–

X, genom V. Matilainen, advokat,

–

Migrationsverket, genom I. Haahtela och M. Montin, båda i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom D. Elkan, M. Jespersen och C.A. Maertens, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, R. Kanitz och N. Scheffel, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, A. Katsimerou, T. Simonen och I. Söderlund, samtliga i egenskap av ombud,

–

Schweiz regering, genom L. Lanzrein och V. Michel, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18.1 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan X, som är medborgare i Syrien, och Migrationsverket (Finland). Målet rör Migrationsverkets beslut att avslå X:s ansökan om internationellt skydd, att överföra henne till Danmark och att förbjuda henne att resa in i Finland.

3

Artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, som fogats till EU-fördraget och EUF-fördraget (nedan kallat protokollet om Danmarks ställning), har följande lydelse:

”Danmark ska inte delta i rådets beslut om föreslagna åtgärder i enlighet med avdelning V i tredje delen i [EUF-fördraget]. …

…”

4

I artikel 2 i protokollet föreskrivs följande:

”Inga bestämmelser i avdelning V i tredje delen i [EUF-fördraget], inga åtgärder som beslutats i enlighet med den avdelningen, inga bestämmelser i ett internationellt avtal som ingåtts av [Europeiska] unionen i enlighet med den avdelningen och inga beslut av Europeiska unionens domstol som innebär en tolkning av sådana bestämmelser eller åtgärder eller av åtgärder som har ändrats eller kan ändras i enlighet med den avdelningen ska vara bindande för eller tillämpliga i Danmark; inga sådana bestämmelser, åtgärder eller beslut ska på något sätt påverka Danmarks befogenheter, rättigheter och skyldigheter; inga sådana bestämmelser, åtgärder eller beslut ska på något sätt påverka gemenskapens eller unionens regelverk eller utgöra en del av unionsrätten, såsom detta regelverk eller denna rätt gäller för Danmark. …”

5

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i Danmark eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen, och om Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 66, 2006, s. 38) (nedan kallat avtalet mellan unionen och Danmark) godkändes på unionens vägnar genom rådets beslut 2006/188/EG av den 21 februari 2006 (EUT L 66, 2006, s. 37). I artikel 1 i avtalet föreskrivs följande:

”1.   Syftet med detta avtal är att tillämpa bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (Dublin II‑förordningen) [(EUT L 50, 2003, s. 1)], rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (Eurodac-förordningen) [(EGT L 316, 2000, s. 1)], samt tillämpningsföreskrifterna till dessa förordningar, på förbindelserna mellan gemenskapen och Danmark, i enlighet med artikel 2.1 och 2.2.

2.   De avtalsslutande parterna har som mål att nå fram till en enhetlig tillämpning och tolkning av förordningarna och tillämpningsföreskrifterna till dessa i alla medlemsstater.

…”

6

I artikel 2.1 i avtalet föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i [förordning 343/2003] som är fogad till och utgör en del av detta avtal, samt de tillämpningsföreskrifter som har antagits … skall enligt internationell rätt gälla i förbindelserna mellan gemenskapen och Danmark.”

7

I artikel 3 i avtalet, med rubriken ”Ändring av [förordning 343/2003] och Eurodac-förordningen”, föreskrivs följande:

”1.   Danmark skall inte delta i antagandet av ändringar av [förordning nr 343/2003] och Eurodac-förordningen och inga sådana ändringar skall vara bindande för eller tillämpliga i Danmark.

2.   När ändringar av förordningarna antas skall Danmark meddela kommissionen om huruvida landet har för avsikt att genomföra ändringarna eller inte. Ett sådant meddelande skall lämnas vid tidpunkten för antagandet av ändringarna eller inom 30 dagar därefter.

…”

8

Danmark meddelade kommissionen i enlighet med sistnämnda bestämmelse om att landet beslutat att tillämpa förordning nr 604/2013.

9

I artikel 2 i förordning nr 604/2013 föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…”

10

I förordningens artikel 3, som har rubriken ”Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.

2.   Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

…”

11

Kapitel III i förordningen, med rubriken ”Kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat”, innehåller artiklarna 7–15. I artikel 12 i samma förordning, med rubriken ”Utfärdande av uppehållstillstånd eller visering”, föreskrivs följande:

”1.   Om sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd, ska den medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

2.   Om sökanden har en giltig visering, ska den medlemsstat som utfärdat viseringen ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd …

…

4.   Om sökanden endast har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden eller en eller flera viseringar som löpt ut inom den senaste sexmånadersperioden och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats territorium, ska punkterna 1, 2 och 3 vara tillämpliga så länge som sökanden inte lämnar medlemsstaternas territorium.

Om sökanden har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut sedan mer än två år tillbaka eller en eller flera viseringar som löpt ut sedan mer än sex månader tillbaka och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats territorium, och om han eller hon inte har lämnat medlemsstaternas territorium, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnas in vara ansvarig.

…”

12

Artikel 18 i förordning nr 604/2013, med rubriken ”Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter”, har följande lydelse:

”1.   Den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att

…

…”

13

I artikel 48 i förordning nr 604/2013 föreskrivs att förordning nr 343/2003 ska upphöra att gälla och att hänvisningar till den förordningen ska anses som hänvisningar till förordning nr 604/2013.

14

I artikel 2 h i direktiv 2011/95 definieras ”ansökan om internationellt skydd” som ”en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför detta direktivs tillämpningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan”.

15

I artikel 19 i direktivet, som har rubriken ”Återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya status som subsidiärt skyddsbehövande”, föreskrivs följande:

”1.   När det gäller ansökningar om internationellt skydd … ska medlemsstaterna återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons status som subsidiärt skyddsbehövande som beviljats av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om vederbörande inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande …

…

4.   Utan att det påverkar tredjelandsmedborgarens eller den statslösa personens skyldighet … att uppge alla relevanta fakta och lämna alla relevanta handlingar som han eller hon förfogar över ska den medlemsstat som har beviljat status som subsidiärt skyddsbehövande i varje enskilt fall bevisa att den berörda personen inte längre uppfyller eller aldrig har uppfyllt kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande …”

16

Artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) har rubriken ”Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten”. I den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att beslut om ansökningar om internationellt skydd meddelas skriftligen.

2.   När en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlemsstaterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

Medlemsstaterna behöver inte lämna skriftlig information om hur ett negativt beslut ska överklagas tillsammans med beslutet om sökanden har försetts med sådan information i ett tidigare skede antingen skriftligen eller med hjälp av elektroniska medel som är tillgängliga för sökanden.

…”

17

Enligt 103 § 2 mom. utlänningslagen (301/2004) av den 30 april 2004 kan en ansökan om internationellt skydd som getts in i Finland avvisas utan prövning, om sökanden kan sändas till en annan stat som enligt förordning nr 604/2013 är skyldig att pröva hans eller hennes asylansökan.

18

I § 7 Udlændingeloven (utlänningslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”…

2.   En utlänning ska efter ansökan beviljas tillfälligt uppehållstillstånd om denne vid ett återvändande till sitt hemland riskerar dödsstraff, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. …

3.   I de situationer som faller under punkt 2, där risken för dödsstraff eller tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning grundar sig på en särskilt allvarlig situation i hemlandet, som är präglad av godtyckligt våldsutövande och övergrepp mot civilbefolkningen, ska ett tillfälligt uppehållstillstånd beviljas efter ansökan. …

…”

19

I § 11 stycke 2 i denna lag föreskrivs följande:

”… Utlänningsmyndigheten ska på eget initiativ besluta om tillfällig förlängning av sådana uppehållstillstånd som avses i § 7 … om de skäl för vilka dessa uppehållstillstånd ursprungligen beviljades alltjämt föreligger. …”

20

Klaganden i det nationella målet är medborgare i Syrien.

21

Den 1 juli 2016 ansökte hon om internationellt skydd i Konungariket Danmark.

22

Den 29 augusti 2016 utfärdade behörig dansk myndighet med stöd av § 7 stycke 3 i den danska utlänningslagen henne ett tillfälligt uppehållstillstånd. Uppehållstillståndet, som blev gällande samma dag som det utfärdades, gällde ursprungligen för ett år. Uppehållstillståndet förlängdes därefter, på initiativ av samma myndighet, flera gånger med samma varaktighet. Den 17 november 2020 beslutade emellertid denna myndighet, fortfarande på eget initiativ, att i enlighet med 11 § stycke 2 i nämnda lag inte förlänga uppehållstillståndet.

23

Den 27 juli 2021 ingav klaganden i det nationella målet en ansökan om internationellt skydd i Finland.

24

Migrationsverket, som är behörig myndighet i Finland på detta område, gjorde den 29 juli 2021 en framställan till den behöriga danska myndigheten om att Konungariket Danmark skulle återta klaganden i det nationella målet i enlighet med artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013.

25

Den 5 augusti 2021 godtog Konungariket Danmark denna framställan.

26

Migrationsverket ansåg att Konungariket Danmark var den medlemsstat som var ansvarig för att för att pröva klagandens ansökan om internationellt skydd. Migrationsverket avvisade därför den 12 november 2021 denna ansökan utan prövning och förordnade att klaganden skulle överföras till Danmark samt förbjöd henne att resa in i Finland under två år.

27

Klaganden överklagade detta beslut till Helsingfors förvaltningsdomstol, som ogillade överklagande.

28

Hon ansökte därefter om prövningstillstånd vid Högsta förvaltningsdomstolen (Finland), som är hänskjutande domstol.

29

För att kunna pröva denna ansökan anser den hänskjutande domstolen att det måste avgöras huruvida artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 är tillämplig i en sådan situation som den som klaganden i det nationella målet befinner sig i och, huruvida klagandens ansökan om internationellt skydd i Konungariket Danmark kan betraktas som en ”ansökan [som] har avslagits” i den mening som avses i denna bestämmelse.

30

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första påpekat att denna ansökan ursprungligen var föremål för en rad delvis gynnande beslut, eftersom den behöriga danska myndigheten hade utfärdat ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till klaganden i det nationella målet, vilket den myndigheten därefter förlängde flera gånger. Den hänskjutande domstolen har tillagt att det var först senare och på initiativ av nämnda myndighet som ett beslut fattades om att inte förlänga det tillfälliga uppehållstillståndet. Mot bakgrund av dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det kan anses att den aktuella ansökan har ”avslagits” i den mening som avses i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013.

31

För det andra har den hänskjutande domstolen erinrat om att Konungariket Danmark har en särskild ställning med avseende på det gemensamma europeiska asylsystemet, vilken är möjlig till följd av protokollet om Danmarks ställning. Enligt avtalet mellan unionen och Danmark har Danmark åtagit sig att tillämpa förordning nr 604/2013. Den medlemsstaten har däremot inte åtagit sig att tillämpa de sekundärrättsakter som det hänvisas till i förordning nr 604/2013. I synnerhet tillämpar Danmark inte direktiv 2011/95, till vilket det hänvisas i bland annat artikel 2 b i förordning nr 604/2013. De enda former av internationellt skydd som det kan ansökas om hos den behöriga danska myndigheten och som den myndigheten kan bevilja är därför de former av internationellt skydd som föreskrivs i dansk rätt och inte de former av skydd som anges i direktiv 2011/95. Det ska i detta sammanhang påpekas att det inte är det skydd som gäller för flyktingar som har beviljats klaganden i det nationella målet, utan det subsidiära skydd som föreskrivs i den danska utlänningslagen. Med hänsyn till Konungariket Danmarks särskilda ställning måste det därför fastställas huruvida en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare gör till nämnda myndighet kan anses vara en ”ansökan [om internationellt skydd]”, i den mening som avses i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013.

32

Mot bakgrund härav beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 18.1 d i [förordning nr 604/2013] tolkas så, att ett avslag på en ansökan, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en situation där ett tillfälligt uppehållstillstånd som den berörda personen ansökt om och tidigare beviljats i Danmark på grund av sitt skyddsbehov inte har förlängts, när beslutet att inte förlänga uppehållstillståndet inte har meddelats till följd av en ansökan från den berörda personen, utan på myndighetens eget initiativ?”

33

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 1 juli 2025 begärde den danska regeringen i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas. Den danska regeringen har till stöd för sin begäran gjort gällande att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande inte i vederbörlig utsträckning och i dess helhet beaktat det rättsliga ramverk som kringgärdar Konungariket Danmarks deltagande i förordning nr 604/2013.

34

Domstolen konstaterar att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs det någon möjlighet för de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga att yttra sig över generaladvokatens förslag till avgörande. Enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram. Domstolen är varken bunden av generaladvokatens förslag till avgörande eller de skäl som denne lagt till grund för sitt förslag. Den omständigheten att en part i det nationella målet eller en av de berörda inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som han eller hon har prövat i detta, kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 4 oktober 2024,, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

35

I enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen visserligen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.

36

I förevarande mål anser domstolen emellertid, efter att ha hört generaladvokaten, att den har tillgång till samtliga uppgifter som behövs för att kunna avgöra målet och att den begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet som den danska regeringen har framställt inte har visat på någon ny omständighet som skulle kunna ha ett avgörande inflytande på målets utgång.

37

Det saknas därmed skäl att besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.

38

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att en icke-förlängning eller en icke-förnyelse av ett uppehållstillstånd som tidigare utfärdats till en tredjelandsmedborgare kan likställas med ett avslag, i den mening som avses i den bestämmelsen, på en ansökan om internationellt skydd som tredjelandsmedborgaren har lämnat in.

39

Det ska inledningsvis understrykas att den hänskjutande domstolen har frågat EU-domstolen om tolkningen av artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 i ett specifikt rättsligt sammanhang.

40

Det nationella målet rör nämligen frågan huruvida Konungariket Danmark är skyldigt att återta en tredjelandsmedborgare som, efter att ha lämnat in en ansökan om internationellt skydd i den medlemsstaten och beviljats subsidiärt skydd enligt dansk rätt, har lämnat in en ny ansökan om internationellt skydd i Finland.

41

Såsom domstolen redan har konstaterat har Konungariket Danmark i kraft av artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning en särskild ställning i förhållande till avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget, vilken skiljer Danmark från övriga medlemsstater. I denna avdelning ingår bland annat politik som gäller gränskontroll, asyl och invandring (dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Asylansökan som avslagits av Danmark), C‑497/21, EU:C:2022:721, punkt 35).

42

Inom ramen för denna särskilda ställning föreskrivs det i artikel 1.1 och artikel 2.1 i avtalet mellan unionen och Danmark att bestämmelserna i förordning nr 343/2003 även ska genomföras av Konungariket Danmark. Efter antagandet av förordning nr 604/2013, genom vilken förordning nr 343/2003 upphävdes, meddelade Konungariket Danmark, i enlighet med artikel 3.2 i avtalet, sitt beslut att även tillämpa förordning nr 604/2013.

43

I artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 föreskrivs att en medlemsstat är skyldig att återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där en tredjelandsmedborgare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Konungariket Danmark, får en annan medlemsstat, i vilken samma tredjelandsmedborgare har lämnat en ny ansökan om internationellt skydd, följaktligen anmoda Konungariket Danmark att återta tredjelandsmedborgaren, om villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda.

44

Enligt protokollet om Danmarks ställning är direktiv 2011/95 däremot inte tillämpligt på Konungariket Danmark (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Asylansökan som avslagits av Danmark), C‑497/21, EU:C:2022:721, punkt 43).

45

I synnerhet är inte definitionen av begreppet ansökan om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 604/2013, tillämpligt på den medlemsstaten, såvitt denna definition hänvisar till artikel 2 h i direktiv 2011/95. Enligt den sistnämnda bestämmelsen avser detta begrepp en ansökan om skydd som getts in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande.

46

Den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen, vilken rör kravet i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 att en ansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare – såsom klaganden i det nationella målet – ska ha avslagits, ska följaktligen prövas med hänsyn till det specifika rättsliga sammanhang som följer av Konungariket Danmarks särskilda ställning.

47

För det första erinrar domstolen om att, beträffande Konungariket Danmark, kan den ansökan som sålunda måste ha avslagits endast avse en ansökan som lämnats in till behöriga myndigheter i den medlemsstaten i syfte att beviljas någon av de former av internationellt skydd som föreskrivs i dansk rätt, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 47 i sitt förslag till avgörande.

48

Av punkt 44 ovan framgår att direktiv 2011/95 inte är tillämpligt på Konungariket Danmark och ansökningar som lämnas in till behöriga myndigheter i den medlemsstaten kan därför i praktiken inte avse någon av de former av internationellt skydd som föreskrivs i det direktivet (dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Asylansökan som avslagits av Danmark), C‑497/21, EU:C:2022:721, punkt 43, och dom av den 19 december 2024, Khan Yunis och Baabda, C‑123/23 och C‑202/23, EU:C:2024:1042, punkt 60).

49

På denna punkt gäller således att rörande frågan huruvida Konungariket Danmark har en återtagandeskyldighet eller inte, så skiljer sig genomförandet av artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 från genomförandet av den bestämmelsen i förhållande till övriga medlemsstater, där det krävs att det föreligger en ansökan om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2011/95.

50

Unionen och Konungariket Danmark har emellertid ingått ett internationellt avtal som syftar till att göra det möjligt för Danmark att delta i genomförandet av förordning nr 604/2013 och därför ska, med avseende på artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013, de ansökningar som lämnats in i den medlemsstaten för att beviljas någon av de former av internationellt skydd som föreskrivs i dansk rätt likställas med ansökningar som kan lämnas in i övriga medlemsstater för att beviljas någon av de former av internationellt skydd som föreskrivs i direktiv 2011/95. Ett sådant likställande är nämligen nödvändigt för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av detta internationella avtal, vilket ger uttryck för unionens och Konungariket Danmarks gemensamma vilja att låta denna medlemsstat delta i genomförandet av förordning nr 604/2013.

51

För det andra måste den ansökan som det hänvisas till i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 ha avslagits av den behöriga myndigheten.

52

Ordet avslagits i den bestämmelsen åtföljs inte av någon direkt hänvisning till medlemsstaternas respektive nationella rätt. Begreppet avslag, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, ska därför anses utgör ett fristående unionsrättsligt begrepp som, i enlighet med domstolens fasta rättspraxis, ska tolkas enhetligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF), C‑624/20, EU:C:2022:639, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Denna tolkning ska göras med beaktande inte enbart av detta ord i sig, utan även med beaktande av det sammanhang som artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 ingår i samt det mål som eftersträvas med de föreskrifter som den bestämmelsen ingår i.

53

Beträffande ordet avslag påpekar domstolen att i dess sedvanliga betydelse avser detta ord att man inte fattar ett gynnande beslut med anledning av en ansökan. Detta ord kan således inte avse att man lämnar bifall till en ansökan, oberoende av om bifallet och den gynnande utgången är tillfällig eller permanent.

54

Strikt bokstavligt kan begreppet avslag i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 således inte tolkas så, att det innefattar en icke-förlängning eller en icke-förnyelse av ett uppehållstillstånd som tidigare utfärdats till en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd. Icke-förlängningen eller icke-förnyelsen innebär tvärtom att det, i ett tidigare skede, lämnats bifall till ansökan – även om denna gynnande utgång var av tillfällig art.

55

Den hänskjutande domstolen anser ur denna synvinkel att med avseende på det nationella målet, så ska – med hänsyn till innehållet i den danska utlänningslagen – ett beslut genom vilket den behöriga danska myndigheten, med stöd av § 7 stycke 2 och stycke 3 i den lagen, utfärdar ett tillfälligt uppehållstillstånd till en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Konungariket Danmark, likställas med ett beslut om att tillfälligt bevilja tredjelandsmedborgaren subsidiärt skydd. Den danska regeringen har i sitt skriftliga yttrande till domstolen förklarat att det finns en överensstämmelse mellan dessa båda typer av beslut. Den danska regeringen har i synnerhet understrukit att det tillfälliga uppehållstillstånd som har utfärdats till klaganden i det nationella målet utgör det konkreta uttrycket för beviljandet av det subsidiära skydd som i dansk rätt motsvarar det subsidiära skydd som föreskrivs i direktiv 2011/95.

56

Ur kontextuell synvinkel konstaterar domstolen att både en genomgång av förordning nr 604/2013 och av andra sekundärrättsakter, i överensstämmelse med vilka den förordningen ska tolkas såvitt bestämmelserna i dessa rättsakter kan komma att tillämpas tillsammans, bekräftar den bokstavstolkning som anges i punkt 54 ovan.

57

Beträffande förordning nr 604/2013 påpekar domstolen att i artikel 2 l definieras begreppet uppehållstillstånd i den förordningen som varje tillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelandsmedborgare eller en statslös person att vistas på dess territorium, med undantag för viseringar och uppehållstillstånd som utfärdas under den tid som krävs för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förordning eller under prövningen av en ansökan om internationellt skydd eller en ansökan om uppehållstillstånd.

58

Denna definition bekräftar således att utfärdandet av ett uppehållstillstånd till en tredjelandsmedborgare konkretiserar ett tillstånd för den personen att fortsätta att vistas inom den berörda medlemsstaten territorium till följd av att vederbörande beviljats internationellt skydd. Ur denna synvinkel saknar det betydelse att utfärdandet av uppehållstillstånd och beviljandet av internationellt skydd i nationell rätt sker genom separata och på varandra följande rättsakter, genom separata men samtidiga rättsakter eller genom en och samma rättsakt, såsom är fallet i förevarande mål och som följer av den danska regeringens förklaringar, vilka det erinrats om i punkt 55 ovan. Själva utfärdandet av uppehållstillståndet förutsätter att tredjelandsmedborgarens ansökan om internationellt skydd ges eller har getts en gynnande utgång, vilket är skälet till att det inte, även när uppehållstillståndet är tillfälligt, kan likställas med någon form av ”avslag” på ansökan, i den mening som avses i artikel 18.1 d i förordningen.

59

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande vinner tolkningen i punkterna 54 och 58 ovan stöd i det faktum att den situationen att en tredjelandsmedborgare har ett uppehållstillstånd som löpt ut och personen i fråga inte har lämnat medlemsstaternas territorium, vilken motsvarar klaganden i det nationella målets situation, uttryckligen omfattas av artikel 12.4 i förordning nr 604/2013, det vill säga av en annan bestämmelse än artikel 18.1 d i den förordningen. I artikel 12.4 regleras exakt hur det ska avgöras vilken medlemsstat som är ansvarig i en sådan situation. Det framgår av den bestämmelsen att fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig beror på den tid som förflutit sedan den dag då det uppehållstillstånd som löpt hade utfärdats till den berörda tredjelandsmedborgaren.

60

Domstolen erinrar om att det tydligt framgår av artikel 1.2 i avtalet mellan unionen och Danmark att kravet på en enhetlig tillämpning och tolkning av förordning nr 604/2013 även måste upprätthållas i situationer som avser Konungariket Danmark.

61

Detta krav innebär att förordning nr 604/2013 ska tolkas med beaktande av bestämmelserna i direktiv 2011/95 och i direktiv 2013/32, såvitt detta beaktande är begränsat till att klargöra räckvidden av begreppet avslag i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013.

62

I dessa båda direktiv görs det emellertid en tydlig åtskillnad mellan den situationen att en ansökan om internationellt skydd ”avslås” av den behöriga myndigheten i en medlemsstat och situationer där denna myndighet upphäver, återkallar, eller beslutar att inte förnya det internationella skydd som beviljats en tredjelandsmedborgare, Beträffande det subsidiära skydd som föreskrivs i artikel 19 i direktiv 2011/95 anges det i artikel 19.1 och 19.4 bland annat villkoren för att frånta en tredjelandsmedborgare statusen som subsidiärt skyddsbehövande i det fallet att den person som beviljats denna status inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande. En motsvarande reglering föreskrivs i andra bestämmelser i det direktivet med avseende på flyktingstatus.

63

De beslut som fattas i dessa frågor, vilka samtliga förutsätter att det dessförinnan har lämnats bifall till en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av tredjelandsmedborgaren, skiljer sig dessutom både i materiellt och processuellt hänseende från beslut genom vilka en ansökan om internationellt skydd avslås. Sistnämnda beslut benämns i artikel 11.2 i direktiv 2013/32 ”beslut som går sökanden emot” eller ”negativa beslut”.

64

Prövningen av det sammanhang i vilket artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 ingår bekräftar således att begreppet avslag, som används i denna bestämmelse, inte kan tolkas så, att det innefattar icke-förlängningen eller icke-förnyelsen av ett uppehållstillstånd som tidigare utfärdats till en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd.

65

Slutligen svarar slutsatserna i punkterna 53–64 beträffande begreppet avslag i artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 och det sammanhang som detta begrepp ingår i, mot förordningens målsättning att, såsom framgår av dess artikel 3.1 och 3.2, ansökningar om internationellt skydd ska prövas av en och samma medlemsstat, vilken ska vara den medlemsstat som utses som ansvarig enligt de enhetliga kriterierna i kapitel III i förordningen. Såsom framgår av punkt 60 ovan, erinras det om denna målsättning i avtalet mellan unionen och Danmark.

66

Mot bakgrund av det anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 18.1 d i förordning nr 604/2013 ska tolkas så, att en icke-förlängning eller en icke-förnyelse av ett uppehållstillstånd som tidigare utfärdats till en tredjelandsmedborgare inte kan likställas med ett avslag, i den mening som avses i den bestämmelsen, på en ansökan om internationellt skydd som tredjelandsmedborgaren har lämnat in.

67

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 18.1 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat

ska tolkas på följande sätt:

En icke-förlängning eller en icke-förnyelse av ett uppehållstillstånd som tidigare utfärdats till en tredjelandsmedborgare kan inte likställas med ett avslag, i den mening som avses i den bestämmelsen, på en ansökan om internationellt skydd som tredjelandsmedborgaren har lämnat in.