DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 23 april 2026 (*)
” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Oskäliga villkor i avtal mellan en näringsidkare och en konsument – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 2 c – Begreppet näringsidkare – Artikel 6.1 – Verkan av att ett sådant villkor fastställs vara oskäligt – Avtalets ogiltighet – Artikel 7.1 – Avskräckande verkan av förbudet mot oskäliga avtalsvillkor – Låneavtal angivet i utländsk valuta – Avtalsvillkor enligt vilket konsumenten ska bära valutarisken – Överlåtelse mellan näringsidkare enligt nationell rätt – Näringsidkare mot vilken konsumenten kan göra gällande de rättsliga följderna av att ett oskäligt villkor är ogiltigt i det överlåtna avtalet ”
I mål C‑761/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Budapest Környéki Törvényszék (Regionala domstolen för Budapests omgivande områden, Ungern) genom beslut av den 10 oktober 2024, som inkom till domstolen den 5 november 2024, i målet
HM,
JD
mot
Axa Bank Belgium SA,
OTP Bank Nyrt.,
OTP Faktoring Követeléskezelő Zrt.,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, samt domarna S. Rodin och N. Piçarra (referent),
generaladvokat: D. Spielmann,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– HM och JD, genom L. Marczingós, ügyvéd,
– OTP Bank Nyrt. och OTP Faktoring Követeléskezelő Zrt., genom A. Lendvai, ügyvéd,
– Ungerns regering, genom D. Csoknyai och Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom O. Dani och P. Kienapfel, båda samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 c, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
2 Denna begäran har framställts inom ramen för ett mål mellan, å ena sidan, två konsumenter, HM och JD (nedan kallade de två konsumenterna) och, å andra sidan, tre kreditinstitut, nämligen AXA Bank Belgium SA (nedan kallat AXA), OTP Bank Nyrt (nedan kallat OTP) och OTP Faktoring Követeléskezelő Zrt (nedan kallat OTP Faktoring). Målet rör frågan angående mot vilket kreditinstitut dessa två konsumenter kan åberopa de rättsliga följderna av ogiltigheten av ett oskäligt villkor i ett låneavtal som ingåtts med den rättsliga föregångaren till AXA och som därefter överlåtits till OTP, vilken i sin tur har överlåtit den härigenom uppkomna fordran till OTP Faktoring.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I tjugoförsta och tjugofjärde skälen i direktiv 93/13 anges följande:
”Medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.
…
Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal”.
4 Enligt artikel 2 c i detta direktiv definieras ”näringsidkare” som ”en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat”.
5 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
6 Artikel 7.1 i samma direktiv har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
Ungersk rätt
Civillagen
7 I artikel 6:202 i Polgári Törvénykönyvről szóló 2013. évi V. törvény (lag nr V från år 2013 om införande av civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), med rubriken ”Överlåtelse av rättigheter”, föreskrivs följande i punkt 3:
”De relevanta bestämmelserna om överlåtelse ska i tillämpliga delar gälla överlåtelse av rättigheter.”
8 Artikel 6:208 i civillagen, med rubriken ”Verkan av överlåtelse av avtal”, har följande lydelse:
”1. Överlåtaren, motparten och förvärvaren kan komma överens om att överlåtarens samtliga rättigheter och skyldigheter enligt avtalet ska överlåtas till förvärvaren.
2. Förvärvaren övertar överlåtarens samtliga rättigheter och skyldigheter i förhållande till motparten enligt avtalet. Förvärvaren får inte kvitta några andra fordringar som överlåtaren har mot sin motpart. Motparten får inte kvitta några andra fordringar som den har mot överlåtaren.
3. Säkerheter knutna till de rättigheter som överlåts kvarstår. Säkerheter för fullgörandet av skyldigheter som överlåts upphör att gälla, såvida inte den som ställt säkerhet samtycker till överlåtelsen av avtalet.”
Lag nr CCXXXVII från år 2013
9 I artikel 17.1 i hitelintézetekről és a pénzügyi vállalkozásokról szóló 2013. évi CCXXXVII. törvény (2013 års lag nr CCXXXVII. om kreditinstitut och finansiella företag) föreskrivs följande:
”Med förbehåll för godkännande från [Magyar Nemzeti Bank (Ungerns centralbank) i egenskap av tillsynsmyndighet] får spar- och andra återbetalningspliktiga medel samt portföljer av ramavtal för betaltjänster överlåtas (genom avtal) mellan de överlåtande och förvärvande kreditinstituten. Reglerna i civillagen om överlåtelse av avtal gäller för portföljöverföringar, med undantag för att portföljöverlåtelser inte medför att säkerheter knutna till avtalet upphör att gälla och de inte kräver en samtyckesförklaring från motparten. [Detta tillstånd] ersätter inte det godkännande från Gazdasági Versenyhivatal (Konkurrensmyndigheten, Ungern) som krävs enligt lagen om förbud mot otillbörliga affärsmetoder och konkurrensbegränsande affärsmetoder.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Den 12 juni 2008 ingick de båda konsumenterna ett låneavtal uttryckt i schweiziska franc (CHF) med den rättsliga föregångaren till AXA avseende ett belopp på 141 536,00 CHF, vilket motsvarade cirka 20 075 000 ungerska forinter (HUF) efter omräkning enligt köpkursen för valutan som fastställts av kreditinstitutet vid tidpunkten för utbetalningen av medlen. I låneavtalet, som ingåtts för en period på 19 år, angavs att de månatliga betalningarna på lånet skulle göras i ungerska forinter efter omräkning till säljkursen för schweiziska franc som fastställts av kreditinstitutet. Enligt låneavtalet var det dessutom möjligt för kreditinstitutet att ensidigt ändra storleken på den ränta och de förvaltningskostnader som de båda konsumenterna skulle betala.
11 AXA sade upp låneavtalet med verkan från och med den 4 juni 2013 på grund av att de båda konsumenterna påstods ha gjort en sen betalning. I kontoutdrag från den 4 mars 2015 angavs ett skuldsaldo på 42 815 836 HUF till förmån för AXA.
12 Den 21 oktober 2015 väckte de båda konsumenterna talan mot AXA vid Budapest Környéki Törvényszék (Regionala domstolen för Budapests omgivande områden, Ungern), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade dels att det skulle fastställas att låneavtalet var ogiltigt på grund av att det innehöll oskäliga villkor som därför inte kunde göras gällande mot dem, dels att följderna av denna ogiltighet skulle avhjälpas.
13 Den 31 oktober 2016 överlät AXA till OTP en avtalsportfölj innehållande det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet jämte samtliga rättigheter och skyldigheter som är knutna till avtalet. Den 2 november 2016 överlät OTP den fordran som följde av låneavtalet till OTP Faktoring.
14 Genom mellandom av den 25 oktober 2022 ogiltigförklarade den hänskjutande domstolen låneavtalet i sin helhet på grund av att informationen om valutarisken var rättsstridig. Genom beslut av den 19 april 2023 upphävdes emellertid denna dom efter överklagande och målet återförvisades till den hänskjutande domstolen.
15 Den 21 september 2023 hänsköt den hänskjutande domstolen, som ansåg att den även var skyldig att fastställa vilket av de berörda kreditinstituten som omfattades av de sanktioner som föreskrivs i direktiv 93/13, en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen avseende tolkningen av artikel 2 c i direktiv 93/13. Den hänskjutande domstolen ville få klarhet i huruvida det var lagenligt att tillämpa dessa sanktioner på förvärvaren av det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet, med beaktande av att förvärvaren hade dragit nytta av de ekonomiska och finansiella verkningarna av detta låneavtal utan att själv ha infört det villkor som den hänskjutande domstolen ansåg vara oskäligt.
16 Genom beslut av den 9 april 2024, AXA Bank Europe m.fl. (C‑628/23, EU:C:2024:317), avvisades denna begäran om förhandsavgörande, eftersom det var uppenbart att den inte kunde tas upp till prövning då den inte uppfyllde kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.
17 De båda konsumenterna har vid den hänskjutande domstolen bestritt nationell rättspraxis enligt vilken de rättsliga följderna av att ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare som innehåller oskäliga villkor är ogiltigt endast kan åberopas gentemot förvärvaren av avtalet. De har gjort gällande att den avskräckande verkan som artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med artikel 7.1 i samma direktiv, är avsedd att ha när dessa villkor konstateras vara oskäliga skulle äventyras om den näringsidkare som har infört dessa villkor i ett sådant avtal kunde undgå de rättsliga följderna av avtalets ogiltighet genom att överlåta det till tredje man.
18 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av bestämmelserna i civillagen om överlåtelse av avtal, vilka även är tillämpliga på portföljöverlåtelser, att för det fall ett låneavtal förklaras ogiltigt kan en konsument som önskar få tillbaka ett eventuellt överskjutande belopp endast väcka talan mot förvärvaren, och inte mot överlåtaren. Det potentiellt stora antalet mål där talan riktar sig mot förvärvaren skulle dock kunna medföra att förvärvaren blir insolvent, vilket riskerar att beröva konsumenten ett effektivt domstolsskydd.
19 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida den avskräckande verkan som direktiv 93/13 är avsedd att ha när ett avtalsvillkor konstateras vara oskäligt kan göras gällande mot förvärvaren, trots att denne inte är ansvarig för att detta villkor införts i det aktuella avtalet.
20 Den hänskjutande domstolen har således begärt att EU-domstolen, vad avser direktiv 93/13, ska fastställa vem som är den näringsidkare gentemot vilken de båda konsumenterna kan åberopa de rättsliga följderna av att det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet förklarats ogiltigt, samtidigt som den har preciserat att den har för avsikt att underlåta att tillämpa bestämmelserna i den ungerska lagstiftning som är aktuella i det nationella målet om EU-domstolen skulle tolka detta direktiv så, att det endast ankommer på överlåtaren att avhjälpa dessa rättsföljder.
21 Mot denna bakgrund beslutade Budapest Környéki Törvényszék (Regionala domstolen för Budapests omgivande områden) att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen:
”1) Utgör artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal hinder för nationell rättspraxis eller en tolkning av nationell rätt som, när ett konsumentavtal är helt ogiltigt på grund av ett oskäligt avtalsvillkor i avtalet,
– inte avhjälper rättsverkningarna av ogiltigheten i rättsförhållandet mellan den ursprungliga långivaren och konsumenten i egenskap av gäldenär, eftersom det i nationell rätt föreskrivs en möjlighet för den ursprungliga långivaren att ingå ett avtal med en tredje part som medför ett partsbyte i avtalet,
– endast avhjälper rättsverkningarna av ogiltigheten mellan konsumenten och förvärvaren som till följd av överlåtelsen av avtalet inträder som ny part i avtalsförhållandet, på så sätt att konsumenten är skyldig att göra eventuella betalningar till förvärvaren och inte till den ursprungliga långivaren och omvänt endast kan kräva förvärvaren på återbetalning av eventuella belopp, även om konsumenten inte har gjort någon betalning till den parten?
2) Utgör begreppet näringsidkare i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13 hinder för nationell rättspraxis eller en tolkning av nationell rätt som innebär att rättsverkningarna av att ett oskäligt konsumentavtal är ogiltigt endast kan göras gällande mellan de nuvarande avtalsparterna, det vill säga mellan den nya borgenär som inträder i avtalsförhållandet till följd av partsbytet och konsumenten i egenskap av gäldenär?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
22 AXA har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de inte har något samband med det nationella målet och att de följaktligen är rent hypotetiska. För det första kan det inte godtas att det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet är ogiltigt, eftersom mellandomen, i vilken ogiltigheten fastställdes, upphävdes efter överklagande. För det andra hävdes låneavtalet före den överlåtelse som är aktuell i det nationella målet, vilket innebär att föremålet för överlåtelsen är den fordran som uppkommit genom avtalet, och inte låneavtalet i sig.
23 Det följer av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
24 Frågor som rör unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 11 december 2025, Kuszycka, C‑767/24, EU:C:2025:962, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
25 I ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, ankommer det dessutom uteslutande på den nationella domstolen att fastställa och pröva de faktiska omständigheterna i det nationella målet och att avgöra den exakta innebörden av bestämmelserna i nationella lagar, förordningar och föreskrifter. EU-domstolen är endast behörig att uttala sig om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som beskrivits av den hänskjutande domstolen, utan att kunna ifrågasätta eller kontrollera dess riktighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord, C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkterna 54 och 55).
26 I förevarande fall avser de argument som AXA har anfört till stöd för att tolkningsfrågorna är hypotetiska fastställandet och bedömningen av de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Det ankommer emellertid inte på EU-domstolen att ifrågasätta dessa, vilka omfattas av den nationella domstolens behörighet. Dessa argument räcker således inte för att motbevisa den presumtion om relevans som nämnts ovan i punkt 24.
27 Tolkningsfrågorna kan följaktligen tas upp till prövning.
Prövning i sak
28 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 c, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument som har ingått ett avtal med ett kreditinstitut, där avtalet senare överlåtits till ett annat kreditinstitut, endast ska göra gällande sina rättigheter enligt detta direktiv gentemot förvärvaren av detta avtal.
29 För det första definieras begreppet näringsidkare i artikel 2 c i direktiv 93/13 som varje fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.
30 Den vida definition av begreppet näringsidkare som unionslagstiftaren har avsett att ge detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2022, S.V (Fastighet med ägarlägenheter), C‑485/21, EU:C:2022:839, punkt 28 och där angiven rättspraxis) utgör hinder för en tolkning av detta som innebär att det endast är den person som ursprungligen ingick avtalet med en konsument som omfattas av detta begrepp, varvid övriga personer således utesluts från tillämpningsområdet för detta direktiv, även om personen i fråga i egenskap av förvärvare av avtalet agerar i samband med sin näring eller yrkesverksamhet.
31 En sådan tolkning av artikel 2 c i direktiv 93/13 skulle dessutom vara oförenlig med det syfte som eftersträvas genom detta direktiv, nämligen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2025, Myszak, C‑324/23, EU:C:2025:324, punkt 44 och där angiven rättspraxis). En skyldighet för konsumenterna att göra gällande sina rättigheter enligt direktivet gentemot en näringsidkare som inte längre är part i det omtvistade avtalet kan nämligen i praktiken försvåra utövandet av sådana rättigheter.
32 Av det ovan anförda följer att ett kreditinstitut, som förvärvar ett låneavtal som ingåtts med en konsument, omfattas av begreppet näringsidkare i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13. Denna bestämmelse gör det emellertid inte i sig möjligt att avgöra huruvida det endast är gentemot nämnda förvärvare som rättsföljderna av att avtalet innehåller ett oskäligt villkor som är ogiltigt kan göras gällande.
33 För det andra föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med tjugoförsta skälet i direktivet, att medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, ”på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt”, bindande för konsumenten och att avtalet ska förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.
34 Det ska emellertid påpekas att regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 inte kan påverka omfattningen av, och således innehållet i, detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom att anta enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor (dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
35 Denna reglering i nationell rätt får inte heller göra det orimligt svårt eller till och med omöjligt att i praktiken utöva de rättigheter som konsumenterna har enligt direktivet. I synnerhet är medlemsstaterna skyldiga att se till att det skydd som direktivet ger konsumenten iakttas genom att säkerställa att den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat kan återställas, bland annat genom att det finns en rätt till återgång av de prestationer som näringsidkaren felaktigt erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl. (Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkt 22, och dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
36 Av det ovan anförda följer att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när det avtal som en konsument har ingått med en näringsidkare har överlåtits till en tredje man som är näringsidkare, i enlighet med tillämplig nationell rätt, ska konsumenten i förekommande fall kunna göra gällande ogiltigheten av ett oskäligt villkor i ett sådant avtal, eller avtalet i dess helhet, gentemot förvärvaren på samma sätt som konsumenten hade kunnat göra gentemot överlåtaren om en sådan överlåtelse inte hade ägt rum. Den omständigheten att förvärvaren inträder i överlåtarens ställe till följd av överlåtelsen och övertar överlåtarens samtliga rättigheter och skyldigheter gentemot konsumenten enligt avtalet kan nämligen inte påverka innehållet i dessa rättigheter och skyldigheter och följaktligen inte heller påverka skyddet för konsumenterna, vilka måste ha möjlighet att mot förvärvaren göra gällande samtliga rättsliga följder av att det omtvistade avtalsvillkoret är oskäligt.
37 För det tredje följer det av artikel 7.1 i direktiv 93/13, jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna ska se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.
38 Förutom det primära och omedelbara syftet att skydda konsumenterna mot oskäliga villkor i avtal som de sluter med näringsidkare genom att, rättsligt och faktiskt, återställa den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om sådana villkor inte hade förelegat, syftar artikel 7.1 i direktiv 93/13, på längre sikt, till att få näringsidkare att upphöra med att använda oskäliga villkor. Den omständigheten att dessa villkor inte tillämpas gentemot konsumenten har nämligen en avskräckande verkan på näringsidkarna när det gäller att använda dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, M.B. m.fl.(Verkningarna av en ogiltigförklaring av ett avtal), C‑6/22, EU:C:2023:216, punkterna 24–26).
39 Härav följer att den avskräckande verkan vad gäller användningen av oskäliga villkor berör näringsidkare i allmänhet och inte endast den enskilda näringsidkare som har använt det omtvistade oskäliga villkoret.
40 Det ska i detta hänseende understrykas att frågan huruvida ett avtalsvillkor ska anses ogiltigt i enlighet med direktiv 93/13 inte beror vare sig på huruvida den berörda näringsidkaren har handlat felaktigt eller huruvida denne ska hållas ansvarig för detta, utan det beror endast på huruvida det omtvistade avtalsvillkoret objektivt sett är oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 65).
41 Av detta följer att direktivet inte hindrar att de rättsliga följderna av att ett villkor i ett avtal som slutits med en konsument är oskäligt kan drabba en annan näringsidkare än den som infört detta villkor.
42 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de ungerska domstolarnas tolkning av de relevanta nationella bestämmelserna kan äventyra återställandet av den rättsliga och faktiska situation som de båda konsumenterna skulle ha befunnit sig i om det aktuella oskäliga villkoret inte hade förelegat.
43 EU-domstolen är emellertid, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, likväl behörig att, mot bakgrund av handlingarna i målet vid den nationella domstolen och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, lämna användbara upplysningar, som gör det möjligt för nationella domstolen att avgöra det mål som den har att pröva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2023, PrivatBank m.fl., C‑78/21, EU:C:2023:137, punkt 71).
44 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att överlåtelsen av det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet, i enlighet med artikel 17.1 i 2013 års lag CCXXXVII. om kreditinstitut och finansiella företag, krävde tillstånd från Ungerns centralbank i egenskap av tillsynsmyndighet. Denna åtgärd förefaller i princip vara ägnad att skydda konsumenternas intressen.
45 För att säkerställa att den höga konsumentskyddsnivå som eftersträvas med direktiv 93/13 säkerställs och, i synnerhet, att en sådan överlåtelse inte berövar den berörda konsumenten de rättigheter som denne garanteras enligt artikel 6.1 i direktivet, ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att bland annat kontrollera huruvida ett sådant tillstånd, såsom den ungerska regeringen har gjort gällande, endast beviljas efter genomförd tillsyn som syftar till att kontrollera att förvärvarens ekonomiska solvens är tillräcklig för att täcka de risker som är förknippade med avtalet.
46 Det framgår dessutom av de nationella bestämmelser som den hänskjutande domstolen har beskrivit att förvärvaren av det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet, i egenskap av rättsinnehavare, har övertagit överlåtarens samtliga rättigheter och skyldigheter som följer av låneavtalet i förhållande till motparten. De båda konsumenterna har således rätt att mot förvärvaren göra gällande samtliga rättsverkningar som följer av att villkoret i låneavtalet är oskäligt, och detta på samma villkor som de hade kunnat göra gällande dessa rättsverkningar gentemot överlåtaren.
47 Mot bakgrund av det ovan anförda framgår det inte, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att det i förevarande fall skulle vara orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att avhjälpa de rättsliga följderna av att det oskäliga villkor som är aktuellt i det nationella målet är ogiltigt inom ramen för förhållandet mellan de två konsumenterna och förvärvaren av låneavtalet.
48 För det fall den hänskjutande domstolen kommer fram till att de tillämpliga bestämmelserna i nationell rätt inte gör det möjligt att säkerställa att den situation som de två konsumenterna skulle ha befunnit sig i om det aktuella oskäliga villkoret inte hade förelegat rättsligt och faktiskt återställs, kräver emellertid principen om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten att de nationella domstolarna, med iakttagande av bland annat förbudet mot att tolka nationell rätt contra legem, ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med det syfte som eftersträvas med direktivet (dom av den 27 november 2025, Gryczara, C‑746/24, EU:C:2025:925, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
49 Om det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med de krav som uppställs i unionsrätten, är den nationella domstol som inom ramen för sin behörighet har att tillämpa bestämmelserna i unionsrätten skyldig, i egenskap av en medlemsstats organ, att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, på eget initiativ, om det behövs, underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en unionsbestämmelse som har direkt effekt i det aktuella målet (dom av den 3 juli 2025, Ati-19, C‑605/23, EU:C:2025:513, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
50 Mot bakgrund av det ovanstående ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 2 c, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument som har ingått ett avtal med ett kreditinstitut, där avtalet senare överlåtits till ett annat kreditinstitut, endast ska göra gällande sina rättigheter enligt detta direktiv gentemot förvärvaren av detta avtal, förutsatt att överlåtelsen inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenten har enligt direktivet.
Rättegångskostnader
51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
Artiklarna 2 c, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument som har ingått ett avtal med ett kreditinstitut, där avtalet senare överlåtits till ett annat kreditinstitut, endast ska göra gällande sina rättigheter enligt detta direktiv gentemot förvärvaren av detta avtal, förutsatt att överlåtelsen inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenten har enligt direktivet.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: ungerska.