–

J.J., genom S. Frejowski, radca prawny, D. Rosa och A. Twardygrosz, adwokaci,

–

PKO BP SA, genom A. Cudna-Wagner, radca prawny, P. Haiduk, B. Miąskiewicz och M. Romanowski, adwokaci,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, E. Buczkowska och M. Kozak, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, A. Cunha, C. Freire, A. Morais och A. Rodrigues, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Brauhoff och P. Kienapfel, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2, 2, 3.1, 3.2, 4.2 och 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12 s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan J.J., som är en konsument, och PKO BP SA (nedan kallat PKO), som är en bank med säte i Polen, angående dels huruvida ett villkor i ett hypotekslåneavtal avseende fastställandet av den rörliga räntesatsen inte kan verkställas eller är ogiltigt, dels återbetalning av en del av de belopp som konsumenten har betalat till banken enligt avtalet.

3

Det trettonde och det sextonde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter och principer eller bestämmelser i internationella konventioner som medlemsstaterna eller [Europeiska] gemenskapen har tillträtt underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det avseendet omfattar uttrycket ’bindande författningsföreskrifter’ i artikel 1.2 även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats.

…

Näringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste beakta.”

4

Artikel 1.2 i det direktivet har följande lydelse:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5

I artikel 3.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

6

I artikel 4.2 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris och ersättning, å ena sidan, och sålda tjänster eller varor, å andra sidan; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

7

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

8

I artikel 3 j i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66) föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

9

I skäl 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34), i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 av den 8 juni 2016 (EUT L 171, 2016, s. 1) (nedan kallat direktiv 2014/17), anges följande:

”För att det ska skapas en verklig inre marknad med ett starkt och likvärdigt konsumentskydd fastställs i detta direktiv bestämmelser som ska harmoniseras maximalt vad gäller tillhandahållande av information innan avtal ingås genom det standardiserade EU-faktabladet samt beräkning av den effektiva räntan. …”

10

I artikel 2 i det direktivet anges, under rubriken ”Harmoniseringsnivå”, följande:

”1.   Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa striktare bestämmelser för att skydda konsumenterna, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten.

2.   Trots vad som sägs i punkt 1 får medlemsstaterna inte behålla eller införa bestämmelser i sin nationella rätt som avviker från de som fastställs i artikel 14.2 och del A i bilaga II avseende standardinformation innan avtal ingås genom ett standardiserat EU-faktablad och artikel 17.1–17.5, 17.7 och 17.8 och bilaga I vad gäller en gemensam, konsekvent [EU-]standard för beräkning av effektiv ränta.”

11

Artikel 13 i nämnda direktiv har rubriken ”Allmän information”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare eller i förekommande fall anknutna kreditförmedlare eller deras utsedda representanter alltid tillhandahåller tydlig och övergripande allmän information om kreditavtal på papper eller annat varaktigt medium eller i elektronisk form. …

Sådan allmän information ska åtminstone innehålla följande:

…

…”

12

I artikel 14 i samma direktiv, med rubriken ”Information som ska lämnas innan avtal ingås”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren och i tillämpliga fall kreditförmedlaren eller den utsedda representanten ger konsumenten anpassad information för att kunna jämföra de krediter som tillhandahålls på marknaden, bedöma deras konsekvenser och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal bör ingås …

…

2.   Den anpassade information som avses i punkt 1, på papper eller annat varaktigt medium, ska tillhandahållas genom det standardiserade EU-faktabladet enligt bilaga II.”

13

I artikel 17 i direktiv 2014/17, under rubriken ”Beräkning av den effektiva räntan”, föreskrivs följande i punkt 6:

”Om det enligt kreditavtalet tillåts variationer i krediträntan ska medlemsstaterna säkerställa att konsumenten åtminstone genom det standardiserade EU-faktabladet informeras om den påverkan som variationer kan ha på vilka belopp som ska betalas och på den effektiva räntan. Detta ska ske genom att konsumenten lämnas uppgift om ytterligare en effektiv ränta som exemplifierar de risker som en väsentlig ökning av krediträntan kan medföra. Om det inte finns något tak för krediträntan ska denna information åtföljas av en varning som betonar att den totala kreditkostnaden för konsumenten, som framgår av den effektiva räntan, kan komma att ändras. …”

14

Bilaga II till direktivet har rubriken ”Standardiserat EU-faktablad”. Del A i den bilagan innehåller följande uppgifter:

”Texten i denna modell ska återges i denna form i det standardiserade EU-faktabladet. Uppgifterna inom hakparentes ska ersättas med relevanta uppgifter. …

…

Uppgifterna nedan ska lämnas som ett enda dokument. …

Modell för standardiserat EU-faktablad

…

4. Räntesats och andra kostnader

Den effektiva räntan är den sammanlagda kostnaden för lånet uttryckt som en årlig procentsats. Den effektiva räntan lämnas för att hjälpa dig att jämföra olika erbjudanden.

…

(I tillämpliga fall) Denna effektiva ränta beräknas med hjälp av antaganden avseende räntesatsen.

(I tillämpliga fall) Eftersom [en del av] ditt lån är ett lån med rörlig ränta kan den verkliga effektiva räntan avvika från denna effektiva ränta om räntesatsen för ditt lån ändras. Om till exempel räntesatsen för ditt lån ökar till [enligt scenariot som beskrivs i del B] kan den effektiva räntan öka till [infoga exemplet på effektiv ränta som motsvarar scenariot]. Om till exempel räntesatsen för ditt lån ökar till [enligt scenariot som beskrivs i del B] kan den effektiva räntan öka till [infoga exemplet på effektiv ränta som motsvarar scenariot].

…

6. Belopp per avbetalning

…

(I tillämpliga fall) Räntan på [en del] av detta lån kan förändras. Detta betyder att avbetalningsbeloppet kan öka eller minska. Om till exempel räntesatsen för ditt lån ökar till [enligt scenariot som beskrivs i del B] kan dina betalningar öka till [infoga det avbetalningsbelopp som motsvarar scenariot].

…”

15

Del B i bilaga II till nämnda direktiv har rubriken ”Instruktioner för att fylla i EU-faktabladet”. Avsnitt 3 punkt 6 och avsnitt 4 punkt 2 i denna del har följande lydelse:

”Avsnitt ’3. Lånet i huvuddrag’

…

…

Avsnitt ’4. Räntesats och andra kostnader’

…

16

Förordning nr 2016/1011 innehåller bland annat följande skäl:

…

…

…

…

…

…

…”

17

Artikel 1 i den förordningen har följande lydelse:

”Genom denna förordning införs en gemensam ram för att säkerställa att de index som används som referensvärden i finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat i unionen är rättvisande och inte utsätts för otillbörlig påverkan. Denna förordning bidrar därmed till en väl fungerande inre marknad samtidigt som en hög skyddsnivå för konsumenter och investerare uppnås.”

18

I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas på tillhandahållande av referensvärden, rapportering av dataunderlag för referensvärden och användning av referensvärden inom unionen.”

19

I artikel 3.1 i samma förordning föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

…

…

…”

20

Avdelning II i förordning 2016/1011, som har rubriken ”Referensvärdens skydd mot otillbörlig påverkan och tillförlitlighet”, innehåller ett kapitel 1, vilket har rubriken ”Administratörers styrning och kontroll”. Det kapitlet omfattar en samling bestämmelser som reglerar referensvärdesadministratörernas verksamhet. I artikel 4 i förordningen fastställs således krav avseende styrning och intressekonflikter, i artikel 5 kraven på övervakningsfunktionen för alla aspekter av konstruktionen av referensvärden, i artikel 6 kraven avseende kontrollstruktur som ser till att referensvärdet tillhandahålls och offentliggörs eller görs tillgängligt i enlighet med förordningen och i artikel 7.3 kraven på att utse en oberoende extern revisor med ansvar för att granska administratörens efterlevnad av referensvärdesmetoden och av förordningen.

21

Artikel 9 i förordning 2016/1011, som har rubriken ”System för hantering av klagomål”, ingår också bland reglerna om den styrning och kontroll som utövas av referensvärdesadministratörer. I den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Administratörer ska införa och offentliggöra förfaranden för att ta emot, utreda och dokumentera klagomål, inbegripet klagomål avseende en administratörs förfarande för att fastställa ett referensvärde.

