–

A.M., genom E.C. Gelok, advocate,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom R. Kanitz, i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, genom A. Laine och M. Pere, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Ronkes Agerbeek och C. Urraca Caviedes, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 267 tredje stycket FEUF jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan tredjelandsmedborgaren A.M. och Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för rättsliga frågor och säkerhetsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris), angående Staatssecretaris beslut att avslå AM:s ansökan om uppehållstillstånd.

3

Artikel 91.2 i Vreemdelingenwet 2000 (2000 års utlänningslag) av den 23 november 2000 (Stb. 2000, nr 495) (nedan kallad utlänningslagen) stadgar följande:

”Om Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State [(avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna)] finner att en invändning som gjorts gällande inte kan leda till ett upphävande, kan den begränsa sig till detta konstaterande i skälen till sitt avgörande.”

4

A.M., som är marockansk medborgare och vars hustru och barn är bosatta i Nederländerna och är nederländska medborgare, ansökte hos Staatssecretaris om uppehållstillstånd med giltighet i hela Europeiska unionen. Ansökan avslogs genom beslut av den 8 oktober 2019 med motiveringen att A.M. redan hade uppehållstillstånd i Spanien.

5

Efter att ha begärt omprövning av detta beslut fann Staatssecretaris i beslut den 19 maj 2020 att avslagsbeslutet inte skulle ändras. A.M. överklagade omprövningsbeslutet till Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Utrecht (Domstolen i Haag, sammanträdesort Utrecht, Nederländerna).

6

Genom dom av den 5 mars 2021 ogillade den domstolen överklagandet med motiveringen att det, enligt domen av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. (C‑133/15, EU:C:2017:354), ankom på A.M. att, för att erhålla det sökta uppehållstillståndet, visa att hans barn inte hade uppehållstillstånd i Spanien eller att de inte kunde erhålla ett sådant.

7

A.M. överklagade denna dom till Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen), som är hänskjutande domstol i målet. Inom ramen för det överklagandet har A.M. först bestritt den tolkning som Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Utrecht (Domstolen i Haag, sammanträdesort Utrecht) gjorde av domen av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. (C‑133/15, EU:C:2017:354), och stött sig på en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, såsom denna tolkats bland annat i den domen. Han har vidare kritiserat domstolen i första instans för att inte ha hänskjutit en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF, trots de skillnader som finns i nationell rättspraxis i fråga om bevisbördan avseende denna härledda uppehållsrätt. Slutligen har han inför den hänskjutande domstolen upprepat sin begäran om att en begäran om förhandsavgörande ska framställas till EU-domstolen med stöd av denna bestämmelse.

8

Den hänskjutande domstolen anser att svaret på den fråga om tolkningen av unionsrätten som A.M. har ställt klart framgår av EU-domstolens praxis. I enlighet med den rättspraxis som följer av domen av den 6 oktober 1982, Cilfit (283/81, EU:C:1982:335), och domen av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, EU:C:2021:799), anser den hänskjutande domstolen att den inte är skyldig att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF och att den kan avgöra det nationella målet genom att summariskt motivera sitt beslut enligt följande:

”Överklagandet föranleder inte upphävande av [avgörandet i första instans]. Denna slutsats behöver inte motiveras med ytterligare skäl.

Överklagandet innehåller inte några frågor som behöver besvaras med hänsyn till behovet av en enhetlig rättstillämpning, rättsutvecklingen eller rättsskyddet i allmänhet (artikel 91.2 i utlänningslagen).”

9

Denna möjlighet att använda sig av en summarisk motivering, som föreskrivs i artikel 91.2 i utlänningslagen, återspeglar den jämvikt som den nederländska lagstiftaren ville uppnå vid antagandet av denna lag mellan å ena sidan möjligheten att kunna överklaga i alla utlänningsmål och å andra sidan den hänskjutande domstolens behov av att kunna koncentrera sin prövning till frågor som behöver besvaras med hänsyn till behovet av en enhetlig rättstillämpning, rättsutvecklingen eller rättsskyddet i allmänhet.

10

Den hänskjutande domstolen har understrukit att den bland annat har rätt att motivera sina avgöranden summariskt när de grunder som åberopats vid den är verkningslösa eller när dessa endast ifrågasätter den tillämpning av dess fasta praxis som skett i första instans, utan att det tydligt anges på vilket sätt denna tillämpning skulle vara felaktig eller bristfällig eller varför det finns anledning att avvika från den. I sådana fall finns det inget intresse av att i detalj upprepa lösningar i rättspraxis som inte på allvar är omtvistade. Om det inte finns någon grund för att upphäva domen från domstolen i första instans och det inte finns några frågor som berör den enhetliga rättstillämpningen, rättsutvecklingen eller rättsskyddet i allmänhet, innebär detta dessutom generellt att det inte finns några frågor om tolkningen av unionsrätten som påkallar en begäran om förhandsavgörande.

11

Den hänskjutande domstolen anser att den enskilde, även vid summarisk motivering, åtnjuter ett effektivt domstolsskydd, eftersom varje mål som rör utlänningsrätten är föremål för en ingående och utförlig prövning av domstolen i första instans, vid vilken tredjelandsmedborgare och deras ombud bland annat kan lägga fram sina argument skriftligt och göra en muntlig framställning vid ett sammanträde där båda parter får yttra sig. Domstolen i första instans meddelar i samtliga fall en dom med fullständiga domskäl, och den hänskjutande domstolen gör alltid en fullständig prövning av överklagandet, även om detta inte framgår av den summariska motiveringen av dess dom.

12

Den hänskjutande domstolen har också påpekat att avdelningen för utlänningsmål meddelade 11047 domar som avgjordes i sak under åren 2020–2023, varav 85 procent var summariskt motiverade. Den hänskjutande domstolen har angett att unionsrätten i allt högre grad påverkar utlänningsrätten och har påpekat att det i många mål om överklagande har framställts yrkanden om att förhandsavgörande ska begäras, varav vissa helt saknar motivering. Med tanke på den situationen skulle det vara mycket tidsödande att motivera varför förhandsavgörande inte begärs, sett till de undantag som domstolen formulerat i sin dom av den 6 oktober 1982, Cilfit (283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), av vilka det följer att en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell rätt (nedan kallad en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas) och inför vilken en unionsrättslig fråga har aktualiserats endast kan befrias från sin skyldighet att vända sig till EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF om den har funnit att frågan saknar relevans, att den ifrågavarande unionsbestämmelsen redan har tolkats av domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (nedan kallade de tre Cilfit-undantagen).

13

Den hänskjutande domstolen har tillagt att den, när den lämnar en summarisk motivering till sitt avgörande, ansluter sig till domslutet i det avgörande som meddelades i första instans men inte nödvändigtvis anammar hela motiveringen till avgörandet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att den kan nå samma slutsats som domstolen i första instans, men av andra skäl. Den kan således använda sig av en summarisk motivering när domstolen i första instans har avslagit en begäran om att ställa tolkningsfrågor men inte vederbörligen har motiverat sitt avgörande, eller inte ens har prövat en sådan begäran.

14

Den hänskjutande domstolen anser, med hänvisning till bland annat domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) av den 24 april 2018, Baydar mot Nederländerna (CE:ECHR:2018:0424JUD005538514), att den möjlighet som den har enligt artikel 91.2 i utlänningslagen att använda sig av en summarisk motivering är förenlig med den allmänna motiveringsskyldighet som följer av artikel 47 första stycket i stadgan och artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Den har därför inte för avsikt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen på denna punkt.

15

Den hänskjutande domstolen erinrar emellertid om att det följer av artikel 51 i domen av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservice, att när en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas anser sig befriad från skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, måste det framgå av detta avgörande antingen att den anförda unionsrättsliga frågan saknar relevans för utgången i det nationella målet eller att tolkningen av den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen framgår av EU-domstolens praxis, eller – i avsaknad av sådan praxis – att tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att den inte kan ge upphov till rimligt tvivel. Frågan uppkommer således huruvida möjligheten att motivera ett sådant avgörande summariskt är förenlig med artikel 267 tredje stycket FEUF jämförd med artikel 47 i stadgan, när en part i det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen har yrkat att förhandsavgörande ska begäras. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarlagt om den i ett sådant fall måste lämna en utförlig motivering till varför den inte är skyldig att begära ett förhandsavgörande och bland annat precisera vilket av de tre Cilfit-undantagen som är tillämpligt.

16

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det framgår av punkterna 61–65 i domen av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, EU:C:2021:799), att när en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas förklarar att en talan inte kan tas upp till prövning av skäl som är specifika för förfarandet vid den, kan den avstå från att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, utan att vara bunden av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i punkt 51 i den domen. Den hänskjutande domstolen frågar sig om denna lösning inte kan utsträckas till ett fall där ett överklagande förvisso kan tas upp till sakprövning men den domstol till vilket överklagandet skett, av skäl som är specifika för förfarandet vid den domstolen, motiverar sitt avgörande summariskt.

17

Mot bakgrund av ovanstående beslutade Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”Ska artikel 267 tredje stycket [FEUF] jämförd med artikel 47 andra stycket i [stadgan] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som den i artikel 91.2 i [utlänningslagen], enligt vilken Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen), i egenskap av nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas, får avgöra en fråga om tolkningen av unionsrätten som tagits upp av en part – och oberoende av om detta kombinerats med ett uttryckligt yrkande om att förhandsavgörande ska begäras – med en summarisk motivering och utan att motivera vilket av de tre undantagen från skyldigheten att begära förhandsavgörande som föreligger?”

18

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarlagt om artikel 267 tredje stycket FEUF jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas får avgöra en fråga om tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse som tagits upp av en part – oberoende av om detta kombinerats med ett uttryckligt yrkande om att förhandsavgörande ska begäras – med en summarisk motivering och utan att ange vilket av de tre Cilfit-undantagen som är tillämpligt i det aktuella målet.

19

Det ska erinras om att förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF utgör kärnan i det domstolssystem som inrättats genom fördragen. Systemet skapar en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna som syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten. Härigenom gör förfarandet det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och specifika karaktär, samt autonomin hos den av EU inrättade rättsordningen, som EU-domstolen övervakar efterlevnaden av (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 176, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 33).

20

När det inte finns något rättsmedel enligt nationell rätt mot en nationell domstols avgöranden och en fråga om tolkningen av unionsrätten eller om giltigheten av en sekundärrättsakt uppkommer vid den, är den domstolen i princip skyldig att föra frågan vidare till EU‑domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF (dom av den 6 oktober 2021, Consiglio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 32, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 34).

21

Skyldigheten för nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas att begära förhandsavgörande från EU-domstolen utgör ett led i det samarbete som inrättats för att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater, mellan de nationella domstolarna – i deras egenskap av domstolar som ska tillämpa unionsrätten – och EU-domstolen. Denna skyldighet syftar särskilt till att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår en nationell rättspraxis som inte står i överensstämmelse med unionsrättens bestämmelser (dom av den 24 maj 1977, Hoffmann-La Roche, 107/76, EU:C:1977:89, punkt 5, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 35).

22

En nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas kan följaktligen endast befrias från denna skyldighet om den befinner sig i en situation som motsvarar något av de tre Cilfit-undantagen. En sådan nationell domstol ska, på ett oavhängigt sätt och med erforderlig omsorg, på eget ansvar bedöma om den är skyldig att vända sig till EU-domstolen med en fråga om unionsrätten som har tagits upp vid den, eller om det tvärtom inte föreligger någon sådan skyldighet därför att ett av de tre Cilfit-undantagen är för handen (se, i detta avseende, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).

23

Av det system som inrättats genom artikel 267 FEUF jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan följer att när en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas bedömer att något av de tre Cilfit-undantagen är för handen och att det därför inte föreligger en skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF, måste det framgå av skälen i dess avgörande att den anförda bestämmelsen i unionsrätten saknar relevans för att avgöra målet eller att tolkningen av den aktuella bestämmelsen i unionsrätten följer av EU-domstolens praxis eller – i avsaknad av sådan praxis – att den nationella domstolen som dömer i sista instans anser att tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 51, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 62).

24

Med hänsyn till den grundläggande roll som förfarandet för förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF spelar i unionens rättsordning, kan en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas inte ogilla yrkanden som aktualiserar en fråga om tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten utan att först pröva om den är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen eller om frågan omfattas av något av de tre Cilfit-undantagen. Av detta följer att när en sådan domstol beslutar att med stöd av ett av dessa undantag avstå från att vända sig till EU-domstolen, ska detta beslut under alla omständigheter iaktta det krav på motivering som det erinras om i punkten ovan, det vill säga att specifikt och konkret ange skälen till varför detta undantag är tillämpligt.

25

Denna tolkning påverkas inte av den praxis som följer av domen av den 15 mars 2017, Aquino (C‑3/16, EU:C:2017:209, punkt 56), och domen av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 61), enligt vilken en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas enligt nationell lagstiftning får avstå från att begära förhandsavgörande från EU-domstolen på grund av avvisningsskäl som är hänförliga till själva förfarandet vid den domstolen, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 47).

26

Bortsett från detta fall kan ett ogillande av en talan på grundval av en summarisk motivering, som endast består i att konstatera att de villkor som uppställs i den nationella lagstiftningen för att använda en sådan motivering är uppfyllda i det förevarande fallet, inte uppfylla den skyldighet som åligger de nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas att ange skälen till att de anser att ett av de tre Cilfit-undantagen är tillämpligt i målet och som motiverar att de inte begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

27

Europadomstolen har visserligen funnit, bland annat i sin dom av den 24 april 2018, Baydar mot Nederländerna (CE:ECHR:2018:0424JUD005538514, §§ 20, 48 och 51), att nederländska bestämmelser liknande de nu aktuella, enligt vilka Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) kunde ogilla ett överklagande med en summarisk motivering, inte var oförenlig med Europakonventionen.

28

Europadomstolens praxis, som utvecklats med avseende på iakttagandet av den rätt till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 6.1 i Europakonventionen, avser emellertid endast det fallet att en part i en tvist uttryckligen har anmodat den domstol vid vilken talan väckts att framställa en begäran om förhandsavgörande. Såsom Europadomstolen har preciserat tjänar rätten till ett motiverat beslut den allmänna regel i Europakonventionen som syftar till att skydda den enskilde mot godtycke genom att visa parterna att de har hörts och genom att säkerställa att de får svar på sina påpekanden och att de förstår domstolsavgörandet. Eftersom Europakonventionen inte garanterar någon rätt att få en fråga hänskjuten till EU-domstolen för förhandsavgörande, kan en part, som en garanti mot godtycklighet, endast förvänta sig ett svar från en nationell domstol i skälen i en dom eller ett beslut om parten har yttrat sig inför den behöriga nationella domstolen i syfte att få till stånd ett hänskjutande. I avsaknad av en sådan begäran och uttryckliga skäl anser Europadomstolen således att den omständigheten att en domstol, utan att ange några skäl, inte har hänskjutit en tolkningsfråga till EU-domstolen inte kan anses utgöra ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång (se, i detta avseende, Europadomstolen, 16 december 2025, Gondert mot Tyskland, CE:ECHR:2025:1216JUD003470121, § 42).

29

Inom unionsrätten gäller emellertid skyldigheten för de nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas att ange varför de anser att ett av de tre Cilfit-undantagen är tillämpligt i målet, så snart någon av parterna i målet åberopar unionsrätten, och detta oavsett om denna part yrkat att ett förhandsavgörande ska begäras från EU-domstolen. Systemet med begäran om förhandsavgörande vilar nämligen på en dialog mellan domstolar, som kommer till stånd uteslutande genom att den nationella domstolen bedömer relevansen och behovet av en sådan begäran (dom av den 12 februari 2008, Kempter, C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 42). Något yrkande om detta från parterna krävs inte. För att denna motiveringsskyldighet ska vara tillämplig räcker det därför att en av parterna i det aktuella målet har åberopat unionsrätten. Det är inte nödvändigt att parten dessutom uttryckligen har yrkat att ett förhandsavgörande ska begäras.

30

Domstolen erinrar i detta sammanhang om att artikel 267 andra och tredje styckena FEUF, enligt vilka en begäran om förhandsavgörande får lämnas till EU-domstolen när en ”fråga uppkommer vid en domstol” i en medlemsstat, inte begränsar detta förfarande till att endast omfatta fall där en fråga om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten har uppkommit på initiativ av någon av parterna i det nationella målet, utan dessa bestämmelser omfattar även de fall där den nationella domstolen själv har tagit upp en sådan fråga och anser att ett beslut i frågan från EU-domstolen krävs för att kunna döma i saken (dom av den 16 juni 1981, Salonia, 126/80, EU:C:1981:136, punkt 7, dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81, EU:C:1982:335, punkt 9, och dom av den 21 februari 2013, Fédération Cynologique Internationale, C‑561/11, EU:C:2013:91, punkt 30).

31

Denna motiveringsskyldighet gäller även en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas i det fallet då den, även om parterna i målet inte har åberopat unionsrätten, har möjlighet eller skyldighet att på eget initiativ ta upp rättsliga grunder som hänför sig till en tvingande unionsrättlig regel, antingen enligt sin nationella rätt (se, i detta avseende, dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen, C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkterna 13, 14 och 22, och dom av den 12 februari 2008, Kempter, C‑2/06, EU:C:2008:78, punkt 45) eller enligt unionsrätten (se, i detta avseende, dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro, C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 38, och dom av den 17 maj 2022, Ibercaja Banco, C‑600/19, EU:C:2022:394, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

32

Av detta följer att när en medlemsstat tillåter en sådan domstol att använda en summarisk motivering, i syfte att säkerställa en god rättskipning genom att förkorta handläggningstiden och göra det möjligt för nämnda domstol att ägna huvuddelen av sina medel åt att avgöra mål som är av intresse för att säkerställa enhetlighet och koherens i rättsordningen, måste en sådan summarisk motivering emellertid även specifikt och konkret ange skälen till att samma domstol anser att ett av de tre Cilfit-undantagen är tillämpligt i det mål som är anhängigt vid den och att det därför är motiverat att avstå från att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

33

En sådan skyldighet ska anses vara uppfylld när en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas uttryckligen anger att den avser att anamma de skäl som underinstansen har angett i det aktuella målet, förutsatt att underinstansen har redogjort för skälen till att den ansåg antingen att den unionsrättsliga fråga som tagits upp inte var relevant, att den aktuella unionsbestämmelsen redan hade tolkats av EU-domstolen eller att tolkningen är uppenbar och inte lämnar utrymme för rimligt tvivel.

34

I andra fall än detta gäller att den motivering som ska lämnas av de nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas ska anpassas till de faktiska och rättsliga omständigheterna i det aktuella målet, och att dessa är skyldiga att i samtliga fall ange de specifika och konkreta skälen till varför de anser att det inte finns anledning att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

35

När det gäller den specifika och konkreta motiveringen för att motivera tillämpningen av ett av de tre Cilfit-undantagen, bör den emellertid i regel kunna vara summarisk när en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas anser att de frågor som en eller flera parter i tvisten föreslår att den ska ställa saknar relevans för avgörandet av tvisten, det vill säga när svaret på dessa frågor inte under några omständigheter kan inverka på utgången av målet (se, i detta avseende, dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81, EU:C:1982:335, punkt 10).

36

På samma sätt gäller att när den fråga som uppkommit i sak är identisk med en fråga som redan har varit föremål för ett förhandsavgörande i ett liknande mål eller, i synnerhet, i samma nationella mål (dom av den 27 mars 1963, Da Costa m.fl., 28/62–30/62, EU:C:1963:6, s. 75 och 76, dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81, EU:C:1982:335, punkterna 13 och 14, och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19,EU:C:2021:799, punkt 36), kan redan en hänvisning till domstolens praxis beträffande denna fråga räcka som motivering för att inte begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. När frågorna i målet inte är identiska men domstolens fasta praxis ändå löser den aktuella rättsfrågan, oberoende av beskaffenheten hos det mål som gett upphov till denna rättspraxis, kan det emellertid visa sig nödvändigt med en mer utförlig motivering för att rättfärdiga ett sådant beslut att avstå från att begära förhandsavgörande.

37

Slutligen krävs det i allmänhet även en mer utförlig motivering för att visa att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel, eftersom förekomsten av en sådan möjlighet ska bedömas med hänsyn till unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför och risken för skillnader i rättspraxis inom unionen. En nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas ska mot bakgrund av dessa omständigheter ange varför den är övertygad om att saken är lika uppenbar för andra nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas och för EU-domstolen (se, i detta avseende, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 40). Den nationella domstolen är emellertid inte skyldig att på ett detaljerat sätt visa att dessa andra nationella domstolar och EU-domstolen skulle göra samma tolkning.

38

Av vad som anförts följer att den fråga som ställts ska besvaras på följande sätt. Artikel 267 tredje stycket FEUF jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas får avgöra en fråga om tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse som tagits upp av en part – oberoende av om detta kombinerats med ett uttryckligt yrkande om att förhandsavgörande ska begäras – med en summarisk motivering, utom om den domstolen anger de specifika och konkreta skälen till varför ett av de tre Cilfit-undantagen är tillämpligt i det aktuella målet.

39

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 267 tredje stycket FEUF jämförd med artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas enligt nationell rätt får avgöra en fråga om tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse som tagits upp av en part – oberoende av om detta kombinerats med ett uttryckligt yrkande om att förhandsavgörande ska begäras – med en summarisk motivering, utom om den domstolen anger de specifika och konkreta skälen till varför ett av de tre undantagen från skyldigheten för en sådan domstol att begära förhandsavgörande som anges i EU-domstolens dom av den 6 oktober 1982, Cilfit (283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), är tillämpligt i det aktuella målet.