–

PQ, genom V.O. G. Vorwerk, Rechtsanwalt,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och J. Simon, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom G. Karipsiadis och T. Papadopoulou, båda i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av C. Vollrath och W. Wils, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8 a och b i rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 2010, s. 10).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan DL och PQ angående fastställande av tillämplig lag för äktenskapsskillnad.

3

Artikel 31.1 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, som ingicks i Wien den 18 april 1961 och trädde i kraft den 24 april 1964 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 500, s. 95) (nedan kallad Wienkonventionen), har följande lydelse:

”Diplomatisk företrädare skall åtnjuta immunitet i den mottagande staten i vad avser utövandet av dess domsrätt i straffrättsligt hänseende. Han skall åtnjuta sådan immunitet även i vad avser utövandet av dess domsrätt i tvistemål och administrativa mål, utom då saken rör

4

Artikel 37.1 i konventionen har följande lydelse:

”Medlem av diplomatisk företrädares familj, vilken tillhör hans hushåll, skall åtnjuta i artiklarna 29–36 angivna privilegier och immunitet under förutsättning att han ej är medborgare i den mottagande staten.”

5

I skälen 9, 10, 14, 21 och 29 i förordning nr 1259/2010 anges följande:

…

…

…

6

I artikel 5.1 i denna förordning, med rubriken ”Parternas val av tillämplig lag”, föreskrivs följande:

”Makarna får enas om att välja vilken lag som ska tillämpas på deras äktenskapsskillnad eller hemskillnad under förutsättning att det gäller någon av följande lagar:

7

Artikel 8 i förordningen, med rubriken ”Tillämplig lag i avsaknad av val”, har följande lydelse:

”Vid avsaknad av val enligt artikel 5 ska äktenskapsskillnad och hemskillnad omfattas av lagen i den stat

8

Förordning nr 2201/2003 upphävdes med verkan från och med den 1 augusti 2022 genom rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1). I artikel 100.1 i förordningen föreskrivs att förordningen endast ska tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på överenskommelser som registrerats den eller efter den 1 augusti 2022.

9

I artikel 3 i förordning nr 2201/2003, med rubriken ”Allmän behörighet”, föreskrevs följande i punkt 1 a:

”Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

10

I artikel 17.4 i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (lag om införande av BGB) av den 21 september 1994 (BGBl. 1994 I, s. 2494, och rättelse BGBl. 1997 I, s. 1061), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Den lag som är tillämplig på äktenskapsskillnad enligt förordning … nr 1259/2010 ska tillämpas på kompensationsfördelningen av pensionsrättigheter. En kompensationsfördelning ska endast genomföras om tysk lag är tillämplig enligt denna förordning och om den är känd i rättsordningen i en av de stater där makarna är medborgare det datum då ansökan om äktenskapsskillnad inges. En kompensationsfördelning av pensionsrättigheter ska för övrigt genomföras på begäran av en av makarna i enlighet med tysk rätt om en av makarna har intjänat pensionsrättigheter hos en inhemsk pensionsförvaltare under äktenskapet, såvida en kompensationsfördelning av pensionsrättigheter inte är oskälig, särskilt med hänsyn till de båda parternas ekonomiska förhållanden under hela äktenskapsperioden.”

11

137 § i Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit (lagen om förfarandet i familjemål och i mål som rör frivillig rättsvård) av den 17 december 2008 (BGBl. 2008 I, s. 2586), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1)   Äktenskapsskillnad och skilsmässofrågor ska prövas och avgöras gemensamt ….

2)   Med följder av en äktenskapsskillnad avses

…”

12

142.1 § första meningen i lagen om förfarandet i familjerättsliga mål och i mål om frivillig rättsvård, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:

”Vid äktenskapsskillnad ska samtliga familjefrågor som är förenade med varandra avgöras genom ett enda beslut.”

13

DL och PQ, som är tyska medborgare, ingick äktenskap år 1989. Makarna har två numera myndiga barn. Under år 2006 hyrde makarna en bostad i Berlin (Tyskland), där de bodde tillsammans under mer än tio år (nedan kallad familjebostaden).

14

I juni 2017 flyttade paret till Sverige till följd av att PQ förflyttades till Tysklands ambassad i Stockholm (Sverige). Vid detta tillfälle lämnade makarna, i enlighet med den skyldighet som enligt tysk lag åligger tjänstemän som förflyttats utomlands, en förklaring om att de lämnade sin hemvist i Tyskland.

15

I september 2019 flyttade paret till Moskva (Ryssland) i en bostad i fastighetskomplexet vid Tysklands ambassad där PQ, som till skillnad från DL behärskar det ryska språket, är ambassadråd. I egenskap av familjemedlem till en medarbetare på ambassaden förklarades DL även vara bosatt i denna bostad och hade ett diplomatpass. DL:s fordon var registrerat i Ryssland.

16

I syfte att återvända till Tyskland behöll makarna sin familjebostad, i vilken ett av deras barn bor sedan september 2019. Vissa delar av bostaden hyrdes ut i andra hand enligt avtal som löpte ut i maj och juni 2020.

17

I januari 2020 återvände DL till Berlin för att genomgå ett kirurgiskt ingrepp och stannade kvar i familjebostaden fram till februari 2021. PQ reste också till Berlin under augusti och september 2020 och bodde i denna bostad, där paret träffade vänner under denna period. PQ tillbringade jul- och nyårshelgerna med ett av sina barn i Koblenz (Tyskland).

18

Den 26 februari 2021 återvände DL till Moskva till den bostad som var knuten till Tysklands ambassad. Det framgår av beslutet om hänskjutande att makarna, enligt PQ, den 17 mars 2021 informerade sina barn om sin avsikt att skilja sig och att DL, under sin vistelse i Moskva, lagrade de föremål som hon önskade ta med sig till Berlin i ett rum i denna bostad.

19

Den 23 maj 2021 återvände DL till Berlin och bor nu i familjebostaden, medan PQ fortsätter att bo i den bostad som är knuten till Tysklands ambassad i Moskva.

20

Den 8 juli 2021 ansökte PQ om äktenskapsskillnad vid Amtsgericht (Distriktsdomstolen, Tyskland) och gjorde gällande att han sedan januari 2020 levde åtskild från DL och att separationen hade blivit slutlig i mars 2021, under vilken månad DL under kort tid hade uppehållit sig i Moskva.

21

DL motsatte sig denna ansökan med motiveringen att parets separation tidigast hade ägt rum i maj 2021 när hon återvände till Berlin. Fram till detta datum hade hon medverkat i hushållets underhåll i Moskva. DL preciserade att hennes vistelse i Berlin från den 15 januari 2020 till den 26 februari 2021 motiverades av hennes hälsotillstånd och av reserestriktioner på grund av covid-19-pandemin, vilket innebar att det var omöjligt att återvända till Moskva före den 26 februari 2021.

22

Genom beslut av den 26 januari 2022 avslog Amtsgericht (Distriktsdomstolen) ansökan med motiveringen att den period på ett år av separation som krävs enligt tysk rätt inte hade löpt ut och att det inte fanns tillräckligt allvarliga skäl för att omedelbart meddela dom om äktenskapsskillnad.

23

PQ överklagade detta beslut till Kammergericht (Regionala överdomstolen, Tyskland). Denna domstol meddelade äktenskapsskillnad med stöd av rysk lag som den ansåg vara tillämplig i enlighet med artikel 8 b i förordning nr 1259/2010. I detta syfte konstaterade nämnda domstol att PQ:s hemvist, i den mening som avses i denna artikel, var i Moskva och att DL:s hemvist i denna stad inte hade upphört innan hennes avresa till Tyskland, det vill säga den 23 maj 2021, således mindre än ett år innan talan väcktes vid Amtsgericht (Distriktsdomstolen) den 8 juli 2021.

24

DL överklagade Kammergerichts (Regionala överdomstolen) avgörande till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att äktenskapsskillnad skulle meddelas enligt tysk rätt och att ett beslut om kompensationsfördelning av pensionsrättigheter samtidigt skulle meddelas ex officio.

25

Den hänskjutande domstolen har preciserat att kompensationsfördelningen av pensionsrättigheter enligt tysk rätt regleras av den lag som är tillämplig på äktenskapsskillnaden, vilken fastställs i enlighet med förordning nr 1259/2010. Om den äktenskapsskillnad som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skulle omfattas av rysk lag, ska den meddelas som en äktenskapsskillnad genom ömsesidig överenskommelse utan fastställande av någon grund för äktenskapsskillnad, och denna fördelning ska, enligt artikel 17.4 andra meningen i lagen om införande av BGB, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, göras på begäran av en av makarna. Om tysk lag däremot är tillämplig ska äktenskapets upplösning anses föreligga, eftersom samlevnaden mellan makarna har upphört sedan mer än ett år tillbaka. I ett sådant fall ska fördelningen ske ex officio inom ramen för den gemensamma handläggningen av äktenskapsskillnaden och de frågor som har samband med denna.

26

Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att frågan huruvida överklagandet är välgrundat beror på svaret på frågan huruvida Kammergericht (Regionala överdomstolen), som enligt artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 är behörig att meddela den äktenskapsskillnad som är aktuell i det nationella målet, gjorde en riktig bedömning när den slog fast att den lag som är tillämplig på äktenskapsskillnaden, i enlighet med artikel 8 b i förordning nr 1259/2010 och om makarna inte har valt en sådan lag fram till dess att det muntliga förfarandet i första instans har avslutats, är rysk lag.

27

DL har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att PQ:s yrkesmässiga ställning utgör hinder för att fastställa att makarna har hemvist i Ryssland. Makarnas vistelse i Moskva var inte resultatet av ett medvetet val, utan dikterades uteslutande av yrkesmässiga skäl som hade samband med PQ:s tjänstgöring vid den tyska ambassaden i Moskva. Vistelsen var visserligen inte avsedd att vara tidsbegränsad, men den var till sin natur tillfällig, eftersom makarna hade för avsikt att återvända till Tyskland, där de hade behållit familjebostaden och bevarat nära band till landet, efter det att PQ:s tjänstgöring vid ambassaden hade upphört. DL har vidare anfört att DL och PQ av lagstadgade skäl tvingades flytta till en bostad som tillhörde byggnadskomplexet för den ambassaden, vilket innebar att de i praktiken bodde i en ”tysk enklav”, vilket sätter betydelsen av deras fysiska närvaro i Ryssland i perspektiv.

28

PQ har anfört att diplomatiska företrädare som enligt artikel 31.1 i Wienkonventionen bland annat åtnjuter immunitet mot den mottagande statens civilrättsliga domsrätt, i fråga om äktenskapsskillnad inte kan omfattas av lagen i den stat där anställningsorten ligger.

29

I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i kriterierna för att fastställa makarnas hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 och, närmare bestämt, huruvida det är relevant att en av makarna tjänstgör som diplomatisk företrädare i den mottagande staten. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att om de omständigheter som parterna i det nationella målet har anfört ska beaktas vid en helhetsbedömning, kan makarna inte kan anses ha hemvist i Ryssland. Denna domstol påpekade att det även är nödvändigt att avgöra huruvida det för att fastställa att en person har hemvist i en stat krävs att makarna är fysiskt närvarande under en viss tid och att en viss grad av social och familjemässig integration har uppnåtts i den berörda staten.

30

Den hänskjutande domstolen har preciserat att det i Tyskland pågår en diskussion i doktrinen om definitionen av begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010. I en del av doktrinen, vars ståndpunkt delas av Kammergericht (Regionala överdomstolen), förespråkas, med stöd av ordalydelsen i skäl 10 i förordning nr 1259/2010, en tolkning som motsvarar tolkningen av samma begrepp i förordning nr 2201/2003.

31

En annan del av doktrinen anser att det inte finns någon fullständig överensstämmelse mellan definitionerna av begreppet hemvist i förordningarna nr 1259/2010 och nr 2201/2003, eftersom den förstnämnda definitionen kräver en närmare anknytning till bosättningsstaten än den andra, som allmänt syftar till att ge käranden möjlighet att välja mellan flera behöriga fora.

32

Enligt den hänskjutande domstolen kan det inte uteslutas att begreppet hemvist i förordningarna nr 1259/2010 och nr 2201/2003 kan ge upphov till olika tolkningar, eftersom det framgår av skälen 14 och 21 i förordning nr 1259/2010 att kvalificeringen av ett sådant begrepp förutsätter att det finns nära band mellan makarna och tillämplig lag, vilket kan innebära en högre grad av social integration och familjeintegration i den berörda medlemsstaten än den som krävs enligt förordning nr 2201/2003.

33

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Enligt vilka kriterier ska makarnas hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i [förordning nr 1259/2010] fastställas, i synnerhet

34

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 ska tolkas så, att den ena makens utstationering i en stat i egenskap av diplomatisk företrädare, varaktigheten av makarnas fysiska närvaro i denna stat samt graden av social och familjemässig integration i denna stat, utgör relevanta, eller till och med avgörande, omständigheter för att fastställa hemvist för de makar som avses i denna bestämmelse.

35

Vad gäller tolkningen av begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010, ska det påpekas, såsom anges i skäl 21 i förordningen, att det i förordningen föreskrivs harmoniserade lagvalsregler på grundval av en rad på varandra följande anknytningskriterier som grundar sig på förekomsten av en nära anknytning mellan makarna och lagen i fråga, om inget lagval görs i enlighet med artikel 5 i förordningen.

36

Enligt artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 ska således äktenskapsskillnad och hemskillnad omfattas av lagen i den stat där makarna har hemvist vid den tidpunkt då talan väcks eller, om så inte är fallet, där makarna senast hade gemensam hemvist, förutsatt att de inte upphörde att ha gemensam hemvist där mer än ett år innan målet anhängiggjordes vid domstol och att en av makarna fortfarande hade hemvist i landet när målet anhängiggjordes vid domstol.

37

Förordning nr 1259/2010 innehåller inte någon definition av begreppet hemvist och hänvisar inte till medlemsstaternas rättsordningar för att fastställa innebörden och räckvidden av detta begrepp.

38

Enligt fast rättspraxis följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av dess ordalydelse, det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Mercredi, C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 45, och dom av den 24 oktober 2024, Kwantum Nederland och Kwantum België, C‑227/23, EU:C:2024:914, punkt 56 samt där angiven rättspraxis).

39

Vad gäller bokstavstolkningen ska det påpekas att uttrycket hemvist i dess vanliga betydelse avser den plats där en fysisk person stadigvarande vistas.

40

Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 ingår, framgår det av skäl 10 i förordningen att dess materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, i vilka det bland annat föreskrivs allmänna kriterier för behörighet i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.

41

Enligt artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, i vilken begreppet hemvist ingår, är domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium makarna eller någon av dem har sin nuvarande eller tidigare hemvist behöriga att avgöra frågor om upplösning av äktenskap.

42

Domstolen har slagit fast att begreppet hemvist, vid tolkningen av artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, i princip kännetecknas av två omständigheter, nämligen dels den berördes vilja att etablera ett varaktigt centrum för sina intressen på en viss plats, dels en närvaro som är tillräckligt stadigvarande i den berörda medlemsstaten (dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

43

Med hänsyn till den nödvändiga överensstämmelsen mellan bestämmelserna i förordningarna nr 1259/2010 och nr 2201/2003, vilken det erinrats om i punkt 40 i förevarande dom, krävs samma omständigheter för att begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 ska anses vara uppfyllt. Ett sådant enhetligt synsätt återspeglar det nära sambandet mellan dessa båda förordningar som bland annat reglerar äktenskapsskillnad och hemskillnad. I förordning nr 1259/2010 anges vilken lag som en domstol, vars behörighet grundar sig på bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, ska tillämpa i enlighet med artikel 5.1 i förordning nr 1259/2010 om makarna inte har valt en sådan lag.

44

Denna enhetliga tolkning av begreppet hemvist överensstämmer med domstolens praxis avseende andra instrument inom internationell privaträtt som, i likhet med förordningarna nr 1259/2010 och nr 2201/2003, grundar sig på en gemensam anknytningsfaktor, nämligen hemvist, och ett nära samband. Domstolen har i detta avseende slagit fast att definitionen av denna anknytningsfaktor i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1) och i Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/941/EG av den 30 november 2009 (EUT L 331, 2009, s. 17), ska vägledas av samma principer och kännetecknas av samma omständigheter, även om den konkreta bedömningen av hemvisten beror på omständigheterna i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619, punkt 53].

45

Slutligen svarar den tolkning av begreppet hemvist som gjorts i punkt 43 ovan mot de mål som eftersträvas med förordning nr 1259/2010.

46

Det framgår nämligen av skälen 9, 21 och 29 i förordning nr 1259/2010 att förordningen syftar till att skapa en tydlig och samlad rättslig ram i fråga om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad i de deltagande medlemsstaterna, att garantera rättssäkerhet, förutsebarhet och flexibilitet i äktenskapsmål med internationell anknytning och därigenom underlätta den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen, samt förhindra situationer där en av makarna ansöker om äktenskapsskillnad före den andra för att försäkra sig om att saken prövas enligt en lagstiftning som vederbörande anser är mer gynnsam när det gäller att skydda hans eller hennes intressen (dom av den 16 juli 2020, JE (tillämplig lag för äktenskapsskillnad), C‑249/19, EU:C:2020:570, punkt 30).

47

En definition av begreppet makars hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 som i princip kännetecknas av två omständigheter, nämligen dels de berörda personernas vilja att fastställa centrum för sina intressen till en viss ort, dels en tillräckligt stabil närvaro i den berörda medlemsstaten, gör det möjligt att säkerställa såväl detta mål avseende rättssäkerhet och förutsebarhet som den flexibilitet som krävs i äktenskapsmål, samtidigt som eventuella missbruk av valet av tillämplig lag förhindras.

48

Vidare är frågan huruvida den ena makens utstationering i en stat i egenskap av diplomatisk företrädare, varaktigheten av makarnas fysiska närvaro i denna stat samt graden av social och familjemässig integration i denna stat relevanta eller till och med avgörande för att fastställa deras hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 (se, analogt, dom av den 25 november 2021, IB (Makes hemvist – Äktenskapsskillnad), C‑289/20, EU:C:2021:955, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet för att avgöra huruvida de två omständigheter som anges i föregående punkt, vilka kännetecknar begreppet hemvist, är uppfyllda i det nationella målet.

49

För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska följande påpekas.

50

För det första, vad gäller den ena makens ställning som diplomatisk företrädare, ska det påpekas att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur makarnas hemvist ska fastställas, eftersom, såsom parterna i det nationella målet har gjort gällande, de som par enligt tillämpliga lagar och föreskrifter var tvungna att bosätta sig i en bostad som var knuten till fastighetskomplexet vid Tysklands ambassad i Moskva. Enligt PQ kan en diplomatisk företrädare inte omfattas av den mottagande statens lagstiftning på grund av den immunitet och de privilegier som han åtnjuter i enlighet med Wienkonventionen.

51

Den tyska, den grekiska och den finländska regeringen har i huvudsak gjort gällande att diplomaters utlandsvistelse är av tillfällig och oförutsägbar karaktär, vilket utesluter varje vilja att varaktigt bosätta sig i den mottagande staten.

52

Det ska i detta hänseende påpekas att en diplomatisk företrädares vistelse på den mottagande statens territorium i princip uteslutande sker för yrkesmässiga ändamål, eftersom vistelsen har ett direkt samband med utövandet av vederbörandes arbetsuppgifter. Som den tyska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande bestäms tjänstgöringen i den mottagande staten i allmänhet först och främst av den sändande statens behov och inte med beaktande av den diplomatiska företrädarens personliga vilja och preferenser i den mottagande staten.

53

En sådan situation skiljer sig från den situation som förelåg i domen av den 1 augusti 2022, MPA (Hemvist – Tredjeland), C‑501/20, EU:C:2022:619) Det är visserligen riktigt att domstolen, i punkt 58 i den domen, slog fast att den omständigheten att makarnas vistelse i ett tredjeland har ett direkt samband med deras tjänsteutövning inte i sig hindrar att vistelsen är tillräckligt stabil för att det ska anses att makarna har hemvist i den staten. Detta påstående gjordes emellertid i ett sammanhang där det rörde sig om kontraktsanställda med tillsvidareanställning vid unionen som tjänstgör vid unionens delegation i ett tredjeland, i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen för kontraktsanställda som inte är föremål för rotationssystemet vid sätet i Bryssel.

54

Såsom PQ och samtliga regeringar som har yttrat sig i målet har hävdat, talar arten och särdragen i den yrkesverksamhet som utövas av en diplomatisk företrädare som tjänstgör vid en utländsk representation i den mottagande staten i princip, på grund av de omständigheter som är förenade med denna uppgift, för att denna företrädare och dennes make eller maka i denna stat inte har hemvist i den staten, i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010.

55

Såsom framgår av artikel 31.1 i Wienkonventionen åtnjuter diplomatiska företrädare immunitet mot den mottagande statens civilrättsliga och förvaltningsrättsliga domsrätt, med förbehåll för de undantag som anges i punkterna a–c i denna bestämmelse, bland annat när det rör sig om en talan angående privat fast egendom, belägen på den mottagande statens område, om den icke innehas av honom på den sändande statens vägnar för beskickningsändamål.

56

Det ska således påpekas att det inte är uteslutet att den mottagande staten under särskilda faktiska omständigheter kan anses vara den stat där de berörda makarna har velat bosätta sig, i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010. Detta skulle bland annat kunna vara fallet, såsom kommissionen har påpekat, när den diplomatiska företrädaren och dennes make privat förvärvar en bostad i den mottagande staten för att bosätta sig där tillsammans efter tjänstgöringens slut.

57

Även om den ena makens ställning som diplomatisk företrädare utgör en relevant omständighet vid prövningen av huruvida makarna har hemvist i den mottagande staten, när det gäller bedömningen av skälen till deras vistelse i den mottagande staten och av villkoren för deras vistelse, är denna omständighet följaktligen inte i sig avgörande för att utesluta att den berörda personen och dennes familjemedlemmar anses ha hemvist i nämnda stat. Fastställandet av makarnas hemvist ska, även om en sådan omständighet föreligger, göras på grundval av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

58

För det andra, vad gäller varaktigheten av makarnas fysiska närvaro i en stat, utgör denna omständighet ett indicium på att vistelsen är stabil, vilket är kännetecknande för begreppet hemvist. Såsom har angetts i punkt 39 i förevarande dom måste nämligen en bosättning, för att kunna kvalificeras som stadigvarande, uppvisa en viss grad av stabilitet eller regelbundenhet, till skillnad från temporär eller tillfällig vistelse.

59

Bedömningen av detta kriterium för begreppet hemvist kräver att hänsyn tas till den särskilda situation som diplomatiska företrädare och deras familjemedlemmar befinner sig i på grund av arbetsuppgifternas natur. Dessa personer behåller ofta en nära kontakt med den sändande stat till vilken de regelbundet beger sig, och den diplomatiska företrädaren omfattas i allmänhet av en rotationsprincip, varför längden på deras vistelse i den mottagande staten a priori kan uppfattas som tillfällig, även om den i praktiken ibland kan ha en icke försumbar längd. Under dessa särskilda omständigheter är den tid under vilken makarna fysiskt befinner sig på den mottagande statens territorium inte i sig avgörande för huruvida de har hemvist i denna stat. Det kan i detta avseende inte uteslutas att makarna befinner sig i landet under en icke försumbar period samtidigt som de behåller centrum för sina intressen i den sändande staten, till vilken de regelbundet beger sig.

60

För det tredje, vad gäller betydelsen av graden av social integration och familjeintegration i den berörda medlemsstaten för att fastställa makarnas hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010, ska det påpekas att domstolen vid tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 om föräldraansvar har slagit fast att barnets föräldrars sociala förhållanden och familjeförhållanden, särskilt i låg ålder, utgör ett väsentligt kriterium för att fastställa barnets hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, IB (Makes hemvist – Äktenskapsskillnad), C‑289/20, EU:C:2021:955, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

61

Även om det är riktigt att de särskilda omständigheter som kännetecknar ett barns hemvist inte är identiska med de omständigheter som gör det möjligt att fastställa makarnas hemvist, utgör den sociala integrationen i en stat, oavsett om det är den mottagande staten eller den sändande staten, en relevant omständighet vid fastställandet av denna hemvist, eftersom den konkretiserar det subjektiva rekvisitet avseende de berördas vilja att etablera centrum för sina intressen på en viss ort.

62

Familjeband som behållits i den sändande staten eller, tvärtom, familjeband som skapats i den mottagande staten kan också vara relevanta vid den bedömning av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

63

Det ska dessutom erinras om att – såsom domstolen har slagit fast med avseende på förordning nr 2201/2003, vilken rättspraxis kan överföras på tolkningen av begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 – en make som delar sitt liv mellan två stater endast kan ha hemvist i en av dessa stater (dom av den 25 november 2021, IB (Makes hemvist – Äktenskapsskillnad), C‑289/20, EU:C:2021:955, punkt 62).

64

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att parterna i det nationella målet var bosatta i Ryssland, vid Tysklands ambassad i Moskva, från och med september 2019. DL reste tillbaka till Tyskland den 23 maj 2021. PQ har i sitt skriftliga yttrande till domstolen gjort gällande att han den 1 november 2023 placerades på en annan tjänst i Tyskland. Deras vistelse i den mottagande staten förefaller således ha begränsats till den ram som utgörs av nämnda ambassad.

65

Det framgår även av de uppgifter som domstolen har tillgång till att makarna under hela sin bosättning i den mottagande staten fortsatte att ha en nära anknytning till den sändande staten genom att behålla ekonomiska intressen samt sociala och familjemässiga band där. De behöll således sin bostad i Berlin för att återvända till Tyskland efter det att PQ hade lämnat sin tjänst i den mottagande staten. Det var denna bostad där deras myndiga dotter var bosatt och där de föreföll uppehålla sig när de reste till Tyskland.

66

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens mer omfattande kontroll på grundval av samtliga faktiska omständigheter i det aktuella fallet, tyder dessa omständigheter på att makarna, trots vistelsens längd i Ryssland, inte hade för avsikt att etablera centrum för sina huvudsakliga intressen där, eftersom detta centrum förblev i den sändande stat från vilken de endast tillfälligt flyttade, vilket innebär att lagstiftningen i den stat där makarna har hemvist förefaller vara tysk rätt.

67

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 8 a och b i förordning nr 1259/2010 ska tolkas så, att en av makarnas ställning som diplomatisk företrädare och dennes placering på en tjänst i den mottagande staten, i princip utgör hinder för att makarna ska anses ha sin hemvist i denna stat, såvida det inte, efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat av varaktigheten av makarnas fysiska närvaro samt graden av social och familjemässig integration i denna stat, kan fastställas, dels att makarna önskar etablera ett varaktigt centrum för sina intressen i denna stat, dels att de har en närvaro som är tillräckligt stadigvarande i samma stat.

68

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 8 a och b i rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad

ska tolkas så,

att en av makarnas ställning som diplomatisk företrädare och dennes placering på en tjänst i den mottagande staten, i princip utgör hinder för att makarna ska anses ha sin hemvist i denna stat, såvida det inte, efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat av varaktigheten av makarnas fysiska närvaro samt graden av social och familjemässig integration i denna stat, kan fastställas, dels att makarna önskar etablera ett varaktigt centrum för sina intressen i denna stat, dels att de har en närvaro som är tillräckligt stadigvarande i samma stat.