Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 5 september 2024(1)
Mål C‑387/24 PPU [Bouskoura](i)
C
mot
Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond, Nederländerna))
” Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Direktiv 2008/115/EG – Gemensamma normer och förfaranden för tredjelandsmedborgares återvändande – Artikel 15.2 b – Förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna inför avlägsnande – Direktiv 2013/33/EG – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Artikel 9 – Garantier för sökande som tas i förvar – Förordning (EU) nr 604/2013 – Avgörande av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om asyl som en tredjelandsmedborgare har lämnat in i någon medlemsstat – Artikel 28.4 – Förvar inför en överföring – Olagligt förvar – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 6 – Rätt till frihet och säkerhet – Artikel 47 – Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol ”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.2 i direktiv 2008/115/EG,(2) artikel 9.3 andra stycket i direktiv 2013/33/EU(3) och artikel 28.4 i förordning nr 604/2013(4) (nedan kallade de relevanta bestämmelserna), jämförda med artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2. Dessa relevanta bestämmelser i unionens sekundärrätt – som omfattas av avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – konkretiserar på detta rättsområde principen att en tredjelandsmedborgare som hålls i förvar omedelbart ska friges när det visar sig att villkoren för att ett förvar ska vara lagligt inte är uppfyllda eller inte längre är uppfyllda.(5)
3. Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan C, en tredjelandsmedborgare som är föremål för ett förfarande för återvändande, och Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter för justitie- och säkerhetsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris). Målet rör lagligheten av ett oavbrutet förvar på grundval av två på varandra följande förvarsåtgärder som vidtagits av denna myndighet.
4. Den hänskjutande domstolen, Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond, Nederländerna)), undrar närmare bestämt huruvida en brist som enligt dessa relevanta bestämmelser påverkar lagligheten av det första förvaret, nämligen den omständigheten att den tidsfrist som föreskrivs i nationell rätt för att vidta den andra förvarsåtgärden har överskridits, ska leda till att den berörda personen omedelbart friges, trots att det vid tidpunkten för domstolsprövningen är utrett att villkoren för att berättiga den andra åtgärden var uppfyllda.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Återvändandedirektivet
5. I skälen 16 och 17 i direktivet anges följande:
”(16) Användning av förvar för avlägsnande bör begränsas och följa proportionalitetsprincipen i fråga om använda medel och eftersträvade mål. Förvar är motiverat endast för att förbereda återvändandet eller för att genomföra avlägsnandeprocessen och om andra, mindre ingripande, åtgärder är otillräckliga.
(17) Tredjelandsmedborgare i förvar bör behandlas humant och värdigt med respekt för deras grundläggande rättigheter och i överensstämmelse med internationell och nationell rätt. Med undantag för … inledande gripande … bör frihetsberövandet förläggas till särskilda förvarsanläggningar.”
6. I artikel 15, med rubriken ”Förvar”, i detta direktiv föreskrivs följande:
”1. Om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får medlemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när
a) det finns risk för avvikande, eller
b) den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet.
Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.
2. Ett beslut om förvar ska fattas av förvaltningsmyndigheter eller rättsliga myndigheter.
Ett beslut om förvar ska utfärdas skriftligt och med angivande av de faktiska och rättsliga omständigheterna.
När ett beslut om förvar har fattats av förvaltningsmyndigheter ska medlemsstaterna
a) antingen så snart som möjligt efter det att en person tagits i förvar se till att ett beslut fattas om snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets laglighet,
b) eller medge den berörda tredjelandsmedborgaren rätt att inleda förfaranden för att få lagligheten av förvarsbeslutet prövat så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena inleddes. Medlemsstaterna ska i detta fall omedelbart informera den berörda tredjelandsmedborgaren om möjligheten att inge en sådan ansökan.
Den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt.
3. I varje enskilt fall ska beslutet om förvar omprövas med lämpliga mellanrum, antingen på begäran av den berörda tredjelandsmedborgaren eller ex officio. För längre perioder av förvar ska prövningar övervakas av en rättslig myndighet.
4. När det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i punkt 1 inte längre föreligger, upphör hållandet i förvar att vara berättigat och den berörda personen ska omedelbart friges.
5. Tredjelandsmedborgaren ska hållas i förvar så länge som de villkor som fastställs i punkt 1 uppfylls och så länge som det är nödvändigt för att försäkra sig om att avlägsnandet kan genomföras. Varje medlemsstat ska fastställa en begränsad förvarsperiod, som inte får överskrida sex månader.
6. Medlemsstaterna får inte förlänga den period som avses i punkt 5 annat än med en begränsad tid som inte överskrider ytterligare tolv månader i enlighet med nationell rätt i sådana fall där avlägsnandet, trots alla rimliga ansträngningar, sannolikt kommer att ta längre tid
a) på grund av bristande samarbete från den berörda tredjelandsmedborgarens sida, eller
b) beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar från tredjeländer drar ut på tiden.”
2. Mottagandedirektivet
7. I artikel 2 h i mottagandedirektivet definieras ”förvar” som ”en medlemsstats kvarhållande av en sökande inom en särskild anläggning där den sökande är fråntagen sin rörelsefrihet”.
8. I artikel 9.1 och 9.3 i direktivet anges följande:
”1. En sökande ska endast hållas i förvar så kort tid som möjligt, och ska hållas i förvar bara så länge grunderna i artikel 8.3 är tillämpliga.
…
3. Om beslut om förvar fattas av en förvaltningsmyndighet ska medlemsstaterna ombesörja att en snabb rättslig prövning av försvarsbeslutets laglighet utförs ex officio och/eller på begäran av den sökande. Om prövningen sker ex officio ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att den sökande tagits i förvar. När den äger rum på begäran av den sökande ska beslut därom fattas så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena inletts. Medlemsstaterna ska i detta syfte i nationell rätt fastställa den tidsfrist inom vilken den rättsliga prövningen ex officio och/eller den rättsliga prövningen på begäran av den sökande ska genomföras.
Om förvaret, som en följd av den rättsliga prövningen, konstateras vara olagligt, ska sökanden i fråga omedelbart friges.”
3. Dublin III‑förordningen
9. Artikel 28.2 och 28.4 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:
”2. Om det finns en betydande risk för att en person avviker får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förordning på grundval av en individuell bedömning och endast om hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.
…
4. När det gäller förhållanden för förvar, och tillämpliga garantier för personer i förvar, i syfte att säkerställa överföringsförfarandena till den ansvariga medlemsstaten, ska artiklarna 9, 10 och 11 i [mottagandedirektivet] tillämpas.”
B. Nederländsk rätt
10. I artikel 59.1 a i wet tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet (Vreemdelingenwet 2000) (2000 års utlänningslag) av den 23 november 2000 (nedan kallad utlänningslagen),(6) föreskrivs att Staatssecretaris får besluta om att ta en utlänning som vistas olagligt i landet i förvar inför ett avlägsnande från Nederländerna, om det krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet.
11. I artikel 59a i denna lag föreskrivs att utlänningar som omfattas av Dublin III‑förordningen, i enlighet med artikel 28 i förordningen, får tas i förvar i syfte att de ska kunna överföras till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva den ansökan om internationellt skydd som de gett in i Nederländerna.
12. I artikel 94.1–94.6 i utlänningslagen anges följande:
”1. Om [Staatssecretaris] har beslutat om ett sådant frihetsberövande som avses i artiklarna … 59, 59a och 59b, ska [Staatssecretaris] underrätta [behörig domstol] om detta senast 28 dagar efter delgivningen av detta beslut, såvida inte utlänningen själv redan har överklagat beslutet. Så snart domstolen har underrättats ska utlänningen anses ha överklagat beslutet om frihetsberövande. Överklagandet ska även anses avse att utlänningen beviljas ersättning.
…
6. Om den domstol vid vilken talan väckts anser att det strider mot denna lag att tillämpa eller verkställa beslutet eller om den, efter att ha vägt alla berörda intressen mot varandra, anser att åtgärden inte är berättigad, ska den bifalla överklagandet. Domstolen ska då besluta att beslutet ska upphävas eller att formerna för dess genomförande ska ändras.”
13. I artikel 96.1 och 96.3 i samma lag föreskrivs följande:
”1. Om överklagandet enligt artikel 94 förklaras vara ogrundat och utlänningen överklagar förlängningen av frihetsberövandet, ska domstolen avsluta bevisupptagningen senast en vecka efter mottagandet av överklagandet. … [D]omstolen kan också, utan parternas samtycke, besluta att förhandlingen inte ska äga rum.
…
3. Om den domstol vid vilken talan väckts anser att det strider mot denna lag att tillämpa eller verkställa beslutet eller om den, efter att ha vägt alla berörda intressen mot varandra, anser att åtgärden inte är skäligen berättigad, ska den bifalla överklagandet. Domstolen ska då besluta att beslutet ska upphävas eller att formerna för dess genomförande ska ändras.”
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
14. Den 1 maj 2024 greps C, som är marockansk medborgare, av den nederländska utlänningspolisen för att förhöras när han vid en biljettkontroll på ett internationellt tåg från Belgien till Nederländerna inte kunde uppvisa en tågbiljett. Samma dag ansökte han om internationellt skydd i Nederländerna.
15. Den 2 maj 2024 togs C i förvar i förvarsanläggningen i Rotterdam (Nederländerna) med stöd av en åtgärd som vidtagits av Staatssecretaris med stöd av artikel 59a.1 i utlänningslagen och i enlighet med artikel 28 i Dublin III‑förordningen (nedan kallad den första förvarsåtgärden). Genom att anta denna åtgärd fann Staatssecretaris att C omfattades av tillämpningsområdet för Dublin III‑förordningen, att åtgärden syftade till att säkerställa överföringen av C till Spanien, det vill säga den medlemsstat som var ansvarig för att pröva hans ansökan om internationellt skydd, och att förvar krävdes på grund av den betydande risken för att C skulle avvika.
16. Den 3 maj 2024 begärde Staatssecretaris att de spanska myndigheterna skulle överta C med stöd av artikel 18.1 a i Dublin III‑förordningen.
17. Den 6 maj 2024 återkallade C sin ansökan om internationellt skydd, och Konungariket Spanien underrättades om detta två dagar senare, det vill säga den 8 maj 2024.
18. Den 14 maj 2024 avslog de spanska myndigheterna framställan om övertagande. Staatssecretaris begärde inte att dessa myndigheter skulle ompröva detta avslagsbeslut.
19. Den 16 maj 2024 underrättades C om att framställan om överföring till Spanien hade avslagits och han uppmanades att samarbeta för att återvända till sitt ursprungsland, Marocko, vilket C vägrade att göra.
20. Den 17 maj 2024 hördes C om Staatssecretaris avsikt att meddela ett beslut om att C skulle återvända till sitt ursprungsland, ett inreseförbud och ett nytt förvarstagande enligt artikel 15 i återvändandedirektivet.
21. Efter detta förhör blev C, klockan 14.51, föremål för ett beslut om återvändande, i vilket Marocko angavs som destinationsland (nedan kallat beslutet om återvändande), och ett förbud mot inresa i Nederländerna under en period på två år. Klockan 14.52 samma dag vidtog Staatssecretaris en ny förvarsåtgärd med stöd av artikel 59.1 a i utlänningslagen (genom vilken artikel 15.1 i återvändandedirektivet införlivas med nederländsk rätt), eftersom den ansåg att det förelåg en reell risk för att C skulle kunna ”hålla sig undan eller förhindra förberedelserna inför avresan eller verkställigheten av avlägsnandebeslutet”. Denna åtgärd, som syftade till att säkerställa att C avlägsnades till sitt ursprungsland, är fortfarande i kraft (nedan kallad den andra förvarsåtgärden). Klockan 14.55 upphävde denna myndighet slutligen den första förvarsåtgärden, och klockan 15.00 tog den C i förvar med stöd av den andra förvarsåtgärden.
22. Såsom framgår av ovanstående omständigheter har C hållits i förvar oavbrutet sedan den 2 maj 2024.(7)
23. C ingav två överklaganden av den första och den andra förvarsåtgärden till den hänskjutande domstolen, som prövade dessa vid en enda förhandling. Enligt C var förvarstagandet enligt det första beslutet om förvar inte längre berättigat från den 14 maj 2024, eftersom förvaret av honom, efter det att de spanska myndigheternas begäran om övertagande hade avslagits, inte längre kunde syfta till att säkerställa att han överfördes till Spanien. Detta förvar borde därför ha upphört så snart som möjligt. I detta avseende hade Staatssecretaris, enligt praxis från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna),(8) före frigivningen, högst 48 timmar på sig efter det att det första förvaret blivit ogiltigt att vidta en ny förvarsåtgärd på en annan grund. Det är dock utrett att denna tidsfrist inte iakttogs i förevarande fall, eftersom denna myndighet vidtog den andra förvarsåtgärden den 17 maj 2024, det vill säga en dag efter det att den maximala tidsfristen på 48 timmar hade löpt ut. C anser att denna omständighet gjorde både den första och den andra förvarsåtgärden olagliga på ett sätt som innebar ett åsidosättande av hans grundläggande rätt till frihet. För att komma till rätta med detta åsidosättande är den hänskjutande domstolen enligt C följaktligen skyldig att omedelbart frige honom, trots att den första åtgärden under tiden har upphävts eller att C för närvarande hålls i förvar på grundval av den andra förvarsåtgärden. Med andra ord har den första förvarsåtgärdens olaglighet, som beror på bristande omsorg, påverkat den andra förvarsåtgärdens laglighet.(9)
24. Staatssecretaris har för sin del gjort gällande att den olagliga verkställigheten av den första förvarsåtgärden inte kan påverka lagenligheten av den andra åtgärden, eftersom beslutet att kvarhålla C i förvar grundar sig på beslutet om återvändande till Marocko, vilket är ett skäl som fortfarande är giltigt. Denna myndighet har emellertid medgett att den hade brustit i omsorg vid verkställandet av den första förvarsåtgärden på grund av att den med en dag hade överskridit den maximala tidsfristen på 48 timmar innan den andra åtgärden vidtogs. För att avhjälpa denna olaglighet erbjöd Staatssecretaris, i enlighet med sin praxis, ett belopp på 100 euro till C som ersättning för kränkningen av hans rätt till frihet. Denna myndighet påpekade dock att den första förvarsåtgärden redan hade upphävts vid den tidpunkt då talan väcktes vid den hänskjutande domstolen och att denna åtgärd därför inte längre kunde upphävas. Eftersom den hänskjutande domstolen inte längre kunde upphäva den första förvarsåtgärden och den andra åtgärden vidtagits lagligen, kunde C således inte friges.
25. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att enligt nationell praxis, som har bekräftats i rättspraxis från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen), kan den omständigheten att en förvarsåtgärd är olaglig inte påverka lagligheten av en senare vidtagen förvarsåtgärd,(10) vilket innebär att den behöriga domstolen inte kan besluta om frigivning när det föreligger en senare vidtagen förvarsåtgärd. Enligt artikel 15.2 b i återvändandedirektivet och artikel 9.3 i mottagandedirektivet ska den berörda personen dock omedelbart friges om det visar sig att förvaret är olagligt. Under dessa omständigheter uppkommer, enligt den hänskjutande domstolen, frågan om ett effektivt domstolsskydd i en sådan situation som den i det nationella målet, där en person hållits i förvar i mer än 48 timmar trots att det första förvaret konstaterats vara olagligt. Denna fråga kräver i huvudsak en bedömning av huruvida den omständigheten att den första förvarsåtgärden är (åtminstone delvis) olaglig kan ”regulariseras” genom att den upphävs och att den berörda personen beviljas skadestånd.(11)
26. Det var mot denna bakgrund som Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond, Nederländerna), beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Ska artikel 15.2 b i [återvändandedirektivet], artikel 9.3 i [mottagandedirektivet] och artikel 28.4 i [Dublin III‑förordningen], jämförda med artiklarna 6 och 47 i [stadgan], tolkas så, att en rättslig myndighet alltid är skyldig att omedelbart frige en person som hålls i förvar, om kvarhållandet i förvar vid någon tidpunkt under den oavbrutna verkställigheten av en rad på varandra följande förvarsåtgärder var eller har blivit olagligt?”
IV. Förfarandet för brådskande mål vid domstolen
27. Den hänskjutande domstolen har ansökt om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål som avses i artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen gjort gällande att målet avser tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser som omfattas av avdelning V tredje delen i EUF-fördraget.
28. Vad gäller kravet på skyndsamhet har den hänskjutande domstolen angett dels att C, den 2 maj 2024 placerades i förvar och vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande fortfarande hölls i förvar, dels att EU-domstolens svar på tolkningsfrågan är avgörande för att slå fast huruvida den hänskjutande domstolen enligt unionsrätten är skyldig att omedelbart frige honom.
29. Mot denna bakgrund beslutade EU-domstolens första avdelning den 14 juni 2024 att bifalla denna domstols ansökan om att förevarande mål skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
30. Skriftliga yttranden har inkommit från C, den nederländska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa parter yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 15 juli 2024.
V. Bedömning
A. Inledande synpunkter
31. Inledningsvis anser jag att det, innan jag inleder min bedömning, är lämpligt att redogöra för det tillämpliga regelverket och relevant rättspraxis (1) samt att klargöra tolkningsfrågans innebörd, såsom frågan har ställts (2).
1. Tillämpliga bestämmelser och relevant rättspraxis
a) Översikt över de rättsliga system som rör förvar
32. Inledningsvis anser jag att det är viktigt att skilja mellan de olika rättsliga systemen för förvar inom ramen för den gemensamma asyl- och invandringspolitiken – närmare bestämt, å ena sidan, beslut om förvar avseende en person som ansöker om internationellt skydd, bland annat enligt mottagandedirektivet, eller inom ramen för överföring av en sökande av sådant skydd till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan enligt Dublin III‑förordningen, och, å andra sidan, förvar inför avlägsnande som regleras i återvändandedirektivet, vilket avser tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Även om dessa system har gemensamma inslag vad gäller de garantier som ges och genomförandet av dem, skiljer de sig alltjämt åt genom att de vart och ett eftersträvar olika mål.(12)
33. För det första, vad gäller personer som ansöker om internationellt skydd, ska det påpekas att förvar av dessa sökande bör följa den grundläggande principen att en person inte får hållas i förvar av enbart det skälet att han eller hon ansöker om sådant skydd.(13) Artikel 8.3 första stycket i mottagandedirektivet innehåller således en uttömmande uppräkning av sex skäl som kan göra det befogat att ta en person som ansöker om internationellt skydd i förvar och vart och ett av dessa skäl motsvarar ett specifikt behov och är självständigt i förhållande till de övriga.(14) I denna bestämmelse anges nämligen att en sökande endast får tas i förvar av klart angivna skäl, vilka definieras i nationell rätt.(15) När det gäller personer som ansöker om internationellt skydd som omfattas av förfarandet i Dublin III‑förordningen, hänvisar led f i samma bestämmelse till artikel 28 i den förordningen. I artikel 28.2 i förordningen föreskrivs närmare bestämt att medlemsstaterna får ta de berörda personerna i förvar i syfte att säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med samma förordning, om det finns en betydande risk för att de avviker. I artikel 8.2 i direktivet föreskrivs dessutom att en sökande får tas i förvar endast om det på grundval av en individuell bedömning visar sig vara nödvändigt att vidta en sådan åtgärd, och om mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt. Nationella myndigheter kan således endast placera en sökande av internationellt skydd i förvar efter att ha kontrollerat, i varje enskilt fall, att sådant förvar är proportionerligt i förhållande till det syfte som eftersträvas.(16)
34. Vad vidare gäller garantierna avseende förvarstiden ska en sökande enligt artikel 9.1 i mottagandedirektivet hållas i förvar så kort tid som möjligt och bara så länge skälet för förvar är tillämpligt. Administrativa förfaranden avseende detta skäl för förvar ska genomföras med tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet. Förseningar i dessa förfaranden som inte kan tillskrivas sökanden berättigar inte fortsatt förvar.(17) I artikel 9.3 i direktivet anges också att om förvaret följd av den rättsliga prövningen konstateras vara olagligt, ska sökanden i fråga omedelbart friges. Domstolen har härvidlag preciserat att det i denna bestämmelse inte föreskrivs någon tidsfrist efter vilken förvar av en person som ansöker om internationellt skydd automatiskt ska anses vara olagligt, under förutsättning att den berörda medlemsstaten ser till att personen i fråga endast hålls i förvar så länge det skäl som motiverat förvaret är tillämpligt och att de administrativa förfarandena avseende detta skäl genomförs skyndsamt.(18) Samma bestämmelser ska enligt artikel 28.4 i Dublin III‑förordningen tillämpas på förvar som sker för att säkerställa förfarandena för överföring till den ansvariga medlemsstaten enligt denna förordning.(19)
35. För det andra, när det gäller tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, ska det påpekas att användning av förvar för avlägsnande bör vara begränsad och följa proportionalitetsprincipen i fråga om använda medel och eftersträvade mål. Det ska erinras om att enligt skäl 2 i återvändandedirektivet syftar detta direktiv till att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande som grundar sig på gemensamma standarder för personers återsändande på ett humant sätt och med fullständig respekt för deras mänskliga rättigheter och värdighet. Förvar är således tillåtet endast för att ”förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandeprocessen” och om andra, mindre ingripande, åtgärder är otillräckliga.(20) I artikel 15.1 i detta direktiv föreskrivs nämligen att medlemsstaterna ”endast får hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när a) det finns risk för avvikande, eller b) den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet”. Domstolen har preciserat att de två skälen inte är en uttömmande förteckning och att medlemsstaterna således får föreskriva andra särskilda skäl för förvar, utöver de två skäl som uttryckligen anges i denna bestämmelse.(21) Antagandet av kompletterande skäl ska emellertid vara strikt begränsat av såväl de krav som följer av återvändandedirektivet i sig som av de krav som följer av skyddet för de grundläggande rättigheterna, särskilt den grundläggande rätten till frihet som stadfästs i artikel 6 stadgan och av proportionalitetsprincipen.(22) En tredjelandsmedborgare får exempelvis inte tas i förvar enbart av det skälet att han eller hon är föremål för ett beslut om återvändande och inte kan tillgodose sina behov.(23) Domstolen har emellertid även slagit fast att artikel 15 inte utgör hinder för att tredjelandsmedborgaren, när han eller hon utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten, hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande.(24)
36. Vidare vad andra gäller garantierna avseende förvarstiden föreskrivs i artikel 15 i återvändandedirektivet, i likhet med för förvar av personer som ansöker om internationellt skydd, att detta förvar ska vara under ”så kort tid som möjligt” och ”endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar”. Det faktum att förvaret måste vara så kort har upprepats flera gånger i andra bestämmelser i återvändandedirektivet. För det första föreskrivs nämligen i artikel 15.2 sista stycket i det direktivet att ”[d]en berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt”. För det andra gäller enligt artikel 15.4 i samma direktiv att ”när det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i punkt 1 inte längre föreligger, upphör hållandet i förvar att vara berättigat och den berörda personen ska omedelbart friges”. För det tredje föreskrivs i artikel 15.5 i samma direktiv att ”[t]redjelandsmedborgaren ska hållas i förvar så länge som de villkor som fastställs i punkt 1 uppfylls och så länge som det är nödvändigt för att försäkra sig om att avlägsnandet kan genomföras. Varje medlemsstat ska fastställa en begränsad förvarsperiod, som inte får överskrida sex månader”. För det fjärde får medlemsstaterna enligt artikel 15.6 i återvändandedirektivet inte förlänga [denna] period på sex månader annat än med en begränsad tid som inte överskrider ytterligare tolv månader och detta på strikta villkor, nämligen i sådana fall då återvändandebeslutet inte har kunnat verkställas under de ovannämnda sex månaderna på grund av bristande samarbete från den berörda tredjelandsmedborgarens sida, eller beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar från tredjeländer har dragit ut på tiden.(25)
b) Relevant rättspraxis
37. Även om reglerna om förvar kan skilja sig åt när det gäller de mål som eftersträvas, har de gemensamma inslag. Genom dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) (C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858) (nedan kallad domen ”Prövning av förvar ex officio”), gav domstolen (stora avdelningen) allmänna anvisningar om förhållandena i samband med förvar av en tredjelandsmedborgare inom ramen för dessa olika regelverk, mot bakgrund av såväl rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan som rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan.
38. För det första, vad gäller iakttagandet av den rätt till frihet som garanteras i artikel 6 i stadgan, erinrade domstolen inledningsvis om att varje förvar av en tredjelandsmedborgare enligt ovannämnda bestämmelser utgör ett allvarligt ingrepp i rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan.(26) Såsom föreskrivs i artikel 2 h i återvändandedirektivet består en förvarsåtgärd i att en person hålls kvar inom en särskild anläggning. Det framgår av bestämmelsens ordalydelse, tillkomsthistoria och sammanhang – och räckvidden av bestämmelsen kan för övrigt överföras på begreppet förvar i Dublin III‑förordningen(27), att förvar innebär att den berörda personen åläggs att utan avbrott stanna kvar inom ett begränsat och slutet område och att denna person således isoleras från resten av befolkningen och fråntas sin rörelsefrihet. Det framgår av artikel 52.1 i stadgan att varje begränsning i utövandet av denna rättighet ska vara föreskriven i lag och vara förenlig med det väsentliga innehållet i stadgan, samt med proportionalitetsprincipen.(28)
39. Vidare har domstolen även påpekat att syftet med förvarsåtgärderna, i den mening som avses i återvändandedirektivet, mottagandedirektivet och Dublin III‑förordningen, emellertid inte är att lagföra eller beivra brott, utan att uppnå de mål som eftersträvas med dessa rättsakter i fråga om återvändande, prövning av ansökningar om internationellt skydd respektive överföring av tredjelandsmedborgare.(29) Sådana förvarsåtgärder tjänar således inget bestraffningssyfte.(30) I återvändandedirektivet föreskrivs därför att förvar i regel ska förläggas till särskilda förvarsanläggningar, som skiljer sig från fängelseanläggningar,(31) och, när detta inte är möjligt, till fängelseanläggningar, så länge den som hålls i förvar inte placeras i förvar tillsammans med vanliga interner.(32)
40. Slutligen, mot bakgrund av allvaret i detta ingrepp i rätten till frihet som stadgas i artikel 6 i stadgan och med beaktande av att denna rätt till frihet är så betydelsefull, är de behöriga nationella myndigheternas behörighet att ta tredjelandsmedborgare i förvar strikt reglerad.(33) I likhet med artikel 5.1 i Europakonventionen kräver denna bestämmelse en restriktiv bedömning av situationer där frihetsberövande tillåts, eftersom dessa utgör undantag till den grundläggande rätten till säkerhet.(34) Ett beslut om förvarstagande eller fortsatt förvar får således endast fattas med iakttagande av allmänna och abstrakta regler som fastställer villkoren och formerna för förvaret.(35)
41. Dessa allmänna och abstrakta regler som – i egenskap av gemensamma unionsnormer – fastställer villkoren för förvar återfinns i artikel 15.1, 15.2 andra stycket, 15.4, 15.5 och 15.6 i återvändandedirektivet, artiklarna 8.2, 8.3, 9.1, 9.2 och 9.4 i mottagandedirektivet och artikel 28.2–28.4 i Dublin III‑förordningen.(36) Nämnda bestämmelser, å ena sidan, och de bestämmelser i nationell rätt som genomför dem, å andra sidan, utgör bestämmelser som följer av unionsrätten och som fastställer villkoren för att förvaret ska vara lagligt, även mot bakgrund av artikel 6 i stadgan.(37)
42. Domstolen har i detta avseende först slagit fast att en tredjelandsmedborgare, såsom preciseras i artikel 15.1 första stycket i återvändandedirektivet, artikel 8.2 i mottagandedirektivet och artikel 28.2 i Dublin III‑förordningen, inte får tas i förvar om en mindre ingripande åtgärd kan tillämpas verkningsfullt. När det framgår att de villkor för att förvaret ska vara lagligt som anges i punkt 42 ovan inte har uppfyllts eller inte längre är uppfyllda, ska den berörda personen vidare, såsom unionslagstiftaren för övrigt uttryckligen har angett i artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i återvändandedirektivet och i artikel 9.3 andra stycket i mottagandedirektivet, omedelbart friges. Detta är bland annat fallet när det konstateras att förfarandet för återvändande, prövning av ansökan om internationellt skydd eller överföring, beroende på omständigheterna, inte längre genomförs med erforderlig skyndsamhet och noggrannhet.(38)
43. För det andra, vad gäller rätten till ett effektivt domstolsskydd för tredjelandsmedborgare som hålls i förvar, framgår det av fast praxis att medlemsstaterna enligt artikel 47 i stadgan ska säkerställa ett sådant skydd för de individuella rättigheter som följer av unionsrätten.(39)
44. Vad gäller placering i förvar är de villkor för att förvaret ska vara lagligt som anges i punkt 42 ovan avsedda att skydda tredjelandsmedborgare från godtyckligt förvar(40) och ger ett konkret uttryck för den rätt till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan.(41) De gemensamma unionsrättsliga regler som gäller på området återfinns i artikel 15.2 tredje stycket i återvändandedirektivet och i artikel 9.3 i mottagandedirektivet. Denna sistnämnda bestämmelse är enligt artikel 28.4 i Dublin III‑förordningen även tillämplig i samband med de överföringsförfaranden som regleras i den förordningen. Enligt dessa bestämmelser ska varje medlemsstat föreskriva att det, när beslutet om förvarstagande har fattats av en förvaltningsmyndighet, ska utföras en snabb rättslig prövning av försvarsbeslutets laglighet ex officio eller på begäran av den berörda personen.(42)
45. Vad gäller domstolsprövningen av lagligheten av en förvarsåtgärd har domstolen slagit fast att eftersom unionslagstiftaren utan undantag kräver att en kontroll av att villkoren för förvarets laglighet är uppfyllda ska ske ”med lämpliga tidsintervall”,(43) är den behöriga myndigheten skyldig att göra denna prövning ex officio, även om den berörda personen inte har begärt det. Unionslagstiftaren har således inte begränsat sig till att fastställa gemensamma materiella normer, utan har även infört gemensamma processuella regler som syftar till att säkerställa att det i varje medlemsstat finns ett system som gör det möjligt för den behöriga rättsliga myndigheten att, i förekommande fall efter en prövning ex officio, frige den berörda personen så snart det framgår att förvaret av honom eller henne inte är, eller inte längre är, lagligt.(44)
46. För att skyddssystemet på ett effektivt sätt ska säkerställa att de strikta villkor som måste vara uppfyllda för att en förvarsåtgärd ska vara lagenlig iakttas, måste den behöriga rättsliga myndigheten kunna pröva alla faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta för att pröva denna laglighet, även om denna olaglighet inte har åberopats av den berörda personen. Denna tolkning säkerställer att domstolsskyddet av den grundläggande rätten till frihet säkerställs på ett effektivt sätt i samtliga medlemsstater, oavsett om medlemsstaterna har infört ett system i vilket ett beslut om förvar fattas av en förvaltningsmyndighet och överprövas av domstol eller ett system där detta beslut fattas direkt av en rättslig myndighet.(45)
47. Det är mot bakgrund av dessa förtydliganden som jag föreslår att tolkningsfrågan ska prövas.
2. Tolkningsfrågans innebörd
48. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida en rättslig myndighet enligt de relevanta bestämmelserna ”alltid är skyldig att omedelbart frige en person som hålls i förvar, om kvarhållandet i förvar vid någon tidpunkt under den oavbrutna verkställigheten av en rad på varandra följande förvarsåtgärder var eller har blivit olagligt”.
49. Av de skäl som anges nedan anser jag att denna alltför allmänna formulering förtjänar en omformulering.
50. För det första anges i frågan, såsom den har ställts, inte varför det första förvaret ”var eller har blivit olagligt”, det vill säga att C inte frigavs inom den frist som föreskrivs i nationell rätt. Vart och ett av de skäl som motiverar att en person tas i förvar motsvarar ett specifikt behov, och skälet för olagligheten kan också vara kopplat till det behovet. Bedömningen kan därför inte ske abstrakt.(46)
51. För det andra grundar sig frågan på en konstruktion från den hänskjutande domstolens sida enligt vilken det föreligger en ”[oavbruten verkställighet] av en rad på varandra följande förvarsåtgärder”. Även om på varandra följande förvarsåtgärder i tidsmässigt hänseende visserligen kan uppfattas som ett och samma förvar med avseende på utövandet av domstolsprövningen, är så inte fallet. Såsom framgår av punkterna 32–35 ovan är rättsreglerna om förvar nämligen underställda olika villkor, eftersom varje åtgärd är självständig. I den konstruktion som utvecklats av den hänskjutande domstolen bortses det således från den omständigheten att vart och ett av de ”på varandra följande förvarsåtgärderna” kan grundas på olika rättsliga grunder och/eller skäl, vilket dessutom i processuellt hänseende motiverar den omständigheten att dessa åtgärder, såsom i förevarande fall, är föremål för olika rättsmedel.
52. För det tredje tar den formulering som den hänskjutande domstolen valt inte hänsyn till den tidsmässiga dimensionen av C:s rättsliga ställning, som vid tidpunkten för överklagandet inte längre är en ”person som ansöker om internationellt skydd”. Såsom framgår av handlingarna i målet, är denna person nämligen, från den 14 maj 2024 – det vill säga det datum då de spanska myndigheternas framställan om överföring avslogs – inte längre en person som söker internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 b i mottagandedirektivet, och omfattas således inte längre av tillämpningsområdet för detta direktiv och i än mindre grad av det förfarande som föreskrivs i Dublin III‑förordningen.(47) Eftersom det inte framgår av de handlingar som har översänts till domstolen att C har beviljats en rätt att stanna kvar i landet eller ett uppehållstillstånd, i den mening som avses i artikel 6.4 i återvändandedirektivet, ska C från och med den 14 maj 2024 anses vistas olagligt i Nederländerna(48) och således omfattas av tillämpningsområdet för återvändandedirektivet.(49) Det ska dessutom erinras om att ett beslut om förvar som fattats på grundval av ett beslut om återvändande, i den mening som avses i artikel 3 led 4 i återvändandedirektivet, inte hade kunnat tillämpas samtidigt, även om det hade fattats i andra hand, innan de spanska myndigheterna avslog framställan om övertagande av C.(50)
53. För det fjärde hänvisar tolkningsfrågan uttryckligen till ”artikel 15.2 b” i återvändandedirektivet och inte till punkt 4 i samma artikel, enligt vilken det krävs omedelbart frigivande bland annat när ”de villkor som fastställs i punkt 1 inte längre föreligger” och ”… hållandet i förvar [upphör] att vara berättigat”, vilket är en omständighet som desto bättre återspeglar omständigheterna i det nationella målet.
54. Slutligen anser jag att det även är viktigt att göra ett terminologiskt förtydligande. Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande hänvisat till att olagligheten låg i den första förvarsåtgärden. Jag anser emellertid att en sådan karakterisering inte på ett precist sätt återspeglar de faktiska omständigheterna i det nationella målet, eftersom det, på grund av att C inte frigavs inom 48 timmar, var själva förvaret som blev olagligt, och inte den första åtgärden genom vilken det beslutades om detta förvar, vilken hade förlorat sitt föremål (blivit verkningslös), på grund av att den inte längre var berättigad.
55. Mot bakgrund av det ovan anförda och för att kunna ge ett användbart svar på den hänskjutande domstolens frågor, föreslår jag att frågan omformuleras på följande sätt:
Ska artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i återvändandedirektivet, jämförd med artiklarna 6 och 47 i stadgan, tolkas så, att en rättslig myndighet, vid en prövning av lagligheten av ett förvar, är skyldig att omedelbart frige en tredjelandsmedborgare som tagits i förvar i enlighet med bestämmelserna i återvändandedirektivet endast av skälet att det förvar som denna person placerats i omedelbart dessförinnan, och fortlöpande, enligt Dublin III‑förordningen, inte längre uppfyller villkoren för laglighet, på grund av att personen inte omedelbart frigavs efter det att det konstaterats att detta förvar inte längre var berättigat, enligt artikel 9.3 i mottagandedirektivet, jämförd med artikel 28.4 i nämnda förordning?
B. Prövning av tolkningsfrågan
56. Domstolen ska således avgöra huruvida den omständigheten att det första förvaret är olagligt på grund av att frigivande inte har skett inom den föreskrivna fristen kan påverka lagligheten av det andra beslutet om förvar och den hänskjutande domstolen därför omedelbart ska frige den berörda personen.
57. Denna fråga ger alltså domstolen tillfälle att ta ställning till tre olika aspekter av genomförandet av förvarsåtgärder: för det första, konsekvenserna av att ett förvar upphör och de olika möjligheter som står förvaltningen till buds, för det andra, den tidsmässiga räckvidden av skyldigheten att omedelbart frige den berörda personen, och, för det tredje, de rättsmedel som är tillgängliga för att avhjälpa en eventuell olaglighet på grund av ett fel vid genomförandet av en förvarsåtgärd.
1. Följderna av att ett förvar upphör
58. Inledningsvis anser jag att det är nödvändigt att precisera huruvida ett förvar enligt återvändandedirektivet kan beviljas efter ett förvar som antagits med stöd av mottagandedirektivet eller Dublin III‑förordningen.
59. Svaret på frågan är jakande.
60. Domstolen har, med hänvisning till att varje förvarsåtgärd är fristående, redan uttryckligen slagit fast att en rättslig myndighet, förutom ett omedelbart frigivande, kan besluta om en alternativ åtgärd till förvar. Om förvaret anses vara olagligt ska den berörda personen nämligen omedelbart friges, men den nationella domstolen ska i ett sådant fall även kunna ersätta det beslut som fattats av den förvaltningsmyndighet som beslutat om förvaret med sitt eget beslut, och besluta ”att en åtgärd som utgör ett alternativ till förvar ska vidtas eller att den berörda personen ska friges”.(51) Det är emellertid endast möjligt att besluta att en alternativ åtgärd ska vidtas om det skäl som motiverade att den berörda personen togs i förvar var och alltjämt är tillämpligt, men detta förvar inte, eller inte längre, framstår som nödvändigt eller proportionerligt mot bakgrund av detta skäl.(52) Detta synsätt är även förenligt med Europadomstolens praxis avseende tillämpningen av artikel 5.1 i Europakonventionen, enligt vilken fortsatt förvar kan vara fullt motiverat, under förutsättning att det är förenligt med rättssäkerhetsprincipen.(53)
61. På samma sätt har domstolen ansett att även om återvändandedirektivet inte är tillämpligt under handläggningen av asylansökan betyder inte detta att återvändandeförfarandet härigenom är slutligt avslutat. Återvändandeförfarandet kan nämligen fortlöpa om asylansökan skulle avslås. Det skulle undergräva syftet med direktivet – det vill säga en effektiv återvändandepolitik för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – om det var omöjligt för medlemsstaterna att förhindra att förvaret av den berörda tredjelandsmedborgaren med automatik upphör om han eller hon lämnar in en asylansökan.(54)
62. Detta synsätt, som visar att ett nytt förvar på en annan rättslig grund efter det att ett förvar har avslutats faktiskt är tillåtet, bekräftas vidare, om än indirekt, i punkt 14.5 i ”handboken om återvändande”, där det anges att ”[d]en längsta tiden för hållande i förvar enligt återvändandedirektivet [inte får] undergrävas genom omedelbart förnyat förvarstagande av återvändare efter att de frigivits från förvar”.(55)
63. Slutligen, och analogt, vill jag påpeka att medlemsstaterna i praktiken ofta konfronteras med det fallet att en tredjelandsmedborgare, som hålls i förvar enligt återvändandedirektivet, lämnar in en asylansökan, vilket kräver fortsatt förvar, denna gång enligt mottagandedirektivet, för att fastställa de faktorer som ligger till grund för ansökan om internationellt skydd när det finns en risk för avvikande.
2. Den tidsmässiga räckvidden av skyldigheten avseende omedelbar frigivning
64. Vidare ska det påpekas att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande har gjort gällande att den nationella rättsliga praxis enligt vilken förvaltningsmyndigheten åtnjuter en tidsfrist på 48 timmar, under vilken den berörda personen fortsatt hålls i förvar, för att besluta om en ny förvarsåtgärd på en annan grund efter det att det blivit säkert att det syfte som eftersträvas med den första åtgärden inte längre kunde uppnås, inte förefaller vara förenlig med skyldigheten att ”omedelbart” frige personen.
65. I förevarande fall har Staatssecretaris uttryckligen medgett att den inte hade verkställt förvarsåtgärden med den omsorg som krävs, med hänsyn till att den maximala tidsfristen på 48 timmar hade överskridits med en dag innan den andra förvarsåtgärden vidtogs, och att den första förvarsåtgärden således blev olaglig på grund av detta överskridande på en dag. Det var även av denna anledning som den föreslog ersättning med ett belopp på 100 euro. Denna bedömning har för övrigt inte bestritts av C, som också han anser att olagligheten pågick under en dag.
66. För fullständighetens skull, och eftersom denna fråga har tagits upp av den hänskjutande domstolen och diskuterats vid förhandlingen, anser jag emellertid att det är lämpligt att undersöka den exakta omfattningen av genomförandet av den skyldighet att omedelbart frige en person i förvar som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna.
67. För det första ska det påpekas att det framgår av lydelsen i de relevanta bestämmelser som avser personer som ansöker om internationellt skydd att skyldigheten att omedelbart överlämna en person åligger de rättsliga myndigheterna. I artikel 9 i mottagandedirektivet, till vilken det hänvisas i artikel 28.4 i Dublin III‑förordningen, föreskrivs nämligen omedelbar frigivning ”om förvaret, som en följd av den rättsliga prövningen, konstateras vara olagligt”.(56) När det gäller tredjelandsmedborgare föreskrivs visserligen i artikel 15.2 i återvändandedirektivet att förvarsåtgärder får beslutas av förvaltningsmyndigheter eller rättsliga myndigheter, men i förhållande till dessa myndigheter föreskrivs det att prövningen av beslutets laglighet ska ske så snart som möjligt.(57) Bestämmelsen i vilken de föreskrivs att ”den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt”, förutsätter således att det först görs en rättslig prövning, vilket innebär att skyldigheten att frige personen i fråga även åligger de rättsliga myndigheterna. Detta gäller i tillämpliga delar även skyldigheten att frige personen enligt punkt 4 i samma artikel.
68. Det kan vidare konstateras att det varken i återvändandedirektivet, i mottagandedirektivet eller i Dublin III‑förordningen föreskrivs en längsta frist före den ”omedelbara” frigivningen. Betydelsen i vanligt språkbruk av begreppet omedelbar är något ”som sker i samma stund, eller ska ske utan dröjsmål”.(58) Det skulle således vara motstridigt att föreskriva en frist, om än kort, för omedelbar frigivning.
69. Denna tolkning ligger också i linje med Europadomstolens praxis, enligt vilken det, när det gäller dröjsmål med verkställigheten av ett beslut om frigivning, är otänkbart att en individ i en rättsstat förblir frihetsberövad trots att det finns ett rättsligt beslut om frigivning.(59) Samma domstol har ansett att en viss tidsfrist för verkställigheten av ett beslut om att frige en frihetsberövad person är ”begriplig och ofta oundviklig”, med hänsyn till de praktiska behoven för domstolarnas funktionssätt och uppfyllandet av särskilda formaliteter, men att de nationella myndigheterna måste sträva efter att förkorta denna frist så mycket som möjligt.(60) De administrativa formaliteterna i samband med frigivandet kan inte motivera en försening på mer än några timmar.(61) Ett olagligt gripande av personer som inte längre har skäl att vara frihetsberövade, till följd av administrativa brister i överföringen av handlingar mellan olika statliga organ, utgör ett åsidosättande av artikel 5, även om det skulle vara kortvarigt.(62)
70. För det andra ska det prövas huruvida denna skyldighet att frige en person kan tillämpas på de förvaltningsmyndigheter som är behöriga att vidta förvarsåtgärder (bland annat enligt återvändandedirektivet). När förvaltningsmyndigheterna anser att en ny förvarsåtgärd som följer direkt på den föregående är nödvändig, innebär såväl ett upphävande av en förvarsåtgärd som en omprövning och motivering av en ny förvarsåtgärd olika administrativa handlingar som tar tid, eftersom de inte bara innebär ett visst arbete med intern reflektion och samråd, utan även ett utövande av den berörda personens rätt till försvar (om förvar exempelvis beslutas på en annan grund). På denna punkt innehåller inte unionsrätten, pragmatiskt nog, någon bestämmelse om dessa handlingar och deras varaktighet. Att föreskriva en exakt tidsfrist skulle nämligen inte vara lämpligt, eftersom skälen för det nya förvaret kan variera och motivera kortare eller längre perioder. Denna fråga överlåts således till medlemsstaterna.
71. I detta avseende ska det emellertid erinras om att domstolen, med stöd av bland annat skäl 17 i återvändandedirektivet, i vilket det preciseras att ”det ursprungliga gripandet” av tredjelandsmedborgare som misstänks vistas olagligt i en medlemsstat även fortsättningsvis regleras av nationell rätt, har slagit fast att direktivet inte utgör hinder för ett frihetsberövande i syfte att fastställa huruvida en tredjelandsmedborgares vistelse är laglig eller olaglig. Domstolen har härvidlag erkänt att det skulle undergräva syftet med återvändandedirektivet – det vill säga att tillämpa en effektiv återvändandepolitik för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – om medlemsstaterna saknade möjligheten att vidta en frihetsberövande åtgärd såsom polisarrest för att se till att en person som misstänks för olaglig vistelse inte avviker innan hans eller hennes fall har utretts färdigt. Om de behöriga myndigheterna ska förfoga över en kort men skälig tid för att kunna identifiera den kvarhållne och få fram information som gör det möjligt att avgöra huruvida den berörda personen är en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, är de även skyldiga att agera skyndsamt och att utan dröjsmål ta ställning till om vistelsen är olaglig eller inte.(63) Härav följer, analogt och underförstått, att domstolen redan har gett medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter en rimlig tidsfrist för att besluta om ett eventuellt (nytt) förvar, om det finns skäl som motiverar ett sådant förvar, och förutsatt att de agerar snabbt.(64)
72. För det tredje, och mot bakgrund av det ovan anförda, ankommer det på den nationella domstolen att i varje enskilt fall bedöma huruvida, med hänsyn till den genomsnittliga varaktigheten av de handlingar som myndigheten har åberopat, en frist på 48 timmar är rimlig. Vid första anblicken, och på grundval av en jämförande analys,(65) förefaller detta faktiskt vara fallet. Det är emellertid viktigt för förvaltningsmyndigheten att motivera varför den behöver 48 timmar, med beaktande av alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter i varje enskilt fall. I förevarande fall var det risken för avvikande som i huvudsak berättigade förvaret, på grundval av Dublin III‑förordningen och, därefter, på grundval av återvändandedirektivet, ett skäl för förvar som till sin natur inte påverkas av att personen upphör att omfattas av unionens sekundärrätt om internationellt skydd. Slutligen är det viktigt att påpeka att Staatssecretaris, utöver i förevarande fall, men i en situation där det inte finns någon grund för att vidta en ny förvarsåtgärd, inte heller har 48 timmar på sig att se till att förvaret upphör, utan måste göra detta så snart som möjligt (i praktiken vanligtvis samma dag).
3. Rätten till ersättning
73. Slutligen ska det påpekas att i motsats till vad den hänskjutande domstolen har gjort gällande, medför inte, i förvaltningssystemen och i unionsrätten, den omständigheten att en handling fastslås vara olaglig, nödvändigtvis ett fullständigt återställande (ett återställande av ett tidigare tillstånd, vilket rubbats (restitutio in integrum)), i förevarande fall en omedelbar frigivning, som gör det möjligt för den berörda personen att återfå sina rättigheter, när detta inte längre är praktiskt möjligt. På grund av sakens natur kan nämligen inte den omständigheten att personen inte har frigetts inom den föreskrivna fristen ge rätt till ytterligare dagar utanför en förvarsanläggning, och än mindre när förvaret inte längre pågår. Med andra ord kan ingen återlämna de dagar som otillbörligen spenderats i förvar till den berörda personen. Detta är anledningen till att ersättning i de nationella straffrättsliga systemen normalt föreskrivs om en person har varit frihetsberövad utan att slutligen bli dömd, eftersom denna ersättning tjänar till att ersätta den ekonomiska och ideella skada som personen lidit under frihetsberövandet. Den lösning som den hänskjutande domstolen har föreslagit är således en lösning som helt härrör från den domstolen och som är proaktiv, men som inte utan vidare kan motiveras rättsligt.(66)
74. I förevarande fall har den nederländska regeringen bekräftat att inom ramen för det förfarande under vilket domstolen uttalar sig om lagligheten av förvaret, men även efter det att förvarsåtgärden redan har upphört, kan den berörda personen begära skadestånd, och domstolen kan förelägga Staatssecretaris att betala sådan ersättning, som i förekommande fall är högre än det skadestånd som myndigheten erbjuder enligt tariff. Jag anser att ett sådant system inte bara är ägnat att reparera eventuell olaglighet till följd av bristande omsorg i samband med verkställandet av en förvarsåtgärd, utan även har en avskräckande verkan på myndigheterna.
75. Omsorgsplikten innebär slutligen att myndigheterna inte systematiskt bör frige den berörda personen för sent mot ersättning, eftersom syftet med artikel 6 i stadgan är att skydda den berörda personen mot godtycke, vilket bland annat innebär att den berörda personen helt ska besparas varje form av ond tro eller vilseledande från myndigheternas sida och att det ska finnas ett proportionellt samband mellan det åberopade skälet och frihetsberövandet.
VI. Förslag till avgörande
76. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond, Nederländerna) på följande sätt:
Artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförd med artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på följande sätt:
En rättslig myndighet är, vid prövningen av lagligheten av ett förvar, inte skyldig att omedelbart frige en tredjelandsmedborgare som hålls i förvar, enligt bestämmelserna i detta direktiv, enbart av det skälet att ett annat förvar, som samma person har hållits i omedelbart dessförinnan, och fortlöpande, enligt förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, inte längre uppfyller villkoren för laglighet, på grund av att denna tredjelandsmedborgare inte omedelbart har frigetts när det konstaterats att förvaret inte längre är berättigat, enligt artikel 9.3 i direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd jämförd med artikel 28.4 i samma förordning.
1 Originalspråk: franska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) (nedan kallat återvändandedirektivet).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) (nedan kallat mottagandedirektivet).
4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).
5 Denna princip har sitt ursprung i artikel 5 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Även i artikel 6 i stadgan stadfästs denna princip, där det föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt till frihet och personlig säkerhet”.
6 Stb. 2000, nr 497, i dess lydelse med verkan från den 31 december 2011 i och med införlivandet av återvändandedirektivet med nederländsk rätt.
7 Under denna period ska C ha lämnat förvarsanläggningen endast en gång för att inställa sig vid den hänskjutande domstolen och höras personligen om sitt frihetsberövande, innan den andra förvarsåtgärden vidtogs.
8 Se dom av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) av den 6 maj 2024 (ECLI:NL:RVS:2024:1869), av den 23 december 2021 (ECLI:NL:RVS:2021:2963), och av den 7 april 2021 (ECLI:NL:RVS:2021:705).
9 Vid förhandlingen bekräftade C att bristande omsorg med avseende på förvarstiden är den enda grund som åberopats för att bestrida lagligheten av den andra förvarsåtgärden.
10 Se dom av den 8 november 2017 (ECLI:NL:RVS:2017:3059, punkt 3.2). Enligt den hänskjutande domstolen återspeglar denna praxis innehållet i den nationella lagstiftningen, vilken utgörs av artiklarna 59, 59a, 94 och 96 i utlänningslagen, i vilken det inte uttryckligen föreskrivs någon skyldighet för den behöriga rättsliga myndigheten att omedelbart frige den berörda personen om den anser att förvaret är olagligt. Enligt dessa bestämmelser är en rättslig myndighet behörig att omedelbart frige en person som hålls i förvar endast om den specifika åtgärd med stöd av vilken förvaret fortgår, vid den tidpunkt då domstolen gör en domstolsprövning, är olaglig.
11 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den borde frige C, trots att det beslut om förvar som ligger till grund för att denna person för närvarande är frihetsberövad inte i sig är olagligt. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende för det första påpekat att denna fråga kräver att det fastställs huruvida föremålet för den behöriga rättsliga myndighetens kontroll är lagligheten av ”förvaret”, det vill säga den oavbrutna perioden av frihetsberövande som sådan, eller, alternativt, huruvida denna myndighet ska begränsa sin kontroll till de gällande förvarsåtgärderna. För det andra föreskrivs det inte i unionsrätten någon möjlighet att låta förvaret fortgå av administrativa skäl eller för att förbereda antagandet av ett nytt beslut, utan det krävs ett omedelbart frigivande, oavsett vid vilken tidpunkt lagligheten av förvaret prövas. För det tredje saknar det betydelse för bedömningen av bristerna i förvarsbeslutet hur allvarliga dessa är och hur länge de pågått, eftersom varje åsidosättande av rätten till frihet ska anses vara allvarligt. Den grundläggande betydelsen av den rätt till frihet som garanteras i artikel 6 i stadgan och av principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan talar nämligen för att C omedelbart ska friges när förvaret har varit olagligt, även om förvaret endast har varit olagligt tidigare. Den hänskjutande domstolen har således dragit slutsatsen att den enda åtgärd som kan avhjälpa förvarets olaglighet är frigivning, eftersom betalning av en ersättning är otillräcklig i detta avseende.
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev (C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkterna 45 och 47), i vilken det slogs fast att ett föregående eller senare förvar enligt mottagandedirektivet inte beaktas vid beräkningen av förvarstiden enligt återvändandedirektivet. Se, för ett liknande resonemang, punkt 14.4.2 i kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam ”Handbok om återvändande” som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 2017, s. 83) (nedan kallad handboken om återvändande).
13 Se artikel 8.1 i mottagandedirektivet och artikel 26.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Denna princip återges i artikel 28.1 och skäl 20 i Dublin III-förordningen.
14 Se dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság (C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 250 och där angiven rättspraxis).
15 Nämligen: a) i syfte att bestämma eller bekräfta sökandens identitet eller nationalitet, b) i syfte att fastställa de faktorer som ansökan om internationellt skydd grundas på, som inte skulle kunna klargöras utan att ta den sökande i förvar, särskilt om det finns en risk för att sökanden avviker, c) som ett led i ett förfarande i syfte att avgöra om den sökande har rätt att resa in på territoriet, d) om han eller hon hålls i förvar på grund av ett förfarande för återvändande enligt återvändandedirektivet, för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet och den berörda medlemsstaten på grundval av objektiva kriterier, inbegripet att han eller hon redan haft möjlighet att få tillgång till asylförfarandet, kan styrka att det finns rimliga skäl att anta att han eller hon ansöker om internationellt skydd enbart för att försena eller hindra verkställigheten av beslutet om återsändande, e) om det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, f) i enlighet med artikel 28 i [Dublin III-förordningen].
16 Domen FMS m.fl. (punkt 258).
17 Domen FMS m.fl. (punkt 262). Domstolen påpekade emellertid att det, i motsats till förslaget till direktiv (KOM(2008) 815 slutlig), i vilket det uttryckligen föreskrevs att den längsta tid som en person får hållas i förvar skulle anges i beslutet om förvar, inte finns någon bestämmelse i mottagandedirektivet som fastställer en bestämd tidsfrist efter vilken medlemsstaterna är skyldiga att häva förvaret av personer som ansöker om internationellt skydd.
18 Domen FMS m.fl. (punkt 265).
19 Se skäl 20 i Dublin III-förordningen.
20 Se skälen 16 och 17 i återvändandedirektivet och dom av den 6 oktober 2022, Politsei- ja Piirivalveamet (Placering i förvar – Risk för att brott begås) (C‑241/21, EU:C:2022:753, punkt 30) (nedan kallad domen ”Risk för att brott begås”), och dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern) (C‑528/21, EU:C:2023:341, punkt 72).
21 Domen ”Risk för att brott begås” (punkterna 35 och 36).
22 Domen ”Risk för att brott begås” (punkterna 37 och 40–43).
23 Domen FMS m.fl. (punkt 281).
24 Domen den 21 september 2023, ADDE m.fl. (C‑143/22, EU:C:2023:689, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
25 Se även handboken om återvändande, kapitel 14 (med rubriken ”Förvar”) och kapitel 15 (med rubriken ”Förhållanden i samband med förvar”).
26 Se domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkt 72) och domen ”Risk för att brott begås” (punkt 46).
27 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkt 73). I punkt 224 i domen FMS m.fl. konstaterade domstolen nämligen att ”[d]et finns … inte något som ger stöd för uppfattningen att unionslagstiftaren har avsett att begreppet förvar ska ha en annan innebörd vid tillämpningen av [återvändandedirektivet] än den som detta begrepp har vid tillämpningen av [mottagandedirektivet]”.
28 Domen ”Risk för att brott begås” (punkterna 47–50). Se, för ett liknande resonemang, även domen av den 15 mars 2017, Al Chodor (C‑528/15, EU:C:2017:213, punkterna 37–40), som hänvisar till domen av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) av den 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009). I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs att i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen, och förtydligas samtidigt att unionsrätten kan tillförsäkra ett mer långtgående skydd. Vid tolkningen av artikel 6 i stadgan ska således artikel 5 i Europakonventionen beaktas som lägsta tillåtna skyddsnivå. Förvar av en tredjelandsmedborgare, som utgör ett allvarligt ingrepp i dennes rätt till frihet, måste ske med iakttagande av strikta garantier, det vill säga att det finns en rättslig grund, klarhet, förutsebarhet, tillgänglighet och skydd mot godtycklighet.
29 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkt 74).
30 Se, för ett liknande resonemang, domen ”Risk för att brott begås” (punkt 32 och där angiven rättspraxis) och dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn (C‑519/20,EU:C:2022:178, punkt 38) (nedan kallad domen Landkreis Gifhorn).
31 Domen Landkreis Gifhorn (punkt 36).
32 Artikel 16.1 i återvändandedirektivet. Beträffande villkoren för förvar, se dom av den 17 juli 2014, Pham (C‑474/13, EU:C:2014:2096, punkt 23), dom av den 2 juli 2020, Stadt Frankfurt am Main (C‑18/19, EU:C:2020:511, punkt 46), och domen Landkreis Gifhorn (punkterna 32–57).
33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Valstybės sienos apsaugos tarnyba m.fl. (C‑72/22, EU:C:2022:505, punkterna 83 och 86 samt där angiven rättspraxis). Se även punkt 26 i ”Guide on Article 5 of the European Convention of Human Rights – Right to liberty and security”, uppdaterad den 29 februari 2024, Europadomstolen.
34 I skäl 3 i återvändandedirektivet hänvisas till de ”tjugo principer för påtvingat återvändande” som antog den 4 maj 2005 av Europarådets ministerkommitté. Enligt den sjätte av dessa principer kan förvar inför avlägsnande ”endast motiveras som en del av ett aktivt förfarande för avlägsnande. Om förfarandet inte genomförs med all vederbörlig omsorg upphör förvaret att vara lagligt.” Europadomstolen erinrade om att ”endast genomförandet av avlägsnandeförfarandet motiverar ett frihetsberövande med stöd av denna bestämmelse [artikel 5.1(f)]. Om förfarandet inte genomförs med rimliga ansträngningar, är förvaret inte längre berättigat enligt artikel 5.1 f i nämnda konvention”. (Europadomstolen, 15 november 1996, Chahal mot Förenade kungariket (22414/93, § 113)). Detta innebär att när avlägsnandet av en person inom rimlig tid framstår som föga realistiskt, är frihetsberövandet inte längre berättigat och personen måste friges (Europadomstolen, 3 mars 1978, Caprino mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1978:0303DEC000687175)).
35 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkt 75 och där angiven rättspraxis).
36 Se de regler som redogörs för i punkterna 33–36 ovan.
37 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkterna 76 och 77).
38 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkterna 78–80).
39 Domen FMS m.fl. (punkt 142) och domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkt 81).
40 I domen av den 15 februari 2016, N. (C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84), påpekade domstolen att det följer av Europadomstolens rättspraxis avseende artikel 5.1 i Europakonventionen att genomförandet av en frihetsberövande åtgärd ska vara förenligt med målet att skydda den enskilde mot godtycklighet, krävs det bland annat att detta helt saknar inslag av oredligt eller svekfullt handlande från myndigheternas sida, att det stämmer överens med syftet med de restriktioner som tillåts enligt det relevanta stycket i artikel 5.1 i Europakonvention och att den åberopade grunden och det aktuella frihetsberövandet står i proportion till varandra (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 29 januari 2008, Saadi mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2008:0129JUD001322903,§§ 68–74).
41 Domen FMS m.fl. (punkt 289).
42 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkterna 82 och 83 och där angiven rättspraxis).
43 Artikel 15.3 i återvändandedirektivet och artikel 9.5 i mottagandedirektivet.
44 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkterna 85 och 86).
45 Domen ”Prövning av förvar ex officio” (punkterna 87–89 och där angiven rättspraxis).
46 Se punkt 33 och den rättspraxis som hänvisas till i punkt 14 ovan. Min bedömning kan således inte vara densamma om exempelvis den första förvarsåtgärden har ”blivit olaglig” på grund av en felaktig bedömning av risken för avvikande (i den mening som avses i artikel 8.3 b i mottagandedirektivet) och den andra förvarsåtgärden även grundar sig på samma risk för avvikande (i den mening som avses i artikel 15.1 i återvändandedirektivet), å ena sidan, eller på ett helt annat skäl (exempelvis skyddet för nationell säkerhet eller allmän ordning enligt artikel 8.3 b i mottagandedirektivet), å andra sidan.
47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd) (C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 96 och där angiven rättspraxis).
48 Se, analogt, dom av den 21 september 2023, ADDE m.fl. (C‑143/22, EU:C:2023:689, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
49 Se, analogt, domen FMS m.fl. (punkterna 208–210).
50 Domstolen har i detta avseende preciserat att ett beslut om återvändande inte kan antas under perioden mellan det att ansökan om internationellt skydd lämnas in och det fattats beslut därom i första instans, eftersom tillståndet att stanna kvar innebär att det inte går att bedöma sökandens vistelse som olaglig och således att återvändandedirektivet är tillämpligt på honom eller henne (se dom av den 9 november 2023, Odbor azylové a migrační politiky MV (Tillämpningsområdet för återvändandedirektivet) (C‑257/22, EU:C:2023:852, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis)). Att vidta en förvarsåtgärd i andra hand av ett annat skäl än det som motiverade den första förvarsåtgärden är också problematiskt när det gäller utövandet av rätten till försvar för sökanden, som skulle behöva bestrida två grunder för förvar, en i första hand och en i andra hand (och spekulativt).
51 Se dom av den 5 juni 2014, Mahdi (C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 62). Min kursivering.
52 Domen FMS m.fl. (punkterna 292 och 293).
53 Europadomstolen har bland annat slagit fast att praxis som innebär att person hålls fortsatt frihetsberövad på grund av att ett åtal har ingetts utgjorde ett åsidosättande av artikel 5.1 (Europadomstolen, 28 mars 2000, Baranowski mot Polen (CE:ECHR:2000:0328JUD002835895, §§ 50–58)). På samma sätt ansåg Europadomstolen att en automatisk förlängning av ett tillfälligt förvar, vilket var en praxis som inte hade någon specifik rättslig grund, stred mot artikel 5.1 (Europadomstolen, 9 mars 2006, Svipsta mot Lettland (CE:ECHR:2006:0309JUD006682001, § 86)). Däremot fann Europadomstolen att ett fortsatt frihetsberövande av en person på grundval av en åklagarkammares föreläggande om ytterligare information, utan att frågan om fortsatt frihetsberövande formellt hade prövats, inte stred mot artikel 5 (Europadomstolen, 8 november 2001, Laumont mot Frankrike (CE:ECHR:2001:1108JUD004362698, § 50)). Slutligen kan avsaknaden av tillräckliga skäl för att byta rättslig grund för ett frihetsberövande leda till ett åsidosättande av artikel 5.1 (Europadomstolen, 1 juli 2008, Calmanovici mot Rumänien, CE:ECHR:2008:0701JUD004225002, § 65)).
54 Se dom av den 30 maj 2013, Arslan (C‑534/11, EU:C:2013:343, punkt 60) och dom av den 6 december 2011, Achughbabian (C‑329/11, EU:C:2011:807, punkt 30).
55 Min kursivering.
56 Min kursivering.
57 Se artikel 15.2 tredje stycket a och b i återvändandedirektivet. I praktiken har kommissionen angett att när förvar beslutas av förvaltningsmyndigheter (exempelvis av polisen) är tidsfristerna för en rättslig prövning som ska ske så snart som möjligt mellan 24 och 72 timmar.
58 Se definition i ordboken Larousse, tillgänglig på följande webbplats: https://www.larousse.fr/dictionnaires/francais/imm%C3%A9diat/41685.
59 Se Europadomstolen, 8 april 2004, Assanidzé mot Georgien, (CE:ECHR:2018:0408JUD007150301, §§ 173–175). Europadomstolen fann att ”ett frihetsberövande av en person under obestämd och oförutsebar tid, utan att detta frihetsberövande grundar sig på en exakt bestämmelse i lag eller på grundval av ett domstolsavgörande, är oförenligt med rättssäkerhetsprincipen och godtyckligt och strider mot rättsstatens grundvalar”.
60 Se Europadomstolen, 4 juni 2015, Ruslan Yakovenko mot Ukraina (CE:ECHR:2015:0604JUD000542511, , § 68) (nedan kallad domen Yakovenko).
61 Se domen Yakovenko (avseende en försening på 2 dagar) och dom av den 22 mars 1995, Quinn mot Frankrike (CE:ECHR:1995:0322JUD001858091, §§ 39–43) (11 timmars försening).
62 Se Europadomstolen, 21 september 2021, Kerem Çiftçi mot Turkiet (CE:ECHR:2021:0921JUD003520509, §§ 32–34), där sökanden hade frihetsberövats olagligen under ungefär en och en halv timme.
63 Dom av den 6 december 2011, Achughbabian, C‑329/11, EU:C:2011:807, punkt 31).
64 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Arslan (C‑534/11, EU:C:2013:52, punkt 73).
65 Vid förhandlingen uppgav kommissionen i huvudsak att den maximala tiden på 48 timmar förefaller ligga nära genomsnittet för dessa medlemsstater.
66 Analogt har domstolen slagit fast att åsidosättande av bland annat rätten att yttra sig följaktligen inte medför att det antagna beslutet systematiskt blir rättsstridigt i den mening som avses i artikel 15.2 sista stycket i återvändandedirektivet, varför den berörda medborgaren inte automatiskt ska friges (dom av den 10 september 2013, G. och R. (C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkterna 39 och 40)).