Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)

den 27 november 2025 (*)

” Begäran om förhandsavgörande – Fri rörlighet för arbetstagare – Artikel 45 FEUF – Förordning (EU) nr 492/2011 – Artikel 7.1 – Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78/EG – Förbud mot åldersdiskriminering – Lönesystem för tjänstemän – Nationell lagstiftning enligt vilken tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts i en annan medlemsstat inte beaktas – Undantag till följd av ett beslut att befordra tjänstemannen vilket omfattas av myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Befordran förutsätter att ett visst antal tjänsteår fullgjorts – Nationell lagstiftning enligt vilken tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts i den berörda medlemsstaten inte beaktas ”

I mål C‑356/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landesverwaltungsgericht Kärnten (Regionala förvaltningsdomstolen i Kärnten, Österrike) genom beslut av den 16 maj 2024, som inkom till domstolen den 16 maj 2024, i målet

A.B.

mot

Kärntner Landesregierung,

meddelar

DOMSTOLEN (tionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer, avdelningsordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún (referent) samt domaren D. Gratsias,

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Österrikes regering, genom A. Posch och J. Schmoll, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 45 FEUF, artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1), artiklarna 1, 2 och 6 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16) samt artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan A.B. och Kärntner Landesregierung (regeringen i delstaten Kärnten, Österrike) angående den sistnämndas underlåtenhet att beakta vissa tidigare perioder av yrkesverksamhet som A.B. fullgjort såväl i Österrike som i utlandet, vid fastställandet av A.B:s tjänstgöringstid i löneskalan för tjänstemän.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 Direktiv 2000/78

3        I artikel 1 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

4        Artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, har följande lydelse:

”1.      I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.      Enligt punkt 1 skall

a)      direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b)      indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte

i)      bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, …

…”

5        Artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskriver följande i punkt 1 c:

”Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

c)      Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner”.

6        I artikel 6 i samma direktiv, med rubriken ”Befogad särbehandling på grund av ålder”, föreskrivs följande:

”1.      Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte skall utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

…

2.      Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att följande inte utgör diskriminering på grund av ålder: fastställande av åldersgräns för att, när det gäller företags- och yrkesbaserade system för social trygghet, komma i fråga för pensions- eller invaliditetsförmåner, inbegripet fastställande av olika åldersgränser för arbetstagare eller grupper eller kategorier av arbetstagare och för tillämpningen inom ramen för dessa system av ålderskriterier för försäkringstekniska beräkningar, under förutsättning att detta inte leder till diskriminering på grund av kön.”

 Förordning nr 492/2011

7        I artikel 7.1 i förordning nr 492/2011 föreskrivs följande:

”En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om arbetstagaren skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.”

 Österrikisk rätt

8        I 143 § i Kärntner Dienstrechtsgesetz (delstaten Kärntens lag om tjänsteföreskrifter) från år 1994 (LGBl. nr 71/1994), i dess lydelse enligt delstaten Kärntens lag nr 81 av den 21 oktober 2021 (LGBl. nr 81/2021) (nedan kallad K-DRG), med rubriken ”Uppflyttning i löneklass”, föreskrivs följande:

”1)       För uppflyttning i löneklass är referensdagen för uppflyttning i löneklass avgörande. Såvitt ingenting annat föreskrivs nedan är den tidsperiod som krävs för uppflyttning till den andra löneklassen i lönegrad III fem år, annars två år.

2)       Uppflyttningen i löneklass äger rum den 1 januari eller den 1 juli efter två- eller femårsperiodens slut (uppflyttningstidpunkt), om uppflyttningen inte senareläggs eller skjuts upp denna dag. Två- eller femårsperioden ska också anses ha fullgjorts vid uppflyttningstidpunkten om den löper ut före den 31 mars respektive den 30 september samma år.

…”

9        I 145 § i K-DRG, med rubriken ”Referensdag för uppflyttning i löneklass”, föreskrivs följande:

”1)       Med förbehåll för de begränsningar som anges i styckena 4–8, ska referensdagen för uppflyttning i löneklass beräknas genom att bakåt i tiden från anställningsdagen beakta tidsperioder efter den 30 juni det år som vederbörande fullgjort eller borde ha fullgjort nio skolår efter att ha påbörjat grundskolan.

1.       De tidsperioder som räknas upp i stycke 2 ska beaktas i sin helhet.

2.       Andra perioder

a)      som uppfyller kriterierna i stycke 3 ska beaktas i sin helhet,

b)      som inte uppfyller kriterierna i stycke 3

aa)       ska beaktas i sin helhet, dock högst tre år och

bb)       ska beaktas till hälften för ytterligare tre år.

…

11)       De perioder som avses i stycke 2 och stycke 1 punkt 2 under vilka tjänstemannen har utövat yrkesverksamhet som, med beaktande av de uppgifter som utfördes när tjänsten tillträddes, omfattade likvärdiga uppgifter som gav likvärdig arbetslivserfarenhet, ska beaktas i sin helhet om dessa perioder har fullgjorts utanför Österrike

1.       i en stat som är part i avtalet om [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3)] eller i en av Europeiska unionens medlemsstater, eller

2.      i en stat vars medborgare har samma rättigheter som österrikiska medborgare vad gäller tillträde till ett yrke, eller

3.      vid ett av Europeiska unionens organ eller ett annat mellanstatligt organ som Österrike är medlem i.

…”

10      I 181 § K-DRG, med rubriken ”Befordran”, föreskrivs följande:

”1)       Befordran sker när en tjänsteman som tillhör den allmänna förvaltningen utnämns till tjänsteman i närmast högre lönegrad i sin anställningsgrupp.

…

3)       Om lönen i den lägsta löneklassen i den nya lönegrad som föreskrivs för en tjänstemans tjänstekategori är lägre än tjänstemannens tidigare lön, ska tjänstemannen omfattas av den löneklass som motsvarar den tidigare lönen, men om ingen sådan lön föreskrivs, ska tjänstemannen omfattas av den löneklass som motsvarar den närmast högre lönen.

4)       Efter befordran ska tjänstemannen flyttas upp i löneklass vid den tidpunkt då denne, enligt stycke 3, i den tidigare lönegraden uppfyller kraven för att flyttas upp till den närmast högre löneklassen i den nya lönegraden, dock senast efter två år. En period i den högsta löneklassen i en lönegrad tillgodoräknas med upp till fyra år. Med avvikelse från detta ska, i de fall i vilka det för befordran till en högre löneklass krävs att en period på två år fullgörs i den högsta löneklassen i den lägsta lönegraden, den tid som fullgjorts i den högsta löneklassen i denna lönegrad tillgodoräknas med upp till fyra år, såvida den överstiger den tid som måste fullgöras i denna löneklass. 143 och 144 §§ ska tillämpas i relevanta delar.

…”

11      I 305 § K-DRG, med rubriken ”Enskilda bestämmelsers tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”…

2)       Den referensdag som ska tas i beaktande vid fastställandet av uppflyttningen i löneklass och den placering i löneklass som följer härav i enlighet med 143 och 145 §§ i denna lag i dess lydelse enligt [delstaten Kärntens lag nr 60 av den 13 juni 2019] ska utan dröjsmål räknas om automatiskt och endast om den befintliga placeringen i löneklass bestäms av referensdagen. …

…

4)       …

1.      På personer för vilka ett nytt referensdatum inte ska fastställas i enlighet med stycke 2 ska 143 och 145 §§ i denna lag fortsätta att tillämpas i deras lydelse av den 31 december 2003. Om deras referensdag för uppflyttning i löneklass har fastställts enligt 145 § i denna lag i dess lydelse av den 30 september 1995, ska [143 och 145 §§ i denna lag] fortsätta att tillämpas i deras lydelse av den 30 september 1995,

…”

12      Artikel VI.7 i Gesetz, mit dem das Kärntner Dienstrechtsgesetz 1994 (20. K‑DRG-Novelle), das Kärntner Landesvertragsbedienstetengesetz 1994 (17. Kärntner Landesvertragsbedienstetengesetz-Novelle), das Kärntner Gemeindebedienstetengesetz, das Kärntner Stadtbeamtengesetz 1993 und das Kärntner Gemeindevertragsbedienstetengesetz geändert werden (lag om ändring av delstaten Kärntens lag om tjänsteföreskrifter från 1994 (20:e ändringen av delstaten Kärntens lag om tjänsteföreskrifter), delstaten Kärntens lag om kontraktsanställda från 1994 (17:e ändringen av delstaten Kärntens lag om kontraktsanställda), delstaten Kärntens lag om kommunalanställda, delstaten Kärntens om kommunala tjänstemän från 1993 och delstaten Kärntens lag om kommunala kontraktsanställda), av den 7 juli 2011 (LGBl. Nr 82/2011) (nedan kallad lag nr 82/2011) har följande lydelse:

7)       Den referensdag som ska tas i beaktande vid fastställandet av uppflyttningen i löneklass och den placering i löneklass som följer härav i enlighet med 143 och 145 §§ K-DRG, i deras lydelse enligt artikel I, eller 41 och 42 §§ i delstaten Kärntens lag om kontraktsanställda, i deras lydelse enligt artikel II, får endast räknas om efter ansökan och endast om den befintliga placeringen i löneklass bestäms av referensdagen för uppflyttning i löneklass …”

13      Artikel VIII.3 i Gesetz, mit dem das Kärntner Dienstrechtsgesetz 1994 (39. K‑DRG-Novelle), das Kärntner Landesvertragsbedienstetengesetz 1994 (32. K‑LVBG-Novelle), das Kärntner Gemeindebedienstetengesetz, das Kärntner Gemeindevertragsbedienstetengesetz, das Kärntner Stadtbeamtengesetz 1993, das Kärntner Pensionsgesetz 2010 und das Kärntner Landes-Personalvertretungsgesetz geändert werden (lag om ändring av delstaten Kärntens lag om tjänsteföreskrifter från år 1994 (39:e ändringen av K-DRG), delstaten Kärntens lag om kontraktsanställda från 1994 (32:e ändringen av K-LVBG), delstaten Kärntens lag om kommunalanställda, delstaten Kärntens lag om kommunala kontraktsanställda, delstaten Kärntens lag om kommunala tjänstemän från 1993, delstaten Kärntens lag om pensioner från 2010 och delstaten Kärntens lag om personalrepresentation) av den 21 oktober 2021 (LGBl. nr 81/2021) (nedan kallad lag nr 81/2021) har följande lydelse:

”Om en delstats- eller kommunalanställd kan styrka tidigare perioder av yrkesverksamhet i den mening som avses i 145 § 11 och 12 i [delstaten Kärntens lag om kontraktsanställda], i dess lydelse enligt artikel I i denna lag eller 41 § 12 och 13 i delstaten Kärntens lag om tjänsteföreskrifter, i dess lydelse enligt artikel II i denna lag, vilka ännu inte till fullo har beaktats vid fastställandet av referensdatumet för uppflyttning i löneklass enligt en annan bestämmelse och som hädanefter ska beaktas till fullo enligt denna lag, ska referensdatumet för uppflyttning i löneklass på begäran förbättras i enlighet härmed.”

14      I Beschluss der Kärntner Landesregierung zur Festlegung von Richtlinien für die Vorrückung, Zeitvorrückung und Beförderung der Beamten des Landes Kärnten (LAD-PW-22/1‑98) (beslut av regeringen i delstaten Kärnten om fastställande av riktlinjer för uppflyttning i löneklass, uppflyttning i löneklass efter viss tjänstgöringstid och befordran av tjänstemän i delstaten Kärnten (LAD-PW-22/1‑98)) av den 20 oktober 1998 föreskrivs bland annat följande:

”Befordran av delstatens tjänstemän omfattas av delstatsregeringens utrymme för skönsmässig bedömning.

Endast tjänstemän som uppfyller nedanstående villkor och vilkas prestationer och färdigheter i tjänsten samt agerande i och utanför tjänsten motiverar en befordran kan komma i fråga härför, varvid tjänsteplanen och klassificeringsplanen för tjänster ska beaktas.

Tidsmässiga villkor:

Dessa år ska beräknas på grundval av referensdagen för uppflyttning i löneklass.

…”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15      A.B. är österrikisk medborgare och född år 1968. Han började arbeta som kontraktsanställd för delstaten Kärnten (nedan kallad delstaten) den 3 oktober 2005. Innan dess hade han, mellan den 1 oktober 1987 och den 4 april 2003, arbetat för privata arbetsgivare i Österrike och utomlands, innan han anställdes av delstaten på grundval av en tjänstebeskrivning (Dienstzettel) som avsåg perioden 13 oktober 2003–2 oktober 2005.

16      När A.B. tillträdde sin tjänst som kontraktsanställd hos delstaten fastställdes referensdatumet för uppflyttning i löneklass till den 8 september 2001. I enlighet med artikel 41 i delstaten Kärntens lag från 1994 om tjänsteföreskrifter (LGBl. nr 73/1994), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för tjänstetillträdet, beaktades i detta syfte en period på fyra år, 0 månader och 25 dagar, vilket motsvarade den period under vilken A.B. hade fullgjort sin militärtjänstgöring eller varit militär reserv och den tjänsteperiod som han hade fullgjort i delstatens tjänst på grundval av nämnda tjänstebeskrivning, till vilka en period på ett år och sex månader hade lagts till. Den sistnämnda perioden motsvarar den längsta tid som enligt österrikisk rätt fick beaktas med avseende på verksamhetsperioder inom den privata sektorn som inte har någon särskild betydelse för anställningen vid delstatsmyndigheten och som det inte var motiverat att beakta av hänsyn till allmänintresset.

17      Därefter utnämndes A.B. till tjänsteman, med verkan från den 1 januari 2010, på en tjänst i tjänstekategori B, med lönegrad III och löneklass 7, och hans placering i lönesystemet fastställs sedan dess av K-DRG. Referensdatumet för uppflyttning i löneklass enligt 145 § i delstaten Kärntens lag om tjänsteföreskrifter, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för tillsättningen, är också referensdatumet den 8 september 2001.

18      Den 1 juli 2011 befordrades A.B. till den närmast högre löneklassen och förflyttades därefter successivt till högre löneklasser under de följande åren. Den 1 januari 2016 och därefter den 1 januari 2022 befordrades A.B. till den närmast högre lönegraden, det vill säga först till lönegrad V och därefter till lönegrad VI.

19      Den 14 november 2022 begärde A.B., med stöd av lag nr 81/2021, att tidigare perioder under vilka han hade utövat yrkesverksamhet som var likvärdig med den verksamhet som han utövade som offentliganställd tjänsteman, vilka hade fullgjorts i Österrike och utomlands, skulle beaktas och att den löneskillnad som han ansåg sig ha rätt till på denna grund skulle betalas ut i efterhand.

20      Genom beslut av den 20 september 2023 avslog regeringen i delstaten Kärnten denna begäran med stöd av artikel VI.7 i lag nr 82/2011, med hänvisning till att A.B:s placering i lönesystemet inte längre bestämdes av referensdatumet för uppflyttning i löneklass eftersom tillsättningen i lönegrad VI var följden av en befordran.

21      A.B. överklagade detta beslut till Landesverwaltungsgericht Kärnten (Regionala förvaltningsdomstolen i Kärnten, Österrike), som är hänskjutande domstol.

22      Den hänskjutande domstolen har angett att enligt 145 § 11 K-DRG, i dess lydelse enligt lag nr 81/2021, ska tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts utomlands beaktas vid fastställandet av referensdatumet för uppflyttning i löneklass.

23      I likhet med artikel VI.7 i lag nr 82/2011 ger emellertid 305 § 2 K-DRG inte tjänstemän rätt att begära ändring av referensdatumet för uppflyttning i löneklass när de har befordrats, eftersom en befordran får till följd att de omfattas av ett annat löne- och uppflyttningssystem.

24      I detta avseende anser den hänskjutande domstolen, för det första, att artikel 45 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011 utgör hinder för sådana nationella bestämmelser om tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts utomlands, vilka inte har beaktats tidigare vid fastställandet av tjänstgöringstid, inte längre kan beaktas för det fall tjänstemannen befordras, med följden att lönebestämmande tjänstgöringstid inte kan omvärderas, trots att ett sådant beaktande i princip ska ske enligt en annan bestämmelse i K-DRG med allmän giltighet.

25      För det andra har den hänskjutande domstolen, med hänsyn till att en befordran förutsätter att ett visst antal tjänsteår har fullgjorts, dragit slutsatsen att huvudsakligen äldre tjänstemän berörs av denna befordran och följaktligen av den därmed förbundna följden att tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet inte beaktas vid fastställandet av referensdatumet för uppflyttning i löneklass. Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att den österrikiska lagstiftningen i fråga skulle kunna utgöra indirekt diskriminering på grund av ålder.

26      För det tredje har den hänskjutande domstolen angett att även om det i 145 § K‑DRG föreskrivs att tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts utanför Österrike ska beaktas i sin helhet, är detta inte fallet för tidigare perioder av likvärdig verksamhet som fullgjorts inom den privata sektorn i Österrike. Ett sådant undantag är enligt den hänskjutande domstolen oförenligt med artikel 20 i stadgan, i vilken principen om likabehandling stadfästs, samt med artikel 45 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011, i vilka den fria rörligheten för arbetstagare stadfästs.

27      Mot denna bakgrund beslutade Landesverwaltungsgericht Kärnten (Regionala förvaltningsdomstolen i Kärnten) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Ska unionsrätten, särskilt artikel 45 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011, tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken tidigare relevanta perioder av yrkesverksamhet som fullgjorts i ett annat EU-land inte längre beaktas vid fastställandet av referensdagen för uppflyttning i löneklass om tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av ett skönsmässigt beslut (befordran) av arbetsgivaren och inte längre av att tjänstemannen flyttas upp i löneklass i förhållande till tjänstgöringstid och det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att en revidering av referensdagen för uppflyttning i löneklass endast kan ske om den befintliga placeringen i lönesystemet fastställts genom referensdagen för uppflyttning i löneklass?

2)      Ska unionsrätten, särskilt artiklarna 1, 2 och 6 i direktiv 2000/78 jämförda med artikel 21 i stadgan, tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken tidigare relevanta perioder av yrkesverksamhet som fullgjorts i ett annat EU-land inte längre beaktas vid fastställandet av referensdagen för uppflyttning i löneklass om tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av ett skönsmässigt beslut (befordran) av arbetsgivaren och inte längre av att tjänstemannen flyttas upp i löneklass i förhållande till tjänstgöringstid och det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att en revidering av referensdagen för uppflyttning i löneklass endast kan ske om den befintliga placeringen i lönesystemet fastställts genom referensdagen för uppflyttning i löneklass, men sådan befordran enligt arbetsgivarens motsvarande riktlinjer i princip först är möjlig efter 19 och 25 års tjänstgöring (dessa år ska beräknas med utgångspunkt i referensdagen för uppflyttning i löneklass) och följaktligen berör äldre tjänstemän?

3)      Utgör principen om fri rörlighet för arbetstagare som fastställs i artikel 45 FEUF och artikel 20 i stadgan hinder för nationell lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet beaktas i sin helhet vid fastställandet av referensdagen för uppflyttning i löneklass om denna yrkesverksamhet har utövats utanför Österrike (i en stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en EU-medlemsstat, i en stat vars medborgare har samma rättigheter som österrikiska medborgare att få tillträde till ett yrke, eller i ett av Europeiska unionens organ eller i ett mellanstatligt organ som Republiken Österrike är medlem i), samtidigt som likvärdig yrkesverksamhet inom den privata sektorn, som utövats i Österrike, inte beaktas?”

 Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och huruvida domstolen är behörig

28      Den österrikiska regeringen har hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

29      För det första avser den hänskjutande domstolens överväganden och förklaringar avseende den första och den andra frågan 305 § K-DRG, vilken emellertid inte är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet. Svaret på dessa två frågor är således inte nödvändigt för att avgöra målet. För det andra saknar den första och den tredje frågan relevans för utgången i det nationella målet, eftersom de avser tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på den fria rörligheten för arbetstagare. Vad särskilt gäller den första frågan har den österrikiska regeringen gjort gällande att de perioder av yrkesverksamhet som klaganden i det nationella målet fullgjort utanför Österrike fullgjordes i samband med att klaganden var utstationerad av sin österrikiska arbetsgivare, vilket innebär att dessa perioder omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster. Vad gäller den tredje frågan anser den österrikiska regeringen att den avser en rent inhemsk situation.

30      I detta hänseende ska det erinras om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen lämnat på eget ansvar och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 9 november 2023, Keolis Agen, C‑271/22‑C‑275/22, EU:C:2023:834, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

31      Det följer av denna rättspraxis att EU-domstolen varken kan ifrågasätta den tolkning av nationell rätt som den hänskjutande domstolen har grundat sig på eller de faktiska omständigheter som har angetts på den hänskjutande domstolens ansvar, såsom den österrikiska regeringen i princip har begärt genom de argument som sammanfattas i punkt 29 ovan.

32      Den första och den andra frågan kan således tas upp till sakprövning.

33      Vad gäller argumentet att bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare inte är tillämpliga på den situation som avses i den tredje frågan, eftersom den är av rent intern karaktär, ska det erinras om att om de unionsbestämmelser som en tolkningsfråga avser inte är tillämpliga i det nationella målet, saknar dessa bestämmelser relevans för avgörandet av det nationella målet och det begärda förhandsavgörandet är inte nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken, vilket innebär att denna tolkningsfråga inte kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2024, Kolin Inşaat Turizm Sanayi ve Ticaret, C‑652/22, EU:C:2024:910, punkt 38).

34      Enligt fast rättspraxis saknar domstolen dessutom, om en rättslig situation inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, behörighet att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopas kan inte i sig grunda någon sådan behörighet (dom av den 4 september 2025, Gnattai, C‑543/23, EU:C:2025:653, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

35      I förevarande fall ska det påpekas att artikel 45.1 FEUF, som i princip förbjuder varje hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, är tillämplig på gränsöverskridande situationer inom unionen och inte i ett rent nationellt sammanhang.

36      Detsamma gäller för diskrimineringsförbudet i artikel 45.2 FEUF och artikel 7 i förordning nr 492/2011.

37      I det fall som den hänskjutande domstolen beskriver inom ramen för sin tredje fråga, det vill säga att perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts inom den privata sektorn i Österrike inte beaktas vid fastställandet av en tjänstemans placering i lönesystemet, rör det sig om ett rent nationellt sammanhang.

38      Härav följer att artikel 45.1 och 2 FEUF och artikel 7 i förordning nr 492/2011 inte är tillämpliga på ett sådant fall.

39      I förevarande fall föreligger det således inte någon beröringspunkt enligt artikel 51 i stadgan vilken motiverar att den aktuella situationen bedöms mot bakgrund av artikel 20 i stadgan.

40      Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den inte är behörig att meddela ett förhandsavgörande i den mån den tredje frågan avser tolkningen av artikel 20 i stadgan, och att denna fråga, i den del den avser artikel 45 FEUF, inte kan tas upp till prövning.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

41      Domstolen konstaterar inledningsvis att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att bland annat få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken, under vissa omständigheter, perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) innan vederbörande tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den medlemsstaten, inte beaktas.

42      För att besvara denna fråga ska det inledningsvis understrykas att tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en arbetstagare från en medlemsstat fullgjort i en annan EES-stat, i syfte att belöna tidigare yrkeserfarenhet ska beaktas på ett sätt som utesluter dels all diskriminering på grund av nationalitet, i enlighet med artikel 45.2 FEUF och artikel 7 i förordning nr 492/2011, dels alla hinder för den fria rörligheten enligt artikel 45.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkterna 21 och 54).

43      Den första frågan ska därför anses ha två delar.

 Den första frågans första del

44      Vid prövningen av den första frågans första del ska det påpekas att 145 § K-DRG, enligt de uppgifter från den hänskjutande domstolen som sammanfattas i punkt 26 ovan, kräver att tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts utanför Österrike beaktas i sin helhet. Något sådant krav uppställs emellertid inte för tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts inom den privata sektorn i Österrike.

45      Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågans första del för att få klarhet i huruvida artikel 45.2 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011 ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan EES-stat innan vederbörande tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten, och som inte tidigare beaktats vid tjänstemannens lönegradsplacering, beaktas retroaktivt när tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid och inte av att tjänstemannen befordrats genom ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning, samtidigt som tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts inom den privata sektorn i Österrike inte beaktas på samma sätt.

46      I artikel 45.2 FEUF förbjuds all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Artikel 7.1 i förordning nr 492/2011 är endast ett särskilt uttryck för icke-diskrimineringsprincipen i artikel 45.2 FEUF inom området för anställnings- och arbetsvillkor och ska därför tolkas på samma sätt som sistnämnda artikel (dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

47      Det råder ingen tvekan om att lagstiftning i en medlemsstat som den som är i fråga i det nationella målet, i vilken det fastställs regler för beaktande av perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en arbetstagare fullgjort i en EES-stat innan vederbörande tillträdde sin tjänst som tjänsteman i denna medlemsstat, vid fastställandet av vederbörandes lönegradsplacering, omfattas av området för anställnings- och arbetsvillkor. Den omfattas således av tillämpningsområdet för de bestämmelser som nämns i föregående punkt (se, analogt, dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

48      Enligt fast rättspraxis förbjuder likabehandlingsprincipen, som är inskriven i artikel 45 FEUF, inte bara direkt diskriminering på grund av nationalitet, utan också varje form av indirekt diskriminering som, med tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat (dom av den 15 juni 2023, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca (Särskilda förteckningar), C‑132/22, EU:C:2023:489, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

49      Vad för det första gäller frågan huruvida det föreligger direkt diskriminering på grund av nationalitet, ska det påpekas att den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet inte kan anses utgöra sådan diskriminering, eftersom den är tillämplig utan åtskillnad på samtliga tjänstemän som är anställda av delstaten, oavsett nationalitet.

50      För det andra ska en bestämmelse i nationell rätt, även om den är tillämplig på alla arbetstagare utan åtskillnad med avseende på nationalitet, anses vara indirekt diskriminerande, i den mån den till sin natur kan påverka arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater i högre grad än landets egna medborgare och följaktligen riskerar att särskilt missgynna de förstnämnda, såvida det inte finns sakliga skäl för bestämmelsen och den står i proportion till det mål som eftersträvas (dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

51      I förevarande fall är det riktigt att det förhållandet att perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts i en annan EES-stat innan tjänsten tillträddes och som inte tidigare beaktats vid lönegradsplaceringen av en tjänsteman som befordrats med stöd av ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning inte beaktas retroaktivt, kan missgynna denna tjänsteman i förhållande till en tjänsteman som befinner sig i en likvärdig situation och som inte har befordrats.

52      För att en sådan skillnad i behandling av arbetstagare ska anses vara indirekt diskriminerande i den mening som avses i artikel 45.2 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011, ska den emellertid, på grund av sin natur, ha en större inverkan på arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater än på arbetstagare som är medborgare i landet (se, analogt, dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 31).

53      Så är emellertid inte fallet med lagstiftning i en medlemsstat som, i likhet med den lagstiftning som avses i den första frågans första del, utesluter att all yrkeserfarenhet som förvärvats inom den privata sektorn i denna medlemsstat beaktas, samtidigt som det föreskrivs att perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts i en annan EES-stat ska beaktas, under förutsättning att den berörda tjänstemannen inte har befordrats med stöd av ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning. Även om medborgare i andra EES-stater än den berörda medlemsstaten i högre grad än arbetstagare som är medborgare i denna medlemsstat kan ha förvärvat yrkeserfarenhet i en annan EES-stat, är det nämligen mer sannolikt att de sistnämnda, innan de tillträdde sin tjänst, har förvärvat yrkeserfarenhet inom den privata sektorn i denna medlemsstat, vilket innebär att sådan lagstiftning inte till sin natur kan anses missgynna tjänstemän som är medborgare i andra medlemsstater.

54      Av det ovan anförda följer att lagstiftning i en medlemsstat som den som avses i den första frågans första del inte kan anses vara indirekt diskriminerande i förhållande till arbetstagare som är medborgare i andra EES-stater än nämnda medlemsstat och därmed anses strida mot artikel 45.2 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011.

55      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågans första del besvaras enligt följande. Artikel 45.2 FEUF och artikel 7.1 i förordning nr 492/2011 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan EES-stat innan vederbörande tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten, och som inte tidigare beaktats vid tjänstemannens lönegradsplacering, beaktas retroaktivt när tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid och inte av att tjänstemannen befordrats genom ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning, samtidigt som tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts inom den privata sektorn i Österrike inte beaktas på samma sätt.

 Den första frågans andra del

56      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågans andra del för att få klarhet i huruvida artikel 45.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan EES-stat innan denna person tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten, och som inte tidigare beaktats vid tjänstemannens lönegradsplacering, ska beaktas retroaktivt när tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid och inte av att tjänstemannen befordrats genom ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning.

57      Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 45.1 FEUF i princip förbjuder alla hinder för den fria rörligheten för arbetstagare inom unionen och att samtliga bestämmelser i EUF-fördraget om fri rörlighet för personer har till syfte att underlätta för medborgarna i medlemsstaterna att utöva all slags yrkesverksamhet inom unionen och utgör hinder för åtgärder som kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva yrkesverksamhet i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

58      Medborgarna i medlemsstaterna har särskilt, direkt med stöd av fördraget, rätt att lämna sin ursprungsmedlemsstat och bege sig till en annan medlemsstats territorium och uppehålla sig där för att utöva verksamhet. Artikel 45 FEUF utgör således hinder för varje nationell åtgärd som kan göra det svårare eller mindre attraktivt för unionsmedborgarna att utöva den grundläggande frihet som garanteras enligt denna artikel (dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

59      Domstolen har emellertid erinrat om att en nationell föreskrift som innebär att tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som har fullgjorts i en annan medlemsstat än den migrerande arbetstagarens ursprungsmedlemsstat inte beaktas till fullo vid fastställandet av storleken på arbetstagarens lön, kan medföra att den fria rörligheten för arbetstagare blir mindre attraktiv, i strid med artikel 45.1 FEUF (dom av den 23 april 2020, Land Niedersachsen (Relevant anställningstid hos en tidigare arbetsgivare), C‑710/18, EU:C:2020:299, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

60      I förevarande fall konstaterar domstolen att sådan lagstiftning i en medlemsstat som den som är i fråga i det nationella målet kan medföra att vissa tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet inte beaktas vid fastställandet av en arbetstagares lönegradsplacering beroende på i vilken EES-stat yrkeserfarenheten har förvärvats.

61      Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att när en tjänsteman har befordrats är uppflyttningen i löneklass i den nya lönegraden i princip knuten till antalet tjänsteår i den lönegraden. Det kan nämligen inte uteslutas att den yrkeserfarenhet som tjänstemannen förvärvat innan han eller hon tillträdde sin tjänst, även i en sådan situation, kan påverka hans eller hennes lönegradsplacering. I förevarande fall framgår det, såsom kommissionen har gjort gällande i sitt yttrande, av 181 § 3 K-DRG att ett retroaktivt beaktande av den yrkeserfarenhet som en tjänsteman förvärvat innan han tillträdde sin tjänst kan få till följd att tjänstemannens lönegradsplacering före befordran ändras och följaktligen kan påverka tjänstemannens löneklass i lönegraden efter befordran.

62      Nationell lagstiftning som den som avses i punkt 60 ovan kan således avskräcka arbetstagare från att lämna sin ursprungsmedlemsstat för att bege sig till en annan EES-stat för att där utöva yrkesverksamhet som motsvarar den som de skulle ha kunnat utöva hos sin arbetsgivare, eftersom den yrkeserfarenhet som de förvärvat i nämnda EES-stat vid arbetstagarnas återkomst till ursprungsmedlemsstat inte skulle beaktas till fullo av denna arbetsgivare vid lönegradsplaceringen av arbetstagarna, trots att de utfört likvärdigt arbete i denna andra EES-stat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2020, Land Niedersachsen (Relevant anställningstid hos en tidigare arbetsgivare), C‑710/18, EU:C:2020:299, punkt 29  och där angiven rättspraxis).

63      Av detta följer att sådan nationell lagstiftning gör den fria rörligheten för arbetstagare mindre attraktiv, i strid med artikel 45.1 FEUF, och följaktligen utgör ett hinder för denna frihet.

64      Sådan lagstiftning kan emellertid tillåtas om den eftersträvar ett av de legitima målen i EUF-fördraget eller är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. I ett sådant fall fordras även att lagstiftningens tillämpning är ägnad att säkerställa att målet i fråga uppnås och att denna tillämpning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 23 april 2020, Land Niedersachsen (Relevant anställningstid hos en tidigare arbetsgivare), C‑710/18, EU:C:2020:299, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

65      I förevarande fall konstaterar domstolen att den österrikiska regeringen, i sitt yttrande till domstolen, inte har gjort gällande att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet eftersträvar ett legitimt mål som anges i EUF-fördraget eller att den är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse.

66      Det ska under alla omständigheter erinras om att enligt domstolens fasta praxis är belöning för yrkeserfarenhet som förvärvats på ett visst område och som medför att arbetstagaren kan utföra sina uppgifter bättre ett legitimt lönepolitiskt mål (dom av den 8 maj 2019, Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑24/17, EU:C:2019:373, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

67      Nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken vissa tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts av arbetstagaren inte kan beaktas vid klassificeringen och beräkningen av dennes lön, kan emellertid inte anses syfta till att fullt ut värdera den erfarenhet som arbetstagaren förvärvat och är följaktligen inte ägnad att säkerställa att detta mål uppnås (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑24/17, EU:C:2019:373, punkt 88).

68      Även om den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet antas verkligen eftersträva målet att öka arbetstagarnas lojalitet gentemot sina arbetsgivare, och ett sådant mål antas utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse (dom av den 8 maj 2019, Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑24/17, EU:C:2019:373, punkt 89 och där angiven rättspraxis), konstaterar domstolen att det hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som bestämmelserna medför, med beaktande av lagstiftningens kännetecken, inte är ägnat att säkerställa att detta mål uppnås.

69      Enligt den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet kan nämligen perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts av en tjänsteman i en annan EES-stat än Österrike innan tjänstemannen tillträdde sin tjänst i den sistnämnda medlemsstaten, och som inte tidigare har beaktats vid fastställandet av tjänstemannens lönegradsplacering, inte längre beaktas retroaktivt när tjänstemannen har befordrats med stöd av ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning, trots att dessa perioder ska beaktas när tjänstemannens placering i lönesystemet uteslutande följer av en uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid.

70      Under dessa omständigheter finner domstolen att denna inskränkning inte är motiverad av sådana tvingande skäl av allmänintresse som dem som det erinras om i punkterna 66 och 68 ovan.

71      Slutligen kan det inte godtas att ett mål avseende administrativ förenkling som endast syftar till att göra den offentliga förvaltningens uppgifter mindre betungande, bland annat genom att underlätta de beräkningar som förvaltningen ska utföra, utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i en så grundläggande frihet som den fria rörligheten för arbetstagare som garanteras i artikel 45 FEUF (dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 42).

72      Under alla omständigheter är övervägandet enligt vilket en sådan förenkling tillåter att de administrativa kostnaderna minskas uteslutande ekonomiskt och kan därför enligt fast rättspraxis inte utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse (dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 43).

73      Härav följer att artikel 45.1 FEUF utgör hinder för nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet.

74      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågans andra del besvaras enligt följande. Artikel 45.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan EES-stat innan denna person tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten, och som inte tidigare beaktats vid tjänstemannens lönegradsplacering, ska beaktas retroaktivt när tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid och inte av att tjänstemannen befordrats genom ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning.

 Den andra frågan

75      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1, 2 och 6 i direktiv 2000/78, jämförda med artikel 21 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken, å ena sidan, perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan medlemsstat innan personen tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den förstnämnda medlemsstaten inte kan beaktas med avseende på uppflyttning i löneklass när tjänstemannen har befordrats enligt ett beslut som omfattas av myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning och, å andra sidan, sådan befordran i princip endast kan ske efter flera tjänsteår, vilka beräknas med utgångspunkt i referensdagen för uppflyttning i löneklass.

76      Domstolen erinrar inledningsvis om att förbudet mot all diskriminering på grund av bland annat ålder finns inskrivet i artikel 21 i stadgan och att detta förbud konkretiserats genom direktiv 2000/78 såvitt gäller arbetslivet (dom av den 20 april 2023, Landespolizeidirektion Niederösterreich och Finanzamt Österreich, C‑650/21, EU:C:2023:300, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

77      Det ska således först prövas huruvida lagstiftning som den som avses i den andra frågan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.

78      I detta hänseende framgår det av punkt 47 ovan att sådan lagstiftning obestridligen ingår i området för anställnings- och arbetsvillkor. Lagstiftningen omfattas således av tillämpningsområdet för detta direktiv (se, analogt, dom av den 10 oktober 2019, Krah, C‑703/17, EU:C:2019:850, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

79      Vad därefter gäller frågan huruvida nämnda lagstiftning inför särbehandling på grund av ålder, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/78, ska det erinras om att i denna bestämmelse definieras ”principen om likabehandling” som att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet.

80      I artikel 2.2 a i direktivet preciseras att direkt diskriminering anses, enligt punkt 1 i denna artikel, förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas i en jämförbar situation. Det framgår vidare av artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 att indirekt åldersdiskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss ålder, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

81      Den andra frågan rör emellertid inte nationell lagstiftning som uttryckligen gör befordran av en tjänsteman beroende av dennes ålder. I förevarande fall har nämligen tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som A.B. fullgjort inte beaktats retroaktivt av delstaten eftersom den, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, beslutat att befordra A.B., ett beslut som inte var kopplat till A:B:s ålder utan till längden på den yrkeserfarenhet som han förvärvat.

82      Domstolen konstaterar således för det första att nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet inte ger upphov till särbehandling som direkt grundar sig på ålder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2012, Tyrolean Airways Tiroler Luftfahrt Gesellschaft, C‑132/11, EU:C:2012:329, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

83      Vad för det andra gäller frågan huruvida sådan lagstiftning utgör indirekt diskriminering på grund av ålder, ska det påpekas att detta förutsätter att denna lagstiftning, även om den är neutralt formulerad, särskilt kan missgynna en åldersgrupp. Så är fallet med lagstiftning enligt vilken befordran av en tjänsteman endast är beroende av att tjänstemannen har fullgjort ett stort antal tjänsteår, vilket innebär att endast äldre tjänstemän kan bli befordrade.

84      I förevarande fall ska det påpekas att tjänstemän i tjänstekategori A enligt den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet kan göra anspråk på befordran till lönegrad V tidigast efter 9 års tjänstgöring från och med referensdagen för uppflyttning i löneklass, medan tjänstemän i tjänstekategori C för att placeras i samma lönegrad måste ha fullgjort 29 års tjänstgöring. Med hänsyn till den betydande skillnaden mellan dessa två anställningsperioder kan det följaktligen inte anses att en tjänstemans möjlighet att bli befordrad är beroende av att denne tillhör en viss åldersgrupp.

85      Enligt denna nationella lagstiftning befordras inte tjänstemän automatiskt utan befordran omfattas av den berörda delstatsregeringens utrymme för skönsmässig bedömning. Slutligen beror en tjänstemans möjlighet att befordras på dennes prestationer och färdigheter i tjänsten samt agerande i och utanför tjänsten.

86      Det är uppenbart att dessa kriterier helt saknar samband med beaktandet av de berörda tjänstemännens ålder.

87      Domstolen konstaterar följaktligen att det system som inrättats genom den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet grundar sig på ett kriterium som varken är oupplösligt eller indirekt knutet till tjänstemännens ålder. Av detta följer att en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan medlemsstat innan vederbörande tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten inte kan beaktas med avseende på uppflyttning i löneklass när tjänstemannen har befordrats med stöd av ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning, inte medför någon indirekt särbehandling på grund av ålder.

88      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1, 2 och 6 i direktiv 2000/78, jämförda med artikel 21 i stadgan, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken, å ena sidan, perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan medlemsstat innan personen tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den förstnämnda medlemsstaten inte kan beaktas med avseende på uppflyttning i löneklass när tjänstemannen har befordrats enligt ett beslut som omfattas av myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning och, å andra sidan, sådan befordran i princip endast kan ske efter flera tjänsteår, vilka beräknas med utgångspunkt i referensdagen för uppflyttning i löneklass, under förutsättning dels att antalet tjänsteår som ska fullgöras för att kunna göra anspråk på befordran inte innebär att endast äldre tjänstemän berörs, dels att en befordran även är beroende av andra kriterier som helt saknar samband med ålder.

 Rättegångskostnader

89      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

1)      Artikel 45.2 FEUF och artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen,

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet innan vederbörande tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten och som inte tidigare beaktats vid tjänstemannens lönegradsplacering, beaktas retroaktivt när tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid och inte av att tjänstemannen befordrats genom ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning, samtidigt som tidigare perioder av likvärdig yrkesverksamhet som fullgjorts inom den privata sektorn i Österrike inte beaktas på samma sätt.

2)      Artikel 45.1 FEUF

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet innan denna person tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den första medlemsstaten, och som inte tidigare beaktats vid tjänstemannens lönegradsplacering, ska beaktas retroaktivt när tjänstemannens placering i lönesystemet är en följd av uppflyttning i förhållande till tjänstgöringstid och inte av att tjänstemannen befordrats genom ett beslut som omfattas av administrationens utrymme för skönsmässig bedömning.

3)      Artiklarna 1, 2 och 6 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, jämförd med artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken, å ena sidan, perioder av likvärdig yrkesverksamhet som en person fullgjort i en annan medlemsstat innan personen tillträdde sin tjänst som tjänsteman i den förstnämnda medlemsstaten inte kan beaktas med avseende på uppflyttning i löneklass när tjänstemannen har befordrats enligt ett beslut som omfattas av myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning och, å andra sidan, sådan befordran i princip endast kan ske efter flera tjänsteår, vilka beräknas med utgångspunkt i referensdagen för uppflyttning i löneklass, under förutsättning dels att antalet tjänsteår som ska fullgöras för att kunna göra anspråk på befordran inte innebär att endast äldre tjänstemän berörs, dels att en befordran även är beroende av andra kriterier som helt saknar samband med ålder.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: tyska.