Mål C‑371/24 [Comdribus] ( i )
HW
(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Paris)
Domstolens dom (femte avdelningen) av den 19 mars 2026
”Begäran om förhandsavgörande – Skydd för fysiska personer i samband med behandling av personuppgifter för att förebygga brott – Direktiv (EU) 2016/680 – Artikel 10 – Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter – Insamling av biometriska uppgifter – Upptagning av fingeravtryck och fotografier – Person som är skäligen misstänkt för brott eller försök till brott – Krav på absolut nödvändighet – Bedömningsutrymme – Motiveringsskyldighet – Den misstänkte vägrar att medverka till att hans eller hennes biometriska uppgifter tas upp – Nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att lagföra och döma en person för ett särskilt brott som består i att personen har vägrat att medverka till att hans eller hennes biometriska uppgifter tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd”
Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter i samband med straffrättsliga förfaranden – Direktiv 2016/680 – Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter – Nationell lagstiftning som föreskriver en systematisk insamling av biometriska uppgifter från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott – Otillåten – Undantag – Räckvidd
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 8; Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/680, artiklarna 1.1, 3 leden 2 och 13 samt 4.1 a–c, 8 och 10)
(se punkterna 23–44 och 51–54 samt punkt 1 i domslutet)
Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter i samband med straffrättsliga förfaranden – Direktiv 2016/680 – Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter – Nationell lagstiftning som inte föreskriver en skyldighet för den behöriga myndigheten att motivera varför det är absolut nödvändigt att samla in biometriska uppgifter från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott – Otillåten
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/680, artiklarna 3 leden 7, 8, 4.1 a–c och 4.4 samt 10 och 54)
(se punkterna 65–75 samt punkt 2 i domslutet)
Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter i samband med straffrättsliga förfaranden – Direktiv 2016/680 – Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter – Nationell lagstiftning som gör det möjligt att lagföra och döma en person för ett brott, som består i att personen har vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd – Tillåten – Villkor – Upptagningen av biometriska underlag ska uppfylla kravet på absolut nödvändighet och den straffrättsliga påföljd som döms ut ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.3; Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/680, artiklarna 1.1, 2.1, 4.1 a–c, 8 och 10)
(se punkterna 82–91 samt punkt 3 i domslutet)
Resumé
Med anledning av en begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) uttalar sig EU-domstolen om räckvidden av begreppet ”absolut nödvändigt”, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680 ( 1 ), som reglerar insamlingen av känsliga personuppgifter, såsom biometriska uppgifter, på det straffrättsliga området.
I maj 2020 genomförde en grupp klimataktivister en protestaktion i Paris. Ordningsmakten ingrep för att skingra aktivisterna och grep flera personer, däribland HW, som skäligen misstänkta för brott, nämligen anordnande av allmän sammankomst utan tillstånd. HW förhördes av polis efter gripandet och vägrade då att lämna fingeravtryck eller låta sig fotograferas, trots att polisen informerat honom om att hans vägran att medverka till dessa åtgärder utgjorde ett brott. I september 2021 frikände Tribunal correctionnel de Paris (Brottmålsdomstolen i Paris) HW från åtalet för anordnande av allmän sammankomst utan tillstånd. Vad gällde brottet vägran att medverka till upptagning av biometriska underlag (finger- och handavtryck eller fotografier) i registreringssyfte fann den däremot att åtalet var styrkt och dömde honom därför till böter på 300 euro. HW och åklagarmyndigheten överklagade domen till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), som beslutade att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.
Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande konstaterat att EU-domstolen ännu inte har uttalat sig om frågan huruvida kravet på absolut nödvändighet i direktiv 2016/680 utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att upptagning av biometriska uppgifter sker systematiskt i samtliga fall där en person inom ramen för en utredning är skäligen misstänkt för brott eller försök till brott, utan att en förundersökning behöver ha inletts, eller om frågan huruvida nämnda krav utgör hinder för att en person kan lagföras och dömas för att ha vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att det råder oklarhet kring frågan huruvida kravet på fullgod motivering av bedömningen att det är absolut nödvändigt att samla in biometriska uppgifter från en person är uppfyllt ska avgöras av den behöriga myndigheten eller av domstol i samband med en laglighetsprövning av den behöriga myndighetens beslut om denna åtgärd.
EU-domstolens bedömning
I sin dom slår EU-domstolen inledningsvis fast att direktiv 2016/680 utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en systematisk insamling av biometriska uppgifter från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott, såvida det inte framgår dels att ändamålen med denna uppgiftsinsamling definieras på ett lämpligt och tillräckligt precist sätt i nationell rätt, dels att den behöriga myndigheten är skyldig att i varje enskilt fall göra en bedömning av huruvida denna åtgärd är absolut nödvändig för de angivna ändamålen.
I detta avseende anför EU-domstolen följande i domskälen. Den insamling av biometriska uppgifter som är tillåten enligt den i målet aktuella nationella lagstiftningen avser samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott. Enbart det faktum att det finns sådana misstankar mot en person kan dock inte anses utgöra en omständighet som i sig kan läggas till grund för en presumtion om att insamlingen uppfyller kravet på absolut nödvändighet utifrån den misstänktes rätt till respekt för privatlivet och till personuppgiftsskydd. ( 2 ) Det kan nämligen inte uteslutas att det i vissa fall, trots att det finns skälig misstanke om brott eller försök till brott, inte kommer att finnas något konkret behov av insamling av biometriska uppgifter. Vad gäller frågan om en sådan uppgiftsinsamling är absolut nödvändig måste det dessutom alltid göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter.
Om den aktuella nationella lagstiftningen innebär att samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott systematiskt ska bli föremål för upptagning av biometriska uppgifter, utan att det anges någon skyldighet för polisen att i varje enskilt fall göra en bedömning av huruvida denna åtgärd är absolut nödvändig, måste den anses vara i strid med artikel 10 i direktiv 2016/680. En sådan lagstiftning skulle nämligen få till följd att det på ett urskillningslöst och generaliserat sätt samlas in biometriska uppgifter från nämnda personer. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den i målet aktuella lagstiftningen medför en sådan automatisk skyldighet för polisen och huruvida dess praktiska tillämpning inte leder till en systematisk insamling av biometriska uppgifter.
Därefter slår EU-domstolen fast att direktiv 2016/680 utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver en skyldighet för den behöriga myndigheten att i varje enskilt fall på ett fullgott sätt motivera varför det är absolut nödvändigt att samla in biometriska uppgifter.
I detta avseende anför EU-domstolen följande i domskälen. En sådan motivering från den behöriga myndigheten krävs för att den misstänkte ska kunna få sin rätt till en effektiv domstolsprövning tillgodosedd. ( 3 ) En sådan motivering kan vara kortfattad, förutsatt att den är tillräckligt tydlig. En ytterligare omständighet som talar för att den behöriga myndigheten har en sådan motiveringsskyldighet är att detta gör det möjligt att vid en eventuell domstolsprövning kontrollera åtgärdens laglighet. Denna bedömning vinner dessutom stöd av bestämmelserna i direktiv 2016/680. Den omständigheten att den behöriga myndigheten inte har en skyldighet att motivera varför en insamling av biometriska uppgifter är absolut nödvändig kan således inte i något fall avhjälpas genom en domstolsprövning av lagligheten av myndighetens beslut om denna åtgärd. En motiveringsskyldighet av nu angivet slag kan inte heller anses utgöra en orimlig börda för den behöriga myndigheten.
Slutligen slår EU-domstolen fast att direktiv 2016/680 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att lagföra och döma en person för ett brott, som består i att personen har vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd. Detta gäller dock under förutsättning att upptagningen av biometriska underlag uppfyller kravet på absolut nödvändighet och att den straffrättsliga påföljd som döms ut för nämnda brott är förenlig med proportionalitetsprincipen.
I detta avseende anför EU-domstolen följande i domskälen. Tillämpningsområdet för direktiv 2016/680 omfattar ett försök från den behöriga myndighetens sida att behandla personuppgifter, såsom det som görs när den berörda personen vägrar att medverka till att biometriska underlag tas upp för straffrättsliga ändamål. Detta innebär att en straffrättslig påföljd som ådöms en person för en sådan vägran endast kan anses vara laglig om den insamling av biometriska uppgifter som den behöriga myndigheten avsett att göra uppfyller kraven i direktivet. En sådan påföljd kan således endast dömas ut om den avsedda insamlingen uppfyller kravet på absolut nödvändighet, vilket är en fråga som ska bedömas mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter som förelåg vid den aktuella tidpunkten. Den omständigheten att den berörda personen inte lagförs eller döms för det brott som föranlett beslutet om upptagning av biometriska underlag är inte i sig är avgörande för bedömningen av huruvida kravet på absolut nödvändighet är uppfyllt.
EU-rättens tillämpningsområde omfattar en straffrättslig påföljd för ett brott bestående i att vägra att medverka till att biometriska uppgifter tas upp. En sådan påföljd måste således vara förenlig med proportionalitetsprincipen, Denna princip medför ett krav på att straffets stränghet ska stå i proportion till brottets allvar och på att påföljdsbestämningen ska ske utifrån en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall, däribland den misstänktes beteende och personliga förhållanden samt dennes tidigare brottslighet och allvaret i det brott som föranlett beslutet om upptagning av biometriska underlag.
( i ) Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF av den 27 april 2016 (EUT L 119, 2016, s. 89).
( 2 ) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 7 och 8.
( 3 ) Artikel 47 i dataskyddsförordningen och artikel 54 i direktiv 2016/680.