–

Rumäniens regering, genom E. Gane, R. Antonie, B. Ciulacu och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Radu Bouyon och M. Salyková, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 63.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549, och rättelse i EUT L 130, 2013, s. 13), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 av den 13 december 2017 (EUT L 350, 2017, s. 15) (nedan kallad förordning nr 1306/2013), och av proportionalitetsprincipen.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan jordbrukaren JD och Ministerul Agriculturii și Dezvoltării Rurale – Agenția de Plăți și Intervenție pentru Agricultură – Centrul Județean Bistrița-Năsăud (ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling – betalnings- och interventionsorganet för jordbruk – distriktscentret i Bistrița-Năsăud, Rumänien) (nedan kallat APIA). Målet rör APIA:s beslut att dra in stöd som betalats ut till denna jordbrukare, särskilt inom ramen för systemet för enhetlig arealersättning, med anledning av att arrendeavtalet för den jordbruksareal för vilken stödet hade utbetalats hade ogiltigförklarats med retroaktiv verkan.

3

Förordning nr 1306/2013, som upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 av den 2 december 2021 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av förordning (EU) nr 1306/2013 (EUT L 435, 2021, s. 187), var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet.

4

I artikel 58 i denna förordning föreskrevs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska, inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, anta de lagar och andra författningar och vidta alla andra åtgärder som behövs för att säkerställa ett effektivt skydd för [Europeiska] unionens ekonomiska intressen och särskilt för att

…

…”

5

I artikel 60 i nämnda förordning föreskrevs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av specifika bestämmelser ska inga förmåner som föreskrivs i sektorslagstiftningen inom jordbruket beviljas fysiska eller juridiska personer för vilka det konstaterats att de förutsättningar som krävs för att få sådana förmåner har skapats på ett konstlat sätt, i strid med målen för den lagstiftningen.”

6

I artikel 63.1 i samma förordning angavs följande:

”Om det upptäcks att en stödmottagare inte uppfyller kriterierna för att få stöd, eller inte fullgör de åtaganden eller andra förpliktelser som följer med villkoren för att få stöd eller bistånd som anges i sektorslagstiftningen inom jordbruket, ska stödet inte betalas ut eller helt eller delvis dras in och, där så är relevant, motsvarande stödrättigheter enligt artikel 21 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) nr 73/2009 (EUT L 347, 2013, s. 608)] inte tilldelas eller dras in.

Om den bristande efterlevnaden rör nationella regler eller unionsregler om offentlig upphandling ska den del av stödet som inte ska betalas ut eller som ska dras in fastställas på grundval av hur allvarlig den bristande efterlevnaden är och i enlighet proportionalitetsprincipen. Transaktionens laglighet och korrekthet ska bara påverkas upp till den del av stödet som inte ska betalas ut eller som ska dras in.”

7

I artikel 72.1 i förordning nr 1306/2013 föreskrevs följande:

”Varje år ska en stödmottagare som får det stöd som avses i artikel 67.2 lämna in en ansökan om direktstöd respektive stödanspråk för de relevanta åtgärderna för landsbygdsutveckling med avseende på djurhållning och jordbruksarealer, om lämpligt med angivande av

…

…”

8

Förordning nr 1307/2013, som upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 av den 2 december 2021 om fastställande av regler om stöd för de strategiska planer som medlemsstaterna ska upprätta inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (strategiska GJP-planer) och som finansieras av Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) samt om upphävande av förordningarna (EU) nr 1305/2013 och (EU) nr 1307/2013 (EUT L 435, 2021, s. 1), var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet.

9

Artikel 32.2 och 32.4 i förordning nr 1307/2013 hade följande lydelse:

”2.   I denna avdelning avses med stödberättigande hektar:

…

4.   Arealerna ska endast anses vara stödberättigande hektar om de är förenliga med definitionen av stödberättigande hektar under hela kalenderåret, utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter.”

10

Artikel 36 i förordningen hade följande lydelse:

”1.   Medlemsstater som 2014 tillämpar det system för enhetlig arealersättning som föreskrivs i avdelning V kapitel 2 i [rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003 (EUT L 30, 2009, s. 16)] får på de villkor som anges i den här förordningen besluta att fortsätta att tillämpa det systemet till och med den 31 december 2020. De ska senast den 1 augusti 2014 till kommissionen anmäla sitt beslut och slutdatumet för tillämpningen av det systemet.

