Mål C‑202/24
MA
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 29 juli 2024
”Begäran om förhandsavgörande – Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan – Överlämnande av en person till Förenade kungariket för lagföring – Den verkställande rättsliga myndighetens befogenheter – Risk för kränkning av en grundläggande rättighet – Artiklarna 49.1 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Den straffrättsliga legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) – Ändring av systemet för villkorlig frigivning som är till nackdel för den berörda personen”
Straffrättsligt samarbete – Handels- och samarbetsavtalet med Förenade kungariket – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Vägran att verkställa en arresteringsorder när det föreligger en risk för kränkning av en grundläggande rättighet – Villkor – Stadgan om de grundläggande rättigheterna är inte tillämplig i Förenade kungariket – Saknar betydelse
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51.1; handels- och samarbetsavtalet EU och Euratom-Förenade kungariket, artiklarna 524.2 och 600–604)
(se punkterna 46, 49 och 51)
Straffrättsligt samarbete – Handels- och samarbetsavtalet med Förenade kungariket – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Vägran att verkställa en arresteringsorder när det föreligger en risk för kränkning av artikel 49.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Villkor – Retroaktiv ändring av det ådömda straffets omfattning – Verklig risk för ett strängare straff än det som ursprungligen utdömts – Objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som visar att en sådan risk föreligger
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.1; handels- och samarbetsavtalet EU och Euratom-Förenade kungariket, artiklarna 3.1, 524.1 och 524.2, 602.2, 602.3, 604 c och 613.2; rådets rambeslut 2002/584)
(se punkterna 70–82, 84–91, 97 och 98 samt domslutet)
Grundläggande rättigheter – Stadgan om de grundläggande rättigheterna – Den straffrättsliga legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) – Stadfäst såväl i stadgan om de grundläggande rättigheterna som i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – Samma innebörd och räckvidd – Den skyddsnivå som säkerställs genom stadgan står inte i strid med det skydd som garanteras i nämnda konvention
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1)
(se punkt 92)
Resumé
EU-domstolen (stora avdelningen) prövar en begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Högsta domstolen, Irland). EU-domstolen preciserar vilka skyldigheter som den verkställande rättsliga myndigheten har när en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, som utfärdats med stöd av handels- och samarbetsavtalet med Förenade kungariket och Nordirland (nedan kallat handels- och samarbetsavtalet) ( 1 ), gör gällande att det föreligger en risk för kränkning av en grundläggande rättighet om vederbörande överlämnas till Förenade kungariket.
Magistrates’ Courts of Northern Ireland (Förstainstansdomstolen i Nordirland, Förenade kungariket) hade utfärdat fyra arresteringsorder mot MA för terroristbrott som påstods ha begåtts i juli 2020. Vissa av dessa brott kan leda till fängelse på livstid.
High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) beslutade under hösten 2022 att MA skulle överlämnas till Förenade kungariket. MA överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen. Han gjorde gällande att ett överlämnande till Förenade kungariket skulle vara oförenligt med den straffrättsliga legalitetsprincipen, som bland annat är stadfäst i artikel 7 i Europakonventionen ( 2 ).
Den hänskjutande domstolen har preciserat att för det fall MA överlämnades till Förenade kungariket skulle hans eventuella villkorlig frigivning regleras av en lagstiftning i Förenade kungariket som antagits efter det att de påstådda brotten att hade begåtts. Villkorlig frigivning av en person som dömts för sådana brott som MA misstänks för måste numera godkännas av en specialiserad myndighet och kan inte ske förrän personen har avtjänat två tredjedelar av straffet. Så var inte fallet enligt det tidigare systemet, enligt vilket den dömde med automatik gavs villkorlig frigivning efter att ha avtjänat hälften av straffet.
Mot denna bakgrund underkände den hänskjutande domstolen MA:s argument om risken för en kränkning av artikel 7 i Europakonventionen, med hänsyn till bland annat de garantier som Förenade kungarikets rättssystem erbjuder vad gäller tillämpningen av Europakonventionen, att det inte har visats att det föreligger en systembetingad brist som tyder på en sannolik och uppenbar kränkning av de rättigheter som garanteras i Europakonventionen om MA skulle överlämnas samt att MA har möjlighet att vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida det är möjligt att komma fram till en liknande slutsats vad gäller risken för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan ( 3 ), i vilken det bland annat anges att det inte får utdömas ett strängare straff än det som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den verkställande staten är behörig att pröva argumentet att ett överlämnande skulle strida mot artikel 49.1 i stadgan på grund av det straff som skulle kunna komma att tillämpas i den utfärdande staten, då den staten inte är skyldig att iaktta stadgan och EU-domstolen har ställt upp stränga krav beträffande beaktandet av en risk för kränkning av grundläggande rättigheter i den utfärdande medlemsstaten.
Domstolens bedömning
För det första påpekar domstolen, efter att ha slagit fast att rambeslut 2002/584 ( 4 )inte är tillämpligt på verkställigheten av de arresteringsorder som är aktuella i det nationella målet, att det följer av strukturen i avdelning VII i tredje delen av handels- och samarbetsavtalet, som avser samarbete på det straffrättsliga området, och särskilt av artiklarna 600–604 i samma avtal, att en medlemsstat endast får vägra att verkställa en arresteringsorder som utfärdats av Förenade kungariket av skäl som följer av handels- och samarbetsavtalet.
Såsom det erinras om i artikel 524.2 i handels- och samarbetsavtalet är medlemsstaterna skyldiga att iaktta stadgan, eftersom ett beslut om överlämnande utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. De verkställande rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna är således skyldiga att säkerställa att de grundläggande rättigheter som bland annat erkänns i artikel 49.1 i stadgan iakttas med avseende på den person som är föremål en arresteringsorder som utfärdats med stöd av handels- och samarbetsavtalet. Det faktum att stadgan inte är tillämplig i Förenade kungariket är inte relevant i detta avseende.
För det andra understryker domstolen att det krav på att göra en prövning i två steg som följer av rättspraxis avseende rambeslut 2002/584 ( 5 ) inte kan överföras på handels- och samarbetsavtalet. Det förenklade och effektiva system för överlämnande som införts genom detta rambeslut grundar sig nämligen på principen om ömsesidigt förtroende, vilken på ett specifikt sätt kännetecknar förbindelserna mellan medlemsstaterna och som ligger till grund för presumtionen att den utfärdande medlemsstaten iakttar de grundläggande rättigheterna. Det är visserligen inte uteslutet att ett internationellt avtal kan skapa en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna och vissa tredjeländer, såsom vissa medlemsstater i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detta övervägande kan emellertid inte utsträckas till att omfatta samtliga tredjeländer och i synnerhet inte Förenade kungariket.
För det första har handels- och samarbetsavtalet inte skapat några förmånliga förbindelser mellan unionen och Förenade kungariket som kan motivera denna höga grad av förtroende. Framför allt ingår inte Förenade kungariket i det europeiska området utan inre gränser, vars förverkligande bland annat möjliggjorts av principen om ömsesidigt förtroende. Även om det framgår av handels- och samarbetsavtalet att samarbetet mellan Förenade kungariket och medlemsstaterna grundar sig på en långvarig respekt för skyddet av enskildas grundläggande fri- och rättigheter ( 6 ), vilar detta samarbete inte på ett vidmakthållande av det ömsesidiga förtroende mellan de berörda staterna som förelåg innan Förenade kungariket lämnade unionen den 31 januari 2020. Slutligen finns det väsentliga skillnader mellan bestämmelserna i handels- och samarbetsavtalet om systemet för överlämnande och motsvarande bestämmelser i rambeslut 2002/584.
För det tredje preciserar domstolen, under dessa omständigheter, den prövning som den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att göra när den berörda personen vid den domstolen gör gällande att det finns en risk för kränkning av artikel 49.1 i stadgan om han eller hon överlämnas till Förenade kungariket. Domstolen understryker att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna innebär en skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten att konkret fastställa, efter en lämplig prövning, om det finns giltiga skäl att anta att den berörda personen är utsatt för en verklig risk för en sådan kränkning. I detta syfte ska den verkställande rättsliga myndigheten undersöka samtliga relevanta omständigheter för att bedöma den situation som den eftersökta personen kan förväntas befinna sig i om han eller hon överlämnas till Förenade kungariket, vilket, till skillnad från den ovannämnda prövningen i två steg, förutsätter att både regler och praxis som gäller allmänt i detta land och de särskilda omständigheterna i personens individuella situation beaktas samtidigt. Den verkställande rättsliga myndigheten får endast vägra att verkställa en arresteringsorder som utfärdats enligt handels- och samarbetsavtalet om den, med hänsyn till den eftersökta personens individuella situation, förfogar över objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som visar att det finns giltiga skäl att anta att det finns en verklig risk för en kränkning av artikel 49.1 i stadgan.
Innan den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en arresteringsorder ska den dessutom, i enlighet med den skyldighet till ömsesidigt bistånd som föreskrivs i artikel 3.1 i handels- och samarbetsavtalet, på förhand begära upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten om bestämmelserna i den utfärdande staten och om hur dessa regler kan komma att tillämpas på den eftersökta personens individuella situation samt, i förekommande fall, om ytterligare garantier för att undanröja risken för en kränkning av artikel 49.1 i stadgan.
Vad slutligen gäller räckvidden av den sistnämnda bestämmelsen preciserar domstolen att en åtgärd avseende verkställighet av ett straff endast är oförenlig med den bestämmelsen om den medför en retroaktiv ändring av själva omfattningen av det straff som utmättes med hänvisning till den dag då det aktuella brottet begicks, med resultatet att det faktiska straffet blir strängare än det ursprungligen utmätta. Så är inte fallet när åtgärden begränsar sig till en senareläggning av gränsen för när villkorlig frigivning är möjlig. Det kan dock förhålla sig annorlunda exempelvis med en åtgärd som i allt väsentligt innebär att möjligheten till villkorlig frigivning avskaffas eller med en åtgärd som tillsammans med andra åtgärder leder till att det ursprungligen utmätta straffets inneboende beskaffenhet blir strängare.
( 1 ) Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (EUT L 149, 2021, s. 10).
( 2 ) Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
( 3 ) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
( 4 ) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).
( 5 ) Vad gäller verkställandet av en europeisk arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten, i ett första steg, avgöra huruvida det finns omständigheter som visar att det finns en verklig risk för att en relevant grundläggande rättighet kränks i den utfärdande medlemsstaten till följd av antingen systembrister eller allmänna brister eller brister som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar personkrets. I ett andra steg ska den hänskjutande domstolen på ett konkret och precist sätt pröva i vilken mån de brister som konstaterats i det första steget kan påverka den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder och huruvida det, med hänsyn till hans eller hennes personliga situation, finns grundad anledning att anta att denna person löper en verklig risk att kränka en relevant grundläggande rättighet om han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.
( 6 ) Artikel 524.1 i handels- och samarbetsavtalet.