2.   Ett sådant system för hantering av klagomål ska säkerställa att

…”

22

I avdelning II i förordning 2016/1011 finns ett kapitel 2 som har rubriken ”Dataunderlag, metod och rapportering av överträdelser” och som innehåller artiklarna 11–14. I artikel 11, under rubriken ”Dataunderlag”, föreskrivs följande:

”1.   Tillhandahållandet av referensvärden ska vara underställt följande krav när det gäller dataunderlag:

…

2.   Administratörer ska se till att deras kontroller avseende dataunderlaget omfattar följande:

…

…”

23

I artikel 12 i förordning 2016/1011, under rubriken ”Metod”, föreskrivs följande:

”1.   Administratören ska använda en metod för fastställande av referensvärden som

…

3.   Administratörer ska ha tydliga och offentliggjorda system som anger under vilka omständigheter dataunderlagets kvantitet eller kvalitet inte uppnår den standard som krävs för att ett rättvisande och tillförlitligt referensvärde ska kunna fastställas enligt metoden, och som anger om och i så fall på vilket sätt referensvärdet under sådana omständigheter kommer att beräknas.”

24

Artikel 13 i förordningen har rubriken ”Metodens transparens”. I punkt 1 a och b i den artikeln föreskrivs följande:

”Administratörer ska utveckla, hantera och administrera referensvärde och beräkningsmetoden på ett transparent sätt. Administratörer ska därför offentliggöra eller tillgängliggöra följande information:

25

I artikel 14 i förordningen, med rubriken ”Rapportering av överträdelser”, föreskrivs följande i punkt 1 och punkt 2 första stycket:

”1.   Administratörer ska etablera adekvata system och effektiva kontroller för att säkerställa att dataunderlaget inte utsatts för otillbörlig påverkan för att kunna upptäcka och till den behöriga myndigheten rapportera allt agerande som kan utgöra manipulation eller försök till manipulation av ett referensvärde enligt [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (EUT L 173, 2014, s. 1)].

2.   Administratörer ska kontrollera dataunderlaget och rapportörerna för att kunna underrätta den behöriga myndigheten och överlämna all relevant information om administratören misstänker att det i samband med ett referensvärde har förekommit agerande som kan utgöra manipulation eller försök till manipulation av referensvärdet enligt förordning (EU) nr 596/2014, inklusive hemlig samverkan i detta syfte.”

26

Kapitel 3 i förordning 2016/1011, som innehåller artiklarna 15 och 16, avser uppförandekoden och kraven på rapportörer.

27

Enligt artikel 15.1 i förordning 2016/1011 ska administratören, om ett referensvärde baseras på dataunderlag från rapportörer, utarbeta en uppförandekod, i enlighet med bestämmelserna i förordningen, med tydliga regler för rapportörernas ansvar när det gäller att lämna dataunderlag och att förvissa sig om att rapportörerna håller fast vid uppförandekoden. I artikel 15.2 i samma förordning preciseras att uppförandekoden ska omfatta åtminstone en tydlig beskrivning av det dataunderlag som ska lämnas och de krav som är nödvändiga för att se till att dataunderlaget lämnas i enlighet med artiklarna 11 och 14 i nämnda förordning, riktlinjer för att säkerställa att rapportörer lämnar allt relevant dataunderlag och sådana system och kontroller som rapportören måste införa. I enlighet med artikel 15.4 och 15.5 ska den behöriga nationella myndigheten kontrollera att uppförandekoden följer kraven i samma förordning.

28

Artikel 16 i förordning 2016/1011 har rubriken ”Krav på rapportörer under tillsyn vad gäller styrning och kontroll”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Följande krav ska tillämpas på rapportörer under tillsyn när det gäller styrning och kontroll:

2.   Rapportörer under tillsyn ska ha effektiva system och kontroller för att säkerställa att allt dataunderlag som rapporteras till administratören är tillförlitligt och skyddat mot otillbörlig påverkan, inbegripet följande:

…

29

Enligt artikel 20.1 i förordning 2016/1011 bemyndigas Europeiska kommissionen att anta genomförandeakter för att upprätta och minst vartannat år se över en förteckning över kritiska referensvärden.

30

Avdelning IV i förordningen har rubriken ”Transparens och konsumentskydd”. I denna avdelning återfinns artikel 27, som har rubriken ”Referensvärdesdeklaration”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Inom två veckor från införandet av en administratör i det register [över administratörer och referensvärden som sköts av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma)] som avses i artikel 36 ska administratören på ett sätt som säkerställer rättvis och enkel tillgång offentliggöra en referensvärdesdeklaration för varje referensvärde eller, i förekommande fall, för varje familj av referensvärden som får användas inom unionen i enlighet med artikel 29.

När den administratören börjar tillhandahålla ett nytt referensvärde eller en familj av referensvärden som får användas inom unionen i enlighet med artikel 29, ska administratören inom två veckor och på ett sätt som säkerställer rättvis och enkel tillgång, offentliggöra en referensvärdesdeklaration för varje nytt referensvärde eller, i tillämpliga fall, varje ny familj av referensvärden.

…

Referensvärdesdeklarationen ska

…

2.   En referensvärdesdeklaration ska åtminstone innehålla

…

…”

31

I artikel 29 i förordning 2016/1011 föreskrivs att en enhet under tillsyn får använda ett referensvärde eller en kombination av referensvärden i unionen om referensvärdet tillhandahålls av en administratör som är belägen i unionen och införd i det offentliga register som förs av Esma, som avses i artikel 36 i denna förordning och vilket bland annat ska innehålla identiteten på auktoriserade eller registrerade administratörer och de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen.

32

Avdelning VI i förordning 2016/1011 har rubriken ”Auktorisation, registrering och tillsyn av administratörer”. Kapitel 1, med rubriken ”Auktorisation och registrering”, innehåller bland annat artiklarna 34 och 35 i förordningen. I dessa artiklar föreskrivs ett system för auktorisation eller registrering som ska gälla för varje fysisk eller juridisk person belägen i unionen som agerar eller har för avsikt att agera som administratör av ett referensvärde, för ingripande av den nationella behöriga myndigheten, respektive denna myndighets befogenhet att återkalla eller tillfälligt upphäva ett sådant tillstånd eller en sådan registrering.

33

Kapitel 3 i förordning 2016/1011, med rubriken ”Behöriga myndigheters roll”, innehåller bland annat artiklarna 41 och 42. I artikel 41, som i sin tur har rubriken ”Behöriga myndigheters befogenheter”, föreskrivs att de behöriga myndigheterna, för att uppfylla sina skyldigheter enligt denna förordning, i enlighet med nationell rätt ska ha minst de tillsyns- och utredningsbefogenheter som anges i punkt 1 i samma artikel, vilken bland annat avser tillgång till handlingar och information, upplysningar av vilken person som helst som deltar i tillhandahållandet av och rapporteringen till ett referensvärde, om nödvändigt genom att kalla in och höra personen, befogenhet att utföra inspektioner eller utredningar på plats, förutom i fysiska personers privata bostäder, beträda juridiska personers lokaler i syfte att beslagta handlingar och uppgifter, begära inspelningar samt vidta nödvändiga åtgärder för att se till att allmänheten får korrekt information om tillhandahållandet av ett referensvärde, bland annat genom att kräva att det ska offentliggöras en rättelse eller göra en ny beräkning av referensvärdet. Enligt artikel 42 i nämnda förordning är dessa befogenheter knutna till befogenheten att påföra administrativa sanktioner och vidta andra administrativa åtgärder.

34

I bilaga I till förordning 2016/1011 preciseras eller kompletteras vissa särskilda bestämmelser i den förordningen vad gäller referensräntor, bland annat om huruvida dataunderlaget innehåller rättvisande och tillräckliga uppgifter och de kontroller som rapportörerna ska genomföra samt de kontroller som rapportörerna är föremål för.

35

Med stöd av artikel 20.1 i förordning 2016/1011 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2016/1368 av den 11 augusti 2016 om inrättande av en förteckning över kritiska referensvärden som används på finansmarknader i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 (EUT L 217, 2016, s. 1). Genomförandeförordning 2016/1368 ändrades genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/482 av den 22 mars 2019 (EUT L 82, 2019, s. 26), som trädde i kraft den 26 mars 2019.

36

Bilagan till genomförandeförordning 2016/1368, i dess lydelse enligt förordning 2019/482, innehöll, vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, en förteckning över kritiska referensvärden, i vilken referensvärdet ”Warsaw Interbank Offered Rate (Wibor)”, för vilket GPW Benchmark SA. är administratör och Warszawa (Polen) är etableringsort, angavs under nummer 5.

37

Artikel 3851 Ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U., 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:

”§ 1.   Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte för avtalsvillkor som avser parternas huvudsakliga prestationer, särskilt med avseende på pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

§ 2.   Om ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt § 1 ska avtalet förbli bindande i övrigt för parterna.

§ 3.   Avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte har haft något verkligt inflytande över anses vara villkor i ett avtal som inte har varit föremål för individuell förhandling. Detta gäller i synnerhet för avtalsvillkor som har hämtats från en avtalsmall som den andra avtalsparten har föreslagit för konsumenten.

§ 4.   Det ankommer på den som påstår att en klausul har varit föremål för individuell förhandling att bevisa detta.”

38

Ustawa o kredycie hipotecznym oraz o nadzorze nad pośrednikami kredytu hipotecznego i agentami (lag om hypotekslån och om tillsyn av hypotekslåneförmedlare och -ombud) av den 23 mars 2017 (Dz. U., 2017, position 819), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om hypotekslån), föreskrivs följande i artikel 10.1 leden 5 och 6:

”Kreditgivaren, hypotekslåneförmedlaren och ombudet ska när som helst på ett varaktigt medium eller i elektronisk form ge konsumenten tillgång till korrekt och begriplig allmän information om hypotekslåneavtalet, inbegripet åtminstone följande information:

…

39

I artikel 11.1 och 11.2 i lagen om hypotekslån föreskrivs följande:

”1.   Innan ett hypotekslåneavtal ingås är kreditgivaren, hypotekslåneförmedlaren och ombudet skyldiga att på ett varaktigt medium ge konsumenten den personliga information som är nödvändig för att konsumenten kunna jämföra de hypotekslån som finns på marknaden, bedöma följderna av att teckna dessa lån och fatta ett välgrundat beslut om att ingå avtalet.

2.   Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas av kreditgivaren, hypotekslåneförmedlaren och ombudet på formuläret för information om hypotekslånet, för vilket en mall finns i bilaga 1 till lagen.”

40

Artikel 29.1 och 29.2 i lagen om hypotekslån har följande lydelse:

”1.   Hypotekslåneavtalet ska innehålla de uppgifter som räknas upp i artikel 69.2 i bankrättslagen av den 29 augusti 1997 samt

…

…

2.   Om parterna inte har avtalat om en fast ränta för hypotekslånet ska den räntesats som avses i punkt 1 led 8 bestämmas som värdet av referensvärdet och det marginalbelopp som anges i hypotekslåneavtalet.”

41

Det framgår av beslutet om hänskjutande att käranden i det nationella målet den 18 juni 2019 kontaktade PKO i syfte att ingå ett hypotekslåneavtal avseende ett belopp om 400000 polska zloty (PLN) (cirka 96700 euro). Vid detta tillfälle informerades han bland annat om riskerna med lån med rörlig ränta i allmänhet. Han fick ingen information om hur ett visst referensvärde fungerar.

42

Den 1 augusti 2019 ingick parterna i det nationella målet ett hypotekslåneavtal avseende ett totalt belopp om 413436,69 PLN (cirka 99980 euro) avsett för köp av en bostad, med en löptid på 20 år (nedan kallat det aktuella avtalet). Lånet var förenat med rörlig ränta, vars värde beräknades på grundval av dels indexet Wibor 6M, vilket ingår i referensvärdesfamiljen Wibor och är ett referensvärde för räntesatser, i den mening som avses i artikel 3.1.22 i förordning 2016/1011, och vars värde var fastställt till 1,79 procent vid den tidpunkt då avtalet ingicks, dels en fast marginal på 1,85 procent, varvid den tillämpliga räntesatsen anpassas till utvecklingen av detta index på halvårsbasis.

43

I de allmänna villkoren i det aktuella avtalet beskrivs referensvärdet Wibor 6M som referensvärdet för sex månaders inlåning i polska zloty på den polska interbankmarknaden. Dess värde fastställs i enlighet med de regler som bland annat avser referensvärdet Wibor och som offentliggörs på referensvärdesadministratörens webbsida för information, GPW Benchmark.

44

I de särskilda villkoren i det aktuella avtalet anges att PKO informerade låntagaren om den risk som är förenad med rörliga räntor, som vid en ökning av referensvärdet leder till en ökning av den ränta som ska betalas och därmed av de månatliga avbetalningarna. De allmänna villkoren innehåller också information i detta avseende.

45

Efter att utan framgång ha framfört ett klagomål om lagenligheten av det aktuella avtalsvillkoret till PKO, väckte käranden i det nationella målet den 18 september 2023 talan mot banken vid Sąd Okręgowy w Częstochowie (Regiondomstolen i Częstochowa, Polen), som är den hänskjutande domstolen i målet vid EU-domstolen.

46

Genom denna talan yrkade käranden, i första hand, dels fastställelse av att villkoret om rörlig ränta i det aktuella avtalet är oskäligt eftersom det hänvisar till referensvärdet Wibor 6M och följaktligen att detta villkor inte är bindande för honom eller i vart fall är ogiltigt, dels betalning av ett belopp om 10828,93 PLN (cirka 2620 euro) jämte dröjsmålsränta.

47

Den hänskjutande domstolen har angett att PKO, enligt käranden i det nationella målet, inte har lämnat tillförlitliga, begripliga och fullständiga uppgifter om den risk som är förenad med rörliga räntor eller om mekanismen för att fastställa referensvärdet Wibor 6M, särskilt vad gäller det inflytande som de banker som tillhandahåller det dataunderlag som ligger till grund för fastställandet av detta referensvärde (nedan kallade de bidragande bankerna), däribland PKO, skulle kunna utöva vid fastställandet av de successiva värdena för detta referensvärde, oberoende av de ekonomiska villkoren på den nationella interbankmarknaden och den ekonomiska verkligheten. Käranden i det nationella målet har gjort gällande att bankerna därigenom skaffar sig en ”dold marginal”, trots att villkoren om rörlig ränta är tänkta att hänföra sig till objektiva index som parterna i kreditavtal inte kan påverka. PKO kunde därför påverka nivån på låntagarens ränteskyldighet och överförde dessutom hela risken avseende ränteförändringar till låntagaren.

48

Käranden i det nationella målet har även gjort gällande att PKO inte lämnade några uppgifter till honom om innehållet i referensvärdet Wibor 6M, vilket innebär att han inte kunde bedöma de ekonomiska konsekvenserna av sitt åtagande.

49

Käranden i det nationella målet har, vad gäller följderna av påståendet att hänvisningen till detta referensvärde är ogiltig, gjort gällande att det berörda villkoret i det aktuella avtalet, försåvitt det innehåller en sådan hänvisning, ska betraktas som ett självständigt villkor och således kan upphävas utan att avtalets innehåll påverkas, så att endast den fasta marginal som avtalats till förmån för banken kvarstår som räntesats.

50

PKO har bestridit att referensvärdet Wibor 6M är frikopplat från de faktiska transaktionerna samt alla möjligheter för de banker som tillhandahåller dataunderlag till det referensvärdet att manipulera det eller att ingå ett avtal sig emellan i syfte att fastställa de successiva värdena.

51

PKO har gjort gällande att käranden i det nationella målet har informerats på ett korrekt sätt om riskerna med att ingå ett låneavtal med rörlig ränta och har understrukit att den räntesats som föreskrivs i det aktuella avtalet var betydligt lägre än den lagstadgade räntesatsen och än lägre i förhållande till den högsta räntesats som fastställs i civillagen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.

52

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det bestridande som käranden i det nationella målet har gjort avser frågan huruvida användningen av referensvärdet Wibor 6M i villkor om rörlig ränta i ett avtal om hypotekslån kan vara oskälig. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att det i förevarande fall rör sig om ett kritiskt referensvärde, i den mening som avses i artikel 20.1 i förordning 2016/1011.