Under tillämpningsperioden för systemet för enhetlig arealersättning ska avsnitten 1, 2 och 3 i detta kapitel inte gälla dessa medlemsstater, med undantag för artiklarna 23.1 andra stycket, 23.6 och 32.2–32.6.

2.   Den enhetliga arealersättningen ska beviljas på årsbasis för varje stödberättigande hektar som jordbrukaren har deklarerat i enlighet med artikel 72.1 första stycket a i förordning (EU) nr 1306/2013

…

5.   Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter ska jordbrukaren förfoga över de hektar som avses i punkt 2 vid ett datum som fastställs av medlemsstaten, dock senast det datum som i medlemsstaten fastställts för ändring av den stödansökan som avses i artikel 72.1 i förordning (EU) nr 1306/2013.

…”

11

Artikel 14.1 f i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 809/2014 av den 17 juli 2014 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet, landsbygdsutvecklingsåtgärder och tvärvillkor (EUT L 227, 2014, s. 69, och rättelse i EUT L 30, 2016, s. 22), som upphävdes genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/1173 av den 31 maj 2022 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet i den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 183, 2022, s. 23), hade följande lydelse:

”Den samlade ansökan eller stödanspråket ska innehålla alla uppgifter som behövs för att fastställa stödberättigandet, särskilt följande:

…

12

I artikel 1254.1 och 1254.2 i Codul Civil (civillagen) stadgas följande:

”1. Ett avtal som är en nullitet eller är ogiltigt anses aldrig ha ingåtts.

2. Att ett avtal förklaras ogiltigt medför, på de villkor som anges i denna lag, att senare rättsakter som har antagits med stöd av avtalet är ogiltiga.”

13

I artikel 6.1 i ordonanță de urgență a Guvernului nr. 66/2011 privind prevenirea, constatarea și sancționarea neregulilor apărute în obținerea și utilizarea fondurilor europene și/sau a fondurilor publice naționale aferente acestora (regeringens undantagsförordning nr 66/2011 om förebyggande, fastställande och beivrande av oegentligheter vid mottagande och användning av EU-medel och/eller därmed sammanhängande nationella statliga medel) av den 29 juni 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 461 av den 30 juni 2011), föreskrivs följande:

”De myndigheter som ansvarar för förvaltningen av EU-medel är skyldiga att från ersättningen/betalningen av utgifter som stödmottagarna har haft och deklarerat helt eller delvis utesluta utgifter som inte uppfyller villkoren för materiell eller formell lagenlighet enligt gällande nationell lagstiftning och [unionslagstiftning], när de identifierar sådana utgifter i samband med kontroll av betalningsansökningar.”

14

I artikel 8 i Ordonanța de urgență a guvernului nr. 3/2015 pentru aprobarea schemelor de plăți care se aplică în agricultură în perioada 2015–2020 și pentru modificarea art. 2 din Legea nr. 36/1991 privind societățile agricole și alte forme de asociere în agricultură (regeringens undantagsförordning nr 3/2015 om godkännande av de finansieringssystem som är tillämpliga inom jordbruket för perioden 2015–2020 och om ändring av artikel 2 i lag nr 36/1991 om jordbruksföretag och andra former av sammanslutningar inom jordbruket) av den 18 mars 2015 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 191 av den 23 mars 2015), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1.   För att erhålla de direktstöd som avses i artikel 1.2 ska jordbrukaren uppfylla följande villkor:

…

…

6.   Handlingar som styrker att jordbruksmarken står till jordbrukarens förfogande och/eller att denne innehar boskap ska fastställas genom beslut av [ministrul agriculturii și dezvoltării rurale (ministern för jordbruk och landsbygdsutveckling)] och företes i samband med inlämnandet av ansökningar om enhetlig arealersättning, beroende på vilka system/åtgärder/utbetalningar som begärs.”

15

Artikel 5.2 i Ordinul ministrului agriculturii și dezvoltării rurale nr. 619/2015 pentru aprobarea criteriilor de eligibilitate, condițiilor specifice și a modului de implementare a schemelor de plăți prevăzute la articolul 1 alineatele (2) și (3) din Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 3/2015 pentru aprobarea schemelor de plăți care se aplică în agricultură în perioada 2015–2020 și pentru modificarea articolului 2 din Legea nr. 36/1991 privind societățile agricole și alte forme de asociere în agricultură, precum și a condițiilor specifice de implementare pentru măsurile compensatorii de dezvoltare rurală aplicabile pe terenurile agricole, prevăzute în Programul Național de Dezvoltare Rurală 2014–2020 (dekret nr 619/2015 utfärdat av ministern för jordbruk och landsbygdsutveckling om godkännande av kriterierna för stödberättigande, särskilda villkor och detaljerade regler för genomförande av de stödordningar som avses i artikel 1.2 och 1.3 i regeringens undantagsförordning nr 3/2015 om godkännande av de finansieringssystem som är tillämpliga inom jordbruket för perioden 2015–2020 och om ändring av artikel 2 i lag nr 36/1991 om jordbruksföretag och andra former av sammanslutningar inom jordbruket, samt de särskilda genomförandevillkoren för de kompensationsåtgärder för landsbygdsutveckling som är tillämpliga på jordbruksmark, enligt det nationella programmet för landsbygdsutveckling 2014–2020) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 234 av den 6 april 2015), föreskrivs följande:

”De handlingar som styrker att jordbrukaren förfogar över den deklarerade stödberättigande arealen, i enlighet med artikel 8.1 n i förordningen, är följande:

16

Den 19 april 2018 antog kommunfullmäktige i kommunen Chiochiș (Rumänien) ett beslut om godkännande av utarrendering av kommunal betesmark genom öppen anbudsinfordran.

17

Den 24 maj 2018 ingick JD ett arrendeavtal med kommunen om att arrendera ett stycke kommunal betesmark.

18

Den 10 maj 2019 ingav JD en ansökan om enhetlig arealersättning för år 2019 för denna betesmark. Ersättningen, vilken utbetalades till JD, finansierades av Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), i synnerhet av systemet för enhetlig arealersättning, och med nationella medel.

19

Genom dom samma dag ogiltigförklarades det förfarande för tilldelning av kommunal betesmark som kommunen Chiochiles hade genomfört och dess efterföljande rättsakter, däribland det arrendeavtal som hade ingåtts med JD, på grund av att detta förfarande var rättsstridigt. Meddelandet om direktförhandling ansågs inte ha offentliggjorts inom den femdagarsperiod som föreskrevs i kommunfullmäktiges beslut, vilket innebar att utvärderingskommittén inte hade tilldelat JD betesmarken på ett lagligt sätt. I domen angavs att ogiltigförklaringen av arrendeavtalet inte berodde på att JD hade agerat felaktigt, utan på att kommunen hade underlåtit att uppfylla en av sina skyldigheter.

20

JD överklagade denna dom till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien). Den 5 mars 2020 avvisade appellationsdomstolen överklagandet med hänvisning till att det hade ingetts för sent.

21

Den 24 november 2022 fastställde APIA, i en rapport, att JD inte längre hade rätt till de arealer som omfattades av det ogiltigförklarade arrendeavtalet. APIA krävde återbetalning av det ekonomiska stöd på 83334,01 rumänska lei (RON) (cirka 16743 euro) som hade beviljats till följd av ansökan av den 10 maj 2019.

22

Efter att ha fått avslag på sin begäran om omprövning av AIPA:s beslut väckte JD talan vid Tribunalul Bistrița-Năsăud (Förstainstansdomstolen i Bistrița-Năsăud, Rumänien).

23

Genom dom av den 15 juni 2023 ogillade nämnda domstol JD:s talan mot APIA:s beslut av den 24 november 2022. Domstolen fastställde, för det första, att det ogiltigförklarade arrendeavtalet aldrig hade existerat i enlighet med artikel 1254 i civillagen, för det andra att regeringens undantagsförordning nr 66/2011 ålade jordbrukarna att iaktta de allmänna villkoren för att få stöd från Europeiska unionen, däribland kravet på att det ska finnas en giltig handling som styrker att marken står till den sökandes förfogande, och för det tredje att JD skulle återbetala de felaktigt uppburna beloppen, varvid domstolen preciserade att denna återbetalning inte utgjorde en administrativ sanktion, vilket innebar att avsaknaden av fel inte var en relevant omständighet.

24

JD överklagade denna dom till Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj), som är hänskjutande domstol.

