Mål C‑350/24

mot

Crédit agricole Corporate & Investment Bank

(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike))

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 19 maj 2026

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 50 FEU – Artikel 288 FEUF – Avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen – Mål anhängiggjort vid en medlemsstats domstol före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i detta avtal – Domstolarna i forumstaten tillämpar en annan stats lagstiftning – Lagstiftningen i Förenade kungariket om införlivande av ett direktiv – Direktiv 2006/54/EG – Unionsrättens tillämplighet – Principen om ömsesidigt förtroende – Principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt”

Socialpolitik – Manliga och kvinnliga arbetstagare – Tillgång till anställning samt arbetsvillkor – Likabehandling – Direktiv 2006/54 – Tillämpningsområde – Förenade kungarikets utträde ur unionen – Utträdesavtal som syftar till att säkerställa rättssäkerhetsprincipen – Tvist om påstådd könsdiskriminering inom ramen för ett anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket – Händelser som inträffat före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i utträdesavtalet – Pågående mål vid en domstol i en medlemsstat efter detta datum – Unionsrättens tillämplighet på en sådan tvist

(Artikel 50.3 FEU; avtalet om Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen och Euratom, artiklarna 126 och 127; Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54, artikel 19)

(se punkterna 57, 60–65 och 70–73 samt punkt 1 i domslutet)
Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande – Behovet av att säkerställa direktivens verkan – Nationella domstolars skyldigheter – Skyldighet att göra en direktivkonform tolkning – En medlemsstats tolkning och tillämpning av lagstiftningen i en annan medlemsstat som genomför ett direktiv – Omfattas – Gränser – Iakttagande av allmänna rättsprinciper – Tolkning contra legem av nationell rätt

(Artikel 288 tredje stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2006/54, artikel 19)

(se punkterna 80–84, 88–90, 93–95 och 100 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Med anledning av en begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) uttalar sig EU-domstolen (stora avdelningen) om omfattningen av principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt när en domstol i en medlemsstat har att pröva ett mål där tillämplig lag är lagen i en stat som vid tidpunkten för tvistens uppkomst och väckande av talan vid domstol var medlem i unionen, men som utträtt ur unionen innan den domstolen meddelade sitt avgörande.

År 2007 anställdes klaganden i det nationella målet enligt ett anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket. År 2013 väckte hon talan vid Conseil de prud’hommes (Arbetsdomstolen, Frankrike) om utbetalning av olika belopp, bland annat i form av skadestånd, eftersom hon ansåg sig ha diskriminerats på grund av sitt kön och utsatts för mobbning.

Efter att ha fått avslag på sina yrkanden i första och andra instans överklagade nämnda klagande till Cour de cassation (Högsta domstolen) och gjorde bland annat gällande att appellationsdomstolen hade uttalat sig på grundval av en tolkning av tillämplig brittisk rätt som stred mot artikel 19.1 i direktiv 2006/54 ( 1 ).

Det var mot bakgrund av det särskilda sammanhanget i nämnda tvist, som pågick vid utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i utträdesavtalet ( 2 ) och som avsåg påstådda fall av diskriminering som inträffat före detta datum i samband med fullgörandet av ett anställningsavtal som regleras av brittisk rätt, som den hänskjutande domstolen beslutade att begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida tillämpligheten av artikel 19 i direktiv 2006/54, i vilken det fastställs regler om bevisbördan vid genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet, har påverkats av artikel 50.3 FEU och utträdesavtalet. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, som gäller för en domstol i en medlemsstat, är tillämplig när denna domstol ska tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar för det första om att Förenade kungariket inte längre är en medlemsstat sedan den 1 februari 2020 ( 3 ), men att utträdesavtalet, för att säkerställa ett ordnat utträde, uttryckligen föreskriver en förlängning av tillämpningen av unionsrätten i denna stat, med vissa undantag, till och med den 31 december 2020, då övergångsperioden löper ut.

Även om utträdesavtalet inte innehåller någon allmän bestämmelse som reglerar frågan om unionsrättens tillämplighet efter detta datum, påpekar domstolen att det i avtalet uttryckligen erkänns att unionsrätten kan tillämpas på vissa avtalsförhållanden och på vissa tvister som uppkommit före övergångsperiodens utgång och som fortfarande pågår efter övergångsperiodens utgång. I artikel 50.3 FEU anges inte heller att unionsrätten inte längre är tillämplig på tidigare situationer i en stat efter dess utträde ur unionen.

Enligt domstolen följer det således av den allmänna systematiken i utträdesavtalet att parterna i detta avtal önskade bevara stabiliteten i de rättsliga situationer som förelåg före övergångsperiodens utgång i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, vars iakttagande avtalet syftar till att säkerställa. Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av denna princip finner domstolen att det, i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i fördragen och i utträdesavtalet, inte kan anses att unionen och Förenade kungariket har kommit överens om att retroaktivt avsluta tillämpningen av unionsrätten i en tvist som pågår vid övergångsperiodens utgång och som avser påstådda fall av diskriminering som inträffat före detta datum inom ramen för ett anställningsavtal som regleras av brittisk rätt.

Vad närmare bestämt gäller artikel 19.1 i direktiv 2006/54 anger domstolen att det i denna bestämmelse inte enbart föreskrivs en processuell regel, utan en materiell bestämmelse som reglerar ett anställningsförhållande som har uppkommit genom ett avtal som ingåtts före övergångsperiodens utgång, vilket innebär att denna regel fortsätter att vara tillämplig även efter utgången av denna period på tvister som rör detta anställningsförhållande. En motsatt tolkning skulle nämligen leda till en allvarlig begränsning av räckvidden av rättssäkerhetsprincipen och av det faktiska genomförandet av principen om likabehandling, som utgör kärnan i direktiv 2006/54.

Domstolen finner följaktligen att artikel 50.3 FEU, jämförd med artiklarna 126 och 127 i utträdesavtalet, ska tolkas så, att detta avtal inte påverkar tillämpligheten av artikel 19 i direktiv 2006/54 på en sådan tvist som den som är aktuell i det nationella målet.

För det andra erinrar domstolen om att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka denna mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF.

Tillämpningen av principen om unionsrättskonform tolkning bidrar till iakttagandet av principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, enligt vilken var och en av dem, utom i undantagsfall, ska anse att de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten. När de nationella domstolarna tillämpar lagstiftningen i en annan medlemsstat ska de således sträva efter att efterforska innehållet i denna rätt och den tolkning som domstolarna i den senare medlemsstaten har gjort av denna rätt. De ska tillämpa nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten och, i förekommande fall, underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt som inte kan tillämpas på ett unionsrättskonformt sätt.

Domstolen preciserar att den prövning som domstolen i sista instans gör av en grund som avser att en domstol i lägre instans har tolkat lagstiftningen i en annan medlemsstat i strid med ett direktiv inte kan begränsas enbart av det skälet att den domstolen i allmänhet likställer utländsk rätt med en faktisk omständighet. Denna prövning ska avse huruvida domstolen i lägre instans har iakttagit den i direktivet föreskrivna skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av det resultat som föreskrivs i direktivet, oberoende av om den lagstiftning som ska tolkas är forumlandets eller en annan medlemsstats lagstiftning.

Domstolen slår således fast att artikel 288 FEUF ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat tolkar och tillämpar en lagstiftning i en annan medlemsstat som genomför ett direktiv, är den skyldig, liksom när den tolkar och tillämpar sin egen lagstiftning, att iaktta principen om unionsrättskonform tolkning av nationell rätt.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).

( 2 ) Avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet).

( 3 ) Enligt artikel 50.3 FEU upphörde fördragen att vara tillämpliga på Förenade kungariket den dag då utträdesavtalet trädde i kraft, det vill säga den 1 februari 2020.