober 2020, Vodafone España, C‑443/19, EU:C:2020:798, punkt 29).
22 Enligt artikel 13 i direktivet, med rubriken ”Avgifter för nyttjanderätter och rättigheter att installera faciliteter”, får medlemsstaterna låta den berörda myndigheten införa avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom, varvid avgifterna ska beakta behovet av en optimal användning av dessa resurser. Det följer av denna artikel 13 att medlemsstaterna ska säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i artikel 8 i ramdirektivet, vilka bland annat är att främja konkurrens och en effektiv användning av radiofrekvenser (dom av den 21 mars 2013, Belgacom m.fl., C‑375/11, EU:C:2013:185, punkt 46, och dom av den 6 oktober 2020, Vodafone España, C‑443/19, EU:C:2020:798, punkt 50).
23 I detta avseende medför syftet att säkerställa att aktörerna på ett optimalt sätt utnyttjar sådana knappa resurser som de har tillgång till, såsom frekvenser för digital television, att storleken på denna avgift ska fastställas till en rimlig nivå som bland annat återspeglar värdet på användningen av dessa resurser. Detta kräver att den ekonomiska och tekniska situationen på den berörda marknaden beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2011, Telefónica Móviles España, C‑85/10, EU:C:2011:141, punkt 28, och dom av den 6 oktober 2020, Vodafone España, C‑443/19, EU:C:2020:798, punkt 53).
24 Domstolen har således slagit fast att en alltför hög avgift skulle kunna avhålla aktörerna från att utnyttja de knappa resurserna i fråga och således leda till ett underutnyttjande av dessa (dom av den 10 mars 2011, Telefónica Móviles España, C‑85/10, EU:C:2011:141, punkt 29).
25 I artikel 13 i auktorisationsdirektivet fastställs emellertid de krav som medlemsstaterna, om de beslutar att ta ut en avgift för nyttjanderätter till en knapp resurs, ska iaktta vid fastställandet av avgiftens storlek, utan att det för den skull föreskrivs någon konkret metod för att fastställa detta belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Belgacom m.fl., C‑375/11, EU:C:2013:185, punkt 49).
26 Såsom bekräftas i skäl 32 i direktivet innehåller direktivet inte heller någon bestämmelse om hur intäkterna från avgifterna för nyttjanderätter till radiofrekvenser ska användas.
27 I förevarande fall föreskrivs i artikel 1.172 i lag nr 208/2015, som enligt den hänskjutande domstolen har genomförts genom de dekret som är i fråga i det nationella målet, att storleken på avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television ska fastställas ”på ett öppet, i förhållande till ändamålet proportionellt, icke-diskriminerande och objektivt sätt, på grundval av det geografiska område som omfattas av koncessionen samt frekvensernas marknadsvärde, med beaktande av incitamentsmekanismer som syftar till överlåtelse av frekvenser för konkurrensändamål samt användning av innovativ teknik”.
28 Mot bakgrund av ordalydelsen i denna bestämmelse förefaller den införliva artikel 13 i auktorisationsdirektivet, såsom den har tolkats i domstolens praxis, med italiensk rätt.
29 Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att de dekret som är i fråga i det nationella målet även måste vara förenliga med artikel 1.174 i lag nr 208/2015, enligt vilken de avgifter som fastställs i dessa dekret ska tillförsäkra den italienska staten årliga intäkter på minst 32,8 miljoner euro. Den hänskjutande domstolen anser att den omständigheten att dessa avgifter har införts med ett ekonomiskt syfte, nämligen att säkerställa att staten erhåller ett lägsta årligt intäktsbelopp, leder till slutsatsen att den nationella lagstiftaren har tagit ut ”andra” avgifter än dem som föreskrivs i auktorisationsdirektivet, vilket strider mot EU-domstolens praxis avseende artikel 13 i detta direktiv.
30 I detta avseende har EU-domstolen för det första slagit fast att medlemsstaterna inom ramen för nämnda direktiv inte får ta ut andra avgifter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster än dem som föreskrivs i samma direktiv (dom av den 17 december 2015, Proximus, C‑454/13, EU:C:2015:819, punkt 20, och dom av den 6 oktober 2020, Vodafone España, C‑443/19, EU:C:2020:798, punkt 32).
31 I de domar som omnämns i föregående punkt har domstolens bedömning avsett tillämpningsområdet för artikel 13 i auktorisationsdirektivet, med fokus på de faktiska omständigheter som gav upphov till de avgifter som var i fråga i de mål som gav upphov till dessa domar.
32 Domstolen har i detta sammanhang påpekat att för att bestämmelserna i auktorisationsdirektivet ska vara tillämpliga på en nationell avgift måste den omständighet som utlöser skyldigheten att betala avgiften vara knuten till förfarandet för att inhämta en allmän auktorisation, som enligt artikel 2.2 a i auktorisationsdirektivet ska säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Proximus, C‑454/13, EU:C:2015:819, punkt 21).
33 Härav följer att avgifter som tas ut av operatörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster som motprestation för rätten att använda frekvenser för digital television, såsom de avgifter som är aktuella i det nationella målet, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 13 i auktorisationsdirektivet.
34 Det går således inte att av den omständigheten att den nationella lagstiftaren, vid fastställandet av dessa avgifter, eftersträvar ett ekonomiskt mål, utöver målen att främja konkurrensen och en effektiv användning av frekvenserna för digital television, dra slutsatsen att lagstiftaren har krävt betalning av andra avgifter än dem som avses i artikel 13, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 30 ovan.
35 För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska det, för det andra, fastställas huruvida det enligt nämnda artikel 13 är tillåtet att eftersträva ett sådant ytterligare ekonomiskt mål genom att fastställa ett lägsta årligt belopp som ska garanteras genom intäkterna från de avgifter som tas ut enligt samma artikel 13.
36 Till att börja med framgår det av punkterna 25 och 26 ovan att auktorisationsdirektivet gör det möjligt för medlemsstaterna att, vid fastställandet av dessa avgifter, eftersträva ett sådant ytterligare mål utöver dem som avses i artikel 13 i direktivet, vilket är kopplat till intäkterna från de avgifter som tas ut i enlighet med denna artikel 13.
37 Såsom domstolen redan har slagit fast beträffande Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (EGT L 1997, 117, s. 15), vars artikel 11.2 motsvarar artikel 13 i auktorisationsdirektivet (dom av den 17 december 2015, Proximus, C‑517/13, EU:C:2015:820, punkt 23), krävs det inte att sådana avgifter anslås till ett särskilt ändamål eller att den berörda medlemsstaten i efterhand ska använda intäkterna från dessa avgifter på ett särskilt sätt. Detta innebär att den berörda medlemsstaten är fri att använda intäkterna såsom den önskar (se, analogt, dom av den 10 mars 2011, Telefónica Móviles España, C‑85/10, EU:C:2011:141, punkt 32).
38 Vidare är det emellertid viktigt, såsom det har erinrats om i punkt 23 ovan, att avgiftsbeloppet fastställs till en lämplig nivå som bland annat återspeglar värdet av nyttjanderätten till de knappa resurser som den operatör som är skyldig att betala avgiften ges tillgång till, det vill säga, i förevarande fall, frekvenserna för digital television.
39 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att fastställandet av en avgift för nyttjanderätter till radiofrekvenser med hänvisning antingen till beloppet för den tidigare engångsavgiften för koncession, beräknat på grundval av antalet frekvenser och månader som nyttjanderätterna till frekvenser avser, eller till de belopp som följer av auktioner, kan utgöra en lämplig metod för att fastställa radiofrekvensernas värde, eftersom båda metoderna gör det möjligt att erhålla belopp som står i proportion till den förväntade lönsamheten för de berörda radiofrekvenserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Belgacom m.fl., C‑375/11, EU:C:2013:185, punkterna 52 och 53).
40 Härav följer att artikel 13 i auktorisationsdirektivet inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken fastställer ett lägsta årligt intäktsbelopp som ska genereras av de avgifter som föreskrivs i denna artikel 13, under förutsättning att detta belopp beräknas på så sätt att det inte överstiger värdet på nyttjanderätterna till radiofrekvenserna och följaktligen fastställs med beaktande av radiofrekvensernas förväntade lönsamhet.
41 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att utföra de kontroller som är nödvändiga i detta avseende, ska det påpekas att den italienska regeringen i sitt skriftliga yttrande har preciserat att intäkterna från uppbörden av avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television, till följd av antagandet av lag nr 2018/2015, har minskat, vilket framstår som en omständighet som kan tyda på att detta belopp inte överstiger värdet av dessa nyttjanderätter. Den omständigheten att alla tillgängliga frekvenser för digital television har tilldelats och utnyttjats är, om detta stämmer, en omständighet som tyder på att detta belopp inte är överdrivet högt eller åtminstone att det inte har lett till ett underutnyttjande av dessa frekvenser.
42 Vad slutligen mer specifikt gäller det krav som följer av artikel 13 i auktorisationsdirektivet, enligt vilket de avgifter som tas ut av varje operatör av digital television ska vara förenliga med proportionalitetsprincipen, delar EU-domstolen den hänskjutande domstolens ståndpunkt att kontrollen av att denna princip iakttas inte kan avse en referensparameter som inte utgörs av storleken på de avgifter som tas ut av varje operatör, utan av det totala årliga belopp, som fastställts i förväg i den nationella lagstiftningen, som samtliga avgifter ska generera.
43 Såsom har påpekats i punkt 11 ovan har den hänskjutande domstolen angett att enligt de dekret som är i fråga i det nationella målet, genom vilka avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television för de relevanta åren fastställs, ska dessa avgifter beräknas på grundval av det geografiska område som omfattas av koncessionen samt frekvensernas marknadsvärde, med beaktande av incitamentsmekanismer som syftar till överlåtelse av frekvenser för konkurrensändamål samt användning av innovativ teknik.
44 Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs i dessa dekret bland annat en variabel procentuell rabatt på avgiften till förmån för nätoperatörer som inte är vertikalt integrerade eller som under det år som föregår det år som avgiften avser har överlåtit sina frekvenser till tredje man som inte tillhör samma koncern som dem. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller dessa omständigheter tala för slutsatsen att den italienska lagstiftningen är förenlig med artikel 13 i auktorisationsdirektivet, inbegripet det proportionalitetskrav som föreskrivs däri.
45 Om nämnda domstol, efter de kontroller som det ankommer på den att göra på grundval av de uppgifter som anges i punkterna 39–41 ovan, konstaterar att den årliga minimisumman av de totala intäkter som nämnda avgifter är tänkta att generera i enlighet med artikel 1.174 i lag nr 208/2015 inte överstiger värdet av nyttjanderätterna till frekvenserna för digital television, så kan detta belopp inte beaktas vid bedömningen av proportionaliteten, i den mening som avses i artikel 13 i auktorisationsdirektivet, av det specifika beloppet för de individuella avgifter som tas ut av varje operatör som använder dessa frekvenser. Frågan huruvida storleken på en avgift, som har fastställts individuellt med tillämpning av kriterier som är förenliga med nämnda artikel 13, är proportionerlig kan nämligen inte påverkas av den omständigheten att detta belopp även måste bidra till att uppnå ett totalt intäktsbelopp som inte överstiger det totala värdet av nyttjanderätterna till de frekvenser som avgiften avser.
46 Om den hänskjutande domstolen emellertid, efter de kontroller som den är skyldig att göra, skulle komma fram till att den årliga minimisumman av de totala intäkterna från avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television överstiger värdet av dessa nyttjanderätter, och att den italienska lagstiftningen följaktligen inte är förenlig med artikel 13 i auktorisationsdirektivet, så ska det erinras om att principen om unionsrättens företräde medför en skyldighet för de nationella domstolarna att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, detta för att säkerställa att samtliga unionsrättsliga bestämmelser får full verkan. Skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har emellertid vissa begränsningar och kan i synnerhet inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem. För det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att den nationella lagstiftningen inte kan tolkas i överensstämmelse med unionsrätten, ska det påpekas att de berörda ekonomiska aktörerna, med hänsyn till den direkta effekten av artikel 13 (dom av den 12 juli 2012, Vodafone España och France Telecom España, C‑55/11, C‑57/11 och C‑58/11, EU:C:2012:446, punkterna 38 och 39), har rätt att åberopa denna artikel inför behöriga nationella domstolar för att bestrida dessa avgifter, eftersom dessa domstolar måste avstå från att tillämpa nationella regler som är oförenliga med nämnda artikel 13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Framholm, C‑195/25, EU:C:2025:904, punkterna 67, 68 och 70 samt där angiven rättspraxis).
47 Mot bakgrund av ovanstående ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 13 i auktorisationsdirektivet, jämförd med artikel 8 i ramdirektivet, samt proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver ett kriterium för beräkning av avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television som ska fungera så att de årliga intäkterna från dessa avgifter tillsammans uppgår till ett på förhand fastställt belopp, vilket innebär att detta kriterium följaktligen har uppställts utifrån allmänna mål av finansiell karaktär, under förutsättning att detta belopp inte överstiger värdet av nyttjanderätterna till dessa frekvenser.
Rättegångskostnader
48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009, jämförd med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv), i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, samt proportionalitetsprincipen
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver ett kriterium för beräkning av avgifterna för nyttjanderätter till frekvenser för digital television som ska fungera så att de årliga intäkterna från dessa avgifter tillsammans uppgår till ett på förhand fastställt belopp, vilket innebär att detta kriterium följaktligen har uppställts utifrån allmänna mål av finansiell karaktär, under förutsättning att detta belopp inte överstiger värdet av nyttjanderätterna till dessa frekvenser.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.