25

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida begreppet överträdelse av kriterierna för stödberättigande i artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 omfattar en situation i vilken ett arrendeavtal, som var giltigt vid tidpunkten för prövningen av villkoren för stödberättigande, har ogiltigförklarats med retroaktiv verkan av skäl som inte kan läggas stödmottagaren till last. Den hänskjutande domstolen anser att denna fråga ska besvaras nekande, eftersom stödmottagaren i praktiken iakttog kriterierna för stödberättigande vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan, och detta fram till den dag då avtalet ogiltigförklarades, och inte kan klandras för någon annan oegentlighet, i synnerhet inte vad gäller nyttjandet av marken. Ogiltigförklaringen av nämnda avtal ska således beaktas för att bedöma om nyttjanderätt till jordbruksmarken kvarstår från och med tidpunkten för ogiltigförklaringen.

26

Den hänskjutande domstolen har tillagt att för det fall EU-domstolen skulle finna att en ogiltigförklaring med retroaktiv verkan, i enlighet med nationell lagstiftning, av ett arrendeavtal som var giltigt vid tidpunkten för prövningen av villkoren för berättigande till unionsstöd utgör en situation i vilken stödmottagaren inte uppfyller dessa villkor, oberoende av vid vilken tidpunkt avtalet ogiltigförklarades, vill den få klarhet i huruvida det är möjligt att tillämpa proportionalitetsprincipen på indragningen av stödet.

27

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

Det ska inledningsvis erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF så ankommer det på EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen ska nämligen tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt (se dom av den 18 mars 1993, Viessmann, C‑280/91, EU:C:1993:103, punkt 17, och dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 31).

29

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarlagt i vilken mån den behöriga nationella myndigheten kan anse att ett stöd som beviljats en jordbrukare inte uppfyller kriterierna för stödberättigande i en situation i vilken ett arrendeavtal, som har ingetts till stöd för stödansökan i syfte att, i enlighet med nationell lagstiftning, visa att jordbrukaren förfogar över jordbruksarealen, och som var giltigt vid tidpunkten för prövningen av ansökan, senare ogiltigförklaras, med retroaktiv verkan, på grund av en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren. Det framgår närmare bestämt av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den behöriga nationella myndigheten, i en sådan situation, kan anse att jordbrukaren inte uppfyller kriterierna för stödberättigande oberoende av när avtalet ogiltigförklaras.

30

I den mån den första frågan avser artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013 ska det påpekas att det i det första stycket i denna bestämmelse anges att om det upptäcks att en stödmottagare inte uppfyller kriterierna för att få stöd, eller inte fullgör de åtaganden eller andra förpliktelser som följer med villkoren för att få stöd eller bistånd som anges i sektorslagstiftningen inom jordbruket, ska stödet inte betalas ut eller helt eller delvis dras in.

31

Det första stycket i nämnda artikel 63.1 rör de rättsliga följderna av att kriterierna för stödberättigande, åtaganden och andra skyldigheter inte uppfylls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Baramlay, C‑6/23, EU:C:2024:294, punkt 67). I denna bestämmelse definieras däremot inte dessa kriterier, vilka varierar beroende på vilken stödordning som berörs.

32

Eftersom det framgår av begäran om förhandsavgörande att den stödansökan som är aktuell i det nationella målet särskilt avser systemet för enhetlig arealersättning, konstaterar domstolen att inte bara bestämmelserna i förordning nr 1306/2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken, utan även bestämmelserna i förordning nr 1307/2013 om direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken, är relevanta vid bedömningen av om en mottagare av stöd enligt detta system uppfyller kriterierna för stödberättigande.

33

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 1306/2013 och förordning nr 1307/2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten bedömer att en ansökan om enhetlig arealersättning inte längre kan godtas, enbart på grund av att arrendeavtalet avseende den jordbruksareal som avses i ansökan, vilket har ingetts till stöd för stödansökan i syfte att, i enlighet med nationell lagstiftning, visa att jordbrukaren förfogar över jordbruksarealen, och vilket var giltigt vid tidpunkten för prövningen av ansökan, vid en senare tidpunkt har ogiltigförklarats, med retroaktiv verkan, på grund av en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren, oberoende av vid vilken tidpunkt avtalet ogiltigförklarades.

34

Enligt artikel 36.1 i förordning nr 1307/2013 kunde de medlemsstater som 2014 tillämpade det system för enhetlig arealersättning som föreskrivs i avdelning V kapitel 2 i förordning nr 73/2009, på de villkor som anges i den förstnämnda förordningen, besluta att fortsätta att tillämpa detta system till och med den 31 december 2020.

35

Systemet för enhetlig arealersättning är ett frikopplat stödsystem, det vill säga ett stödsystem som är oberoende av jordbruksproduktionen. Det ger direkt inkomststöd, vars syfte är att säkerställa en skälig levnadsstandard för de jordbrukare som faktiskt bedriver jordbruksverksamhet och som följaktligen faktiskt förfogar över en jordbruksareal på vilken verksamheten bedrivs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 52)

36

Enligt artikel 36.2 i förordning nr 1307/2013 ska den enhetliga arealersättningen beviljas på årsbasis för varje stödberättigande hektar som jordbrukaren har deklarerat i enlighet med artikel 72.1 första stycket a i förordning (EU) nr 1306/2013.

37

För det första förutsätter rätten till enhetlig arealersättning att den areal som jordbrukaren deklarerat uppfyller definitionen av begreppet stödberättigande hektar, i den mening som avses i artikel 32.2 i förordning nr 1307/2013. Detta begrepp omfattar all jordbruksareal på vilken jordbruksverksamhet bedrivs och som är knuten till ett jordbruksföretag (dom av den 4 juli 2024, Asoprovac, C‑708/22, EU:C:2024:573, punkt 18). Enligt artikel 32.4 i denna förordning ska den deklarerade arealen endast anses vara stödberättigande hektar om den är förenlig med definitionen av stödberättigande hektar under hela kalenderåret, utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter.

38

För det andra är rätten till enhetlig arealersättning även underkastad villkoret i artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013, enligt vilket jordbrukaren, utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter, ska förfoga över de hektar som deklarerats vid ett datum som fastställs av medlemsstaten, dock senast det datum som i medlemsstaten fastställts för ändring av den stödansökan som avses i artikel 72.1 i förordning nr 1306/2013.

39

För att fastställa huruvida en jordbrukare ”förfogar över” en areal, i den mening som avses i artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013, kräver denna förordning, enligt rättspraxis, inte att jordbrukaren företer en formell rättslig handling för att styrka sin ”nyttjanderätt” till den aktuella arealen, eftersom det i detta avseende är tillräckligt att kunna visa att arealen faktiskt används och att jordbrukaren har en tillräcklig självständighet för att kunna bedriva sin jordbruksverksamhet på den aktuella arealen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos,C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 53).

40

För det tredje ska det erinras om att enligt artikel 60 i förordning nr 1306/2013 ska, utan att det påverkar tillämpningen av specifika bestämmelser, inga förmåner som föreskrivs i sektorslagstiftningen inom jordbruket beviljas fysiska eller juridiska personer för vilka det konstaterats att de förutsättningar som krävs för att få sådana förmåner har skapats på ett konstlat sätt, i strid med målen för den lagstiftningen.

41

Domstolen har redan slagit fast att det, för att det ska kunna fastställas att den potentiella stödmottagaren har missbrukat ett stöd, krävs dels att vissa objektiva förhållanden föreligger varav det framgår att målsättningen med den berörda unionsbestämmelsen inte har uppnåtts, trots att de villkor som uppställs i dessa bestämmelser formellt sett har uppfyllts, dels ett subjektivt rekvisit bestående i en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna, genom att på ett konstlat sätt skapa de förutsättningar som krävs för att erhålla en sådan förmån (dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑176/20, EU:C:2022:274, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

42

I en situation i vilken arrendeavtalet för den jordbruksareal som jordbrukaren deklarerat inom ramen för en ansökan om enhetlig arealersättning, vilket var giltigt vid tidpunkten för ansökan, senare har ogiltigförklarats med retroaktiv verkan på grund av en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren, kan den behöriga nationella myndigheten inte enbart på denna grund anse att de kriterier som föreskrivs i artikel 32.2 och 32.4 samt i artikel 36.5 i förordning nr 1307/2013 inte är uppfyllda, oberoende av vid vilket datum avtalet ogiltigförklarades.

43

För det fall arrendeavtalet ogiltigförklaras efter utgången av det kalenderår för vilket enhetlig arealersättning begärs, är dessa kriterier nämligen i princip uppfyllda. Denna ogiltigförklaring av arrendeavtalet för jordbruksarealen, trots dess retroaktiva karaktär, gör det varken möjligt att fastställa att de deklarerade hektaren inte motsvarade definitionen av stödberättigande hektar under hela det aktuella kalenderåret, i enlighet med artikel 32.2 och 32.4 i förordning nr 1307/2013, eller att jordbruksarealen faktiskt inte stod till jordbrukarens förfogande vid det datum som fastställts av medlemsstaten med tillämpning av artikel 36.5 i denna förordning. Nämnda ogiltigförklaring kan i synnerhet inte påverka den hänskjutande domstolens konstaterande att jordbrukaren faktiskt använde denna jordbruksareal och hade tillräcklig självständighet för att kunna bedriva sin jordbruksverksamhet vid nämnda datum, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkt 39 ovan.

44

Med hänsyn till att ogiltigförklaringen av arrendeavtalet, i den situation som tas upp i punkt 42 ovan, beror på en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren, kan den hänskjutande domstolen inte heller, enbart på grundval av ogiltigförklaringen, utan att det subjektiva rekvisit som avses i den rättspraxis som tas upp i punkt 41 ovan har styrkts, anse att jordbrukaren på ett konstlat sätt har skapat de villkor som krävs för att erhålla enhetlig arealersättning, i strid med lagstiftningens syfte, eller har försökt att på ett otillbörligt sätt utnyttja annans mark i syfte att kringgå unionsbestämmelserna om systemet för enhetlig arealersättning i den mening som avses i domstolens praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

45

Det ska preciseras att den omständigheten att ogiltigförklaringen av arrendeavtalet för den areal som deklarerats för enhetlig arealersättning beror på att en kommun inte har iakttagit bestämmelserna om offentlig upphandling inte i sig innebär att ansökan om stöd som ingetts till den behöriga nationella myndigheten inte kan beviljas. Till skillnad från andra stöd- och bidragsystem inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken finns det nämligen ingen unionsrättslig bestämmelse enligt vilken beviljandet av enhetlig arealersättning kräver att dessa regler tillämpas. Även om det andra stycket i artikel 63.1 i förordning nr 1306/2013, i likhet med det första stycket, preciserar vilka följderna blir om kriterierna för att få stöd inte uppfylls eller de åtaganden eller andra förpliktelser som följer med villkoren för att få stöd eller bistånd inte fullgörs, när denna underlåtenhet avser nationella bestämmelser eller unionsbestämmelser om offentlig upphandling, har denna artikel varken till syfte eller verkan att uppställa ett generellt villkor som innebär att stöd som omfattas av systemet för enhetlig arealersättning måste uppfylla dessa bestämmelser.

46

Enligt artikel 72.1 första stycket c i förordning nr 1306/2013 och artikel 14.1 i genomförandeförordning nr 809/2014 har medlemsstaterna emellertid ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de styrkande handlingar och den bevisning som ska krävas av den som ansöker om stöd med avseende på de arealer som ansökan avser (se, analogt, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 60).

47

Enligt artikel 58.1 c i förordning nr 1306/2013 har medlemsstaterna dessutom ett utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av de nationella åtgärder som de anser nödvändiga för att på ett effektivt sätt förhindra och beivra oegentligheter och bedrägeri (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 62).

48

Medlemsstaternas utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning angående vilken bevisning som ska ges in till stöd för en stödansökan är underkastat vissa inskränkningar, bland annat beträffande möjligheten att ålägga en stödsökande att ge in en giltig juridisk handling som styrker dennes rätt att använda de arealer som är föremål för ansökan. Den nationella lagstiftning som genomför detta utrymme för skönsmässig bedömning måste i detta sammanhang iaktta de mål som eftersträvas med unionslagstiftningen på området för direktstöd till jordbrukare och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen. Denna princip innebär att de medel som genomförs genom en bestämmelse måste vara ägnade att uppnå det eftersträvade målet och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 63).

49

Förordning nr 1307/2013 utgör således inte hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det för att beviljas stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning krävs att sökanden styrker att vederbörande har en ”nyttjanderätt” till den jordbruksareal som ansökan avser, förutsatt att de mål som eftersträvas med den berörda unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, iakttas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 68).

50

Det framgår av den rumänska regeringens skriftliga yttrande, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att rumänsk lagstiftning, närmare bestämt i artikel 8.1 n i undantagsförordning nr 3/2015, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskriver att jordbrukare som ansöker om stöd enligt systemet för enhetlig arealersättning är skyldiga att styrka att jordbruksarealen står till deras förfogande. Av samma yttrande framgår att, enligt dekret nr 619/2015, ingår en kopia som överensstämmer med avtalet om arrende av jordbruksarealen som ingåtts mellan jordbrukaren och en kommun bland de handlingar som styrker att jordbrukaren förfogar över den deklarerade stödberättigande arealen.

51

Framläggande av bevis för att jordbrukaren förfogar över jordbruksarealen, som föreskrivs i rumänsk rätt, utgör, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, ett kriterium för stödberättigande i den mening som avses i artikel 63.1 första stycket i förordning nr 1306/2013, eftersom detta framläggande motsvarar ett krav som måste vara uppfyllt för att en stödansökan ska vara giltig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Baramlay, C‑6/23, EU:C:2024:294, punkt 66).

52

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den administrativa praxis som är aktuell i det nationella målet är förenlig med de mål som eftersträvas med unionsrätten i fråga om direkt ekonomiskt stöd till jordbrukare och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen, är EU-domstolen enligt fast rättspraxis behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida sådan praxis är förenlig med unionsrätten för att avgöra det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

53

Den behöriga administrativa myndighetens praxis, enligt vilken en ansökan om enhetlig arealersättning, under sådana omständigheter som de i det nationella målet, inte kan godtas för det fall arrendeavtalet avseende jordbruksarealen ogiltigförklaras, oberoende av tidpunkten för ogiltigförklaringen, är emellertid inte ägnad att säkerställa förverkligandet av målet med den lagstiftning som det erinras om i punkt 35 ovan, nämligen att tillförsäkra jordbrukarna en skälig levnadsstandard när de faktiskt bedriver jordbruksverksamhet och följaktligen faktiskt förfogar över en jordbruksareal på vilken verksamheten bedrivs.

54

För det fall arrendeavtalet ogiltigförklaras efter utgången av det kalenderår för vilket den enhetliga arealersättningen begärs är nämligen kriterierna för stödberättigande i unionsrätten i princip uppfyllda, vilket domstolen konstaterar i punkt 43 ovan. Till skillnad från en situation i vilken jordbrukaren inte kan uppvisa en handling som styrker att han eller hon innehar en ”nyttjanderätt” till jordbruksarealen, som är giltig vid tidpunkten för ansökan om enhetlig arealersättning, kan en situation i vilken det arrendeavtal som är avsett att styrka denna ”nyttjanderätt” ogiltigförklaras efter utgången av det aktuella kalenderåret på grund av en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren, inte, mot bakgrund av skälet för ogiltigförklaringen, visa att jordbrukaren försöker utnyttja annans mark på ett otillbörligt sätt i syfte att kringgå lagstiftningen i den mening som avses i domstolens praxis (se dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

55

Om ansökan om enhetlig arealersättning i ett sådant fall inte anses uppfylla det kriterium för stödberättigande som föreskrivs i nationell rätt innebär detta att jordbrukaren, i strid med lagstiftningens syfte, berövas direkt inkomststöd, trots att hon, enligt den hänskjutande domstolens förklaringar, faktiskt har bedrivit jordbruksverksamhet och följaktligen faktiskt har förfogat över en jordbruksareal på vilken verksamheten bedrevs.

56

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 1306/2013 och förordning nr 1307/2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten bedömer att en ansökan om enhetlig arealersättning inte längre kan godtas, enbart på grund av att arrendeavtalet avseende den jordbruksareal som avses i ansökan, vilket har ingetts till stöd för stödansökan i syfte att, i enlighet med nationell lagstiftning, visa att jordbrukaren förfogar över jordbruksarealen, och vilket var giltigt vid tidpunkten för prövningen av ansökan, vid en senare tidpunkt har ogiltigförklarats, med retroaktiv verkan, på grund av en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren, oberoende av vid vilken tidpunkt avtalet ogiltigförklarades.

57

Det framgår av beslutet om hänskjutande att den andra frågan endast har ställts för det fall den första frågan besvaras jakande. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan.

58

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 av den 13 december 2017, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) 73/2009,

ska tolkas så,

att de utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten bedömer att en ansökan om enhetlig arealersättning inte längre kan godtas enbart på grund av att arrendeavtalet avseende den jordbruksareal som avses i ansökan, vilket har ingetts till stöd för stödansökan i syfte att, i enlighet med nationell lagstiftning, visa att jordbrukaren förfogar över jordbruksarealen, och vilket var giltigt vid tidpunkten för prövningen av ansökan, vid en senare tidpunkt har ogiltigförklarats, med retroaktiv verkan, på grund av en oegentlighet i förfarandet för tilldelning av detta avtal som inte kan tillskrivas jordbrukaren, oberoende av vid vilken tidpunkt avtalet ogiltigförklarades.