Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)
den 3 juni 2026 (*)
” Konkurrens – Koncentrationer – Begäran om upplysningar – Artikel 11.3 i förordning (EG) nr 139/2004 – Val av rättslig grund – Maktmissbruk – Motiveringsskyldighet – Ingen godtycklighet – Ingen är förpliktad att göra det omöjliga (Impossibilium nulla obligatio est) – Proportionalitet – Fråga huruvida de begärda upplysningarna är nödvändiga – Artikel 10 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – Yttrandefrihet – Skydd av journalistiska källor – Invändning om rättsstridighet – Artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Rätt till respekt för privatlivet och familjelivet ”
I mål T‑1097/23,
Vivendi SE, Paris (Frankrike), företrätt av advokaterna P. Gassenbach, P. Wilhelm, E. Dumur, O. Thomas, S. Schrameck, F. de Bure, Y. Boubacir och M. Oiknine,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Caro de Sousa, B. Cullen och D. Viros, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska unionens råd, företrätt av A.-L. Meyer och M.N. Coghlan, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)
vid överläggningen sammansatt av ordföranden L. Truchot, samt domarna M. Jaeger, J. Schwarcz, M. Sampol Pucurull och T. Perišin (referent),
justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,
efter det skriftliga förfarandet
och förhandlingen den 14 maj 2025,
följande
Dom
1 Sökandebolaget, Vivendi SE, har genom sin talan grundad på artikel 263 FEUF, yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2023) 6428 final av den 19 september 2023 om ett förfarande enligt artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (ärende M.11184 – Vivendi/Lagardère) (nedan kallat beslutet av den 19 september 2023), i dess lydelse enligt kommissionens beslut C(2023) 7463 final av den 27 oktober 2023 (nedan kallat beslutet av den 27 oktober 2023) (nedan kallat det angripna beslutet).
Bakgrund till tvisten
2 Sökandebolaget är moderbolag i koncernen Vivendi, en fransk koncern med internationell verksamhet specialiserad inom media och underhållning, som via sina dotterbolag är verksam på flera marknader.
3 Den 24 oktober 2022 anmälde sökandebolaget till Europeiska kommissionen en koncentrationsåtgärd som utgjordes av ett förvärv av en fullständig kontroll över Lagardère SA, en fransk koncern som är verksam inom bland annat mediasektorn.
4 Genom beslut av den 9 juni 2023, godkände kommissionen den planerade koncentrationen, med förbehåll för att sökandebolaget skulle åta sig att avyttra alla sina verksamheter inom bokförlagssektorn och en tidning (nedan kallat beslutet av den 9 juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes).
5 Genom skrivelse av den 25 juli 2023 upplyste kommissionen sökandebolaget om att den hade inlett ett formellt undersökningsförfarande för att utreda om koncentrationen hade genomförts i förtid (nedan kallad skrivelsen av den 25 juli 2023 om inledandet av det formella granskningsförfarandet).
Beslut av den 19 september 2023
6 Inom ramen för det formella undersökningsförfarandet för att utreda om koncentrationen hade genomförts i förtid, riktade kommissionen, genom beslut av den 19 september 2023, till sökandebolaget en begäran om upplysningar, grundad på artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (EUT L 24, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 24, 2004, s. 47), med en frist den 27 oktober 2023. I detta beslut ålades sökandebolaget, i huvudsak, en skyldighet att till kommissionen översända dels de dokument som utväxlats under perioden mellan den 1 januari 2020 och den 19 september 2023 (nedan kallad den berörda perioden), genom olika kommunikationsmedel och som mottagits, sänts eller innehafts av femton fysiska personer som identifierats med namn samt deras efterträdare och föregångare (nedan kallade de berörda personerna) och som innehöll vissa sökord, dels de handlingar som, under den berörda perioden utväxlats mellan fyra personer som identifierats med namn, varav vilka två även ingick bland de berörda personerna.
7 I synnerhet föreskrivs i punkt I.1 i bilagan till det angripna beslutet att ”[b]eträffande … begäran om upplysningar, ska ”Lagardère” avse Lagardère S.A. och ”Vivendi” ska anses avse Vivendi SE och Bolloré-koncernen”.
8 I punkt I.2 i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 definieras begreppet ”dokument” enligt följande:
”Begreppet ’Dokument’ avser alla digitala filer som ägs, innehas eller kontrolleras av Vivendi och som, utan begränsning, innehåller följande:
all information som förvaras digitalt, inbegripet e‑postmeddelanden och direktmeddelanden (Whatsapp, SMS, Telegram, Signal, m.fl.), ordbehandling och pdf-filer, kalkylark och presentationer, samt all mjukvara och andra system för informationsbehandling och lagring av Dokument listade till svar på fråga 6 i kommissionens begäran om upplysningar 1 daterad den 16 augusti 2023,
de utkast till Dokument, metadata och kopior av dokument vars original inte innehas respektive kontrolleras av Vivendi,
I syfte att undvika missförstånd; begreppet Dokument omfattar även
(i) Dokumenten i alla privata och/eller personliga e‑postlådor (under förutsättning att de har använts åtminstone en gång för professionell kommunikation) samt mobila enheter, däribland mobiltelefoner och surfplattor (inbegripet privata och/eller personliga mobiltelefoner och surfplattor, under förutsättning att de använts för professionell kommunikation åtminstone en gång), inklusive direktmeddelanden och SMS, och
(ii) Dokument som, även om de raderats av slutanvändaren, finns tillgängliga i Vivendis informationssystem (exempelvis i säkerhetskopior).”
9 I punkt I.4 i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 definieras begreppet berörd period som perioden mellan den 1 januari 2020 och dagen för denna begäran om upplysningar, det vill säga den 19 september 2023.
10 I punkt II.5 i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 definieras begreppet berörda personer så, att det omfattar 15 personer som identifierats med namn ”samt alla personer som föregått eller efterträtt dem på de olika poster som de innehaft under den berörda perioden”. I punkt II.6 i bilagan till detta beslut anges att dessa personer ”kan ha mottagit eller sänt eller inneha dokument som kommissionen betraktar som väsentliga för att kunna bedöma om Vivendis ingripande i och/eller rådgivning kring och/eller samband med vissa beslut som fattats av Lagardère kan klassificeras som utövande av ett avgörande inflytande från Vivendis sida”.
11 Punkt III.7 i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 kräver att sökandebolaget dels tillhandahåller de dokument som, under den berörda perioden, sänts eller mottagits av de berörda personerna (samt deras efterträdare och föregångare), vilka identifierats med namn i punkt II.5 i nämnda bilaga, och som innehåller åtminstone ett av de sökord som listats i punkt VII i denna bilaga, dels de dokument som, under den berörda perioden, utväxlats mellan fyra personer som identifierats med namn i punkt III.7 a–c i denna bilaga.
12 Punkterna IV, V och VI i bilagan till beslutet av den 19 september 2023 preciserar på vilket sätt sökandebolaget ska tillhandahålla de begärda dokumenten, vad den åtföljande rapporten ska innehålla och vilka krav som gäller beträffande förklaringarna om svarens fullständighet. I punkt VII i samma bilaga räknas sökorden upp.
Händelserna efter antagandet av beslutet av den 19 september 2023
13 Genom skrivelse av den 11 oktober 2023 begärde sökandebolaget förlängning med tre månader för att svara på begäran om upplysningar. Sökandebolaget preciserade, i detta hänseende, att begäran om upplysningar medförde ett flertal svårigheter och krävde ett osedvanligt arbete avseende insamling, behandling och granskning samt utnyttjande av en omfattande personal och betydande tekniska medel.
14 I en skrivelse av den 12 oktober 2023 anmodade kommissionen sökandebolaget att precisera arten och betydelsen av de svårigheter som den upplevde.
15 I en skrivelse av den 14 oktober 2023 preciserade sökandebolaget att vissa av dessa svårigheter bland annat var knutna till avsaknaden av tillräckliga processuella garantier för att säkerställa skyddet för privatlivet för de berörda personerna, andra av dess anställda eller bolagsföreträdare eller andra personer som eventuellt påverkats av begäran om upplysningar och skyddet av journalistiska källor.
16 Under en telefonkonferens den 18 oktober 2023 bekräftade kommissionen till sökandebolaget att dokument som skulle kunna röja journalistiska källor åtnjöt ett särskilt skydd som var inspirerat av det förfarande som inrättats för att skydda advokatsekretessen.
17 Den 19 oktober 2023 angav sökandebolaget att det inte kunde kräva tillgång till de e‑postlådor och mobiltelefoner som tillhörde den person som nämndes i punkt II.5 i) i bilagan till beslutet av den 19 september 2023, på grund av den rådande ”hold separate”-situationen mellan denna person och ett av dess dotterbolag, till följd av de villkor och skyldigheter som angavs i beslutet av den 9 juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes.
18 Genom e‑postmeddelande av den 26 oktober 2023 anmodade kommissionen sökandebolaget att sända en lista över de berörda personer som hade presskort och diskutera de praktiska villkoren som gjorde det möjligt att förena skydd av journalistiska källor och översändande av de dokument som avsågs i beslutet av den 19 september 2023.
19 Den 27 oktober 2023, det vill säga dagen då fristen för beslutet av den 19 september gick ut, hade sökandebolaget inte lämnat in något dokument. Samma dag antog kommissionen beslutet av den 27 oktober 2023. Genom artikel 1 i detta beslut tog kommission från förteckningen över berörda personer bort den person som nämndes i punkt II.5 i) i bilagan till beslutet av den 19 september 2023. Genom artikel 2 i samma beslut flyttades fristen den 27 oktober 2023 som ursprungligen fastställts i artikel 1 i beslutet av den 19 september 2023 fram till den 1 december 2023.
20 Genom en ansökan som gavs in till tribunalen den 23 november 2023, väckte sökandebolaget talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, det vill säga beslutet av den 19 september 2023, i ändrad lydelse enligt beslutet av den 27 oktober 2023.
De faktiska omständigheterna efter att talan väckts
21 Genom skrivelse av den 6 december 2023 angav generaldirektören för kommissionens generaldirektorat ”Konkurrens” att varje dokument som äventyrade skyddet för känsliga personuppgifter eller journalistiska källor åtnjöt processuella garantier enligt lagstiftning och relevant rättspraxis och preciserade vilka processuella garantier det gällde (nedan kallad skrivelsen av den 6 december 2023).
22 Den 24 januari 2024 antog kommissionen beslut C(2024) 571 final, avseende ett förfarande för tillämpning av artiklarna 11.3 och 15.1 i förordning nr 139/2004 (nedan kallad beslutet av den 24 januari 2024). För det första flyttades, i artikel 1 i detta beslut, fristen den 1 december 2023, som fastställts genom artikel 2 i beslutet av den 27 oktober 2023, fram till den 7 februari 2024. För det andra ålades, i artikel 2 i beslutet av den 24 januari 2024, sökandebolaget, enligt artikel 15 i förordning nr 139/2004, ett vite om högst fem procent av sin genomsnittliga sammanlagda dagsomsättning för varje arbetsdag som dröjsmålet varade, räknat från den första arbetsdagen efter det datum som fastställts i artikel 1 i detta beslut. För det tredje anges i skäl 13 a i beslutet av den 24 januari 2024 ytterligare processuella garantier i förhållande till det angripna beslutet i syfte att säkerställa skyddet för känsliga personuppgifter genom att införa ett förfarande med ett virtuellt datarum, såsom föreslogs i skrivelsen av den 6 december 2023. Skäl 13 b i beslutet av den 24 januari 2024 anger processuella garantier som har till syfte att skydda journalistiska källor och bekräftar det förfarande som föreslogs i skrivelsen av den 6 december 2023.
23 Till följd av ett meningsutbyte med sökandebolagets rådgivare, vid en telefonkonferens som hölls den 30 januari 2024, godkände kommissionen att meningsutbytet mellan de personer som berördes av det angripna beslutet och kontakter inom den strikt personliga sfären skulle lämnas till det virtuella datarummet.
24 I februari 2024 lämnade sökandebolaget till kommissionen en del av de dokument som uppfyllde de kriterier som fastställts i det angripna beslutet.
25 Mellan september och december 2024 översände sökandebolaget dokumenten till kommissionen, vilket innebar att kommissionen, i december 2024, av sökandebolaget hade mottagit de dokument som uppfyllde de kriterier som fastställts i det angripna beslutet, med undantag för dokument som omfattades av advokatsekretessen, skydd för journalisternas källor och de berörda personernas privatliv.
Interimistiskt förfarande
26 Genom särskild handling som gavs in till tribunalens kansli den 24 november 2023, ansökte sökandebolaget om interimistiska åtgärder bland annat avseende uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet.
27 Genom beslut av den 28 november 2023, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R, ej publicerat), förordnade tribunalens ordförande om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet fram till antagandet av det beslut genom vilket förfarandet i målet T‑1097/23 R avslutades, med förbehåll för sökandebolagets skyldighet att inhämta information och, digitalt, spara alla handlingar som detta beslut avsåg.
28 Genom beslut av den 19 januari 2024, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R, ej publicerat, EU:T:2024:15), avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder.
29 Genom beslut av den 6 februari 2024, Vivendi/kommissionen (C‑90/24 P(R)-R, EU:C:2024:121), förordnade domstolens vice ordförande att sökandebolagets skyldighet enligt det angripna beslutet skulle upphöra, med förbehåll för dess skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa bevarandet av alla de dokument som detta beslut avsåg.
30 Genom beslut av den 11 april 2024, Vivendi/kommissionen (C‑90/24 P(R), EU:C:2024:318), upphävde domstolens vice ordförande beslutet av den 19 januari 2024, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R, ej publicerat, EU:T:2024:15). Vidare konstaterade han att villkoret avseende skyndsamhet var uppfyllt och återförvisade målet till tribunalen för att den skulle pröva frågan om det vid första påseendet framstod som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) och för att det, i förekommande fall, skulle göras en avvägning mellan de föreliggande intressena.
31 Genom beslut av den 13 juni 2024, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R-RENV, ej publicerat, EU:T:2024:381), beviljade tribunalens vice ordförande partiellt sökandebolagets ansökan om dels uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet, dels, som en säkerhetsåtgärd, att bolaget skulle åläggas att bevara alla dokument som berördes av det angripna beslutet i elektronisk form och lämnas, under elektronisk försegling, till en utomstående oberoende förtroendeperson.
32 Den 3 juli 2024 gav sökandebolaget in ett överklagande och yrkade upphävande av beslutet av den 13 juni 2024, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R-RENV, ej publicerat, EU:T:2024:381). Parallellt yrkade sökandebolaget att domstolen skulle uppskjuta verkställigheten av detta beslut och det angripna beslutet.
33 Genom beslut av den 8 juli 2024, Vivendi/kommissionen (C‑470/24 P(R)-R, ej publicerat, EU:C:2024:592), beviljade domstolen uppskov med klagandens skyldighet att inhämta och till kommissionen lämna de dokument som angavs i det angripna beslutet, fram till antagandet av beslutet som skulle ske tidigast mellan det beslut genom vilket detta interimistiska förfarande avslutades och det genom vilket domstolen uttalade sig beträffande överklagandet i målet C‑470/24 P(R), med förbehåll för sökandebolagets skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa bevarandet av alla dessa dokument.
34 Genom beslut av den 26 juli 2024, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R-RENV-INTP, ej publicerat, EU:T:2024:516), avvisade tribunalen yrkandet om tolkning av punkt 1 i beslutsdelen av beslutet av den 13 juni 2024, Vivendi/kommissionen (T‑1097/23 R-RENV, ej publicerat, EU:T:2024:381).
35 Genom beslut av den 16 augusti 2024, Vivendi/kommissionen (C‑470/24 P(R), ej publicerat, EU:C:2024:674), ogillade domstolen sökandebolagets överklagande i målet C‑470/24 P(R).
Parternas yrkanden
36 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
37 Kommissionen har, med stöd av Europeiska unionens råd, yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
38 Sökandebolaget har, till stöd för sin talan, gjort gällande sju grunder. Den första grunden avser val av en felaktig rättslig grund och maktmissbruk. Den andra grunden gäller åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Som tredje grund har bolaget anfört åsidosättande av skyddet mot godtyckliga eller oproportionerliga ingrepp av offentliga organ. Den fjärde grunden rör åsidosättande av principen att ingen är skyldig att göra det omöjliga (impossibilium nulla obligatio est) vad gäller begäran om att lämna in dokument som härrör från Bolloré-koncernen. Såvitt avser den femte grunden har sökandebolaget gjort gällande ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den sjätte grunden avser en inskränkning av skyddet för journalistiska källor. Som sjunde grund har bolaget anfört avsaknad av lämpliga garantier för att skydda rätten till skydd för privatlivet.
39 Tribunalen anser att det är lämpligt att inledningsvis pröva den andra grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
Den andra grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten
40 Sökandebolaget har, genom sin andra grund, hävdat att kommissionen har åsidosatt sin allmänna motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF och sin särskilda motiveringsskyldighet enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, genom att inte tillräckligt tydligt ha fastställt föremålet för och räckvidden av bolagets ansökan.
41 Den andra grunden omfattar, i huvudsak, fyra delar. Genom den första delgrunden har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet inte tydligt anger föremålet för begäran om upplysningar, eftersom det inte nämner exakt vilka överväganden och vilka mål som legat till grund för beslutet. Som andra delgrund har sökandebolaget anfört att det angripna beslutet är behäftat med en bristande motivering avseende den materiella och tidsmässiga omfattningen av de upplysningar som sökts samt den personkrets som omfattas av dem. Såvitt avser den tredje delgrunden har klaganden klandrat kommissionen för att, i det angripna beslutet, inte ha angett skälen till varför Bolloré-koncernen kommit att omfattas av detta beslut. Genom den fjärde grunden har sökandebolaget, i huvudsak, gjort gällande att det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat vad gäller dels beslutet att begära upplysningar på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, dels behovet av att handla snabbt.
Inledande anmärkningar
42 Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis ska den motivering av rättsakter som härrör från Europeiska unionens institutioner som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra berörda personer, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
43 Vad särskilt beträffar motiveringen av ett beslut att begära upplysningar erinrar tribunalen om att de väsentliga delarna av en sådan motivering definieras i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 17).
44 I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att kommissionen ska ”ange den rättsliga grunden för och syftet med begäran, precisera vilka upplysningar som begärs och fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas”. I samma bestämmelse preciseras vidare att kommissionen ”skall också ange den påföljd som föreskrivs i artikel 14 [i förordning nr 139/2004]” och ”ange eller förelägga den påföljd som föreskrivs i artikel 15 [i samma förordning]” och att den ”skall vidare upplysa om rätten att få beslutet prövat av domstolen”.
45 Det ska inledningsvis erinras om att samtliga språkversioner av en unionsrättsakt i princip ska tillerkännas samma värde. För att bibehålla en enhetlig tolkning av unionsrätten är det viktigt, för det fall att dessa språkversioner skiljer sig åt, att den aktuella bestämmelsen tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen är en del av. Den formulering som använts i en språkversion av en rättsakt kan således inte ensam ligga till grund för tolkningen av rättsakten eller i detta hänseende tillmätas större betydelse än övriga språkversioner. Ett sådant synsätt skulle nämligen strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten (se dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen, C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis).
46 I förevarande mål ska det preciseras att artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 föreskriver att kommissionen, i en begäran om upplysningar genom beslut, ska ange den rättsliga grunden för och ”syftet” med begäran. I de övriga språkversionerna av denna bestämmelse används emellertid ord som motsvarar begreppet ”syfte”, såsom den engelska, den tyska, den nederländska, den italienska, den grekiska och den kroatiska, vilka använder begreppen purpose, Zweck, doel, scopo, σκοπό respektive svrhu, med undantag för den spanska språkversionen som använder begreppet objeto. Det framgår således av de begrepp som används i de övriga språkversionerna och med beaktande av bakgrunden till denna bestämmelse och det mål som eftersträvas med den aktuella förordningen att lagstiftaren, i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, velat hänvisa till begreppet syfte som anges i artikel 11.2 i förordning nr 139/2004 och artikel 18.2 och 18.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i [artiklarna 101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), såsom det tolkats i den rättspraxis som anges i punkt 48 nedan.
47 Denna särskilda motiveringsskyldighet utgör ett grundläggande krav inte bara för att visa att begäran om upplysningar är motiverad, utan också för att de berörda företagen ska kunna förstå hur omfattande deras samarbetsskyldighet är, samtidigt som deras rätt till försvar skyddas (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
48 Vad beträffar skyldigheten att ange ”syftet med begäran”, innebär den att kommissionen ska ange föremålet för sin utredning i begäran och således särskilt ange den påstådda överträdelsen av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
49 Kommissionen är i detta avseende varken skyldig att delge den som en begäran om upplysningar är riktad till alla uppgifter om de förmodade överträdelserna som kommissionen förfogar över eller att företa en noggrann rättslig kvalificering av dessa överträdelser, under förutsättning att den tydligt angett de misstankar som den avser kontrollera (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
50 En sådan skyldighet föreligger främst på grund av att kommissionen, såsom framgår av artikel 11.1 i förordning nr 139/2004, för fullgörandet av de uppgifter som åvilar den enligt förordningen, genom en enkel begäran eller genom beslut får begära ”alla nödvändiga upplysningar” från företag och företagssammanslutningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 22).
51 Av detta följer att kommissionen endast har rätt att begära sådana upplysningar som behövs för att den ska kunna undersöka de förmodade överträdelser som har föranlett utredningen och som har angetts i begäran om upplysningar (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 23).
52 Eftersom frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som angetts i begäran om upplysningar, ska syftet anges tillräckligt precist. Om detta inte görs är det omöjligt att avgöra om upplysningarna är nödvändiga, och domstolen kan inte utföra sin prövning (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
53 Således påverkas bedömningen av om det omtvistade beslutet motiverats tillräckligt av frågan om de förmodade överträdelserna som kommissionen avser att kontrollera har preciserats i tillräcklig mån (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 25).
54 Vid bedömningen av motiveringsskyldighetens omfattning vid ett beslut om begäran om upplysningar enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, ska det även beaktas i vilket skede i utredningen detta beslut antas och huruvida kommissionen redan förfogade över uppgifter avseende de presumerade överträdelserna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
55 Det är mot denna bakgrund som tribunalen ska pröva huruvida det angripna beslutet är tillräckligt motiverat.
Den andra grundens första del, avseende en otillräcklig motivering avseende syftet med begäran om upplysningar
56 Genom den andra grundens första del har sökandebolaget, i huvudsak, gjort gällande att det angripna beslutet inte tydligt anger syftet med begäran om upplysningar. Det anger nämligen inte vilka specifika och objektiva överväganden som har lett till att det antagits eller vilka de misstänkta överträdelserna är. Enligt sökandebolaget innehåller det angripna beslutet i synnerhet ingen precis information om de ”klagomål” och ”uppgifter” som ska ha inkommit till kommissionen, som nämns i skrivelsen av den 25 juli 2023 beträffande om inledandet av det formella granskningsförfarandet, men inte i det angripna beslutet.
57 Kommission har bestritt sökandebolagets argument.
58 I detta hänseende framgår av skälen 1–3 i det angripna beslutet att kommissionen hade godkänt sökandebolagets förvärv av Lagardère, med förbehåll för att dess åtaganden om avyttring av detta bolags samtliga verksamheter inom bokförlagssektorn (samlade i Editis, ett dotterbolag till sökandebolaget) och av tidningen Gala skulle uppfyllas. Vidare framgår av dessa skäl att sökandebolaget, vid det datum då det angripna beslutet antogs, fortfarande hade en skyldighet att skjuta upp förvärvet, eftersom kommissionen fortfarande inte hade godkänt köparen och villkoren för avyttringen av Editis och Gala.
59 I skäl 4 i det angripna beslutet, erinrade kommissionen om att den, enligt artikel 11.1 i förordning nr 139/2004, får begära alla upplysningar som är nödvändiga för att fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning.
60 I skäl 5 i det angripna beslutet, angav kommissionen även kraven på motivering av en begäran om upplysningar som antas på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004. Den preciserade, i detta hänseende, att ”[n]är [den], enligt artikel 11.3 i denna förordning …, genom beslut kräver att ett företag ska lämna upplysningar, ska den ange den rättsliga grunden för och målet med begäran och precisera vilka upplysningar som begärs och inom vilken frist dessa ska lämnas. Den ska vidare ange de sanktioner som föreskrivs i artikel 14 i [samma] förordning … och ange eller ålägga de sanktioner som föreskrivs i artikel 15 [i denna] förordning. Den ska även informera om rätten att få beslutet prövat av domstolen.”
61 Målet med begäran om upplysningar anges i skälen 6 och 7 i det angripna beslutet, vilka har följande lydelse:
”(6) För att göra det möjligt för kommissionen att bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande över Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp genomförandet och/eller underlåtelse att uppfylla de villkor och skyldigheter som hör samman med kommissionens beslut att godkänna transaktionen Vivendi/Lagardère, har kommissionen beslutat att kräva att Lagardère ska lämna in ett antal handlingar, interna meningsutbyten och externa kommunikationer. Dessa handlingar och kommunikationer avser beslut som Lagardère har fattat beträffande vilka Vivendi skulle ha kunnat spela en avgörande roll som liknar den roll som en kontrollerande aktieägare har. Begäran om upplysningar utgör bilaga till förevarande beslut.
(7) De handlingar och kommunikationer som begärs enligt detta beslut och anges i bilagan är av väsentlig betydelse för att ge kommissionen möjlighet att bedöma huruvida Vivendis ingripande i och/eller rådgivning kring och/eller samband med vissa beslut som fattats av Lagardère kan betraktas som utövande av ett avgörande inflytande från Vivendis sida på det sätt som beskrivs i skäl 6. De aktuella handlingarna och kommunikationerna avser genomförandet av operationella synergier, såsom gemensamma program för Vivendis och Lagardères audiovisuella enheter, fastställandet av programutbudet för radiostationen Europe 1, som tillhör Lagardère-koncernen, journalisters utnämningar och avgångar inom Lagardère-koncernens publikationer, redaktionella val hos Lagardère-koncernens tidningar som kan ha påverkats av ledande personer inom Vivendi eller av dess största aktieägare Bolloré-koncernen, liksom flytten av enheter inom Vivendi-koncernen till lokaler som tillhör Lagardère. De rör även strategiska beslut som fattats av bokförlaget Hachette (som tillhör Lagardère) och för vilka Vivendi skulle ha kunnat spela en roll som kan klassificeras som utövande av ett avgörande inflytande, såsom vid beslutet att avstå från rättsliga tvister mot ett dotterbolag till Vivendi eller beslutet att inte lämna ett anbud för att förvärva tillbaka det amerikanska förlaget …, liksom det sätt på vilket personer beträffande vilka det är allmänt känt att de har en anknytning till Bolloré-koncernen utnämnts till medlemmar i Lagardères styrelse.”
62 Det kan konstateras att kommissionen, i skälen 6 och 7 i det angripna beslutet, angav de misstankar om överträdelser av bestämmelserna i förordning nr 139/2004 som den avser kontrollera och avgränsade föremålet för sin utredning, i den mening som avses i den rättspraxis som tribunalen erinrat om i punkterna 48 och 49 ovan.
63 Innehållet i skälen 6 och 7 i det angripna beslutet utgör en klar och entydig beskrivning av syftet med kommissionens utredning. Dessa uppgifter gör det även möjligt att tillräckligt precist fastställa de misstankar om överträdelser som berättigar antagandet av detta beslut, enligt den rättspraxis som anges i punkterna 48–53 ovan.
64 Följaktligen uppfyller en sådan motivering skyldigheten att ange syftet med begäran om upplysningar, i den mening som avses i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004.
65 Denna slutsats påverkas inte av sökandebolagets argument att det angripna beslutet inte innehåller någon precisering om ”klagomål” och ”uppgifter” som kommissionen skulle ha haft kännedom om, vilka skulle ha nämnts i skrivelsen av den 25 juli 2023 om inledandet av det formella granskningsförfarandet, men inte i det angripna beslutet.
66 Som sökandebolaget har erkänt, angavs även syftet med begäran i skrivelsen av den 25 juli 2023 om inledandet av det formella granskningsförfarandet, som sökandebolaget hade kännedom om vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs.
67 Vidare är kommissionen, enligt den fasta rättspraxis som det hänvisas till i punkt 49 ovan, varken skyldig att delge den som en begäran om upplysningar är riktad till alla uppgifter om de förmodade överträdelserna som kommissionen förfogar över eller att företa en noggrann rättslig kvalificering av dessa överträdelser, under förutsättning att den tydligt angett de misstankar som den avser kontrollera.
68 Det ska, i detta hänseende, påpekas att det angripna beslutet antogs inom ramen för förundersökningsskedet i det administrativa förfarandet enligt förordning nr 139/2004, vilket är avsett att ge kommissionen möjlighet att inhämta relevanta omständigheter till stöd för huruvida skyldigheterna enligt denna förordning har överträtts eller ej och ta en första ställning till vilken inriktning och fortsättning förfarandet ska ges (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 113 och där angiven rättspraxis).
69 Det kan emellertid inte, enligt rättspraxis, anses åligga kommissionen att under förundersökningsskedet – utöver den förmodade överträdelse som den avser att undersöka – ange indicierna, det vill säga de omständigheter som gör att den misstänker att det föreligger en överträdelse av konkurrensrätten. En sådan skyldighet skulle nämligen påverka den avvägning som gjorts i rättspraxis mellan undersökningens effektivitet och det berörda företagets rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 37).
70 Mot denna bakgrund, kan det konstateras att motiveringen till det angripna beslutet dels tillåter sökandebolaget att kontrollera om de begärda upplysningarna är nödvändiga för utredningen, dels tillåter unionsdomstolen att utföra sin prövning. Således har sökandebolaget gjort en felaktig bedömning när den åberopat ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, såsom den föreskrivs i artikel 296 FEUF och artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, när det gäller syftet med kommissionens utredning och beskrivningen av de förfaranden vars existens den avser kontrollera inom ramen för sin utredning.
71 Mot bakgrund av ovanstående överväganden, kan talan inte bifallas på den andra grundens första del.
Den andra grundens andra del, avseende en bristande motivering beträffande den materiella och tidsmässiga omfattningen samt personkretsen avseende de begärda upplysningarna
72 I den andra grundens andra del, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet saknar motivering som gör det möjligt att berättiga den materiella och tidsmässiga omfattningen samt personkretsen avseende de begärda upplysningarna, bland annat valet av sökord, kriterier för urval av de berörda personerna och den berörda period som omfattas av det angripna beslutet.
73 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
74 Det kan, i detta hänseende, såsom framgår av punkterna 6–12 och 19 ovan, konstateras att det angripna beslutet, särskilt dess bilaga, tydligt fastställer den materiella och tidsmässiga omfattningen samt personkretsen avseende de begärda upplysningarna. Som kommissionen med fog har gjort gällande, kan inte enbart den omständigheten att det angripna beslutet inte innehåller någon särskild motivering för varje begärd upplysning eller för varje sökord, i sig, betraktas som en otillräcklig motivering.
75 Enligt rättspraxis kan det nämligen inte krävas att kommissionen måste känna till innehållet i de handlingar som begärs och deras betydelse för undersökningen innan de begär några upplysningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 mars 2012, Slovak Telekom/kommissionen, T‑458/09 och T‑171/10, EU:T:2012:145, punkt 55).
76 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om i punkterna 42–54 ovan, går motiveringsskyldigheten vid ett beslut att begära upplysningar inte så långt att den innebär att kommissionen, för varje begärd upplysning, eller som i förevarande fall varje sökord vars tillämpning har begärts, ska lämna en specifik motivering avseende skälen till varför den anser att denna upplysning eller detta sökord dels är nödvändigt för dess utredning, dels endast innehåller uppgifter som är relevanta för denna utredning.
77 Vidare ska, såsom följer av punkt 42 ovan, motiveringsskyldigheten inte bara bedömas mot bakgrund av den aktuella rättsaktens ordalydelse, utan också dess sammanhang, det vill säga, i förevarande mål, de tidigare rättsakterna inom ramen för förundersökningsskedet i det administrativa förfarandet enligt förordning nr 139/2004 (se punkt 68 ovan).
78 I synnerhet har en sådan begäran om upplysningar som det angripna beslutet enbart till syfte att ge kommissionen möjlighet att inhämta upplysningar och handlingar som är nödvändiga för att undersöka riktigheten och räckvidden av en viss faktisk och rättslig situation (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 37).
79 Mot denna bakgrund kan sökandebolaget inte med framgång göra gällande en bristande motivering avseende den materiella, tidsmässiga och personliga omfattningen av de begärda upplysningarna.
80 I övrigt ska det påpekas att sökandebolagets argument i syfte att bestrida att de begärda upplysningarna är nödvändiga avser det angripna beslutets lagenlighet i materiellt hänseende och kan inte beaktas inom ramen för prövningen av grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Dessa argument kommer således att prövas inom ramen för den femte grunden.
81 Mot denna bakgrund, kan den andra grundens andra del inte leda till bifall av talan.
Den andra grundens tredje del, avseende en avsaknad av motivering beträffande inkluderingen av Bolloré-koncernen
82 Genom den andra grundens tredje del, har sökandebolaget angett att det angripna beslutet saknar motivering vad gäller att Bolloré-koncernen har kommit att omfattas av begäran om upplysningar. Kommissionens misstankar, såsom de har beskrivits i skrivelsen av den 25 juli 2023 om inledandet av det formella granskningsförfarandet och kort återgetts i det angripna beslutet, avser inte utövande av ett avgörande inflytande från Bolloré-koncernens sida över Lagardère, utan från sökandebolagets sida över Lagardère. Således anser sökandebolaget att begäran om upplysningar som innehas av en tredje man över vilken det inte har något inflytande, nämligen Bolloré-koncernen, inte är motiverat.
83 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
84 Det räcker, i detta hänseende, att påpeka att det i skäl 7 i det angripna beslutet, har preciserats att de aktuella dokumenten bland annat avser vissa beslut av Lagardère ”som kan ha påverkats av anställda inom Vivendi eller av dess huvudaktieägare Bolloré-koncernen”. Som kommissionen har påpekat, ansågs det vidare, i beslutet av den 9 juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes och det formulär för anmälan av transaktionen som sökandebolaget lämnat in till den, fastställt att Bolloré-koncernen och Vivendi utgör ett och samma företag i konkurrensrättslig mening.
85 Följaktligen har sökandebolaget gjort en felaktig bedömning genom att hävda att motiveringsskyldigheten har åsidosatts vad gäller att Bolloré-koncernen inkluderades i förteckningen över de personer begäran om upplysningar avsåg.
86 Således kan inte den andra grundens tredje del leda till bifall av talan.
Den andra grundens fjärde del, avseende en otillräcklig motivering dels av användningen av en begäran om upplysningar på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, dels av behovet av att handla snabbt
87 Genom den fjärde grunden har sökandebolaget, i huvudsak, gjort gällande att det angripna beslutet inte tillräckligt anger skälen till varför kommissionen funnit det nödvändigt att utfärda en begäran om upplysningar genom beslut på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, i stället för en enkel begäran om upplysningar på grundval av artikel 11.2 i förordning nr 139/2004 eller en inspektion på grundval av artikel 13 i förordning nr 139/2004. Vidare anser sökandebolaget att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig motivering beträffande behovet av att handla snabbt.
88 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
89 I förevarande mål anges, i skäl 8 i det angripna beslutet, att ”[k]ommissionen anser, inom ramen för detta förfarande i syfte att fastställa en överträdelse, att endast ett beslut som antas enligt artikel 11.3 i förordningen om företagskoncentrationer gör det möjligt att garantera att Vivendi kommer att tillhandahålla alla dokument som uppfyller de kriterier som den har fastställt i detta beslut[. A]nvändningen av förfarandet i artikel 11.3 i förordningen om företagskoncentrationer är nämligen det enda förfarande som föreskrivs i förordningen om företagskoncentrationer och som tillåter kommissionen att ålägga mottagarföretagen att tillhandahålla ett fullständigt svar för att inte drabbas av sanktioner[. V]idare anser kommissionen att det är nödvändigt att handla snabbt i syfte att undvika att relevanta dokument avlägsnas från Vivendis filer, bland annat om meddelanden raderas efter en viss tid eller om vissa dokument härrör från en medarbetare inte bevaras särskilt länge efter att denna medarbetare slutat[. V]alet att anta beslut enligt artikel 11.3 uppfyller detta skyndsamhetssyfte.”
90 Kommissionen angav således, i skäl 8 i det angripna beslutet, att endast ett beslut som fattats enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, gjorde det möjligt att garantera att sökandebolaget skulle tillhandahålla samtliga dokument som uppfyllde de kriterier som den hade fastställt, utan att drabbas av sanktioner, och att handla snabbt i syfte att undvika att relevanta dokument skulle raderas från sökandebolagets filer.
91 Följaktligen kan det konstateras att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 42 ovan, när det gäller användningen av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 som rättslig grund för detta.
92 Denna slutsats påverkas inte av de övriga argument som sökandebolaget har anfört.
93 För det första, när det gäller användningen av en begäran om upplysningar genom beslut grundat på artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, i stället för en enkel begäran om upplysningar grundad på artikel 11.2 i förordning nr 139/2004, följer av artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 att kommissionen har rätt att begära upplysningar ”genom en enkel begäran eller genom beslut”. Denna bestämmelse föreskriver inte att ett beslut ska föregås av en enkel begäran.
94 Valet mellan en enkel begäran om upplysningar och ett beslut ska ske med beaktande av behovet av en lämplig utredning, med hänsyn till särdragen i det enskilda fallet (se, analogt, dom av den 14 mars 2014, Holcim (Deutschland) och Holcim/kommissionen, T‑293/11, ej publicerad, EU:T:2014:127, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
95 Kommissionen har nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artiklarna 11, 14 och 15 i förordning nr 139/2004 (dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen, C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 380).
96 Som kommissionen har påpekat, föreskrivs, beträffande enkla begäranden om upplysningar som riktas på grundval av artikel 11.2 i förordning nr 139/2004, i artikel 14.1 b i denna förordning en sanktion endast vid oriktiga eller vilseledande uppgifter. Vad gäller begäran om upplysningar genom beslut, enligt artikel 11.3 i samma förordning, utgör däremot ofullständiga upplysningar eller upplysningar som inte lämnats inom den fastställda tidsfristen särskilda skäl för sanktioner, enligt artikel 14.1 c i samma förordning.
97 En begäran om upplysningar genom beslut skiljer sig från en enkel begäran om upplysningar genom att det, när kommissionen använder sig av det första tillvägagångssättet, är möjligt att ålägga böter eller vite för att tvinga ett företag att på ett fullständigt och precist sätt lämna en upplysning, enligt artikel 14.1 c respektive artikel 15.1 a i förordning nr 139/2004 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, thyssenkrupp/kommissionen, C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 379).
98 I förevarande mål har kommissionen, såsom framgår av skäl 8 i det angripna beslutet, som återges i punkt 89 ovan, tillräckligt förklarat att tillämpningen av förfarandet i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 gör det möjligt för den att ålägga de företag som är mottagare av dess beslut en skyldighet att lämna ett fullständigt svar, för att inte drabbas av sanktioner.
99 För det andra, vad gäller användningen av en begäran av upplysningar genom beslut på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, i stället för en inspektion på grundval av artikel 13 i förordning nr 139/2004, ska det erinras om att inspektioner, enligt ovan i punkt 141 nämnda rättspraxis, är av mer tvingande karaktär och har en särskilt stor inverkan på det berörda företagets rättsliga situation jämfört med en begäran om upplysningar.
100 Följaktligen kan det inte krävas att kommissionen ska berättiga sitt val att inte vidta en sådan åtgärd som en inspektion, vilken utgör ett mer betungande förfarande än den begäran om upplysningar som föreskrivs i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004.
101 För det tredje, beträffande behovet av att handla snabbt, såsom det framgår av skäl 8 i det angripna beslutet, som återges i punkt 89 ovan, ansåg kommissionen att det var nödvändigt att handla snabbt för att undvika att relevanta dokument avlägsnades från sökandebolagets filer, bland annat om meddelanden raderades efter en viss tid eller om vissa dokument som härrörde från en medarbetare inte bevarades tillräckligt länge efter att denna medarbetare slutat. Valet av en begäran om upplysningar genom beslut enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 uppfyllde, enligt kommissionen, detta skyndsamhetssyfte.
102 Mot denna bakgrund kan slutsatsen dras att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat vad gäller såväl användningen av ett beslut att begära upplysningar grundat på artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 som behovet av att handla snabbt.
103 Det ska vidare erinras om att skyldigheten att motivera ett beslut utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 181 och där angiven rättspraxis).
104 Följaktligen är sökandebolagets övriga argument i syfte att visa att motiveringen till det angripna beslutet är felaktig irrelevanta inom ramen för en grund avseende bristande motivering.
105 Eftersom sökandebolaget i realiteten har bestritt tillämpningen av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 i materiellt hänseende, ska detta argument prövas inom ramen för den första grundens första och tredje delar (se punkterna 109–125 och 130–144 nedan). Vidare ska, eftersom sökandebolaget i realiteten har bestritt behovet av att handla snabbt, detta argument analyseras inom ramen för den femte grundens andra del (se punkterna 279–299 nedan).
106 Slutligen har inte heller sökandebolagets argument att kommissionen inte har iakttagit den förstärkta motiveringsskyldighet som är tillämplig när den bryter med sitt ”vanliga handlande” förklarats eller tillräckligt styrkts och kan således inte godtas.
107 Följaktligen kan talan inte bifallas på den andra grundens fjärde del eller på den andra grunden som helhet.
Den första grunden, avseende val av en felaktig rättslig grund och maktmissbruk
108 Sökandebolaget har, genom sin första grund, anfört att kommissionen inte kunde tillämpa artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 för att anta det angripna beslutet. Den första grunden innehåller, i huvudsak, tre delar. I den första delen, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet inte avser en bedömning av koncentrationens verkningar. Som andra del, har sökandebolaget anfört att det angripna beslutet inte uppfyller de krav på precision som det naturligt medför. Såvitt avser den tredje delen, har sökandebolaget klandrat kommissionen för att ha gjort sig skyldig till maktmissbruk.
Den första grundens första del, avseende att det angripna beslutet inte avser en bedömning av koncentrationens verkningar
109 Genom den första grundens första del, har sökandebolaget gjort gällande att artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 endast kan utgöra en rättslig grund för begäran om upplysningar i syfte att bedöma huruvida en koncentration som anmälts till kommissionen är förenlig med den inre marknaden. Vidare ska artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 inte längre tillämpas när prövningen av en koncentrations verkningar på marknaden är klar, vilken bland annat är fallet när en koncentration har godkänts av kommissionen.
110 I förevarande mål kan emellertid, enligt sökandebolaget, artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 inte utgöra rättslig grund för det angripna beslutet, eftersom detta inte har till syfte att erhålla information om huruvida sökandebolagets förvärv av kontrollen över Lagardère är förenlig med den inre marknaden och det, under alla omständigheter, antogs efter kommissionens godkännande.
111 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
112 I artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 föreskrivs att ”[f]ör att fullgöra de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den, genom en enkel begäran eller genom beslut, kräva att de personer som avses i artikel 3.1 b samt företag och företagssammanslutningar tillhandahåller alla nödvändiga upplysningar”.
113 Således följer av lydelsen i artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 att kommissionen får begära alla nödvändiga upplysningar för att fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning.
114 Som sökandebolaget har anfört, har tribunalen visserligen slagit fast att kommissionen endast kan utöva de befogenheter som den ges enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 i den mån den inte anser sig förfoga över de upplysningar som är nödvändiga för att bedöma huruvida den aktuella koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden (se dom av den 4 februari 2009, Omya/kommissionen, T‑145/06, EU:T:2009:27, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
115 Såsom kommissionen har understrukit, återspeglar detta resonemang emellertid principen att huruvida en av kommissionen begärd upplysning är nödvändig ska bedömas i förhållande till det syfte som nämns i begäran om upplysningar. Det påverkar inte den omständigheten att kommissionen, enligt artikel 11.1 i förordning nr 139/2004, får begära alla nödvändiga upplysningar för att fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning.
116 I förevarande mål anges syftet med begäran om upplysningar i skälen 6 och 7 i det angripna beslutet, vilka återges i punkt 61 ovan. Av dessa skäl framgår att kommissionen begärde de aktuella upplysningarna i syfte att bedöma huruvida sökandebolaget hade utövat ett avgörande inflytande över Lagardère som kunde utgöra ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten och/eller ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att upphäva och/eller en bristande efterlevnad av de villkor och skyldigheter som hör samman med beslutet av den 9 juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes. Dessa upplysningar är väsentliga för att tillåta kommissionen att analysera huruvida sökandebolagets ingripande i och/eller rådgivning kring och/eller samband med vissa beslut som fattats av Lagardère kan betraktas som utövande av ett avgörande inflytande från sökandebolagets sida.
117 Det kan konstateras att syftet med begäran om upplysningar, såsom det beskrivs i skälen 6 och 7 i det angripna beslutet, vilka återges i punkt 61 ovan, omfattas av de uppgifter som kommissionen har tilldelats enligt förordning 139/2004.
118 Som följer av artikel 8.2 andra stycket i förordning nr 139/2004, får kommissionen nämligen förena sitt beslut genom vilket den fastställer att koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden med villkor och ålägganden för att säkerställa att de berörda företagen fullgör de åtaganden som de har gjort gentemot kommissionen för att göra koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.
119 Dessutom föreskrivs i artikel 7 i förordning nr 139/2004, med rubriken ”Uppskjutande av genomförandet av koncentrationer”, i dess punkt 1, att ”[e]n koncentration som har en gemenskapsdimension enligt definitionen i artikel 1 eller som skall undersökas av kommissionen enligt artikel 4.5, får varken genomföras före anmälan eller innan den har förklarats förenlig med den gemensamma marknaden genom ett beslut enligt artikel 6.1 b, artikel 8.1 eller 8.2 eller på grundval av en presumtion enligt artikel 10.6”.
120 I förevarande mål följer av skäl 1 i det angripna beslutet att ”[i] beslut[et] av den 9 juni [genom vilket koncentrationen godkändes], godkände kommissionen Vivendis … förvärv av Lagardère … med förbehåll för genomförandet av åtaganden avseende avyttring av alla Vivendis verksamheter inom bokförlagssektorn (samlade i Editis, ett dotterbolag till Vivendi) och av tidningen Gala”.
121 Enligt skäl 3 i det angripna beslutet, ”[f]öreskrivs i Vivendis avyttringsåtaganden att Vivendis förvärv av Lagardère inte kan slutföras förrän kommissionen har godkänt köparen om villkoren för avyttringen [… Vid] datumet för [detta] beslut förblir Vivendi bundet av skyldigheten att skjuta upp genomförandet av koncentrationen i den mån kommissionen ännu inte har utfärdat dessa godkännanden”.
122 Således hade kommissionen, i enlighet med artikel 7 i förordning nr 139/2004, ansvaret för att se till att de villkor som föreskrevs i beslutet av den juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes skulle uppfyllas av sökandebolaget och att säkerställa att detta bolag rättade sig efter sina skyldigheter enligt denna förordning.
123 Mot denna bakgrund ska det påpekas att sökandet efter omständigheter som kan göra det möjligt att kontrollera en presumtion om överträdelser av skyldigheter enligt förordning nr 139/2004 utgör en av de uppgifter som kommissionen har tilldelats genom denna förordning, och för uppfyllandet av vilka den, enligt artikel 11.1 i denna förordning, kan begära alla nödvändiga upplysningar. Följaktligen ingår sökandet efter dessa omständigheter bland de mål som eftersträvas med en begäran om upplysningar som antagits på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004.
124 Av detta följer att kommissionen på ett giltigt sätt kunde grunda sig på artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 för att anta det angripna beslutet.
125 Således kan den första grundens första del inte leda till bifall av talan.
Den första grundens andra del, avseende att kraven på nödvändighet och precision inte är uppfyllda
126 Genom den första grundens andra del, har sökandebolaget gjort gällande att den behörighet som kommissionen har tilldelats att begära upplysningar endast gör det möjligt för den att kräva tillhandahållande av uppgifter som är ”nödvändiga”, i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 139/2004. Således är en begäran om upplysningar som görs på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 underställd kraven på nödvändighet och precision, som inte uppfylls av det angripna beslutet, vilket eftersträvar ett ”förberedande mål” och avser en samling dokument som inte i förväg har identifierats av kommissionen.
127 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
128 I detta hänseende räcker det att konstatera att sökandebolagets argument som framställts inom ramen för den första grundens andra del, i realiteten, har till syfte att bestrida att det angripna beslutet är förenligt med kraven på precision och nödvändighet.
129 Följaktligen omfattas dessa argument snarare av den andra grunden, avseende ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, och av den femte grunden, avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, och ska således bedömas inom ramen för dessa grunder.
Den första grundens tredje del, avseende maktmissbruk
130 Genom den första grundens tredje del, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med ett maktmissbruk på grund av att det inte uppfyller målet att samla in uppgifter för att bedöma huruvida en koncentration är förenlig med den inre marknaden, eftersom transaktionen godkändes den 9 juni 2023, det vill säga tre månade före det angripna beslutet. Vidare har det angripna beslutet, enligt sökandebolaget, i realiteten till syfte att genomföra en ”förberedande inspektion”. Trots att det angripna beslutet utgör en så ingripande åtgärd som en inspektion, erbjuder den emellertid ingen processuell garanti i samband med denna inspektion, bland annat den kontrollmetod som gör det möjligt för representanterna för de inspekterade företaget att kommentera och uppnå att dokument som inte omfattas av tillämpningsområdet, är skyddade eller innehåller känsliga personuppgifter avlägsnas. Enligt sökandebolaget hade kommissionen kunnat underställa sig den mest bindande rättsliga ramen som är tillämplig på inspektioner.
131 Kommission har bestritt sökandebolagets argument.
132 Det ska inledningsvis erinras om att maktmissbruk föreligger när en administrativ myndighet har utnyttjat sina befogenheter i syfte att uppnå andra mål än dem som myndigheten har tilldelats befogenheterna för. Ett beslut utgör maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har fattats i ett sådant syfte. När fler än ett syfte eftersträvas utgör beslutet – även om det utöver de giltiga grunderna innehåller en oriktig grund – inte maktmissbruk, under förutsättning att huvudsyftet kvarstår (se dom av den 4 februari 2009, Omya/kommissionen, T‑145/06, EU:T:2009:27, punkt 99 och där angiven rättspraxis).
133 Således ska det kontrolleras huruvida de uppgifter som sökandebolaget har åberopat utgör objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som visar att det angripna beslutet antogs av kommissionen i ett annat syfte än det som föreskrivs i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004.
134 Det framgår, i detta hänseende, av punkterna 123 och 124 ovan att sökandet efter uppgifter som kan göra det möjligt att kontrollera en presumtion om överträdelser av skyldigheterna enligt förordning nr 139/2004 utgör en av de uppgifter som kommissionen har tilldelats genom denna förordning. Följaktligen omfattas sökandet efter dessa uppgifter av de syften som är rättslig godkända för en begäran om upplysningar som antas på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, vilken tillåter kommissionen att, genom beslut, be företagen att lämna alla upplysningar som är nödvändiga för att uppfylla de uppgifter som de tilldelats genom denna förordning.
135 Av detta följer att eftersom de upplysningar som begärts enligt det angripna beslutet har till syfte att kontrollera om sökandebolaget har åsidosatt skyldigheten att anmäla eller skjuta upp transaktionen, eller att iaktta villkoren i samband med ett beslut genom vilket en koncentration förklarats förenlig med den inre marknaden, vilka är uppgifter som endast omfattas av kommissionens befogenheter enligt förordning nr 139/2004, så har kommissionen inte utnyttjat sina befogenheter i ett annat syfte än det i vilket de tilldelats den.
136 Denna slutsats påverkas inte av sökandebolagets argument att kommissionen hade kunnat underställa sig den mest bindande rättsliga ramen som är tillämplig på inspektioner, vilken erbjöd mer omfattande processuella garantier.
137 Det ska, i detta hänseende, erinras om att en rättsakt enligt fast rättspraxis innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (se dom av den 5 maj 2015, Spanien/Europaparlamentet och rådet, C‑146/13, EU:C:2015:298, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
138 Det förfarande som är tillämpligt på inspektionerna är emellertid inte särskilt föreskrivet under de omständigheter som är aktuella i målet.
139 Vidare innebär inte den omständigheten att en inspektion kan utgöra ett alternativ till en begäran om upplysningar att kommissionen, genom att anta det angripna beslutet, skulle ha utnyttjat sin makt i ett annat syfte än det i vilket den tilldelats denna enligt förordning nr 139/2004.
140 I övrigt ska det påpekas att det framgår av uppräkningen av de inspektionsbefogenheter som kommissionens tjänstemän har enligt artikel 13.2 i förordning nr 139/2004 att dessa inspektioner kan ha en mycket bred räckvidd (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 juli 2007, CB/kommissionen, T‑266/03, ej publicerad, EU:T:2007:223, punkt 71), genom att de, bland annat, tillåter kommissionen att bereda sig tillträde till de berörda företagens lokaler, göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur räkenskaper och affärshandlingar, samt försegla samtliga företagslokaler, räkenskaper eller affärshandlingar så länge inspektionen varar. Utövandet av inspektionsbefogenheterna medför således konsekvenser som skiljer sig från dem som en begäran om upplysningar medför.
141 Som kommissionen har gjort gällande, framgår av rättspraxis att inspektionerna är mer betungande och har särskilt stor inverkan på det ifrågavarande företagets rättsliga situation jämfört med en begäran om upplysningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04, EU:T:2008:256, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
142 Vidare framgår, i motsats till vad sökandebolaget har gjort gällande, vid en läsning av texten i det angripna beslutet, att kommissionen har inrättat vissa processuella garantier i syfte att säkerställa ett skydd, dels av advokatsekretessen som är tillämpliga på vissa dokument (punkt IV.10 j) i bilagan till detta beslut), dels av känsliga personuppgifter (punkt IV.10 l) i bilagan till detta beslut).
143 Av detta följer sökandebolaget inte har fastställt att det angripna beslutet innebär maktmissbruk.
144 Således kan talan inte bifallas på den första grundens tredje del eller på den första grunden som helhet.
Den tredje grunden, avseende ett åsidosättande av principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingrepp av offentliga organ
145 Som tredje grund, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet inte är grundat på tillräckligt seriösa indicier som gör det möjligt att misstänka en överträdelse av konkurrensreglerna, vilket utgör ett åsidosättande av principen om förbud mot godtyckliga eller oproportionerliga ingrepp av offentliga organ.
146 För det första anser sökandebolaget att det angripna beslutet inte anger några uppgifter om arten och härkomsten av eller innehållet i de uppgifter på vilka kommissionen grundat sig för att anta detta beslut. Endast skrivelsen av den 25 juli 2023 avseende inledandet av det formella granskningsförfarandet anger att kommissionen har ”mottagit klagomål och har fått kännedom om omständigheter rörande Vivendis utövande av ett avgörande inflytande över Lagardère”, utan närmare indikationer.
147 För det andra, har sökandebolaget anfört att de uppgifter som kommissionens förfogar över förefaller ha lämnats av tredjemän, bland annat organisationen Reportrar utan gränser. Enligt sökandebolaget tillåter inte dessa uppgifter att grunda en presumtion om överträdelse, eftersom de är förtalande och av tvivelaktigt ursprung på grund av Reportrar utan gränsers allmänt kända och historiska fientlighet gentemot sökandebolaget och Bolloré-koncernen.
148 För det tredje har sökandebolaget anfört att det angripna beslutet kräver en överföring av dokument som omfattar en period ”på nästan fyra år” utan någon objektiv grund och som har valts ut godtyckligt.
149 För det fjärde, har sökandebolaget gjort gällande att skrivelsen av den 25 juli 2023 om inledandet av det formella granskningsförfarandet endast avser ”klagomål” och ”uppgifter” om att det skulle ha utövat ett avgörande inflytande över Lagardère, utan att hänföra till några uppgifter som skulle utgöra anklagelser mot Bolloré-koncernen. Bilagan till det angripna beslutet avser emellertid såväl sökandebolaget som Bolloré-koncernen och visar således att kommissionen inte, vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs, visade tillräckligt seriösa indicier för att misstänka att det förelåg en överträdelse mot denna.
150 Slutligen har sökandebolaget bett tribunalen att förplikta kommissionen att, inom ramen för åtgärder för processledning såsom de föreskrivs i artiklarna 89 och 90 i dess rättegångsregler, lämna in alla dokument, handlingar och andra uppgifter på grundval av vilka den, vid datumet för det angripna beslutet, avsåg förfoga över tillräckliga indicier för att motivera att detta beslut om de misstankar om överträdelser som anges i dess skäl 2, 6 och 7 antogs.
151 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
152 Det ska erinras om att kravet på skydd mot godtyckliga och oproportionerliga ingripanden av offentliga organ på fysiska och juridiska personers privata områden är erkänt som en allmän unionsrättslig princip (se dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
153 För att iaktta denna allmänna princip ska ett beslut om begäran om upplysningar syfta till att samla in de handlingar som är nödvändiga för att fastställa förekomsten och omfattningen av en viss faktisk och rättslig situation, rörande vilken kommissionen redan har upplysningar som utgör tillräckliga indicier för att misstänka en överträdelse av konkurrensreglerna (se dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
154 Vidare har i rättspraxis avseende begäran om upplysningar enligt artikel 18.3 i förordning nr 1/2003, som i tillämpliga delar är överförbar på förevarande mål, slagit fast att med hänsyn till den omfattande undersökningsbefogenhet som kommissionen har enligt förordning nr 1/2003, ankommer det på denna att bedöma om en upplysning är nödvändig för att upptäcka en överträdelse av konkurrensreglerna. Även om kommissionen således redan förfogar över indicier eller till och med bevis på att det föreligger en överträdelse, har den rätt att begära kompletterande upplysningar för att bättre fastställa överträdelsernas omfattning, varaktighet eller kretsen av inblandade företag (se, analogt, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
155 När det gäller unionsdomstolens kontroll av kommissionens bedömning av huruvida en upplysning är nödvändig, har domstolen slagit fast att frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som anges i begäran om upplysningar, det vill säga misstankar om överträdelser som kommissionen avser att kontrollera. Kravet på samband mellan begäran om upplysningar och den misstänkta överträdelsen är uppfyllt om kommissionen, vid tidpunkten för begäran, rimligen kan anta att denna upplysning kan bidra till att kommissionen kan fastställa förekomsten av denna överträdelse (se, analogt, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 70 och där angiven rättspraxis). Vidare ska det, som tribunalen har understrukit ovan i punkt 54, vid bedömningen av omfattningen av motiveringsskyldigheten beträffande ett beslut om begäran om upplysningar, beaktas vilket skede i utredningen som avses och huruvida kommissionen redan förfogar över vissa uppgifter om de presumerade överträdelserna.
156 Slutligen samt enligt fast rättspraxis, och såsom det bekräftas i artikel 6.3 FEU, utgör de grundläggande rättigheterna en integrerad del av de allmänna rättsprinciper vilkas iakttagande domstolen ska säkerställa. Domstolen har således upprepade gånger slagit fast att iakttagandet av rätten till försvar i handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik utgör en allmän princip i unionsrätten (se dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 112 och där angiven rättspraxis).
157 Vad avser förfarandet enligt artikel 101 FEUF framgår det av rättspraxis att det administrativa förfarandet vid kommissionen sönderfaller i två särskilda och på varandra följande skeden som vart och ett har en egen intern logik, nämligen förundersökningsskedet och det kontradiktoriska skedet. Förundersökningsskedet omfattar tiden fram till meddelandet om invändningar och är avsett att ge kommissionen möjlighet att inhämta relevanta omständigheter till stöd för huruvida konkurrensreglerna har överträtts eller ej och ta en första ställning till vilken inriktning och fortsättning förfarandet ska ges. Det kontradiktoriska skedet som i sin tur omfattar tiden från meddelandet om invändningar till antagandet av det slutliga beslutet ska däremot göra det möjligt för kommissionen att slutgiltigt ta ställning till den påtalade överträdelsen (se, analogt, dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 113 och där angiven rättspraxis).
158 Förundersökningsskedet inleds den dag då kommissionen, vid utövandet av den behörighet som unionslagstiftaren har tilldelat den, vidtar åtgärder som innebär påståenden om att en överträdelse skett och som får väsentliga följder för de företag som är föremål för utredning. Det är först när den kontradiktoriska administrativa fasen inleds som det berörda företaget informeras, genom meddelandet om invändningar, om alla väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i detta skede av förfarandet, och det är först då som företaget har rätt att ta del av akten för att ändamålsenligt kunna utöva sin rätt till försvar. Följaktligen är det först efter det att meddelandet om invändningar har skickats som det berörda företaget kan göra gällande sin rätt till försvar fullt ut. Om dessa rättigheter utsträcktes till att omfatta det skede som föregår meddelandet om invändningar, skulle nämligen effektiviteten i kommissionens utredning kunna äventyras, eftersom det ifrågavarande företaget redan under förundersökningsskedet skulle kunna fastställa vilken information som var känd för kommissionen och därigenom vilken information det fortfarande skulle kunna dölja för denna (se, analogt, dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
159 Kommissionens utredningsåtgärder under förundersökningsskedet, och särskilt undersökningsåtgärder och begäran om upplysningar, innebär emellertid på grund av sin art att en överträdelse påtalas och dessa åtgärder kan få väsentliga följder för de företag som är föremål för utredning. Det är således viktigt att hindra att rätten till försvar undergrävs på ett oåterkalleligt sätt under detta skede av det administrativa förfarandet, eftersom vidtagna utredningsåtgärder kan ha en avgörande betydelse för införskaffandet av bevis för ett företags rättsstridiga handlande för att fastställa företagets ansvar (se, analogt, dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
160 Kommissionens skyldighet att ange den rättsliga grunden och syftet med begäran om upplysningar utgör ett grundläggande krav för att det ska framgå huruvida det är motiverat att begära de efterfrågade uppgifterna från det berörda företaget och för att göra det möjligt för företaget att förstå omfattningen av samarbetsskyldigheten, samtidigt som företagets rätt till försvar bibehålls. Härav följer att kommissionen endast kan kräva upplysningar som innebär att den kan undersöka förmodade överträdelser som motiverar att utredningen genomförs och som anges i begäran om upplysningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
161 Tribunalen hänvisar även till ovan i punkt 69 nämnda rättspraxis.
162 I förevarande mål har sökandebolaget klandrat kommissionen för att ha åsidosatt principen om förbud mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden av offentliga organ genom att ha antagit det angripna beslutet utan att förfoga över tillräckliga indicier för att kunna misstänka en överträdelse av konkurrensreglerna.
163 För det första, vad gäller sökandebolagets påstående att det angripna beslutet inte ger någon information om de indicier på vilka den grundar sig, ska det erinras om att motiveringen av det angripna beslutet, som framgår av punkterna 64 och 70 ovan, uppfyller skyldigheten att ange syftet med begäran om upplysningar, i den mening som avses i artikel 11.3 i förordning nr 139/2004.
164 Vidare antogs det angripna beslutet, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 157 ovan, under förundersökningsskedet, vilket är avsett att ge kommissionen möjlighet att inhämta relevanta omständigheter till stöd för huruvida konkurrensreglerna har överträtts eller ej och ta en första ställning till vilken inriktning och fortsättning förfarandet ska ges.
165 Enligt den rättspraxis som anges i punkt 69 ovan, kan det inte krävas att kommissionen, i det angripna beslutet, utöver de presumtioner om överträdelser som den avser kontrollera, ska ange indicier, det vill säga omständigheter till stöd för att de regler som följer av förordning nr 139/2004 kan ha åsidosatts.
166 För det andra, beträffande sökandebolagets argument att de uppgifter som kommissionen förfogar över förefaller ha lämnats av tredjemän och inte kan utgöra grund för en presumtion om överträdelse, ska det påpekas, såsom kommissionen har gjort, att sökandebolaget inte har förklarat skälen till varför bakgrunden till de handlingar som härrör från tredjemän, och särskilt tredjemän som berörs av förfarandet, skulle påverka det angripna beslutets lagenlighet. Det framgår nämligen av handlingarna att kommissionen hade tillerkänt Reportrar utan gränser en ställning som tredje man med intresse i saken, i enlighet med artikel 18.4 i förordning nr 139/2004.
167 För det tredje, vad gäller sökandebolagets argument avseende inkluderandet av Bolloré-koncernen, såsom det framgår av punkt 84 ovan, preciseras i skäl 7 i det angripna beslutet att de dokument som det hänförs till i detta beslut bland annat avser vissa beslut av Lagardère ”som kan ha påverkats av anställda inom Vivendi eller av dess huvudaktieägare Bolloré-koncernen”. Som kommissionen har påpekat, ansågs det vidare, i beslutet av den 9 juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes och det formulär för anmälan av transaktionen som sökandebolaget lämnat in till den, fastställt att Bolloré-koncernen och Vivendi utgör ett och samma företag i konkurrensrättslig mening. Således kunde kommissionen rimligen, vid tidpunkten för det angripna beslutet, anta att de upplysningar som kom från denna koncern skulle hjälpa den att fastställa att det förelåg ett åsidosättande av bestämmelserna i förordning nr 139/2004.
168 För det fjärde, när det gäller den berörda perioden och som framgår av punkterna 218–222 nedan, kunde kommissionen, med beaktande av att sökandebolagets första förvärv av aktier i Lagardère ägde rum i mars 2020, vid tidpunkten för det angripna beslutet rimligen anta att upplysningarna från och med den 1 januari 2020 skulle kunna hjälpa den att fastställa att det förelåg ett åsidosättande av bestämmelserna i förordning nr 139/2004, särskilt då dessa upplysningar skulle underlätta förståelsen av samtliga händelser och det sammanhang i vilket dessa inträffat.
169 Mot denna bakgrund kan den tredje grunden inte leda till bifall av talan.
170 Beträffande begäran om att vidta en åtgärd för processledning, genom vilken kommissionen skulle förpliktas att lämna in dokument, handlingar och andra uppgifter på grundval av vilka den ansåg sig ha indicier på presumerade överträdelser vid tidpunkten för det angripna beslutet, ska det erinras om att det, enligt den rättspraxis som anges i punkt 158 ovan, är först efter att meddelandet om invändningar har skickats som det berörda företaget fullt ut kan göra gällande sin rätt till försvar. Om denna rätt sträckte sig till skedet före skickandet av meddelandet om invändningar, skulle kommissionens utredning äventyras, eftersom det berörda företaget, redan i skedet för förundersökningen, skulle kunna fastställa vilka uppgifter kommissionen kände till och, således, vilka som fortfarande kunde vara dolda för den.
171 Det är endast när en sådan begäran har framförts till tribunalen och när de företag till vilka ett beslut som fattats enligt artikel 13.4 i förordning nr 139/2004 riktar sig har åberopat vissa omständigheter som kan utgöra grund för att ifrågasätta att de indicier som kommissionen förfogade över då den antog sitt beslut som tribunalen kan anse det nödvändigt att genomföra en sådan prövning (se, analogt, dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
172 Prövningen av motiveringen av ett beslut gör det vidare möjligt för domstolen att säkerställa att principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden och om rätten till försvar iakttas, eftersom denna motivering kan visa att det ingripande som ska genomföras i de berörda företagens lokaler är motiverat (se dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
173 Det ska, i detta hänseende, erinras om att artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 fastställer de väsentliga omständigheter som ska anges i ett beslut att begära upplysningar och, bland annat, ålägger kommissionen att ange syftet med begäran. Enligt denna skyldighet, följer av den rättspraxis som anges i punkterna 52, 53 och 160 ovan att det ankommer på kommissionen att tillräckligt precist ange vilka presumtioner om överträdelser den avser kontrollera.
174 För det fall tribunalen bedömer att de antaganden kommissionen avser att kontrollera och de uppgifter som inspektionen ska omfatta är angivna på ett tillräckligt exakt sätt kan tribunalen således fastställa att ett inspektionsbeslut inte var godtyckligt utan att det krävs att den gör en materiell prövning av innehållet i de indicier som kommissionen förfogade över vid tidpunkten för antagandet av detta beslut (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 91). Tribunalen är ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera de uppgifter som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (se dom av den 22 juni 2022, thyssenkrupp/kommissionen, T‑584/19, ej publicerad, EU:T:2022:386, punkt 344 och där angiven rättspraxis).
175 Det kan emellertid konstateras att detta är fallet beträffande det angripna beslutet, eftersom det framgår av skälen 6 och 7 i detta, som återges i punkt 61 ovan, att arten av de misstänkta konkurrensbegränsningarna är tillräckligt precist och detaljerat fastställd. Vidare anger det angripna beslutet på vilket sätt sökandebolagets beteende skulle kunna visa vart och ett av de misstänkta konkurrensbegränsande beteendena.
176 Mot denna bakgrund kan tribunalen fastställa att det angripna beslutet inte är godtyckligt, enbart på grundval av de skäl som anges i detta, utan att det är nödvändigt att förplikta kommissionen att lämna in de uppgifter den förfogar över som visar att den hade tillräckliga indicier för att kunna anta det angripna beslutet.
Den fjärde grunden, avseende åsidosättande av principen att ingen är skyldig att göra det omöjliga (impossibilium nulla obligatio est) vad gäller begäran om att lämna in dokument som härrör från Bolloré-koncernen
177 Som fjärde grund, har sökandebolaget, i huvudsak, gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter principen att ingen är skyldig att göra det omöjliga (impossibilium nulla obligatio est), genom att det tvingar bolaget att till kommissionen lämna dokument som ägs, innehas eller kontrolleras av Bolloré-koncernen (nedan kallade de dokument som härrör från Bolloré-koncernen).
178 För det första har sökandebolaget anfört att det angripna beslutet endast medför bindande verkningar för detta bolag och dess företrädare. Däremot kan dess aktieägare, däribland Bolloré-koncernen, som inte är mottagare av det angripna beslutet, vilka inte anges i dess artikel 1 och inte är föremål för något särskilt beslut grundat på artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, avstå från att underställa sig föreläggandet i det angripna beslutet.
179 För det andra har sökandebolaget påpekat att det genom det angripna beslutet åläggs en skyldighet som, redan när den uppkom, var objektivt och absolut omöjligt att uppfylla, eftersom beslutet ålade bolaget att skaffa fram dokument som härrörde från Bolloré-koncernen, vilken är en av de många aktieägare över vilka den inte utövar någon kontroll. Som följer av kommissionens godkännande av Bolloré-koncernens kontrolltagande över sökandebolaget den 24 april 2017, är det Bolloré-koncernen som utövar en kontroll över sökandebolaget och inte tvärtom. Sökandebolaget har, i detta hänseende, påpekat att ingen bestämmelse i fransk rätt tillåter ett företag att kräva ut några dokument av sin aktieägare eller, mer allmänt, att utöva något som helst tvång över denna. En tongivande aktieägare har inte heller någon skyldighet att frivilligt underkasta sig ett föreläggande som riktats mot den av ett utomstående bolag, inte ens när den är aktieägare i bolaget.
180 För det tredje anser sökandebolaget att kommissionen, genom att ålägga det en skyldighet som är omöjlig att uppfylla, de facto tvingar den att åsidosätta sin samarbetsskyldighet och utsätter den för en risk att göra sig skyldig till en överträdelse och för böter enligt artikel 14.1 c i förordning nr 139/2004.
181 För det fjärde, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med maktmissbruk, då kommissionen, trots att sökandebolaget är mottagare av beslutet, har haft som mål att indirekt komma åt dokument som härrör från Bolloré-koncernen. Enligt sökandebolaget fråntar det angripna beslutet Bolloré-koncernen dess rätt till ett effektivt domstolsskydd, som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
182 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
183 Inledningsvis ska det erinras om att principen att ingen kan förpliktas att göra vad som är omöjligt enligt rättspraxis är en av unionsrättens allmänna principer (se dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
184 Som framgår av rättspraxis, kan, i detta hänseende, eventuella processuella eller andra svårigheter med verkställigheten av den ifrågasatta rättsakten inte påverka dennas rättsenlighet. Däremot skulle kommissionen inte kunna påbjuda en skyldighet som redan från början var objektivt och absolut omöjlig att verkställa genom ett beslut, vid äventyr av att beslutet skulle vara ogiltigt (se dom av den 17 juni 1999, Belgien/kommissionen, C‑75/97, EU:C:1999:311, punkt 86 och där angiven rättspraxis).
185 För att detta ska vara omöjligt krävs att två kumulativa villkor är uppfyllda. För det första ska det framgå att de svårigheter som anförts faktiskt föreligger. För det andra ska det saknas alternativa lösningar för att genomföra beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkterna 91, 92 och 96 samt där angiven rättspraxis).
186 Vidare ska det erinras om att enligt fast rättspraxis har ett företag som är föremål för en undersökningsåtgärd en skyldighet att aktivt samarbeta, vilket innebär att det ska ställa allt informationsunderlag som är relevant i förhållande till föremålet för undersökningen till kommissionens förfogande (se, analogt, dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 119 och där angiven rättspraxis).
187 I förevarande fall kan det konstateras att artikel 2 i det angripna beslutet anger att mottagaren av detta beslut är ”Vivendi SE”.
188 I punkt I.1 i bilagan till det angripna beslutet föreskrivs emellertid att ”[b]eträffande … begäran om upplysningar, ska med ’Lagardère’ avses Lagardère S.A. [och] med ’Vivendi’ avses Vivendi SE och Bolloré-koncernen”. I punkt I.2 i denna bilaga föreskrivs bland annat att ”[m]ed begreppet ’Dokument’ ska avses alla digitala filer som ägs, innehas eller kontrolleras av Vivendi”, det vill säga sökandebolaget och Bolloré-koncernen.
189 Vidare anges i skäl 7 i det angripna beslutet att ”[d]e aktuella dokumenten och meddelandena avser genomförandet av operationella synergier … som kan ha påverkats av Vivendis chefer eller dess huvudaktieägare Bolloré-koncernen”.
190 Sökandebolaget har anfört att det var omöjligt för det att rätta sig efter det angripna beslutet i den del det avsåg de dokument som härrörde från Bolloré-koncernen, eftersom sökandebolaget inte har något inflytande över denna koncern, vilken är en av dess aktieägare.
191 Det föreligger emellertid ingen omständighet som gör det möjligt att anse att det redan när den aktuella skyldigheten uppkom skulle ha varit omöjligt att verkställa beslutet. Sökandebolaget har nämligen inte angett någon omständighet som skulle kunna leda till slutsatsen att den skyldighet som föreskrivs i det angripna beslutet redan när den uppkom var objektivt och absolut omöjlig att verkställa, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 184 ovan.
192 Vidare har sökandebolaget, såsom det själv har erkänt till svar på de åtgärder för processledning som tribunalen vidtog den 2 april 2025, uppfyllt skyldigheten, som följer av det angripna beslutet, att till kommissionen överlämna de dokument som härrör från Bolloré-koncernen och har därmed bekräftat att det var möjligt för det att verkställa det angripna beslutet. Sökandebolaget har nämligen hävdat att det har sänt samtliga begärda dokument till kommissionen, med undantag för dokument som omfattas av advokatsekretessen, skyddet för journalistiska källor och skyddet för de berörda personernas privatliv.
193 Kommissionen har bekräftat att sökandebolaget, mot bakgrund av e‑postmeddelandet från sökandebolagets rådgivare av den 6 februari 2024 samt den åtföljande rapport som de gett in, kunnat inhämta och översända dokument som härrörde från Bolloré-koncernen. Således innebär verkställandet av det angripna beslutet, i den del det gäller dessa dokument, att varje argument som grundar sig på påståenden om att detta skulle vara omöjligt är irrelevant.
194 Mot denna bakgrund, kan det konstateras att båda parterna är överens om att sökandebolaget har iakttagit sin skyldighet att aktivt samarbeta, såsom den följer av ovan i punkt 186 nämnda rättspraxis, genom att det har uppfyllt sin skyldighet, som följer av det angripna beslutet, att till kommissionen även överlämna dokument som härrör från Bolloré-koncernen.
195 Sökandebolaget har emellertid anfört att Bolloré-koncernens ”frivilliga” överlämnande av dokument som den förfogade över, vilket skett på grund av det beslut om vite som kommissionen antog mot denna koncern den 24 januari 2024 och på grund av risken att nya beslut om böter och viten skulle antas för det fall det angripna beslutet inte verkställdes, inte är relevant för bedömningen av den fjärde grunden. Enligt sökandebolaget är frågan, för att kunna bedöma denna fjärde grund, endast huruvida det, när det angripna beslutet antogs, var omöjligt för detta bolag, att verkställa den skyldighet som det ålagts, och inte huruvida det var absolut omöjligt att överlämnandet av de dokument som det angripna beslutet avsåg skulle inträffa till följd av, exempelvis en händelse eller ett externt, ensidigt och osäkert beslut som fattats av tredje man, över vilket det inte hade någon faktisk eller rättslig kontroll.
196 Det kan emellertid konstateras den omständigheten att sökandebolaget har lyckats uppfylla sin skyldighet, som följer av det angripna beslutet, att inhämta och till kommissionen lämna de dokument som härrör från Bolloré-koncernen visar att denna skyldighet inte, redan när den uppkom, var objektivt och absolut omöjlig att verkställa.
197 Som kommissionen har understrukit kan, enligt rättspraxis, det förhållandet att det är omöjligt att uppfylla en skyldighet som följer av ett beslut inte göra detta beslut ogiltigt när detta förhållande först visar sig i det skede då denna skyldighet ska verkställas. Av den rättspraxis som anges i punkt 184 ovan följer nämligen att eventuella processuella eller andra svårigheter med verkställigheten av den ifrågasatta rättsakten inte kan påverka dennas rättsenlighet.
198 Det ska följaktligen, liksom kommissionen har gjort, påpekas att även om sökandebolaget inte har lyckats erhålla de dokument som härrörde från Bolloré-koncernen innebär detta inte nödvändigtvis att den skyldighet som följer av begäran om upplysningar, redan när den uppkom, var objektivt och absolut omöjlig att verkställa i den mening som avses i artikel 184 ovan.
199 Av detta följer att sökandebolaget inte har visat att skyldigheten, enligt det angripna beslutet, att till kommissionen lämna dokument från Bolloré-koncernen, redan när den uppkom var objektivt och absolut omöjlig att verkställa.
200 Denna slutsats påverkas inte av sökandebolagets ovan i punkt 181 nämnda argument, enligt vilket det angripna beslutet är behäftat med maktmissbruk, genom att dess mål är att indirekt erhålla dokument som härrör från Bolloré-koncernen och frånta denna koncern dess rätt till ett effektivt domstolsskydd.
201 Det ska, i detta hänseende, erinras om att enligt rättspraxis är ett åsidosättande av rätten till försvar nämligen en rättsstridighet som till sin natur hänför sig till den enskilde, vilken således måste åberopas av den berörda personen själv. Således kan ett åsidosättande av en subjektiv rättighet endast åberopas av den person vars rättighet påstås ha åsidosatts, och inte av tredje man (se dom av den 4 maj 2022, CRIA och CCCMC/kommissionen, T‑30/19, EU:T:2022:266, punkterna 87 och 88 (ej publicerade) och där angiven rättspraxis).
202 Det ska således påpekas att sökandebolaget endast har ett intresse av att få saken prövad vad gäller iakttagandet av sina egna processuella rättigheter. Eftersom sökandebolaget saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad vad gäller Bolloré-koncernens rätt till försvar, kan argumentet angående ett åsidosättande av nämnda rättigheter inte upptas till sakprövning i den mån det framförs av sökandebolaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Région Nord-Pas-de-Calais och Communauté d’agglomération du Douaisis/kommissionen, T‑267/08 och T‑279/08, EU:T:2011:209, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
203 Under alla omständigheter har sökandebolaget inte, på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter, styrkt att kommissionen har använt sin makt för att anta en rättsakt i ett annat syfte än det i vilket dessa uppgifter lämnades till den. Artikel 11.1 i förordning nr 139/2004 tillåter den nämligen att begära alla uppgifter som är nödvändiga för att utföra de uppgifter som den har tilldelats genom denna förordning (se punkterna 123 och 124 ovan). Vidare kunde kommissionen rimligen, vid datumet för det angripna beslutet, anta att överlämnandet av de dokument som Bolloré-koncernen förfogade över skulle kunna hjälpa den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg (se punkterna 267–269 nedan).
204 Mot denna bakgrund kan talan inte bifallas på den fjärde grunden.
Den femte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen
205 Den femte grunden, genom vilken sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter proportionalitetsprincipen, utgörs av två delar. Den första delgrunden rör att de begärda dokumenten saknar samband med den presumerade överträdelsen. Den andra delgrunden gäller att föreläggandet innebär att sökandebolaget åläggs en oproportionerlig arbetsbörda.
Inledande anmärkningar
206 Det ska erinras om att det enligt proportionalitetsprincipen, som ingår bland unionsrättens allmänna rättsprinciper, krävs att institutionernas rättsakter inte går utöver gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med reglerna i fråga, varvid gäller att man när det finns flera lämpliga åtgärder att välja mellan skall använda sig av den åtgärd som är den minst betungande och att vållade olägenheter inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 12 juli 2001, Jippes m.fl., C‑189/01, EU:C:2001:420, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
207 Enligt fast rättspraxis har det företag som en undersökningsåtgärd avser en skyldighet att aktivt samarbeta, vilken innebär att det ska ställa all information avseende föremålet för utredningen till kommissionens förfogande (se dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 119 och där angiven rättspraxis).
208 Det ska emellertid understrykas att kommissionen i sitt utövande av denna befogenhet ska iaktta, bland annat, proportionalitetsprincipen. En skyldighet som åläggs ett företag att lämna en upplysning får nämligen inte utgöra en oproportionerlig arbetsbörda för detta i förhållande till vad som krävs för utredningen (se dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 120 och där angiven rättspraxis).
209 Enbart den omständigheten att en begäran om upplysningar medför en betydande arbetsbörda för företaget räcker emellertid inte, i sig, för att visa att den är oproportionerlig i förhållande till vad som är krävs för utredningen bland annat i samband med de presumtioner om överträdelse som kommissionen avser kontrollera och med omständigheterna i det aktuella förfarandet (se dom av den 9 april 2019, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, T‑371/17, ej publicerad, EU:T:2019:232, punkt 121 och där angiven rättspraxis).
210 Vidare kan det, såsom tribunalen har understrukit ovan i punkt 75, inte krävas att kommissionen, före varje begäran om upplysningar, ska känna till innehållet i de dokument som begärs och hur betydelsefulla de är för utredningen.
211 Av den rättspraxis som nämns i punkt 154 ovan, framgår att det, med hänsyn till den omfattande undersökningsbefogenhet som kommissionen har enligt förordning nr 1/2003, ankommer på denna att bedöma om en upplysning är nödvändig för att upptäcka en överträdelse av konkurrensreglerna. Även om kommissionen redan förfogar över indicier, eller bevis för att en överträdelsen föreligger, kan den med fog anse det nödvändigt att begära ytterligare upplysningar som gör det möjligt för den att få en bättre uppfattning om omfattningen av överträdelsen, dess varaktighet och vilka företag som är inblandade i den.
212 Som tribunalen har erinrat om i punkt 155 ovan, när det gäller unionsdomstolens kontroll av kommissionens bedömning av huruvida en upplysning är nödvändig, har domstolen slagit fast att frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som anges i begäran om upplysningar, det vill säga misstankar om överträdelser som kommissionen avser att kontrollera. Kravet på samband mellan begäran om upplysningar och den misstänkta överträdelsen är uppfyllt om kommissionen, vid tidpunkten för begäran, rimligen kan anta att denna upplysning kan bidra till att kommissionen kan fastställa förekomsten av denna överträdelse.
213 Eftersom frågan huruvida upplysningarna är nödvändiga ska bedömas i förhållande till det syfte som angetts i begäran om upplysningar, ska syftet anges tillräckligt precist. Om detta inte görs är det omöjligt att avgöra om upplysningarna är nödvändiga och unionsdomstolen kan inte utföra sin prövning (se, analogt, dom av den 10 mars 2016, Schwenk Zement/kommissionen, C‑248/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:150, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
214 Det är mot bakgrund av dessa i rättspraxis fastställda principer som den femte grundens båda delar ska prövas.
Den femte grundens första del, avseende att de efterfrågade dokumenten saknar samband med den presumerade överträdelsen
215 Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutets räckvidd till stor del går längre än dess syfte, vilket är att ”ge kommissionen möjlighet att bedöma huruvida Vivendis ingripande i och/eller rådgivning kring och/eller samband med vissa beslut som fattats av Lagardère kan betraktas som utövande av ett avgörande inflytande från Vivendis sida”. Sökandebolaget har, i detta hänseende, anfört nio invändningar.
– Den första invändningen, avseende valet av den berörda perioden
216 Sökandebolaget har gjort gällande att valet av den berörda perioden, på nära fyra år och med utgångspunkt den 1 januari 2020, är godtyckligt, eftersom ingen särskild händelse inträffade på detta datum.
217 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
218 Det ska, i detta hänseende, erinras om att förordning nr 139/2004 ger kommissionen i uppdrag att se till att varje företagskoncentration av europeisk dimension inte, i strid med artikel 7 i denna förordning, genomförs innan den anmälts och godkänts.
219 I förevarande mål ska det erinras om att enligt skäl 6 i det angripna beslutet, som återges i punkt 61 ovan, har det angripna beslutet till syfte att hämta in uppgifter för att bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande över Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp genomförandet och/eller underlåtelse att uppfylla de villkor och skyldigheter som hör samman med beslut av den 9 juni 2023 att godkänna transaktionen Vivendi/Lagardère.
220 Vidare framgår av handlingarna i målet att sökandebolagets första förvärv av aktier i Lagardère och utnämningen av närstående till den berörda person som nämns i punkt II.5 a i bilagan till det angripna beslutet till Lagardères ledningsorgan ägde rum i mars 2020.
221 Följande ska det, såsom framgår av punkt 168 ovan, påpekas att kommissionen, vid tidpunkten för det angripna beslutet, rimligen kunde anta att upplysningarna från och med den 1 januari 2020 skulle kunna hjälpa den att fastställa att det förelåg ett åsidosättande av bestämmelserna i förordning nr 139/2004, eftersom dessa upplysningar skulle underlätta förståelsen av samtliga händelser och det sammanhang i vilket dessa inträffat.
222 Således kan den första invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
– Den andra invändningen, om angivelse av vissa berörda personer och vissa sökord
223 Sökandebolaget har bestritt det angripna beslutets angivelse av femton berörda personer och understrukit att vissa av dessa personer inte har något samband med Lagardère eller företagskoncentrationen. Det anser att valet av de berörda personerna förefaller vara ett resultat av kommissionens vilja att rikta sin begäran mot offentliga personer och uppmärksammade ledare som arbetar inom sökandebolaget och inom Bolloré-koncernen, bland annat den berörda person som nämns i punkt II.5 d i bilagan till det angripna beslutet.
224 Vidare har sökandebolaget anfört att valet att föreskriva så allmänna sökord som dem som nämns på första raden i den sökordstablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet inte är berättigat och saknar objektiv motivering i förhållande till utredningen.
225 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
226 För det första ska det, såsom kommissionen har gjort, påpekas att även om sökandebolaget har uttryckt klagomål mot valet av de 15 berörda personerna, har den i realiteten endast framfört specifika argument beträffande den berörda person som nämns i punkt II.5 d i bilagan till det angripna beslutet.
227 I synnerhet kan det, såsom kommissionen har påpekat, konstateras att denna person i det angripna beslutet nämns som medlem av sökandebolagets tillsynsråd och som vice verkställande direktör i den aktieägare som kontrollerar sökandebolaget.
228 Mot bakgrund av den framträdande roll som denna person har inom bolagen i Vivendi-koncernen, är det således rimligt att anta att vissa av de dokument som vederbörande förfogade över kunde tillåta kommissionen att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg.
229 För det andra ska det, såsom kommissionen har gjort, påpekas att ankomsten i Lagardères styrelse av två personer – till vilka de sökord som nämns på första ramen i den tablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet hänvisar – skedde samtidigt som de avgörande händelserna i sökandebolagets förvärv av Lagardère. En av dessa personer utnämndes således för första gången till Lagardères tillsynsråd i mars 2020, det vill säga ungefär när sökandebolaget började förvärva aktier i Lagardère. Den andra personen utnämndes den 16 februari 2022 och avgick efter det att koncernerna Lagardère och sökandebolaget hade gått samman.
230 Följaktligen var det rimligt för kommissionen att anta att dessa sökord kunde tillåta den att fastställa att de misstänkta överträdelserna förelåg.
231 Mot denna bakgrund kan slutsatsen dras att kommissionen, vid datumet för det angripna beslutet, rimligen kunde anta att de dokument som härrörde från den berörda person som nämns i punkt 226 ovan och de dokument som innehöll de sökord som nämns i punkt 229 ovan kunde tillåta den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg. Vidare kan bestridandet av angivelsen av de övriga personerna, eftersom det inte är föremål för några särskilda argument i ansökan, inte anses vara styrkt och ska därför underkännas.
232 Följaktligen kan den andra invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
– Den tredje invändningen, avseende antagandet av beslutet av den 27 oktober 2023
233 Sökandebolaget har anfört att antagandet av beslutet av den 27 oktober 2023 visar att de uppgifter som tagits bort från begäran om upplysningar inte var väsentliga för utredningen och att det föreläggande som riktats mot det var oproportionerligt.
234 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
235 I detta hänseende ska det, såsom kommissionen har gjort, påpekas att antagandet av beslutet av den 27 oktober 2023 inte gör det möjligt att dra slutsatsen att det föreläggande som riktats mot sökandebolaget genom det angripna beslutet var oproportionerligt. Tvärtom visar det att kommissionen erkände att sökandebolaget inte var i stånd att få tillgång till de uppgifter som innehades av den person som nämns i punkt II.5 i) i bilagan till det angripna beslutet, på grund av den föreliggande hold separate-situationen mellan sökandebolaget och ett av dess dotterbolag på bokförlagsområdet (se punkterna 17 och 19 ovan).
236 Således kan den tredje invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
– Den fjärde invändningen, avseende översändande av hela skriftutväxlingen mellan vissa personer
237 Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet ålägger det en skyldighet att översända samtliga dokument som utväxlats mellan de personer som nämns i punkt III.7 a–c i bilagan till det angripna beslutet för hela den berörda perioden, utan att något sökord har fastställts med avseende på föremålet för utredningen, vilket nödvändigtvis innebär att uppgifter som går utanför föremålet för utredningen ska översändas till kommissionen.
238 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
239 I förevarande mål kan det konstateras att kommissionen, i enlighet med punkt III.7 a–c i det angripna beslutet, har begärt att sökandebolaget till denna institution ska lämna in alla dokument som har utväxlats mellan fyra bestämda personer för hela den berörda perioden.
240 Det ska, i detta hänseende, påpekas att sökandebolagets argument om att det skulle vara oproportionerligt att kräva att den ska lämna in samtliga skriftutväxlingar mellan dessa fyra personer inte kan styrka att ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen föreligger, eftersom sammanhanget kring en upplysning kan underlätta förståelsen av denna och klargöra om den är relevant för utredningen.
241 Vidare visar, såsom kommissionen har understrukit, den omständigheten att kommissionen begärt ut samtliga skriftutväxlingar avseende endast fyra personer och inte samtliga berörda personer att den har avgränsat räckvidden av begäran så långt som möjligt i syfte att få tillgång till de dokument som är nödvändiga mot bakgrund av syftet med utredningen, det vill säga de dokument som tillåter den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna föreligger.
242 Dessutom har sökandebolaget inte visat att de ”tiotusentals dokument”, som det uppskattar att antalet uppgifter som motsvarar sökkriterierna i det angripna beslutet skull uppgå till, skulle motsvara en oproportionerlig börda i förhållande till de ”flera hundratusentals dokument” som det, enligt sitt eget påstående i punkt 96 i ansökan, har lämnat inom ramen för granskningen av företagskoncentrationen.
243 Mot denna bakgrund, kan slutsatsen dras att kommissionen, vid datumet för det angripna beslutet, rimligen kunde anta att översändandet av samtliga skriftutväxlingar mellan de personer som avses i punkt 239 ovan kunde hjälpa den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg.
244 Följaktligen kan den fjärde invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
– Den femte invändningen, avseende valet av sökord
245 Sökandebolaget anser att det angripna beslutet ålägger det att tillämpa ett hundratal sökord på de berörda personernas samtliga professionella och/eller personliga kommunikationsverktyg, utan att ge någon som helst anvisning om hur dessa har valts. Sökandebolagat anser, i detta hänseende, att det angripna beslutet inte innehåller någon särskild motivering som gör det möjligt att motivera valet av vart och ett av dessa sökord och hur de ska kombineras sinsemellan. Vidare har sökandebolaget anfört att ett flertal av de uppgifter som det innehar kan motsvara vart och ett av dessa sökord, utan att ha något samband med föremålet för kommissionens utredning. Det anser även att inget av sökorden åtföljs av någon begränsning avseende perioden för skriftutväxlingen och datumet för de dokument som kommissionen efterfrågat och att vissa av sökorden kan leda till avslöjande av uppgifter som rör de berörda personernas privatliv, politiska åsikter eller religiösa övertygelser samt identitet eller innehåll i skriftväxling med journalistiska källor.
246 Sökandebolaget har även anfört att tillämpningen av sökord på de kommunikationsverktyg som avses i det angripna beslutet leder till avvikande resultat med hänsyn till föremålet för utredningen och att det är oproportionerligt att begära dels att det, under en period på nästan fyra år, ska tillämpa kombinationer av sökord som hänvisar till punktuella händelser, såsom publicering av artiklar i Paris Match och anställning eller uppsägning av namngivna personer, dels att det ska tillämpa de sökord som hör samman med anställningar eller uppsägningar under hela den berörda perioden.
247 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
248 Inledningsvis ska det erinras om att enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna ska ansökan innehålla uppgifter om tvisteföremålet samt en kort framställning av grunderna för talan. Enligt fast rättspraxis krävs det för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, så kan en generell hänvisning till andra handlingar – även om de bifogas ansökan – inte uppväga avsaknaden av väsentliga delar av den rättsliga argumentering som enligt ovannämnda bestämmelser ska återfinnas i själva ansökan. Det ankommer vidare inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgöra grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (se dom av den 24 maj 2012, MasterCard m.fl./kommissionen, T‑111/08, EU:T:2012:260, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
249 I förevarande mål ska det, vad gäller sökorden, påpekas att sökandebolagets hänvisning till den sammanfattande tablån över kritiska synpunkter som finns i bilaga A.13 inte ska anses kunna tas upp till prövning, eftersom den inte uppfyller de krav som följer av artikel 76 d i rättegångsreglerna. Således kan endast de ord och kritiska synpunkter som nämns i ansökan bestridas på ett giltigt sätt.
250 Beträffande de sökord som avses i punkt 161 i ansökan, kan det konstateras att dessa är lämpliga för att fastställa vilka dokument som potentiellt är relevanta för kommissionens utredning.
251 I synnerhet, beträffande det sökord som nämns på första raden i den tablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet, hänför detta, som framgår av punkterna 220 och 229 ovan, till en person vars ankomst till Lagardères styrelse sammanföll med avgörande händelser i tillnärmningen mellan sökandebolaget och Lagardère. Denna person utnämndes nämligen för första gången till Lagardères tillsynsråd i mars 2020, vilket motsvarar den period under vilken sökandebolaget började förvärva aktier i Lagardère. I övrigt har denna person sedan länge en personlig anknytning till den berörda person som nämns i punkt II.5 a i bilagan till det angripna beslutet.
252 Beträffande sökordet ”Europe”, som nämns på tredje raden i den tablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet, rör det sig, såsom kommissionen har påpekat, om en förkortning av ”Europe 1”, som är en radiokanal tillhörande Lagardère, vilken har nämnts i en rapport från senaten liksom i flera artiklar i pressen som en enhet inom Lagardère över vilken Bolloré-koncernen utövar ett inflytande.
253 Vad gäller sökordet ”Couv* ET Z”, som nämns på nionde raden i den tablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet, kan det konstateras att detta ord inte i sig omfattas av det angripna beslutet. Detta sökord borde, åtminstone, åtföljas av orden ”PM” eller ”Paris Match” för att omfattas av det angripna beslutet. Vidare avser kommissionen, som den har påpekat, genom användningen av detta sökord erhålla upplysningar om förstasidan av Paris Match av den 23 september 2021 avseende en person som är närstående till den berörda person som nämns i punkt II.5 a i bilagan till det angripna beslutet. Det är således rimligt och proportionerligt av kommissionen att förutsätta att kombinationen av dessa sökord kunde göra det möjligt för den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg.
254 Beträffande sökordet ”Presbourg”, som nämns på andra raden i den tablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet, rör det sig om den gata på vilken Lagardère har sitt historiska säte i Paris (Frankrike). Vidare har vissa mediakällor rapporterat om veckomöten vid Lagardères säte i vilka ”nyckelpersoner från Vivendi” deltog för att godkänna Paris Matchs förstasidor, vilket inte var fallet före 2021. Det är således rimligt att kommissionen antar att detta ord hade använts antingen för att benämna Lagardère, eller för att benämna platsen för vissa möten mellan sökandebolaget och Lagardère vars innehåll skulle kunna vara relevant för utredningen i syfte att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg.
255 Beträffande sökordet ”Couv ET Paris Match”, som nämns på sjätte raden i tablån som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet, framgår det av punkt 254 ovan att vissa mediakällor har rapporterat om veckomöten vid Lagardères säte i vilka ”nyckelpersoner från Vivendi” deltog för att godkänna Paris Matchs förstasidor. Det var således rimligt och proportionerligt att kommissionen begärde in dokument avseende beslut om Paris Matchs förstasidor för den berörda perioden.
256 Vad gäller de sökord som nämns på 35:e, 43:e, 44:e och 45:e raderna i den tablå som finns i punkt VII i bilagan till det angripna beslutet, rör det sig, såsom kommissionen har påpekat, om journalister eller krönikörer vid enheter som tillhör Vivendi-koncernen vilka numera även förekommer på Europe 1 och som har varit föremål för många diskussioner avseende eventuella synergier mellan Vivendi och Lagardères radiokanal Europe 1, vilka synergier nämns i skäl 7 i det angripna beslutet. Således var det, eftersom dessa personer stod i centrum för de synergier mellan sökandebolaget och Lagardère som ska ha ägt rum innan kommissionen godkände företagskoncentrationen av de båda koncernerna, rimligt och proportionerligt att kommissionen begärde in de dokument som innehöll dessa sökord, för att kunna fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna hade ägt rum.
257 Mot denna bakgrund kan det konstateras att sökandebolaget inte har visat att de ifrågasatta sökorden var oproportionerliga.
258 Vidare, när det gäller sökandebolagets argument om att det saknas en särskild motivering till varför vart och ett av sökorden valts, ska detta underkännas i enlighet med bedömningen i punkterna 74–79 ovan.
259 Följaktligen kan talan inte bifallas på den femte grundens första del.
– Den sjätte grunden, avseende översändande av de dokument som tillhör den berörda person som nämns i punkt II.5 o i bilagan till det angripna beslutet
260 Sökandebolaget har anfört att det angripna beslutet ålägger det att tillhandahålla dokument som tillhör den berörda person som nämns i punkt II.5 o i bilagan till det angripna beslutet, som är styrelseordförande i ett av dess dotterbolag i tidningssektorn, redan från början av den berörda perioden, det vill säga sedan den 1 januari 2020. Sökandebolaget förvärvade emellertid kontrollen över detta dotterbolag först från den 1 juni 2021. Enligt sökandebolaget är det således oproportionerligt att begära ut dokument som utväxlats inom detta dotterbolag under perioden för detta datum, eftersom denna enhet då inte hade något samband med sökandebolaget eller med Lagardère.
261 Kommission har bestritt sökandebolagets argument.
262 I detta hänseende och mot bakgrund av den rättspraxis som nämns i punkterna 154 och 211 ovan, kan det konstateras att kommissionen, med hänsyn till den omfattande undersökningsbefogenhet som den har enligt förordning nr 139/2004, kunde anse det nödvändigt att begära de dokument som tillhörde den berörda person som nämns i punkt II.5 o i bilagan till det angripna beslutet, som är styrelseordförande i ett dotterbolag till sökandebolaget inom tidningssektorn, även innan sökandebolaget förvärvade kontrollen över detta dotterbolag den 1 juni 2021.
263 Kommissionen kunde nämligen, vid datumet för det angripna beslutet, rimligen anta att upplysningarna från den 1 januari 2020 kunde hjälpa det att fastställa huruvida de misstänkta överträdelserna förelåg, bland annat genom att dessa upplysningar skulle underlätta förståelsen av händelserna som helhet och av det sammanhang i vilket dessa inträffat.
264 Av detta följer att den sjätte invändningen i den femte grundens första del inte kan godtas.
– Den sjätte invändningen, avseende översändande av de dokument som härrör från Bolloré-koncernen
265 Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet ålägger det att till kommissionen lämna de dokument som härrör från Bolloré-koncernen, trots att denna inte berörs av den formella utredning som kommissionen har inlett, vilken rör de förutsättningar under vilka det i förväg ska ha förvärvat kontrollen över Lagardère.
266 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
267 I detta hänseende räcker det att erinra om att det, i skäl 7 i det angripna beslutet, till vilket det hänvisas i punkt 61 ovan, preciseras att de efterfrågade dokumenten bland annat avser vissa beslut av Lagardère som ”kan ha påverkats av ledande personer inom Vivendi eller av dess största aktieägare Bolloré-koncernen”.
268 Vidare anses det, såsom har erinrats om i punkterna 84 och 167 ovan, i beslutet av den 9 juni 2023 om godkännande av koncentrationen, liksom av det formulär för anmälan av transaktionen som sökandebolaget har lämnat in till kommissionen, att det är fastställt att Bolloré-koncernen och Vivendi utgör ett och samma företag i konkurrensrättslig mening.
269 Således kunde kommissionen, vid datumet för det angripna beslutet, rimligen anta att översändandet av dokument som innehades av Bolloré-koncernen kunde hjälpa den att fastställa huruvida de misstänkta överträdelsen förelåg, eftersom vissa av Lagardères beslut kunde ha påverkats av ledande personer inom Vivendi eller av dess huvudaktieägare Bolloré-koncernen.
270 Således kan den sjunde invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
– Den åttonde invändningen, avseende skyldigheten att lämna in hela konversationen när ett meddelande omfattas av begäran om upplysningar
271 Sökandebolaget har understrukit att när ett dokument som har formen av ett meddelande per telefon eller via en applikation för direktmeddelanden omfattas av begäran om upplysningar, ålägger det angripna beslutet bolaget att lämna ut konversationen i dess helhet för hela den berörda perioden. Enligt sökandebolaget överstiger detta krav vad som är nödvändigt för utredningen, eftersom kommissionen, med hänvisning till att det finns ett enda relevant meddelande, begär tillgång till de berörda personernas samtliga konversationer, inbegripet på deras privata telefoner, under hela den berörda perioden. Kommissionen hade, exempelvis, kunnat begära en överföring av enbart de meddelanden som skickats under 24 timmar före och efter det relevanta meddelandet.
272 Kommission har bestritt sökandebolagets argument.
273 Det ska, i detta hänseende, erinras om att det framgår av punkt 240 ovan att skyldigheten att lämna in samtliga kommunikationer mellan vissa personer inte kan styrka att ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen föreligger, eftersom sammanhanget kring en upplysning kan underlätta förståelsen av denna och klargöra om den är relevant för utredningen.
274 Följaktligen kan den åttonde invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
– Den nionde invändningen, avseende åsidosättande av de berörda personernas rätt till respekt för privatlivet och av skyddet för journalistiska källor
275 Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet ålägger det att till kommissionen lämna uppgifter som hör till de berörda personernas privatliv och information som inskränker skyddet av journalistiska källor. Enligt sökandebolaget är denna utvidgning av vilka dokument som krävs till området utanför den professionella sfären inte nödvändig för utredningen och inskränker, följaktligen, proportionalitetsprincipen.
276 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
277 Det ska, i detta hänseende, påpekas att sökandebolaget, genom den nionde invändningen, i huvudsak har upprepat de argument som det åberopat inom ramen för den sjätte grundens andra del, avseende en inskränkning av skyddet för journalistiska källor, och den sjunde grunden, avseende en avsaknad av lämpliga garantier för att skydda rätten till respekt för privatlivet. Följaktligen kan, av samma skäl som de som angetts inom ramen för prövningen av den sjätte grundens andra del (se punkterna 340–381 nedan) och av den sjunde grunden (se punkterna 382–460 nedan), den nionde invändningen i den femte grundens första del inte godtas.
278 Mot denna bakgrund kan den femte grundens första del inte leda till bifall av talan.
Den femte grundens andra del, avseende att det angripna beslutet ålägger sökandebolaget en oproportionerlig börda
279 Sökandebolaget har gjort gällande att det angripna beslutet ålägger det en alltför stor börda i förhållande till vad som är nödvändigt för utredningen, genom att tvinga den att genomföra en massiv sökning internt inom flera av dess företags anläggningar. För att uppfylla detta krav, skulle bolaget ha behövt mobilisera särskilda mänskliga och tekniska resurser och samarbeta med avdelningarna inom de två utomstående företagen. Enligt sökandebolaget uppgick antalet uppgifter som uppfyller de sökkriterier som anges i det angripna beslutet till flera tiotusental.
280 Vidare var, enligt sökandebolaget, den frist på cirka en månad för att rätta sig efter föreläggandet, som föreskrevs i det angripna beslutet och som ursprungligen fastställdes till den 27 oktober 2023, otillämpbar och tillät inte det att försäkra sig om att de dokument som lämnats var fullständiga, riktiga och inte vilseledande.
281 Sökandebolaget har preciserat att det inte förelåg något krav på skyndsamhet, eftersom inledandet av granskningsförfarandet hade annonserats offentligt redan i juni 2023 och därefter formaliserats i en skrivelse av den 25 juli 2023 om att det formella granskningsförfarandet skulle inledas, och att det, såsom denna skrivelse ålade det, var tvunget att bevara de dokument som kunde vara relevanta, oberoende av den svarsfrist som det kunde komma att åläggas.
282 Slutligen innebär det angripna beslutet, enligt sökandebolaget, en oproportionerlig arbetsbörda för bolaget i förhållande till vad som krävs för utredningen, eftersom den delvis avser uppgifter som kommissionen redan förfogar över, på grund av att de lämnats inom ramen för prövningen av huruvida Vivendi förvärvat kontrollen över Lagardère.
283 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
284 Inledningsvis ska det hänvisas till den rättspraxis som anges i punkterna 206 och 208 ovan.
285 I förevarande mål har sökandebolaget hävdat att det innebär en alltför betungande arbetsbörda att rätta sig efter det angripna beslutet, dock utan att styrka denna invändning.
286 Visserligen har det inte bestritts att de upplysningar som begärts genom det angripna beslutet är många och har en omfattande räckvidd, varför det skulle innebära en betydande arbetsbörda för sökandebolaget att rätta sig efter det.
287 Som följer av den rättspraxis som tribunalen har erinrat om i punkt 209 ovan, går det inte att dra slutsatsen att sökandebolagets arbetsbörda är oproportionerlig i förhållande till vad som krävs för den utredning som hör samman med de presumtioner om överträdelse som kommissionen avser kontrollera.
288 Det ska erinras om att enligt skäl 6 i det angripna beslutet, som återges ovan i punkt 61, är syftet med det angripna beslutet att inhämta information för att kunna bedöma huruvida Vivendi har utövat ett avgörande inflytande på Lagardère som kan innebära ett åsidosättande av anmälningsskyldigheter och/eller ett åsidosättande av skyldigheten att skjuta upp genomförandet och/eller underlåtelse att uppfylla de villkor och skyldigheter som hör samman med beslutet av den 9 juni 2023 genom vilket koncentrationen godkändes.
289 I skäl 7 i det angripna beslutet, vilket också återges i punkt 61 ovan, har kommissionen angett att de upplysningar som begärs är av väsentlig betydelse för att ge kommissionen möjlighet att bedöma huruvida Vivendis ingripande och/eller samrådet med detta bolag och/eller dess anslutning till vissa beslut som fattats av Lagardère kan betraktas som utövande av ett avgörande inflytande från sökandebolagets sida. Vidare har den räknat upp de beteenden från sökandebolagets sida som skulle kunna utgöra en eller flera överträdelser av de skyldigheter som följer av förordning nr 139/2004 och som den avser utreda.
290 Kontrollen av de misstänkta överträdelser som är föremål för utredningen kräver således komplexa analyser av ett stort antal uppgifter, varav merparten endast är tillgängliga för sökandebolaget.
291 Följaktligen kan det angripna beslutets tillämpningsområde och utredningens syfte berättiga att ett stort antal upplysningar lämnas.
292 Vidare kan inget av sökandebolagets argument anses visa att det angripna beslutet skulle gå längre än vad som är nödvändigt mot bakgrund av syftet med utredningen.
293 För det första motiverade kravet på skyndsamhet, som kommissionen har understrukit, fristen den 27 oktober 2023, som fastställts genom beslut av den 19 september 2023 (se punkt 101 ovan).
294 Det ska även erinras om att den frist som ursprungligen fastställdes genom beslut av den 19 september 2023, såsom framgår av punkterna 19 och 22 ovan, förlängdes två gånger. Närmare bestämt förlängdes, inledningsvis, genom artikel 2 i beslutet av den 27 oktober 2023, den frist som fastställts till den 27 oktober 2023 till den 1 december 2023. Därefter förlängdes, genom artikel 1 i beslutet av den 24 januari 2024, den frist som fastställts till den 1 december 2023 till den 7 februari 2024.
295 Sökandebolagets argument inom ramen för den femte grundens andra del är emellertid enbart fokuserat på den ursprungliga fristen, som fastställdes till den 27 oktober 2023 genom beslutet av den 19 september 2023, utan att beakta, bland annat, förlängningen av denna frist till den 1 december 2023 som skedde genom beslutet av den 27 oktober 2023, eller för övrigt förlängningen av fristen till den 7 februari 2024 som skedde genom beslutet av den 24 januari 2024. Följaktligen kan sökandebolagets argument om den frist som föreskrivs i det angripna beslutet inte godtas.
296 För det andra har sökandebolaget, såsom framgår av punkt 242 ovan, inte styrkt att den arbetsbörda som det angripna beslutet innebär är oproportionerlig.
297 Vidare kan det konstateras att sökandebolagets argument att det angripna beslutet, delvis, avser uppgifter som kommissionen redan förfogar över, på grund av att de överlämnats inom ramen för prövningen av sökandebolagets kontrolltagande över Lagardère, inte har styrkts. Detta argument ska därför underkännas, då det inte uppfyller de krav på tydlighet och precision som föreskrivs i artikel 76 d i rättegångsreglerna.
298 Av detta följer att sökandebolaget inte har visat att kommissionen, genom att anta det angripna beslutet hade åsidosatt proportionalitetsprincipen.
299 Följaktligen kan talan inte bifallas på den femte grundens andra del och, således, inte heller på den femte grunden som helhet.
Den sjätte grunden, om en inskränkning av skyddet för journalistiska källor
300 Sökandebolaget har, genom sin sjätte grund, gjort gällande att det angripna beslutet inskränker skyddet för journalistiska källor, vilket garanteras av artikel 11 i stadgan och artikel 10 i Europakonventionen. Denna grund utgörs av två delar. Den första delgrunden avser en invändning om rättsstridighet avseende artikel 11.3 i förordning nr 139/2004. Den andra delgrunden rör en inskränkning av skyddet för journalistiska källor.
Inledande anmärkningar
301 Enligt artikel 11.1 i stadgan, som har rubriken ”Yttrandefrihet och informationsfrihet”, har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.
302 De rättigheter som stadgan innehåller enligt artikel 52.3 i stadgan ska ha samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen, vilket däremot inte hindrar att ett mer långtgående skydd tillförsäkras enligt unionsrätten (se dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol, C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
303 Vid tolkningen av artikel 11 i stadgan måste unionsdomstolarna således – som lägsta tillåtna skyddsnivå – beakta de motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen, såsom de tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) (se dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol, C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
304 Artikel 10 i Europakonventionen, med rubriken ”Yttrandefrihet” har följande lydelse:
”1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.”
305 Det ska erinras om att denna grundläggande rättighet, som garanteras i artikel 11 i stadgan, enligt domstolens praxis utgör en av grundvalarna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle och ingår i de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på (se dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl., C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkt 93 och där angiven rättspraxis).
306 Europadomstolen har alltid gjort en särskilt vaksam prövning av huruvida yttrandefriheten iakttagits i de mål som omfattas av artikel 10 i Europakonventionen, eftersom denna frihet utgör en av de väsentliga grunderna för ett demokratiskt samhälle. De garantier som pressen ska ges är av särskild betydelse och skyddet för journalistiska källor är en av hörnstenarna i pressfriheten. En avsaknad av ett sådant skydd skulle avskräcka journalistiska källor från att hjälpa pressen att informera allmänheten om frågor av allmänintresse. Följaktligen skulle pressen kunna få det svårare att uppfylla sin oumbärliga roll som ”vakthund” och dess kapacitet att tillhandahålla exakta och trovärdiga uppgifter skulle kunna minskas (Europadomstolens dom av den 25 maj 2021, Big Brother Watch m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2021:0525JUD005817013, § 442).
307 Ett föreläggande att avslöja källor kan medföra en skadlig verkan inte bara för källorna, vars identitet kan röjas, utan även på den tidning eller annan publikation som föreläggandet avser, vars rykte hos potentiella källor kan påverkas negativt genom avslöjandet, och för medlemmar av allmänheten, vilka har ett intresse av att erhålla uppgifter som lämnas av anonyma källor. Det föreligger emellertid en grundläggande skillnad mellan att myndigheterna förpliktar en journalist att ange sina källors identitet och att de genomför en husrannsakan och ett besök på dennes arbetsplats i syfte att finna hans eller hennes källor. Även om en husrannsakan eller besök inte leder till resultat, utgör den en mer allvarlig åtgärd än ett åläggande att röja källans identitet, eftersom de utredare som besöker journalistens arbetsplats har tillgång till alla dokument som denne innehar (Europadomstolens dom av den 25 maj 2021, Big Brother Watch m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2021:0525JUD005817013, § 443).
308 En inskränkning av skyddet för journalistiska källor kan endast anses vara förenlig med artikel 10 i Europakonventionen om den är motiverad av ett övervägande krav av allmänintresse. Vidare ska varje inskränkning av rätten till skydd för journalistiska källor omfattas av processuella garantier, som fastställts i lag, som motsvarar betydelsen av den aktuella principen. Bland de garantier som främst krävs ska räknas möjligheten att få en åtgärd kontrollerad av en domstol eller annat oberoende och opartiskt beslutsorgan som har behörighet att, innan de begärda uppgifterna lämnas, avgöra huruvida det finns ett krav av allmänintresse som överväger principen om skydd för journalistiska källor och, om inte, hindra varje onödig tillgång till uppgifter som kan leda till att källornas identitet röjs (Europadomstolens dom av den 25 maj 2021, Big Brother Watch m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2021:0525JUD005817013, § 444).
309 Mot bakgrund av behovet av en förebyggande kontroll, ska domstolen eller det andra oberoende och opartiska organet således vara i stånd att före varje röjande göra denna avvägning av potentiella risker och respektive intressen i förhållande till de uppgifter av vilka ett röjande har begärts, varför argumenten från de myndigheter som önskar uppnå ett röjande kan bedömas på ett korrekt sätt. Beslutet måste fattas mot bakgrund av tydliga kriterier, bland annat beträffande frågan om huruvida en mindre ingripande åtgärd kan räcka för att tjäna de övervägande offentliga intressen som fastställts. Domstolen eller det andra behöriga organet ska ha en möjlighet att vägra att utfärda ett föreläggande om att röja identiteten eller att till journalisten rikta ett mer begränsat eller avgränsat föreläggande, så att de berörda källorna kan undkomma röjandet av deras identitet, oavsett om de specifikt har nämnts i de uppgifter av vilka ett utlämnande har begärts, på grund av att ett lämnande av sådana uppgifter skulle skapa en allvarligt risk för avslöjande av journalisters källors identitet. I nödfall ska ett förfarande kunna tillämpas som gör det möjligt att identifiera och isolera uppgifter som kan möjliggöra att källor identifieras från dem som inte medför någon sådan risk, innan dessa uppgifter utnyttjas av myndigheterna (Europadomstolens dom av den 25 maj 2021, Big Brother Watch m.fl. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2021:0525JUD005817013, § 445).
Den sjätte grundens första del, avseende en invändning om rättsstridighet avseende artikel 11.3 i förordning nr 139/2004
310 I den sjätte grundens första del, har sökandebolaget gjort en invändning om rättsstridighet, enligt artikel 277 FEUF, mot artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, och gjort gällande att denna artikel åsidosätter artikel 10 i Europakonventionen genom att inte föreskriva något särskilt rättsmedel och på förhand tillåta en oberoende rättslig prövning innan ett beslut antas som föreskriver att uppgifter som kan omfattas av skyddet för journalistiska källor ska lämnas. Sökandebolaget har i sin replik tillagt att de rättsmedel som föreskrivs i artiklarna 278 och 279 FEUF inte räcker för att fylla denna lucka.
311 Kommission har, med stöd av rådet, bestritt sökandebolagets argument.
312 Inledningsvis får, enligt artikel 277 FEUF, även om den frist som anges i artikel 263 sjätte stycket har löpt ut, parterna i en tvist om en akt med allmän giltighet som antagits av någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ, med stöd av artikel 263 andra stycket inför Europeiska unionens domstol göra gällande att akten inte ska tillämpas.
313 Artikel 277 FEUF utgör ett uttryck för en allmän rättsprincip enligt vilken varje part har rätt att, i syfte att få ett beslut riktat till denne ogiltigförklarat, indirekt ifrågasätta giltigheten av de rättsakter med allmän giltighet som utgör grunden för ett sådant beslut, om den ifrågavarande parten inte hade rätt att med stöd av artikel 263 FEUF väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vars följder berör parten utan att denne har haft möjlighet att begära en ogiltigförklaring. Den allmängiltiga rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts ska vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som talan avser och det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som angrips och den ifrågavarande allmängiltiga rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2020, kommissionen och rådet/Carreras Sequeros m.fl., C‑119/19 P och C‑126/19 P, EU:C:2020:676, punkterna 67–69. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, Mamoli Robinetteria/kommissionen, T‑376/10, EU:T:2013:442, punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis).
314 I förevarande mål ska emellertid, såsom sökandebolaget har understrukit, enligt Europadomstolens ovan i punkterna 306–309 nämnda rättspraxis, varje inskränkning av rätten till skydd för journalistiska källor omfattas av processuella garantier, som fastställts i lag, som motsvarar betydelsen av den aktuella principen. Bland de garantier som främst krävs ska räknas möjligheten att få en åtgärd kontrollerad i förebyggande syfte enligt de villkor som har fastställts i denna rättspraxis.
315 Som rådet har understrukit, erbjuder emellertid det fullständiga systemet med rättsmedel och förfaranden, som fastställts genom primärrätten, de processuella garantier som krävs enligt Europadomstolens ovan i punkterna 306–309 nämnda rättspraxis, och bland annat möjligheten att få åtgärderna kontrollerade av en domstol eller annat oberoende och opartiskt beslutsorgan med behörighet att, innan de begärda uppgifterna lämnas ut, avgöra huruvida det föreligger ett krav av allmänintresse som överväger principen om skydd för journalistiska källor och, om detta inte är fallet, hindra varje onödig tillgång till uppgifter som kan leda till att källornas identitet röjs.
316 Det ska, i detta hänseende, erinras om att genom, å ena sidan, artiklarna 263 FEUF och 277 FEUF och, å andra sidan, artikel 267 FEUF, har det inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för prövning av huruvida unionsakterna är lagenliga. Denna prövning har anförtrotts unionsdomstolarna (se dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
317 Unionslagstiftaren kan inte, genom att anta en sekundärakt, skapa ett rättsmedel som inte föreskrivs i EUF-fördraget, eftersom det genom fördraget har inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för prövning av huruvida de akter som antas av institutionerna är lagenliga. Denna prövning har anförtrotts unionsdomstolarna (se dom av den 5 september 2024, Echa, C‑256/23 och C‑290/23, EU:C:2024:683, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
318 Som rådet har understrukit och eftersom artikel 11 i stadgan, tolkad med beaktande av motsvarande rättigheter som garanteras av artikel 10 i Europakonventionen, kräver att det ska finnas ett rättsmedel som uppfyller vissa kriterier, ska detta rättsmedel finnas och respekteras inom det system för rättsmedel som fastställts i fördragen.
319 Att ett sådant rättsmedel existerar inom det fullständiga system för rättsmedel som fastställts i fördragen har emellertid bekräftats i rättspraxis avseende skyddet för advokatsekretessen.
320 Således följer av domen av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen (155/79, EU:C:1982:157, punkt 32), att det fullständiga systemet med rättsmedel ger ett lämpligt skydd för advokatsekretessen. I synnerhet fann domstolen i den domen att den omständigheten att en talan som väckts av det berörda företaget i enlighet med artikel 185 i EEG‑fördraget (nu artikel 278 FEUF) mot beslut om att dokument som påstås omfattas av advokatsekretessen skulle överlämnas inte ska hindra verkställighet svarar mot kommissionens oro angående den inverkan tiden för förfarandet vid domstolen kan få för effektiviteten vad gäller kommissionens övervakning av att fördragets konkurrensregler följs, medan det berörda företagets intressen å andra sidan skyddas genom den möjlighet som ges genom artiklarna 185 och 186 i EEG‑fördraget (nu artiklarna 278 och 279 FEUF) och genom artikel 83 i rättegångsreglerna att besluta om uppskov med verkställigheten av det beslut som fattats eller om andra interimistiska åtgärder.
321 Av detta följer att det fullständiga systemet med rättsmedel garanterar en möjlighet till förebyggande domstolskontroll, innan kommissionen får tillgång till de sekretessbelagda uppgifterna.
322 Enligt rättspraxis avseende kommissionens kontrollbehörighet gällande iakttagandet av artiklarna 101 och 102 FEUF, i på detta mål tillämpliga delar, gäller i synnerhet att när ett företag åberopar skyddet för advokatsekretessen för att motsätta sig ett beslag av en handling inom ramen för en undersökning, medför kommissionens beslut om att avslå denna begäran rättsverkningar för företaget genom att på ett märkbart sätt påverka dess rättsställning. Detta beslut medför nämligen att företaget inte kommer i åtnjutande av det skydd som föreskrivs i unionsrätten. Det är vidare till sin art slutgiltigt och oberoende av ett slutligt beslut i vilket det konstateras att en överträdelse av konkurrensbestämmelserna skett (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
323 Det ska framhållas att företagets möjlighet att väcka talan mot det slutliga beslut genom vilket det fastställs att konkurrensreglerna har överträtts inte heller kan ge företaget ett tillräckligt skydd för sina rättigheter. För det första är det möjligt att det administrativa förfarandet inte leder till ett beslut i vilket en överträdelse fastställs. För det andra utgör inte den eventuella möjligheten att föra talan mot detta beslut ett medel för företaget att förhindra de oåterkalleliga verkningar som kännedomen om innehållet i de handlingar som skyddas med hänvisning till advokatsekretessen får (se dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
324 Härav följer att kommissionens beslut att avslå en begäran om sekretesskydd för en viss handling med hänvisning till advokatsekretessen – och att i förekommande fall förelägga någon att lämna ut den ifrågavarande handlingen – avslutar ett specifikt förfarande som ska särskiljas från förfarandet i vilket kommissionen kan konstatera förekomsten av en överträdelse av unionsrättens konkurrensregler. Beslutet utgör således en rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, som om så skulle vara nödvändigt kan bli föremål för interimistiska åtgärder, bland annat verkställighetsförbud, till dess att tribunalen prövat målet rörande huvudsaken (dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 48).
325 Med beaktande av den särskilda karaktären av principen om skydd för advokatsekretessen, vars syfte är att säkerställa såväl enskildas fulla utövande av rätten till försvar som rätten för enskilda att fritt konsultera sin advokat, ska den omständigheten att kommissionen tar del av innehållet i en skyddad handling anses i sig utgöra ett åsidosättande av denna princip. Skyddet för advokatsekretessen går således längre än villkoret att upplysningar som ett företag lämnat sin advokat eller innehållet i advokatens råd inte får användas mot företaget i ett beslut om sanktioner för överträdelse av konkurrensreglerna (dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 86).
326 Skyddet för advokatsekretessen innebär även att när kommissionen väl fattat ett beslut om att avslå en begäran om sådant skydd får den inte läsa handlingarna i fråga förrän företaget haft en verklig möjlighet att väcka talan vid tribunalen. Kommissionen är skyldig att avvakta att fristen för att väcka talan mot dess avslagsbeslut löpt ut innan den läser handlingarna i fråga. I den mån en sådan talan inte medför några suspensiva verkningar ankommer det på det berörda företaget att begära interimistiska åtgärder för att uppskjuta verkställigheten av beslutet att avslå begäran om detta skydd (se dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
327 Som anges i punkt 16 ovan, bekräftade kommissionen, i förevarande mål, den 18 oktober 2023, att de dokument som skulle kunna röja journalistiska källor skulle omfattas av ett särskilt skydd inspirerat av det förfarande som införts för att skydda advokatsekretessen. Inrättandet av ett sådant skydd upprepades i skrivelsen av den 6 december 2023 (se punkt 21 ovan) och formaliserades i beslutet av den 24 januari 2024 (se punkt 22 ovan).
328 Mot bakgrund av rättspraxis avseende advokatsekretessen, som tribunalen har erinrat om i punkterna 320 och 322–326 ovan, vilken i vissa delar är tillämplig i förevarande mål, kan det konstateras att det fullständiga system med rättsmedel som har fastställts i fördragen föreskriver ett effektivt domstolsskydd, som ska iaktta alla processuella garantier avseende skydd för journalistiska källor som krävs enligt Europadomstolens praxis avseende artikel 10 i Europakonventionen, vilken motsvarar artikel 11 i stadgan.
329 Denna slutsats kan inte påverkas av de argument som sökandebolaget har framfört i sin replik.
330 För det första, har sökandebolaget gjort gällande att de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 263, 278 och 279 FEUF inte ska äga rum ”på förhand”, i den mening som avses i Europadomstolens praxis, eftersom de först kan ”aktiveras” efter att kommissionen antagit ett beslut att begära upplysningar.
331 Det ska emellertid understrykas att det, enligt fast rättspraxis, endast är åtgärder med tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning som utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet utgör i princip inte rättsakter mot vilka talan kan väckas. Det framgår emellertid av rättspraxis att rättsakter som antas under det förberedande förfarandet som i sig själva utgör slutet på ett särskilt förfarande, vilket skiljer sig från det som skall göra det möjligt för kommissionen att fatta ett beslut i saken, och som medför tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning också utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas (se dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
332 Mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkterna 322 och 323 ovan, vilken är analogt tillämplig i förevarande mål, ska det påpekas att när ett företag åberopar skyddet för journalistiska källor för att motsätta sig att ett dokument lämnas ut inom ramen för en begäran om upplysningar enligt artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, medför det beslut genom vilket kommissionen avslår denna begäran rättsverkningar i förhållande till detta företag, genom att det väsentligt ändrar dess rättsliga ställning. Detta beslut innebär nämligen att företaget nekas ett i unionsrätten föreskrivet skydd. Vidare är beslutet slutgiltigt och oberoende från det slutgiltiga avgörande i vilket en överträdelse av konkurrensreglerna fastställts.
333 Av detta följer att det beslut genom vilket kommissionen har avslagit en begäran om skydd av ett visst dokument enligt skyddet för journalistiska källor – och, i förekommande fall, förordnat om att det aktuella dokumentet ska lämnas in – innebär avslutet på ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som ska göra det möjligt för den att pröva huruvida en överträdelse av konkurrensreglerna föreligger och utgör, således, en rättsakt som kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring, åtföljd av behovet av en begäran om interimistiska åtgärder bland annat avsedda att skjuta upp beslutets verkställighet till dess att tribunalen har prövat talan rörande huvudsaken.
334 Skyddet för journalistiska källor innebär även att kommissionen, när den har antagit sitt beslut om avslag på en begäran i detta hänseende, först ska få kännedom om innehållet i dessa dokument efter att ha gett det berörda företaget en verklig möjlighet att väcka talan vid tribunalen och i detta hänseende vänta till dess att fristen för att väcka talan mot dess avslagsbeslut har löpt ut. Under alla omständigheter och eftersom en sådan talan inte har någon suspensiv verkan, ankommer det på det berörda företaget att ansöka om interimistiska åtgärder avseende uppskjutande av verkställigheten med beslutet om avslag på begäran om detta skydd.
335 Således kan sökandebolagets argument att de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 263, 278 och 279 FEUF inte ska äga rum ”på förhand”, i den mening som avses i Europadomstolens praxis, inte godtas.
336 För det andra, har sökandebolaget anfört att villkoren för beviljande av ett uppskjutande med verkställigheten eller andra interimistiska åtgärder, skiljer sig från det villkor som gäller för skyddet för journalistiska källor, nämligen att det ska föreligga ett krav av allmänintresse som överväger principen om skydd för journalistiska källor.
337 Det ska emellertid påpekas, såsom rådet har gjort, att villkoret avseende den avvägning av de föreliggande intressena som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska göra, i huvudsak motsvarar det rättsliga kriterium som är tillämpligt på bedömningen av de uppgifter som omfattas av skyddet för journalistiska källor, vilket består i att fastställa om det föreligger ett krav av allmänintresse som överväger principen om skydd för journalistiska källor.
338 Mot denna bakgrund kan invändningen om rättsstridighet, enligt artikel 277 FEUF, som sökandebolaget har gjort mot artikel 11.3 i förordning nr 139/2004 inte godtas.
339 Således kan den sjätte grundens första del inte leda till bifall av talan.
Den sjätte grundens andra del, avseende en inskränkning av skyddet för journalistiska källor
340 Genom den sjätte grundens andra del, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet inskränker det skydd som journalistiska källor ska åtnjuta, eftersom det, bland de berörda personerna, med namn har angett två journalister samt deras kommunikationer med journalister med anknytning till Vivendi-koncernen, som nämns bland de sökord som anges i det angripna beslutet.
341 Vidare har sökandebolaget understrukit att kommissionen själv har erkänt att det är nödvändigt att skydda de journalistiska källorna, eftersom kommissionen, i ett telefonsamtal den 18 oktober 2023 mellan tjänstemän med ansvar för utredningen och sökandebolagets rådgivare angav att den sökte en lösning för att avhjälpa denna av sökandebolaget påtalade problematik. Detta visar, enligt sökandebolaget, att kommissionen var medveten om den svårighet som det angripna beslutet innebar. Enligt sökandebolaget ålade emellertid, vid den tidpunkt då talan väcktes, det angripna beslutet fortfarande bolaget att lämna alla dessa utgifter, för att inte drabbas av sanktioner.
342 Sökandebolaget har, i sin replik, understrukit att det angripna beslutet inte innehåller någon processuell garanti avseende skydd för journalistiska källor. Det var först efter det att förevarande talan väckts och genom en enkel skrivelse, vars innehåll därefter återgavs i beslutet av den 24 januari 2024, som kommissionen föreskrev dessa garantier, vilket inte kan medföra att de retroaktivt korrigerar de fel som det angripna beslutet är behäftat med.
343 Kommission har bestritt sökandebolagets argument.
344 Inledningsvis ska det erinras om att eftersom brister i sakprövningsförutsättningarna utgör ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, ankommer det på tribunalen att ex officio pröva huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få det angripna beslutet ogiltigförklarat (se dom av den 21 december 2022, E. Breuninger/kommissionen, T‑525/21, EU:T:2022:835, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
345 Enligt rättspraxis ska en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den. Bevis för ett sådant intresse, som ska bedömas den dag talan väcks vilket är en väsentlig och grundläggande förutsättning för varje rättsligt förfarande, ska åberopas av sökanden (se dom av den 27 mars 2019, Canadian Solar Emea m.fl./rådet, C‑236/17 P, EU:C:2019:258, punkt 91 och där angiven rättspraxis).
346 En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad måste, mot bakgrund av föremålet för talan, finnas vid den tidpunkt då talan väcks, vid äventyr av att talan avvisas. Föremålet för tvisten måste, liksom sökandens berättigade intresse av att få saken prövad, också bestå fram till domstolsavgörandet meddelas, vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i målet, vilket förutsätter att ett bifall till talan kan medföra en fördel för sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2020, Izba Gospodarcza Producentów i Operatorów Urządzeń Rozrywkowych/kommissionen, C‑560/18 P, EU:C:2020:330, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
347 En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad försvinner visserligen inte nödvändigtvis på grund av att den angripna rättsakten under förfarandets gång har upphört att medföra verkningar. Den person som berörs av rättsakten kan fortfarande ha ett intresse av att det ogiltigförklaras för att få sin situation återställd eller för att få upphovsmannen till den angripna rättsakten att, i framtiden, göra lämpliga ändringar och således undvika risken för att den rättsstridighet som den angripna rättsakten påstås vara behäftad med upprepas. Även för det fall där det, på grund av omständigheterna, visar sig vara omöjligt att uppfylla skyldigheten, för den institution från vilken den ogiltigförklarade rättsakten härrör, att vidta de åtgärder som verkställandet av domen genom vilken ogiltigförklaringen fastställts omfattar, kan talan om ogiltigförklaring fortfarande vara av intresse som grund för en eventuell skadeståndstalan (se dom av den 30 juni 2022, Camerin/kommissionen, C‑63/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:516, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
348 Det ankommer emellertid på sökanden att lägga fram bevis för sitt berättigade intresse av att få saken prövad och att på ett relevant sätt motivera varför den har ett intresse av att rättsakten ogiltigförklaras (se dom av den 30 juni 2022, Camerin/kommissionen, C‑63/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:516, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
349 Detsamma gäller beträffande intresset av att göra gällande en grund (dom av den 28 februari 2017, JingAo Solar m.fl./rådet, T‑157/14, ej publicerad, EU:T:2017:127, punkt 69).
350 Det framgår även av domstolens praxis att det ska göras en konkret bedömning av frågan huruvida en sökande fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid det bland annat ska tas hänsyn till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten och arten av den skada som sökanden påstår sig ha lidit (dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 65).
351 I detta hänseende framgår av rättspraxis att en grund till stöd för en talan om ogiltigförklaring inte kan upptas till sakprövning på grund av att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad, när en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten med stöd av nämnda grund inte kan medföra att sökanden når sådan framgång som eftersträvas, även om det antas att det skulle finnas fog för grunden (se dom av den 9 juni 2011, Evropaïki Dynamiki/BCE, C‑401/09 P, EU:C:2011:370, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
352 I förevarande mål ska det inledningsvis erinras om den faktiska bakgrunden till den sjätte grundens andra del, bland annat såsom den framgår av punkterna 15–21 ovan.
353 I synnerhet bekräftade kommissionen, till följd av det e‑postmeddelande av den 14 oktober 2023 som sökandebolaget riktade till kommissionen (se punkt 15 ovan), vid telefonkonferensen den 18 oktober 2023, till detta bolag att de dokument som skulle kunna omfattas av journalistiska källor skulle åtnjuta ett särskilt skydd inspirerat av det förfarande som inrättats för att skydda advokatsekretessen (se punkt 16 ovan). Därefter erbjöd kommissionen, genom e‑postmeddelande av den 26 oktober 2023, sökandebolaget att lämna in en förteckning över de berörda personer som hade presskort och att diskutera praktiska förfaranden som skulle göra det möjligt att säkerställa ett skydd av journalistiska källor (se punkt 18 ovan).
354 Den 27 oktober 2023, vilket var datumet då den frist som fastställts genom beslutet av den 19 september 2023 för att lämna in de begärda dokumenten, hade sökandebolaget inte lämnat in något dokument. Samma dag antog kommissionen beslutet av den 27 oktober 2023 (se punkt 19 ovan).
355 Genom ansökan som gavs in till tribunalens kansli den 23 november 2023, väckte sökandebolaget en talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet (se punkt 20 ovan).
356 Genom skrivelsen av den 6 december, upprepade generaldirektören för kommissionens generaldirektorat för konkurrens att varje dokument som äventyrade skyddet för känsliga personuppgifter eller för journalistiska källor skulle omfattas av solida processuella garantier enligt lagstiftning och relevant rättspraxis och angav vilka processuella garantier det rörde sig om (se punkt 21 ovan).
357 I synnerhet föreslog kommissionen, i punkt 14 i skrivelsen av den 6 december 2023, beträffande vilka dokument som kunde innehålla journalistiska källor, att processuella garantier som var analoga med dem som hade inrättats för att säkerställa skyddet för advokatsekretessen skulle tillämpas. I praktiken föreskrevs att de personer som berördes av det angripna beslutet och som hade ett presskort kunde erhålla dokument som uppfyllde de kriterier som angavs i det angripna beslutet, ange vilka uppgifter som omfattades av ett sådan skydd och lämna en redigerad version utan identifiering av de journalistiska källorna (eller, i annat fall, avlägsna dokumentet från handlingarna om det inte var möjligt att lämna in en icke-konfidentiell version). Då sökandebolaget är ansvarigt för att fullständigt och korrekt lämna in samtliga dokument som omfattas av det angripna beslutet, ankommer det på detta bolag att lämna in resten av dokumenten och en sammanfattande tablå av vilken framgår vilken typ av uppgifter som har raderats eller vilka dokument som har avlägsnats från handlingarna.
358 Som framgår av punkt 22 ovan, har dessa garantier avseende skyddet för journalistiska källor formaliserats genom beslutet av den 24 januari 2024, vars skäl 13 b föreskriver att de personer som berörs av det angripna beslutet och som har presskort ska kunna gå igenom de dokument som uppfyller kriterierna enligt det angripna beslutet, fastställa vilka uppgifter som omfattas av detta skydd och lämna en redigerad version utan identifiering av de journalistiska källorna eller, i annat fall, avlägsna dokumentet från handlingarna om det inte är möjligt att lämna en icke-konfidentiell version. Det föreskrivs även att det ankommer på sökandebolaget att lämna in resten av dokumenten och en sammanfattande tablå av vilken det framgår vilken typ av uppgifter som har raderats eller vilka dokument som har avlägsnats från handlingarna.
359 Det ska preciseras att kommissionen, i sin skrivelse av den 25 januari 2024, informerade tribunalen om att den antagit beslutet av den 24 januari 2024 och angav att sökandebolaget på grundval av artikel 86 i rättegångsreglerna kunde justera sin talan. Denna skrivelse togs in i akten i målet och delgavs sökandebolaget den 1 februari 2024.
360 Det ska påpekas att en unionsrättsakts lagenlighet måste bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, Schaible, C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
361 När ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål, ska detta emellertid enligt rättspraxis betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att justera sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det vore dessutom oskäligt om institutionen i fråga – till bemötande av den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen – kunde ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, EU:T:2013:397, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
362 I artikel 86.1 och 86.2 i rättegångsreglerna, i den version som var tillämplig vid tidpunkten, föreskrivs att när den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller har ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden, innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet. Justering av talan ska göras genom separat handling och inom den frist som enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF gäller för att väcka talan om ogiltigförklaring av den rättsakt som föranleder justeringen av talan.
363 I förevarande mål är sökandebolagets ståndpunkt, såsom det har uttryckt den i sin replik, i sitt svar på åtgärderna för processledning och vid förhandlingen, att antagandet av beslutet av den 24 januari 2024 inte kan medföra ett retroaktivt godkännande, under förfarandets gång, av de fel som det angripna beslutet är behäftat med. Sökandebolaget har även preciserat att denna talan endast avser det angripna beslutet, vilket inte har ändrats genom beslutet av den 24 januari 2024 – vars artikel 1 ändrar artikel 2 i beslutet av den 27 oktober 2023 och vars artikel 2 föreskriver ett vite. Således anser sökandebolaget att föremålet för talan inte ska ändras.
364 Det kan emellertid konstateras att beslutet av den 24 januari 2024, i huvudsak, ändrar det angripna beslutet i tre avseenden.
365 För det första och som framgår av punkt 22 ovan, föreskriver artikel 1 i beslutet av den 24 januari 2024 en förlängning till den 7 februari 2024 av fristen som genom beslut av den 27 oktober 2023 hade fastställts till den 1 december 2023, vilken i sin tur utgjorde en förlängning av den frist som genom beslut av den 19 september 2023 hade fastställts till den 27 oktober 2023.
366 För det andra, anges i skäl 13 a i beslutet av den 24 januari 2024 ytterligare processuella garantier utöver det angripna beslutet, i syfte att säkerställa skyddet för känsliga personuppgifter, genom att förfarandet med det virtuella datarummet, såsom det föreslagits i skrivelsen av den 6 december 2023, införs.
367 För det tredje, anges i skäl 13 b i beslutet av den 24 januari 2024 processuella garantier i syfte att skydda journalistiska källor, varvid det förfarande som föreslagits i skrivelsen av den 6 december 2023 bekräftas. Dessa garantier är, i huvudsak, desamma som dem som informellt diskuterats mellan kommissionen och sökandebolaget och inspirerats av det förfarande som inrättats för att skydda advokatsekretessen (se punkterna 353–357 ovan).
368 Vidare kan det, som anges i punkt 359 ovan, konstateras att sökandebolaget inte har fråntagits möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse beslutet av den 24 januari 2024 eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder, i den mening som avses i punkt 361 ovan.
369 I övrigt ska det, som följer av punkterna 353–357 ovan, påpekas att sökandebolaget, inom ramen för sin dialog med kommissionen, innan det väckte talan den 23 november 2023, hade fått kännedom om kommissionens ansträngningar för att finna en lösning avseende skyddet för journalistiska källor, med inspiration från det förfarande som inrättats för att skydda advokatsekretessen.
370 Sökandebolaget valde emellertid att inte justera sin talan för att i målet beakta beslutet av den 24 januari 2024. Bolaget väckte för övrigt inte heller någon ny talan mot detta beslut.
371 Som framgår av ovan i punkterna 345–348 nämnda rättspraxis, ska en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse, för vilket bevis ska åberopas av sökanden, förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den.
372 I förevarande mål har sökandebolaget, till svar på åtgärderna för processledning, hävdat att dess intresse av att bestrida att det finns processuella garantier för att skydda sekretessen avseende journalistiska källor inom ramen för den sjätte grundens andra del bestod dels i den mån kommissionen inte retroaktivt kunde radera de fel som påverkade det angripna beslutets lagenlighet, dels i den mån de föreskrivna garantierna inte kunde förebygga varje inskränkning av skyddet för journalistiska källor. Sökandebolaget har i detta hänseende framfört nya argument som har till syfte att bestrida att de garantier som fastställts i beslutet av den 24 januari 2024 är tillräckliga.
373 De nya argumenten, som har till syfte att bestrida att dessa garantier är tillräckliga och som framfördes för första gången i svaret på de processledande åtgärderna, kan emellertid inte tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2025, Ben Ali/rådet, T‑178/23, ej publicerad, EU:T:2025:114, punkt 54).
374 Vidare kan det konstateras att sökandebolaget, genom detta svar, fortfarande inte har styrkt att det fortsatt hade ett berättigat intresse av att få saken prövad inom ramen för den sjätte grundens andra del. Sökandebolaget har exempelvis inte anfört skälen till varför en ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle kunna gynna det efter antagandet av beslutet av den 24 januari 2024, som sökandebolaget har valt att inte bestrida inom ramen för denna talan.
375 Det ska, i detta hänseende, påpekas att sökandebolaget, innan beslutet av den 24 januari 2024 antogs, inte hade lämnat in några dokument till kommissionen.
376 Som framgår av handlingarna i målet och som sökandebolaget bekräftade vid förhandlingen, lämnade bolaget nämligen in dokument till kommissionen i februari 2024 och därefter under september och december 2024. Under förhandlingen angav sökandebolaget att kommissionen, i december 2024, hade mottagit de dokument som motsvarade villkoren i det angripna beslutet, med undantag för de dokument som omfattades av advokatsekretessen, av sekretessen avseende journalistiska källor och de berörda personernas privatliv.
377 Det angripna beslutet medförde således inga rättsliga verkningar i detta hänseende mellan den tidpunkt då det antogs, det vill säga den 19 september 2023, och ikraftträdandet av beslutet av den 24 januari 2024.
378 Således kan sökandebolaget inte gynnas av en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grundval av en avsaknad av processuella garantier avseende skydd för journalistiska källor.
379 Det ska vidare preciseras att sökandebolaget, inom ramen för denna talan, inte har anfört något yrkande om ersättning och inte har gjort gällande någon kvarstående rätt såsom den som avses i ovan i punkt 347 nämnda rättspraxis.
380 Mot denna bakgrund kan det fastställas att sökandebolaget inte har motiverat varför det skulle ha ett bestående berättigat intresse att få beslutet ogiltigförklarat inom ramen för den sjätte grundens andra del.
381 Följaktligen kan inte den sjätte grundens andra del eller, således, den sjätte grunden som helhet ledan till bifall av talan.
Den sjunde grunden, avseende avsaknad av lämpliga garantier för att skydda respekten för privatlivet
382 Genom den sjätte grunden, har sökandebolaget gjort gällande att det angripna beslutet inte innehåller några lämpliga garantier för att skydda respekten för privatlivet, som föreskrivs i artikel 7 i stadgan och i artikel 8 i Europakonventionen.
383 Enligt sökandebolaget styrks den omständigheten att det angripna beslutet tvingar det att lämna in dokument som hör samma med vissa av dess anställdas och bolagsföreträdares privatliv, i huvudsak, av följande omständigheter. För det första omfattas privata och/eller personliga mobiltelefoner och surfplattor (nedan kallade personliga kommunikationsverktyg), som använts minst en gång i professionellt för professionella ändamål, av det angripna beslutets tillämpningsområde för den berörda perioden. För det andra, ska de dokument som omfattas av punkt III.7 i bilagan till det angripna beslutet lämnas in i deras helhet. För det tredje, saknar det angripna beslutet indikationer beträffande de processuella garantierna för att skydda sekretessen avseende privatlivet. För det fjärde, utgör fransk arbetsrätt hinder för ett sådant föreläggande som det angripna beslutet innehåller. Om sökandebolaget uppfyllde den skyldighet som det åläggs i det angripna beslutet att samla in, behandla och till kommissionen lämna dokument som omfattas av vissa av dess anställdas och bolagsföreträdares privata sfär, skulle det kunna ådra sig straffrättsliga påföljder och skulle inskränka dessa personers rätt till skydd för privatlivet.
384 Sökandebolaget har, i detta hänseende, preciserat att enligt fransk rätt kan en arbetsgivare endast få tillgång till brev och e‑postmeddelanden som riktats till eller mottagits av en anställd på dennes arbetsplats och till dokument som en anställd har på sin arbetsplats och som den anställde har angett vara personliga dokument, såvida inte den berörda personen är närvarande vid konsultationen eller har erbjudits att vara det. Vidare får arbetsgivaren inte ta del av e‑postmeddelanden som den anställde har skickat eller tagit emot i på privata e‑postadress, som skiljer sig från vederbörandes professionella e‑postadress, eller av konversationer som den anställde har fört i en privat direktmeddelandetjänst. Arbetsgivaren skulle då göra sig skyldig till brott mot brevsekretessen, även om den anställde installerat eller använt den privata direktmeddelandetjänsten på den dator som arbetsgivaren ställt till vederbörandes förfogande.
385 Sökandebolaget har, i sin replik, gjort gällande att kommissionen förväxlat begreppen ”personuppgifter” och information som hör till ”privatlivet”. Enligt sökandebolaget är begreppet ”personuppgifter” emellertid snävare än det, bredare, begreppet ”privatliv”. Sökandebolaget anser att det skydd som kommissionen påstår sig förbehålla personuppgifter endast avser uppgifter som, utan att vara personliga i strikt bemärkelse, omfattas av den grundläggande rätten till skydd för privatlivet.
386 Kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
387 Enligt artikel 7 i stadgan, ska var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.
388 Artikel 7 i stadgan innehåller rättigheter som motsvaras av de som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen, enligt vilken var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (se dom av den 8 december 2022, Google (Borttagande av påstått felaktigt innehåll) C‑460/20, EU:C:2022:962, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Rättigheterna i artikel 7 i stadgan ska följaktligen, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, tillskrivas samma innebörd och samma räckvidd som rättigheterna i artikel 8.1 i Europakonventionen, såsom denna har tolkats av Europadomstolen (se dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses, C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
Huruvida det till följd av det angripna beslutet har skett ett ingrepp i utövandet av den rätt som föreskrivs i artikel 7 i stadgan
389 Enligt fast rättspraxis utgör utlämnande av personuppgifter till tredje man, såsom en myndighet, ett ingrepp i de grundläggande rättigheter som slås fast i artiklarna 7 i stadgan, oavsett hur de lämnade uppgifterna senare används, även i avsaknad av omständigheter som kan kvalificera detta ingrepp som ”allvarligt”. Det förhåller sig på samma sätt med lagringen av personuppgifter och åtkomsten till sådana uppgifter i syfte att myndigheter ska använda sig av dem. Det har i detta hänseende föga betydelse huruvida de uppgifter som avser privatlivet är av känslig art eller huruvida de berörda har fått utstå eventuella olägenheter på grund av ingreppet eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2018, Ministerio Fiscal, C‑207/16, EU:C:2018:788, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 96 och där angiven rättspraxis). Det är i detta sammanhang irrelevant att de aktuella uppgifterna kan ha samband med yrkesverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
390 Domstolen har i detta sammanhang redan angett att beslag av e‑postmeddelanden i samband med husrannsakan i en fysisk persons arbets- eller affärslokaler eller i ett bolags företagslokaler utgör ingrepp i utövandet av den rätt som slås fast i artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses, C‑419/14, EU:C:2015:832, punkterna 70–73 och 80 samt där angiven rättspraxis).
391 Som framgår av punkterna 6–12 och 19 ovan, föreskriver, i förevarande, mål det angripna beslutet, i huvudsak, en skyldighet för sökandebolaget att samla in och till kommissionen överlämna dels de dokument som skickats eller mottagits under den berörda perioden av 14 berörda personer (samt deras efterträdare och föregångare), vilka har angetts med namn i punkt II.5 i dess bilaga, och som innehåller minst ett av de sökord som uppräknas i punkt VII i denna bilaga, dels de dokument som utväxlats under den berörda perioden mellan fyra personer som angetts med namn i punkt III.7 a–c i denna bilaga. Denna skyldighet omfattar den skriftväxling som skett såväl genom professionella kommunikationsverktyg som genom personliga kommunikationsverktyg, under förutsättning att dessa har använts minst en gång för professionella kommunikationer.
392 Under dessa omständigheter kan de dokument som ska samlas in, behandlas och överlämnas till kommissionen innehålla uppgifter som hänför sig till vissa av sökandebolagets anställdas eller bolagsföreträdares privatliv. Följaktiglien kan genomförandet av det angripna beslutet medföra ett ingrepp i den rätt som garanteras i artikel 7 i stadgan.
393 Vad gäller ingreppets allvar, ska det erinras om att den skyldighet som föreskrivs i det angripna beslutet även omfattar skriftutväxling som skett genom personliga kommunikationsverktyg, under förutsättning att dessa har används minst en gång för professionella meddelanden. Vidare föreskriver det angripna beslutet inte bara ett överlämnande av de dokument som utväxlats under den berörda perioden när det gäller de ovan i punkt 391 angivna personerna, utan föreskriver även, i punkt III.9 i dess bilaga, en skyldighet att överlämna all skriftutväxling mellan vissa personer när ett enda meddelande i denna innehåller något av de sökord som avses i detta beslut.
394 Verkställigheten av det angripna beslutet kan medföra ett överlämnande av personuppgifter av mycket skiftande slag, som i princip är svårt att fastställa och potentiellt kan vara av betydande omfattning. Dessutom kan de uppgifter som samlats in och som härrör från personliga kommunikationsverktyg ge mer upplysningar om känsliga aspekter av de berörda personernas privatliv än dem som härrör från professionella kommunikationsverktyg. Av detta följer att dessa uppgifter sammantaget kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser avseende de berörda personernas privatliv.
395 Överlämnande av känsliga uppgifter om de berörda personernas privatliv som kan göra det möjligt att dra precisa slutsatser avseende de berörda personernas privatliv utgör emellertid ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 105, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkterna 41–44, och dom av den 30 april 2024, La Quadrature du Net m.fl. (Personuppgifter och bekämpning av upphovsrättsintrång), C‑470/21, EU:C:2024:370, punkt 96 och där angiven rättspraxis).
396 Den skyldighet att överlämna uppgifter som föreskrivs i det angripna beslutet medför således en risk för ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
397 Eftersom det angripna beslutet, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, utgör en begränsning av rätten till respekt för privatlivet, ska det kontrolleras om en sådan begränsning är berättigad enligt de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse.
Huruvida det ingrepp som följer av det angripna beslutet är berättigat
398 Enligt artikel 52.1 första meningen i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga vara föreskriven i lag (ett krav som i rättspraxis benämns ”legalitetsprincipen”) och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. I artikel 52.1 andra meningen i stadgan föreskrivs att begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast får göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
– Iakttagande av legalitetsprincipen
399 Det framgår av domstolens praxis att detta villkor innebär att den rättsliga grunden för en sådan begränsning på ett klart och precist sätt ska definiera dess omfattning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
400 Det kan i förevarande mål konstateras att begränsningen av utövandet av den grundläggande rättighet som garanteras i artikel 7 i stadgan som följer av genomförandet av det angripna beslutet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt. Det angripna beslutet antogs nämligen på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, som ger kommissionen befogenhet att, genom beslut, begära att företag och företagssammanslutningar ska tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar för att fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning (se punkterna 112–124 ovan).
401 Utövandet av den behörighet som kommissionen har enligt förordning nr 139/2004 bidrar till att upprätthålla det konkurrenssystem som eftersträvas med fördragen, som företagen har en skyldighet att respektera (se, analogt, dom av den 20 juni 2018, České dráhy/kommissionen, T‑621/16, ej publicerad, EU:T:2018:367, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
402 Förordning nr 139/2004 ger, på ett tillräckligt klart och tydligt sätt, kommissionen en behörighet att anta beslut om att begära upplysningar. Det angripna beslutet respekterar således legalitetsprincipen, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.
– Iakttagande av det väsentliga innehållet i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan
403 Enligt rättspraxis måste en lagstiftning som tillåter myndigheterna generell åtkomst till innehållet i elektroniska kommunikationer anses kränka det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet, som garanteras i artikel 7 i stadgan (se dom av den 6 oktober 2015, Schrems, C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 94 och där angiven rättspraxis).
404 På samma sätt kan en åtgärd som gör det möjligt att få en fullständig bild av de berörda personernas privat- och familjeliv kränka det väsentliga innehållet i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 120, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkterna 50–52, och dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden, C‑61/22, EU:C:2024:251, punkterna 80 och 81).
405 En begränsning av en grundläggande rättighet iakttar emellertid dess väsentliga innehåll när den inte utgör ett ifrågasättande av denna rättighet som sådan, bland annat när den är tillämplig på bestämda villkor, förutsatt att dessa villkor är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 48, och dom av den 27 september 2017, Puškár, C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 64).
406 I förevarande mål är det visserligen riktigt att de uppgifter som har samlats in och överlämnats till kommissionen enligt det angripna beslutet kan röja vissa mycket specifika uppgifter om de berörda personernas privatliv. Sådana uppgifter kan emellertid endast på ett spritt och underordnat sätt ge indikationer om vissa aspekter av dessa personers privatliv. Dessa uppgifter avser nämligen olika kategorier av uppgifter som omfattas av privatlivet, vilka inte nödvändigtvis har någon anknytning sinsemellan och som inte utgör någon homogen helhet.
407 Det kan i detta hänseende konstateras att det angripna beslutets tidsmässiga och materiella omfattning samt dess personkrets är begränsade genom exakta avgränsningar av den berörda perioden (punkt I.4 i dess bilaga), de berörda personerna (punkt II.5 i dess bilaga) och sökorden (punkt VII i dess bilaga). Detta beslut medför således inte att sökandebolaget måste samla in och till kommissionen överlämna alla dokument som har utväxlats mellan dess anställda och bolagsföreträdare (se punkt 391 ovan).
408 Det ska även preciseras att de personliga kommunikationsverktygen endast nämns i det angripna beslutet när de har använts minst en gång i professionella syften, såsom framgår av punkt I.2 i bilagan till detta beslut (se punkterna 8 och 391 ovan). Detta villkor gör det möjligt att avgränsa det angripna beslutets tillämpningsområde till endast personer som har använt sina personliga kommunikationsverktyg för professionella ändamål. Det ska, i detta hänseende, påpekas att den aktuella begäran om upplysningar har till syfte att fastställa överträdelser av konkurrensreglerna, vilket är ett område där de relevanta skriftutväxlingarna mellan de berörda personerna kan ske i andra kommunikationskanaler än professionella sådana.
409 Det ska vidare understrykas att syftet med ett beslut om att begära upplysningar på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, såsom det angripna beslutet, inte är att samla in uppgifter som omfattas av de berörda personernas privatliv eller deras personuppgifter, utan att inhämta upplysningar som är nödvändiga för att kontrollera presumtionerna om överträdelser av de skyldigheter som följer av denna förordning. Detta innebär att uppgifter som omfattas av privatlivet endast samlas in som underordnade uppgifter, såvida de inte är av affärsmässig relevans och därmed är till nytta för att fastställa huruvida en sådan överträdelse föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères, C‑94/00, EU:C:2002:603, punkt 45).
410 Vidare är det ingrepp som det angripna beslutet innebär reglerat av processuella garantier avseende skydd för känsliga personuppgifter. I punkt IV.10 1 i bilagan till det angripna beslutet föreskrivs nämligen att vissa dokument innehåller känsliga personuppgifter, såsom de definieras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad den allmänna dataskyddsförordningen), men dessa dokument ska tillhandahållas krypterade och separat och de ska anges som ”känsliga personuppgifter”.
411 Det ska, i detta hänseende, erinras om att enligt artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen, jämförd med skäl 10 i denna, ska begreppet ”känsliga personuppgifter” avse personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning.
412 Det angripna beslutet föreskriver således specifika processuella garantier rörande de känsliga personuppgifterna som garanterar att dessa uppgifter lämnas krypterat och separat.
413 Under alla omständigheter ska det preciseras att det angripna beslutet, såsom framgår av punkt 22 ovan, har ändrats och kompletterats av beslutet av den 24 januari 2024. I synnerhet följer av skäl 13 a i detta beslut att vad gäller personuppgifter ska dokument som omfattas av det angripna beslutet och inte har samband med sökandebolagets affärsverksamhet och som innehåller känsliga personuppgifter, i den mening som avses i artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39), kunna placeras i ett virtuellt datarum, såsom föreskrivs i punkt 2 i beslutsdelen i besluten av den 29 oktober 2020, Facebook Irland/kommissionen (T‑451/20 R, ej publicerat, EU:T:2020:515), och av den 29 oktober 2020, Facebook Irland/kommissionen (T‑452/20 R, ej publicerat, EU:T:2020:516), för att göra det möjligt för kommissionen att kontrollera huruvida de saknar relevans för dess utredning.
414 Kommissionen förklarade vid förhandlingen att de processuella garantier som föreskrivs i punkt IV.10 1) i bilagan till det angripna beslutet och skäl 13 a i beslutet av den 24 januari 2024 var kumulativa.
415 Förfarandet med virtuellt datarum, som föreskrivs i beslutet av den 24 januari 2024, gör det möjligt att närmare reglera genomförandet av det angripna beslutet, genom att lämna ytterligare processuella garantier för att säkerställa skyddet för känsliga personuppgifter. Det ska, i detta hänseende, preciseras att rätten till skydd av personuppgifter, som föreskrivs i artikel 8.1 i stadgan, är nära knuten till den rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7.1 i stadgan, såsom följer av den rättspraxis som anges i punkt 444 nedan och bedömningen i punkterna 442–454 nedan.
416 I övrigt regleras överlämnande och behandling av uppgifter som lämnas inom ramen för en konkurrensrättslig utredning som kommissionen gör av processuella garantier som är avsedda att, bland annat, garantera uppgifternas säkerhet, integritet och sekretess.
417 Det är nämligen endast kommissionens tjänstemän och övriga anställda med ansvar för utredningen som, i förekommande fall, kan få kännedom om personuppgifterna. Övriga anställda vid kommissionen har emellertid strikta sekretessförpliktelser enligt artikel 339 FEUF och artikel 17 i förordning nr 139/2004. Denna sistnämnda bestämmelse förbjuder tjänstemän och övriga anställda som arbetar vid kommissionen att röja upplysningar som de erhållit i andra syften än dem i vilka de erhållits. Vidare är tjänstemän och andra anställda som arbetar vid kommissionen bundna av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän vi Europeiska unionen, som förbjuder dem att utan tillstånd lämna ut information som [de] fått tillgång till i tjänsten, om inte denna information redan har offentliggjorts eller är tillgänglig för allmänheten”.
418 Av detta följer att det angripna beslutet inte kan anses åsidosätta det väsentliga innehållet i artikel 7 i stadgan.
– Främjande av mål av allmänintresse som erkänts av unionen
419 Enligt rättspraxis syftar konkurrensrätten till att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden, till nackdel för allmänintresset, individuella företag och konsumenter, så att denna marknad kan fungera väl (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 46 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 juni 2018, České dráhy/kommissionen, T‑621/16, ej publicerad, EU:T:2018:367, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
420 Det ska i detta sammanhang påpekas att det angripna beslutet är ett uttryck för den behörighet som kommissionen har enligt artikel 11 i förordning nr 139/2004, vilken har till syfte att göra det möjligt för den att fullgöra sitt uppdrag enligt fördragen, nämligen att säkerställa att konkurrensrätten iakttas på den inre marknaden.
421 Vikten av det allmänintresse som hör samman med en effektiv tillämpning av konkurrensrätten har även understrukits av Europadomstolen. I synnerhet är det, mot bakgrund av de negativa verkningar som överträdelser av denna rätt kan få för konkurrensen på marknaderna och svårigheten med att upptäcka och utreda dessa, viktigt att konkurrensmyndigheterna och övriga organ med ansvar för tillämpningen av lagarna kan samordna sina ansträngningar för att uppdaga och sanktionera sådana konkurrensbegränsande förfaranden. Det är nödvändigt att konkurrensrätten tillämpas för att kunna bevara de finansiella marknadernas resultatpotential och rättvisa samt, följaktligen ett lands ekonomiska välbefinnande (se Europadomstolens dom av den 1 april 2025, Ships Waste Oil Collector B.V. m.fl. mot Nederländerna, CE:ECHR:2025:0401JUD000279916, § 197 och där angiven rättspraxis).
422 Detta syfte utgör ett mål av allmänintresse som kan berättiga ett ingrepp, även ett allvarligt sådant, i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 20).
423 Följaktligen bidrar det angripna beslutet till att uppfylla ett mål av allmänintressen som erkänns av unionen.
– Iakttagande av proportionalitetsprincipen
424 Enligt rättspraxis kräver proportionalitetsprincipen att de begränsningar i fri- och rättigheter som är stadfästa i stadgan genom unionsrättsakter inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas eller för att tillgodose behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de negativa verkningarna av denna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Frågan huruvida det är möjligt att motivera en begränsning av de rättigheter som garanteras i artikel 7 i stadgan ska således bedömas mot bakgrund av hur allvarligt det ingrepp är som en sådan begränsning innebär, varvid det ska kontrolleras att betydelsen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med begränsningen står i proportion till hur allvarligt ingreppet är (se dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl., C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
– Huruvida begränsningen är ändamålsenlig
425 Beträffande huruvida den begränsning av rätten till respekt för privatlivet som följer av det angripna beslutet, som antagits på grundval av artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, är ändamålsenlig, kan det konstateras att ett beslut om att begära upplysningar, såsom det angripna beslutet, mot bakgrund av punkterna 419–423 ovan, utgör en ändamålsenlig åtgärd för att uppnå det mål av allmänintresse som avser att skydda en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den inre marknaden, eftersom det ålägger de berörda företagen en skyldighet att samla in och till kommissionen överlämna de upplysningar som är nödvändiga för att fastställa huruvida ett konkurrensbegränsande förförande föreligger.
– Huruvida begränsningen är nödvändig
426 Vad gäller kravet på att en begränsning av rätten till respekt för privatlivet ska vara nödvändig, är detta krav inte är uppfyllt om det eftersträvade målet av allmänintresse rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de berörda personernas grundläggande rättigheter. Kravet på nödvändighet är däremot uppfyllt när det mål som eftersträvas med den aktuella personuppgiftsbehandlingen inte rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de berörda personernas grundläggande rättigheter, särskilt den i artikel 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheten avseende respekt för privatlivet och familjelivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 87 och 88 samt där angiven rättspraxis).
427 Det ska i detta hänseende erinras om att det, i en digitaliserad miljö, är vedertaget att informationsutbytet inom ett företag eller mellan företag till stor del sker på elektronisk väg, genom professionella, eller personliga, kommunikationsverktyg.
428 Kommissionens utredningsbehörighet inom konkurrensrätten skulle emellertid riskera att fråntas sin ändamålsenliga verkan om företagen kunde frånsäga sig sin skyldighet att svara på en begäran om upplysningar enbart med motiveringen att vissa dokument innehåller ordet ”personlig” eller ”privat” eller har utbytts genom personliga kommunikationsverktyg, utan att någon prövning har gjorts av huruvida dessa dokument, i realiteten innehåller uppgifter som har samband med de aktuella företagens affärsverksamhet.
429 För att säkerställa konkurrensrättens effektivitet, måste kommissionen ha en möjlighet att begära in alla uppgifter som den anser vara nödvändiga för att den ska kunna fullgöra de uppgifter som den har tilldelats genom förordning nr 139/2004 och som finns i professionella, eller personliga, kommunikationsverktyg, förutsatt att den iakttar den rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
430 Sökandebolagets skyldighet enligt det angripna beslutet att överlämna de dokument som det anger och, i anslutning härtill, inhämtandet av de uppgifter avseende privatlivet som detta medför ska betraktas som nödvändiga för att främja det mål av allmänintresse som utgörs av att skydda konkurrensen på den inre marknaden, eftersom detta mål inte rimligen kan uppfyllas lika effektivt på andra sätt som inte i samma utsträckning kränker de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till respekt för privatlivet som garanteras av artikel 7 i stadgan.
– Huruvida begränsningen är strikt proportionerlig
431 Proportionalitetsbedömningen av begränsningen av de i artiklarna 7 i stadgan fastslagna rättigheten ska innefatta en avvägning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas frågan om hur allvarlig den rättighetsinskränkningen är, vilket är en fråga som beror på vilken typ av uppgifter som de behöriga myndigheterna har möjlighet att få tillgång till och hur känsliga uppgifterna är. En annan fråga är betydelsen av det mål av allmänintresse som eftersträvas med denna inskränkning. Ytterligare en fråga är vilket samband som finns mellan ägaren till de aktuella dokumenten och det aktuella brottet samt om de aktuella uppgifterna är relevanta för att klarlägga omständigheterna (se dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 89 och 90 samt där angiven rättspraxis).
432 Inledningsvis, vad gäller ingreppets allvar, såsom det framgår av punkt 396 ovan, medför den skyldighet avseende överlämnande till kommissionen som föreskrivs i det angripna beslutet en risk för ett allvarligt ingrepp i den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
433 Det ska emellertid påpekas att det angripna beslutet inte ger kommissionen en fullständig och okontrollerad tillgång till alla de uppgifter som finns i de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg och inte syftar till att införa ett system för övervakning som är kontinuerligt, icke riktat och systematiskt, och som innefattar automatisk utvärdering av personuppgifter för sökandebolagets samtliga anställda och bolagsföreträdare, eller för övrigt personer som berörs av detta beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkterna 98–111, och dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 91–95 och där angiven rättspraxis).
434 Det ska nämligen, för det första, preciseras att uppgifter avseende privatliv, inom ramen för de dokument som samlas in enligt det angripna beslutet, snarare kan komma fram utspritt under sökningen efter affärsuppgifter om företaget. I detta sammanhang för inte dessa uppgifter i sig det möjligt att få en fullständig inblick i den berörda personens privatliv utan kompletterande behandling, vilket inte är målet med utredningen.
435 För det andra, och som har preciserats i punkterna 8 och 408 ovan, omfattar den skyldighet som det angripna beslutet föreskriver utbyten som skett såväl genom professionella kommunikationsverktyg som genom de berörda personernas personliga kommunikationsverktyg, såsom deras personliga mobiltelefoner, men enbart när de har använts åtminstone en gång för professionella ändamål. Räckvidden av begäran om upplysningar är således begränsad när det gäller skyldigheten att överlämna de dokument som avses i punkt III.7 i bilagan till det angripna beslutet och som härrör från personliga kommunikationsverktyg i syfte att begränsa inskränkningen av den rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
436 För det tredje ska det påpekas att de berörda personerna har valts antingen med anledning av betydelsen av deras funktioner och de bolagsmandat som de utövar inom sökandebolaget eller dess huvudaktieägare eller på grund av att de har ställningen av personer som innehar presskort, i den mån denna begäran har till syfte att fastställa huruvida sökandebolaget har utövat ett avgörande inflytande över Lagardère, såsom framgår av de omständigheter som erinrats om i punkt 10 ovan. Således är det angripna beslutet inte begränsat till enbart en begäran om att samla in de berörda dokumentet från personer som omfattas av sökandebolagets högsta ledning, utan reglerar även strikt överlämnandet av uppgifter från de personer som innehar presskort, såsom framgår av punkterna 353–358 ovan.
437 Vidare framgår av de omständigheter som tribunalen har erinrat om ovan i punkterna 419–423 ovan att betydelsen av målet att skydda en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den inre marknaden kan berättiga ett ingrepp, även ett allvarligt sådant, i rätten till respekt av den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
438 I övrigt ska det, beträffande det samband som finns mellan ägaren av de aktuella kommunikationsverktygen och den aktuella överträdelsen, påpekas att insamling av och tillgång till de uppgifter som hör till privatlivet och som eventuellt finns i professionella kommunikationsverktyg och i personliga kommunikationsverktyg som har använts åtminstone en gång för professionella ändamål i princip är underordnade inom ramen för sökningen av uppgifter av affärskaraktär som är avsedda att skuldbelägga det företag som är föremål för utredningen. Av detta följer att insamlingen av och tillgången till de personuppgifter som berörs av en konkurrensutredning i princip inte har till syfte att fastställa konkurrensrättsligt ansvar för den fysiska person som innehar dessa uppgifter, utan endast ansvar för den juridiska person med vilken denna fysiska person har ingått ett anställningsavtal.
439 Dessutom ska det erinras om att förekomsten av en domstolsprövning i efterhand utgör en grundläggande garanti för att säkerställa att den aktuella åtgärd är förenlig med artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Det är för övrigt i denna anda som artikel 11.3 i förordning nr 139/2004, på grundval av vilket det angripna beslutet har antagits, anger att beslut att begära upplysningar ska upplysa om rätten att få sådana beslut prövade av domstolen.
440 Följaktligen, vad gäller den strikt proportionerliga karaktären av de begränsningar som det angripna beslutet innebär av rätten till respekt för privatlivet, som garanteras av artikel 7 i stadgan, förefaller inte de nackdelar som verkställandet av det angripna beslutet innebär vara orimliga i förhållandet till detta besluts allmänintresse som är att skydda konkurrensen på den inre marknaden (se punkterna 419– 423 ovan).
441 Denna slutsats kan inte påverkas av sökandebolagets övriga argument.
442 För det första, vad gäller den åtskillnad som sökandebolaget har åberopat mellan begreppet ”personuppgifter” och begreppet uppgifter som hör till ”privatlivet”, är det riktigt att det angripna beslutet fastställer processuella garantier avseende känsliga personuppgifter, såsom de definieras i artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen.
443 Det ska emellertid understrykas att den omständigheten att de processuella garantier som fastställs i det angripna beslutet endast avser känsliga personuppgifter och inte uppgifter som hör till privatlivet i allmänhet inte, i sig, betyder att detta beslut inte iakttar den grundläggande rätt till respekt för privatlivet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
444 Rätten till skydd av personuppgifter, som föreskrivs i artikel 8.1 i stadgan, är nära förbunden med respekten för privatlivet som stadfästs i artikel 7 i stadgan (dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert, C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 47, och dom av den 24 november 2011, Asociación Nacional de Establecimientos Financieros de Crédito, C‑468/10 och C‑469/10, EU:C:2011:777, punkt 41).
445 Domstolen har, i detta hänseende, i sin praxis slagit fast att rätten till respekt för privatlivet vad avser behandling av personuppgifter, vilken erkänns i artiklarna 7 och 8 i stadgan, omfattar varje uppgift som rör en fysisk person som är namngiven eller som på annat sätt kan identifieras (dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert, C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 52). Förutsatt att en behandling av personuppgifter uppfyller villkoren för laglig behandling av personuppgifter enligt den allmänna dataskyddsförordningen, ska den i princip även anses uppfylla kraven i artiklarna 7 och 8 i stadgan (dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares avhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 332).
446 I förevarande mål ska det erinras om att sökandebolaget, enligt artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, genomför en laglig behandling av personuppgifter när det till kommissionen överlämnar dokument som innehåller sådana uppgifter som har begärts enligt det angripna beslutet.
447 Vidare får unionens institutioner, enligt artikel 5.1 a i förordning 2018/1725, lagligen behandla personuppgifter när detta är nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i deras myndighetsutövning.
448 Det angripna beslutet är, i detta hänseende, ett uttryck för utövandet av de befogenheter som kommissionen har tilldelats genom förordning nr 139/2004, vilken bidrar till att upprätthålla det konkurrenssystem som eftersträvats i fördragen, vilket företagen, såsom framgår av punkt 420 ovan har en skyldighet att iaktta.
449 Tribunalen erinrar vidare om att den grundläggande rättighet som slås fast i artikel 7 i stadgan inte framstår som en absolut rättighet, utan ska beaktas i förhållande till dess funktion i samhället (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 112 och där angiven rättspraxis).
450 Såsom framgår av bedömningen i punkterna 403–418 och 424–440 ovan, innebär i förevarande mål de begränsningar som det angripna beslutet medför av rätten till respekt för privatlivet, som garanteras av artikel 7 i stadgan, inte någon inskränkning av det väsentliga innehållet i det grundläggande rättigheten och är inte oproportionerliga i förhållande till målet avseende skydd av en effektiv och icke-snedvriden konkurrens på den inre marknaden, som eftersträvas med detta beslut.
451 Således kan sökandebolagets argument att de processuella garantier som föreskrivs i det angripna beslutet inte är tillämpliga på alla uppgifter som hör till de berörda personernas privatliv, utan endast på känsliga personuppgifter, inte, i sig, påverka huruvida det angripna beslutet är förenligt med den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 7 i stadgan.
452 Även om det angripna beslutet endast anger garantier avseende känsliga personuppgifter, framgår det under alla omständigheter även av punkt 23 ovan att kommissionen har tillämpat garantin avseende det virtuella datarummet på uppgifter som ingår i den privata sfären.
453 Det ska visserligen påpekas att denna utvidgning av tillämpningsområdet för det virtuella datarummet till dokument som ingår i den privata sfären inte har formaliserats genom ett beslut.
454 Som framgår av punkterna 472 och 473 nedan, har kommissionen emellertid visat sitt åtagande att skydda de berörda personernas privatliv, genom att bevilja den begäran om att undanta vissa dokument som innehåller uppgifter som omfattas av privatlivet som sökandebolaget lämnade in den 21 januari 2025.
455 För det andra, beträffande sökandebolagets argument om kravet, i punkt III.9 i bilagan till det angripna beslutet, att tillhandahålla de dokument som svarar på punkt III.7 i nämnda bilaga i deras helhet, räcker det, såsom framgår av punkt 240 ovan, att erinra om att ett sådant argument inte kan styrka att ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen föreligger, eftersom sammanhanget kring en upplysning kan underlätta förståelsen av denna och klargöra om den är relevant för utredningen.
456 För det tredje har sökandebolaget anfört att de handlingar som omfattas av sekretessen för privatlivet eller innehåller personuppgifter avseende vissa av de berörda personernas ”politiska åsikter” eller ”religiösa övertygelse” skulle kunna överlämnas till kommissionen enligt det angripna beslutet. Det ska, i detta hänseende, liksom kommissionen har gjort, påpekas att vissa dokument som innehåller ”politiska åsikter” eller ”religiös övertygelse” kan finnas i dokument som hör samman med sökandebolagets affärsverksamhet och kan vara relevanta för kommissionens utredning, eftersom denna delvis rör ett eventuellt avgörande inflytande som kan ha utövats över Lagardère-koncernens publikationer eller enheter avseende politiska, religiösa eller filosofiska ämnen. Vidare har sökandebolaget inte identifierat några alternativa eller ytterligare sökord som skulle medföra en mindre risk att leda fram till uppgifter som avser de berörda personernas politiska åsikter.
457 För det fjärde, beträffande sökandebolagets argument att den franska arbetsrätten utgör hinder för föreläggandet i det angripna beslutet, erinrar tribunalen inledningsvis om att principen om unionsrättens företräde enligt fast rättspraxis innebär att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt och ålägger samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och att medlemsstaternas lagstiftning inte kan påverka verkan av de unionsrättsliga bestämmelserna inom medlemsstaterna (se dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
458 I förevarande mål ska det, under alla omständigheter, påpekas att sökandebolaget inte har lämnat någon konkret bedömning av de specifika bestämmelserna i fransk rätt, vilka endast har nämnts i fotnoterna 160 och 161 i ansökan.
459 I avsaknad av förklaringar eller ytterligare bevis, ska sökandebolagets argument om den franska arbetsrätten underkännas då det inte uppfyller de krav på precision som föreskrivs i artikel 76 d i rättegångsreglerna.
460 Således kan talan inte bifallas på den sjunde grunden.
Av sökandebolaget framlagda kompletterade bevis
Bevis som gavs in den 26 juli 2024
461 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 26 juli 2024, gav sökandebolaget, på grundval av artikel 85.3 i rättegångsreglerna, in kompletterande bevis som utgjordes av flera skrivelser som utväxlats mellan bolaget och kommissionen rörande frågan om huruvida och under vilka omständigheter Reportrar utan gränser hade kunnat förfoga över eller ha kännedom om det meddelande om invändningar som hade riktats till denna organisation inom ramen för förfarandet för kontroll av de företagskoncentrationer som kommissionen registrerat under nummer M.10433 – Vivendi/Lagardère.
462 Kommissionen har, i sitt yttrande av den 19 augusti 2024, anfört att de bevis som sökandebolaget har lagt fram inte kan tas upp till prövning, eftersom villkoren i artikel 85.3 i rättegångsreglerna inte är uppfyllda på grund av en omotiverad försening från sökandebolagets sida med att lägga fram dessa bevis. Enligt kommissionen, har sökandebolaget inte angett varför det väntade tio månader efter Reportrar utan gränsers förklaring den 15 juni 2023 med att försöka ”förstå under vilka omständigheter Reportrar utan gränser hade kunnat få tillgång till eller kännedom om ett konfidentiellt dokument bland kommissionens handlingar” eller att begära att kommissionen skulle ”inleda en intern utredning”, trots att det hade kunnat göra detta långt innan den första utväxlingen av inlagor. Under alla omständigheter, har kommissionen gjort gällande att det är uppenbart att bevisen är irrelevanta för prövningen av talan. Enligt kommissionen har dessa bevis enbart till syfte att instrumentalisera en tidigare meningsskiljaktighet mellan Reportrar utan gränser och sökandebolaget och styrker inte på något sätt de argument som det redan hade anfört till stöd för sina grunder. Framläggandet av dessa bevis är endast ett nytt uttryck för sökandebolagets strategi att mångfaldiga framställningar och rättegångsfrågor i syfte att förhala utredningen.
463 Det ska, i detta hänseende, erinras om att artikel 85.3 i rättegångsreglerna föreskriver att ”[p]arterna får undantagsvis ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare”.
464 Det kan, i förevarande mål, konstateras att de skrivelser som sökandebolaget har lagt fram är daterade efter att ansökan (den 23 november 2023) och repliken (den 8 april 2024) gavs in. Sökandebolaget kunde således inte bilägga dessa bevis varken till repliken eller, än mindre, till ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2021, Bezouaoui och HB Consultant/kommissionen, T‑478/18, ej publicerad, EU:T:2021:2, punkt 79 och där angiven rättspraxis). Följaktligen ska nämnda bevis, under dessa omständigheter, anses kunna tas upp till prövning.
465 Som kommissionen har understrukit, är dessa bevis emellertid irrelevanta för prövningen av förevarande talan.
466 Det ska nämligen, inledningsvis, påpekas att kommissionen, enligt egen utsago, inte har lämnat någon icke-konfidentiell version av meddelandet om invändningar i målet M.10433 – Vivendi/Lagardère till Reportrar utan gränser, vilken inte hade erkänts som berörd tredje man i nämnda mål, eftersom den inte hade begärt det. Av detta följer att Reportrar utan gränser har fått tillgång till denna version genom en berörd part som inte har iakttagit sin skyldighet att inte avslöja uppgifter och som inte har kunnat identifieras av kommissionen.
467 En berörd tredjeparts handlande kan emellertid inte tillskrivas kommissionen.
468 Vidare har kommissionen, såsom den har understrukit, inte tillstånd att för en tredje man avslöja affärshemligheter, konfidentiella uppgifter eller känsliga personuppgifter.
469 I artikel 16.2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/914 av den 20 april 2023 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 802/2004 (EUT L 119, 2023, s. 22) föreskrivs att ”[o]m ett meddelande om invändningar eller ett kompletterande meddelande om invändningar har utfärdats får kommissionen sända en icke-konfidentiell version av meddelandet till tredje parter eller på annat lämpligt sätt informera dem om förfarandets karaktär och innehåll. I detta syfte ska de anmälande parterna identifiera alla uppgifter som de anser vara konfidentiella i invändningarna, i enlighet med artikel 18.3 andra och tredje styckena, inom fem arbetsdagar från mottagandet av meddelandet. Kommissionen ska tillhandahålla en icke-konfidentiell version av invändningarna till tredje parter som endast ska användas för relevanta förfaranden enligt förordning … nr 139/2004. Tredje parter ska godta denna användningsbegränsning före mottagandet av den icke-konfidentiella versionen av invändningarna”.
470 I förevarande mål finns emellertid ingenting i handlingarna som vittnar om att kommissionen skulle ha avslöjat konfidentiella uppgifter avseende sökandebolaget. Vidare har sökandebolaget inte på något sätt styrkt sitt argument att Reportrar utan gränsers tillgång till den icke-konfidentiella versionen av meddelandet om invändningar i målet M.10433 – Vivendi/Lagardère skulle ha någon inverkan på det angripna beslutet lagenlighet.
471 Av detta följer att de bevis som sökandebolaget gav in den 26 juli 2024 är irrelevanta för prövningen av förevarande mål.
Bevis som gavs in den 6 februari 2025
472 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 6 februari 2025, gav sökandebolaget, på grundval av artikel 85.3 i rättegångsreglerna, in en skrivelse som riktats till kommissionen den 21 januari 2025 i vilken den begärde att kommissionen från handlingarna i målet skulle avlägsna dokument som innehöll uppgifter som hörde till de berörda personernas privatliv och som fanns bland dokument som hade översänts i september och oktober 2024 (nedan kallad begäran om avlägsnande) samt flera dokument som omfattades av begäran om avlägsnande.
473 Kommissionen har, i sitt yttrande av den 25 februari 2025, angett att den beviljade begäran om avlägsnande och tog bort de berörda dokumenten samt bekräftade detta borttagande genom e‑postmeddelande av den 19 februari 2025. Vidare har sökandebolaget inte angett vilka sökord som ledde till att dessa dokument gavs in, eller varför dessa dokument omfattades av det angripna beslutet, medan sökandebolaget självt har angett att dessa aldrig borde ha getts in. Kommissionen har vidare preciserat att samtliga dokument och filer som sökandebolaget har gett in till svar på det angripna beslutet härrör från professionella verktyg och att sökandebolaget hade vägrat att inrätta ett virtuellt datarum. Slutligen har kommissionen understrukit att den hade accepterat att från föremålet för begäran om upplysningar utesluta skriftväxling som hörde till den privata sfären, såsom de identifierats av sökandebolaget självt.
474 Det kan, i detta hänseende, konstateras att eftersom sökandebolaget erkänner att de dokument som avses med begäran om avlägsnande har översänts till kommissionen på grund av ett tekniskt fel och aldrig borde ha ingått bland de handlingar som det gav in i september och oktober 2024 och kommissionen vidare har beviljat begäran om avlägsnande, är de bevis som sökandebolaget gav in den 6 februari 2025 inte längre relevanta för prövningen av förevarande talan.
Slutsats
475 Eftersom ingen av de grunder som sökandebolaget har anfört kan leda till bifall av talan, ska talan ogillas i dess helhet.
Rättegångskostnader
476 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandebolaget ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolaget har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. Sökandebolaget ska ersätta rättegångskostnaderna inbegripet de som avser de interimistiska förfaranden som registrerats under nummer T‑1097/23 R, C‑90/24 P(R)-R, C‑90/24 P(R), T‑1097/23 R-RENV och C‑470/24 P(R)-R.
477 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader. Följaktligen ska rådet bärs sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen, som sammanträder med fem domare)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Vivendi SE ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, inbegripet de som avser de interimistiska förfaranden som registrerats under nummer T‑1097/23 R, C‑90/24 P(R)-R, C‑90/24 P(R), T‑1097/23 R-RENV och C‑470/24 P(R)-R.
3) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader.
|
Truchot |
Jaeger |
Schwarcz |
|
Sampol Pucurull |
Perišin |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 juni 2026.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: franska.