Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
TAMARA ĆAPETA
föredraget den 3 juli 2025(1)
Mål C‑291/24
Steiermärkische Bank und Sparkassen AG,
KL,
TR
mot
Österreichische Finanzmarktaufsichtsbehörde (FMA)
(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike))
” Begäran om förhandsavgörande – Förhindrande av att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism – Direktiv (EU) 2015/849 – Artiklarna 58, 59 och 60 – Påförande av sanktioner mot en juridisk person – Nationell lagstiftning som knyter en juridisk persons ansvar till en identifierad fysisk persons ansvar – Preskriptionstider – Effektivitetsprincipen ”
I. Inledning
1. Bakgrunden till förevarande mål är en begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) angående tolkningen av bestämmelserna i direktiv (EU) 2015/849(2) om åtgärder mot penningtvätt.
2. Den centrala frågan är huruvida påförande av sanktioner mot en juridisk person för åsidosättande av skyldigheter att bekämpa penningtvätt kan villkoras av att en identifierad fysisk person fastställs vara ansvarig.
II. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen
3. Steiermärkische Bank und Sparkassen AG (nedan kallad Steiermärkische Bank) är en österrikisk bank.
4. Genom beslut av den 29 februari 2024 påförde Österreichische Finanzmarktaufsichtsbehörde (Tillsynsmyndigheten för finansmarknaderna) (nedan kallad FMA) Steiermärkische Bank, i egenskap av juridisk person, en sanktion på grund av att det bolaget inte hade uppfyllt sin omsorgsplikt enligt Finanzmarkt‑Geldwäschegesetz (lagen om penningtvätt på finansmarknaderna) (nedan kallad FM-GwG) mellan den 15 september 2017 och den 11 oktober 2019.
5. Steiermärkische Bank, tillsammans med två fysiska personer, KL och TR, överklagade det beslutet till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål.
6. Den hänskjutande domstolen har förklarat att det tidigare inte fanns någon möjlighet att påföra sanktioner mot juridiska personer i österrikisk rätt. Möjligheten att påföra juridiska personer sanktioner infördes genom FM-GwG, som införlivar direktiv 2015/849. Enligt 35 § punkterna 1 och 2 FM-GwG, jämförd med rättspraxis från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike),(3) kan en juridisk person dock endast påföras sanktioner om det i förväg har fastställts att den fysiska personen, vilken uttryckligen måste anges, har gjort sig skyldig till överträdelsen och den överträdelsen har tillskrivits den juridiska personen i nästa steg.
7. I detta sammanhang krävs det, enligt den hänskjutande domstolen, för det första, att den fysiska person vars agerande ska tillskrivas den juridiska personen dessförinnan har behandlats som misstänkt, det vill säga som en part med samtliga rättigheter, och inte endast har deltagit i egenskap av vittne, för det andra att det i beslutsdelen (slutet) i beslutet om påförande av sanktionen som riktas mot den juridiska personen fastställs att den fysiska person som identifierats har gjort sig skyldig till ett rättsstridigt och ansvarsgrundande agerande som uppfyller rekvisiten för ett brott och, för det tredje, att detta agerande även tillskrivs den juridiska personen i beslutsdelen (slutet) i det beslutet.(4)
8. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida kraven i 35 § punkterna 1 och 2 i FM-GwG, som knyter en juridisk persons ansvar till en identifierad fysisk persons ansvar, strider mot direktiv 2015/849. Den hänskjutande domstolen har påpekat att genom den bestämmelsen har artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849 införlivats nästintill ordagrant med österrikisk rätt. Dock gjordes ett avgörande tillägg genom hänvisningen till 34 § punkterna 1–3 FM‑GwG. Den bestämmelsen, jämförd med praxis från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen), medför ett krav på att den identifierade fysiska personens oaktsamhet ska fastställas. Enligt den hänskjutande domstolen finns det inte något sådant krav i artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849.
9. Den hänskjutande domstolen är dessutom osäker på huruvida de preskriptionstider som anges i 36 § FM-GwG, enligt vilken förfaranden för påförande av administrativa sanktioner ska inledas inom tre år efter det att den straffbara handlingen begicks och avslutas inom fem år, är förenliga med unionsrätten.
10. Den hänskjutande domstolen har påpekat att de kraven får till följd att fel i förfarandet mot den fysiska person som handlat för den juridiska personens räkning – till exempel att vederbörande endast förhördes som vittne och inte i egenskap av part – leder till att förfarandet mot den juridiska personen avslutas eller till att målet läggs ner. Detsamma gäller ex lege när FMA inte har inlett ett förfarande inom den treåriga preskriptionstiden och om överklagandeförfarandet, som ofta är mycket komplicerat, inte avslutas vid förvaltningsdomstolen inom preskriptionstiden på fem år från det att brottet begicks.
11. Den hänskjutande domstolen anser att de österrikiska bestämmelserna inte enbart är processuella regler, utan att de i själva verket inför ytterligare krav för att den juridiska personen ska kunna tillskrivas ansvar, vilka begränsar tillämpningsområdet för materiella unionsrättsliga bestämmelser, påverkar unionslagstiftningens enhetliga karaktär och innebär ett åsidosättande av effektivitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det som slogs fast i domen i målet Deutsche Wohnen,(5) kan överföras till förevarande mål. I den domen slog EU-domstolen fast att dataskyddsförordningens bestämmelser(6) utgjorde hinder för ett liknande ansvarskoncept för juridiska personer i tysk rätt.
12. Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Utgör den sekundära unionsrätten (särskilt artikel 60.5–60.6 jämförd med artikel 58.1–58.3 jämförd med artikel 59.1 i [direktiv 2015/8491] samt Europeiska unionens allmänna rättsprinciper (särskilt principen om ändamålsenlig verkan)
hinder för en nationell lagstiftning såsom den i 35 § punkterna 1–3 (om straffrättsligt ansvar för juridiska personer) och 36 § (förlängning av preskriptionsfristen) i [FM-GwG],
vilken, till följd av österrikiska Verwaltungsgerichtshofs tolkning av nämnda bestämmelser, för att utdöma en påföljd mot den juridiska personen uppställer kravet att en ledamot i ett organ eller en annan fysisk person som har agerat för den juridiska personens räkning dessförinnan getts formell ställning som misstänkt (med strikt iakttagande av samtliga partsrättigheter) och dessutom kräver att det i beslutsdelen (slutet) i det förvaltningsbeslut av straffrättslig karaktär som riktas mot den juridiska personen fastställs att den fysiska personen (eller ledamoten i ett organ), vilken uttryckligen ska anges i beslutet, har gjort sig skyldig till ett rättsstridigt och ansvarsgrundande agerande som uppfyller rekvisiten för ett brott, för att i nästa steg tillskriva den juridiska personen detta agerande, varvid preskription till följd av utebliven lagföring (’Verfolgungsverjährung’) inträder tre år efter det att den brottsliga gärningen avslutats, och preskription av straffansvar (’Strafbarkeitsverjährung’) inträder efter fem år?”
13. Skriftliga yttranden har getts in till EU-domstolen av Steiermärkische Bank, KL och TR samt FMA och Europeiska kommissionen.
14. Dessa berörda parter och den tyska regeringen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 9 april 2025.
III. Bedömning
15. Den hänskjutande domstolens fråga består av två olika frågeställningar. Den första frågeställningen avser den koppling som enligt österrikisk rätt föreligger mellan en juridisk persons ansvar och en identifierad fysisk persons ansvar. Den hänskjutande domstolen vill, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849, jämförd med artiklarna 58.1–58.3 och 59.1 i det direktivet, utgör hinder för en sådan österrikisk lagstiftning. Den andra frågeställningen avser huruvida preskriptionstiderna för att påföra en juridisk person sanktioner på grund av överträdelser av den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 2015/849 är förenliga med unionsrätten. Jag kommer att behandla var och en av dessa frågeställningar i tur och ordning.
A. Juridiska personers ansvar enligt direktiv 2015/849
16. Direktiv 2015/849 är det fjärde penningtvättsdirektiv som unionslagstiftaren har antagit under årens lopp.(7) Syftet med det direktivet, liksom med de tre tidigare, är att skydda det finansiella systemet genom att förebygga, upptäcka och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism.(8) För att uppnå detta syfte har det bland annat fastställts ett antal skyldigheter som medlemsstaterna ska ålägga vissa personer, så kallade ansvariga enheter, däribland kreditinstitut och finansiella institut.(9) Dessa skyldigheter innefattar åtgärder för kundkännedom, rapportering av misstänkta transaktioner, registerhållning och införande av interna kontroller.(10)
17. Enligt artikel 58.1 i direktiv 2015/849 ska medlemsstaterna se till att ansvariga enheter kan hållas ansvariga för överträdelser av bestämmelser som införlivar de skyldigheterna med nationell rätt och därför föreskriva administrativa sanktioner. Direktiv 2015/849 kräver inte att straffrättsliga påföljder ska påföras, men tillåter medlemsstaterna att föreskriva sådana.(11)
18. Före antagandet av direktiv 2015/849 var det upp till medlemsstaterna att välja administrativa sanktioner.(12) Genom det direktivet harmoniserades dessa sanktioner i viss mån,(13) samtidigt som medlemsstaterna gavs möjlighet att påföra ytterligare och strängare sanktioner.(14)
19. Ansvariga enheter som påförs administrativa sanktioner kan vara fysiska eller juridiska personer.
20. Medlemsstaterna måste se till att juridiska personer kan hållas ansvariga för överträdelser av den nationella lagstiftning som införlivar skyldigheterna i direktiv 2015/849.
21. I detta hänseende föreskrivs följande i artikel 60.5 och 60.6:
”5. Medlemsstaterna ska se till att juridiska personer kan ställas till svars för de överträdelser som avses i artikel 59.1 och som begås till deras förmån av någon som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning i denna, grundad på
a) befogenhet att företräda den juridiska personen.
b) befogenhet att besluta för den juridiska personens räkning, eller
c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.
6. Medlemsstaterna ska också se till att juridiska personer kan ställas till ansvar när brister i den tillsyn eller kontroll som ska utföras av en sådan person som avses i punkt 5 i denna artikel har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till dennes förmån begå överträdelser enligt artikel 59.1.”(15)
22. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande och av de berörda parternas yttranden vid EU-domstolen, har tolkningsfrågan i förevarande mål sin grund i det särskilda synsätt som har utvecklats i österrikisk rätt när det gäller påförande av administrativa sanktioner mot juridiska personer.
23. Mot bakgrund av beslutet om hänskjutande uppfattar jag det som att den österrikiska lagstiftning som har införlivat direktiv 2015/849, såsom den har tolkats i Verwaltungsgerichtshofs (Högsta förvaltningsdomstolen) praxis, i huvudsak föreskriver att sanktioner mot en juridisk person endast kan påföras genom en fysisk person. I det förfarande som inleds mot den juridiska personen måste följande villkor vara uppfyllda:
1) Den fysiska person vars handlande ska tillskrivas den juridiska personen ska identifieras och behandlas som en part och inte endast som vittne i förfarandet mot den juridiska personen.
2) Handlandet från den specifikt identifierade fysiska persons sida ska fastställas i beslutsdelen (slutet) av det administrativa beslut genom vilket sanktionen påförs.
3) Detta handlande ska även tillskrivas den juridiska personen i beslutsdelen (slutet) av det beslutet.
24. Den hänskjutande domstolen tycks anse att den omständigheten att en juridisk persons ansvar knyts till en identifierad fysisk person som är ansvarig för den juridiska personen innebär att villkor ställs som går utöver dem som föreskrivs i artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849 och att de därför kan strida mot det direktivet.
25. Steiermärkische Bank, KL och TR har hävdat att direktiv 2015/849 inte utgör hinder för de österrikiska bestämmelserna. De anser att direktivets ordalydelse, systematik, syfte och bakgrund visar att, för att en juridisk person ska kunna påföras en sanktion, måste specifika personer som har en ledande ställning identifieras liksom ett ansvarsgrundande handlande från deras sida.
26. FMA har däremot gjort gällande att direktiv 2015/849 utgör hinder för de österrikiska bestämmelserna. FMA anser att, genom att det krävs att den fysiska person som är ansvarig för överträdelsen ska identifieras, uppställer de bestämmelserna ytterligare materiella villkor för fastställande av juridiska personers ansvar, vilka undergräver sanktionernas effektivitet och avskräckande verkan. Svårigheter att identifiera den ansvariga fysiska personen får inte hindra att överträdelsen tillskrivs den juridiska personen.
27. Kommissionen har också gjort gällande, i likhet med Steiermärkische Bank, KL och TR, att direktiv 2015/849 inte utgör hinder för de österrikiska bestämmelserna, även om de kräver att en fysisk person ska konstateras vara ansvarig för överträdelsen. Kommissionen anser inte att detta strider mot artikel 60.5 och 60.6 i det direktivet. Eftersom det i den bestämmelsen fastställs att en juridisk person kan ställas till ansvar för överträdelser som begås av personer i ledande ställning, måste det fastställas att den överträdelse som personen i ledande ställning har begått faktiskt föreligger och även att den personen har agerat oaktsamt, för att den juridiska personen ska kunna hållas ansvarig för överträdelsen.
28. Den tyska regeringen har dessutom påpekat att det synsätt som fastställs i artikel 60.5 och 60.6 avseende juridiska personers ansvar på grundval av handlingar som personer i ledande handlingar har begått även tillämpas på andra områden inom unionsrätten, i synnerhet i unionslagstiftningen om harmonisering av straffrätten, där en juridisk persons ansvar är kopplat till ett ansvarsgrundande handlande av en person i ledande ställning.
29. Till att börja med framgår det av ordalydelsen och systematiken i direktiv 2015/849 att syftet är att införa skyldigheter inte bara för fysiska personer, utan även för juridiska personer, och att juridiska personer i sig måste kunna påföras administrativa sanktioner för åsidosättanden av de skyldigheterna.
30. När en skyldighet gäller en juridisk person, såsom en bank, görs det i direktiv 2015/849 tydlig åtskillnad mellan ansvaret för den juridiska personen som sådan och ansvaret för de fysiska personer som ingår i den juridiska personen. I artikel 58.3 i direktivet föreskrivs således exempelvis att om skyldigheter gäller juridiska personer, måste medlemsstaterna dessutom se till att sanktioner kan tillämpas på ledningen och andra fysiska personer som enligt nationell rätt bär ansvar för överträdelsen.(16)
31. På samma sätt görs det i bestämmelserna i direktiv 2015/849 om sanktionernas storlek åtskillnad mellan en juridisk och fysisk person, om den ansvariga enheten är ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut.(17)
32. Även om åtskillnad görs mellan fysiska och juridiska personers ansvar, föreskriver direktiv 2015/849 emellertid att medlemsstaterna ska påföra en juridisk person administrativa sanktioner genom en fysisk person som har en ledande ställning inom den juridiska personen.
33. Det framgår av artikel 60.5 att en juridisk person är ansvarig om överträdelsen begås av en fysisk person, som agerar enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning på grund av att han eller hon har befogenhet att företräda den juridiska personen, att fatta beslut i den juridiska personens namn eller att utöva kontroll inom den juridiska personen.
34. Enligt artikel 60.6 kan dessutom var och en av dessa fysiska personer i ledande ställning medföra ansvar för en juridisk person om någon annan inom den juridiska personen åsidosatt en skyldighet, men den ledande personen gjorde detta möjligt genom bristande tillsyn eller kontroll.
35. Det viktiga är således att den juridiska personen kan påföras sanktioner för varje åsidosättande av sina skyldigheter som kan tillskrivas den juridiska personen som sådan. Detta innebär exempelvis att, även om en anställd i praktiken är ansvarig för att denne har åsidosatt en viss skyldighet, måste detta medföra ansvar för den juridiska personen, även om det ansvaret inte uppkommer genom den anställde utan genom en fysisk person i ledande ställning.
36. För att gå ett steg längre, så kräver inte artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849, enligt min mening, att det fastställs att en fysisk person i ledande ställning är ansvarig. Detta hindrar emellertid inte att det i nationell rätt uppställs krav avseende culpa.
37. I det scenario som nämns i punkt 35 i förevarande förslag till avgörande kan det till exempel fastställas att den juridiska personen är ansvarig om en fysisk person i ledande ställning, genom att agera oaktsamt, inte utövade vederbörlig kontroll över den anställde som begick överträdelsen.
38. Steiermärkische Bank, KL och TR påpekade vid förhandlingen att enligt österrikisk rätt presumeras en fysisk person i ledande ställning agera oaktsamt för det fall denne underlåter att vidta åtgärder. FMA instämde, men hävdade att den presumtionen enbart är tillämplig på belopp upp till 60 000 euro.
39. Det ska erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att tolka nationell rätt inom ramen för ett förfarande om förhandsavgörande.
40. Jag anser emellertid att artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849 inte hindrar medlemsstaterna från att föreskriva en viss nivå av culpa när det gäller en fysisk person i ledande ställning, under förutsättning att den juridiska personens ansvar kan fastställas i samtliga situationer där en överträdelse enligt det direktivet har begåtts av någon som är underställd den juridiska personen.
41. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag inte att den aktuella österrikiska lagstiftningen, som knyter en juridisk persons ansvar till att en specifikt identifierad fysisk person som ansvarar för en ansvarig enhet fastställs vara ansvarig, strider mot kraven i direktiv 2015/849.
42. Kravet på att den fysiska person vars handlingar ska tillskrivas den juridiska personen ska behandlas som en part i det administrativa förfarandet mot den juridiska personen, inbegripet såvitt gäller alla de processrättsliga skyddsregler som följer av en sådan ställning, och inte endast som vittne, förefaller inte utgöra något problem. Genom att åberopa sin rätt till försvar, försvarar den fysiska personen i fråga även den juridiska personens intressen i ett sådant förfarande.
43. De formella kraven på att namnge den fysiska personen och beskriva åsidosättandet av skyldigheten, samt på att den juridiska personen ska tillskrivas den överträdelsen i beslutsdelen (slutet) i förvaltningsbeslutet, förefaller inte heller strida mot direktiv 2015/849, som kräver att administrativa sanktioner ska kunna påföras en juridisk person genom en fysisk person i ledande ställning.
44. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att avgöra huruvida vissa delar av den österrikiska lagstiftningen, antingen formellt sett eller när de tillämpas i praktiken, utgör hinder för att kunna påföra juridiska personer sanktioner.
45. En felaktig tillämpning av den österrikiska lagstiftningen i vissa situationer, till exempel när en berörd fysisk person behandlas som ett vittne och inte som en part i ett visst mål, kan i vilket fall som helst inte leda till slutsatsen att den lagstiftningen i sig strider mot unionsrätten.
46. Jag anser inte heller att min bedömning påverkas av domen i målet Deutsche Wohnen, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till och som de berörda parterna har diskuterat.
47. I den domen, som meddelades mot bakgrund av dataskyddsförordningen, slog EU-domstolen fast att den förordningen utgör hinder för en tysk lagstiftning enligt vilken administrativa sanktionsavgifter kan påföras en juridisk person endast om överträdelsen först har tillskrivits en identifierad fysisk person.(18)
48. EU-domstolen ansåg bland annat att juridiska personer i egenskap av personuppgiftsansvariga ska kunna påföras sanktionsavgifter direkt(19) och att det inte följer av någon bestämmelse i dataskyddsförordningen att en förutsättning för att påföra en juridisk person sanktionsavgifter i egenskap av personuppgiftsansvarig skulle vara att en identifierad fysisk person först har konstaterats vara ansvarig för den ifrågavarande överträdelsen.(20)
49. Såsom jag redan har förklarat föreskrivs i direktiv 2015/849, i motsats till dataskyddsförordningen, att sanktioner ska påföras en juridisk person genom en fysisk person i ledande ställning.
50. Ordalydelsen i artikel 60.5 och 60.6 i det direktivet (nedan kallad ordalydelsen i artikel 60) används i ett antal unionsrättsakter som förpliktar medlemsstaterna att säkerställa att juridiska personer kan påföras sanktioner.(21)
51. Valet av den ordalydelsen kan förklaras av att medlemsstaterna har olika syn på juridiska personers ansvar.
52. Dessa skillnader återspeglar och kombinerar teoretiska modeller, som enligt doktrinen(22) innefattar följande:
– Modellen med ansvar för andras handlingar (även exempelvis kallad respondeat superior), som innebär att en juridisk person ansvarar för överträdelser som begås av personer som är underställda denne, till exempel anställda.
– Identifikationsmodellen (även exempelvis kallad alter ego), som innebär att en juridisk person endast är ansvarig för överträdelser som begås av personer som befinner sig tillräckligt högt upp i den juridiska personens hierarki, till exempel chefer och anställda med ett visst ansvar.
– Aggregeringsmodellen, som syftar till att fastställa ett kollektivt ansvar för enskilda inom den juridiska personen, snarare än att identifiera en enskild gärningsman.
– Organisationsmodellen (även exempelvis kallad doktrinen om egenidentifiering eller företagskultur), som grundar sig på antagandet att en juridisk person har en mekanism för att uttrycka sin egen identitet och således kan hållas ansvarig utan att knytas till en enskild persons beteende.
53. Dessa olika teoretiska synsätt förefaller förenas i ordalydelsen i artikel 60.(23) Möjligheten att grunda juridiska personers ansvar på fysiska personers handlingar eller underlåtenhet att handla verkar således svara mot dessa skilda nationella val och innebär därigenom inte att medlemsstaterna behöver göra betydande ändringar av sina rättssystem för att uppnå målen i EU:s lagstiftning.
54. Det är riktigt att det finns annan unionslagstiftning som inte innehåller ordalydelsen i artikel 60, framför allt inom området för finansiella tjänster.(24) Vid förhandlingen var Steiermärkische Bank, KL och TR samt FMA oeniga om huruvida den lagstiftningen kunde jämställas med direktiv 2015/849, eftersom den ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller villkoren för juridiska personers ansvar, eller med dataskyddsförordningen, eftersom den inte ger något sådant utrymme enligt den tolkning som gjordes av den i domen i målet Deutsche Wohnen.
55. Den kontroversen måste inte lösas i förevarande mål genom att tolka unionslagstiftningen om finansiella tjänster. Det räcker att konstatera att direktiv 2015/849 reglerar juridiska personers ansvar på ett annat sätt än dataskyddsförordningen. Eventuella likheter mellan den lagstiftningen om finansiella tjänster och dataskyddsförordningen är således inte relevanta för tolkningen av direktiv 2015/849 i förevarande mål.
56. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att bestämmelserna i direktiv 2015/849 om möjligheten att påföra juridiska personer sanktioner inte utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som de här aktuella, enligt vilka en juridisk persons ansvar är kopplat till fastställandet av ett ansvarsgrundande agerande av en identifierad fysisk person som har en ledande ställning i den juridiska personen.
B. De preskriptionstider som föreskrivs i nationell rätt
57. Den hänskjutande domstolen tycks även ifrågasätta huruvida de preskriptionstider som föreskrivs i österrikisk rätt för att påföra juridiska personer sanktioner för åsidosättanden av skyldigheterna att bekämpa penningtvätt är förenliga med direktiv 2015/849. Det ska erinras om att dessa preskriptionstider är tre år för väckande av talan och fem år för att avsluta förfarandet.
58. Det ska härvidlag inte förglömmas att det av fast rättspraxis framgår att, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).(25)
59. Enligt EU-domstolen är det förenligt med unionsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn fastställs rimliga preskriptionsfrister. Sådana frister kan inte i sig anses medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten,(26) även om utgången av dessa frister per definition medför att den talan som har väckts helt eller delvis ska avvisas.(27)
60. EU-domstolen har i själva verket i andra sammanhang slagit fast att preskriptionstider på tre och fem år är förenliga med effektivitetsprincipen.(28)
61. Direktiv 2015/849 innehåller inte några bestämmelser om preskriptionstider, och därför omfattas sådana bestämmelser av medlemsstaternas behörighet, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprincipen iakttas i enlighet med ovannämnda rättspraxis.
62. Enligt min mening verkar det inte finns några indikationer i förevarande mål som ger upphov till tvivel beträffande de principerna. Såsom kommissionen har påpekat har den hänskjutande domstolen inte angett några specifika omständigheter utifrån vilka den slutsatsen kan dras att de fristerna strider mot likvärdighets- och effektivitetsprincipen.
63. Jag anser därför att unionsrätten inte utgör hinder för sådana preskriptionstider som föreskrivs i österrikisk rätt.
IV. Förslag till avgörande
64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) på följande sätt:
Artikel 60.5 och 60.6, jämförd med artiklarna 58.1–58.3 och 59.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG
utgör inte hinder för en nationell lagstiftning som, för att utdöma en påföljd mot en juridisk person, uppställer kravet att en ledamot i ett organ eller en annan fysisk person som har agerat för den juridiska personens räkning dessförinnan getts formell ställning som misstänkt (med strikt iakttagande av samtliga partsrättigheter) och dessutom kräver att det i beslutsdelen (slutet) i det förvaltningsbeslut av straffrättslig karaktär som riktas mot den juridiska personen fastställs att den fysiska personen (eller ledamoten i ett organ), vilken uttryckligen ska anges i beslutet, har gjort sig skyldig till ett rättsstridigt och ansvarsgrundande agerande som uppfyller rekvisiten för ett brott, för att i nästa steg tillskriva den juridiska personen detta agerande, varvid preskription till följd av utebliven lagföring (”Verfolgungsverjährung”) inträder tre år efter det att den brottsliga gärningen avslutats, och preskription av straffansvar (”Strafbarkeitsverjährung”) inträder efter fem år.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73). Det direktivet har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1640 av den 31 maj 2024 om de mekanismer som medlemsstaterna ska inrätta för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 och om ändring och upphävande av direktiv (EU) 2015/849 (EUT L, 2024/1640).
3 Den hänskjutande domstolen har särskilt nämnt Verwaltungsgerichtshofs (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 29 mars 2019, Ro 2018/02/0023.
4 Enligt den hänskjutande domstolen är detta anledningen till att två andra fysiska personer, KL och TR, i egenskap av personer vars överträdelse tillskrivs den juridiska personen, också är parter i det nationella målet, eftersom det förvaltningsbeslut av straffrättslig karaktär som riktas mot den juridiska personen även måste riktas mot de fysiska personerna, till följd av att de har partsrättigheter och således har rätt att överklaga, trots att FMA aldrig har eftersträvat att en påföljd ska utdömas mot de fysiska personerna.
5 Dom av den 5 december 2023 (C‑807/21, EU:C:2023:950) (nedan kallad domen i målet Deutsche Wohnen).
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad dataskyddsförordningen).
7 Se skäl 3 i direktiv 2015/849.
8 Se artikel 1 och skäl 64 i direktiv 2015/849. Se, även, dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Rumänien (Bekämpning av penningtvätt) (C‑549/18, EU:C:2020:563, punkt 73), och dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Irland (Bekämpning av penningtvätt) (C‑550/18, EU:C:2020:564, punkt 82), där EU‑domstolen konstaterade att ”direktiv 2015/849 är ett viktigt instrument för att säkerställa ett effektivt skydd för unionens finansiella system mot hot som härrör från penningtvätt och finansiering av terrorism”.
9 De ansvariga enheterna förtecknas i artikel 2 i direktiv 2015/849.
10 För en översikt se, exempelvis, Maillart, J.-B., The Anti-money laundering architecture of the European Union, i Vogel, B. och Maillart, J.-B (utg.), National and International Anti-Money Laundering Law: Developing the Architecture of Criminal Justice, Regulation and Data Protection, Intersentia, Cambridge, 2020, s. 71–155.
11 Se artikel 58.2 i direktiv 2015/849. I skäl 59 i direktivet anges att medlemsstaterna bör se till att påförande av administrativa sanktioner och åtgärder i enlighet med det direktivet och av straffrättsliga påföljder i enlighet med nationell rätt inte strider mot principen ne bis in idem. I artikel 58.2 i det direktivet föreskrivs i det hänseendet att medlemsstaterna kan besluta att inte fastställa regler för administrativa sanktioner eller åtgärder för överträdelser som omfattas av straffrättsliga påföljder i deras nationella rätt.
12 Se skäl 59 i direktiv 2015/849.
13 Se artikel 59.2 och 59.3 i direktiv 2015/849.
14 Se artikel 59.4 i direktiv 2015/849.
15 Direktiv 2024/1640, som är det senaste penningtvättsdirektivet, ändrade inte den bestämmelsen i sak.
16 Jag vill även påpeka att det i artikel 46.1 tredje stycket i direktiv 2015/849 föreskrivs att om en fysisk person som tillhör vissa kategorier av ansvariga enheter är yrkesverksam som anställd hos en juridisk person, ska skyldigheterna enligt det avsnittet gälla den juridiska och inte den fysiska personen.
17 Se artikel 59.3 i direktiv 2015/849.
18 Se domen i målet Deutsche Wohnen (punkt 60).
19 Se domen i målet Deutsche Wohnen (punkt 44).
20 Se domen i målet Deutsche Wohnen (punkt 46).
21 Några av dessa rättsakter antogs inom ramen för den rättsliga grunden för harmonisering på det straffrättsliga området (artikel 83 FEUF). Se, exempelvis, artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1673 av den 23 oktober 2018 om bekämpande av penningtvätt genom straffrättsliga bestämmelser (EUT L 284, 2018, s. 22), artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1203 av den 11 april 2024 om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser och om ersättande av direktiven 2008/99/EG och 2009/123/EG (EUT L, 2024/1203) och artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1226 av den 24 april 2024 om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för överträdelse av unionens restriktiva åtgärder och om ändring av direktiv (EU) 2018/1673 (EUT L, 2024/1226). Andra rättsakter antogs till exempel inom området för fiskeripolitiken (artikel 43 FEUF) eller invandringspolitiken (artikel 79 FEUF). Se, exempelvis, artikel 47 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999 (EUT L 286, 2008, s. 1) eller artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (EUT L 168, 2009, s. 24).
22 För ett kort urval, se, exempelvis, Pieth, M. och Ivory, R., Chapter 1 Emergence and convergence: Corporate criminal liability principles in overview, i Pieth, M. och Ivory, R (utg), Corporate criminal liability: emergence, convergence, and risk, IUS Gentium, vol. 9(3), 2011, punkt 1.4, Vermeulen, G., De Bondt, W. och Ryckman, C., Liability of legal persons for offences in the EU, Maklu, Antwerpen, 2012, och Pikamäe, P. och Kärner, M., The effect of European Union law on the criminal and quasi-criminal liability of legal persons in Estonia, Juridica International, vol. 33, 2024, s. 89–101, särskilt s. 92.
23 Se Franssen, V., The EU’s fight against corporate financial crime: State of affairs and future potential, German Law Journal, vol. 19(5), 2018, s. 1221–1249, särskilt s. 1237–1242.
24 För ett kort urval, se, bland annat artikel 70 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/790 av den 28 februari 2024 (EUT L, 2024/790) (Mifid II), artikel 38 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG (EUT L 168, 2017, s. 12) (prospektförordningen), artikel 111 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937 (EUT L 150, 2023, s. 40) (förordningen om marknader för kryptotillgångar eller MiCA‑förordningen), och artiklarna 65 och 66 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1619 av den 31 maj 2024 om ändring av direktiv 2013/36/EU vad gäller tillsynsbefogenheter, sanktioner, filialer från tredjeland och miljö, samhällsansvar och bolagsstyrningsrisker (EUT L, 2024/1619) (kapitalkravsdirektivet).
25 Se, exempelvis, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe‑Zentral (33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 16 december 1976, Comet (45/76, EU:C:1976:191, punkt 13), dom av den 12 februari 2008, Kempter (C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 57), och dom av den 30 april 2024, M.N (EncroChat) (C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 129).
26 Se, exempelvis, dom av den 8 juli 2010, Bulicke (C‑246/09, EU:C:2010:418, punkt 36), och dom av den 5 september 2023, Udlændinge- og Integrationsministeriet (Förlust av danskt medborgarskap) (C‑689/21, EU:C:2023:626, punkt 42).
27 Se, exempelvis, dom av den 2 december 1997, Fantask m.fl. (C‑188/95, EU:C:1997:580, punkt 48), och dom av den 7 april 2022, IFAP (C‑447/20 och C‑448/20, EU:C:2022:265, punkt 55).
28 Se, exempelvis, dom av den 8 september 2011, Q-Beef och Bosschaert (C‑89/10 och C‑96/10, EU:C:2011:555, punkterna 36 och 37), och dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services (C‑500/16, EU:C:2017:996, punkterna 42 och 43).