1.

Vid tolkningen av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584/RIF, ( 2 ) där det föreskrivs att det rambeslutet ”[inte] påverkar … skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU]”, har EU-domstolen i sin praxis gjort en ”prövning i två steg” för att, i samband med ett förfarande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder, bedöma huruvida det föreligger en verklig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). ( 3 )

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande, som avser tolkningen av flera bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande ( 4 ) och av artikel 47 i stadgan, ger anledning att fråga sig huruvida ovannämnda rättspraxis även ska tillämpas på denna förordning.

3.

Begäran har framställts inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som Županijsko državno odvjetništvo u Zagrebu (Åklagarmyndigheten i Zagreb, Kroatien) (nedan kallad Åklagarmyndigheten i Zagreb) har inlett mot bolaget D. d.o.o., med säte i Kroatien, i fråga om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande som de slovenska myndigheterna har översänt till de kroatiska myndigheterna avseende aktier i bolaget L.Z. d.d. som innehas av bolaget D.

4.

I förevarande mål uppkommer, i huvudsak, frågan i vilken mån den verkställande myndigheten i en medlemsstat får vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande som har antagits av en annan medlemsstat inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som har lett till att de tilltalade har frikänts, med motiveringen att det beslutet antingen faller utanför tillämpningsområdet för förordning 2018/1805 eller strider mot de grundläggande rättigheterna för den person som avses i det beslutet.

5.

I detta mål uppkommer närmare bestämt frågan om räckvidden av grunden för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande, vilken anges i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, på grund av att det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av ett beslut om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång eller rätten till försvar.

6.

Mot denna bakgrund innebär förevarande mål att det, bland annat, ska fastställas i vilken mån den tvåstegsprövning som EU‑domstolen har gjort vid tolkningen av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, vilken därefter utökades till att omfatta rambeslut 2008/909/RIF, ( 5 ) är relevant för genomförandet av en specifik bestämmelse som den som föreskrivs i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805. Det ska i synnerhet avgöras huruvida det för att vägra att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande enligt den bestämmelsen krävs bevis för att det föreligger en verklig risk för kränkning av en grundläggande rättighet som garanteras i stadgan på grund av systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten i fråga om respekten för de grundläggande rättigheterna.

7.

EU-domstolen har således att klargöra huruvida ramarna för bedömningen av undantag från det erkännande och ömsesidiga förtroende som området med frihet, säkerhet och rättvisa bygger på är desamma för samtliga instrument för ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor eller huruvida dessa ramar kan variera beroende på särdragen hos vart och ett av dessa instrument.

8.

På grundval av ett åtal från Specializirano državno tožilstvo Republike Slovenije (Republiken Sloveniens specialiserade åklagarmyndighet) den 29 maj 2017, inledde Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor, Slovenien) ett straffrättsligt förfarande mot fyra personer (nedan kallade de fyra tilltalade) misstänkta för missbruk av tjänsteställning eller makt. De anklagades för att mellan den 11 och den 25 juli 2007 ha gjort det möjligt för bolaget I.J.S. att uppnå otillbörlig vinning vid förvärvet av aktierna i bolaget L.Z.

9.

Okrožno sodišče v Mariboru konstaterade att samtliga brottsrekvisit för vållande av skada för borgenärer och penningtvätt var uppfyllda med avseende på andra personer än de fyra tilltalade, på grund av den försäljning som bolaget I.J.S. gjorde i juni 2013 av aktier i bolaget L.Z. till bolaget V.K. d.o.o. utan faktisk betalning och den omständigheten att det därefter, i juli 2013, hade ingåtts ett avtal om att det sistnämnda bolaget skulle sälja dessa aktier till bolaget D., via en av sina direktörer för att dölja aktiernas ursprung.

10.

En förundersökning inleddes rörande brottet vållande av skada för borgenärer, inom ramen för vilken L.Z:s aktier blev föremål för ett beslut om ställande av tillfällig säkerhet för ansökan om förverkande. ( 6 ) Trots dessa interimistiska åtgärder överfördes dessa aktier den 13 oktober 2014 till förvaltningskonton, vilket gör det omöjligt att identifiera de verkliga huvudmännen. Inget åtal har emellertid väckts för dessa två brott, som är vållande av skada för borgenärer och penningtvätt.

11.

Bolaget D. väckte, via sin företrädare Z.Z., talan vid Županijski sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) för att bestrida erkännandet och verkställigheten av nämnda interimistiska åtgärder i Kroatien. Talan ogillades av den domstolen.

12.

Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) hörde Z.Z. den 27 januari 2020. Vid detta tillfälle underrättade den domstolen Z.Z. om möjligheten att yttra sig om ett eventuellt förverkande av vinning för bolaget D. och att lägga fram bevisning och ställa frågor, i enlighet med artikel 500 i Zakon o kazenskem postopku (straffprocesslagen) (nedan kallad ZKP). Han informerades även om att aktierna i bolaget L.Z. kunde komma att förverkas. Z.Z. uppgav å sin sida att han var medveten om den tillfälliga frysningen, att han ansåg att denna var obefogad och att han därför redan, genom sin advokat, hade överklagat till Županijski sud u Zagreb (Distriktsdomstolen i Zagreb). Han uppgav även att han skulle överklaga om dessa aktier förverkades.

13.

Den 22 maj 2020 hölls huvudförhandlingen vid Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) i närvaro av åklagaren, de fyra tilltalade och deras advokater. I sin slutplädering yrkade åklagaren att bolaget D. skulle fråntas aktierna i bolaget L.Z. som vinning av brott.

14.

Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) frikände de fyra tilltalade genom dom av den 27 maj 2020 och antog samtidigt, med stöd av artikel 498a.1 punkt 1 ZKP, ( 7 ) ett beslut om förverkande avseende de aktier i bolaget L.Z. som bolaget D. innehade på grund av brottet vållande av skada för borgenärer och brottet penningtvätt (nedan kallat beslutet om förverkande). Åklagarens överklagande av den domen ogillades av Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor, Slovenien) genom dom av den 24 november 2021, varpå beslutet om förverkande vann laga kraft den 22 december 2021.

15.

Den 17 februari 2022 utfärdade Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) ett intyg om förverkande, i den mening som avses i artikel 14 i förordning 2018/1805, i vilket aktierna i bolaget L.Z. ansågs utgöra vinning av ett brott, i den mening som avses i artikel 2.3 a i den förordningen, och kunna bli föremål för förverkande utan slutlig fällande dom efter ett förfarande på grund av ett brott, i den mening som avses i artikel 2.3 d i den förordningen.

16.

Okrožno sodišče v Mariboru översände det intyget till Åklagarmyndigheten i Zagreb, jämte en översättning dels av inledningen, domslutet, utdraget ur domskälen avseende beslutet om förverkande och informationen om rättsmedel i domen av den 27 maj 2020, dels inledningen och domslutet i domen från Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor) av den 24 november 2021 varigenom den domstolen ogillade överklagandet av det beslutet, för erkännande och verkställighet av beslutet.

17.

Županijski sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb), som Åklagarmyndigheten i Zagreb hade överklagat till, erkände beslutet om förverkande genom dom av den 25 november 2022.

18.

Åklagaren och bolaget D. överklagade den domen till Visoki kazneni sud (Appellationsdomstolen i brottmål, Kroatien), som är den hänskjutande domstolen. Den domstolen hyser tvivel om huruvida den egendom med avseende på vilken beslutet om förverkande har meddelats omfattades av tillämpningsområdet för förordning 2018/1805 enligt artikel 2.3 i denna. Den hänskjutande domstolen hyser även tvivel om respekten för de grundläggande rättigheter som den person som berörs av det beslutet har enligt stadgan inom ramen för det förfarande som har gett upphov till det beslutet, eftersom det preciseras att ett åsidosättande av dessa rättigheter, i undantagsfall, kan utgöra en grund för att inte erkänna och verkställa beslutet om förverkande enligt artikel 19.1 h i den förordningen.

19.

Den hänskjutande domstolen har ställt två frågor rörande tolkningen av artikel 2.3 i förordning 2018/1805. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida ett straffrättsligt förfarande som avslutas genom en frikännande dom eller som leder till ett beslut om förverkande som grundar sig på konstateranden avseende ett annat brott än det med avseende på vilket den domen har meddelats, vilket har begåtts av andra personer än de fyra tilltalade, kan anses utgöra ett ”förfarande på grund av ett brott” som kan leda till ”förverkande [av varor] utan slutlig fällande dom”.

20.

Den hänskjutande domstolen har erinrat om att principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden är en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet, vilket innebär att erkännande av sådana domar endast får vägras i undantagsfall, enligt artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, och vill således dessutom få klarhet i huruvida de grundläggande rättigheter som tillkommer bolaget D. har iakttagits i samband med antagandet av beslutet om förverkande.

21.

Den hänskjutande domstolen har nämligen för det första påpekat att den ansvariga personen för bolaget D. hördes vid förhandlingen den 27 januari 2020 i egenskap av vittne och underrättades om möjligheten att aktierna kunde förverkas samt om möjligheten att lägga fram bevisning och ställa frågor under förfarandet, vilket är en uppgift som återstår att fastställa. Den personen informerades däremot inte om sin rätt till advokat under hela förverkandeförfarandet, vilken föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2014/42/EU. ( 8 )

22.

Den hänskjutande domstolen har för det andra betonat att begäran om förverkande av egendomen ännu inte hade lämnats in vid den förhandlingen, eftersom åklagaren ingav den först i samband med sin slutplädering i maj 2020. Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) höll således en förhandling på grundval av det åtal som hade väckts år 2017.

23.

För det tredje har bolaget D. delgetts en översättning av enbart utdrag ur den dom som den domstolen hade meddelat. Enligt den hänskjutande domstolen är emellertid hela domen en relevant handling, ( 9 ) och reglerna om tillgång till en opartisk domstol kräver således att en dom delges i sin helhet.

24.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) har utdrag ur domen delgetts bolaget D., som inte har överklagat denna. Bolaget D. har däremot hävdat att det inte har erhållit dessa utdrag ur domen och har som bevis för detta åberopat ett sakkunnigutlåtande om bekräftelsen på delgivningen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet vilka kontroller och vilket samråd med den utfärdande myndigheten som krävs med anledning av dessa påståenden. Den hänskjutande domstolen har i det hänseendet betonat vikten av principen om ömsesidigt erkännande och av artikel 33 i förordning 2018/1805, där det föreskrivs att de materiella grunderna för utfärdandet av ett beslut om förverkande inte får prövas inför en domstol i den verkställande staten.

25.

Mot denna bakgrund beslutade Visoki kazneni sud (Appellationsdomstolen för grövre brott) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26.

Åklagarmyndigheten i Zagreb, den kroatiska och den slovenska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och närvarade, med undantag för Åklagarmyndigheten i Zagreb, vid förhandlingen den 3 februari 2025, där de besvarade muntliga frågor från EU-domstolen.

27.

Genom dessa frågor, som enligt min mening ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida ett straffrättsligt förfarande som avslutas genom en frikännande dom, under vilket ett beslut om förverkande antas på grund av ett annat än brott än det som har lett till det frikännandet, i vilket en annan person har varit inblandad än de tilltalade som har frikänts och mot vilken inget åtal har väckts, omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2018/1805.

28.

Dessa frågor ska besvaras jakande enligt min mening.

29.

Det ska inledningsvis erinras om att förordning 2018/1805 har som mål att bevara och utveckla ett område med säkerhet och rättvisa genom att stärka det straffrättsliga samarbetet, som bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. ( 10 )

30.

Genom att utgå dels från att frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa brottslighet, ( 11 ) dels från att brotts gränsöverskridande art innebär att ett effektivt gränsöverskridande samarbete ska säkerställas på detta område, ( 12 ) har unionslagstiftaren betonat vikten av att underlätta ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande genom att fastställa regler som ålägger en medlemsstat att utan vidare formaliteter erkänna sådana beslut när de har utfärdats av en annan medlemsstat i samband med ett förfarande i straffrättsliga frågor och att verkställa dessa beslut på sitt territorium. ( 13 )

31.

I artikel 1.1 i förordning 2018/1805 föreskrivs således att den förordningen innehåller de regler enligt vilka en medlemsstat på sitt territorium erkänner och verkställer beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor.

32.

Enligt artikel 1.4 i den förordningen ska förordningen däremot inte tillämpas på beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor. ( 14 ) Det har emellertid inte bestritts att det beslut om förverkande som är i fråga i det nationella målet har antagits inom ramen för ett förfarande i straffrättsliga frågor.

33.

I artikel 2.2 i förordning 2018/1805 anges i detta hänseende att med begreppet ”beslut om förverkande” avses ett slutligt straff eller en sådan slutlig åtgärd som har beslutats av en domstol efter förfaranden på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person. I artikel 2.3 d i den förordningen definieras dessutom begreppet egendom bland annat som varje form av egendom som den utfärdande myndigheten anser kan bli föremål för förverkande, inbegripet utan slutlig fällande dom enligt den utfärdande statens rätt efter ett förfarande på grund av ett brott.

34.

Dessa olika bestämmelser ska jämföras med skäl 13 i förordning 2018/1805, av vilket det framgår att förordningen ska anses ha ett mycket stort tillämpningsområde, eftersom den är ämnad att omfatta alla slag av beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdas efter förfaranden på grund av ett brott. Det preciseras således i det skälet att förordningen inte bara avser beslut som omfattas av direktiv 2014/42, utan även andra slag av beslut som utfärdats utan slutlig fällande dom, inbegripet utredningar som utförs av polisen och andra brottsbekämpande myndigheter. ( 15 ) Även om sådana beslut inte förekommer i rättssystemet i en medlemsstat, bör den berörda medlemsstaten mot denna bakgrund kunna erkänna och verkställa ett sådant beslut som har utfärdats av en annan medlemsstat. ( 16 )

35.

I förevarande fall ansåg den domstol som antog beslutet om förverkande, inom ramen för ett förfarande i straffrättsliga frågor, att den förverkade egendomen härrörde från brottet vållande av skada för borgenärer och penningtvätt. Dessa omständigheter innebär att förordning 2018/1805 kan tillämpas på det beslutet. Den omständigheten att åtal inte har väckts för den överträdelsen och att andra tilltalade har frikänts inom ramen för det förfarandet med avseende på ett annat brott saknar betydelse i det hänseendet.

36.

Av ovanstående överväganden kan enligt min mening den slutsatsen dras, såsom alla deltagare i förevarande förfarande har gjort gällande, att artiklarna 1.1, 1.4, 2.2 och 2.3 d i förordning 2018/1805, jämförda med skäl 13 i denna, ska tolkas så, att den förordningen ska tillämpas på ett beslut om förverkande, såsom det som är i fråga i det nationella målet, som antas inom ramen för ett förfarande i straffrättsliga frågor som avslutas genom en frikännande dom, för ett annat brott än det som har lett till det frikännandet och i vilket en annan person har varit inblandad än de tilltalade som frikänts och mot vilken inget åtal har väckts.

37.

Genom den frågan vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, att EU-domstolen ska klargöra huruvida den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, på grund av ett påstått åsidosättande av vissa grundläggande rättigheter i den utfärdande medlemsstaten, får vägra att erkänna ett beslut om förverkande, med motiveringen att den person som avses i det beslutet för det första inte har beretts möjlighet att delta i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet, för det andra inte har underrättats om sin rätt till en advokat under hela det förfarandet och, för det tredje, inte har delgetts den fullständiga texten till den dom som innehåller beslutet om förverkande på ett språk som den personen förstår, även om han eller hon inte har överklagat den domen. ( 17 )

38.

För att besvara den frågan ska det erinras om att, i likhet med andra instrument för ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor av andra typer av beslut, uppställs i förordning 2018/1805 regeln att en medlemsstat är skyldig att på sitt territorium erkänna och verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat i samband med ett förfarande i straffrättsliga frågor.

39.

I artikel 18.1 i den förordningen föreskrivs således att den verkställande myndigheten ska erkänna ett beslut om förverkande översänt i enlighet med artikel 14 i den förordningen och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som för ett inhemskt beslut om förverkande som utfärdats av en myndighet i den verkställande medlemsstaten, såvida inte den verkställande myndigheten åberopar någon av de grunder för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19 eller någon av de grunder för uppskov som anges i artikel 21 i den förordningen. Såsom anges i skäl 31 i förordning 2018/1805 bör erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande inte vägras på andra grunder än de som anges i den förordningen.

40.

Det ska dessutom påpekas att medlemsstaterna är skyldiga att respektera stadgan när de prövar en ansökan om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande, eftersom de då tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Behöriga myndigheter i den verkställande medlemsstaten är således skyldiga att, i samband med att de prövar en sådan ansökan, garantera respekten för de grundläggande rättigheter som i stadgan tillerkänns den person som avses i ett beslut om förverkande för vilket erkännande och verkställighet begärs. ( 18 )

41.

Dessa rättigheter är bland annat rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol som anges i artikel 47 i stadgan, samt rätten till försvar som garanteras i artikel 48.2 i denna.

42.

I detta syfte föreskrivs i artikel 1.2 i förordning 2018/1805 att den förordningen inte ska medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna stadfästa i artikel 6 FEU. ( 19 )

43.

I artikel 19.1 h i den förordningen föreskrivs dessutom att den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande när det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av det beslutet, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång eller rätten till försvar. ( 20 )

44.

Mot bakgrund av de farhågor som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för i sin begäran om förhandsavgörande är det, enligt min mening, den sistnämnda bestämmelsen som EU-domstolen ska tolka inom ramen för prövningen av den tredje frågan.

45.

Vid förhandlingen ombads deltagarna uttala sig om huruvida den verkställande myndighetens tillämpning av den grund för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 kräver att den gör samma tvåstegsprövning som den som EU-domstolen har gjort i samband med tolkningen av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584.

46.

I den bestämmelsen, vars ordalydelse påminner om den i artikel 1.2 i förordning 2018/1805, föreskrivs nämligen att det rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU.

47.

Det är på grundval av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 som EU‑domstolen har slagit fast att den omständigheten att det föreligger en risk för att de grundläggande rättigheterna i stadgan ska komma att kränkas kan ge en verkställande rättslig myndighet möjlighet att, i undantagsfall och efter en lämplig prövning, avstå från att verkställa en europeisk arresteringsorder. ( 21 )

48.

När det gäller hur en sådan prövning ska gå till, framgår det av EU-domstolens praxis rörande rambeslut 2002/584 att bedömningen i samband med ett förfarande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder av huruvida det föreligger en verklig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 4, 7, 24 och 47 i stadgan i princip ska ske genom en prövning i två separata steg som inte får blandas samman, eftersom de innebär en bedömning mot bakgrund av olika kriterier, utan följaktligen måste genomföras i tur och ordning. ( 22 )

49.

I det första steget ska den verkställande rättsliga myndigheten fastställa huruvida det föreligger objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som visar att det i den utfärdande medlemsstaten råder en verklig risk för att en av dessa grundläggande rättigheter ska komma att kränkas antingen på grund av systematiska eller allmänna brister eller på grund av brister som mer specifikt berör en objektivt identifierbar personkrets. ( 23 )

50.

I det andra steget ska sedan den verkställande rättsliga myndigheten på ett konkret och precist sätt kontrollera i vilken utsträckning de brister som har konstaterats i det första steget av prövningen kan komma att inverka på den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder och huruvida det mot bakgrund av dennes personliga förhållanden finns grundad anledning att anta att han eller hon vid utlämnande till den utfärdande medlemsstaten skulle löpa en verklig risk att bli utsatt för en kränkning av dessa grundläggande rättigheter. ( 24 )

51.

För att motivera kravet på en sådan tvåstegsprövning har EU‑domstolen betonat att det förenklade och effektiva system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer som införs genom rambeslut 2002/584 bygger på den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna liksom på principen om ömsesidigt erkännande, vilken enligt skäl 6 i det rambeslutet utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna. ( 25 )

52.

Principen om ömsesidigt förtroende innebär i detta hänseende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, ska anse att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. ( 26 )

53.

När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten kan de således, enligt unionsrätten, vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna inte endast saknar rätt att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar. ( 27 )

54.

Tanken bakom att en verkställande rättslig myndighet måste ha konstaterat sådana brister som avses i punkt 49 i förevarande förslag till avgörande innan den på ett konkret och precist sätt får kontrollera huruvida den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder löper en verklig risk för att bli utsatt för en kränkning av en grundläggande rättighet är just att undvika att sådana kontroller kan genomföras i fall där det inte föreligger exceptionella omständigheter, vilket betyder att denna skyldighet är en konsekvens av den presumtion för den utfärdande medlemsstatens iakttagande av de grundläggande rättigheterna som följer av principen om ömsesidigt förtroende. ( 28 )

55.

EU-domstolen har påpekat att det förhållandet att denna skyldighet iakttas gör det bland annat möjligt att slå vakt om den ansvarsfördelning mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstaten i fråga om uppfyllandet av krav knutna till de grundläggande rättigheterna som följer av en fullständig tillämpning av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande, vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder. ( 29 )

56.

På grundval av denna rättspraxis förefaller det legitimt att fråga sig huruvida den verkställande myndigheten, när det gäller ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande, måste ha konstaterat antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som mer specifikt rör en objektivt identifierbar personkrets innan den på ett konkret och precist sätt får kontrollera huruvida den person som är föremål för ett beslut om förverkande löper en verklig risk för att bli utsatt för en kränkning av en grundläggande rättighet.

57.

Deltagarna vid förhandlingen har anfört två motsatta uppfattningar som svar på den frågan. Den kroatiska och den slovenska regeringen har hävdat att en tvåstegsprövning ska tillämpas när det gäller ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande. Kommissionen är dock negativ till en sådan prövning.

58.

Jag delar kommissionens uppfattning.

59.

Jag vill nämligen påpeka att tvåstegsprövningen är resultatet av en utveckling av rättspraxis som syftar till att säkerställa effektiviteten i den mekanism för överlämnande som har införts genom rambeslut 2002/584, med beaktande av det särskilda målet med denna, ( 30 ) samtidigt som det garanteras att den mekanismen inte tillämpas på bekostnad av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Denna utveckling av rättspraxis har gjorts på grundval av en allmän bestämmelse om de grundläggande rättigheterna, vilken återfinns i artikel 1.3 i det rambeslutet, trots att det i det rambeslutet inte uttryckligen anges någon grund för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som grundar sig på att det föreligger en risk för kräkning av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

60.

Mot denna bakgrund där det i rambeslut 2002/584 inte klargörs vilken metod och vilka kriterier som ska tillämpas för att undersöka huruvida det föreligger en risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten, såg EU-domstolen sig tvungen att själv klargöra metoden och kriterierna, med särskild uppmärksamhet på att inte lamslå funktionen hos den mekanism för överlämnande som föreskrivs i det rambeslutet. EU-domstolen började därför inte från ruta ett eftersom den redan hade fastställt den viktigaste punkten i sin rättspraxis, genom att i punkt 192 i sitt yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( 31 ) slå fast att det inte är möjligt för en medlemsstat, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida en annan medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar.

61.

Jag vill härvidlag betona att EU-domstolen inte generellt tycks ha krävt, det vill säga vid tillämpningen av samtliga instrument för ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor, att en avgränsning av de exceptionella fall i vilka en medlemsstat får kontrollera huruvida de grundläggande rättigheterna har iakttagits i en annan medlemsstat fortfarande kräver att det först har konstaterats föreligga antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som mer specifikt rör en objektivt identifierbar personkrets innan det på ett konkret och precist sätt får kontrolleras huruvida den person som är föremål för ett beslut för vilket erkännande begärs löper en verklig risk för att bli utsatt för en kränkning av en grundläggande rättighet.

62.

EU-domstolen har visserligen gett ett jakande svar på frågan huruvida den tvåstegsprövning som krävs inom ramen för rambeslut 2002/584 kan överföras på en situation i vilken en begäran inte avser överlämnande till de utfärdande myndigheterna av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder med stöd av det rambeslutet, utan erkännande av en dom och verkställighet i den verkställande staten, på grundval av rambeslut 2008/909, av en fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat, när det finns indikationer på omständigheter i den sistnämnda medlemsstaten, vid tidpunkten för antagandet av det beslut som ska verkställas eller senare beslut som har samband därmed, som inte är förenliga med den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan. ( 32 )

63.

Till stöd för denna slutsats, som har gett upphov till vissa frågor i doktrinen, ( 33 ) grundade sig EU-domstolen emellertid på flera bestämmelser i rambeslut 2008/909 avseende respekten för de grundläggande rättigheterna vilka även återfinns i rambeslut 2002/584, ( 34 ) genom att framhålla släktskapet mellan dessa båda rambeslut. ( 35 ) Detta gäller i synnerhet artikel 3.4 i rambeslut 2008/909, där det föreskrivs att det rambeslutet inte ska påverka skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheter och de grundläggande rättsprinciper som återges i artikel 6 FEU. Denna allmänna bestämmelse om respekt för de grundläggande rättigheter motsvarar nämligen den som anges i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584. ( 36 )

64.

Det är riktigt, såsom jag tidigare har påpekat, att en sådan allmän bestämmelse om respekt för de grundläggande rättigheterna även återfinns i artikel 1.2 i förordning 2018/1805.

65.

Det skulle följaktligen kunna krävas att den verkställande myndigheten, vid tillämpningen av den förordningen, gör en tvåstegsprövning i fall där det påstås föreligga en risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

66.

Jag anser emellertid att ett sådant krav inte är självklart på grund av att det i förordning 2018/1805 finns en särskild grund för att vägra erkännande och verkställighet, såsom den som anges i artikel 19.1 h i den förordningen.

67.

Till skillnad från vad som är fallet i rambesluten 2002/584 och 2008/909, har unionslagstiftaren nämligen inte nöjt sig med att föreskriva en allmän bestämmelse om respekt för de grundläggande rättigheterna i förordning 2018/1805, utan har dessutom i den införlivat en särskild grund för att vägra erkännande och verkställighet, ( 37 ) genom att ange den metod och de kriterier som den verkställande myndigheten ska tillämpa för att bedöma risken för en kränkning av de grundläggande rättigheterna. Det ska således hänvisas till den metoden och de kriterierna, som anges i något som kan betraktas som en speciallag i förhållande till den allmänna bestämmelse om respekt för de grundläggande rättigheterna som återfinns i artikel 1.2 i förordning 2018/1805. ( 38 )

68.

Det ska påpekas i detta hänseende att, genom hänvisningen till en risk för ett ”uppenbart åsidosättande” av en grundläggande rättighet mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, uppställs i artikel 19.1 h i den förordningen ett otvetydigt krav på att en enskild prövning ska göras av huruvida en sådan risk föreligger. Jag konstaterar att det vare sig i den bestämmelsen eller i någon annan bestämmelse i nämnda förordning på något sätt krävs att det före denna enskilda prövning måste ha konstaterats föreligga antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som mer specifikt rör en objektivt identifierbar personkrets. ( 39 ) Vid antagandet av förordning 2018/1805 hade EU‑domstolen emellertid redan formulerat kravet på en tvåstegsprövning på området för den europeiska arresteringsordern, ( 40 ) inbegripet för att pröva huruvida det föreligger en risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, ( 41 ) vilket enligt min mening innebär att unionslagstiftaren medvetet och avsiktligt har valt att inte kräva en sådan tvåstegsprövning inom ramen för den förordningen. Även om det på grundval av konstaterandet av sådana brister naturligtvis kan konstateras föreligga en kränkning av en grundläggande rättighet mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, rör det sig således inte om ett obligatoriskt steg om hänsyn enbart tas till den ordalydelse som unionslagstiftaren har använt i artikel 19.1 h i nämnda förordning.

69.

Enligt min mening går det inte att härleda någon annan lösning från en analog tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden. ( 42 ) Artikel 12.1 b i den förordningen innehåller en vägransgrund som kan jämföras med den i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805. ( 43 ) Skäl 64 i förordning 2023/1543, där räckvidden av denna vägransgrund klargörs, skulle emellertid kunna tolkas så, att tillämpningen av den grunden förutsätter att en tvåstegsprövning iakttas. ( 44 ) Jag tror emellertid att unionslagstiftaren, genom att hänvisa till det särskilda exemplet med ett motiverat förslag som antagits enligt artikel 7.1 FEU, enbart har betonat vikten av att den myndighet som ansvarar för att genomföra en order gör en enskild prövning när systematiska eller allmänna brister har konstaterats föreligga i fråga om domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten.

70.

Jag vill dessutom påpeka att den undersökning som har gjorts av andra instrument för ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor inte stöder uppfattningen att den verkställande myndigheten allmänt ska åläggas att iaktta en tvåstegsprövning för att bedöma huruvida det föreligger en risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna.

71.

I artikel 20.3 i rambeslut 2005/214/RIF ( 45 ) föreskrivs således att varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 i det rambeslutet ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 FEU kan ha kränkts. Jag vill påpeka att det för tillämpningen av denna grund för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om bötesstraff inte på något sätt krävs en tvåstegsprövning i EU-domstolens praxis, ( 46 ) eftersom den grunden, i och med att den utgör ett undantag till principen om ömsesidigt erkännande, ska tolkas restriktivt. ( 47 )

72.

När EU-domstolen har haft att beakta grunden för att vägra verkställighet av en europeisk utredningsorder som föreskrivs i artikel 11.1 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, ( 48 ) har EU-domstolen dessutom nämnt kravet på en tvåstegsprövning. ( 49 )

73.

Enligt min mening är det dessutom uteslutet med dubbla standarder för att kontrollera respekten för de grundläggande rättigheterna inom ramen för förordning 2018/1805, beroende på vilken grundläggande rättighet som är i fråga och vilken bestämmelse som är tillämplig. Den allmänna bestämmelsen i artikel 1.2 i förordning 2018/1805 medför således inte i sig att en tvåstegsprövning behöver göras för att fastställa huruvida erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande får vägras på grund av ett påstått åsidosättande av grundläggande rättigheter i den utfärdande medlemsstaten.

74.

I artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 föreskrivs nämligen en särskild grund för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande när det föreligger en risk för ett uppenbart åsidosättande av grundläggande rättigheter, vilket innebär att det saknas anledning att åberopa den allmänna bestämmelsen i artikel 1.2 i den förordningen för att bedöma huruvida en sådan risk föreligger. Denna allmänna bestämmelse har, i detta sammanhang, enbart till syfte att erinra om medlemsstaternas skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna stadfästa i artikel 6 FEU. Jag vill även påpeka den särskilda grund som föreskrivs i artikel 19.1 h i nämnda förordning inte får begränsas till de grundläggande rättigheter som anges däri, nämligen rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Konstaterandet att dessa grundläggande rättigheter ”i synnerhet” avses visar att den uppräkningen inte är uttömmande, vilket innebär att den särskilda grund för att vägra erkännande och verkställighet som anges i den sistnämnda bestämmelsen ska tillämpas på ett påstått åsidosättande av andra grundläggande rättigheter.

75.

Jag förstår även argumentet att det kan förefalla paradoxalt att tillämpa ett så pass strikt test som en tvåstegsprövning på området för den europeiska arresteringsordern, i fall där rätten till frihet direkt påverkas, medan ett sådant test inte genomförs på området för förverkande, där en sådan rättighet inte är i fråga.

76.

Det ska emellertid konstateras att denna paradox är resultatet av unionslagstiftarens val att utforma bestämmelserna om respekt för de grundläggande rättigheterna på olika sätt beroende på vilket instrument för ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor som är i fråga.

77.

Jag vill i detta hänseende erinra om att rambeslut 2002/584 inte innehåller någon särskild grund för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder vars lydelse är identisk med den i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805.

78.

Genom att begränsa den verkställande myndighetens möjlighet att åberopa den grund för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 till ”undantagsfall” och till ett ”uppenbart åsidosättande” av en grundläggande rättighet som skyddas av stadgan, har unionslagstiftaren emellertid haft för avsikt att ålägga den verkställande myndigheten att iaktta den synnerligen höga graden av allvar av ett sådant åsidosättande, och detta i linje med vad EU-domstolen slog fast i punkt 192 i sitt yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014. ( 50 )

79.

Även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning anser jag, mot bakgrund av de uppgifter som lämnats till EU-domstolen, att den allvarlighetsgraden inte har överskridits i förevarande mål.

80.

Jag vill i detta hänseende erinra om att den hänskjutande domstolen har ställt frågor som rör respekten, i den utfärdande medlemsstaten, av de grundläggande rättigheterna för den juridiska person som avses i beslutet om förverkande i flera avseenden, nämligen för det första påståendet att den juridiska personen inte deltog i samtliga skeden av det straffrättsliga förfarande som ledde till antagandet av det beslutet, för det andra den påstådda avsaknaden av information om rätten till en advokat och, för det tredje, påståendet att den juridiska personen inte delgavs den fullständiga texten till den dom som innehåller beslutet om förverkande på ett språk som den personen förstår, trots att vederbörande inte har överklagat beslutet om förverkande. De rättigheter som är i fråga är således rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till försvar, som uttryckligen nämns i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805.

81.

När det gäller dessa grundläggande rättigheter vill jag för det första påpeka att enligt direktiv 2014/42 och rambeslut 2005/214, som det direktivet delvis har ersatt, är medlemsstaterna skyldiga att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som antagits inom ramen för straffrättsliga förfaranden. ( 51 )

82.

I artikel 8.1 i direktiv 2014/42 åläggs medlemsstaterna således att vidta de åtgärder som krävs för att se till att personer som berörs av de åtgärder som föreskrivs enligt det direktivet har rätt till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol så att deras rättigheter tillvaratas. ( 52 ) Enligt artikel 8.6 i nämnda direktiv ska medlemsstaterna i synnerhet vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att skäl anges för varje beslut om förverkande och att den berörda personen underrättas om beslutet. De ska även göra det faktiskt möjligt för en person som ett beslut om förverkande är riktat mot att bestrida beslutet om förverkande inför domstol. I artikel 8.7 i samma direktiv föreskrivs dessutom att, utan att det påverkar tillämpningen av direktiven 2012/13/EU ( 53 ) och 2013/48/EU, ( 54 ) ska personer vars egendom berörs av ett beslut om förverkande ha rätt att få tillgång till en advokat under hela förverkandeförfarandet såvitt gäller fastställande av vinningen och hjälpmedlen, så att de kan tillvarata sina rättigheter och att de berörda personerna ska informeras om att de har denna rätt.

83.

I den mån som ett beslut om förverkande omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42, ( 55 ) kan den person som avses i det beslutet således göra anspråk på de processuella rättigheter som denne har enligt det direktivet. ( 56 )

84.

För det andra anges i skäl 18 i förordning 2018/1805 att de processuella rättigheter som anges i flera direktiv ( 57 ) bör, inom dessa direktivs tillämpningsområde, tillämpas på straffrättsliga förfaranden som omfattas av den förordningen med avseende på de medlemsstater som är bundna av nämnda direktiv.

85.

Härav följer att i den mån som ett beslut om förverkande omfattas av tillämpningsområdet för något av de direktiv som avses i skäl 18 i nämnda förordning, kan den person som det beslutet avser åberopa de processuella rättigheter som denne har enligt de direktiven.

86.

För det tredje anges i skäl 18 i förordning 2018/1805 att skyddsåtgärderna enligt stadgan under alla förhållanden bör tillämpas på samtliga förfaranden som omfattas av den förordningen. I det skälet anges i synnerhet att de väsentliga skyddsåtgärder avseende straffrättsliga förfaranden som anges i stadgan bör tillämpas på förfaranden i straffrättsliga frågor som inte är straffrättsliga förfaranden men som omfattas av den förordningen.

87.

Det ska härvidlag erinras om att enligt artikel 47 första och andra stycket i stadgan har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln och särskilt att få sin sak prövad i en rättvis rättegång. ( 58 ) Principen om ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, vilken bekräftas i artikel 47 i stadgan, består således av flera delar, såsom rätten till försvar, principen om parternas likställdhet i processen, rätten till domstolsprövning samt rätten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas. ( 59 ) Nämnas bör även artikel 48.2 i stadgan, som syftar till att var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.

88.

Det följer av det ovan anförda att, även om situationen för den person som i en medlemsstat är föremål för ett beslut om förverkande för vilket erkännande och verkställighet begärs i en annan medlemsstat, på grundval av förordning 2018/1805, inte omfattas av tillämpningsområdet för de olika direktiv avseende processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som jag har tidigare har hänvisat till, ska den personen åtminstone ha getts möjlighet att i den medlemsstat som har utfärdat det beslutet åtnjuta de väsentliga skyddsåtgärder avseende straffrättsliga förfaranden som anges i stadgan.

89.

Den person som ett beslut om förverkande är riktat mot måste i synnerhet ha haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna få en domstol att pröva huruvida dessa väsentliga skyddsåtgärder har iakttagits.

90.

Jag vill därvidlag påpeka att det förefaller som att sådana skyddsåtgärder finns i ZKP. För det första föreskrivs nämligen, i artikel 500 ZKP, att vid förverkande har juridiska personer rätt att höras via sitt ombud, såväl under det förberedande förfarandet som under huvudförhandlingen, ( 60 ) samt rätt att lägga fram bevisning och ställa frågor. ( 61 ) För det andra föreskrivs i artikel 498a.4 ZKP att ägaren till förverkad egendom har rätt att överklaga samtliga förverkandeåtgärder. ( 62 )

91.

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den person som avses i det beslut om förverkande för vilket erkännande och verkställighet begärs inte har överklagat domen av den 27 maj 2020 som innehåller det beslutet, trots att den personen hade tillgång till ett effektivt rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten.

92.

Under dessa omständigheter kan den personen, vid tidpunkten för erkännandet och verkställigheten av det aktuella beslutet om förverkande, inte göra gällande ett åsidosättande av sina grundläggande rättigheter under det förfarande som har lett till antagandet av det beslutet vid den domstol i den verkställande medlemsstaten som är behörig att erkänna och verkställa detta, genom att åberopa den grund för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805.

93.

En situation där den person som avses i ett beslut om förverkande vill att en domstol i den verkställande medlemsstaten ska slå fast att sådana rättigheter har åsidosatts, trots att personen hade tillgång till ett effektivt rättsmedel i detta syfte i den utfärdande medlemsstaten, kan enligt min mening inte nå upp till den synnerligen höga grad av allvar som krävs enligt den bestämmelsen. Jag kan med andra ord inte se att det finns något som tyder på att det föreligger ett ”undantagsfall” som kännetecknas av att det finns ”precisa och objektiva uppgifter” som kan ge ”grundad anledning” att anta att verkställighet av ifrågavarande beslut om förverkande, ”mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter”, skulle innebära ett ”uppenbart åsidosättande” av en grundläggande rättighet som anges i stadgan, i den mening som avses i artikel 19.1 h i förordning 2018/185.

94.

En annan bedömning skulle, enligt min mening, strida mot logiken bakom systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, vilket grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande, ( 63 ) som EU-domstolen har påpekat är av grundläggande betydelse för att kunna skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. ( 64 )

95.

EU-domstolen har således slagit fast att principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden innebär att det finns ett ömsesidigt förtroende för att var och en av medlemsstaterna erkänner en tillämpning av den straffrättsliga lagstiftning som gäller i de andra medlemsstaterna, även då tillämpningen av de egna nationella bestämmelserna skulle leda till en annan lösning. ( 65 ) Denna princip genomförs genom olika instrument för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, såsom rambeslut 2002/584 och direktiv 2014/41. Det system för rättsligt samarbete som föreskrivs genom de instrumenten grundar sig på en behörighetsfördelning mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten, inom ramen för vilken det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att kontrollera att de nödvändiga villkoren för att utfärda det beslut för vilket erkännande begärs är uppfyllda, utan att denna bedömning, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, därefter kan kontrolleras av den verkställande rättsliga myndigheten. ( 66 )

96.

Inom ramen för det straffrättsliga samarbete mellan medlemsstaterna som grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, är det följaktligen inte avsett att den verkställande myndigheten ska kontrollera att den utfärdande myndigheten har iakttagit villkoren för att utfärda det rättsliga avgörande som den verkställande myndigheten ska verkställa. ( 67 )

97.

Såsom bland annat framgår av artiklarna 18.1, ( 68 ) 23.1 ( 69 ) och 33.2, ( 70 ) grundar sig det system för rättsligt samarbete som inrättas genom förordning 2018/1805 även på en åtskillnad mellan det ansvar som är förenat med motiveringen och antagandet av ett beslut om förverkande, vilket ankommer på den utfärdande myndigheten, och det ansvar som avser verkställandet av det beslutet, vilket ankommer på den verkställande myndigheten. I detta sammanhang ankommer det i första hand på den utfärdande medlemsstaten att säkerställa att ett beslut om förverkande iakttar de rättigheter som den personen som avses däri har enligt unionsrätten, däribland de grundläggande rättigheter som skyddas av stadgan. ( 71 ) Det är således endast i undantagsfall som den verkställande myndigheten, med stöd av artikel 19.1 h i den förordningen, kan avstå från att erkänna och verkställa det beslut om förverkande som har översänts till den. Det är enbart genom en sådan ansvarsfördelning som det kan säkerställas ett effektivt gränsöverskridande samarbete för att kunna frysa och förverka hjälpmedel vid och vinning av brott. ( 72 )

98.

I enlighet med den utfärdande medlemsstatens ansvar att i första hand säkerställa de grundläggande rättigheterna i ett förfarande som leder till att ett beslut om förverkande antas, ska den medlemsstaten säkerställa ett effektivt domstolsskydd för den person som är föremål för ett sådant beslut, i synnerhet genom att inrätta rättsmedel som gör det möjligt att kontrollera att de rättigheterna respekteras. Från och med den tidpunkt då det utrett att den personen har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i den medlemsstaten som denne inte har utnyttjat, trots att personen därigenom skulle ha kunnat få en domstol i den medlemsstaten att konstatera och, eventuellt, korrigera eller beivra ett åsidosättande av dennes grundläggande rättigheter, såsom de som garanteras genom artikel 47 i stadgan, finns det ingen anledning för den verkställande myndigheten att ifrågasätta presumtionen att det beslut om förverkande som nämnda person har blivit föremål för har antagits med iakttagande av dessa grundläggande rättigheter. ( 73 ) Denna lösning kan, i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende, utgöra hinder för att en domstol i den verkställande medlemsstaten, så snart sådana påståenden som de som är i fråga i det nationella målet har framförts till den, kontrollerar hur en domstol i den utfärdande medlemsstaten tillämpar sina straffprocessrättsliga bestämmelser i ett enskilt fall.

99.

Sammanfattningsvis anser jag att det måste undvikas att den person som underlåter att utöva sin rätt till rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten mot det beslut om förverkande som denne är föremål för, vid tidpunkten för förfarandet för erkännande och verkställighet av det beslutet i den verkställande medlemsstaten, kan bestrida de kränkningar av sina processuella rättigheter som påstås ha begåtts i den utfärdande medlemsstaten.

100.

Jag anser härvidlag att, även om områdena för straffrättsligt samarbete och civilrättsligt samarbete båda har sina egna särdrag och mål, är det av intresse att som underlag för debatt erinra om EU-domstolens praxis rörande åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande på detta sistnämnda område. Bestämmelsen om ordre public i artikel 34.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 74 ) ska nämligen tolkas restriktivt och endast tillämpas i undantagsfall. ( 75 )

101.

Det följer av denna rättspraxis att en tillämpning av bestämmelsen om ordre public motiveras av en uppenbar och oproportionerlig kränkning av svarandens rätt till en rättvis rättegång, som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan. ( 76 ) När det gäller frågan om under vilka omständigheter det förhållandet att ett beslut av en domstol i en medlemsstat har fattats i strid med processuella garantier kan utgöra ett skäl att vägra erkännande enligt artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, har domstolen fastställt att den regel om ordre public som föreskrivs i den bestämmelsen endast kan komma i fråga om ett sådant åsidosättande innebär att ett erkännande av den berörda domen i den stat där den görs gällande skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel av grundläggande betydelse i unionens rättsordning och således i den medlemsstatens rättsordning. ( 77 ) Jag vill även betona att enligt EU-domstolen är det ömsesidiga förtroende som medlemsstaterna ömsesidigt visar varandras rättssystem och domstolar som gör det möjligt att – vid en felaktig tillämpning av nationell rätt eller av unionsrätten – anse att det system med rättsmedel som tillhandahålls i varje medlemsstat, kompletterat med möjligheten att begära förhandsavgörande i artikel 267 FEUF, ger enskilda ett tillräckligt skydd. ( 78 ) Förordning nr 44/2001 ska således tolkas så, att den vilar på den grundläggande tanken att enskilda i princip ska använda samtliga tillgängliga rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten. Enskilda ska använda samtliga tillgängliga rättsmedel i den medlemsstaten för att på förhand förhindra ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen, såvida inte särskilda omständigheter gör det alltför svårt eller omöjligt att använda rättsmedlen i ursprungsmedlemsstaten. ( 79 ) När domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande kontrollerar huruvida det föreligger ett uppenbart åsidosättande av grunderna för rättsordningen i den medlemsstaten, ska den beakta denna sistnämnda omständighet. ( 80 )

102.

Inom ramen för förevarande mål måste den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten, för att pröva huruvida det föreligger ett uppenbart åsidosättande av en grundläggande rättighet som anges i stadgan, med tillämpning av artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, således beakta att bolaget D. inte har utnyttjat de rättsmedel som finns att tillgå i den utfärdande medlemsstaten för att på förhand förhindra ett åsidosättande av sina grundläggande rättigheter, såsom de som garanteras genom artikel 47 i stadgan. Om bolaget D. åberopar särskilda omständigheter som har gjort det alltför svårt eller omöjligt att använda rättsmedlen i den medlemsstaten, måste den domstolen beakta dessa.

103.

Det ska i detta sammanhang erinras om att iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd inte enbart kräver att ett verkligt och faktiskt mottagande av beslut garanteras, det vill säga att de delges mottagaren. ( 81 )

104.

Jag vill emellertid påpeka att bolaget D. vid den hänskjutande domstolen tycks ha bestritt delgivningen av beslutet om förverkande. Det bolaget har nämligen påstått sig inte ha mottagit de utdrag ur domen som innehåller det beslutet eller någon information om rättsmedlen. Bolaget har föreslagit att detta ska styrkas genom ett sakkunnigutlåtande avseende bekräftelsen på delgivningen. Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att det i intyget om förverkande anges att utdrag ur domen av den 27 maj 2020 som innehåller beslutet om förverkande (nämligen inledningen, domslutet och den del av domskälen som hänför sig till den förverkade vinningen och rättsmedlen), jämte en översättning till kroatiska, har delgetts bolaget D., som mottog dessa utdrag ur domen den 13 oktober 2020 dock utan att överklaga denna. Eftersom syftet med ett sådant intyg är att underlätta det ömsesidiga erkännandet av beslut om förverkande och med hänsyn till det ömsesidiga förtroende som ska finnas mellan medlemsstaternas domstolar, ( 82 ) anser jag att den verkställande myndigheten ska utgå från vad som anges i det intyget.

105.

De slutsatser som den behöriga slovenska domstolen, i egenskap av utfärdande myndighet, har dragit i ett intyg om förverkande ska således endast kunna förkastas av den verkställande myndigheten om det finns tillräckligt konkreta och objektiva uppgifter som gör att deras trovärdighet kan ifrågasättas. Om den myndigheten, på grundval av de påståenden som bolaget D. har gjort, ifrågasätter huruvida delgivningen av beslutet om förverkande faktiskt har skett eller skett enligt lag, måste den rådfråga den utfärdande myndigheten i detta avseende. Jag vill härvidlag betona att, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 19.2 i förordning 2018/1805 i fråga om de grunder för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19.1 i den förordningen, ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och om lämpligt anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

106.

Jag vill även påpeka att de kontroller som den verkställande myndigheten, vid behov, ska göra vid tillämpningen av artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 inte påverkar en eventuell tillämpning av en annan grund för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i punkt 1 i den artikeln.

107.

I artikel 19.1 c i den förordningen föreskrivs således att den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande om intyget om förverkande är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i efter samråd som avses i artikel 19.2 i den förordningen.

108.

Vid förhandlingen angav kommissionen att den, efter att ha tagit del av handlingarna i det nationella målet, konstaterade att vissa av de delar av domen som hade översänts var oläsliga.

109.

I artikel 14.1 första meningen i förordning 2018/1805 föreskrivs att ett beslut om förverkande ska översändas genom ett intyg om förverkande enligt förlagan i bilaga II till den förordningen.

110.

Enligt artikel 14.2 i nämnda förordning får medlemsstaterna lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande ska översända beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta när ett intyg om förverkande översänds till en medlemsstat för erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande. ( 83 )

111.

Jag vill i detta hänseende påpeka att Republiken Kroatien lämnade en sådan förklaring den 8 december 2020. ( 84 )

112.

Jag anser att det är uppenbart att ett översändande av beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta förutsätter att den handling som översänds är läslig.

113.

Om så inte är fallet kan den verkställande myndigheten behöva vägra erkännande och verkställighet av det beslut om förverkande som har översänts till den. Jag vill härvidlag erinra om att det i artikel 18.1 i förordning 2018/1805 föreskrivs att den verkställande myndigheten ska erkänna ett beslut om förverkande översänt i enlighet med artikel 14 i den förordningen.

114.

Om det i själva verket visar sig att det beslut om förverkande som har översänts tillsammans med intyget helt eller delvis är oläsligt och att den verkställande myndigheten således åberopar intygets ofullständiga karaktär, enligt artikel 19.1 c i förordning 2018/1805, måste den myndigheten, enligt artikel 19.2 i den förordningen, samråda med den utfärdande myndigheten för att denna ska översända en läslig version av det beslutet.

115.

Det är endast i avsaknad av ett sådant översändande som den verkställande myndigheten, vid behov, kan vägra erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande.

116.

Mot bakgrund av alla dessa överväganden föreslår jag att EU‑domstolen besvarar den tredje tolkningsfrågan enligt följande. Artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 ska tolkas så, att erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande inte får vägras av den verkställande myndigheten i enlighet med den bestämmelsen i en situation där den person som avses i det beslutet, som har delgetts denne på vederbörligt sätt, har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten som vederbörande inte har utnyttjat, trots att personen därigenom skulle ha kunnat få en domstol i den medlemsstaten att pröva huruvida vederbörandes grundläggande rättigheter har respekterats, bland annat de rättigheter som garanteras i artikel 47 i stadgan, genom att vid den domstolen för det första åberopa påståendet att vederbörande inte deltog i samtliga skeden av det straffrättsliga förfarande som ledde till antagandet av det beslutet, för det andra den påstådda avsaknaden av information om rätten till en advokat och, för det tredje, påståendet att vederbörande inte delgavs den fullständiga texten till den dom som innehåller beslutet om förverkande på ett språk som denne förstår.

117.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att EU-domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Visoki kazneni sud (Appellationsdomstolen för grövre brott, Kroatien) på följande sätt: