Preliminär utgåva
DOMSTOLENS BESLUT (åttonde avdelningen)
den 4 juli 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 267 FEUF – Brottmål – Frihetsberövande av den tilltalade i väntan på rättegång – Konsekvens av en begäran om förhandsavgörande för det nationella målet – Den hänskjutande domstolens vägran att fullfölja målet i sak innan den erhållit domstolens svar – Krav på skyndsamhet i brottmål och särskilt i mål som avser frihetsberövande – Behörighetsinvändning mot en domare vid den domstol där talan väckts på grund av skälig misstanke om partiskhet”
I mål C‑288/24 [Stegmon] (i),
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I, Tyskland), genom beslut av den 23 april 2024, som inkom till domstolen den 24 april 2024, i brottmålet mot
M.R.,
ytterligare deltagare i rättegången:
Staatsanwaltschaft Berlin,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på tredje avdelningen K. Jürimäe (referent), tillförordnad ordförande på åttonde avdelningen, samt domarna N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: T. Ćapeta,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med beaktande av beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet genom motiverat beslut, med stöd av artikel 99 i domstolens rättegångsregler,
följande
Beslut
1 Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 267 FEUF.
2 Denna begäran har framställt inom ramen för ett brottmål mot M.R. och rör lagligheten av en invändning om att en domare ska förklaras obehörig som har framställts av Staatsanwaltschaft Berlin (Åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland).
Tysk rätt
3 Det allmänna kravet på skyndsamhet inom straffrätten följer av rättsstatsprincipen som föreskrivs i Grundgesetz (den tyska grundlagen).
4 Enligt 24 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen), i den lydelse som offentliggjordes den 7 april 1987 (BGBl. 1987 I, s. 1074, 1319), i ändrad lydelse enligt lagen av den 27 mars 2024 (BGBl. 2024 I, nr 109) (nedan kallad straffprocesslagen), får åklagarmyndigheten, målsäganden eller den tilltalade göra en invändning om att en domare ska förklaras obehörig på grund av en skälig misstanke om partiskhet, det vill säga när det föreligger skälig grund för att tvivla på denna domares opartiskhet.
5 Enligt 27 § 1 straffprocesslagen ska den domstolssammansättning som den påstått obehöriga domaren tillhör pröva behörighetsinvändningen utan att denna domare deltar.
6 I 121 § 1 straffprocesslagen föreskrivs att ett frihetsberövande i väntan på rättegång för ett och samma brott endast, så länge ingen dom har meddelats, får förlängas för samma händelser längre än sex månader om detta krävs på grund av utredningens särskilda svårighet eller omfattning eller ett annat väsentligt skäl som gör att en dom ännu inte kan meddelas och berättigar att frihetsberövandet fortsätter. Enligt 121 § 3 straffprocesslagen upphör emellertid denna frist att löpa om förhandlingen har påbörjats före sexmånadersfristens utgång.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
7 Målet vid den nationella domstolen avser anklagelser om narkotikahandel mot M.R. Dessa anklagelser grundar sig på information som följer av en sammanställning av uppgifter från mobiltelefoner utrustade med en programvara kallad ”EncroChat”, vilken möjliggjorde ett utbyte av totalsträckskrypterade meddelanden.
8 I detta mål har en arresteringsorder utfärdats avseende M.R. Han häktades inledningsvis den 4 maj 2023.
9 Genom dom av den 29 juni 2023 medgav Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland) för det första att åtal väcktes och inledde huvudförfarandet med avsikt att hålla en domstolsförhandling. För det andra vilandeförklarande nämnda domstol målet i syfte att begära ett förhandsavgörande av domstolen avseende tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1), vilken registrerades vid domstolens kansli som mål Staatsanwaltschaft Berlin II (C‑675/23). För det tredje hävde rätten, slutligen, arresteringsordern avseende M.R., på grund av osäkerheten beträffande vid vilken tidpunkt domstolens avgörande skulle komma att meddelas.
10 Den 30 juni 2023 överklagade åklagarmyndigheten i Berlin denna dom, i den del den avsåg hävandet av den aktuella arresteringsordern. Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Allmänna åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland) ställde sig bakom överklagandet den 10 juli 2023.
11 Genom ett beslut av den 24 juli 2023 upphävde Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) domen av den 29 juni 2023, i den del den hävde denna arresteringsorder, och överlämnade arresteringsordern för verkställande. Denna domstol angav i motiveringen till sitt beslut att domen, i den del den avsåg vilandeförklaring av målet, inte utgjorde hinder för arresteringsorderns verkställighet. Den ansåg att Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin) tvärtom hade möjlighet att ompröva sin bedömning avseende vilandeförklaringen av målet mot bakgrund av det krav på skyndsamhet som åvilar den i mål om frihetsberövande och erinrade ”för alla eventualiteter” om att ett beslut om vilandeförklaring får överklagas av åklagarmyndigheten.
12 Den 26 juli 2023 överklagade åklagarmyndigheten i Berlin domen av den 29 juni 2023, i den del den avsåg vilandeförklaring av målet, med motiveringen att en vilandeförklaring och en avsaknad av åtgärder för målets framskridande stred mot kravet på skyndsamhet. Den 9 augusti 2023 anslöt sig även den allmänna åklagarmyndigheten i Berlin till detta överklagande och angav att det stod i strid med detta krav att invänta EU-domstolens avgörande.
13 Genom ett beslut av den 13 september 2023 upphävde Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) domen av den 29 juni 2023, i den del den avsåg vilandeförklaring av målet. Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) angav att en vilandeförklaring av målet i princip inte fick beslutas i syfte att klargöra rättsfrågor. Emellertid ansåg den att en vilandeförklaring av målet i väntan på utgången av ett ”pilotmål” som gett upphov till en begäran om förhandsavgörande av domstolen är ”försvarbar i undantagsfall”. Mot bakgrund av kravet på skyndsamhet, är emellertid en sådan möjlighet villkorad av att domstolens avgörande inom ramen för ”pilotmålet” är överhängande och att förseningen inte medför orimliga nackdelar för den tilltalade. Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) drog av detta slutsatsen att domen av den 29 juni 2023, under dessa omständigheter, i den del den vilandeförklarar målet, var ”uppenbart behäftad med en felaktig bedömning”, eftersom datumet för EU-domstolens avgörande inte var känt. Dessutom var det inte uteslutet att en ytterligare begäran om förhandsavgörande skulle visa sig vara nödvändig på grund av målets särdrag.
14 Genom dom av den 20 oktober 2023 hävde Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin) emellertid återigen den aktuella arresteringsordern med åberopande av kravet på skyndsamhet. Denna dom överklagades av åklagarmyndigheten i Berlin. Den allmänna åklagarmyndigheten i Berlin anslöt sig till detta överklagande och preciserade att om Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin), för det fall denna arresteringsorder återigen förklarades verkställbar, inte snabbt fastställde en tidsplan för förhandlingen, skulle det komma att behöva undersökas om detta kunde motivera en behörighetssinvändning.
15 Genom beslut av den 6 december 2023 upphävde Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) domen av den 20 oktober 2023 och överlämnade återigen denna arresteringsorder för verkställande. Kammergericht Berlin preciserade i detta beslut att det inte förelåg något hinder för att snabbt planera och fastställa en tidpunkt för förhandlingen. Till följd av detta beslut uppmanade åklagarmyndigheten i Berlin Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland) att snarast möjligt fastställa en tidpunkt för en förhandling att hållas inom så kort tid som det gick.
16 Genom beslut av den 12 mars 2024, hävde Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) den aktuella arresteringsordern då den ansåg att Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland, sedan 1 januari 2024 kallad Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I), inte tillräckligt hade beaktat kravet på skyndsamhet då den inte hade fastställt någon tidpunkt för förhandlingen. Då Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) ansåg att det rörde sig om en ”allvarlig bristande efterlevnad av den konstitutionella rättens stränga krav”, för vilken ansvaret helt låg på Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I), fann Kammergericht att kravet på skyndsamhet hade åsidosatts på ett så allvarligt sätt att det var oproportionerligt att upprätthålla den aktuella arresteringsordern.
17 Den hänskjutande domstolen har preciserat att M.R. avtjänar ett flerårigt fängelsestraff för gärningar som omfattas av ett annat mål. Slutet på hans fängelsestraff har, principiellt, fastställts till den 28 maj 2026, men en tidigare frigivning kan övervägas från den 27 juli 2024, då två tredjedelar av straffet har avtjänats.
18 Mot denna bakgrund ingav åklagarmyndigheten i Berlin, genom skrivelse av den 28 mars 2024, en behörighetsinvändning avseende ordföranden för den domstolssammansättning vid Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I, Tyskland) som hade meddelat de aktuella domarna (nedan kallad ordföranden), med misstanke om partiskhet. Åklagarmyndigheten angav, till stöd för sin invändning, att ordföranden fortfarande inte hade fastställt något datum för förhandlingen, trots att den tilltalade fortfarande var frihetsberövad och Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) hade insisterat på att det var brådskande att fastställa detta datum.
19 Enligt åklagarmyndigheten i Berlin medför den omständigheten att ordföranden avsiktligt bortsåg från denna varning och därmed har ansvaret för hävandet av den aktuella arresteringsordern att det kan anses att hon numera fattar sina beslut utan att beakta riktlinjerna från överdomstolarna och endast i syfte att uppnå egna intressen. Dessa intressen är knutna till frågan, som hon tog upp och som hon anser vara avgörande för utgången av målet, om huruvida det är möjligt att använda vissa bevis. Hon har inte beaktat de krav på noggrannhet och skyndsamhet som åvilar henne, eftersom det sätt på vilket hon har organiserat detta förfarande endast avgjordes av hennes vägran att acceptera att fastställa ett datum för förhandling innan EU-domstolen prövat hennes begäran om förhandsavgörande i målet Staatsanwaltschaft Berlin II (C‑675/23).
20 Enligt 27 § 1 straffprocesslagen ska avdelningen vid Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I), som ordföranden tillhör, pröva den invändning som nämns i punkt 18 i detta beslut. Ordföranden ska ersättas av sin ställföreträdare.
21 Mot denna bakgrund har Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I), som är den hänskjutande domstolen, i den sammansättning som anges i föregående punkt i detta beslut, påpekat att ordföranden har grundat sina bedömningar inom ramen för det nationella målet på EU-domstolens praxis. Av denna praxis följer att en domare som har gett in en begäran om förhandsavgörande inte, före utgången av förfarandet vid domstolen, på begäran av appellationsdomstolen får vara skyldig, eller uppmanas, att på grund av hotet om ”disciplinära åtgärder” fullfölja det nationella förfarandet. Denna domare ska, tvärtom, invänta domstolens beslut och får, i väntan på detta, endast vidta processuella åtgärder som saknar samband med tolkningsfrågorna. Detta gäller även i ärenden som avser frihetsberövande.
22 Den hänskjutande domstolen anser att denna praxis från domstolen även är tillämplig på straffrättens område, mot bakgrund av domstolens möjlighet att avgöra målet som ett brådskande mål om förhandsavgörande eller genom skyndsam handläggning.
23 Mot denna bakgrund har Landgericht Berlin I (Regionala domstolen i Berlin I) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 267 FEUF tolkas så, att den tillåter eller tvingar den hänskjutande domstolen att fram till dess att EU-domstolen meddelar sitt avgörande avstå från att vidta någon processuell åtgärd, avseende det nationella målet, som har samband med tolkningsfrågorna?
2) Förbjuder artikel 267 FEUF att en misstanke om partiskhet får riktas mot en domare enbart på grund av att denna domare inväntar EU-domstolens avgörande till följd av en begäran om förhandsavgörande?
3) Gäller detta även beträffande ett förfarande avseende frihetsberövande inom ramen för ett brottmål, i vilket det föreligger ett särskilt krav på skyndsamhet?”
Förfarandet vid domstolen
24 Den hänskjutande domstolen har, i sin begäran om förhandsavgörande, begärt att målet ska handläggas skyndsamt enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 105 i domstolens rättegångsregler eller, i andra hand, avgöras med förtur på grundval av artikel 53.3 i dessa rättegångsregler.
25 Mot bakgrund av domstolens beslut att avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, i enlighet med artikel 99 i rättegångsreglerna, saknas det anledning att pröva denna begäran.
Prövning av tolkningsfrågorna
26 Enligt artikel 99 i rättegångsreglerna får domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, om svaret på en tolkningsfråga klart kan utläsas av rättspraxis.
27 I detta mål anser domstolen att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt genom sina tre tolkningsfrågor klart kan utläsas av domstolens praxis och att artikel 99 i rättegångsreglerna således ska tillämpas i målet.
28 Vidare ska, eftersom den hänskjutande domstolen, genom sin tredje tolkningsfråga, har önskat få klarhet i huruvida svaren på den första och den andra tolkningsfrågan även är tillämpliga inom ramen för ett förfarande avseende frihetsberövande i ett brottmål, vilket omfattas av ett särskilt krav på skyndsamhet, även denna aspekt beaktas vid behandlingen av den första och den andra tolkningsfrågan och inte prövas separat.
Den första tolkningsfrågan
29 Genom den första tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol som har framställt en begäran om förhandsavgörande, inom ramen för ett brottmål som omfattas av ett krav på skyndsamhet på grund av att den tilltalade sitter fängslad, i väntan på domstolens svar fullföljer det nationella målet och därvid vidtar processuella åtgärder som har samband med de tolkningsfrågor som den har ställt.
30 Det ska för det första, beträffande artikel 267 FEUF, erinras om att kärnan i det domstolssystem som inrättats genom fördragen utgörs av förfarandet för förhandsavgörande enligt denna artikel. Sålunda inrättas en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, varvid detta förfarande syftar till att garantera en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi samt, i slutändan, den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen (se, för ett liknande resonemang, domstolens yttrande 2/13 (Yttrande avgett med stöd av artikel 218.11 FEUF) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 176, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 71, och dom av den 17 maj 2023, BK och ZhP (Delvis vilandeförklaring av det nationella målet), C‑176/22, EU:C:2023:416, punkt 26).
31 För att upprätthålla förfarandets ändamålsenliga verkan, är ett beslut eller en dom som domstolen har meddelat i ett mål om förhandsavgörande bindande för den nationella domstol som har begärt förhandsavgörandet vid dess avgörande av tvisten i det nationella målet, såvitt avser tolkningen av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang dom av den 3 februari 1977, Benedetti, 52/76, EU:C:1977:16, punkt 26, och dom av den 17 maj 2023, BK och ZhP (Delvis vilandeförklaring av det nationella målet), C‑176/22, EU:C:2023:416, punkt 27).
32 Av domstolens praxis följer att denna verkan inte riskerar att äventyras när den nationella domstolen, mellan den dag då en begäran om förhandsavgörande framställs till EU-domstolen och den dag då EU-domstolen besvarar denna begäran, vidtar processuella åtgärder som den anser vara nödvändiga och som avser aspekter utan samband med tolkningsfrågorna, det vill säga processuella åtgärder som inte är av sådan art att de hindrar den hänskjutande domstolen från att inom ramen för det nationella målet följa EU-domstolens beslut eller dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2023, BK och ZhP (Delvis vilandeförklaring av det nationella målet), C‑176/22, EU:C:2023:416, punkterna 28 och 30).
33 Däremot får sådana processuella åtgärder inte vidtas när de kan medföra att de tolkningsfrågor som har ställts till domstolen förlorar sitt föremål och intresse i de nationella målen. Sådana åtgärder skulle nämligen kunna hindra den hänskjutande domstolen från att i de nationella målen rätta sig efter det avgörande i vilket EU-domstolen besvarar dessa frågor. En sådan situation skulle innebära att den ändamålsenliga verkan av den samarbetsmekanism som föreskrivs i artikel 267 FEUF undergrävs, eftersom domstolen dessutom inte är behörig att i mål om förhandsavgörande ge svar som endast har en rådgivande karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2024, AVVA m.fl. (Förfarande genom videokonferens när ingen europeisk utredningsorder har utfärdats), C‑255/23 och C‑285/23, EU:C:2024:462, punkterna 38–40).
34 För det andra ska det erinras om att tilltalades rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har stadfästs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna vad gäller de rättsliga förfarandena. På det straffrättsliga området ska denna rättighet iakttas inte bara under domstolsförfarandet, utan även under förundersökningen från det ögonblick den berörda personen står anklagad för ett brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 71, och beslut av den 12 februari 2019, RH, C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 32).
35 Eftersom iakttagandet av denna rättighet är än mer nödvändig vid fängelsestraff, föreskrivs uttryckligen i artikel 267 fjärde stycket FEUF att om en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat i fråga om en frihetsberövad person, ska domstolen meddela sitt avgörande så snart som möjligt.
36 Det är för övrigt just för att genomförandet av denna rättighet ska garanteras som förfarandena för skyndsam handläggning och brådskande mål, som infördes genom artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol, får användas när en begäran om förhandsavgörande, som rör en frihetsberövad person, kan påverka försättandet på fri fot av personen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 februari 2019, RH, C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkterna 33–35, och dom av den 17 mars 2021, JR (Arresteringsorder – Fällande dom från ett tredjeland medlem i EES) C‑488/19, EU:C:2021:206, punkterna 36–40).
37 Däremot kan inte enbart den omständigheten att en person avtjänar ett fängelsestraff på grund av en fällande dom som saknar samband med det mål som begäran om förhandsavgörande avser i sig medföra att detta mål ska behandlas skyndsamt (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande den 1 oktober 2018, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny w Płocku, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2018:923, punkt 23).
38 Det ska vidare påpekas att det i första hand ankommer på den nationella domstolen, vid vilken ett brådskande mål har anhängiggjorts och som är bäst lämpad att bedöma målets praktiska konsekvenser för parterna och som anser att det är nödvändigt att ställa frågor till EU-domstolen rörande tolkningen av unionsrätten, att i avvaktan på EU‑domstolens avgörande besluta om lämpliga interimistiska åtgärder för att säkerställa den fulla verkan av det avgörande som den själv ska fatta, men också effektiviteten av de berörda personernas rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2014, Kušionová, C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 66, beslut av domstolens ordförande av den 10 april 2018, Gómez del Moral Guasch, C‑125/18, EU:C:2018:253, punkt 15, och beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2021, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2021:149, punkt 33).
39 Av detta följer att det, även om den nationella domstol som har begärt förhandsavgörandet har en skyldighet att invänta EU-domstolens svar, inte finns något som hindrar den från att vidta alternativa åtgärder i stället för frihetsberövande i syfte att garantera iakttagandet av den misstänkta eller eftersökta personens grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 februari 2019, RH, C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 41).
40 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 267 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en nationell domstol som har framställt en begäran om förhandsavgörande, inom ramen för ett brottmål i vilket det föreligger ett krav på skyndsamhet på grund av att den tilltalade är frihetsberövad, fullföljer det nationella förfarandet, i väntan på EU-domstolens svar, genom att vidta processuella åtgärder som har samband med de tolkningsfrågor som den ställt.
Den andra tolkningsfrågan
41 Genom den andra tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att en domare kan förklaras obehörig enbart på grund av att denna domare inväntar EU-domstolens avgörande i målet angående den begäran om förhandsavgörande som vederbörande har framställt när det nationella målet rör en frihetsberövad person.
42 Artikel 267 FEUF ger de nationella domstolarna en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om de bedömer att det i ett mål som pågår inför den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen eller giltigheten av unionsbestämmelser för att de ska kunna döma i målet (dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen mot Einfuhr- und Vorratsstelle Getreide), 166/73, EU:C:1974:3, punkt 3, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 91).
43 En regel i nationell rätt kan således inte hindra en nationell domstol från att använda sig av denna möjlighet. Den utgör nämligen en grundläggande del av det system för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som inrättas genom artikel 267 FEUF samt av den uppgift att tillämpa unionsrätten som nationella domstolar ges genom den bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen mot Einfuhr- und Vorratsstelle Getreide), 166/73, EU:C:1974:3, punkt 4, dom av den 5 april 2016, PFE, C‑689/13, EU:C:2016:199, punkterna 32 och 33, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 93). För att säkerställa att denna möjlighet verkligen blir effektiv måste en nationell domstol på samma sätt kunna vidhålla sin begäran om förhandsavgörande efter att den getts in till EU-domstolen (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 93).
44 Domstolen har av detta dragit slutsatsen att en nationell bestämmelse eller praxis som bland annat kan medföra att en nationell domstol föredrar att inte begära förhandsavgörande från EU-domstolen för att inte behöva förklaras obehörig, äventyrar den behörighet som tillkommer nationella domstolar enligt artikel 267 FEUF och den kan följaktligen undergräva det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som inrättats genom systemet med begäran om förhandsavgörande (se, bland annat dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 25, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 94).
45 En obehörighetsförklaring är emellertid just följden av en behörighetsinvändning. Om en nationell domare kunde förklaras obehörig enbart på grund av att han eller hon har vägrat att fastställa ett datum för förhandling för att pröva målet i sak innan EU-domstolen har svarat på den begäran om förhandsavgörande som den nationella domaren har framställt i målet, skulle denna möjlighet kunna leda vissa domare att avstå från att ställa tolkningsfrågor till domstolen.
46 Vidare får den behörighet att besluta om att begära förhandsavgörande från EU-domstolen som artikel 267 FEUF ger samtliga nationella domstolar inte ifrågasättas genom tillämpningen av nationella bestämmelser vilka ger en överinstans rätt att ändra ett beslut om en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, att undanröja begäran om förhandsavgörande och förelägga den domstol som meddelat beslutet härom att återuppta det förfarande som vilandeförklarats med tillämpning av nationell rätt (dom av den 16 december 2008, Cartesio, C‑210/06, EU:C:2008:723, punkt 98, och beslut av den 12 februari 2019, RH, C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 40).
47 Den omständigheten att den person som det nationella målet avser är frihetsberövad får inte heller ändra räckvidden av den behörighet som en nationell domare har enligt artikel 267 FEUF, av de skäl som anges i punkterna 35, 36, 38 och 39 i detta beslut.
48 Mot bakgrund av det ovan anförda, ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 267 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en domare kan förklaras obehörig enbart på grund av att han eller hon inväntar EU-domstolens svar avseende en begäran om förhandsavgörande som den nationella domaren framställt när det nationella målet rör en frihetsberövad person.
Rättegångskostnader
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Artikel 267 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en nationell domstol som har framställt en begäran om förhandsavgörande, inom ramen för ett brottmål i vilket det föreligger ett krav på skyndsamhet på grund av att den tilltalade är frihetsberövad, fullföljer det nationella förfarandet, i väntan på EU-domstolens svar, genom att vidta processuella åtgärder som har samband med de tolkningsfrågor som den ställt.
2) Artikel 267 FEUF ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att en domare kan förklaras obehörig enbart på grund av att han eller hon inväntar EU-domstolens svar avseende en begäran om förhandsavgörande som den nationella domaren framställt när det nationella målet rör en frihetsberövad person.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.
i Namnet på detta mål är ett fiktivt namn. Det motsvarar inte någon av parternas riktiga namn.