–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, M.J. Ramos, V. Sequeira och M. Vara, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom E. Rousseva och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av skäl 15 och artiklarna 3 och 6–8 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan R. K., å ena sidan, och hans före detta hustru K. Ch. och hans barn, D. K. och E. K., å andra sidan, angående ändring av en dom från en domstol i ett tredjeland om fastställande av underhållsbelopp.

3

I skälen 9–11 och 15–17 i förordning nr 4/2009 anges följande:

…

4

Artikel 1 i förordningen har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas på underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande.”

5

Artikel 2 i nämnda förordning har rubriken ”Definitioner”. I punkt 1 led 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med:

6

I artikel 3 i samma förordning, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, föreskrivs följande:

”I frågor som gäller underhållsskyldighet i medlemsstaterna ska behörigheten ligga hos

7

Artikel 4 i förordning nr 4/2009 har rubriken ”Val av domstol”. I punkt 1 i artikeln föreskrivs följande:

”Parterna får träffa avtal om att följande domstol eller domstolar i en medlemsstat ska vara behörig att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister om underhållsskyldighet:

…”

8

Artikel 5 i förordningen, med rubriken ”Behörighet grundad på att svaranden går i svaromål”, har följande lydelse:

”Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet.”

9

Artikel 6 i nämnda förordning har rubriken ”Subsidiär behörighet”. Där föreskrivs följande:

”Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4 och 5, och ingen domstol i en stat som har tillträtt [konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 30 oktober 2007 (nedan kallad Luganokonventionen) och godkänd på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1)] men som inte är en medlemsstat är behörig enligt bestämmelserna i den konventionen, ska domstolarna i den medlemsstat där båda parterna är medborgare vara behöriga.”

10

Artikel 7 i samma förordning, med rubriken ”Forum necessitatis”, har följande lydelse:

”Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4, 5 och 6, kan domstolarna i en medlemsstat, i undantagsfall, uppta tvisten om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning.

Tvisten ska ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väckts.”

11

I artikel 8 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Begränsning av förfaranden”, föreskrivs följande:

”1.   Om en dom har meddelats i en medlemsstat eller en stat bunden av 2007 års Haagkonvention där den underhållsberättigade har sin hemvist, kan talan för att ändra domen eller få en ny dom inte väckas av den underhållsskyldige i någon annan medlemsstat, så länge som den underhållsberättigade fortsätter att ha sin hemvist i den stat där domen meddelades.

2.   Punkt 1 ska inte tillämpas

12

I artikel 4.1 leden 1 och 2 i Kodeks na mezhdunarodnoto chastno pravo (lagen om internationell privaträtt) föreskrivs följande:

”1)   Domstolar och andra bulgariska organ har internationell behörighet när

13

R. K., som är bulgarisk medborgare, var gift med K. Ch., som är kanadensisk medborgare. De har två barn, D. K. och E. K., vilka är kanadensiska och bulgariska medborgare.

14

Genom dom som meddelades år 2017 dömde Cour supérieure de la province du Québec, division des affaires familiales, district de Terrebonne (Överdomstolen för provinsen Québec, avdelningen för familjemål, distriktet Terrebonne (Kanada) till äktenskapsskillnad mellan R. K. och K. Ch. och avgjorde frågor om föräldraansvar. Genom denna dom ålade nämnda domstol käranden i det nationella målet att betala underhållsbidrag med ett belopp på 613,75 kanadensiska dollar (CAD) (cirka 407 euro) till vart och ett av de båda barnen och underhållsbidrag med ett belopp på 2727,50 CAD (cirka 1809 euro) till hans före detta hustru.

15

Käranden i det nationella målet väckte talan vid Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att de sålunda fastställda underhållsskyldigheterna skulle ändras på så sätt att underhållsbeloppet till ett av dessa barn, som fortfarande var underårigt, skulle sättas ned och att underhållsbidragen till hans före detta hustru och det andra barnet, som hade uppnått myndighetsålder, skulle upphävas. När talan väcktes var käranden bosatt i staden Sofia (Bulgarien) medan svarandena var bosatta i Kanada.

16

Till stöd för sin talan anförde käranden i det nationella målet att han hade ansökt om konkurs i Kanada, att han hade försatts i konkurs den 21 juni 2018 genom ett intyg om befrielse från betalning av skulder som hade utfärdats av en auktoriserad konkursförvaltare och att han hade lämnat Kanada år 2019 för att bosätta sig i Sofia. Han uppgav även att han varit arbetslös sedan slutet av år 2018 och att han varken ägde fast eller lös egendom.

17

Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) delgav svarandena i det nationella målet de aktuella rättegångshandlingarna, på den adress i Kanada som angetts i handlingarna i målet, genom en framställning om rättshjälp. Eftersom svarandena inte kunde anträffas på denna adress, kallades de genom att ett meddelande anslogs på deras registrerade adress i Bulgarien och ett särskilt ombud utsågs för dem.

18

I sin svarsskrivelse gjorde detta ombud gällande att bulgariska domstolar inte var behöriga att pröva talan om ändring av de aktuella underhållsskyldigheterna, eftersom de underhållsberättigade svarandena inte hade hemvist i Bulgarien.

19

Genom beslut av den 6 mars 2023 avvisade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) talan med motiveringen att bulgariska domstolar saknade internationell behörighet. Nämnda domstol konstaterade, bland annat med stöd av skäl 15 i förordning nr 4/2009, att denna förordning har allmän giltighet och att den är tillämplig på förbindelser med tredjeländer, såsom Kanada.

20

Käranden i det nationella målet överklagade detta beslut till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien). Genom beslut av den 1 augusti 2023 upphävde nämnda domstol beslutet av Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) och återförvisade målet till den domstolen för fortsatt handläggning.

21

Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) angav som skäl för att upphäva beslutet för det första att behörighetsreglerna i artikel 3 och följande artiklar i förordning nr 4/2009 inte är tillämpliga i förhållande till tredjeländer. Den påpekade för det andra att skäl 15 i förordningen avser talan som väcks av underhållsberättigade och inte talan som väcks av underhållsskyldiga och att detta skäl inte ska läsas tillsammans med artikel 3 i förordningen, som innehåller allmänna behörighetsregler, utan med artikel 6 i samma förordning, som reglerar den subsidiära behörigheten. Nämnda domstol konstaterade för det tredje att kärandens före detta hustru, som är kanadensisk medborgare, inte omfattas av unionsrätten. Den påpekade för det fjärde att eftersom det inte finns något avtal om underhållsskyldighet mellan Republiken Bulgarien och Kanada, regleras förhållandet mellan parterna i det nationella målet inte av folkrätten. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) fann därför att bulgariska domstolar var behöriga på grundval av kärandens bulgariska medborgarskap, i enlighet med nationella bestämmelser om internationell privaträtt.

22

Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) har angett att den inte delar Sofiyski gradski sads (Stadsdomstolen i Sofias) tolkning och är osäker på huruvida bestämmelserna i förordning nr 4/2009 skulle åsidosättas för det fall det nationella målet skulle avgöras i enlighet med den sistnämnda domstolens bindande anvisningar.

23

Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) gjorde en riktig bedömning när den fann att skäl 15 i förordning nr 4/2009 utesluter relationer mellan personer som är bosatta i en av Europeiska unionens medlemsstater och tredjelandsmedborgare, från denna förordnings tillämpningsområde.

24

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en talan om ändring av en dom om fastställande av underhållsbidrag, vilken dels syftar till att ett underhållsbelopp ska sättas ned, dels till att dessa underhållsbidrag ska upphävas, omfattas av begreppet ”talan om underhåll”, vilket är ett begrepp som är väsentligt för att fastställa det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att det kan föreligga tvivel i detta avseende på grund av det syfte att skydda underhållsberättigade som lyfts fram i skälen 9–11 i förordningen. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida behörighetsreglerna i nämnda förordning – med undantag för reglerna i artikel 8 i förordningen, vilka den anser inte är tillämpliga, eftersom Kanada blev part i 2007 års Haagkonvention först från och med den 1 februari 2024 – är tillämpliga på en sådan talan om ändring av underhållsbidrag.

25

För det fall det skulle anses att en sådan talan omfattas av behörighetsreglerna i förordning nr 4/2009, vill den hänskjutande domstolen för det tredje få klarhet i huruvida den subsidiära behörighet som föreskrivs i artikel 6 i denna förordning är tillämplig när två av svarandena i det nationella målet, utöver att de är medborgare i samma land som käranden i det nationella målet, är medborgare i ett tredjeland.

26

För det fjärde och slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den kan förklara sig behörig enligt regeln om ”forum necessitatis”, i enlighet med artikel 7 i förordningen.

27

Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat en tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 4 oktober 2024, Herbaria Kräuterparadies,C‑240/23, EU:C:2024:852, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

29

Av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen är osäker på det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009. Den hänskjutande domstolen har nämligen ställt den första och den andra frågan för att få klarhet i huruvida en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet, vilken dels syftar till att underhållsbeloppet ska sättas ned, dels syftar till att de berörda förpliktelserna ska upphävas och vilken har väckts av den underhållsskyldige mot de underhållsberättigade, vilka har hemvist i ett annat tredjeland än en stat som är part i 2007 års Haagkonvention, omfattas av förordningens tillämpningsområde och behörighetsreglerna i förordningen, på samma sätt som en talan som syftar till att en sådan dom ska meddelas. För det fall nämnda förordning är tillämplig i förevarande fall, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i hur vissa av dessa regler ska tolkas för att avgöra huruvida den enligt samma förordning är behörig att pröva en sådan talan som den som är aktuell i det nationella målet.

30

Den första och den andra frågan, som avser tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009, ska följaktligen prövas tillsammans. Därefter ska den tredje och den fjärde frågan, vilka avser behörighetsreglerna i artiklarna 6 och 7 i denna förordning, prövas i tur och ordning.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i förordning nr 4/2009, jämförd med skäl 15 i samma förordning, ska tolkas så, att förordningen är tillämplig på en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats av en domstol i ett tredjeland som inte är part i 2007 års Haagkonvention, vilken dels syftar till att ett underhållsbelopp ska sättas ned, dels syftar till att förpliktelserna i fråga ska upphävas, och vilken väckts vid en domstol i en medlemsstat av den underhållsskyldige, som är medborgare i den medlemsstaten och har hemvist där, mot de underhållsberättigade, som har hemvist i nämnda tredjeland, varav en av dessa är medborgare i endast detta tredjeland medan övriga är medborgare i både detta tredjeland och samma medlemsstat.

32

Enligt artikel 1.1 i förordning nr 4/2009 ska förordningen tillämpas på ”underhållsskyldighet” som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande.

33

I skäl 15 i förordningen anges att ”[den omständigheten att] en svarande har hemvist i en tredjestat … inte längre [bör] innebära att tillämpning av gemenskapens behörighetsregler utesluts”.

34

Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 1.1 i förordning nr 4/2009, jämförd med skäl 15 i samma förordning, att de behörighetsregler som fastställs i denna förordning är av allmängiltig karaktär, eftersom de kan leda till att en domstol i ett tredjeland blir behörig och då förordningen är tillämplig på ”underhållsskyldighet” utan att det görs någon åtskillnad mellan, å ena sidan, talan om tillerkännande av underhållsbidrag och talan om höjning av underhållsbelopp, som väcks av underhållsberättigade personer, och, å andra sidan, talan om ändring av underhållsskyldighet som syftar till att underhållsbelopp ska sättas ned eller till att underhållsskyldighet ska upphävas, som väcks av underhållsskyldiga personer.

35

En sådan tolkning har stöd i systematiken i förordning nr 4/2009.

36

I kapitel II i denna förordning, vilken har rubriken ”Behörighet”, föreskrivs nämligen samtliga regler som ska tillämpas för att fastställa vilken domstol som är behörig i fråga om underhållsskyldighet, medan det i skäl 15 i förordningen anges att det inte längre finns skäl att hänvisa till behörighetsregler i nationell rätt, eftersom de regler som följer av förordningen ska anses vara uttömmande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, R (Domstols behörighet i fråga om föräldraansvar och underhållsskyldighet), C‑468/18, EU:C:2019:666, punkt 42).

37

Vad särskilt gäller frågan huruvida en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats av en domstol i ett tredjeland som inte är part i 2007 års Haagkonvention, vilken väckts av den underhållsskyldiga personen, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009 och följaktligen av behörighetsreglerna i artiklarna 3–7 i förordningen på samma sätt som en talan om underhållsbidrag, ska det för det första påpekas att såsom anges i skäl 11 i förordningen är begreppet underhållsskyldighet ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

38

För det andra används i förordning nr 4/2009 systematiskt uttrycket ”underhållsskyldighet”. Som exempel kan nämnas att begreppet ”dom” definieras i artikel 2.1 led 1 i förordningen som ett avgörande angående ”underhållsskyldighet”, att de allmänna behörighetsreglerna i artikel 3 i förordningen syftar till att fastställa vilka domstolar som är behöriga att avgöra frågor som gäller ”underhållsskyldighet” och att det i artikel 4 i förordningen föreskrivs att parterna kan välja domstol för att avgöra tvister om ”underhållsskyldighet”.

39

För det tredje gäller att även om det i förordning nr 4/2009 görs åtskillnad mellan underhållsberättigade och underhållsskyldiga, används i förordningen även begreppet ”svarande” utan att det görs någon åtskillnad beroende på om svaranden är underhållsberättigad eller underhållsskyldig. I skäl 15 i förordningen hänvisas det således till att en ”svarande” har hemvist i ett tredjeland, och i artikel 3 a i förordningen föreskrivs en regel om behörighet för domstolen på den ort där ”svaranden” har hemvist.

40

Domstolen har i detta avseende redan konstaterat att artikel 3 i samma förordning ger den underhållsberättigade, ”när han eller hon agerar i egenskap av kärande”, möjlighet att välja andra behörighetsgrunder än den som föreskrivs i artikel 3 a i förordningen när talan väcks (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, R (Domstols behörighet i fråga om föräldraansvar och underhållsskyldighet), C‑468/18, EU:C:2019:666, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

41

En talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som väckts av den underhållsskyldige, i ett mål i vilket den underhållsberättigade för talan i egenskap av svarande, utgör följaktligen en talan ”angående underhållsskyldighet” och omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009 på samma sätt som en talan om tillerkännande av underhållsbidrag som väckts av den underhållsberättigade.

42

Den omständigheten att artikel 8.1 i förordning nr 4/2009 behandlar det särskilda fallet att talan väcks om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats i en medlemsstat eller i en stat som är part i 2007 års Haagkonvention, där den underhållsberättigade har hemvist, gör det inte möjligt att dra slutsatsen att en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats av en domstol i ett tredjeland som inte är part i denna konvention inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.

43

I andra fall än det som avses i artikel 8.1 i förordning nr 4/2009 ska således behörighetsreglerna i artiklarna 3–7 i förordningen tillämpas för att fastställa vilken domstol som är internationellt behörig att pröva en sådan talan.

44

Denna tolkning svarar mot syftet att skydda den underhållsberättigade, vilket eftersträvas med förordning nr 4/2009. Enligt de allmänna behörighetsreglerna i artikel 3 i förordningen ska nämligen behörigheten för den domstol vid vilken talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet har väckts, vilken inte har samband med en talan om någons rättsliga status eller om föräldraansvar, fastställas på grundval av kriteriet om den underhållsberättigades hemvist, antingen i enlighet med artikel 3 a i förordningen, när den underhållsberättigade för talan i egenskap av svarande, eller i enlighet med artikel 3 b i samma förordning, när denne för talan i egenskap av kärande.

45

Vad gäller det förevarande fallet ska det inledningsvis påpekas att Kanada inte var part i 2007 års Haagkonvention när den dom som nämns i punkt 14 ovan meddelades. Av vad som anförts ovan följer emellertid att även om villkoren i artikel 8.1 i förordning nr 4/2009 inte är uppfyllda i det nationella målet, omfattas talan om ändring av den underhållsskyldighet som fastställts i den domen av förordningens tillämpningsområde. Den hänskjutande domstolen ska således kontrollera huruvida den är behörig att pröva en sådan talan genom att i tur och ordning undersöka huruvida villkoren för tillämpning av artikel 3 i förordningen och, i förekommande fall, villkoren i artiklarna 6 och 7 i förordningen är uppfyllda.

46

Vad vidare gäller de behörighetsgrunder som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 4/2009, ska det påpekas att artikel 3 c och d inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom denna talan om ändring inte har samband med vare sig en talan om någons rättsliga status eller en talan om föräldraansvar. Den hänskjutande domstolen förefaller inte heller kunna grunda sin behörighet på artikel 3 a och b. I sistnämnda bestämmelse hänvisas nämligen antingen till domstolen på den ort där svaranden har hemvist eller till domstolen på den ort där den underhållsberättigade har hemvist, vilket i båda fallen är Kanada i förevarande mål.

47

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i förordning nr 4/2009, jämförd med skäl 15 i samma förordning, ska tolkas så, att förordningen är tillämplig på en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats av en domstol i ett tredjeland som inte är part i 2007 års Haagkonvention, vilken dels syftar till att ett underhållsbelopp ska sättas ned, dels syftar till att förpliktelserna i fråga ska upphävas, och vilken väckts vid en domstol i en medlemsstat av den underhållsskyldige, som är medborgare i den medlemsstaten och har hemvist där, mot de underhållsberättigade, som har hemvist i nämnda tredjeland, varav en av dessa är medborgare i endast detta tredjeland medan övriga är medborgare i både detta tredjeland och samma medlemsstat.

48

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att regeln om subsidiär behörighet för domstolarna i den medlemsstat som båda parter är medborgare i är tillämplig när svarandena, utöver att vara medborgare i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, även är medborgare i ett tredjeland.

49

I artikel 6 i förordning nr 4/2009 föreskrivs subsidiär behörighet till förmån för domstolarna i den medlemsstat som båda parter är medborgare i, när ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 3–5 i förordningen och ingen domstol i en stat som har tillträtt Luganokonventionen men som inte är en medlemsstat är behörig enligt bestämmelserna i denna konvention.

50

Det ska i detta sammanhang påpekas att artikel 6 inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma den exakta innebörden av begreppet ”den medlemsstat där båda parterna är medborgare” och inte heller gör någon åtskillnad beroende på om en person har ett eller flera medborgarskap. Det enda villkor som ska vara uppfyllt för att behörighetsgrunden i nämnda artikel 6 ska vara tillämplig är att båda parterna är medborgare i samma medlemsstat.

51

Eftersom käranden i det nationella målet och hans barn är medborgare i samma medlemsstat, nämligen Bulgarien, kan denna anknytning i förevarande fall grunda behörighet för den hänskjutande domstol som har att pröva den talan som är aktuell i det nationella målet med avseende på dessa barn, med stöd av artikel 6 i förordning nr 4/2009. Den hänskjutande domstolen är däremot inte behörig att pröva den talan som avser kärandens före detta hustru, eftersom hon endast är kanadensisk medborgare.

52

Av vad som anförts ovan följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 6 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att regeln om subsidiär behörighet för domstolarna i den medlemsstat som båda parter är medborgare i är tillämplig när svarandena, utöver att vara medborgare i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, även är medborgare i ett tredjeland.

53

Det ska inledningsvis påpekas att eftersom det av svaret på den tredje frågan framgår att den hänskjutande domstolen skulle kunna grunda sin behörighet att pröva den talan som är aktuell i det nationella målet på artikel 6 i förordning nr 4/2009 såvitt avser kärandens barn, är den enda talan som ska undersökas utifrån artikel 7 i denna förordning talan om att det underhållsbidrag som fastställts till förmån för kärandens före detta hustru ska upphävas.

54

Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att begreppet ”undantagsfall” i denna artikel, som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att pröva en tvist med stöd av behörighetsregeln om forum necessitatis i nämnda artikel, omfattar ett fall där en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats av en domstol i ett tredjeland som inte är part i 2007 års Haagkonvention, vilken syftar till att förpliktelserna i fråga ska upphävas, väcks vid en domstol i en medlemsstat av den underhållsskyldige, som är medborgare i den medlemsstaten och har hemvist där, mot den underhållsberättigade, som är medborgare i detta tredjeland och har hemvist i det landet.

55

I artikel 7 första stycket i förordning nr 4/2009 föreskrivs att om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 3–6 i förordningen, kan domstolarna i en medlemsstat, i undantagsfall, pröva tvisten om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i ett tredjeland till vilket tvisten har nära anknytning. Enligt det andra stycket i denna artikel ska tvisten ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väckts.

56

I artikel 7 i förordning nr 4/2009 uppställs således fyra villkor som samtliga måste vara uppfyllda för att en domstol i en medlemsstat vid vilken en talan om underhållsskyldighet har väckts undantagsvis ska kunna förklara sig behörig enligt regeln om forum necessitatis. För det första krävs att den domstolen konstaterar att ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 3–6 i förordning nr 4/2009. För det andra måste den tvist som anhängiggjorts vid den ha en nära anknytning till ett tredjeland. För det tredje krävs att förfarandet i fråga inte rimligen kan inledas eller genomföras i detta tredjeland eller visar sig vara omöjligt där. För det fjärde och slutligen ska tvisten även ha en tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väckts (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 99).

57

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida samtliga dessa villkor är uppfyllda innan den, i förekommande fall, kan anse sig vara behörig enligt den regel som föreskrivs i artikel 7 i förordning nr 4/2009. Med beaktande av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat vill EU-domstolen dock göra följande preciseringar beträffande vart och ett av dessa villkor.

58

Vad för det första gäller det första villkoret, som nämnts i punkt 56 ovan, är det inte tillräckligt att den domstol vid vilken talan väckts konstaterar att den inte är behörig enligt artiklarna 3–6 i förordning nr 4/2009, utan det krävs även att den försäkrar sig om att ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt dessa artiklar (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 101).

59

Vad gäller den nu aktuella talan om upphävande av det underhållsbidrag som fastställts till förmån för kärandens före detta hustru, förefaller det som om detta villkor är uppfyllt. En tillämpning av artikel 3 a och b i förordningen skulle nämligen leda till att de kanadensiska domstolarna skulle anses vara behöriga, medan artikel 3 c och d samt artiklarna 4 och 5 i nämnda förordning inte förefaller vara tillämpliga i det nationella målet. Eftersom käranden i det nationella målet och hans före detta hustru inte är medborgare i samma land, är inte heller artikel 6 i samma förordning tillämplig.

60

För det andra förefaller även villkoret, att den tvist som anhängiggjorts vid den nationella domstolen ska ha en nära anknytning till ett tredjeland, att vara uppfyllt i det nationella målet. Kärandens före detta hustru, som är underhållsberättigad enligt den dom som talan om ändring avser, har hemvist i Kanada och är kanadensisk medborgare. Domen har dessutom meddelats av en domstol i detta tredjeland.

61

För det tredje krävs det även, för att en domstol i en medlemsstat vid vilken talan väckts ska kunna, undantagsvis, utöva den behörighet som följer av artikel 7 i förordning nr 4/2009, att förfarandet i fråga inte rimligen kan inledas eller genomföras i det berörda tredjelandet eller visar sig vara omöjligt där (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 106).

62

Även om skäl 16 i denna förordning nämner inbördeskrig som ett exempel på när förfarandet i det berörda tredjelandet visar sig vara omöjligt, vilket illustrerar undantagskaraktären hos de fall där behörighet på grundval av forum necessitatis kan utövas, ska det framhållas att det i denna förordning inte anges några omständigheter under vilka en domstol i en medlemsstat vid vilken talan väckts skulle kunna konstatera att förfarandet om underhållsskyldighet inte rimligen kan inledas eller genomföras vid domstolarna i det berörda tredjelandet. Det framgår emellertid av nämnda skäl 16 att det är ”[f]ör att i synnerhet råda bot på situationer där rättsvägran föreligger” som det har införts en regel om forum necessitatis, som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att i undantagsfall pröva en talan som har nära anknytning till ett tredjeland ”när [käranden] inte rimligen kan förväntas inleda eller genomföra ett förfarande” i detta tredjeland (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 107).

63

För att grunda sin behörighet på artikel 7 i förordning nr 4/2009 kan en domstol i en medlemsstat vid vilken talan väckts således inte kräva att den som ansöker om underhållsbidrag visar att han eller hon utan framgång har inlett eller försökt inleda det aktuella förfarandet vid domstol i det berörda tredjelandet. Det räcker således att en domstol i en medlemsstat vid vilken talan har väckts, med beaktande av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i fallet, kan försäkra sig om att det föreligger hinder i det berörda tredjelandet som medför att det inte vore rimligt att kräva att käranden väcker talan om underhållsbidrag vid domstolarna i detta tredjeland (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 108).

64

Därtill kommer att eftersom den behörighet som regeln om forum necessitatis grundar syftar till att, såsom anges i skäl 16 i förordning nr 4/2009, ”i synnerhet” råda bot på situationer där rättsvägran föreligger, är det i princip motiverat att en domstol i en medlemsstat vid vilken talan väckts i undantagsfall kan åberopa denna behörighet, med förbehåll för en noggrann bedömning av de processuella förutsättningarna i det berörda tredjelandet, när tillgången till rättslig prövning i detta tredjeland rättsligt eller faktiskt hindras, särskilt genom tillämpning av processuella villkor som är diskriminerande eller strider mot de grundläggande garantierna för en rättvis rättegång (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 110).

65

Det saknas i förevarande fall i begäran om förhandsavgörande en bedömning av huruvida det skulle vara omöjligt för käranden i det nationella målet att inleda ett förfarande i Kanada. Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, noterar domstolen att de uppgifter som den förfogar över inte ger stöd för att hävda att det skulle vara omöjligt att inleda ett förfarande i Kanada. Europeiska kommissionen har gett uttryck för samma uppfattning i sitt skriftliga yttrande.

66

För det fjärde och slutligen krävs att tvisten i fråga har en ”tillräcklig anknytning” till den medlemsstat i vilken talan har väckts. En sådan anknytning kan, såsom framgår av skäl 16 i förordning nr 4/2009, bestå i att en av parterna är medborgare i staten i fråga (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 111). Detta förefaller vara fallet här, eftersom käranden i det nationella målet är bulgarisk medborgare.

67

Av vad anförts ovan följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 7 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att begreppet ”undantagsfall” i denna artikel, som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att pröva en tvist med stöd av behörighetsregeln om forum necessitatis i nämnda artikel, omfattar ett fall där en talan om ändring av en dom om underhållsskyldighet som meddelats av en domstol i ett tredjeland som inte är part i 2007 års Haagkonvention, vilken syftar till att förpliktelserna i fråga ska upphävas, väcks vid en domstol i en medlemsstat av den underhållsskyldige, som är medborgare i den medlemsstaten och har hemvist där, mot den underhållsberättigade, som är medborgare i detta tredjeland och har hemvist i det landet, under förutsättning att en sådan talan inte rimligen kan väckas eller föras vid domstol i det berörda tredjelandet eller visar sig vara omöjlig där.

68

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: