1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3–5, 12, 19 och 28 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ingicks i New York den 13 december 2006 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009 (EUT L 23, 2010, s. 35) (nedan kallad FN-konventionen), artiklarna 1, 20, 21 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt de allmänna unionsrättsliga principer som avses i artikel 6.3 FEU, särskilt likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen samt principen om ändamålsenlig verkan och principen om ett effektivt domstolsskydd.

2

Begäran har framställts i ett förfarande, inlett ex officio av Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz, Österrike), för att utse en god man för RC.

3

Enligt artikel 1 i FN-konventionen är dess syfte att ”främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde”.

4

I artikel 2 i konventionen, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I denna konvention gäller följande definitioner:

…

Diskriminering på grund av funktionsnedsättning betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på samma villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning.

Skälig anpassning betyder nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

…”

5

I konventionens artikel 3, med rubriken ”Allmänna principer”, föreskrivs följande:

”Denna konventions principer är följande:

…

b) Icke-diskriminering.

c) Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället.

…

e) Lika möjligheter.

f) Tillgänglighet.

…”

6

Artikel 4 i konventionen har rubriken ”Allmänna åtaganden”. Artikel 4.1 har följande lydelse:

”Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna att

…”

7

Artikel 5 i konventionen har rubriken ”Jämlikhet och icke-diskriminering”. Artikel 5.1–5.3 föreskriver följande:

”1.   Konventionsstaterna erkänner att alla människor är lika inför och enligt lagen och utan någon diskriminering berättigade till lika skydd och lika förmåner enligt lagen.

2.   Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.

3.   För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.”

8

Artikel 12 i konventionen har rubriken ”Likhet inför lagen”. Artikel 12.2 och 12.3 föreskriver följande:

”2.   Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på samma villkor som andra i alla hänseenden.

3.   Konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet.”

9

Enligt artikel 19 i konventionen, med rubriken ”Rätt att leva självständigt och att delta i samhället”, ska konventionsstaterna ”erkänn[a] lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer och ska vidta effektiva och ändamålsenliga åtgärder för att underlätta att personer med funktionsnedsättning fullt åtnjuter denna rätt och deras fulla inkludering och deltagande i samhället …”.

10

Artikel 28 i konventionen har rubriken ”Tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet”. Artikel 28.1 föreskriver följande:

”Konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat, kläder och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor, och ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att trygga och främja att denna rätt förverkligas utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning.”

11

271 § Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (den österrikiska civillagen) (nedan kallad ABGB) har följande lydelse:

”Domstolen ska utse en god man för en myndig person, på dennes begäran eller på eget initiativ, om

12

Enligt 272 § punkt 1 ABGB får ”[e]n god man … endast utses för enskilda ärenden eller vissa kategorier av ärenden som behöver hanteras i närtid och som preciseras i detalj”.

13

274 § ABGB stadgar följande:

”1)   God man är den som med sitt samtycke utsetts till god man genom fullmakt, godmansavtal eller beslut.

2)   Om en sådan person inte är tillgänglig eller lämplig ska en person som är närstående den myndiga personen och lämplig för uppgiften utses, med dennes samtycke.

3)   Om det inte är möjligt att utse en sådan person ska en sammanslutning för skydd av vuxna utses, med dess samtycke.

4)   Om det inte heller är möjligt att utse en sammanslutning för skydd av vuxna ska, i enlighet med 275 §, en notarie (eller biträdande notarie) eller en advokat (eller biträdande jurist) utses eller, med dennes samtycke, en annan lämplig person.

5)   En notarie (eller biträdande notarie) eller en advokat (eller biträdande jurist) ska utses främst när handläggningen av ärendena i första hand kräver juridiska kunskaper, och en sammanslutning för skydd av vuxna … framför allt när godmanskapet i övrigt är förenat med särskilda krav.”

14

Enligt 275 § punkt 1 ABGB får en notarie eller advokat som inte på ett korrekt sätt är inskriven i förteckningen över advokater eller notarier som är särskilt behöriga att vara god man i egenskap av fullmaktshavare vägra att tjänstgöra som god man, bland annat om handläggningen av mål inte i första hand kräver juridiska kunskaper.

15

Genom beslut av den 18 juli 2022 inledde Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz), det hänskjutande organet i förevarande mål, ex officio ett förfarande för att pröva om det var nödvändigt att utse en god man för RC.

16

Det hänskjutande organet har för avsikt att utse en god man för RC för att hantera dennes personliga ärenden, frågor som inte i första hand kräver juridiska kunskaper, i den mening som avses i den relevanta nationella lagstiftningen. I det nationella förfarandet har RC också ansökt om sådant stöd.

17

Enligt uppgifterna i begäran om förhandsavgörande är ärendet vid den nationella domstolen färdigt för avgörande sedan oktober 2022, och en god man ska utses för RC. Den har emellertid inte kunnat utse någon av de fysiska personer eller sammanslutningar för skydd av vuxna som avses i 274 punkterna 1–3 ABGB till god man för RC, eftersom det samtycke som krävs från dessa personer eller sammanslutningar enligt dessa bestämmelser saknas. Den har därför i enlighet med 274 § punkt 4 AGBG vänt sig till notarier och advokater. Ingen av dessa har dock samtyckt till uppdraget som god man, med motiveringen att handläggningen av RC:s angelägenheter inte i första hand kräver juridiska kunskaper i den mening som avses i 275 § punkt 1 ABGB.

18

Det hänskjutande organet hyser tvivel om huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella förfarandet är förenlig med artiklarna 3–5, 12, 19 och 28 i FN-konventionen, med de grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 1, 20, 21 och 26 i stadgan och med likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen samt principen om ändamålsenlig verkan och principen om ett effektivt domstolsskydd.

19

Det hänskjutande organet anser att FN-konventionen och de andra rättigheter och principer i unionsrätten som avses i föregående punkt i enlighet med principen om unionsrättens företräde har företräde framför medlemsstaternas lagstiftning, vilken inte ska tillämpas i händelse av konflikt.

20

Mot denna bakgrund beslutade Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande begärt att förevarande mål ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i EU-domstolens rättegångsregler.

22

Mot bakgrund av domstolens beslut att avgöra målet genom beslut med stöd av artikel 53.2 i rättegångsreglerna, finns det inte längre anledning att pröva denna begäran.

23

Enligt artikel 53.2 i rättegångsreglerna får domstolen, om det är uppenbart att en begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

24

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande fall.

25

Inledningsvis ger uppgifterna i begäran om förhandsavgörande upphov till frågan huruvida Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz) kan anses vara en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, det vill säga att förfarandet är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär, när den handlägger ett ärende om att utse en god man. Det är emellertid inte nödvändigt att avgöra denna rättsfråga inom ramen för förevarande mål. Ingen av tolkningsfrågor kan nämligen tas upp till sakprövning, av andra skäl.

26

Det framgår av fast rättspraxis att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller när frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 7 september 2023, Groenland Poultry, C‑169/22, EU:C:2023:638, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

27

För att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen krävs det att den noggrant iakttar kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande, vilka uttryckligen anges i artikel 94 i domstolens rättegångsregler och vilka den nationella domstolen förväntas känna till (domstolens dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. Di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Dessa krav återges dessutom i punkterna 13, 15 och 16 i EU-domstolens rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1), som numera återfinns i punkterna 13, 15 och 16 i den nya versionen av Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C, C/2024/6008).

28

Det är således, såsom anges i artikel 94 c i rättegångsreglerna, av avgörande betydelse att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för skälen till att den hänskjutande domstolen undrar över tolkningen av vissa unionsbestämmelser, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 8 maj 2024, Instituto da Segurança Social m.fl., C‑20/23, EU:C:2024:389, punkt 49).

29

Det ska även understrykas att uppgifterna i begäran om förhandsavgörande ska göra det möjligt dels för EU-domstolen att lämna användbara svar på de frågor som ställts av den nationella domstolen, dels för medlemsstaternas regeringar och andra berörda att utöva sin rätt enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol att avge yttranden. Det ankommer på EU-domstolen att se till att denna rätt skyddas, eftersom det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda (beslut av den 19 december 2024, SISTEM LUX, C‑717/22 och C‑372/23, EU:C:2024:1041, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

30

I förevarande fall har det hänskjutande organet ställt frågorna 1–6 för att få klarhet i huruvida artiklarna 3–5, 12, 19 och 28 i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella förfarandet, om företrädare för personer med funktionshinder.

31

Domstolen erinrar om att frågan om företrädare för personer med funktionshinder hör till medlemsstaternas behörighet. Den behörigheten måste dock utövas under iakttagande av unionsrätten (se, analogt, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investeringar), C‑181/23, EU:C:2025:283, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

32

Eftersom FN-konventionen har godkänts på unionens vägnar genom beslut 2010/48, utgör bestämmelserna i denna konvention, från och med ikraftträdandet av nämnda beslut, en integrerad del av unionens rättsordning (dom av den 11 september 2019, Nobel Plastiques Ibérica, C‑397/18, EU:C:2019:703, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

33

Konventionen utgör emellertid ett blandat avtal som unionen och dess medlemsstater har ingått med stöd av delad befogenhet. Vad gäller sådana avtal är domstolen, i enlighet med bestämmelserna i artikel 267 FEUF, behörig att fastställa gränsdragningen mellan de skyldigheter som unionen åtar sig och de skyldigheter som medlemsstaterna ensamma ansvarar för, och att i detta syfte tolka bestämmelserna i avtalet. Domstolen är således behörig att tolka de bestämmelser i ett blandat avtal som avser skyldigheter som unionen åtagit sig när de omfattas av ett område på vilket unionen har utövat sin behörighet (se, i detta avseende, dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkterna 31, 32 och 34, och dom av den 14 juli 2022, ÖBB-Infrastruktur Aktiengesellschaft, C‑500/20, EU:C:2022:563, punkterna 40 och 41).

34

Domstolen har dessutom slagit fast att en specifik fråga som ännu inte har blivit föremål för unionslagstiftning omfattas av unionsrätten, om frågan regleras i avtal som unionen och dess medlemsstater har ingått, och om den avser ett område som i stor utsträckning omfattas av unionsrätten (se, i detta avseende, dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

35

Det framgår även av fast rättspraxis att när en bestämmelse i ett internationellt avtal kan tillämpas såväl på situationer som omfattas av nationell rätt som på situationer som omfattas av unionsrätten, föreligger det ett bestämt intresse av att bestämmelsen blir tolkad på ett enhetligt sätt av domstolen, oberoende av under vilka omständigheter den ska tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt (se, i detta avseende, dom av den 14 juli 2022, ÖBB-Infrastruktur Aktiengesellschaft, C‑500/20, EU:C:2022:563, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis).

36

Det är uppenbart att begäran om förhandsavgörande i detta fall inte innehåller de uppgifter som är nödvändiga för att domstolen ska kunna pröva sin behörighet att tolka bestämmelserna i FN-konventionen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 33–35 ovan. Bland annat har det hänskjutande organet inte visat att det finns ett samband mellan de bestämmelser i konventionen som är föremål för begäran om tolkning och unionslagstiftningen, såsom krävs enligt samma rättspraxis.

37

Även om det hänskjutande organet har ställt frågorna 1–6 för att få klarlagt vilka eventuella skyldigheter vad gäller företrädandet av personer med funktionsnedsättning som i förekommande fall följer av FN-konventionen, har det i sin begäran om förhandsavgörande endast hänvisat till artiklarna 3–5, 12, 19 och 28 i konventionen, dock utan att precisera på vilket sätt de frågor som ställts omfattas antingen av en särskild bestämmelse som unionen antagit vid utövandet av sina befogenheter eller av ett område som i stor utsträckning omfattas av unionsrätten.

38

Begäran om förhandsavgörande innehåller inte heller några uppgifter om huruvida de bestämmelser i FN-konventionen som begäran om tolkning avser kan tillämpas såväl på situationer som omfattas av nationell rätt som på situationer som omfattas av unionsrätten.

39

Av detta följer, vad gäller frågorna 1–6, att begäran om förhandsavgörande uppenbart inte uppfyller de krav som det erinrats om i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 27 och 28 ovan.

40

Det hänskjutande organet har ställt frågorna 7 och 8 för att få klarhet i huruvida de grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 1, 20, 21 och 26 i stadgan samt vissa allmänna principer i unionsrätten, särskilt likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen samt principen om ändamålsenlig verkan och principen om ett effektivt domstolsskydd, utgör hinder för den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella förfarandet.

41

Det ska emellertid erinras om att tillämpningsområdet för stadgan, när det gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, definieras i stadgans artikel 51.1, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Denna bestämmelse bekräftar EU-domstolens fasta praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. Om en rättslig situation däremot inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är EU-domstolen inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopas kan inte i sig grunda någon sådan behörighet (se, i detta avseende, dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl., C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 33, dom av den 13 januari 2022, Marcas MC, C‑363/20, EU:C:2022:21, punkterna 33–36, och dom av den 25 januari 2024, Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova, C‑58/22, EU:C:2024:70, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

42

Även om det hänskjutande organet i förevarande fall har bett EU-domstolen att tolka de grundläggande rättigheter och allmänna principer i unionsrätten som avses i punkt 40 ovan, har det inte förklarat vilket samband det anser föreligga mellan den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella förfarandet och någon annan unionsrättslig bestämmelse än dem som anges i stadgan eller dessa allmänna principer.

43

Vad gäller frågorna 7 och 8 är det således uppenbart att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller de krav som följer av artikel 94 c i rättegångsreglerna, jämförd med artikel 51.1 i stadgan.

44

Mot bakgrund av det ovan anförda är det uppenbart att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, i enlighet med artikel 53.2 i rättegångsreglerna.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella förfarandet utgör ett led i det förfarandet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Den begäran om förhandsavgörande som framställts av Bezirksgericht Linz (Distriktsdomstolen i Linz, Österrike) genom beslut av den 3 juni 2024 avvisas, då det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning.