–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom O. Dani, A. Demeneix och F. Moro, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 119.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad tullkodexen), jämförd med artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen om Europa-Medelhavstäckande regler om förmånsursprung, som godkändes på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2013/94/EU av den 26 mars 2012 (EUT L 54, 2013, s. 3) (nedan kallad den regionala konventionen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan C/C Vámügynöki Kft. (nedan kallat C/C eller bolaget) och Nemzeti Adó- és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatósága (omprövningsavdelningen vid nationella skatte- och tullmyndigheten, Ungern) (nedan kallad omprövningsavdelningen) angående myndighetens avslag på C/C:s ansökan om eftergift av tull.

3

I artikel 15 (”Uppgifter till tullmyndigheterna”) i tullkodexen föreskrivs följande:

”1.   Varje person som direkt eller indirekt är involverad i fullgörandet av tullformaliteter eller i tullkontroller ska, på tullmyndigheternas begäran och inom föreskriven tid, tillhandahålla dessa myndigheter alla nödvändiga dokument och uppgifter i lämplig form, och ge dem all nödvändig hjälp för att fullgöra dessa formaliteter eller kontroller.

2.   En person som inger en tulldeklaration, en deklaration för tillfällig lagring, en summarisk införseldeklaration, en summarisk utförseldeklaration, en deklaration om återexport eller en anmälan om återexport till tullmyndigheterna, eller en ansökan om ett tillstånd eller något annat beslut, ska ansvara för allt följande:

Första stycket ska också gälla tillhandahållande av alla de uppgifter i all annan form som krävs av eller lämnas till tullmyndigheterna.

Om deklarationen eller anmälan inges, ansökan lämnas eller uppgifter tillhandahålls av ett tullombud för den berörda personen, som avses i artikel 18, ska även det tullombudet iaktta de skyldigheter som anges i första stycket i den här punkten.”

4

I artikel 116 (”Allmänna bestämmelser”) i tullkodexen föreskrivs följande i punkt 1:

”Om inte annat följer av detta avsnitt ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges av något av följande skäl:

…

…”

5

Artikel 119 (”Fel från de behöriga myndigheternas sida”) i tullkodexen har följande lydelse:

”1.   I andra fall än dem som nämns i artikel 116.1 andra stycket, och i artiklarna 117, 118 och 120, ska ett import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges, om det belopp som svarar mot den tullskuld som ursprungligen meddelades till följd av ett fel från de behöriga myndigheternas sida är lägre än det belopp som ska betalas, förutsatt att följande villkor är uppfyllda:

…

3.   Om varor erhåller förmånsbehandling på grundval av ett system för administrativt samarbete som inbegriper myndigheter i ett land eller territorium som är beläget utanför unionens tullområde, ska ett intyg som utfärdats av dessa myndigheter, om det skulle visa sig vara felaktigt, betraktas som ett fel som inte rimligen kunde ha upptäckts på det sätt som avses i punkt 1 a.

Ett utfärdande av ett felaktigt intyg ska emellertid inte betraktas som ett fel när det grundar sig på felaktiga uppgifter från exportören, utom när det är uppenbart att de utfärdande myndigheterna var eller borde ha varit medvetna om att varorna inte uppfyllde villkoren för förmånsbehandling.

Gäldenären ska anses vara i god tro om denne kan visa att denne under den period då den berörda kommersiella verksamheten pågick iakttog noggrannhet när det gäller att försäkra sig om att samtliga villkor för förmånsbehandling var uppfyllda.

…”

6

Av artikel 1.1 i den regionala konventionen framgår att konventionen innehåller bestämmelser om ursprung för varor som är föremål för handel enligt relevanta frihandelsavtal som ingåtts mellan de fördragsslutande parterna.

7

Tillägg I till den regionala konventionen avser definitionen av begreppet ”ursprungsprodukter” och metoder för administrativt samarbete. I avdelning V (”Ursprungsintyg”) i tillägg I till konventionen återfinns artikel 15 (”Allmänna villkor”), där följande föreskrivs i punkt 1:

”Produkter med ursprung i en fördragsslutande part som importeras till andra fördragsslutande parter ska omfattas av de relevanta avtalen, förutsatt att ett av följande ursprungsintyg uppvisas:

…”

8

Avdelning VI (”Bestämmelser om administrativt samarbete”) i nämnda tillägg innehåller artikel 31 (”Administrativt samarbete”), som har följande lydelse:

”1.   Tullmyndigheterna i de fördragsslutande parterna ska genom Europeiska kommissionen förse varandra med avtryck av de stämplar som används vid deras tullkontor vid utfärdande av varucertifikat EUR.1 och EUR-MED samt med adresserna till de tullmyndigheter som ansvarar för kontrollen av dessa certifikat, ursprungsdeklarationer och EUR-MED-ursprungsdeklarationer.

2.   För att sörja för att denna konvention tillämpas på ett riktigt sätt ska de fördragsslutande parterna genom de behöriga tullförvaltningarna bistå varandra vid kontrollen av att varucertifikaten EUR.1 och EUR-MED, ursprungsdeklarationerna och EUR-MED-ursprungsdeklarationerna är äkta och att uppgifterna i dessa handlingar är riktiga.”

9

I artikel 32 (”Kontroll av ursprungsintyg”), som också återfinns i avdelning VI i tillägget, föreskrivs följande:

”1.   Efterkontroll av ursprungsintyg ska göras stickprovsvis eller när den importerande fördragsslutande partens tullmyndigheter har rimliga tvivel beträffande handlingarnas äkthet, de berörda produkternas ursprungsstatus eller uppfyllandet av övriga villkor i denna konvention.

2.   Vid tillämpning av punkt 1 ska den importerande fördragsslutande partens tullmyndigheter återsända varucertifikat EUR.1 eller EUR-MED och fakturan, om den lämnats in, eller ursprungsdeklarationen eller EUR-MED-ursprungsdeklarationen eller en kopia av dessa handlingar till den exporterande fördragsslutande partens tullmyndigheter och vid behov ange skälen för begäran om kontroll. Till stöd för begäran om kontroll ska de tillhandahålla alla de erhållna handlingar och upplysningar som tyder på att uppgifterna i ursprungsintyget inte är riktiga.

3.   Kontrollen ska göras av den exporterande fördragsslutande partens tullmyndigheter. För detta ändamål ska de ha rätt att begära alla slags underlag och att göra alla slags kontroller av exportörens räkenskaper eller varje annan kontroll som de anser lämplig.

4.   Om den importerande fördragsslutande partens tullmyndigheter beslutar att tillsvidare upphöra att bevilja förmånsbehandling för de berörda produkterna i avvaktan på resultatet av kontrollen, ska de erbjuda importören att produkterna frigörs, med förbehåll för de säkerhetsåtgärder som de finner nödvändiga.

5.   De tullmyndigheter som begärt kontrollen ska så snart som möjligt underrättas om resultatet av den. Detta resultat ska klart utvisa om handlingarna är äkta och om de berörda produkterna kan anses vara produkter med ursprung i en av de fördragsslutande parterna och uppfyller övriga villkor i denna konvention.

6.   Om rimliga tvivel föreligger och inget svar erhålls inom tio månader från den dag då kontrollen begärdes, eller om svaret inte innehåller tillräckliga uppgifter för att handlingens äkthet eller produkternas verkliga ursprung ska kunna fastställas, ska de tullmyndigheter som begärt kontrollen vägra förmånsbehandling, utom under exceptionella omständigheter.”

10

I februari 2022 ingav C/C, i egenskap av indirekt tullombud för importföretaget Best-Epil Kft, en begäran om övergång till fri omsättning till Nemzeti Adó- és Vámhivatal Csongrád-Csanád Vármegyei Adó- és Vámigazgatósága (den nationella skatte- och tullmyndighetens regionkontor i Csongrád-Csanád) (nedan kallad tullmyndigheten i första instans). Begäran avsåg färska mandariner som avsänts från Kosovo och som enligt varucertifikat EUR.1 utfärdade av tullmyndigheterna i Kosovo (nedan kallade de aktuella varucertifikaten) hade ursprung i Turkiet.

11

Efter övergången till fri omsättning beslutade tullmyndigheten i första instans den 5 maj 2023 om efterkontroll. Vid denna kontroll konstaterade myndigheten att de aktuella varucertifikaten inte var förenliga med bestämmelserna i den regionala konventionen och inte heller med bestämmelserna i kommissionens tillkännagivande 2021/C 418/12 om tillämpningen av den regionala konventionen om Europa–Medelhavstäckande regler om förmånsursprung eller protokollen om ursprungsregler som medger diagonal kumulation mellan de avtalsslutande parterna i denna konvention (EUT C 418, 2021, s. 24) (nedan kallat kommissionens tillkännagivande). Myndigheten fann nämligen att eftersom de aktuella varorna utgjorde jordbruksprodukter kunde de inte omfattas av förmånsbehandling inom ramen för relationerna mellan Europeiska unionen, Kosovo och Turkiet och att förmånsbehandling inte heller kunde beviljas på grundval av varucertifikat utfärdade av tullmyndigheterna i Kosovo.

12

Av dessa skäl fastställde tullmyndigheten i första instans, genom beslut av den 16 augusti 2023, det totala tullbelopp som skulle uppbäras i efterhand till 2580000 ungerska forinter (HUF) (cirka 6350 euro) och förelade C/C att betala detta belopp.

13

Den 18 augusti 2023 ingav C/C en ansökan om eftergift av tull till tullmyndigheten i första instans. Ansökan grundades bland annat på artikel 116.1 c i tullkodexen. Till stöd för sin ansökan gjorde C/C gällande att villkoren i artikel 119.3 i tullkodexen var uppfyllda. Till utveckling av detta anförde bolaget följande. De aktuella varucertifikaten har utfärdats av tullmyndigheterna i Kosovo på grundval av det system för administrativt samarbete som inrättats genom den regionala konventionen. Det fel som dessa varucertifikat innehåller ska därför betraktas som ett fel som inte ”rimligen kunde ha upptäckts”, i den mening som avses i artikel 119.1 a i tullkodexen, utan att det behöver göras några ytterligare kontroller i detta avseende.

14

Tullmyndigheten i första instans avslog C/C:s ansökan. C/C begärde omprövning av avslagsbeslutet, men omprövningsavdelningen fann inte skäl att ändra beslutet.

15

I skälen till omprövningsbeslutet anförde omprövningsavdelningen att de aktuella varucertifikaten inte hade utfärdats på grundval av det system för administrativt samarbete som föreskrivs i artikel 31 i tillägg I till den regionala konventionen, varför undantaget i artikel 119.3 i tullkodexen inte var tillämpligt, och att det enligt artikel 119.1 a i tullkodexen därmed var nödvändigt att pröva huruvida C/C rimligen kunde ha upptäckt det fel som begåtts av tullmyndigheterna i Kosovo.

16

Omprövningsavdelningen anförde vidare att även om tullmyndigheterna i Kosovo hade begått ett fel, så var det fråga om ett fel som rimligen kunde ha upptäckts av C/C, eftersom bolaget är verksamt inom tullområdet och har nödvändiga tulltillstånd och lämplig expertis samt erfarenhet av tullklareringsfrågor. Omprövningsavdelningen fann att bolaget därmed borde ha upptäckt att de aktuella varucertifikaten innehöll ett fel, eftersom det var fråga om ett fel som tydligt framgick av dessa handlingar.

17

C/C överklagade omprövningsbeslutet till den hänskjutande domstolen, Veszprémi Törvényszék (Domstolen i Veszprémi, Ungern), och yrkade att den skulle upphäva både det beslutet och beslutet från tullmyndigheten i första instans. Bolaget yrkade även att ärendet skulle återförvisas till tullmyndigheten i första instans för ny prövning.

18

Till stöd för sitt överklagande anförde C/C följande. Artikel 119.1 och 119.3 i tullkodexen är tillämpliga på bolagets situation, eftersom de aktuella varucertifikaten har utfärdats inom ramen för ett ”administrativt samarbete”, i den mening som avses i artikel 31 i tillägg I till den regionala konventionen. Ett sådant administrativt samarbete innebär att tullmyndigheterna åtar sig att förse varandra med stämpelavtryck och kontaktadresser. I förevarande fall kan det konstateras att tullmyndigheterna i Kosovo vid utfärdandet av de aktuella varucertifikaten använde stämpelavtryck som den fått sig tillsända för utfärdande av varucertifikat EUR.1. Detta visar att tullmyndigheterna i Kosovo agerade inom ramen för ett system för administrativt samarbete, i den mening som avses i artikel 119.3 i tullkodexen.

19

Härtill kommer att den ungerska tullmyndigheten borde ha inlett ett kontrollförfarande enligt artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen och begärt att tullmyndigheterna i Kosovo skulle kontrollera riktigheten av innehållet i de aktuella varucertifikaten. Bolaget utgick ifrån att det i god tro kunde förlita sig på att tullmyndigheterna i Kosovo hade tillämpat bestämmelserna i konventionen korrekt när den utfärdade de aktuella varucertifikaten.

20

Omprövningsavdelningen gjorde i sin svarsinlaga i det nationella målet gällande följande. Tullmyndigheterna i exportlandet, det vill säga Kosovo, hade ingen rätt enligt den regionala konventionen eller kommissionens tillkännagivande att intyga att de aktuella varorna hade förmånsberättigande ursprung i Turkiet. En efterkontroll enligt artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen kan ske när den importerande fördragsslutande partens tullmyndigheter har ”rimliga tvivel” beträffande, bland annat, handlingarnas äkthet. I förevarande fall har det dock aldrig förelegat några tvivel kring de aktuella varucertifikaten, eftersom det med säkerhet kunnat fastställas att de innehöll ett fel och därmed inte kunde tjäna som bevis på varornas ursprung. Det har därför inte funnits skäl att inleda ett förfarande för efterkontroll av ursprungsintyg enligt denna bestämmelse. Den omständigheten att tullmyndigheterna i Kosovo använt stämpelavtryck som den fått sig tillsända vid utfärdandet av varucertifikat EUR.1 kan inte läggas till grund för slutsatsen att varit fråga om ett ”administrativt samarbete”.

21

Härtill kommer att C/C har lämplig expertis och branscherfarenhet på tullområdet och därmed rimligen kunde ha upptäckt det fel som fanns i de aktuella varucertifikaten. Enligt artikel 119.1 b i tullkodexen ska dessutom frågan om C/C:s handlade i god tro prövas separat från frågan om bolaget rimligen kunde ha upptäckt detta fel, eftersom dessa villkor är kumulativa. Detta innebär att den omständigheten att C/C handlade i god tro inte utesluter att bolaget rimligen kunde ha upptäckt felet. Enligt artikel 15.2 b i tullkodexen är den person som inger en tulldeklaration ansvarig för äktheten, riktigheten och giltigheten av de handlingar som åberopas till stöd för deklarationen.

22

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett följande. Det är ostridigt mellan parterna att de berörda varorna inte kunde omfattas av diagonal kumulation, eftersom det var fråga om jordbruksprodukter, och att de aktuella varucertifikaten därmed innehöll ett fel. Tullmyndigheten i första instans fattade således det aktuella avslagsbeslutet utan att inleda det kontrollförfarande som föreskrivs i artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen och begärde inte att tullmyndigheterna i Kosovo skulle kontrollera att ursprungsintyget överensstämde med gällande bestämmelser. Tullmyndigheten i första instans hade nämligen inte några ”rimliga tvivel” beträffande de aktuella varucertifikatens överensstämmelse med gällande bestämmelser. Den ansåg tvärtom att det stod klart att certifikaten hade utfärdats i strid med bestämmelserna i konventionen och att tullmyndigheterna i den exporterande fördragsslutande parten inte hade rätt att intyga varornas förmånsberättigande ursprung.

23

Om det i ett fall där tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten upptäcker ett fel i ursprungsintyget är så, att dessa myndigheter har en tvingande skyldighet att inleda ett kontrollförfarande enligt artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen, och om resultatet av en sådan kontroll är att ursprungsintyget är oriktigt, måste det anses, i enlighet med artikel 119.3 i tullkodexen, att C/C inte rimligen kunde upptäcka felet.

24

Det framgår inte klart av artikel 119.3 i tullkodexen huruvida tullmyndigheterna i importstaten, i ett fall där de upptäcker ett fel i ursprungsintyget, har rätt att slå fast att intyget är oriktigt utan att inleda nämnda kontrollförfarande.

25

Det är mot den nu redovisade bakgrunden som Veszprémi Törvényszék (Domstolen i Veszprém, Ungern) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 119.3 i [tullkodexen] tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell praxis enligt vilken tullmyndigheten har rätt att slå fast att ett ursprungsintyg är oriktigt utan att inleda ett kontrollförfarande enligt artikel 32 i tillägg I till [den regionala konventionen]?”

26

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 119.3 första stycket i tullkodexen, jämförd med artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell praxis enligt vilken tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten har rätt att, utan att inleda ett kontrollförfarande enligt nämnda artikel 32, slå fast att ett varucertifikat utfärdat av myndigheterna i ett land eller territorium utanför unionens tullområde är oriktigt på grund av att det innehåller en uppenbart felaktig rättstillämpning avseende de aktuella varornas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling enligt den regionala konventionen.

27

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av artikel 119.3 första stycket i tullkodexen framgår att vid förmånsbehandling av varor på grundval av ett system för administrativt samarbete som inbegriper myndigheter i ett land eller territorium utanför unionens tullområde, ska den omständigheten att dessa myndigheter har utfärdat ett oriktigt varucertifikat betraktas som ett fel som inte rimligen kunde ha upptäckts, i den mening som avses i artikel 119.1 a i tullkodexen.

28

Av artikel 1.1 i den regionala konventionen framgår att konventionen innehåller bestämmelser om ursprunget för varor som är föremål för handel inom ramen för relevanta frihandelsavtal som ingåtts mellan de fördragsslutande parterna, däribland unionen, Republiken Turkiet och Kosovo. Tillägg I till den regionala konventionen innehåller allmänna regler om definitionen av begreppet ”ursprungsprodukter”. Av artikel 15.1 i konventionen framgår särskilt att varucertifikat EUR.1 är ett av de ursprungsintyg som kan uppvisas när produkter med ursprung i en fördragsslutande part importeras till andra fördragsslutande parter.

29

Artikel 32 (”Kontroll av ursprungsintyg”) i tillägg I till den regionala konventionen ingår i avdelning VI (”Bestämmelser om administrativt samarbete”) i nämnda tillägg. I artikel 32.1 anges att ”[e]fterkontroll av ursprungsintyg ska göras stickprovsvis eller när den importerande fördragsslutande partens tullmyndigheter har rimliga tvivel beträffande handlingarnas äkthet, de berörda produkternas ursprungsstatus eller uppfyllandet av övriga villkor i denna konvention”.

30

Av bland annat artikel 32.2, 32.3 och 32.5 framgår att en förutsättning för att det ska kunna göras en efterkontroll av ursprungsintyg med anledning av att tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten har rimliga tvivel beträffande handlingarnas äkthet, de berörda produkternas ursprungsstatus eller uppfyllandet av övriga villkor i den regionala konventionen är att det föreligger ett administrativt samarbete mellan tullmyndigheterna i den importerande respektive den exporterande fördragsslutande parten, i den mening som avses i artikel 31 i tillägg I till den regionala konventionen, betraktad i sin helhet.

31

Ett administrativt samarbete i den mening som avses i denna bestämmelse, betraktad i sin helhet, kan dock inte anses föreligga enbart på grund av att det har utfärdats ett varucertifikat med stöd av den regionala konventionen.

32

Såsom den ungerska regeringen och kommissionen i huvudsak har gjort gällande i sina skriftliga yttranden, framgår det inte heller av artikel 32 i tillägg I till konventionen att tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten är skyldiga att systematiskt inleda ett förfarande för efterkontroll av ursprungsintyg när de konstaterar att ett intyg innehåller ett fel som rör de aktuella varornas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling enligt den regionala konventionen.

33

Tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten är således inte skyldiga att inleda ett sådant förfarande i fall där de direkt kan konstatera att ursprungsintyget är oriktigt utan att någon ytterligare undersökning behöver göras. Som ett exempel på ett sådant fall kan nämnas att det visar sig att det varucertifikat som utfärdats av tullmyndigheterna i den exporterande fördragsslutande parten innehåller en uppenbart felaktig rättstillämpning avseende de aktuella varornas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling enligt den regionala konventionen.

34

Vidare kan konstateras att kommissionens tillkännagivande 2007/C 83/01 om förklarande anmärkningar till Pan-Euro-Med protokoll om ursprungsregler (EUT C 83, 2007, s. 1) innehåller en anmärkning med rubriken ”Artikel 33 – Avslag, utan kontroll, av begäran om förmånsbehandling”. Enligt denna anmärkning ska ett ursprungsintyg anses vara ”oanvändbart” bland annat när de varor som varucertifikatet EUR.1 eller EUR-MED avser inte omfattas av förmånsbehandling. I ett sådant fall ska det aktuella ursprungsintyget således anses vara oanvändbart, utan att det är nödvändigt att vända sig till tullmyndigheterna i den exporterande fördragsslutande parten.

35

I förevarande fall är det enligt den hänskjutande domstolen ostridigt mellan parterna att de nu aktuella varorna, det vill säga färska mandariner med ursprung i Turkiet som avsänts från Kosovo till Ungern, inte kunde omfattas av diagonal kumulation enligt gällande bestämmelser och att de aktuella varucertifikaten, som utfärdats av tullmyndigheterna i Kosovo, därmed innehöll ett fel.

36

Vad gäller följderna av ett fel från de behöriga tullmyndigheternas sida framgår följande av artikel 119.1 i tullkodexen. Om det belopp som svarar mot den tullskuld som ursprungligen meddelades till följd av ett fel från de behöriga myndigheternas sida är lägre än det belopp som ska betalas, ska ett import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges, under förutsättning att gäldenären inte rimligen kunde ha upptäckt felet och att denne handlade i god tro. Av artikel 119.3 första stycket i tullkodexen framgår att det anses vara fråga om ett fel som inte rimligen kunde ha upptäckts, i den mening som avses i artikel 119.1, om myndigheterna i ett land eller territorium utanför unionens tullområde har utfärdat ett oriktigt varucertifikat i fall där de aktuella varorna beviljats förmånsbehandling på grundval av ett system för administrativt samarbete som inbegriper dessa myndigheter.

37

Såsom kommissionen har påpekat är syftet med de nu angivna bestämmelserna att skydda gäldenärens berättigade förväntningar och att fastställa under vilka förutsättningar fel från de behöriga tullmyndigheternas sida ger upphov till berättigade förväntningar hos gäldenären.

38

Däremot syftar inte dessa bestämmelser – i synnerhet inte artikel 119.3 första stycket i tullkodexen – till att fastställa villkoren för hur det administrativa samarbetet mellan berörda tullmyndigheter ska genomföras. Av artikel 119.3 första stycket i tullkodexen framgår i själva verket endast att det inte är fråga om ett fel som rimligen kunde ha upptäckts om myndigheterna i ett land eller territorium utanför unionens tullområde har utfärdat ett oriktigt varucertifikat i fall där de aktuella varorna beviljats förmånsbehandling på grundval av ett system för administrativt samarbete som inbegriper dessa myndigheter.

39

Denna bestämmelse kan således inte i sig utgöra hinder för att tullmyndigheterna i importmedlemsstaten slår fast, utan att inleda ett förfarande för administrativt samarbete enligt artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen, att ett varucertifikat som använts som ursprungsintyg för en vara innehåller en uppenbart felaktig rättstillämpning avseende denna varas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling enligt konventionen.

40

För fullständighetens skull vill EU-domstolen avslutningsvis påpeka följande angående det fallet att myndigheterna i ett land eller territorium utanför unionens tullområde har utfärdat ett varucertifikat som visar sig vara oriktigt med avseende på de aktuella varornas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling, och certifikatet inte har utfärdats på grundval av ett system för administrativt samarbete. I det fallet gäller inte den legalpresumtion som införts i artikel 119.3 första stycket i tullkodexen, enligt vilken utfärdandet av ett sådant certifikat ska betraktas som ett fel som gäldenären inte rimligen kunde ha upptäckt. Det måste då således göras en prövning av huruvida gäldenären i praktiken rimligen kunde eller inte kunde ha upptäckt detta fel, såsom föreskrivs i artikel 119.1 i tullkodexen.

41

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 119.3 första stycket i tullkodexen, jämförd med artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen, ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell praxis enligt vilken tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten har rätt att, utan att inleda ett kontrollförfarande enligt nämnda artikel 32, slå fast att ett varucertifikat utfärdat av myndigheterna i ett land eller territorium utanför unionens tullområde är oriktigt på grund av att det innehåller en uppenbart felaktig rättstillämpning avseende de aktuella varornas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling enligt den regionala konventionen.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 119.3 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen, jämförd med artikel 32 i tillägg I till den regionala konventionen om Europa-Medelhavstäckande regler om förmånsursprung, som godkändes på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2013/94/EU av den 26 mars 2012,

ska tolkas på följande sätt:

Den utgör inte hinder för en nationell praxis enligt vilken tullmyndigheterna i den importerande fördragsslutande parten har rätt att, utan att inleda ett kontrollförfarande enligt nämnda artikel 32, slå fast att ett varucertifikat utfärdat av myndigheterna i ett land eller territorium utanför unionens tullområde är oriktigt på grund av att det innehåller en uppenbart felaktig rättstillämpning avseende de aktuella varornas möjlighet att omfattas av förmånsbehandling enligt den regionala konventionen.