–

ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 oktober 2024,

–

Europeiska åklagarmyndighetens invändning om rättegångshinder och bristande behörighet, framställd genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 11 december 2024,

–

sökandenas yttrande över invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet, som inkom till tribunalens kansli den 7 januari 2025,

1

Sökandena, Research Investments s. r. o., Areál Zákolany s. r. o. och Simon Cihelník, har väckt talan med stöd av artikel 263 FEUF och yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara tre skrivelser från den tjeckiska europeiska delegerade åklagaren av den 1 respektive den 15 augusti 2024, genom vilka den åklagaren besvarade skrivelser med rubriken ”Anmodan att vidta åtgärder enligt artikel 265 (och artikel 263) FEUF” som sökandena hade skickat till Europeiska åklagarmyndigheten (nedan gemensamt kallade de angripna skrivelserna).

2

Efter Europeiska åklagarmyndighetens utredning av påstådda brott i form av bidragsbedrägeri, skada för Europeiska unionens finansiella intressen och penningtvätt, väcktes åtal mot sökandena genom ett beslut som fattades av den tjeckiska europeiska delegerade åklagaren den 24 juni 2022. Ärendet hänsköts till den domstol som har territoriell behörighet, det vill säga Krajský soud v Praze (Regiondomstolen i Prag, Tjeckien) den 28 juni 2022. Det målet har referensnummer 3 T 30/2022.

3

Förhandlingen inleddes den 5 december 2022 och har pågått sedan dess.

4

Den 1 och den 14 augusti 2024 skickade sökandena tre skrivelser med rubriken ”Anmodan att vidta åtgärder enligt artikel 265 (och artikel 263) FEUF” till Europeiska åklagarmyndigheten. I dessa skrivelser angav sökandena att Europeiska åklagarmyndigheten inte var behörig att väcka åtal i det mål som nämns i punkt 2 ovan och att alla dess processuella beslut var ogiltiga. De uppmanade vidare Europeiska åklagarmyndigheten att agera i enlighet med artikel 22.1 och 22.3, artikel 25.3 a och artikel 39 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1) genom att anta ett beslut om att avskriva ärendet eller om att avbryta förfarandet, annars skulle de bli tvungna att väcka talan vid tribunalen enligt artikel 265 FEUF eller att tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 263 FEUF.

5

Genom de angripna skrivelserna informerade den tjeckiska europeiska delegerade åklagaren sökandena om att han ansåg att deras skrivelser, som nämns i punkt 4 ovan, utgjorde en del av deras försvar i det straffrättsliga förfarande som pågår vid Krajský soud v Praze (Regiondomstolen i Prag) och att de därför skulle översändas till den domstolen. Den tjeckiska europeiska delegerade åklagaren erinrade även om att de nationella domstolarna redan hade prövat sökandenas invändningar om Europeiska åklagarmyndighetens behörighet i förevarande fall. Nämnda åklagare angav dessutom att på grund av de bestämmelser som är tillämpliga vid domstolsprövning av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut var artiklarna 265 och 263 FEUF inte tillämpliga i förevarande fall.

6

I skrivelserna till Research Investments och Areál Zákolany av den 15 augusti 2024, vilka delgavs den 19 augusti 2024, uppmärksammade dessutom den tjeckiska europeiska delegerade åklagaren dem på sambandet mellan förordning 2017/1939 och artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29), som definierar de bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen, samt på Republiken Tjeckiens anmälan enligt artikel 117 i förordning 2017/1939 i samband med frågan om Europeiska åklagarmyndighetens ”direkta” behörighet att utreda de brott som avses i anmälan.

7

Sökandena yrkar att tribunalen ska

8

Europeiska åklagarmyndigheten har genom sin invändning om rättegångshinder och bristande behörighet yrkat att tribunalen ska

9

Sökandena har som svar på invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet yrkat att tribunalen ska ogilla invändningen.

10

Enligt artikel 130.1 och 130.7 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen, om svaranden ansöker om det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Eftersom Europeiska åklagarmyndigheten i förevarande fall har yrkat att tribunalen ska meddela beslut i frågan om rättegångshinder och tribunalens behörighet och tribunalen anser sig ha tillräckligt underlag för avgörandet genom handlingarna i akten, beslutar tribunalen att avgöra frågan utan vidare handläggning.

11

Europeiska åklagarmyndigheten har i sin invändning om rättegångshinder och bristande behörighet framställt två invändningar om rättegångshinder. Den första invändningen avser att talan inte är riktad mot en rättsakt som har rättsverkan i förhållande till tredje man och den andra invändningen avser att tribunalen saknar behörighet. Det är lämpligt att inleda prövningen med den andra invändningen.

12

Europeiska åklagarmyndigheten har genom sin andra invändning om rättegångshinder gjort gällande att tribunalen inte är behörig att pröva lagenligheten av de angripna skrivelserna i enlighet med artikel 42.1 i förordning 2017/1939, som ger de nationella domstolarna denna behörighet. Europeiska åklagarmyndigheten har även gjort gällande att sökandenas andra och tredje yrkande ska avvisas då tribunalen saknar behörighet att pröva dem, eftersom det inte finns något rättsmedel som gör det möjligt för unionsdomstolen att ta ställning genom en allmän eller principiell förklaring.

13

Sökandena har bestritt den andra invändningen om rättegångshinder. De har inledningsvis begärt att tribunalen ska kontrollera huruvida invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet har framställts inom den frist som föreskrivs i artikel 81.1 i rättegångsreglerna. Vad gäller det första yrkandet har de gjort gällande att endast Europeiska unionens domstol är behörig att ogiltigförklara unionsinstitutionernas rättsakter enligt artikel 267 första stycket b FEUF och artikel 127 i rättegångsreglerna. De angripna skrivelserna utgör dessutom ”sui generis-beslut om att avskriva ett ärende”. Det ankommer således på tribunalen att pröva lagenligheten av de angripna skrivelsernas i enlighet med en ”extensiv” tolkning av artikel 42.3 i förordning 2017/1939. Tribunalen är vidare behörig att pröva det andra och det tredje yrkandet, eftersom tribunalen, om målet prövas, är skyldig att göra en extensiv tolkning av förordning 2017/1939. Detta gäller såväl i processuellt hänseende med anledning av frågan huruvida talan kan tas upp till prövning som vid ett eventuellt avgörande i sak.

14

Det ska inledningsvis konstateras att Europeiska åklagarmyndighetens invändning om rättegångshinder och bristande behörighet har framställts inom fristen för att inkomma med en sådan invändning. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att Europeiska åklagarmyndigheten delgavs ansökan den 10 oktober 2024 och att Europeiska åklagarmyndigheten framställde invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 11 december 2024. Invändningen om rättegångshinder och bristande behörighet inkom således till tribunalens kansli inom den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 81.1 i rättegångsreglerna, förlängd med hänsyn till avstånd enligt artikel 60 i rättegångsreglerna.

15

Enligt artikel 86.3 FEUF ska förordningen om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten bland annat innehålla regler för domstolskontroll av de processuella åtgärder som myndigheten beslutar när den utövar sin verksamhet.

16

Det ska i detta hänseende påpekas att den mekanism som lagstiftaren har infört för att säkerställa prövningen av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut är en mekanism sui generis. Enligt skäl 88 i förordning 2017/1939 syftar denna mekanism till att säkerställa möjligheter till överklagande i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i EU-fördraget (se beslut av den 15 december 2023, Stan/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑103/23, EU:T:2023:871, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

17

Domstolskontroll av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut föreskrivs i artikel 42 i förordning 2017/1939. Närmare bestämt föreskrivs i artikel 42.1 i förordningen bland annat att processuella beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man ska kunna bli föremål för prövning vid de behöriga nationella domstolarna i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. I artikel 42.2 i förordningen preciseras att Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 267 i EUF-fördraget om giltigheten av Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut i den mån en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat direkt på grundval av unionsrätten, tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten, inklusive förordning 2017/1939, och tolkningen av artiklarna 22 och 25 i denna förordning med avseende på en behörighetskonflikt mellan Europeiska åklagarmyndigheten och de behöriga nationella myndigheterna (beslut av den 15 december 2023, Stan/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑103/23, EU:T:2023:871, punkt 26).

18

I artikel 42.3 och 42.8 i förordning 2017/1939 föreskrivs uttryckligen att det endast är Europeiska åklagarmyndighetens beslut att avskriva ett ärende, i den mån de bestrids direkt på grundval av unionsrätten, beslut av Europeiska åklagarmyndigheten som påverkar registrerades rättigheter inom ramen för kapitel VIII i förordning 2017/1939, samt Europeiska åklagarmyndighetens beslut som inte är processuella beslut, exempelvis beslut om allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, beslut om avsättning av europeiska delegerade åklagare som antagits i enlighet med artikel 17.3 i denna förordning eller andra administrativa beslut, som kan bli föremål för prövning vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 263 FEUF (beslut av den 15 december 2023, Stan/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑103/23, EU:T:2023:871, punkt 27).

19

Vad gäller artikel 42.1 och 42.2 i förordning 2017/1939 har det slagits fast att ordalydelsen i dessa bestämmelser inte är tvetydig i den del de ger de nationella domstolarna exklusiv behörighet att pröva Europeiska åklagarmyndighetens processuella beslut som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, bortsett från de undantag som föreskrivs i artikel 42.3 i förordningen och förfarandet för vissa av Europeiska åklagarmyndighetens beslut som avses i artikel 42.8 i förordningen, och att det endast är genom en begäran om förhandsavgörande som Europeiska unionens domstol kan pröva dylika processuella besluts giltighet i förhållande till unionsrätten, samt tolka eller pröva giltigheten av bestämmelserna i förordning 2017/1939 (beslut av den 15 december 2023, Stan/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑103/23, EU:T:2023:871, punkt 31).

20

I förevarande fall ska det understrykas, såsom framgår av punkt 5 ovan, att den europeiska delegerade åklagaren i de angripna skrivelserna angav att han ansåg att de skrivelser som hade skickats till honom med rubriken ”Anmodan att vidta åtgärder”, utgjorde en del av sökandenas försvar i det pågående straffrättsliga förfarandet vid Krajský soud v Praze (Regiondomstolen i Prag) och att han därför skulle översända dem till den domstolen.

21

Härav följer att de angripna skrivelserna inte ens underförstått kan anses utgöra beslut om att avskriva ärendet i den mening som avses i artikel 39 i förordning 2017/1939 och att tribunalen följaktligen inte är behörig att pröva deras lagenlighet med stöd av artikel 42.3 i förordningen.

22

Sökandenas argument om en extensiv tolkning av artikel 42.3 i förordning 2017/1939, av vilka det framgår att de anser att de angripna skrivelserna utgör ”sui generis-beslut om att avskriva ett ärende”, påverkar inte denna slutsats.

23

Det ska i detta avseende erinras om att det följer av fast rättspraxis att en extensiv tolkning av denna bestämmelse måste vara förenlig med den aktuella bestämmelsens ordalydelse och att inte ens principen om att bestämmelser ska tolkas så, att de överensstämmer med tvingande bestämmelser med högre rang kan tjäna som grund för en tolkning contra legem (se beslut av den 15 december 2023, Stan/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑103/23, EU:T:2023:871, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

24

Även om det antas att de angripna skrivelserna motsvarar sui generis-beslut om avskrivande, vilket inte har visats i förevarande fall, skulle en ”extensiv” tolkning av artikel 42.3 i förordning 2017/1939, som sökandena förespråkar, leda till att rättsakter som inte omfattas av fallen i artikel 39 i förordning 2017/1939 kvalificeras som ”sui generis-beslut om avskrivande”, vilket skulle undergräva det system för rättslig prövning som avses i artikel 42 och som nämns i punkterna 17–19 ovan.

25

Av det ovan anförda följer att det första yrkandet ska avvisas på grund av bristande behörighet.

26

Tribunalen konstaterar vidare att sökandenas andra och tredje yrkande syftar till att tribunalen ska fastställa att Europeiska åklagarmyndigheten har åsidosatt vissa unionsrättsliga bestämmelser. I detta avseende räcker det att påpeka att det i unionens processrätt inte finns något rättsmedel som gör det möjligt för unionsdomstolen att ta ställning genom en allmän eller principiell förklaring och att tribunalen inte är behörig att meddela fastställelsedomar inom ramen för en lagenlighetsprövning enligt artikel 263 FEUF (se beslut av den 19 november 2020, Buxadé Villalba m.fl./parlamentet, T‑32/20, ej publicerat, EU:T:2020:552, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

27

Det andra och det tredje yrkandet ska således avvisas på grund av bristande behörighet.

28

Mot bakgrund av det ovan anförda ska Europeiska åklagarmyndighetens andra invändning om rättegångshinder bifallas och förevarande talan avvisas på grund av bristande behörighet, utan att det är nödvändigt att pröva den första invändningen om rättegångshinder.

29

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Europeiska åklagarmyndigheten har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Eftersom sökandena har tappat målet, ska Europeiska åklagarmyndighetens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande: