Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 11 september 2025 (*)

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff – Artikel 4 led 6 – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras – Syfte avseende social återanpassning – Den dömda personens hemvist – Den verkställande statens övertagande av verkställigheten av straffet i enlighet med dess interna rättsordning – Rambeslut 2008/909/RIF – Ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar i syfte att verkställa dessa domar i en annan medlemsstat – Beslut av en domstol i den verkställande medlemsstaten att skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff – Artikel 8 – Den verkställande statens skyldighet att erkänna domen och att verkställa påföljden – Artikel 17 – Den verkställande statens möjlighet att besluta om genomförandet av verkställigheten ”

I mål C‑215/24 [Fira](i),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Judicial da Comarca do Porto – Juízo Local Criminal de Vila Nova de Gaia (Distriktsdomstolen i Porto – Lokala brottmålsdomstolen i Vila Nova de Gaia, Portugal) genom beslut av den 19 mars 2024, som inkom till domstolen den 20 mars 2024, i ett mål angående verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot

YX,

ytterligare deltagare i rättegången:

Ministério Público,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna N. Jääskinen, A. Arabadjiev (referent), M. Condinanzi och R. Frendo,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Portugals regering, genom P. Barros da Costa, L. Ferro da Costa och J. Ramos, samtliga i egenskap av ombud,

–        Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis och A. Torró Molés, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, B. Rechena och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 5 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8, 12, 13 och 17 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2008/909).

2        Begäran har framställts inom ramen för ett förfarande avseende verkställighet i Spanien av en europeisk arresteringsorder som de portugisiska myndigheterna utfärdat mot YX för verkställighet av ett fängelsestraff.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 Rambeslut 2002/584/RIF

3        Artikel 4 i rådets rambeslut 2002/584/JAI av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) har rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”. I led 6 i den artikeln föreskrivs följande:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder

…

6.      om den europeiska arresteringsordern har u[t]färdats för ver[k]ställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.

 Rambeslut 2008/909

4        I skälen 5, 9 och 12 i rambeslut 2008/909 anges följande:

(5)      Processuella rättigheter i brottmål är avgörande för att säkerställa ömsesidigt förtroende bland medlemsstaterna i det rättsliga samarbetet. Förbindelserna mellan medlemsstaterna, vilka präglas av ett särskilt ömsesidigt förtroende för de övriga medlemsstaternas rättssystem, gör att den verkställande staten kan erkänna beslut som fattas av den utfärdande statens myndigheter. Man bör därför överväga att vidareutveckla det samarbete som föreskrivs i Europarådets instrument om verkställighet av domar i brottmål, särskilt när unionsmedborgare har blivit föremål för en brottmålsdom och dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat. Trots att den dömda personen måste ges tillfredsställande skydd, bör det inte längre vara nödvändigt att han eller hon medverkar i förfarandet genom att alltid ge sitt samtycke för att en dom ska kunna översändas till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet av den ådömda påföljden.

…

(9)      Verkställighet av påföljden i den verkställande staten bör förbättra den dömda personens möjligheter till social återanpassning. När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska förvissa sig om att påföljden, genom verkställighet av påföljden i den verkställande staten, främjar syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, bör den beakta sådana faktorer som till exempel personens anknytning till den verkställande staten, frågan om han eller hon anser den staten vara platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band till den verkställande staten.

…

(12)      Detta rambeslut bör också i tillämpliga delar gälla vid verkställighet av påföljder i de fall som omfattas av artiklarna 4 [led] 6 … i [rambeslut 2002/584]. Utan att det påverkar det rambeslutet innebär detta bland annat att den verkställande staten för att överväga huruvida personen bör överlämnas eller domen verkställas i de fall som avses i artikel 4 [led] 6 i rambeslut [2002/584] kan kontrollera förekomsten av ett skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i det här rambeslutet, bland annat genom att kontrollera dubbel straffbarhet i den utsträckning den verkställande staten avger en förklaring enligt artikel 7.4 i det här rambeslutet.”

5        Artikel 3 i rambeslut 2008/909 har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Syftet med detta rambeslut är att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden.”

6        Artikel 4 i det rambeslutet, med rubriken ”Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat”, har följande lydelse:

”1.      Förutsatt att den dömda personen befinner sig i den utfärdande staten eller i den verkställande staten och förutsatt att denna person gett sitt samtycke, om detta krävs enligt artikel 6, får en dom tillsammans med intyget, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I, översändas till någon av följande medlemsstater:

a)      Den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor.

b)      Den medlemsstat där han eller hon är medborgare och till vilken medlemsstat, som dock inte får vara den stat där han eller hon bor, den dömda personen kommer att utvisas eller avvisas när han eller hon friges efter verkställigheten av påföljden på grund av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut eller ett annat beslut om avlägsnande som ingår i domen eller i ett rättsligt eller ett administrativt beslut eller någon annan åtgärd som vidtas till följd av domen.

c)      Annan medlemsstat än sådan medlemsstat som avses i a eller b, vars behöriga myndigheter samtycker till att få domen och intyget översänt till den medlemsstaten.

2.      Översändandet av domen och intyget får ske när den behöriga myndigheten i den utfärdande staten efter samråd, i lämpliga fall, mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten, är förvissad om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning.

3.      Innan domen och intyget översänds, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Samråd ska vara obligatoriskt i de fall som avses i punkt 1 c. I dessa fall ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten utan dröjsmål underrätta den utfärdande staten om sitt beslut att samtycka eller inte samtycka till översändandet av domen.

4.      Under detta samråd får den behöriga myndigheten i den verkställande staten avge ett motiverat yttrande till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, enligt vilket verkställande av påföljden i den verkställande staten inte skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala och gynnsamma återanpassning till samhället.

Om inget samråd har ägt rum får ett sådant yttrande avges utan dröjsmål när domen och intyget har översänts. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska ta ställning till detta yttrande och besluta om intyget ska återkallas eller ej.

5.      Den verkställande staten får på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen tillsammans med intyget. Den dömda personen får också begära att de behöriga myndigheterna i den utfärdande eller den verkställande staten inleder ett förfarande för att översända domen och intyget enligt detta rambeslut. Framställningar som görs enligt denna punkt ska inte medföra någon skyldighet för den utfärdande staten att översända domen tillsammans med intyget.

6.      När medlemsstaterna genomför detta rambeslut ska de anta bestämmelser, som i synnerhet beaktar syftet att underlätta den dömda personens återanpassning, och som ska ligga till grund för deras behöriga myndigheter när dessa fattar beslut om att samtycka eller inte samtycka till översändandet av domen och intyget i fall enligt punkt 1 c.

7.      Varje medlemsstat får, antingen när detta rambeslut antas eller senare, till [Europeiska unionens råds] generalsekretariat anmäla att dess förhandssamtycke enligt punkt 1 c inte ska krävas för översändande av domen och intyget i förbindelserna med andra medlemsstater som gjort samma anmälan

a)      om den dömda personen bor och sedan minst fem år är stadigvarande lagligt bosatt i den verkställande staten och kommer att få behålla sitt permanenta uppehållstillstånd i den staten, och/eller

b)      om den dömda personen, i andra fall än de som avses i punkt 1 a och b, är medborgare i den verkställande staten.

…”

7        I artikel 5 i rambeslutet, med rubriken ”Översändande av domen och intyget”, föreskrivs följande:

”1.      Domen, eller en bestyrkt kopia av den, tillsammans med intyget ska av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten översändas direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på ett sätt som lämnar en skriftlig uppteckning under omständigheter som möjliggör för den verkställande staten att fastställa äktheten. Originalet av domen, eller en bestyrkt kopia av den, och originalet av intyget ska på begäran av den verkställande staten översändas dit. All officiell kommunikation ska också ske direkt mellan de nämnda behöriga myndigheterna.

2.      Intyget ska vara undertecknat av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, vilken också ska intyga att dess innehåll är korrekt.

3.      Den utfärdande staten ska översända domen tillsammans med intyget till endast en verkställande stat åt gången.

4.      Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte är känd av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, ska den sistnämnda vidta alla nödvändiga efterforskningar för att erhålla sådan information från den verkställande staten, även genom kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverk som inrättades genom rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF [av den 29 juni 1998 (EGT L 191, 1998, s. 4)].

5.      Om en myndighet i den verkställande staten tar emot en dom tillsammans med ett intyg och inte är behörig att erkänna denna och vidta de åtgärder som krävs för att verkställa den, ska den på eget initiativ översända domen tillsammans med intyget till den behöriga myndigheten i den verkställande staten och underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om detta.”

8        I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken ”Erkännande av domen och verkställighet av påföljden”, föreskrivs följande:

”1.      Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska erkänna en dom som har översänts i enlighet med artikel 4 och i enlighet med förfarandet i artikel 5 och omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för verkställighet av påföljden, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för att vägra erkännande eller verkställighet enligt artikel 9.

2.      Om påföljdens längd är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning, får den behöriga myndigheten i den verkställande staten endast besluta att anpassa påföljden om påföljden överstiger det strängaste straff som föreskrivs för liknande brott enligt den nationella lagstiftningen. Den anpassade påföljden får inte understiga det strängaste straff som föreskrivs för liknande brott enligt den verkställande statens nationella lagstiftning.

3.      Om påföljdens art är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning, får den behöriga myndigheten i den verkställande staten anpassa påföljden till ett straff eller en åtgärd som i dess egen lagstiftning föreskrivs för liknande brott. Ett sådant straff eller en sådan åtgärd ska så nära som möjligt motsvara den påföljd som dömts ut i den utfärdande staten och påföljden får därför inte omvandlas till bötesstraff.

4.      Den anpassade påföljden får inte i förhållande till sin art eller längd vara strängare än den påföljd som utdömts i den utfärdande staten.”

9        Artikel 12 i rambeslut 2008/909 har rubriken ”Beslut om verkställighet av påföljden och tidsfrister”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska så snart som möjligt besluta om den ska erkänna domen och verkställa påföljden samt underrätta den utfärdande staten om detta och om ett eventuellt beslut om att anpassa påföljden i enlighet med artikel 8.2 och 8.3.”

10      I artikel 13 i rambeslutet, med rubriken ”Återkallande av intyget”, föreskrivs följande:

”Den utfärdande staten får, så länge verkställigheten av påföljden i den verkställande staten inte har påbörjats, återkalla intyget från den staten och ska då uppge skälen till detta. Den verkställande staten ska efter det att intyget återkallats inte längre verkställa påföljden.”

11      Artikel 17 i rambeslutet har rubriken ”Lag som reglerar verkställigheten”. I punkterna 1, 3 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.      Verkställigheten av en påföljd ska regleras enligt lagen i den verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten ska, om inte annat följer av punkterna 2 och 3, ha behörighet att besluta om genomförandet av verkställigheten och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklusive grunderna för förtida eller villkorlig frigivning.

…

3.      Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska på begäran underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om tillämpliga bestämmelser om förtida eller villkorlig frigivning. Den utfärdande staten kan samtycka till att tillämpa sådana bestämmelser eller återkalla intyget.

4.      Medlemsstaterna får fastställa att de vid beslut om förtida eller villkorlig frigivning får ta hänsyn till de bestämmelser i nationell lagstiftning som den utfärdande staten angivit enligt vilka personen är berättigad till villkorlig frigivning vid en viss tidpunkt.”

12      I rambeslutets artikel 21 c–i föreskrivs följande:

”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska utan dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på sådant sätt att det lämnar en skriftlig uppteckning

…

c)      om det slutliga beslutet att erkänna domen och verkställa påföljden, tillsammans med datumet för beslutet,

d)      om ett beslut att i enlighet med artikel 9 inte erkänna domen och verkställa påföljden samt skälen till beslutet,

e)      om ett beslut att anpassa påföljden enligt artikel 8.2 eller 8.3 samt skälen till beslutet,

f)      om ett beslut att inte verkställa påföljden av de skäl som anges i artikel 19.1 samt skälen till beslutet,

g)      om början och slutet på perioden med villkorlig frigivning, om detta anges i intyget av den utfärdande staten,

h)      om att den dömda personen har rymt från fängelset,

i)      om att påföljden har verkställts, så snart verkställigheten har fullföljts.”

 Rambeslut 2008/947/RIF

13      Artikel 1 i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102) har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.      Syftet med detta rambeslut är att underlätta dömda personers sociala återanpassning, förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet samt underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten. För att kunna uppnå dessa mål fastställs i detta rambeslut regler enligt vilka en annan medlemsstat än den i vilken den berörda personen har dömts, ska erkänna domar och, i förekommande fall, övervakningsbeslut och övervaka de övervakningsåtgärder som påförts på grundval av en dom eller alternativa påföljder innefattade i en sådan dom samt fatta alla andra beslut med anknytning till den domen om inte annat föreskrivs i detta rambeslut.

2.      Detta rambeslut ska endast tillämpas på

a)      erkännande av domar och, i förekommande fall, övervakningsbeslut,

b)      övertagande av ansvaret för övervakningen av alternativa påföljder och övervakningsåtgärder,

c)      alla andra beslut som har anknytning till besluten i a och b,

på sätt som beskrivs och föreskrivs i detta rambeslut.

3.      Detta rambeslut ska inte tillämpas på

a)      verkställighet av brottmålsdomar genom vilka fängelse eller en frihetsberövande åtgärd utdöms och som ligger inom tillämpningsområdet för rambeslut [2008/909],

…”

14      I artikel 2.1, 2.2 och 2.5 i rambeslut 2008/947 föreskrivs följande:

”I detta rambeslut gäller följande definitioner:

1.      Dom: ett beslut eller annat avgörande som fattats av en domstol i den utfärdande staten och som vunnit laga kraft och innebär att en fysisk person har begått ett brott och dömts till

a)      fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, om villkorlig frigivning har beviljats på grundval av den domen eller genom ett påföljande övervakningsbeslut,

b)      en uppskjuten påföljd,

c)      en villkorlig påföljd,

d)      en alternativ påföljd.

2.      Uppskjuten påföljd: fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, vars verkställighet vid domens meddelande helt eller delvis villkorligt skjuts upp genom påförande av en eller flera övervakningsåtgärder. Sådana övervakningsåtgärder kan inbegripas i själva domen eller fastställas i ett separat övervakningsbeslut fattat av en behörig myndighet.

…

5.      Övervakningsbeslut: en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft och som fattats av en behörig myndighet i den utfärdande staten med en sådan dom som grund

a)      om beviljande av villkorlig frigivning, eller

b)      om påförande av övervakningsåtgärder.”

 Portugisisk rätt

15      I artikel 45 i código penal (strafflagen), med rubriken ”Ersättning av fängelsestraff med böter”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1.      När ett fängelsestraff på högst ett år ådöms ska detta straff ersättas med ett bötesstraff eller ett annat lagstadgat straff som inte utgör ett frihetsberövande om nödvändigheten av att förhindra framtida brott inte kräver att fängelsestraffet verkställs.

2.      Om inbetalningen av bötesbeloppet uteblir ska den dömda personen avtjäna det ådömda fängelsestraffet. Bestämmelserna i artikel 49.3 i denna lag ska tillämpas analogt.”

16      I artikel 49 i strafflagen, under rubriken ”Fängelsestraff som ett bötesstraff omvandlats till när böterna inte betalats”, föreskrivs följande i punkt 3:

Verkställigheten av det fängelsestraff som bötesstraffet omvandlats till får skjutas upp med en period om ett till tre år, om den dömda personen visar att inbetalningen av böterna har uteblivit av skäl som inte kan tillskrivas denne, under förutsättning att uppskovet villkoras av att skyldigheter och uppföranderegler, som inte är av ekonomisk eller finansiell art, iakttas. Fängelsestraffet ska verkställas om skyldigheterna inte uppfylls eller om uppförandereglerna inte följs och ska förklaras ha förfallit om så skett.”

 Spansk rätt

17      I artikel 80 i código penal (strafflagen) (nedan kallad den spanska strafflagen) föreskrivs följande:

”1.      Domare eller domstolar får, genom motiverat beslut, skjuta upp verkställigheten av fängelsestraff som är kortare än två år om det rimligen kan förväntas att verkställigheten av det avsedda fängelsestraffet inte är nödvändig för att undvika att den dömda personen begår nya brott i framtiden.

För att fatta ett sådant beslut ska domaren eller domstolen bedöma de omständigheter under vilka brottet begicks, den dömda personens personliga förhållanden, bakgrund, uppförande efter gärningen och i synnerhet personens ansträngningar för att gottgöra den vållade skadan, den dömda personens sociala situation och familjesituation samt de verkningar som kan förväntas av uppskov med verkställigheten av återstoden av straffet och av iakttagandet av de åtgärder som eventuellt ålagts vederbörande.

2.      Följande villkor ska vara uppfyllda för att verkställigheten av straffet ska skjutas upp:

1)      Det är den dömda personens första brott. Härvid ska hänsyn inte tas till tidigare fällande domar för brott som begåtts av vårdslöshet eller för mindre brott, och inte heller till anmärkningar i belastningsregistret som har raderats eller som borde raderas i enlighet med artikel 136. Hänsyn ska inte heller tas till anmärkningar i belastningsregistret avseende brott som på grund av sin art eller på grund av omständigheterna saknar relevans för bedömningen av sannolikheten för att personen begår framtida brott.

2)      Straffet eller summan av de straff som dömts ut inte överstiger två år, exklusive det straff som följer av att böterna inte har betalats.

3)      Den dömda personen har fullgjort sina skyldigheter som följer av det civilrättsliga ansvaret och det förverkande som förordnats genom dom i enlighet med artikel 127 har genomförts.

Detta villkor ska anses vara uppfyllt när den dömda personen åtar sig att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med det civilrättsliga ansvaret utifrån sin ekonomiska förmåga och att underlätta det beslutade förverkandet, och det är rimligt att förvänta sig att förverkandet kommer att genomföras inom en rimlig tidsfrist som fastställs av domaren eller domstolen. Domaren eller domstolen får, med beaktande av omfattningen av det civilrättsliga ansvaret och de sociala följderna av brottet, begära de garantier som den anser lämpliga för att säkerställa att detta villkor uppfylls.

3.      I undantagsfall får, även om villkoren i leden 1 och 2 i föregående punkt inte är uppfyllda, och förutsatt att personen inte regelbundet återfaller i brott, enskilda fängelsestraff som inte överstiger två år skjutas upp om det är motiverat med hänsyn till den dömda personens personliga förhållanden, gärningens art, personens uppförande och, i synnerhet, vederbörandes ansträngningar för att gottgöra den vållade skadan.

I sådana fall är uppskovet alltid beroende av att skadan faktiskt gottgörs eller att den dömda personen ersätter den skada som vållats efter sin fysiska och ekonomiska förmåga, eller av att den överenskommelse som åtgärden i artikel 84.1.1 avser iakttas. En av de åtgärder som anges i led 2 eller 3 i denna bestämmelse vidtas för övrigt alltid, med en räckvidd som inte får vara mindre än den som följer av tillämpningen av omräkningskriterierna i artikel 84.1, till en femtedel av det straff som ådömts.

4.      Domare och domstolar får bevilja villkorslöst uppskov med verkställigheten av alla straff som ådömts om den dömda personen lider av en mycket allvarlig och obotlig sjukdom, såvida inte den dömda personen vid den tidpunkt då vederbörande begick brottet redan hade beviljats uppskov med verkställigheten av ett annat straff av samma skäl.

5.      Även om villkoren i punkt 2 leden 1 och 2 i denna artikel inte är uppfyllda, får domaren eller domstolen bevilja uppskov med verkställigheten av fängelsestraff om högst fem år för dömda personer som har begått brottet på grund av att de är beroende av de ämnen som avses i artikel 20 led 2, under förutsättning att det av en offentlig eller privat inrättning eller tjänst som i vederbörlig ordning har auktoriserats eller godkänts är styrkt att den dömda personen är avvand eller behandlades i syfte att avvänjas vid den tidpunkt då beslutet om uppskov fattades.

Domaren eller domstolen kan besluta att nödvändiga iakttagelser ska göras för att kontrollera om ovannämnda villkor är uppfyllda.

För det fall den dömda personen genomgår avvänjning är uppskovet med verkställigheten av straffet även villkorat av att behandlingen fullföljs. Återfall under behandlingen ska inte betraktas som att personen ger upp behandlingen om de inte visar att vederbörande definitivt har gett upp avvänjningen.

6.      För brott som endast kan lagföras efter anmälan av brottsoffret ska domare och domstolar höra brottsoffret och, i förekommande fall, dess ombud innan de beviljar uppskov med verkställigheten av straffet.”

18      I artikel 90.1 i den spanska strafflagen föreskrivs följande:

”Övervakningsdomstolen för straff ska besluta att verkställigheten av återstoden av straffet ska skjutas upp och att den dömda personen ska beviljas villkorlig frigivning, om följande villkor är uppfyllda:

a)      Den dömde omfattas av tredje graden av kriminalvård [(avtjänar straffet utanför anstalt)].

b)      Den dömde har avtjänat tre fjärdedelar av strafftiden.

c)      Den dömde har visat gott uppförande.

För att fatta beslut om uppskov med straffverkställigheten och villkorlig frigivning, ska övervakningsdomstolen för straff göra en bedömning av den dömdes personlighet och bakgrund, omständigheterna kring det begångna brottet, betydelsen av rättsligt erkända intressen som skulle kunna skadas vid återfall i brott, den dömda personens uppförande under strafftiden, den dömda personens sociala situation och familjesituation samt de verkningar som kan förväntas av uppskov med verkställigheten av återstoden av straffet och av iakttagandet av de åtgärder som eventuellt ålagts vederbörande.

Uppskov med verkställigheten ska inte beviljas om den dömda personen inte har uppfyllt sin ersättningsskyldighet i enlighet med det civilrättsliga ansvar som följer av brottet i de föreskrivna fallen och i enlighet med kriterierna i artikel 72.5 och 72.6 i ley orgánica 1/1979, general penitenciaria [(lag nr 1/1979 om allmän kriminalvårdslag) av den 26 september 1979 (BOE nr 239 av den 5 oktober 1979, s. 23180)].”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

19      År 2018 dömde Tribunal Judicial da Comarca do Porto – Juízo Local Criminal de Vila Nova de Gaia (Distriktsdomstolen i Porto – Lokala brottmålsdomstolen i Vila Nova de Gaia, Portugal), som är den hänskjutande domstolen i målet vid EU-domstolen, YX till sex månaders fängelse för skattebedrägeri. På grundval av artikel 49 i strafflagen ersattes detta fängelsestraff därefter av ett bötesstraff på 180 dagsböter. Då böterna inte hade betalats och YX inte hade visat att underlåtenheten att betala böterna inte kunde tillskrivas honom, beslutade den hänskjutande domstolen att fängelsestraffet skulle verkställas.

20      Eftersom YX under tiden hade flyttat till Spanien, utfärdade den hänskjutande domstolen den 2 februari 2022 en europeisk arresteringsorder för att han skulle överlämnas i syfte att fängelsestraffet skulle verkställas.

21      Den behöriga spanska rättsliga myndigheten vägrade, på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, att överlämna YX till den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av att YX hade flyttat till Spanien och att han hade uttryckt en önskan om att avtjäna sitt straff i denna medlemsstat. Denna myndighet förklarade sig erkänna den dom som hade meddelats av den hänskjutande domstolen och begärde att de behöriga spanska rättsliga myndigheterna skulle verkställa den.

22      Den 11 oktober 2023 beslutade Juzgado Central de lo Penal n^o 1 de Madrid (Nationella brottmålsdomstolen nr 1 i Madrid, Spanien), med tillämpning av artikel 80 i den spanska strafflagen, att skjuta upp verkställigheten av det i det nationella målet aktuella fängelsestraffet under en period på två år.

23      Till följd av beslutet om uppskov begärde den portugisiska åklagarmyndigheten att den hänskjutande domstolen skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

24      Den hänskjutande domstolen har påpekat att den behöriga myndigheten i den verkställande staten i princip är skyldig att erkänna den fällande dom som meddelats i den utfärdande staten och att verkställa det ådömda straffet, vars längd och art ska motsvara de som föreskrivs i den domen.

25      De villkor på vilka den behöriga myndigheten i den verkställande staten skulle kunna ändra den påföljd som ådömts i den utfärdande staten anges uttömmande i artikel 8 i rambeslut 2008/909 och den behöriga myndigheten i den verkställande staten kan i vart fall inte ändra innehållet i den påföljd som ådömts av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

26      När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten inte har skjutit upp verkställigheten av ett straff på grundval av sin nationella lagstiftning, kan den behöriga myndigheten i den verkställande staten följaktligen inte skjuta upp verkställigheten av det straff som den berörda personen har ådömts i den utfärdande staten, även om det är tillåtet enligt denna myndighets nationella lagstiftning för de straff som ådömts i den verkställande staten. Ett sådant uppskov skulle äventyra de mål som eftersträvas med rambeslut 2008/909 och principen om ömsesidigt erkännande.

27      I punkt 65 i domen av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191), slog domstolen för övrigt fast att artikel 8 i rambeslut 2008/909 ska tolkas restriktivt.

28      Enligt den hänskjutande domstolen hänvisar dessutom artikel 17 i rambeslut 2008/909, enligt vilken verkställigheten av en påföljd ska regleras av lagstiftningen i den verkställande staten, endast till åtgärder som syftar till att säkerställa den materiella verkställigheten av fängelsestraffet och det finns inget som gör det möjligt att tolka bestämmelserna i denna artikel så, att dess tillämpningsområde innefattar ett beslut om uppskov med verkställigheten av det fängelsestraff som den eftersökta personen ådömts.

29      Enligt artiklarna 12 och 13 i det rambeslutet borde den verkställande rättsliga myndigheten dessutom ha underrättat den utfärdande rättsliga myndigheten om möjligheten att skjuta upp verkställigheten av straffet, så att den sistnämnda myndigheten kunde reagera.

30      Enligt den hänskjutande domstolen gör denna kontext det svårare för den att fatta beslut om huruvida det nationella målet ska fortgå eller avslutas. Den hänskjutande domstolen anser att det föreligger rimliga tvivel om tolkningen och tillämpningen av unionsrätten, vilka inte har undanröjts genom EU-domstolens praxis och vilka skulle få avgörande konsekvenser för det slutliga avgörandet i detta förfarande.

31      Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Judicial da Comarca do Porto – Juízo Local Criminal de Vila Nova de Gaia (Distriktsdomstolen i Porto – Lokala brottmålsdomstolen i Vila Nova de Gaia, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Får den verkställande staten, efter det att den i enlighet med artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av den dömda personens hemvist, samt efter att ha erkänt den fällande domen, åberopa tillämpningen av sin nationella lagstiftning och sin behörighet i egenskap av verkställande stat för att skjuta upp verkställigheten av det faktiska fängelsestraff som ådömts av den utfärdande staten när förfarandet för att verkställa domen redan har inletts?

2)      Får den rättsliga myndigheten i den verkställande staten ändra det avgörande som meddelats av den rättsliga myndigheten i den utfärdande staten, vilket i vederbörlig ordning har vunnit laga kraft, utöver i de fall som anges i artikel 8 samt i artikel 17.1 och 17.2 i [rambeslut 2008/909]?

3)      Ska artikel 17.1 i [rambeslut 2008/909] tolkas så, att den ger den verkställande staten möjlighet att skjuta upp verkställigheten av det faktiska fängelsestraffet med tillämpning av villkoren i sin nationella lagstiftning, när de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten inte har gjort detta i enlighet med sin lagstiftning?

För det fallet att ovanstående frågor ska besvaras jakande:

4)      Borde inte de spanska rättsliga myndigheterna (den verkställande staten) med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 12 och 13 samt [i artikel] 17.3 i [rambeslut 2008/909] på förhand ha informerat den utfärdande staten om sin åsikt vad gäller möjligheten att skjuta upp verkställigheten av det fängelsestraff som den eftersökta personen ådömts?”

 Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

32      Den spanska regeringen anser att de uppgifter som har lämnats i beslutet om hänskjutande inte gör det möjligt att identifiera det mål som har föranlett begäran om förhandsavgörande och inte heller att förstå varför EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna skulle vara nödvändiga för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet.

33      I beslutet om hänskjutande anges visserligen att syftet med begäran om förhandsavgörande är att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att besluta om huruvida detta förfarande ska fortgå eller avslutas. Den hänskjutande domstolen förefaller emellertid ha godtagit att den spanska domstol som ansvarar för verkställigheten av det straff som den har ådömt verkställer straffet, vilket innebär att det, mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande, ankommer på den hänskjutande domstolen att rätta sig efter vad den spanska domstolen beslutar.

34      Även om unionsrätten skulle utgöra hinder för den spanska domstolen att, i enlighet med spansk nationell rätt, skjuta upp verkställigheten av det fängelsestraff som ådömts av den hänskjutande domstolen, vilket inte är fallet, skulle detta sakna betydelse för det beslut som den hänskjutande domstolen ska anta. Detta beslut är nämligen beroende uteslutande av vad samma spanska domstol informerar den hänskjutande domstolen om, avseende verkställigheten av straffet på grundval av spansk nationell rätt, med tillämpning av artikel 21 i rambeslut 2008/909.

35      I artikel 13 i det rambeslutet föreskrivs dessutom att en ansökan om erkännande och verkställighet av ett ådömt straff endast får återkallas innan verkställigheten av straffet har påbörjats. I förevarande fall kan det uppskov med verkställigheten som beviljats på grundval av artikel 80 och följande artiklar i den spanska strafflagen endast anses utgöra ett led i verkställigheten av nämnda straff, som inträffar under denna verkställighet.

36      Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

37      I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av punkt 29 ovan och såsom den spanska regeringen har medgett, angett att EU-domstolens svar på de frågor som ställts är nödvändiga för att den ska kunna besluta om fortgången av förfarandet, som verkar avse kontrollen av verkställigheten av det straff som YX ådömts. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att den, beroende på EU-domstolens svar, bör avsluta eller fullfölja detta förfarande.

38      I detta hänseende framgår det att om den hänskjutande domstolens bedömning – såsom den sammanfattats i punkterna 23–28 ovan och enligt vilken artikel 8 i rambeslut 2008/909 utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den verkställande staten skjuter upp verkställigheten av det fängelsestraff som ådömts av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten eller, åtminstone, kräver förhandsinformation om möjligheten att bevilja ett sådant uppskov – var välgrundad, så skulle den domstolen kunna behöva fullfölja det nationella förfarandet. Om ett sådant uppskov som det som har beslutats i det nationella målet omfattades av tillämpningsområdet för artikel 17 i det rambeslutet, såsom den spanska regeringen har gjort gällande med de argument som sammanfattats i punkterna 32–34 ovan, skulle den hänskjutande domstolen tvärtom kunna behöva avsluta det nationella förfarandet.

39      Följaktligen framgår det inte att tolkningsfrågorna saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att de är hypotetiska.

40      Härav följer att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Inledande synpunkter

41      Det framgår av beslutet om hänskjutande att de spanska rättsliga myndigheterna på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa den europeiska arresteringsorder som den hänskjutande domstolen har utfärdat i syfte att verkställa ett fängelsestraff som YX ådömts, av det skälet att YX är bosatt i Spanien och har uttryckt en önskan om att avtjäna det straff som han ådömts i denna medlemsstat. Det framgår vidare av beslutet om hänskjutande att dessa rättsliga myndigheter har förklarat sig erkänna den dom genom vilken straffet ådömts och har begärt att den behöriga spanska rättsliga myndigheten ska verkställa den. Slutligen framgår det av beslutet om hänskjutande att Juzgado Central de lo Penal n^o 1 de Madrid (Nationella brottmålsdomstolen nr 1 i Madrid) senare sköt upp verkställigheten av nämnda straff.

42      Däremot framgår det varken av beslutet om hänskjutande eller av handlingarna i målet att Republiken Portugal, i egenskap av utfärdande stat av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot YX, har gett sitt samtycke till att det straff som YX ådömts verkställs i Spanien. I synnerhet kunde det inte, vid förhandlingen vid EU-domstolen, med säkerhet fastställas huruvida det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2008/909, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslutet (nedan kallat intyget), hade översänts av de behöriga portugisiska myndigheterna till de behöriga spanska myndigheterna i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909.

43      Domstolen understryker emellertid att översändandet av detta intyg utgör ett av de villkor som ska iakttas när den verkställande staten övertar verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts i den utfärdande staten.

44      Domstolen erinrar om att två villkor måste vara uppfyllda för att de skäl till att verkställighet får vägras (fakultativa vägransgrunder) som anges i artikel 4 led 6 i det rambeslutet ska kunna tillämpas, nämligen dels att den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, dels att denna stat åtar sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa det straff eller den åtgärd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 43).

45      Vad gäller inverkan av rambeslut 2008/909 på tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, erinrar domstolen om att rambeslut 2008/909, i likhet med rambeslut 2002/584, på det straffrättsliga området konkretiserar principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande och således stärker det rättsliga samarbetet vad gäller erkännande och verkställighet av brottmålsdomar när personer har dömts till fängelse eller till andra frihetsberövande åtgärder i en annan medlemsstat, i syfte att underlätta deras sociala återanpassning (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 45).

46      Med hänsyn till att det mål som eftersträvas med den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 och det mål som eftersträvas med bestämmelserna i rambeslut 2008/909, det vill säga att underlätta social återanpassning av personer som dömts i en annan medlemsstat, är detsamma, måste således den rättsliga myndigheten i den verkställande staten beakta dessa bestämmelser när den önskar tillämpa denna vägransgrund (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 47).

47      När en verkställande rättslig myndighet har för avsikt att, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vägra verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, så regleras följaktligen erkännandet av den fällande domen och övertagandet av verkställigheten av straffet av rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 51).

48      Domstolen erinrar i detta hänseende om att det, vid tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, krävs samtycke från den utfärdande staten för att den verkställande staten ska få överta verkställigheten av det straff som ådömts genom den fällande dom som meddelats i den utfärdande staten och som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 67).

49      Detta samtycke kommer till uttryck i det att den fällande dom som meddelats av en domstol i den utfärdande staten, tillsammans med intyget, översänds till den verkställande staten i enlighet med de villkor som ställs i artikel 4 i rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 57).

50      När en verkställande rättslig myndighet avser att, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten vägra ett sådant översändande om den, på grundval av objektiva omständigheter, anser att straffet i praktiken inte kommer att verkställas i den verkställande staten eller att verkställighet av straffet i den staten inte kommer att bidra till målet om social återanpassning av den eftersökta personen efter det att denne har avtjänat det straff som ådömts. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan fortfarande vägra att översända domen på grundval av överväganden som rör den utfärdande statens egen straffpolitik (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 72).

51      Även om den utfärdande statens översändande av den fällande domen och av det intyg som ska åtfölja den endast är en möjlighet, så erinrar domstolen om att skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket FEU, i syfte bland annat att säkerställa att den europeiska arresteringsorderns funktion inte lamslås, förutsätter en dialog mellan de verkställande och de utfärdande rättsliga myndigheterna. Av denna princip följer bland annat att medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 68).

52      De utfärdande och de verkställande rättsliga myndigheterna ska således, för att få till stånd ett effektivt straffrättsligt samarbete, fullt ut använda sig av de verktyg som föreskrivs i rambesluten 2002/584 och 2008/909, såsom samråd före översändandet av en fällande dom som meddelats av en domstol i den utfärdande staten samt intyget på ett sådant sätt att det främjar det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete. Domstolen erinrar i detta hänseende om att sådant samråd, enligt artikel 4.3 i rambeslut 2008/909, är obligatoriskt när, såsom i förevarande fall, verkställigheten av påföljden planeras i en annan medlemsstat än den där den berörda personen är medborgare, det vill säga i det fall som avses i artikel 4.1 c i rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 69).

53      Vad gäller den utfärdande statens skyldigheter understryker domstolen att det ankommer på denna stat att se till att dess befogenhet enligt rambeslut 2008/909 att inte till den verkställande staten översända den fällande dom som meddelats av en domstol i den staten samt intyget utövas på ett sätt som möjliggör ett effektivt straffrättsligt samarbete och som säkerställer att funktionen av den europeiska arresteringsordern och det ömsesidiga erkännandet av brottmålsdomar för verkställighet i en annan medlemsstat inte lamslås (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 71).

54      Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att det samtycke som krävs i förevarande fall har lämnats av den behöriga portugisiska myndigheten i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909 och, om så inte skulle vara fallet, att kontrollera om ett effektivt samarbete med de spanska verkställande rättsliga myndigheterna tvingar den att lämna detta samtycke.

55      Om det av någon anledning inte är möjligt för den verkställande staten att faktiskt överta verkställigheten av straffet, inbegripet på grund av att de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909 inte har iakttagits, följer det av principen om ömsesidigt erkännande att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, för att undvika att den eftersökta personen undgår straff (dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C 305/22, EU:C:2025:665, punkt 70).

56      Om intyget däremot har översänts av de behöriga portugisiska myndigheterna till de behöriga spanska myndigheterna i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909 och därmed ger uttryck för den utfärdande statens samtycke till att det straff som YX ådömts verkställs i den verkställande staten, vilket det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska de ställda frågorna besvaras.

 Den första, den andra och den tredje frågan

57      Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 och artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för att – när den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten i syfte att ett fängelsestraff ska verkställas, och den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten har åtagit sig att verkställa detta straff – en annan behörig rättslig myndighet i den verkställande staten därefter, på grundval av sin nationella lagstiftning, skjuter upp verkställigheten av straffet.

58      I enlighet med artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, när den, såsom i förevarande fall, beslutar att inte åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 9 i rambeslutet, erkänna den dom som har översänts i enlighet med artikel 4 och i enlighet med förfarandet i artikel 5 i det rambeslutet och omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för verkställighet av påföljden.

59      Enligt artikel 8.2 och 8.3 i rambeslut 2008/909 får påföljden anpassas endast om påföljdens längd eller art är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning.

60      I den artikeln föreskrivs således strikta krav för den verkställande statens behöriga myndighets anpassning av den påföljd som ådömts i den utfärdande staten. Dessa krav utgör de enda undantagen från nämnda myndighets principiella skyldighet, enligt artikel 8.1 i det rambeslutet, att erkänna den dom som har översänts till den och att verkställa påföljden, vars varaktighet och art ska motsvara de som anges i den utfärdande statens dom (dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 36, och dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 65).

61      I förevarande fall är det utrett att uppskov med verkställigheten av det fängelsestraff som ådömts av den hänskjutande domstolen inte har beslutats av den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grund av att påföljdens art eller varaktighet är oförenlig med lagstiftningen i denna medlemsstat, vilket innebär att uppskovet inte i något fall skulle kunna anses utgöra en anpassning av den ådömda påföljden som möjliggörs med stöd av artikel 8.2 och 8.3 i rambeslut 2008/909.

62      Den hänskjutande domstolen, den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen anser att uppskov med verkställigheten av det i det nationella målet aktuella fängelsestraffet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 och följaktligen endast kan beviljas av den hänskjutande domstolen, som är den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

63      Den spanska regeringen har däremot gjort gällande att det följer av den spanska strafflagen att ett sådant uppskov som det som har meddelats i det nationella målet omfattas av området för verkställighet av straff och följaktligen av tillämpningsområdet för artikel 17.1 i rambeslut 2008/909.

64      Det framgår av punkt 1 i den artikeln att verkställigheten av en påföljd enligt det rambeslutet ska regleras av lagen i den verkställande staten när den dömda personen väl har överförts till de behöriga myndigheterna i den staten, och att dessa myndigheter i princip är de enda som är behöriga att besluta om genomförandet av verkställigheten och att fastställa alla därmed sammanhängande åtgärder, inbegripet grunderna för förtida eller villkorlig frigivning. Nämnda bestämmelse omfattar således åtgärder som syftar till att säkerställa den materiella verkställigheten av ett fängelsestraff och att säkerställa den dömda personens sociala återanpassning (dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd), C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 39).

65      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 26 och 27 i sitt förslag till avgörande ska det således fastställas huruvida ett uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, ska anses utgöra en ändring av den fällande domen, i vilket fall artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den verkställande staten beslutar om ett sådant uppskov, eller om det utgör en del av verkställigheten av domen, i vilket fall artikel 17.1 i rambeslutet tillåter denna myndighet att besluta om sådant uppskov.

66      Domstolen erinrar i detta hänseende om att vid tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten ska såväl bestämmelsens lydelse och syfte, som det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, beaktas (dom av den 1 oktober 2014, E., C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 37).

67      Vad, för det första, gäller lydelsen av artikel 8.1 och av artikel 17.1 i rambeslut 2008/909, så avser ingen av dessa bestämmelser uttryckligen det fallet att den behöriga myndigheten i den verkställande staten skjuter upp verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten. Lydelsen gör det inte heller möjligt att avgöra huruvida ett sådant uppskov står i strid med den verkställande medlemsstatens skyldighet att erkänna domen och verkställa påföljden, vilken föreskrivs i den förstnämnda av dessa bestämmelser, eller omfattas av begreppet ”genomförandet av verkställigheten” av påföljden, i den mening som avses i den andra av dessa bestämmelser.

68      För det andra, vad gäller den kontextuella tolkningen, ska begreppet ”genomförandet av verkställigheten” i artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 först tolkas med beaktande av punkterna 3 och 4 i denna artikel av samt artikel 13 i samma rambeslut.

69      Enligt artikel 17.3 i rambeslut 2008/909 ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten på begäran underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om tillämpliga bestämmelser om förtida eller villkorlig frigivning, och den utfärdande staten får samtycka till att tillämpa sådana bestämmelser eller återkalla intyget.

70      Enligt artikel 13 i det rambeslutet måste intyget återkallas från den verkställande staten innan verkställigheten av påföljden har påbörjats.

71      I artikel 17.4 i nämnda rambeslut föreskrivs för övrigt att medlemsstaterna får fastställa att de vid beslut om förtida eller villkorlig frigivning får ta hänsyn till de bestämmelser i nationell lagstiftning som den utfärdande staten angivit enligt vilka personen är berättigad till villkorlig frigivning vid en viss tidpunkt.

72      Medan det i artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 föreskrivs att de behöriga myndigheterna i den verkställande staten ska ha exklusiv behörighet med avseende på genomförandet av verkställigheten av en påföljd och alla därmed sammanhängande åtgärder, vilka inbegriper förtida eller villkorlig frigivning, så föreskrivs det i punkterna 3 och 4 i denna artikel att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har rätt att på begäran underrättas om de bestämmelser i den verkställande staten som är tillämpliga på förtida eller villkorlig frigivning och att återkalla intyget, samt en möjlighet att meddela den utfärdande statens villkor för förtida eller villkorlig frigivning, så att de kan beaktas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten.

73      Domstolen påpekar i detta hänseende att till skillnad från en förtida eller villkorlig frigivning, som sker först efter det att en del av fängelsestraffet har verkställts och följaktligen endast delvis skjuter upp verkställigheten, så innebär den omständigheten att en rättslig myndighet i den verkställande staten skjuter upp verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten, innan någon faktisk verkställighet av straffet sker, att straffet skjuts upp i sin helhet.

74      De rättigheter som den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten har enligt artikel 17.3 och 17.4 i rambeslut 2008/909 ska således, i ännu högre grad, tillämpas på en sådan åtgärd. Såsom framgår av föregående punkter har unionslagstiftaren emellertid endast föreskrivit sådana rättigheter vad gäller villkoren för förtida eller villkorlig frigivning.

75      I likhet med vad generaladvokaten påpekade i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, anser domstolen således att artikel 17.3 och 17.4 i rambeslut 2008/909 indikerar att en verkställande rättslig myndighets beslut att skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts av den utfärdande rättsliga myndigheten inte omfattas av tillämpningsområdet för punkt 1 i den artikeln.

76      Dessutom vinner denna tolkning, såsom kommissionen har gjort gällande, stöd i rambeslut 2008/947, vilket avser erkännande av bland annat domar och övervakningsbeslut, eftersom tillämpningsområdet för det rambeslutet och tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909 enligt artikel 1.3 a i rambeslut 2008/947 utesluter varandra.

77      Vidare ska, såsom framgår av artikel 2 led 2 i rambeslut 2008/947, en ”uppskjuten påföljd” förstås som ”fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, vars verkställighet vid domens meddelande helt eller delvis villkorligt skjuts upp genom påförande av en eller flera övervakningsåtgärder” och att ”[s]ådana övervakningsåtgärder kan inbegripas i själva domen eller fastställas i ett separat övervakningsbeslut fattat av en behörig myndighet”.

78      Slutligen preciseras i artikel 2 leden 1 och 5 i det rambeslutet att domen och, i förekommande fall, det separata övervakningsbeslutet ska meddelas av en behörig myndighet i den utfärdande staten.

79      Den omständigheten att ett annat rambeslut än rambeslut 2008/909 är tillämpligt på domar som i sig är förenade med uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff, eller åtföljs av separata övervakningsbeslut, bekräftar att frågan huruvida uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff ska beviljas – enligt systematiken i dessa båda rambeslut – är hänförlig till behörigheten för den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och, följaktligen, till den dom som ska erkännas, och inte till verkställigheten av denna dom och av behörigheten för den behöriga myndigheten i den verkställande staten.

80      För det tredje, vad gäller syftena med rambeslut 2008/909 i allmänhet och dess artikel 8 och artikel 17 i synnerhet, så framgår det av artikel 3.1 i det rambeslutet att detta syftar till att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden.

81      I skäl 5 i rambeslutet preciseras att förbindelserna mellan medlemsstaterna präglas av ett särskilt ömsesidigt förtroende för de övriga medlemsstaternas rättssystem och att dessa förbindelser motiverar att den verkställande staten har rätt att erkänna beslut som har fattats av den utfärdande statens myndigheter. Samma rambeslut syftar således till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna vad gäller verkställighet av brottmålsdomar, särskilt när unionsmedborgare har blivit föremål för en brottmålsdom och dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat.

82      Enligt skäl 9 i rambeslut 2008/909 syftar dessutom verkställigheten av påföljden i den verkställande staten till att förbättra den dömda personens möjligheter till social återanpassning och, för att förvissa sig om att verkställigheten av påföljden i den verkställande staten främjar detta syfte, bör den behöriga myndigheten i den utfärdande staten beakta sådana faktorer som till exempel personens anknytning till den verkställande staten, frågan om personen anser den staten vara platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band till den verkställande staten.

83      Härav följer att det huvudsakligen ankommer på den behöriga myndigheten i den utfärdande staten att göra de bedömningar som är nödvändiga för att bedöma möjligheterna till social återanpassning av den dömda personen i de berörda medlemsstaterna och att förbindelserna mellan medlemsstaterna, vilka präglas av ett särskilt ömsesidigt förtroende för deras respektive rättssystem, motiverar att den verkställande staten, med den utfärdande statens samtycke, har rätt att erkänna de beslut som har fattats av myndigheterna i den utfärdande staten i syfte att de ska verkställas.

84      Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 65–67 i sitt förslag till avgörande skulle en möjlighet för den verkställande staten att, utöver i de fall som uttryckligen anges i artiklarna 8 och 17 i rambeslut 2008/909, anpassa det straff som ådömts i den utfärdande staten eller genomförandet av straffets verkställighet, kunna skada detta särskilda ömsesidiga förtroende och följaktligen stå i strid med syftet att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna vad gäller verkställighet av brottmålsdomar.

85      Artiklarna 8 och 17 spelar således en central roll i främjandet av detta syfte då de, för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar, preciserar omfattningen och gränserna för de behörigheter som tillerkänns de behöriga myndigheterna i den verkställande staten.

86      Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att uppskovet med verkställigheten av ett fängelsestraff omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8 i rambeslut 2008/909 och följaktligen inte kan beviljas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten med tillämpning av artikel 17 i det rambeslutet.

87      Såsom kommissionen har gjort gällande följer det härav att det i det nationella målet, vid tillämpningen av rambeslut 2008/909, ska anses att verkställigheten av det straff som den hänskjutande domstolen har ådömt YX ännu inte har påbörjats, vilket innebär att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i enlighet med artikel 13 i nämnda rambeslut, fortfarande kan återkalla det eventuellt översända intyget och begära att YX överförs i syfte att detta straff ska verkställas.

88      Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att domstolen har slagit fast att ett beslut om att återkalla ett uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff, på grund av att den berörda personen har åsidosatt ett objektivt villkor för detta uppskov, inte utgör ett ”beslut”, i den mening som avses i artikel 4a i rambeslut 2002/584, eftersom det inte påverkar det straff som ådömts genom ett sådant avgörande, vare sig vad gäller dess art eller dess varaktighet, och att den myndighet som har att pröva ett sådant återkallande inte är skyldig att ompröva sakfrågan i det mål som ledde till denna fällande dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkterna 77 och 78, och dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkterna 53 och 54).

89      Den rättspraxis som följer av de domar som det hänvisas till i föregående punkt avser nämligen tolkningen av rambeslut 2002/584 och inte av rambeslut 2008/909.

90      I de mål som gav upphov till dessa domar hade de olika uppskoven med verkställigheten av fängelsestraff beviljats av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten inom ramen för de fällande domarna. Såsom har påpekats i punkterna 75–78 ovan omfattas erkännande och verkställighet av sådana domar emellertid inte av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909, utan av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947.

91      Slutligen, såsom generaladvokaten har angett i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, innebär den omständigheten att återkallandet av uppskovet med verkställigheten av ett fängelsestraff – på grund av att den berörda personen har åsidosatt ett objektivt villkor för sådant uppskov – kan omfattas av verkställigheten av den påföljd som ådömts inte nödvändigtvis att beslutet avseende huruvida uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff i ett givet fall ska beviljas är av samma slag.

92      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 och artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för att – när den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten i syfte att ett fängelsestraff ska verkställas, och den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten har åtagit sig att verkställa detta straff – en annan behörig rättslig myndighet i den verkställande staten därefter, på grundval av sin nationella lagstiftning, skjuter upp verkställigheten av straffet.

 Den fjärde frågan

93      Med hänsyn till svaret på den första, den andra och den tredje frågan saknas anledning att besvara den fjärde frågan.

 Rättegångskostnader

94      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 8.1 och 17.1 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009,

ska tolkas så,

att de utgör hinder för att – när den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grundval av artikel 4 led 6 i rådets rambeslut 2002/584 av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten i syfte att ett fängelsestraff ska verkställas, och den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten har åtagit sig att verkställa detta straff – en annan behörig rättslig myndighet i den verkställande staten därefter, på grundval av sin nationella lagstiftning, skjuter upp verkställigheten av straffet.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: portugisiska.

i      Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.