53

För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det över huvud taget är möjligt att tillämpa direktiv 93/13 vid prövningen av ett villkor om rörlig ränta i ett hypotekslåneavtal som ingåtts i Polen, med beaktande av vad som föreskrivs i artikel 1.2 i samma direktiv.

54

Den hänskjutande domstolen har nämligen påpekat att den metod för att fastställa räntesatsen som föreskrivs i det aktuella avtalet motsvarar artikel 29.2 i lagen om hypotekslån, i vilken det föreskrivs att om räntan inte är fast, så ska räntesatsen förstås som värdet av referensvärdet och det föreskrivna marginalbeloppet. I fall av rörlig ränta föreskrivs således i lagen en skyldighet att använda ett referensvärde. En annan omständighet som skulle kunna vara relevant är att konsumentskyddet, jämfört med det skydd som ges när en annan typ av referensvärde används, är avsevärt starkare när detta referensvärde, som i förevarande fall, är ett kritiskt referensvärde som regleras av förordning 2016/1011.

55

För det fall det är möjligt att pröva det angripna villkoret i det aktuella avtalet mot bakgrund av direktiv 93/13 anser den hänskjutande domstolen, för det andra, att villkoret omfattas av avtalets huvudföremål, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktivet, och den vill därför få klarhet i huruvida kravet på tydlighet i den bestämmelsen har iakttagits.

56

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att metoden för justering av räntesatsen och justeringarnas periodicitet fastställs i detta villkor, att det avtalsenliga referensvärdet tillhandahålls av en administratör som är auktoriserad i enlighet med förordning 2016/1011, att avtalet innehåller information om administratören och om grunden för fastställandet av referensvärdet och att dess successiva värden är lättillgängliga för allmänheten.

57

Den hänskjutande domstolen vill icke desto mindre få klarhet i huruvida kravet på tydlighet inte innebär att kreditgivaren är skyldig att även lämna andra uppgifter som kan göra det möjligt för konsumenten att bilda sig en uppfattning om den framtida utvecklingen av det avtalsenliga referensvärdet och dess konsekvenser för konsumentens avtalsmässiga åtaganden. Den hänskjutande domstolen har, bland de ytterligare uppgifter som skulle kunna krävas, nämnt det sätt på vilket referensvärdet är utformat, de faktorer och omständigheter som påverkar fastställandet av dess värde, såsom inflationstakten och arbetslösheten, förekomsten av eventuella ”farhågor” beträffande insynen i hur det fungerar, vilka hänger samman med den omständigheten att dataunderlaget tillhandahålls av banker och inte nödvändigtvis motsvarar faktiska transaktioner, de kriterier som används för att sammanställa detta underlag, det sätt på vilket underlaget sammanställs innan det tillhandahålls och den omständigheten att kreditgivaren är en av de bidragande bankerna.

58

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat, för det första, att varken lagen om hypotekslån eller direktiven 2008/48 eller 2014/17 ålägger kreditgivaren att lämna sådana uppgifter och, för det andra, att det underlag som PKO har lämnat i egenskap av bank som tillhandahåller dataunderlag till referensvärdet Wibor 6M har en begränsad inverkan på detta referensvärde, eftersom PKO endast är en av tio bidragande banker. Det framstår dessutom för den hänskjutande domstolen som att den omständigheten att vissa av dessa uppgifter är komplexa eller tekniska gör det svårt att presentera dem på ett sätt som är begripligt för en genomsnittskonsument som saknar ekonomiska kunskaper, vilket innebär att konsumenternas beslutsfattande inte kan påverkas av att inga sådana uppgifter lämnas.

59

För det tredje, för det fall det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet, på grund av att det inte är tillräckligt tydligt, ska prövas mot bakgrund av huruvida det eventuellt är oskäligt, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i följderna av vissa oklarheter vad gäller insynen i metoden för att fastställa referensvärdet Wibor 6M, vilka PKO borde känna till men inte informerade konsumenten om, vilket innebär att användningen av detta referensvärde i avtalet skulle kunna ge upphov till en obalans mellan parterna.

60

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att vid den tidpunkt då avtalet ingicks kännetecknades kreditmarknaden i Polen dels av att krediterna nästan uteslutande var krediter med rörlig ränta, dels av att referensvärdet Wibor användes för dessa krediter. Även om en konsument hade velat välja en kredit med fast ränta eller det hade framstått som oklart hur referensvärdet Wibor fungerade, är det följaktligen möjligt att konsumenten inte skulle ha haft något annat val, inte ens efter att i vederbörlig ordning ha informerats om hur referensvärdet fungerade, än att acceptera att ingå ett avtal med rörlig ränta kopplad till detta referensvärde. Under alla omständigheter kräver polsk rätt att referensvärdet Wibor används, eftersom det har blivit ett kritiskt referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011. Användningen av andra referensvärden skulle för övrigt vara till nackdel för konsumenten, med hänsyn till att insynen i dessa är än mindre.

61

Vidare vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida erbjudandet om en kredit med rörlig ränta inte i sig utgör ett åsidosättande av konsumentens intresse, eftersom konsumenten under hela avtalstiden löper en risk för höjd ränta, med det lagstadgade taket för de tillämpliga räntesatserna som enda skydd.

62

För det fjärde och sista vill den hänskjutande domstolen, för det fall prövningen av ett villkor skulle leda till ett fastställande av att användningen av referensvärdet Wibor är oskälig, få klarhet i vilka slutsatser som ska dras av ett sådant fastställande.

63

Den hänskjutande domstolen anser att det är möjligt att uppgiften om hänvisning till referensvärdet Wibor 6M i det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet kan anses vara avskiljbar såsom en separat avtalsförpliktelse, så att det skulle vara möjligt att ogiltigförklara endast denna uppgift, vilket skulle förhindra att konsumenten drabbas av de negativa följderna av att avtalet ogiltigförklaras i sin helhet. I så fall skulle krediträntan sänkas till den fasta marginal som fastställts till förmån för banken.

64

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att en sådan ändring enligt den traditionella uppfattningen i nationell rättspraxis skulle påverka innehållet i ett sådant villkor. Den hänskjutande domstolen har särskilt påpekat att det aktuella avtalet, om det ändrades sålunda, skulle innebära avsevärt olika utsikter för parterna, bland annat på grund av att frågan huruvida ett lån med fast ränta är förmånligt beror på den förväntade utvecklingen av räntesatserna vid tidpunkten för avtalets ingående.

65

Under dessa omständigheter beslutade Sąd Okręgowy w Częstochowie (Regiondomstolen i Częstochowa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

66

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett villkor i ett hypotekslåneavtal i vilket det föreskrivs en rörlig ränta som grundar sig på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, och en fast marginal, omfattas av det undantag som föreskrivs i den bestämmelsen.

67

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit dels att den rörliga ränta som anges i det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet är förenlig med artikel 29.2 i lagen om hypotekslån, dels att det, med hänsyn till att den behöriga nationella myndigheten beviljat administratören av referensvärdet Wibor, vilket är det referensvärde som avses i det omtvistade villkoret, den auktorisation som avses i artikel 34 i förordning 2016/1011, ska presumeras att detta referensvärde är förenligt med samtliga bestämmelser i den förordningen som är tillämpliga på kritiska referensvärden.

68

Domstolen erinrar om att artikel 1.2 i direktiv 93/13 undantar avtalsvillkor som avspeglar ”bindande författningsföreskrifter” från direktivets materiella tillämpningsområde. Detta uttryck omfattar, mot bakgrund av direktivets trettonde skäl, både bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga mellan avtalsparterna oberoende av deras val och dispositiva bestämmelser, det vill säga bestämmelser som är tillämpliga om inget annat har avtalats mellan parterna (dom av den 5 maj 2022, Zagrebačka banka, C‑567/20, EU:C:2022:352, punkt 55 och där angiven rättspraxis), eftersom sådana villkor inte anses innehålla några oskäliga inslag.

69

Det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse ska tolkas restriktivt (dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring, C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

70

Vad för det första gäller den omständigheten att det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet är förenligt med artikel 29.2 i lagen om hypotekslån påpekar domstolen följande. I den bestämmelsen föreskrivs endast att om parterna i ett hypotekslåneavtal inte har kommit överens om en fast räntesats, så ska räntesatsen förstås som värdet av referensvärdet och det marginalbelopp som anges i avtalet.

71

Det följer emellertid av punkt 33 i domen av den 30 maj 2024, Raiffeisen Bank (C‑176/23, EU:C:2024:443), att det undantag som föreskrivs i artikel 1.2 i direktiv 93/13 inte är tillämpligt i en situation där en lagstiftning endast fastställer en allmän ram för fastställande av den räntesats som är tillämplig på sådana avtal, samtidigt som näringsidkaren ges ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller såväl valet av referensvärde för denna ränta som storleken på den fasta marginal som kan läggas därtill.

72

En sådan nationell bestämmelse som artikel 29.2 i lagen om hypotekslån kan följaktligen inte utgöra hinder för tillämpningen av direktiv 93/13.

73

Vad för det andra gäller den omständigheten att det index som avses i det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet är ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, vars metod och, mer allmänt, funktionssätt ska uppfylla samtliga förordningens krav vad gäller tillhandahållande av kritiska referensvärden, påpekar domstolen att artikel 1.2 i direktiv 93/13 visserligen, såsom anges i direktivets trettonde skäl, i princip avser bestämmelserna i medlemsstaternas lagar och andra författningar.

74

Bestämmelser i rättsakter som antagits av unionslagstiftaren i form av förordningar ska emellertid i detta avseende likställas med bestämmelser i medlemsstaternas lagar och andra författningar, med beaktande av de verkningar som dessa förordningar har enligt artikel 288 andra stycket FEUF, när sådana bestämmelser i unionsrätten på samma sätt syftar till att på ett tvingande eller dispositivt sätt fastställa de rättigheter och skyldigheter som parterna i vissa avtal har. Skälet till undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13, vilket redan nämnts i punkt 68 ovan, det vill säga att det i princip är legitimt att anta att den nationella lagstiftaren har sett till att det råder balans mellan samtliga dessa rättigheter och skyldigheter, vilket är en balans som unionslagstiftaren har avsett att bevara (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, First Bank, C‑593/22, EU:C:2023:555, punkt 22 och där angiven rättspraxis), gäller nämligen även när dessa rättigheter och skyldigheter fastställs direkt av unionslagstiftaren själv.

75

Mot bakgrund av detta konstaterar domstolen, vad gäller förordning 2016/1011, för det första att syftet med denna förordning, enligt dess artikel 1, är att inrätta en gemensam ram för att säkerställa att de index som används som referensvärden i bland annat finansiella avtal är korrekta och inte har utsatts för otillbörlig påverkan, för att bidra till att den inre marknaden fungerar väl och samtidigt säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. För detta ändamål fastställs i den förordningen ett antal krav på administratörer och rapportörer, särskilt vad gäller referensvärdesmetoden. Förordningen syftar således inte till att skapa en balans mellan de rättigheter och skyldigheter som parterna i finansiella avtal har. Istället inför den skyldigheter för enheter som agerar i särskilda egenskaper, oberoende av den omständigheten att rapportörer även kan vara användare av ett referensvärde.

76

För det andra är det – trots att den behöriga nationella myndigheten beviljade administratören av referensvärdet Wibor den auktorisation som avses i artikel 34 i förordning 2016/1011 och således intygade att de bestämmelser som låg till grund för metoden för detta referensvärde var förenliga med samtliga krav som uppställs i denna förordning – inte desto mindre så, att dessa bestämmelser härrör från en privat enhet, nämligen administratören av nämnda referensvärde, och är således inte författningsföreskrifter, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

77

Mot bakgrund av det ovanstående ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett villkor i ett hypotekslåneavtal i vilket det föreskrivs en rörlig ränta grundad på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, och en fast marginal, inte omfattas av det undantag som föreskrivs i den bestämmelsen, när de författningsföreskrifter som är tillämpliga på ett sådant villkor endast fastställer en allmän ram för fastställande av räntesatsen för sådana avtal, samtidigt som näringsidkaren ges möjlighet att fastställa det avtalsmässiga referensvärdet och den fasta marginal som kan läggas därtill.

78

Domstolen erinrar inledningsvis om att bedömningen av avtalsvillkors oskälighet enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte ska avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan pris och ersättning, å ena sidan, och sålda tjänster eller varor, å andra sidan; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

79

Det framgår av redogörelsen för den andra frågan i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen anser att ett villkor i ett hypotekslåneavtal i vilket det föreskrivs en rörlig ränta grundad på ett referensvärde och en fast marginal, såsom det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet, skulle kunna avse ”beskrivningen av avtalets huvudföremål”, i den mening som avses i artikel 4.2 och i rättspraxis avseende denna bestämmelse, enligt vilken bestämmelsen avser villkor som fastställer de väsentliga prestationerna i avtalet och vilka, som sådana, kännetecknar avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 49, och dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift),C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 17).

80

En sådan kvalificering, som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 33 och där angiven rättspraxis), förefaller vara förenlig med domstolens praxis. Domstolen har nämligen redan har preciserat att ett villkor som fastställer räntesatsen i ett låneavtal kan utgöra en del av avtalets huvudföremål (dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 62).

81

Eftersom det förefaller sannolikt att det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet omfattas av beskrivningen av avtalets huvudföremål, har den hänskjutande domstolen begärt att EU-domstolen ska tolka uttrycket ”i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade”, genom vilket unionslagstiftaren har infört ett krav på tydlighet i artikel 4.2 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Justa, C‑39/24, EU:C:2025:298, punkterna 29 och 35 samt där angiven rättspraxis). Det följer nämligen av denna bestämmelse att frågan huruvida ett villkor som omfattas av beskrivningen av avtalets huvudföremål är oskäligt kan prövas endast om det visar sig att det omtvistade villkoret inte är formulerat på ett ”klart och begripligt” sätt och således inte uppfyller detta krav på tydlighet.

82

I detta hänseende vill den hänskjutande domstolen särskilt få klarhet i huruvida kreditgivaren måste lämna uppgifter om vissa inslag i metoden för det avtalade referensvärdet, såsom den omständigheten att det dataunderlag som används kan motsvara icke färdigställda transaktionserbjudanden eller faktorer som kan påverka att detta referensvärde varierar.

83

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att när ett hypotekslåneavtal innehåller ett villkor om rörlig ränta grundad på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, innebär det krav på tydlighet som följer av denna bestämmelse att kreditgivaren åläggs vissa specifika informationsskyldigheter vad gäller metoden för detta referensvärde.

84

Domstolen erinrar i detta hänseende om att detta krav på tydlighet ska förstås så, att det inte bara innebär att det berörda villkoret ska vara begripligt för konsumenten rent grammatiskt, utan att konsumenten även, på grundval av klara och begripliga kriterier, ska kunna utvärdera villkorets ekonomiska konsekvenser för denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

85

Det är nämligen av grundläggande betydelse för konsumenten att före avtalets ingående underrättas om avtalsvillkoren och om konsekvenserna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av denna information som konsumenten beslutar sig för att binda sig, eller inte binda sig, till de villkor som näringsidkaren utformat i förväg. Då det skyddssystem som direktiv 93/13 genomför grundas på idén att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om omfattningen av informationen, ska kravet på tydlighet följaktligen tolkas extensivt (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index),C‑265/22, EU:C:2023:578, punkterna 51 och 52 samt där angiven rättspraxis).

86

Vad närmare bestämt gäller ett villkor i ett hypotekslåneavtal som föreskriver en återbetalning av lånet genom ränta som beräknas utifrån en rörlig räntesats som, liksom i det nationella målet, fastställs genom hänvisning till ett officiellt referensvärde, innebär kravet på tydlighet bland annat att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument ska ha möjlighet att förstå hur beräkningsmetoden för räntesatsen konkret fungerar och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för konsumentens finansiella förpliktelser (dom av den 12 december 2024, Kutxabank, C‑300/23, EU:C:2024:1026, punkt 79 och där angiven rättspraxis)

87

Bedömningen av huruvida kravet på tydlighet har iakttagits ska göras mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland inte bara villkoren i avtalet, utan även den reklam och den information som kreditgivaren har lämnat i samband med avtalsförhandlingarna (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

88

Hänsyn ska även tas till den omständigheten att de huvudsakliga uppgifterna avseende beräkningen av ett avtalsenligt referensvärde är lättillgängliga på grund av att de är offentliggjorda, under förutsättning att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, mot bakgrund av den information som är allmänt disponibel och tillgänglig samt de upplysningar som lämnats, i förekommande fall av näringsidkaren, har haft möjlighet att förstå hur beräkningsmetoden för den rörliga räntesatsen konkret fungerar och således, i den mån denna inbegriper ett referensvärde, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för konsumentens finansiella förpliktelser (dom av den 12 december 2024, Kutxabank, C‑300/23, EU:C:2024:1026, punkterna 80 och 82 samt där angiven rättspraxis).

89

Dessutom ska, för att avgöra huruvida ett villkor i ett kreditavtal som omfattas av artikel 4.2 i direktiv 93/13 uppfyller det krav på tydlighet som uppställs i denna bestämmelse, samtliga unionsrättsliga bestämmelser om skyldigheter i fråga om konsumentinformation som kan vara tillämpliga på avtalet beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko, C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 62).

90

I förevarande fall, där det är fråga om ett hypotekslåneavtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/17, och för vilket den rörliga räntan är grundad på ett referensvärde som avses i förordning 2016/1011, ska hänsyn tas till den omständigheten att dessa båda rättsakter på ett precist sätt definierar informationsskyldigheten gentemot konsumenterna, i syfte att skydda konsumenterna, såsom bland annat framgår av skäl 7 i direktiv 2014/17 och av skälen 5, 6 och 71 i förordning 2016/1011.

91

Direktiv 2014/17 reglerar således kreditgivarnas informationsskyldighet på flera nivåer.

92

I skedet av de särskilda kontakterna med en viss potentiell låntagare innebär artikel 14 i direktiv 2014/17 en skyldighet för kreditgivaren att tillhandahålla den personliga förhandsinformation som är nödvändig för att låntagaren ska kunna jämföra de krediter som finns tillgängliga på marknaden, bedöma deras konsekvenser och fatta ett välgrundat beslut. Denna information ska tillhandahållas via det standardiserade EU-faktabladet, som är ett standardiserat informationsdokument på unionsnivå. Enligt artikel 17.6 i direktivet ska konsumenten, i fall av krediter med rörlig ränta, åtminstone genom det standardiserade EU-faktabladet informeras om den påverkan som räntejusteringar kan ha på vilka belopp som ska betalas och på den effektiva räntan. Konsumenten ska därvid lämnas uppgift om ytterligare effektiv ränta som exemplifierar de risker som en väsentlig ökning av krediträntan kan medföra och denna information ska åtföljas av en varning om att den totala kreditkostnaden för konsumenten, som framgår av den effektiva räntan, kan komma att ändras.

93

Det följer av bilaga II till direktiv 2014/17, vilken innehåller en förteckning över de uppgifter som ska anges i det standardiserade EU-faktabladet och deras innehåll (del A) samt de instruktioner som kreditgivarna ska följa för att fylla i faktabladet (del B), att när en konsument erbjuds ett hypotekslåneavtal med rörlig ränta, avser kreditgivarens specifika informationsskyldighet påverkan av variationer i räntesatsen på den effektiva räntan. Domstolen påpekar i detta hänseende att de ändringar som unionslagstiftaren införde i detta direktiv genom förordning 2016/1011 inte berörde denna bilaga. Unionslagstiftaren har således inte föreskrivit att det standardiserade EU-faktabladet, vad gäller krediter med rörlig ränta grundad på ett referensvärde som avses i denna förordning, ska innehålla specifika uppgifter om referensvärdesmetoden eller om de möjliga orsakerna till variationer i referensvärdet.

94

Domstolen erinrar i detta hänseende om att medlemsstaternas nationella rätt i enlighet med artikel 2.2 i direktiv 2014/17 inte får innehålla andra bestämmelser än de som fastställs i artikel 14.2 och i del A i bilaga II till detta direktiv i fråga om tillhandahållande av grundläggande förhandsinformation genom det standardiserade EU-faktabladet.

95

På ett mer allmänt plan är en kreditgivare som på marknaden erbjuder kreditavtal som hänvisar till ett referensvärde, i den mening som avses i direktiv 2016/1011, i enlighet med artikel 13.1 andra stycket ea i förordning 2014/17 skyldig att, bland den allmänna information som kreditgivaren fortlöpande ska tillhandahålla, ange ”namnen på [de berörda] referensvärdena och deras administratörer och vad detta kan innebära för konsumenten”. Såsom framgår av skäl 71 i förordning 2016/1011, genom vilken nämnda bestämmelse infördes i direktiv 2014/17, har unionslagstiftaren, genom att föreskriva att denna information ska lämnas, haft för avsikt att säkerställa att konsumenterna får den information som unionslagstiftaren har ansett lämplig, med hänsyn till den underlägsna ställning som de befinner sig i när det gäller valet av referensvärde på grund av ojämlika förhandlingspositioner och tillämpning av standardvillkor.

96

Eftersom den information som ska lämnas enligt artikel 13.1 andra stycket ea är allmän information om kreditavtal som kreditgivaren fortlöpande ska tillhandahålla, kan uttrycket ”vad detta kan innebära för konsumenten” av avtal som hänvisar till ett referensvärde som återfinns i denna bestämmelse inte avse mer exakt information än den personliga förhandsinformation som beskrivs i punkterna 92 och 93 ovan. Närmare bestämt kan detta uttryck inte avse metoden för det eller de referensvärden som kreditgivaren använder i de avtal som denne erbjuder eller de möjliga orsakerna till variationer i dessa.

97

Förordning 2016/1011 reglerar å sin sida de informationsskyldigheter som åligger referensvärdesadministratörer.

98

I artikel 13 i den förordningen föreskrivs en allmän skyldighet för referensvärdesadministratörerna att agera transparent, vilken bland annat ålägger dem att offentliggöra eller tillgängliggöra nyckelelementen i de metoder som administratören använder för varje tillhandahållet och offentliggjort referensvärde.

99

Vidare ålägger artikel 27 i nämnda förordning, i syfte att främja transparens och konsumentskydd, administratörerna en skyldighet att, på ett tillgängligt, klart och otvetydigt sätt, för varje referensvärde eller familj av referensvärden, offentliggöra en referensvärdesdeklaration som bland annat fastställer den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet mäter och under vilka omständigheter det kan bli otillförlitligt som sådant mått och, genom tekniska specifikationer, anger i vilka delar av beräkningen av referensvärdet skönsmässiga bedömningar kan göras, enligt vilka kriterier detta kan ske och vilken position de personer som kan göra skönsmässiga bedömningar har, samt hur sådana bedömningar därefter kan utvärderas. Deklarationen ska dessutom innehålla definitioner av alla nyckeltermer avseende referensvärdet, skälen för varför referensvärdesmetoden har valts, de kriterier och rutiner som används för att fastställa referensvärdet, inbegripet en beskrivning av dataunderlaget, hur olika typer av dataunderlag rangordnas, vilka minimiuppgifter som krävs för att fastställa ett referensvärde, eventuella extrapoleringsmodeller eller extrapoleringsmetoder som används och eventuella rutiner för omviktning av de olika beståndsdelarna av ett referensvärdes index, samt de kontroller och regler som styr all användning av avgöranden eller skönsmässiga bedömningar från administratörens eller rapportörernas sida, i syfte att se till att sådana avgöranden eller bedömningar är enhetliga.

100

Så som generaladvokaten påpekade i punkt 54 i sitt förslag till avgörande kan offentliggörandet av den information som en referensvärdesadministratör ansvarar för göra det möjligt för samtliga berörda parter, däribland konsumenterna, att förstå den metod som använts vid tillhandahållandet av referensvärdet.

101

Vad gäller kreditavtal som avser bostadsfastigheter fastställs, i direktiv 2014/17, jämförd med förordning 2016/1011, exakta informationsskyldigheter gentemot konsumenterna vad gäller dels villkor i hypotekslåneavtal som fastställer en rörlig räntesats som hänvisar till ett referensvärde som avses i denna förordning, dels sådana referensvärden, varvid dessa skyldigheter fördelas mellan kreditgivarna och referensvärdesadministratörerna. Inom denna ram ankommer det på de förstnämnda att ge konsumenterna information som gör det möjligt för dem att både bedöma de konkreta konsekvenserna av variationer i räntesatsen för deras skyldigheter enligt det avtal som erbjuds dem och få kännedom om all information som administratören av ett referensvärde ska offentliggöra.

102

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 90 ovan ska hänsyn tas till samtliga unionsrättsliga bestämmelser om skyldigheter i fråga om konsumentinformation som i förevarande fall kan vara tillämpliga på ett villkor som fastställer en rörlig räntesats grundad på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011. Därför ska det i detta sammanhang prövas huruvida en kreditgivare har iakttagit det krav på tydlighet som föreskrivs i direktiv 93/13 vid ingående av hypotekslåneavtal som innehåller ett sådant villkor, om detta villkor, liksom i det nationella målet, förekommer i ett kreditavtal avseende en bostadsfastighet, mot bakgrund av de skyldigheter som kreditgivaren har enligt direktiv 2014/17.

103

När de uppgifter som lämnats av kreditgivaren inte begränsar sig till att hänvisa till offentligt tillgänglig information, såsom den som enligt förordning 2016/1011 ska tillgängliggöras av varje referensvärdesadministratör, utan beskriver, sammanfattar eller förklarar dem, så ska dessa uppgifter vara korrekta i förhållande till denna information.

104

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när ett hypotekslåneavtal avseende en bostadsfastighet innehåller ett villkor om rörlig ränta grundad på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, så innebär inte det krav på tydlighet som följer av denna bestämmelse att kreditgivaren åläggs vissa specifika informationsskyldigheter vad gäller referensvärdesmetoden. Den omständigheten att kreditgivaren har iakttagit samtliga informationsskyldigheter som åligger denne enligt direktiv 2014/17 med avseende på ett sådant avtalsvillkor och, om kreditgivaren har lämnat ytterligare uppgifter, att vederbörande inte har lämnat uppgifter som ger en förvanskad bild av nämnda referensvärde, kan visa att kreditgivaren har uppfyllt kravet på tydlighet vad gäller detta villkor.

105

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när ett villkor i ett hypotekslåneavtal föreskriver en rörlig ränta grundad på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, så kan avsaknad av information till konsumenten om vissa särdrag hos det avtalsenliga referensvärdet – i synnerhet den omständigheten att referensvärdesmetoden innebär att ett dataunderlag som inte nödvändigtvis motsvarar faktiska transaktioner används och den omständigheten att kreditgivaren är en av de banker som tillhandahåller dataunderlag som används för att fastställa referensvärdet – och dessa särdrag i sig, innebära att detta villkor är oskäligt.

106

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att käranden i det nationella målet har ifrågasatt huruvida referensindexet Wibor 6M är objektivt, mot bakgrund av att dess successiva värden fastställs på grundval av dataunderlag som till största delen inte härrör från transaktioner som faktiskt har genomförts på den polska interbankmarknaden, utan från prisanbud som lämnats på denna marknad, vilket ger dem som bidrar till detta referensvärde ett utrymme för skönsmässig bedömning.

107

Med hänsyn till denna del av metoden för att beräkna referensvärdet Wibor 6M ger den omständigheten att PKO är en av de banker som bidrar till referensvärdet, och som förser referensvärdesadministratören med de dataunderlag som den använder för att fastställa de successiva värdena, PKO möjlighet att utöva inflytande över referensvärdets utveckling. Genom att på detta sätt använda sig av detta för att fastställa den rörliga ränta som är tillämplig på ett avtal som PKO själv är part i, har PKO skaffat sig en möjlighet att påverka nivån på låntagarens förpliktelser och följaktligen att öka sina intäkter från detta avtal. Käranden i det nationella målet har gjort gällande att han under sådana omständigheter är tvungen att bära hela den risk som är förknippad med räntevariationen, medan kreditgivaren åtnjuter en ”dold marginal”.

108

Domstolen påpekar inledningsvis att i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 84 ovan förutsätter svaret på den tredje frågan, som avser bedömningen av huruvida ett sådant villkor som det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet är oskäligt, att det framgår av den hänskjutande domstolens tidigare bedömning att kravet på tydlighet i artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte har iakttagits vad gäller detta villkor.

109

Domstolen understryker i detta sammanhang att även om ett eventuellt åsidosättande av detta krav på tydlighet utgör en av de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av avtalsvillkors oskälighet, så följer det emellertid av artikel 4.2 i direktiv 93/13 att en underlåtenhet att iaktta detta krav inte i sig kan medföra att detta villkor ska anses vara oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index),C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

110

Denna slutsats gör sig även gällande när denna underlåtenhet består i att näringsidkaren har åsidosatt en skyldighet som åligger denne på grundval av en annan unionsrättsakt än direktiv 93/13, så som kan vara fallet, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, med kreditgivarens informationsskyldighet enligt direktiv 2014/17.

111

Mot bakgrund av denna precisering erinrar domstolen om att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling i enlighet med artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

112

Vid den bedömning som det ankommer på den nationella domstolen att göra i enlighet med den bestämmelsen ska nämnda domstol, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, först bedöma huruvida kravet på god sed eventuellt har åsidosatts och därefter huruvida det föreligger en eventuell betydande obalans till nackdel för konsumenten i den mening som avses i denna bestämmelse (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index),C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

113

Vad gäller frågan under vilka förhållanden en sådan obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed” ska den nationella domstolen, mot bakgrund av sextonde skälet i direktiv 93/13, vid denna bedömning pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling (dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 69, och dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index),C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

114

För att avgöra om ett villkor skapar en ”betydande obalans” mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, ska särskilt de nationella rättsregler beaktas som är tillämpliga i avsaknad av avtal mellan parterna, för att avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet i rättsligt hänseende försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av dessa regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index),C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

115

I linje med denna rättspraxis finner domstolen att när det för en viss typ av avtal finns ett uttömmande rättsligt ramverk för en viss del av avtalet, så kan en konsument i princip inte anses ha försatts i en ofördelaktig situation, vad avser denna del, när den fastställs i avtalet i enlighet med ramverkets bestämmelser. I analogi med ratio legis för artikel 1.2 i direktiv 93/13 är det nämligen legitimt att anta att lagstiftaren, genom detta ramverk, har skapat en balans, vad gäller nämnda del av avtalet, mellan samtliga rättigheter och skyldigheter för parterna i ett avtal av denna typ.

116

Det framgår dessutom av punkt 74 ovan att det saknar betydelse om ett sådant rättsligt ramverk har fastställts genom bestämmelser i nationell rätt eller genom en förordning som antagits av unionslagstiftaren.

117

I förevarande fall har oskäligheten i det omtvistade villkoret avseende den rörliga räntan i det aktuella avtalet gjorts gällande med motiveringen att det dataunderlag som använts för att fastställa det avtalsenliga referensvärdets successiva värden huvudsakligen består av priserbjudanden som framställs på den berörda interbankmarknaden, men som inte motsvarar faktiska transaktioner, och att detta underlag lämnas till referensvärdesadministratören av en grupp banker som själva kan använda nämnda referensvärde i avtal som de ingår med konsumenter.

118

Domstolen påpekar i detta hänseende att förordning 2016/1011, i enlighet med dess artikel 2, reglerar såväl administratörernas tillhandahållande av referensvärden som rapportörernas rapportering av dataunderlag för dessa referensvärden och användningen av sådana referensvärden.

119

För det första, vad gäller tillhandahållandet av referensvärden, föreskrivs det i artikel 27 i förordning 2016/1011 att referensvärdesadministratören är skyldig att offentliggöra en referensvärdesdeklaration där referensvärdets väsentliga egenskaper anges, så som domstolen erinrat om i punkt 99 ovan.

120

I artiklarna 12 och 13 i förordning 2016/1011 fastställs dessutom krav på metodens beskaffenhet och transparens; metoden ska göra det möjligt att fastställa ett rättvisande och tillförlitligt referensvärde.

121

I artiklarna 4–7 i förordningen föreskrivs dessutom tydliga krav avseende styrning och intressekonflikter, övervakning av alla aspekter av tillhandahållandet av referensvärden, kontroll av att förordning 2016/1011 efterlevs och att metoden iakttas.

122

För det andra innehåller förordning 2016/1011 fler bestämmelser om rapportering av dataunderlag än de som framgår av artikel 27 avseende reglerna om rapportörernas skönsmässiga bedömning och rutinerna för att hantera fel i dataunderlaget, vilka avses i punkt 120 ovan. I artikel 11 föreskrivs krav avseende representativitet, otillbörlig påverkan, korrekthet, kontroll och validering av dataunderlaget, medan artikel 14 föreskriver en skyldighet för administratörerna att etablera effektiva kontroller, i synnerhet, vad gäller otillbörlig påverkan på dataunderlaget och rapportörernas beteende, i syfte att upptäcka och rapportera eventuella manipulationer eller försök till manipulation till den behöriga nationella myndigheten.

123

Enligt artikel 15 i förordning 2016/1011 ska referensvärdesadministratören dessutom, under den nationella behöriga myndighetens tillsyn, utarbeta en uppförandekod för rapportörerna och förvissa sig om att rapportörerna håller fast vid den. Uppförandekoden ska bland annat omfatta de krav som är nödvändiga för att se till att artiklarna 11 och 14 i förordningen följs, för att dataunderlaget ska vara fullständigt och för de kontroller som varje rapportör ska införa vad gäller rapportering av dataunderlag, särskilt avseende regler för användningen av skönsmässiga bedömningar vid rapportering av dataunderlag och hantering av intressekonflikter. Dessutom föreskrivs i artikel 16 i förordningen skärpta krav på rapportörer under tillsyn, i den mening som avses i artikel 3.1.10 i förordningen, i fråga om intressekonflikter, skönsmässig bedömning, otillbörlig påverkan, korrekthet och tillförlitlighet samt kontroller.

124

Domstolen understryker även att iakttagandet av samtliga krav som nämns i punkterna 120–124 ovan säkerställs genom ett system för förhandskontroll och tillsyn. Tillämpningen av detta system har i synnerhet anförtrotts de behöriga nationella myndigheterna, vilka för att utföra sina uppgifter har de vidsträckta befogenheter som anges i artikel 41 i förordning 2016/1011. Dessa är enligt artikel 42 i förordningen knutna till befogenheten att ålägga administrativa sanktioner vid överträdelser av bland annat de artiklar som avses i dessa punkter i förevarande dom, eller vid underlåtenhet att samarbeta eller uppfylla sina skyldigheter i samband med en utredning, en inspektion eller en begäran från dessa myndigheter.

125

De berörda parterna kan dessutom lämna in klagomål enligt det system som föreskrivs och regleras i artikel 9 i förordning 2016/1011, bland annat i syfte att bestrida att fastställandet av ett referensvärde är representativt för marknadsvärdet.

126

För det tredje, vad gäller användningen av referensvärden, tillåter slutligen artikel 29 i förordning 2016/1011 uttryckligen att enheter som står under tillsyn, i den mening som avses i artikel 3.1.17 i förordningen – utan undantag för rapportörer under tillsyn, i den mening som avses i artikel 3.1.10 i förordningen – inom unionen använder ett referensvärde som tillhandahålls av en administratör som är belägen i unionen och som inskriven i det register som förs av Esma. Med hänsyn till arten av en referensränta, så som den definieras i led 22 i nämnda artikel 3.1, måste ett sådant referensvärde med nödvändighet fastställas på grundval av uppgifter som lämnats av banker, vilka själva har rätt att använda dem med hänsyn till arten av deras verksamhet.

127

Med hänsyn till de regler som åläggs referensvärdesadministratörer vad gäller referensvärdenas tillförlitlighet, och de som åläggs administratörer och rapportörer i syfte att säkerställa att dataunderlaget inte utsatts för otillbörlig påverkan och, mer allmänt, med vilken tillförlitlighet ett sådant referensvärde återger den ekonomiska verklighet som det är avsett att mäta, under tillsyn av behöriga nationella myndigheter, kan det inte anses att en bidragande bank, bland andra, ensam kan utöva ett avgörande inflytande på värdet av en referensränta, i synnerhet om referensvärdet avser en nationell marknad.

128

Det framgår således att förordning 2016/1011 innehåller en samling bestämmelser som på ett detaljerat sätt reglerar tillhandahållandet av referensvärden, rapporteringen av det dataunderlag som används för att fastställa dessa referensvärden, bland annat vad gäller underlagets art och tillförlitlighet, och användningen av dessa referensvärden. Det framgår dessutom av ingressen till denna förordning och av flera bestämmelser i förordningen, särskilt av skälen 1, 5, 6, 8, 17, 22 och 71, av artiklarna 1, 9 och 13 samt av bestämmelserna i avdelning IV i förordningen, att unionslagstiftarens ingripande syftade till att säkerställa en balans mellan det allmänna intresset av att kunna förfoga över sådana referensvärden, bland annat vid ingående av sådana finansiella avtal som hypotekslåneavtal, och konsumenternas intresse av att ha garantier för att dessa referensvärden är transparenta och inte har utsatts för otillbörlig påverkan, särskilt med beaktande av risken för intressekonflikter och manipulation som kan påverka tillhandahållandet av dem.

129

Användningen i ett hypotekslåneavtal av ett referensvärde som, vid tidpunkten för avtalets ingående, kan anses vara förenligt med bestämmelserna i det ramverk som fastställs genom förordning 2016/1011, i synnerhet vad gäller dess metod, kan följaktligen, mot bakgrund av den kontroll som föreskrivs i denna förordning, i princip inte i sig anses medföra en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten, trots att kreditgivaren är en av de banker som tillhandahåller de dataunderlag som referensvärdesadministratören använder för att fastställa referensvärdets successiva värden.

130

Under sådana omständigheter har kreditgivaren följaktligen ingen skyldighet att, utöver den informationsskyldighet som åligger denne enligt direktiv 2014/17, informera låntagaren om att referensvärdet, i enlighet med metoden för det avtalsenliga referensvärdet, kan fastställas på grundval av dataunderlag som inte motsvarar faktiska transaktioner utan priserbjudanden som framställts på den berörda marknaden, eller att informera låntagaren om att kreditgivaren är en av de banker som bidrar till fastställandet av detta referensvärde.

131

Vad gäller prövningen av det omtvistade villkoret i det aktuella avtalet erinrar domstolen dessutom om att det, vid bedömningen av huruvida ett villkor om beräkning av räntan avseende ett kreditavtal är oskäligt, framför allt är relevant att jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och den lagstadgade räntesatsen, liksom de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i låneavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index),C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

132

I förevarande fall är den hänskjutande domstolens överväganden vad gäller arten av och nivån på de räntesatser som i allmänhet konstateras på hypotekslånemarknaden i Polen, samt nivån på referensvärdet Wibor 6M i förhållande till nivån på andra liknande referensvärden vid den tidpunkt då det aktuella avtalet ingicks, således relevanta omständigheter för bedömningen av det omtvistade villkoret i detta låneavtal, betraktat i sin helhet, mot bakgrund av artikel 3.1 i direktiv 93/13.

133

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när ett villkor i ett hypotekslåneavtal föreskriver en rörlig räntesats grundad på ett referensvärde, i den mening som avses i förordning 2016/1011, så kan inte avsaknaden av information till konsumenten om vissa särdrag hos det avtalsenliga referensvärdet – i synnerhet den omständigheten att det referensvärdesmetoden föreskriver användningen av dataunderlag som inte nödvändigtvis motsvarar faktiska transaktioner och den omständigheten att kreditgivaren är en av de banker som bidrar till fastställandet av detta referensvärde – eller dessa särdrag i sig, medföra att detta villkor ska anses oskäligt, under förutsättning att referensvärdet kunde anses vara förenligt med förordningen vid tidpunkten för avtalets ingående.

134

I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att den inte avser att pröva den behöriga nationella myndighetens bedömning att referensvärdet Wibor är förenligt med förordning 2016/1011. Mot bakgrund av svaret på den tredje frågan saknas det under dessa omständigheter anledning att besvara den fjärde frågan.

135

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: