–

Uniunea Producătorilor de Fonograme din România (UPFR), genom G. Cracea och A. Strătulă, avocaţi,

–

Dada Music SRL, genom M.-C. Furtună, avocat,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane, L. Ghiţă och A. Rotăreanu, samtliga i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom D. Elkan, M.D. B. Jespersen och C. A.-S. Maertens, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Biolan och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28) och artikel 16.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (EUT L 84, 2014, s. 72), jämförda med artiklarna 17 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Uniunea Producătorilor de Fonograme din România (UPFR) (sammanslutning av fonogramframställare i Rumänien, UPFR), en organisation för kollektiv förvaltning av fonogramframställares närstående rättigheter, och Dada Music SRL, som driver en lokal radiostation. Målet rör Dada Music SRL:s betalning av en schablonmässig minimiersättning.

3

I artikel 11 bis punkterna 1 och 2 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse enligt ändringen av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen), som har undertecknats av samtliga medlemsstater, föreskrivs följande:

…

4

Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog den 20 december 1996 Wipos fördrag om upphovsrätt och Wipos fördrag om framföranden och fonogram (det senare nedan kallat WPPT). Dessa fördrag godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Wipos fördrag om upphovsrätt och Wipos fördrag om framföranden och fonogram (EGT L 89, 2000, s. 6) och trädde i kraft för unionens del den 14 mars 2010.

5

I artikel 15 WPPT, som har rubriken ”Rätten till ersättning för utsändning i ljudradio eller television och överföring till allmänheten”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

6

I skälen 5, 7 och 12 i direktiv 2006/115 anges följande:

…

…

7

Artikel 8 i direktivet har rubriken ”Radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten”. I punkt 2 anges följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten. De skall säkerställa att denna ersättning fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för hur ersättningen skall fördelas mellan dem när det saknas avtal dem emellan.”

8

Skälen 2 och 31 i direktiv 2014/26 har följande lydelse:

…

9

Artikel 12 i detta direktiv har rubriken ”Avdrag”. I punkt 1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att, i situationer där en rättighetshavare ger tillstånd till en kollektiv förvaltningsorganisation att förvalta vederbörandes rättigheter, ska organisationen, innan den erhåller rättighetshavarens medgivande till sådan förvaltning, ge rättighetshavaren information om förvaltningsavgifter och andra avdrag som tillämpas på rättighetsintäkter och på eventuella inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter.”

10

Artikel 16 i direktivet har rubriken ”Licensiering”. I punkt 2 andra stycket anges följande:

”Rättighetshavare ska få skälig ersättning för användningen av rättigheterna. Tarifferna för ensamrätter och rättigheter till ersättning ska vara rimliga i förhållande till bland annat det ekonomiska handelsvärdet för användningen av rättigheterna, med beaktande av arten och användningsområdet för verk och andra alster, samt i förhållande till det ekonomiska värdet för de tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller. Kollektiva förvaltningsorganisationer ska informera den berörda användaren om de kriterier som använts för fastställandet av tarifferna.”

11

Artikel 17 i direktivet, med rubriken ”Användares skyldigheter”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska anta bestämmelser för att se till att användarna, enligt överenskomna eller i förväg fastställda tidsangivelser och i ett överenskommet eller i förväg fastställt format, förser en kollektiv förvaltningsorganisation med sådan relevant information om användningen av de rättigheter som organisationen representerar som krävs för inkassering av rättighetsintäkterna och för fördelning och betalning av utestående belopp till rättighetshavare. …”

12

I artikel 112 i Legea nr. 8/1996 privind dreptul de autor și drepturile conexe (lag nr 8/1996 om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 14 mars 1996 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 60 av den 26 mars 1996, offentliggjord på nytt i Monitorul Oficial al României, del I, nr 489, av den 14 juni 2018) (nedan kallad upphovsrättslagen) föreskrivs följande:

”1.   Konstnärer, utövande konstnärer och fonogramframställare ska ha rätt till en enda skälig ersättning för direkt eller indirekt användning av fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte eller för mångfaldigande genom radio- eller tv-utsändning eller genom någon form av återgivande för allmänheten.

2.   Ersättningsbeloppet ska fastställas på grundval av metoder som grundar sig på förfarandet i artiklarna 163–165.

…”

13

I artikel 145 i upphovsrättslagen föreskrivs följande:

”Det är obligatoriskt med kollektiv förvaltning för att utöva följande rättigheter:

…

…”

14

Artikel 164 i den lagen har följande lydelse:

”1.   Metoderna ska förhandlas mellan kollektiva förvaltningsorganisationer och de representanter som avses i artikel 163.3 b och c, på grundval av följande huvudprinciper:

2.   Kollektiva förvaltningsorganisationer får – inom ramen för förhandlingar – av samma kategori av användare begära antingen schablonersättning eller en procentuell ersättning av varje användares intäkter från den verksamhet inom ramen för vilken repertoaren används eller, om det inte finns några intäkter, av kostnaderna som uppkommer i samband med användning. För sändningsverksamheten får de kollektiva förvaltningsorganisationerna endast begära en procentuell ersättning som är direkt proportionell mot den andel av varje användares eller radio- eller televisionsföretags användning av den repertoar som förvaltas gemensamt inom ramen för denna verksamhet.

3.   Den ersättning som föreskrivs i punkt 2 ska vara rimlig i förhållande till det ekonomiska värdet och andelen av användningen av rättigheterna i fråga, med beaktande av arten och omfattningen av användningen av verken och andra alster och i förhållande till det ekonomiska värdet på den tjänst som tillhandahålls av den kollektiva förvaltningsorganisationen. De kollektiva förvaltningsorganisationerna och användarna ska motivera sättet att fastställa ersättningen.”

15

Artikel 166 i nämnda lag har följande lydelse:

”1.   De kollektiva förvaltningsorganisationer, användare eller sammanslutningar av användare som avses i artikel 163.3 b och c får lämna in en ny begäran om att inleda förhandlingar om tariffer och metoder först tre år efter det att den slutliga versionen offentliggjorts i Monitorul Oficial al României, del I.

2.   Vid förhandlingar enligt artikel 114.4 får endera parten lämna in en ny begäran om att inleda förhandlingar om metoderna först tre år efter det att den slutliga versionen offentliggjorts i Monitorul Oficial al României, del I.

3.   Fram till offentliggörandet av de nya metoderna ska de gamla metoderna fortsätta att gälla.”

16

I artikel II i Legea nr. 74/2018 pentru modificarea si completarea legii nr. 8/1996 privind dreptul de autor și drepturile conexe (lag nr 74/2018 om ändring och komplettering av lag nr 8/1996 om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 22 mars 2018 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 268, av den 27 mars 2018), som är i kraft sedan den 30 mars 2018, föreskrivs följande i punkterna 2 och 3:

”2. De metoder som föreskrivs i artikel 131 i [upphovsrättslagen], i dess ändrade och kompletterade lydelse, ska fortsätta att gälla fram till utgången av den period för vilken de har avtalats.

3. Bestämmelser i metoder som utarbetats i enlighet med artiklarna 131 och 1311 i [upphovsrättslagen], i dess ändrade och kompletterade lydelse, i vilka det föreskrivs fasta eller minimibelopp/ersättningar som är tillämpliga vid radio- och tv-sändningar och vilka strider mot bestämmelserna i artikel 1311, punkt 2, i dess ändrade lydelse enligt denna lag, ska inte tillämpas efter utgången av en frist på 90 dagar räknat från offentliggörandet av denna lag i Monitorul Oficial al României, del I.”

17

I metodologia privind remunerația datorata artiștilor interpreți sau executanți și producătorilor de fonograme pentru radiodifuzarea fonogramelor publicate în scop comercial ori a reproducerilor acestora de către organismele de Radiodifuziune (metod för ersättning till utövande konstnärer och fonogramframställare för radio- och tv-utsändning av fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte eller för mångfaldigande genom radio- och televisionsföretag) (nedan kallad ersättningsmetoden) föreskrivs följande i punkterna 4–6:

”4. Radio- och televisionsföretag, som vid tillämpningen av denna metod kallas ’användare’, är skyldiga att kvartalsvis till de kollektiva förvaltningsorganisationer som utsetts av [Oficiul Român pentru Drepturile de Autor (den rumänska upphovsrättsmyndigheten)] för utövande konstnärers och fonogramframställares räkning betala en ersättning för närstående ekonomiska rättigheter för användningen av kommersiella fonogram eller mångfaldiganden av dessa, vilken fastställts med tillämpning av en procentsats, i enlighet med nedanstående tabell, beräknad på den grund som avses i punkt 5 i metoden för varje radiostation som användaren äger.

Radio- och televisionsföretag är skyldiga att kvartalsvis till de kollektiva förvaltningsorganisationer som av [den rumänska upphovsrättsmyndigheten] utsetts till insamlare för utövande konstnärer och fonogramframställare betala en ersättning för närstående ekonomiska rättigheter för användning av fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte eller för mångfaldigande av dessa, beräknad genom att på den totala bruttoinkomsten per månad från utsändning tillämpa 3 % vid användning av fonogram motsvarande 100 % av den totala sändningstiden för programmen. Vid användning som understiger denna andel ska procentandelen på 3 % minskas i direkt proportion till den andelen av den totala sändningstiden för programmen som fonogrammen används.

…

5. Beräkningsgrunden för de procentsatser som anges i punkt 3 är den totala bruttoinkomsten per månad, med avdrag för mervärdesskatt, som användarna erhåller från sändningsverksamheten, inklusive, men inte begränsat till, reklamintäkter, byteshandel, prenumerationer, annonser och information, telefonsamtal och betal-sms, sponsring, radiotävlingar och spel, uthyrning av sändningsplatser, andra ekonomiska bidrag, mottagningstillstånd, intäkter från radiosändningar på beställning, intäkter från föreningar eller annan verksamhet som har samband med radio- och tv-utsändningar. Inkomster från utomstående bolag, särskilt bolag som producerar och köper reklam, ska också ingå i beräkningsunderlaget i den mån de uppbärs för den användares utsändningsverksamhet som motsvarar det eller de fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte, i radio eller tv, och i den mån det föreligger en illojal överföring som strider mot god affärssed som är specifik för det aktuella området.

I avsaknad av intäkter utgörs beräkningsgrunden av samtliga kostnader som användaren har haft för sändningsverksamheten (såsom personalkostnader, kostnader för tjänster som tillhandahålls av tredje part, inköp av alla slag osv.) under det kvartal för vilket ersättningen ska betalas.

6. De belopp som följer av tillämpningen av procentsatserna på beräkningsunderlaget får inte understiga motsvarande belopp i [rumänska lei] (RON), beräknat enligt BNR:s [Banca Națională a României (Rumäniens centralbank)] växelkurs på förfallodagen, och vilka motsvarar 500 euro/kvartal, utgörande den minimiersättning som användarna ska betala för varje lokal radiostation som användarna äger, eller 1000 euro/kvartal, utgörande den minimiersättning som användarna ska betala för varje nationell radiostation som de äger.”

18

Den 20 oktober 2011 ingick UPFR, en organisation för kollektiv förvaltning av fonogramframställares närstående rättigheter, ett icke-exklusivt licensavtal med Dada Music, som driver en lokal radiostation, för utsändning av kommersiella fonogram. Enligt detta avtal förvärvade Dada Music rätten att sända sådana fonogram via sin radiokanal, varvid Dada Music åtog sig en motsvarande skyldighet att betala den ersättning som föreskrivs i den metod som fastställer beräkningen av ersättningen.

19

I avtalet föreskrevs att Dada Music, i förhållande till andelen av användningen av fonogrammen i radioprogrammen, var skyldigt att erlägga en procentuell ersättning till UPFR, beräknad på grundval av dess sammanlagda intäkter eller, i avsaknad av intäkter, på de totala kostnaderna för sändningsverksamheten.

20

Enligt samma avtal fick ersättningen inte understiga ett schablonbelopp i rumänska lei som motsvarade 250 euro per kvartal, utgörande den minimiersättning som användarna ska betala för varje lokal radiostation som de äger, eller 500 euro per kvartal, utgörande den schablonmässiga minimiersättning som användarna ska betala för varje nationell radiostation som de äger, i enlighet med ersättningsmetoden.

21

Efter ikraftträdandet av lag nr 74/2018, genom vilken bestämmelserna om minimiersättning för radio- och tv-utsändningar upphävdes med verkan från och med 90 dagar efter dess offentliggörande, vägrade Dada Music att fortsätta att betala schablonersättningen. Dada Music ansåg att denna lag var omedelbart tillämplig och att bolaget endast var skyldigt att betala ersättning i förhållande till de intäkter som bolaget faktiskt hade erhållit.

22

UPFR gjorde å sin sida gällande att den schablonmässiga minimiersättningen, beräknad i enlighet med ersättningsmetoden, fortfarande skulle betalas fram till dess att en ny metod hade antagits.

23

Den 24 juni 2019 väckte UPFR talan vid Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien) och yrkade att Dada Music skulle förpliktas att till UPFR betala de belopp som bolaget var skyldigt enligt licensavtalet, i enlighet med ersättningsmetoden.

24

Den 28 januari 2022 biföll nämnda domstol delvis talan och förpliktade Dada Music att till UPFR betala ett belopp på 16,13 rumänska lei (cirka 3 euro) och dröjsmålsränta på 70,68 rumänska lei (cirka 14 euro). Denna domstol fann i huvudsak att såväl artikel 164.2 i upphovsrättslagen som artikel II i lag nr 74/2018 var tillämpliga i det nationella målet. Med hänsyn till att bestämmelserna om schablonersättning inte längre var i kraft under den omtvistade perioden, ansåg förstainstansdomstolen att det för denna period endast skulle utgå en procentuell ersättning som var hänförlig till de inkomster som faktiskt hade uppburits, och inte någon schablonmässig minimiersättning.

25

UPFR och Dada Music överklagade denna dom till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen.

26

Till stöd för sitt överklagande gjorde UPFR i huvudsak gällande att bestämmelserna i artikel II i lag nr 74/2018 endast var tillämpliga i samband med antagandet av en ny metod. Till dess att en sådan metod har antagits förblir ersättningsmetoden tillämplig i sin helhet. UPFR anser att om dessa bestämmelser ska tolkas som att de är direkt tillämpliga i förevarande fall, skulle de strida mot artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 i direktiv 2014/26.

27

Den hänskjutande domstolen har påpekat att frågan i förevarande fall uppkommer huruvida artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26, jämförda med artiklarna 17 och 52 i stadgan, utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte säkerställer en schablonmässig minimiersättning till rättighetshavare som företräds av kollektiva förvaltningsorganisationer, oberoende av radio- och tv-företagens intäkter eller kostnader.

28

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första påpekat att det inte finns något i de ovannämnda bestämmelserna som motiverar en tolkning enligt vilken det skulle vara obligatoriskt att föreskriva en schablonmässig minimiersättning.

29

För det andra har den hänskjutande domstolen understrukit att artikel II i lag nr 74/2018 med omedelbar verkan upphäver en del av det tillämpliga ersättningssystemet till förmån för programföretagen, utan att ändra kriterierna för beräkning av ersättningen och utan att föreskriva en tidsfrist för ingående av nya avtal för att fastställa storleken på den skäliga ersättningen, eftersom den rådande situationen ändras till förmån för programföretagen, utan att det föreskrivs något system som säkerställer att ersättningen till fonogramframställaren är rimlig.

30

För det tredje, vad gäller frågan huruvida ersättningen är skälig och rimlig, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka kriterier som kan användas vid en sådan bedömning, vilka omfattas av unionsrätten. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den, för det fall den finner att den ersättning som ska betalas enligt de kriterier som fastställts i lagstiftningen ska anses vara en obetydlig ersättning, får eller ska tillämpa alternativa kriterier för att säkerställa att rättighetshavarna erhåller en skälig ersättning.

31

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 i direktiv 2006/115, artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 och artikel 17.2 i stadgan, jämförd med stadgans artikel 52.1, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte garanterar fonogramframställare en schablonmässig minimiersättning för radio- och tv-utsändning av fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte och som – med verkan från och med 90 dagar efter lagstiftningens offentliggörande – upphäver de bestämmelser om schablonmässiga minimiersättningar för radio- och tv-sändningar som fastställts genom en metod som tidigare var tillämplig, dock utan att ändra kriterierna för beräkning av ersättningen och utan att föreskriva någon tidsfrist för antagandet av en ny metod för att fastställa ersättningsbeloppet.

33

Det ska inledningsvis påpekas att varken artikel 8.2 i direktiv 2006/115 eller artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar för innebörden av de begrepp som förekommer där.

34

Det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom av den 18 januari 1984, Ekro, 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11, och dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

35

Vad för det första gäller lydelsen av de aktuella bestämmelserna föreskrivs i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten. Medlemsstaterna ska säkerställa att denna ersättning fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för hur ersättningen ska fördelas mellan dem när det saknas avtal dem emellan.

36

Enligt ordalydelsen i artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 ska rättighetshavarna få en skälig ersättning för användningen av rättigheterna. Tarifferna för ensamrätter och rättigheter till ersättning ska vara rimliga i förhållande till bland annat det ekonomiska handelsvärdet för användningen av rättigheterna, med beaktande av arten och användningsområdet för verk och andra alster, samt i förhållande till det ekonomiska värdet för de tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller. Det åligger de kollektiva förvaltningsorganisationerna att informera den berörda användaren om de kriterier som använts för fastställandet av tarifferna.

37

Det framgår således varken av ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 eller av ordalydelsen i artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 att medlemsstaterna ska garantera rättighetshavarna en schablonmässig minimiersättning för radio- och tv-utsändning av ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte, eftersom det i dessa bestämmelser föreskrivs att ersättningen ska vara ”skälig”. Uttrycket schablonmässig minimiersättning innebär nämligen, enligt dess normala betydelse i vanligt språkbruk, en ersättning som helt saknar samband med det ekonomiska värdet av den tjänst som ersätts, oberoende av om den är skälig.

38

Även om det i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 visserligen hänvisas till begreppet [”rémunération équitable” (skälig ersättning)], medan artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 innehåller uttrycket [”rémunération appropriée” (skälig ersättning)], konstaterar domstolen att båda dessa bestämmelser har till syfte att säkerställa att ersättning betalas ut till rättighetshavarna som har ett samband med det ekonomiska värdet av den tjänst som tillhandahålls. Domstolen har dessutom slagit fast att med beaktande av de krav som följer av att unionens rättsordning ska vara enhetlig och konsekvent, måste begreppen som används i direktiv 2006/115 och direktiv 2014/26 ha samma betydelse, såvida unionslagstiftaren inte i ett specifikt lagstiftningssammanhang har uttryckt en annan avsikt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 28), vilket innebär att begreppet skälig ersättning i båda dessa direktiv ska ges en enhetlig tolkning.

39

Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 ingår, ska det erinras om att bestämmelserna i dessa direktiv ska tolkas mot bakgrund av internationell rätt, särskilt de konventionsbestämmelser som dessa rättsakter just syftar till att genomföra, såsom uttryckligen påpekas i skäl 7 i direktiv 2006/115 och i skäl 2 i direktiv 2014/26 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2020, Atresmedia Corporación de Medios de Comunicación, C‑147/19, EU:C:2020:935, punkt 34).

40

I detta sammanhang föreskrivs i artikel 15.1 WPPT särskilt att fonogramframställare har rätt till en enda skälig ersättning när fonogram som utgivits i kommersiellt syfte utnyttjas för utsändning eller för annan överföring till allmänheten. Domstolen har slagit fast att införlivandet av denna skyldighet med unionsrätten i samband med WPPT:s ikraftträdande med avseende på unionen, det vill säga den 14 mars 2010, redan säkerställts genom artikel 8.2 i direktiv 2006/115 (dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 63).

41

Domstolen konstaterar vidare att artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 i huvudsak motsvarar artikel 11 bis punkt 2 i Bernkonventionen, varvid punkt 1 i denna artikel specifikt avser radio- och tv-utsändning av litterära och konstnärliga verk. I artikel 11 bis punkt 2 i denna konvention föreskrivs nämligen i huvudsak att upphovsmän till litterära och konstnärliga verk har rätt att erhålla en ”skälig ersättning” vid utsändning av dessa verk. När domstolen tolkar detta begrepp i den mening som avses i de unionsrättsliga bestämmelserna tolkar den begreppet i överensstämmelse med nämnda bestämmelse i Bernkonventionen enligt fast rättspraxis från domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2017, AKM, C‑138/16, EU:C:2017:218, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

42

Det framgår av vägledningen till Wipo-fördragen om upphovsrätt och närstående rättigheter (Guide to the Copyright and Related Rights Treaties Administered by WIPO), ett tolkningsdokument som har utarbetats av Wipo och ger vägledning om tolkningen av Bernkonventionen men saknar bindande verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 201 och där angiven rättspraxis), att ersättningen endast kan anses vara skälig om den mer eller mindre motsvarar det ersättningsbelopp som upphovsmannen efter förhandlingar skulle ha kunnat godta om det inte finns något licenskrav.

43

Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med direktiven 2006/115 och 2014/26, preciseras det i skälen 5 och 12 i direktiv 2006/115 att rättighetshavarna garanteras ett tillfredsställande rättsligt skydd genom att de tillförsäkras en möjlighet såväl att erhålla en skälig ersättning, som de inte kan avstå ifrån, som att få tillbaka de investeringar som är hänförliga till bland annat framställning av fonogram och filmer. Vidare ska, såsom framgår av skäl 31 i direktiv 2014/26, ersättningen till rättighetshavarna, när den fastställs av en kollektiv förvaltningsorganisation, vara rimlig i förhållande till bland annat det ekonomiska handelsvärdet för användningen av rättigheterna i ett visst sammanhang.

44

Mot bakgrund av dessa mål ska begreppet skälig ersättning förstås så, att ersättningen ska göra det möjligt att uppnå en lämplig avvägning mellan det intresse som den utövande konstnären och fonogramframställaren har av att erhålla ersättning för radio- och tv-utsändning av ett bestämt fonogram och tredje mans intresse av att kunna utsända detta fonogram på rimliga villkor (se, analogt, dom av den 6 februari 2003, SENA, C‑245/00, EU:C:2003:68, punkt 36).

45

Skäligheten av denna ersättning, som utgör en motprestation för användningen av ett kommersiellt fonogram, särskilt för radio- och televisionsutsändning, måste bland annat bedömas med hänsyn till det ekonomiska värdet av detta användande (dom av den 6 februari 2003, SENA, C‑245/00, EU:C:2003:68, punkt 37).

46

Såsom framgår av domstolens praxis ankommer det emellertid inte på domstolen att träda i medlemsstaternas ställe, vilka har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa kriterierna för en skälig ersättning eller att fastställa allmänna och på förhand fastställda gränser för fastställandet av sådana kriterier. Domstolen kan däremot förse den hänskjutande domstolen med uppgifter som gör det möjligt för den att bedöma huruvida de nationella kriterier som används för att fastställa fonogramframställarnas ersättning är ägnade att säkerställa en skälig ersättning med iakttagande av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2003, SENA, C‑245/00, EU:C:2003:68, punkt 40).

47

Domstolen har således slagit fast att artikel 8.2 i direktiv 2006/115 inte utgör hinder för en metod för beräkning av skälig ersättning till utövande konstnärer och fonogramframställare under förutsättning att den inte strider mot någon unionsrättslig princip (dom av den 6 februari 2003, SENA, C‑245/00, EU:C:2003:68, punkt 46).

48

Fastställandet av de kriterier som ska ligga till grund för beräkningen av en skälig ersättning ska således ske med iakttagande av unionsrätten. I synnerhet får medlemsstaterna inte därigenom åsidosätta bestämmelserna i stadgan.

49

Enligt den första och den andra tolkningsfrågan vill den hänskjutande domstolen emellertid uttryckligen få klarhet i huruvida de villkor för att fastställa ersättningen till rättighetshavarna som föreskrivs i lag nr 74/2018, genom vilken bestämmelserna om schablonersättning för radio- och tv-sändningar upphävdes med verkan från och med 90 dagar efter dess offentliggörande, är förenliga med artikel 17.2 i stadgan. Det ska emellertid erinras om att det i artikel 51.1 i stadgan anges att dess bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

50

För att avgöra huruvida en nationell åtgärd utgör en ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, måste det bland andra omständigheter således prövas huruvida den aktuella nationella lagstiftningen har till syfte att tillämpa en unionsrättslig bestämmelse (dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

51

När rättighetshavarna och användarna i förevarande fall inte kan enas om hur ersättningen till rättighetshavarna ska fastställas, fastställs ersättningen i lag nr 74/2018 enligt kriterier som Rumänien har fastställt med utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Det förefaller emellertid framgå av beslutet om hänskjutande att bestämmelserna i denna lag utgör en tillämpning av unionsrätten, i synnerhet artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att bekräfta.

52

Under sådana omständigheter ankommer det på medlemsstaten att iaktta bestämmelserna i stadgan, och i synnerhet stadgans artikel 17, vid genomförandet av dessa bestämmelser.

53

I artikel 17.1 i stadgan, som bygger på artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, föreskrivs att var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom och att ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Skyddet av immateriell egendom nämns uttryckligen i punkt 2 i denna artikel, på grund av dess betydelse, och de garantier som föreskrivs i punkt 1 ska i förekommande fall tillämpas på immateriell egendom.

54

Det framgår av rättspraxis att rätten till en skälig ersättning, i unionen, utgör en till upphovsrätten närstående rättighet och utgör således en integrerad del av skyddet för immateriell egendom enligt artikel 17.2 i stadgan (dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

55

Eftersom artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 garanterar rättighetshavarnas rätt till ersättning vid användandet av deras rättigheter, kan en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, som med verkan från och med 90 dagar efter lagstiftningens offentliggörande har upphävt bestämmelserna om schablonersättning för radio- och tv-sändningar, följaktligen utgöra en inskränkning av det skydd för immateriell egendom som stadfästs i artikel 17.2 i stadgan.

56

Det framgår emellertid varken av denna bestämmelse eller av domstolens praxis att den rätt till immateriell egendom som stadfästs i nämnda bestämmelse är absolut och således ska garanteras ett undantagslöst skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

57

I det avseendet följer det av artikel 52.1 i stadgan att begränsningar i utövandet av de rättigheter som anges i stadgan får göras endast under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, är förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andras rättigheter och friheter (dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert, C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 50, och dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

58

Det ankommer visserligen slutligen på den nationella domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och att tolka den nationella lagstiftningen, att avgöra om kraven enligt den nationella lagstiftningen uppfyller de villkor som uppställs i unionsrätten. EU-domstolen är emellertid, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, likväl behörig att, mot bakgrund av handlingarna i målet vid den nationella domstolen och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, lämna användbara upplysningar, som gör det möjligt för nationella domstolen att avgöra det mål som den har att pröva (dom av den 4 oktober 2024, Tecno*37, C‑242/23, EU:C:2024:831, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

59

EU-domstolen konstaterar för det första att det är utrett att de begränsningar i utövandet av rättigheterna enligt artikel 17.2 i stadgan som det aktuella ersättningssystemet medför föreskrivs i lag nr 74/2018.

60

För det andra kan en nationell lagstiftning som inte garanterar en schablonmässig minimiersättning för fonogramframställare genom att den – med verkan från och med 90 dagar efter lagstiftningens offentliggörande – har upphävt de bestämmelser om sådan ersättning som är tillämpliga på radio- och tv-utsändning, inte anses påverka själva kärnan i rätten till egendom (se, analogt, dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Det framgår nämligen av handlingarna i målet att bestämmelserna som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen för att fastställa rättighetshavarnas ersättning har lett till att dessa har erhållit ersättning som står i proportion till de inkomster som faktiskt uppburits av de lokala radiostationerna.

61

För det tredje framgår det av handlingarna i målet att syftet med lag nr 74/2018 är att inrätta ett system som tar hänsyn till den ekonomiska situationen för de lokala radiostationer som på grund av sin begränsade publik och sina ofta begränsade intäkter inte kan bära orimliga kostnader i förhållande till sina intäkter. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framstår ett sådant mål som legitimt, eftersom det syftar till att säkerställa dessa radiostationers ekonomiska fortlevnad.

62

Vad för det fjärde gäller frågan huruvida begränsningen av den rättighet som stadfästs i artikel 17.2 i stadgan är proportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas med den aktuella nationella lagstiftningen, framgår det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att fastställandet av den ersättning som ska betalas till rättighetshavarna enbart på grundval av radio- och tv-företagens intäkter är ägnat att uppnå det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, eftersom den gör det möjligt att beakta de lokala radiostationernas ekonomiska förmåga.

63

Vad därefter gäller frågan huruvida den åtgärd som föreskrivs i denna lagstiftning är nödvändig, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som Rumänien förfogar över och som det erinrats om i punkt 51 ovan, pröva huruvida det uppenbart framgår att det finns mindre restriktiva åtgärder som gör det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas med nämnda lagstiftning.

64

Vad slutligen gäller frågan huruvida denna lagstiftning är proportionerlig i strikt mening, understryker EU-domstolen, för att ge den hänskjutande domstolen uppgifter som gör det möjligt för den att göra en sådan prövning, att det vid fastställandet av en skälig ersättning som ska betalas till rättighetshavarna är nödvändigt att beakta det ekonomiska värdet av användningen av verken i samband med radio- och tv-utsändningen. Det är nämligen endast under denna förutsättning som en skälig avvägning mellan, å ena sidan, det intresse som innehavarna av upphovsrätt och närstående rättigheter har av skyddet för deras immateriella rättigheter, vilket slås fast i artikel 17.2 i stadgan, och, å andra sidan, skyddet för fonogramanvändarnas intressen kan garanteras (se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl., C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

65

I synnerhet kan en ersättning som ligger långt under detta värde inte anses vara skälig med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

66

Mot bakgrund av det ovanstående ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 i direktiv 2006/115, artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26 och artikel 17.2 i stadgan, jämförd med stadgans artikel 52.1, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte garanterar fonogramframställare en schablonmässig minimiersättning för radio- och tv-utsändning av fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte och som – med verkan från och med 90 dagar efter offentliggörandet av lagstiftningen – upphäver de bestämmelser om schablonmässiga minimiersättningar för radio- och tv-sändningar som fastställts genom en metod som tidigare var tillämplig, dock utan att ändra kriterierna för beräkning av ersättningen och utan att föreskriva någon tidsfrist för antagandet av en ny metod för att fastställa ersättningsbeloppet, dock under förutsättning att denna lagstiftning säkerställer att den ersättning som betalas till rättighetshavarna är skälig och att den är förenlig med proportionalitetsprincipen.

67

Dada Music har gjort gällande att den tredje och den fjärde frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom dessa frågor inte har något samband med utgången i målet vid den nationella domstolen. UPFR har nämligen inte begärt att den nationella domstolen ska pröva om den procentuella ersättningen i förhållande till de faktiska intäkter som radio- och tv-företagen har redovisat är skälig och rimlig.

68

Det framgår av domstolens fasta praxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 20 juni 2013, Impacto Azul, C‑186/12, EU:C:2013:412, punkt 26 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

69

Det ska erinras om att det, inom ramen för detta förfarande, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 3 juni 2021, BalevBio, C‑76/20, EU:C:2021:441, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

70

Det framgår även av fast rättspraxis att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Beslutet om hänskjutande måste dessutom ange de närmare skälen till varför den nationella domstolen anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen (dom av den 1 augusti 2022, Roma Multiservizi och Rekeep, C‑332/20, EU:C:2022:610, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

71

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för skälen till varför den anser att ett svar på den tredje och den fjärde tolkningsfrågan är nödvändigt för att den ska kunna avgöra det nationella målet. Det ska särskilt framhållas, såsom har påpekats i punkt 30 ovan, att den hänskjutande domstolen har angett att den vill få klarhet i vilka kriterier som kan användas vid bedömningen av huruvida den ersättning som ska betalas ut till rättighetshavarna är skälig och rimlig och huruvida den, för det fall den skulle finna att den ersättning som ska betalas med tillämpning av de kriterier som fastställs i lagstiftningen är helt obetydlig, skulle kunna eller borde tillämpa alternativa kriterier för att säkerställa att rättighetshavarna erhåller en skälig ersättning.

72

Härav följer att den tredje och fjärde frågan inte kan tas upp till prövning.

73

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida och under vilka omständigheter det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det ersättningsbelopp som betalas ut till rättighetshavarna, beräknat på det sätt som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, säkerställer en lämplig avvägning mellan rättighetshavarnas och fonogramanvändarnas intressen och, om så är fallet, huruvida den nationella domstolen, vid prövningen av en tvist mellan enskilda, kan tillämpa bestämmelserna i direktiv 2006/115 och direktiv 2014/26 direkt för att undanröja en nationell lagstiftning som inte säkerställer en sådan avvägning.

74

Mot bakgrund av vad som angetts i punkterna 45 och 46 ovan ankommer det således på den nationella domstol som ska pröva en tvist om huruvida den ersättning som ska betalas till rättighetshavarna är skälig att göra en sådan prövning, varvid hänsyn bland annat ska tas, såsom framgår av artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26, till det ekonomiska handelsvärdet för användningen av rättigheterna, med beaktande av arten och användningsområdet för verk och andra alster samt till värdet på den tjänst som förvaltningsorganisationen tillhandahåller.

75

I detta sammanhang ankommer det särskilt på den nationella domstolen att beakta upphovsrättens särskilda karaktär och att eftersträva en lämplig balans mellan intresset hos rättighetsinnehavare av att få ersättning för användningen av deras rättigheter och fonogramanvändarnas intresse av att kunna använda dessa verk och andra alster på rimliga villkor (se, analogt, dom av den 25 november 2020, SABAM, C‑372/19, EU:C:2020:959, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

76

I detta avseende innebär principen om unionsrättens företräde att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt och ålägger samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och att medlemsstaternas lagstiftning inte kan påverka verkan av de unionsrättsliga bestämmelserna inom medlemsstaterna (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

77

Denna princip medför att det åligger de nationella domstolarna att, för att kunna säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsrättsliga bestämmelser, i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, och att ge enskilda rätt till skadestånd när deras rättigheter har åsidosatts till följd av att en medlemsstat gjort sig skyldig till en överträdelse av unionsrätten (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

78

Närmare bestämt har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att en nationell domstol vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda står mot varandra är skyldig att, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva de skyldigheter som följer av ett direktiv, beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

79

Det finns dock vissa gränser för principen om konform tolkning av nationell rätt. Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas således av allmänna rättsprinciper och kan inte tjäna som grund för att tolka nationell rätt contra legem (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

80

Av principen om unionsrättens företräde följer även att för det fall att det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, är den nationella domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov, underlåta att tillämpa nationell lagstiftning som strider mot unionsbestämmelserna, även senare sådan, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

81

Hänsyn bör dock tas till de andra väsentliga särdragen hos unionsrätten, och i synnerhet till direktivens art och rättsverkningar (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

82

Ett direktiv kan således inte i sig ge upphov till skyldigheter för en enskild och således inte som sådant åberopas gentemot denne vid en nationell domstol. Ett direktivs bindande karaktär, vilken ligger till grund för möjligheten att åberopa direktivet, gäller enligt artikel 288 tredje stycket FEUF endast för ”varje medlemsstat till vilken det är riktat”. Unionen har endast rätt att på ett allmänt och abstrakt sätt, med omedelbar verkan, ålägga enskilda skyldigheter i de fall då den har befogenhet att anta förordningar. En nationell domstol kan således, även om en direktivbestämmelse är klar, precis och ovillkorlig, inte underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot direktivsbestämmelsen, om det innebär att en enskild därigenom åläggs en ytterligare skyldighet (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

83

Detta innebär således att en nationell domstol, enligt unionsrätten, inte har någon skyldighet att inte tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot en unionsrättslig bestämmelse för det fall att sistnämnda bestämmelse saknar direkt effekt, vilket dock inte hindrar att nämnda domstol, liksom varje behörig nationell förvaltningsmyndighet, har möjlighet att med stöd av nationell rätt lämna en bestämmelse i nationell rätt utan avseende, när den strider mot en bestämmelse i unionsrätten som saknar direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 33).

84

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Det ankommer på den nationella domstolen, vid vilken en tvist mellan enskilda har anhängiggjorts angående frågan om huruvida den ersättning är skälig som betalas till rättighetshavarna för radio- och tv-utsändning av fonogram som utgivits i kommersiellt syfte, vilken ska beräknas på det sätt som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, att pröva huruvida denna ersättning är skälig, i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 och artikel 16.2 andra stycket i direktiv 2014/26, det vill säga att den säkerställer en avvägning mellan rättighetshavarnas intressen och intressena hos användarna av dessa fonogram. Om tillämpningen av denna lagstiftning inte gör det möjligt att fastställa en sådan ersättning, kan bestämmelserna i dessa direktiv inte åberopas för att underlåta att tillämpa nämnda lagstiftning, såvida inte annat föreskrivs i nationell rätt.

85

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: