–

VT och UP, genom I. Blanco Urizar, abogado,

–

Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av J.L. Buendía Sierra, G. Meeßen och G. von Rintelen, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 20 och 23.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv) (EUT L 172, 2019, s. 18).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan VT, en fysisk person som blivit insolvent, och Agencia Estatal de la Administración Tributaria (skattemyndigheten, Spanien). Målet rör en ansökan om skuldavskrivning som VT gett in under insolvensförfarandet rörande honom.

3

I skälen 78–81 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet anges följande:

4

Artikel 20 i direktivet, med rubriken ”Tillgång till skuldavskrivning”, föreskriver följande:

”1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till fullständig skuldavskrivning i enlighet med detta direktiv.

…

2.   Medlemsstater i vilka fullständig skuldavskrivning är förenad med villkor om att entreprenören återbetalar delar av skulden ska säkerställa att den tillhörande återbetalningsskyldigheten bygger på entreprenörens individuella situation och framför allt står i proportion till entreprenörens utmätningsbara eller disponibla inkomst och utmätningsbara eller disponibla tillgångar under avskrivningsperioden samt beaktar borgenärernas rättmätiga intressen.

…”

5

I artikel 23 i direktivet, med rubriken ”Avvikelser”, föreskrivs följande:

”1.   Med avvikelse från artiklarna 20–22 ska medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder om den insolventa entreprenören agerade ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades, utan att detta påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om bevisbörda.

2.   Med avvikelse från artiklarna 20–22 får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade, exempelvis

3.   Med avvikelse från artikel 21 får medlemsstaterna föreskriva längre skuldavskrivningsperioder i fall där

…

4.   Medlemsstaterna får utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod om sådan uteslutning, begränsning eller längre period är vederbörligen motiverad, till exempel avseende

…”

6

Den lag som är tillämplig i tiden (ratione temporis) på de nationella målen är Real Decreto Legislativo 1/2020 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley Concursal (kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 om godkännande av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen) av den 5 maj 2020 (BOE nr 127 av den 7 maj 2020, s. 31518), i dess lydelse enligt Ley 16/2022 de reforma del texto refundido de la Ley Concursal aprobado por el Real Decreto Legislativo 1/2020, para la transposición de la Directiva (UE) 2019/1023 (lag 16/2022 om ändring av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen, godkänd genom kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 i syfte att införliva direktiv (EU) 2019/1023) av den 5 september 2022 (BOE nr 214 av den 6 september 2022, s. 123682) (nedan kallad TRLC).

7

Ingressen till dekret nr 16/2022 har följande lydelse:

”…

… När den insolventa gäldenären är en fysisk person syftar insolvensförfarandet till att identifiera de gäldenärer som är i god tro och att erbjuda dem en delvis avskrivning av deras skulder, för att därigenom ge dem en andra chans och förhindra att de börjar verka inom den svarta ekonomin eller i utkanten av vad som är lagligt.

…

Enligt [rekonstruktions- och insolvensdirektivet] är alla medlemsstater skyldiga att införa en mekanism för en andra chans för att förhindra att gäldenärer ges incitament att flytta till andra länder som redan har sådana mekanismer, med de kostnader som detta skulle medföra för både gäldenären och dennes borgenärer. Samtidigt anses standardisering på detta område vara nödvändig för den europeiska inre marknadens funktion.

En av de mest genomgripande förändringarna i de nya bestämmelserna är att det, i stället för att avskrivningen villkoras av att en viss typ av skulder betalas (såsom föreskrevs i artikel 487.2 i den omarbetade texten av insolvenslagen), införs ett system med avskrivning efter förtjänst som innebär att varje gäldenär, oavsett om denne är entreprenör eller inte, under förutsättning att vederbörande uppfyller det krav på god tro som denna institution grundar sig på, kan få tillgång till en avskrivning av alla sina skulder, med undantag för de skulder som undantagsvis och på grund av sin särskilda karaktär anses inte lagligen kunna avskrivas. Den möjlighet att bevilja varje gäldenär som är en fysisk person i god tro avskrivning, oavsett om denne är entreprenör eller inte, som den spanska lagstiftaren godtog redan år 2015, bibehålls.

…

Gäldenärens goda tro är fortfarande avskrivningens fundament. I enlighet med rekommendationer från internationella organ ska en normativ avgränsning av god tro göras genom hänvisning till vissa på ett uttömmande sätt uppräknade objektiva beteenden (uttömmande förteckning), utan hänvisning till vaga eller otillräckligt specifika beteendemodeller eller vilka medför en omöjlig bevisbörda för gäldenären. …

…

Skuldavskrivningen utvidgas till att omfatta samtliga fordringar inom ramen för insolvensförfarandet och massafordringarna. Undantagen grundar sig i vissa fall på att det är av särskild vikt för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen att betalning sker av vissa fordringar (till exempel skulder rörande underhållsskyldighet, skulder som härrör från offentligrättsliga fordringar, skulder som härrör från brott eller skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar). Avskrivning av skulder avseende offentligrättsliga fordringar är således underkastad vissa begränsningar och kan endast ske vid den första avskrivningen av skulder och inte vid efterföljande avskrivningar. I andra fall motiveras undantaget av de negativa synergier eller externa effekter som skulle kunna bli följden av avskrivning av följande typer av skulder: avskrivning av skulder som härrör från skyldigheten att betala kostnaderna för det förfarande som möjliggör en skuldavskrivning skulle kunna avskräcka vissa tredje parter från att samarbeta med gäldenären i detta syfte (exempelvis advokater), vilket skulle hindra den insolvente från att få tillgång till handlingarna i sitt ärende. På samma sätt skulle en avskrivning av skulder med säkerhet helt utan grund kunna undergräva en av de viktigaste faktorerna för tillgång till krediter och därmed möjligheten för moderna ekonomier att fungera väl, nämligen det skydd som en borgenär med en stabil säkerhet har mot gäldenärens insolvens eller betalningsförsummelse. Slutligen får domstolen undantagsvis besluta att vissa skulder helt eller delvis inte ska avskrivas när detta är nödvändigt för att undvika borgenärens insolvens.

…”

8

I artikel 486 TRLC föreskrivs följande:

”En gäldenär som är en fysisk person, oavsett om denne är entreprenör eller inte, kan ansöka om avskrivning av obetalda skulder på de villkor som anges i denna lag, under förutsättning att vederbörande är gäldenär i god tro,

9

Artikel 487 TRLC har följande lydelse:

”1.   En gäldenär som befinner sig i någon av följande situationer kan inte beviljas skuldavskrivning:

…

2.   I de fall som avses i led 3 och 4 i föregående punkt ska domstolen skjuta upp beslutet om skuldavskrivning om insolvensbeslutet ännu inte är slutgiltigt. …”

10

VT och hans maka UP var styrelseledamöter i BLANCO Y NARANJA SL och MALVA Y NARANJA SL. Vart och ett av dessa två bolag blev föremål för ett insolvensförfarande, vilka utmynnade i att de förklarades vara insolventa och att insolvensen kvalificerades som ”bedräglig”. I båda förfarandena befanns VT och UP, i egenskap av solidariskt ansvariga styrelseledamöter i bolagen, som ”personer som berördes” av denna kvalifikation och fråntogs rätten att förvalta andras egendom och att företräda varje person under en viss period (fem år i ett av förfarandena och sju år i det andra). De har dessutom förlorat alla rättigheter som de hade i egenskap av konkursborgenärer eller massaborgenärer. De förpliktades dessutom att gemensamt och solidariskt betala de båda bolagens ekonomiska underskott, som uppgick till 169085,24 euro respektive 62035,91 euro, samt att ersätta rättegångskostnaderna.

11

Eftersom VT hade svårt att återbetala dessa belopp, inledde han ett förlikningsförfarande om betalning vid Cámara Oficial de Comercio, Industria y Navegación de Gijón (officiella handels-, industri- och sjöfartskammaren i Gijón, Spanien). Då detta förfarande inte ledde till någon överenskommelse, gav VT in en konkursansökan till Juzgado de lo Mercantil no 3 de Oviedo, con sede en Gijón (Oviedos handelsdomstol no 3, med säte i Gijón, Spanien), som är den hänskjutande domstolen.

12

Genom beslut av den 8 februari 2021 förklarade nämnda domstol att VT var personligen insolvent och kvalificerade denna insolvens som ”icke klandervärd”.

13

Den 2 februari 2023 ansökte VT, inom ramen för det insolvensförfarande som inletts mot honom, om avskrivning av obetalda skulder. Skattemyndigheten motsatte sig avskrivning och gjorde gällande att den aktuella insolvensen omfattades av undantaget i artikel 487.1 led 4 TRLC och erinrade om att VT hade förklarats vara ”berörd person” inom ramen för de insolvensförfaranden som avses i punkt 10 ovan, att de berörda bolagens insolvens hade kvalificerats som ”bedräglig” och att VT inte hade fullgjort sitt ansvar fullt ut.

14

VT gjorde å sin sida gällande att han var en gäldenär i god tro gentemot ”sina egna borgenärer” och att den omständigheten att han i egenskap av borgensman hade förklarats som ”berörd person” i insolvensförfarandet i förhållande till de juridiska personer för vilka han var solidariskt ansvarig i egenskap av styrelseledamot inte begränsade hans tillgång till skuldavskrivning gentemot sina borgenärer. För det andra strider undantaget i artikel 487.1 led 4 TRLC mot det system som inrättats genom rekonstruktions- och insolvensdirektivet, eftersom det undantaget inför ett strikt ansvar som inte lämnar utrymme för avvägningar, trots att direktivet fordrar att gäldenärens subjektiva omständigheter beaktas för att avgöra om denne har varit ohederlig.

15

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att artikel 23.1 i direktivet avser en situation där en insolvent entreprenör agerar ohederligt eller i ond tro gentemot borgenärerna. Det är emellertid inte möjligt att klart fastställa huruvida denna bestämmelse avser en sådan situation som den aktuella, där en gäldenär, i egenskap av solidariskt betalningsansvarig styrelseledamot, har hållits solidariskt ansvarig gentemot tredje mans borgenärer. Frågan uppkommer således om undantaget avseende tillgång till avskrivning av en gäldenärs obetalda skulder till sina egna borgenärer är tillämpligt på tredje mans borgenärer och om en sådan tillämpning är förenlig med begreppet borgenärer i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

16

För det andra anser den hänskjutande domstolen att undantaget i artikel 487.1 led 4 TRLC hindrar VT från att få tillgång till ett förfarande som kan leda till en fullständig avskrivning av hans skulder till hans egna borgenärer. Den hänskjutande domstolen vill få klarlagt om artikel 20 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva ett förfarande som kan leda till en fullständig skuldavskrivning, ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan bestämmelse.

17

För det tredje hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida rekonstruktions- och insolvensdirektivet, särskilt artikel 20.2, fordrar att det system för tillgång till fullständig skuldavskrivning som införts ska ta hänsyn till de subjektiva omständigheterna kring gäldenärens situation, det vill säga dennes individuella situation, eller om medlemsstaterna har möjlighet att behålla eller anta en sådan bestämmelse som artikel 487.1 led 4 TRLC, som föreskriver rent objektiva kriterier som inte tar hänsyn till denna situation.

18

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil no de Oviedo, con sede en Gijón (Oviedos handelsdomstol nr 3, med säte i Gijón) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

19

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgång till skuldavskrivning när gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro i förhållande till en tredje mans borgenärer och har förklarats vara ”berörd person” i samband med att denne tredje mans insolvens av domstol konstaterats vara i bedrägligt syfte.

20

Denna fråga följer av att det i artikel 487.1 led 4 TRLC föreskrivs att en gäldenär som under de tio år som föregår ansökan om skuldavskrivning har förklarats vara ”berörd person” i en dom i vilken en tredje mans insolvens kvalificeras som ”bedräglig” endast kan erhålla en sådan skuldavskrivning om han eller hon vid tidpunkten för ansökan har betalat samtliga skulder som omfattas av dennes ansvar.

21

Enligt domstolens praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 14 mars 2024, VR Bank Ravensburg-Weingarten,C‑536/22, EU:C:2024:234, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

22

Vad för det första gäller lydelsen av artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, föreskrivs där att medlemsstaterna ska behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder om den insolventa entreprenören agerade ohederligt eller i ond tro ”gentemot borgenärerna … när denne blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades”.

23

Denna bestämmelse innehåller en indirekt tidsmässig angivelse av vid vilken tidpunkt gäldenären ska ha handlat ohederligt eller i ond tro, det vill säga ”när denne blev skuldsatt”, ”under insolvensförfarandet” eller ”när skulden betalades”, vilket gör det möjligt att anse att de ”borgenärer” som avses i nämnda bestämmelse är de som kan fastställas antingen vid den tidpunkt då gäldenären blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades. Såsom Europeiska kommissionen har anfört i sitt skriftliga yttrande, kan denna angivelse i tiden förstås så, att den talar för en tolkning av artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet enligt vilken begreppet ”borgenärer” endast avser borgenärer gentemot vilka den berörda gäldenären har varit direkt och personligen skuldsatt, det vill säga ”sina egna” borgenärer, och inte de borgenärer som ursprungligen var borgenärer till tredje man och som blev gäldenärens borgenärer först till följd av en dom i vilken gäldenären förklarades ”berörd” av denna tredje mans bedrägliga insolvens.

24

I den mån en person som agerar i egenskap av styrelseledamot i ett bolag vars insolvens har kvalificerats som ”bedrägligt”, i en sådan situation som den aktuella, vet att han eller hon enligt tillämplig nationell lagstiftning kan förklaras vara ”berörd person” i den mening som avses i den nationella lagstiftningen, och således bli gäldenär till bolagets borgenärer, kan denna person emellertid inte rimligen vara ovetande om att de borgenärer gentemot vilka han eller hon beslutar att binda bolaget potentiellt är dennes egna borgenärer. I ett sådant fall ska den personens ohederliga eller onda tro gentemot bolagets borgenärer, och således dess potentiella personliga borgenärer, likställas med ett ohederligt eller oärligt beteende gentemot dennes egna borgenärer.

25

Denna tolkning av ordalydelsen i artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet stöds av den omständigheten att den franska versionen av denna bestämmelse talar om ”des créanciers” (”borgenärer”) och inte ”ses créanciers” (”hans eller hennes borgenärer”). Om unionslagstiftaren hade haft för avsikt att begränsa den krets av borgenärer som avses i nämnda bestämmelse till gäldenärens egna borgenärer, skulle den enkelt ha kunnat göra det genom att använda ett possessivt pronomen, ”hans” eller ”hennes”.

26

Domstolen konstaterar att andra språkversioner av artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet än den franska, bland annat den tyska (”gegenüber den Gläubigern”), den engelska (”towards creditors”), den danska (”for kreditorer”), den spanska (”respecto a los acreedores”), ungerska (”a hitelezőkkel … szemben”), italienska (”nei conconti dei creditori”), portugisiska (”para com os credores”), rumänska (”față de creditori”) och svenska (”gentemot borgenärerna”) bekräftar att lagstiftaren inte har använt något sådant possessivt pronomen.

27

Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ingår i, ska det påpekas att denna bestämmelse utgör den första i en rad bestämmelser som avviker från principen om tillgång till ett förfarande som kan leda till en fullständig skuldavskrivning, som stadgar i artikel 20 i direktivet, och att den följaktligen ska tolkas restriktivt.

28

Som framgår bland annat av de tjeckiska, danska, tyska, engelska, iriska, franska, kroatiska, italienska, lettiska, nederländska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, finska och svenska språkversionerna av rekonstruktions- och insolvensdirektivet, och till skillnad från punkterna 2, 3 och 4 i artikel 23 – som använder ord som i sak motsvarar det franska ”peuvent”: ”mohou”, ”kan”, ”können”, ”may”, ”féadfaidh”, ”mogu”, ”possono”, ”var”, ”kunnen”, ”podem”, ”pot”, ”môžu”, ”lahko”, ”voivat” och ”får” – och där medlemsstaterna således ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att ”behålla eller införa” vissa undantag från den principen, ”föreskriva” längre skuldavskrivningsperioder eller ”utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod”, innehåller punkt 1 i denna artikel i dessa språkversioner inget motsvarande ordval och ålägger medlemsstaterna att anta ett sådant undantag genom att föreskriva att ”medlemsstaterna ska behålla eller införa” bestämmelser som bland annat hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller föreskriver längre näringsförbudsperioder om den insolventa gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro. Den slutsatsen rubbas inte av att den spanska språkversionen av artikel 23.1 använder ordet ”podrán” (”kan”). Den formulering som använts i en språkversion av en rättsakt kan inte ensam ligga till grund för tolkningen av rättsakten eller i detta hänseende tillmätas större betydelse än övriga språkversioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen,C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkterna 50 och 51 och där angiven rättspraxis).

29

Eftersom unionslagstiftaren har beslutat att ålägga medlemsstaterna att bibehålla eller anta detta undantag från nämnda princip och inte har begränsat sig till att ge dem ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, ska artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet tolkas på ett sätt som i möjligaste mån gör det möjligt att förhindra att gäldenärer som har handlat ohederligt eller i ond tro gentemot borgenärer eller andra intressenter kan komma i åtnjutande av skuldavskrivning.

30

En kontextuell tolkning av artikel 23.1 ger således stöd för den bokstavstolkning som anges i punkterna 24 och 25 ovan.

31

Vad för det tredje gäller syftet med artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, framgår det av skäl 78 i direktivet att unionslagstiftaren har avsett att införa ett undantag från tillgången till skuldavskrivning ”om gäldenären är ohederlig eller har handlat i ond tro”, utan att i detta skäl ytterligare begränsa den krets av borgenärer gentemot vilka gäldenären har agerat ohederligt eller i ond tro.

32

När det gäller just de faktorer som ska beaktas för att fastställa huruvida en gäldenär har varit ohederlig, har unionslagstiftaren i skäl 79 i direktivet hänvisat till ”skuldens art och omfattning, vid vilken tidpunkt skulden uppstod, vilka ansträngningar entreprenören har gjort för att betala skulden och uppfylla rättsliga skyldigheter, inbegripet offentliga tillståndskrav och kravet på korrekt bokföring, handlingar från entreprenörens sida i syfte att hindra åtgärder från borgenärers sida, uppfyllande av skyldigheter när det råder sannolikhet för insolvens som åligger entreprenörer som är företagsledare samt efterlevnad av konkurrens- och arbetsrätt på unionsnivå och nationell nivå”.

33

Domstolen konstaterar för det första att denna uppräkning, som inte är uttömmande, eftersom den inleds med ordet ”såsom”, inte innehåller någon uppgift om att den krets av borgenärer gentemot vilka gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro på något sätt skulle vara begränsad och inte omfatta de personer som ursprungligen var tredje mans borgenärer och som blev gäldenärens borgenärer till följd av tredje mans bedrägliga insolvens. Vidare omfattar de på detta sätt uppräknade omständigheterna, särskilt de som avser ”skuldens art och omfattning”, ”vid vilken tidpunkt skulden uppstod” och ”handlingar från [gäldenärens] sida i syfte att hindra åtgärder från borgenärers sida”, ett brett spektrum av situationer och har formulerats på ett sätt som gör det möjligt att anse att unionslagstiftaren avsåg att omfatta en gäldenärs agerande gentemot såväl sina egna borgenärer som tredje mans borgenärer, såsom det bolag som gäldenären var styrelseledamot i.

34

Mot bakgrund av det sålunda angivna syftet kan artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet följaktligen inte tolkas så, att en person som har fastställts vara ansvarig för ett vinstdrivande bolags bedrägliga insolvens kan undgå det solidariska ansvar som denne enligt nationell rätt har gentemot bolagets borgenärer genom att begära att ett personligt insolvensförfarande ska inledas och genom att inom ramen för detta förfarande ansöka om fullständig avskrivning av sina skulder.

35

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på så sätt att artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgång till skuldavskrivning när gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro i förhållande till en tredje mans borgenärer och har förklarats vara ”berörd person” i samband med att denne tredje mans insolvens av domstol konstaterats vara i bedrägligt syfte.

36

Den spanska regeringen har i huvudsak gjort gällande att den tredje tolkningsfrågan grundar sig på antagandet att TRLC inte gör det möjligt för spanska myndigheter och domstolar att göra en subjektiv bedömning av beteendet hos en person som ansöker om avskrivning av obetalda skulder. Detta antagande är emellertid, enligt den spanska regeringen, felaktigt. Denna fråga är således inte relevant för utgången i målet vid den nationella domstolen och kan därför inte tas upp till sakprövning.

37

Det ska i detta avseende erinras om att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 22 februari 2024, Consejería de Presidencia, Justicia e Interior de la Comunidad de Madrid m.fl., C‑59/22, C‑110/22 och C‑159/22, EU:C:2024:149, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

38

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 22 februari 2024, Consejería de Presidencia, Justicia e Interior de la Comunidad de Madrid m.fl., C‑59/22, C‑110/22 och C‑159/22, EU:C:2024:149, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

39

I förevarande fall konstaterar domstolen för det första att det inte är uppenbart att de unionsrättsliga bestämmelser vilkas tolkning har begärts i den tredje tolkningsfrågan saknar samband med saken i det nationella målet eller att det problem som tas upp i den frågan inte är relevant för utgången i det nationella målet.

40

Det är visserligen riktigt, såsom den spanska regeringen har påpekat, att det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen anser att det i artikel 487.1 led 4 TRLC föreskrivs ett undantag från förfarandet för skuldavskrivning som uteslutande grundar sig på objektiva omständigheter och som inte gör det möjligt för spanska domstolar att bedöma de subjektiva omständigheterna kring situationen för den gäldenär som inleder förfarandet. Enligt fast rättspraxis är den hänskjutande domstolen emellertid ensam behörig att tolka och tillämpa nationell rätt. Det ankommer således på EU-domstolen, i enlighet med behörighetsfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att beakta det rättsliga sammanhang som tolkningsfrågorna ingår i, såsom det framställts i begäran om förhandsavgörande (dom av den 14 november 2024, S. (Ändring av den dömande sammansättningen), C‑197/23, EU:C:2024:956, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

41

För det andra har den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande lämnat alla uppgifter som är nödvändiga för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på den tredje tolkningsfrågan.

42

Denna fråga kan således tas upp till prövning.

43

Vad gäller den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, ska det påpekas att i den mån dessa frågor följer av prövningen av en nationell undantagsbestämmelse som under vissa omständigheter utesluter att generellt tillämpliga bestämmelser tillämpas, ska de förstås så, att de avser tolkningen av artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet. Denna bestämmelse föreskriver nämligen, under vissa förutsättningar, en möjlighet för medlemsstaterna att behålla eller anta avvikande bestämmelser som innebär att tillgången till skuldavskrivning vägras eller begränsas, att efterskänkningen återkallas eller att en längre period för fullständig skuldavskrivning eller näringsförbud föreskrivs. Dessa frågor kan inte avse artikel 20 i direktivet, som är en principiell bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att se till att insolventa entreprenörer har tillgång till ett förfarande som kan leda till en fullständig skuldavskrivning i enlighet med nämnda direktiv.

44

Den andra och den tredje frågan ska således förstås så, att de syftar till att få klarlagt om artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver ett undantag från principen om tillgång till ett förfarande som kan leda till skuldavskrivning som inte föreskrivs i denna bestämmelse och som utesluter sådan tillgång när gäldenären under de tio år som föregick ansökan om eftergift har förklarats vara ”berörd person” i en dom i vilken en tredje mans insolvens kvalificeras som ”bedräglig”. såvida inte gäldenären vid tidpunkten för ansökan har betalat samtliga skulder som omfattas av dennes ansvar, utan att det ankommer på de nationella domstolarna att göra en subjektiv bedömning av huruvida gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro.

45

Vad för det första gäller frågan huruvida artikel 23.2 utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgång till ett förfarande för skuldavskrivning under andra omständigheter än dem som räknas upp i denna bestämmelse, har domstolen redan slagit fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att förteckningen över omständigheter inte är uttömmande och att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för dem att införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under andra omständigheter än dem som räknas upp i denna bestämmelse, under förutsättning att dessa omständigheter, såsom framgår av bestämmelsens lydelse, är väldefinierade och att sådana avvikelser är vederbörligen motiverade (dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 28).

46

När det gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att medlemsstaterna ska kunna utöva sin möjlighet, det vill säga att de undantag som medlemsstaterna antar ska avse ”vissa klart definierade omständigheter” och vara ”vederbörligen motiverade”, har domstolen slagit fast att när den nationella lagstiftaren antar bestämmelser i vilka sådana undantag föreskrivs, ska skälen för dessa undantag följa av nationell rätt eller av det förfarande som lett fram till undantagen, och dessa skäl ska eftersträva ett legitimt allmänintresse (dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

47

Det framgår av såväl skäl 78 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, som hänvisar till avvikelser som är ”vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt”, som av skäl 81 i detta direktiv, som hänvisar om ett ”enligt nationell rätt … vederbörligen motiverat skäl”, att unionslagstiftaren ansåg det tillräckligt att de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i de olika nationella rättsordningarna iakttas (dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 32).

48

I ett mål som rörde en bestämmelse liknande den som är aktuell i det nationella målet, nämligen artikel 487.1 led 2 TRLC, har domstolen slagit fast att artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning är utesluten under vissa väl definierade omständigheter, såsom när en gäldenär, under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning, har blivit föremål för en slutgiltig administrativ påföljd för ett mycket allvarligt skattebrott eller socialförsäkringsbedrägeri eller brott mot den sociala ordningen, eller blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar, såvida inte gäldenären, vid den tidpunkt då denna ansökan gavs in har betalat samtliga skulder avseende skatter och sociala avgifter som denne är ansvarig för, i den mån det följer av nationell rätt att ett sådant undantag är motiverat av ett legitimt allmänintresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 47).

49

Samma slutsats gör sig gällande med avseende på en sådan nationell bestämmelse som artikel 487.1 led 4 TRLC, som föreskriver att en gäldenär som under de tio år som föregår ansökan om eftergift har förklarats vara ”berörd person” i en dom där en tredje mans insolvens kvalificeras som ”bedräglig” bara kan få skuldavskrivning om gäldenären, när denne ger in begäran, har betalat alla skulder som han eller hon är ansvarig för.

50

I förevarande fall har den spanska lagstiftaren, såsom framgår av punkt 7 ovan, i ingressen till lag 16/2022 – som syftar till att säkerställa införlivandet av rekonstruktions- och insolvensdirektivet med spansk rätt – redogjort för de skäl som föranledde lagstiftaren att föreskriva avvikelser från rätten till skuldavskrivning. Lagstiftaren har bland annat angett att ”gäldenärens goda tro förblir hörnstenen i skuldavskrivningen” och att ”den normativa avgränsningen av god tro fastställs med hänvisning till vissa objektiva beteenden som anges på ett uttömmande sätt (uttömmande förteckning), utan att vaga eller otillräckligt specifika beteendemönster används och utan att ålägga gäldenären en omöjlig bevisbörda”.

51

För det andra framgår det av denna ingress att den spanska lagstiftaren ansåg det nödvändigt att införa undantag från principen att en gäldenär som uppfyller kravet på god tro kan få tillgång till en fullständig skuldavskrivning, och detta för skulder som ”undantagsvis och på grund av sin särskilda karaktär inte anses lagligen kunna avskrivas”. Dessa undantag motiveras bland annat av ”den särskilda betydelsen av att tillfredsställa dem för ett rättvist och solidariskt samhälle som bygger på rättsstatsprincipen” eller av ”de synergier eller negativa externa effekter som kan uppstå vid avskrivning av vissa typer av skulder”.

52

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma dels om dessa skäl utgör legitima skäl av allmänintresse, dels om det framgår av den nationella lagstiftningen att nämnda skäl har motiverat beslutet att inte ge tillgång till skuldavskrivning under vissa väldefinierade omständigheter såsom de som anges i artikel 478.1 led 4 TRLC.

53

Vad för det andra gäller frågan huruvida artikel 23.1 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgång till skuldavskrivning under väl definierade omständigheter och utan att det ankommer på de nationella domstolarna att göra en subjektiv bedömning av huruvida den berörda gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro, konstaterar domstolen att även om denna bestämmelse uttryckligen avser insolventa entreprenörer som har agerat ”ohederligt eller i ond tro”, så saknas en motsvarande formulering i artikel 23.2. I artikel 23.2 i direktivet föreskrivs nämligen endast att medlemsstaterna får behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder ”under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade”, utan att för den skull krävs att de berörda entreprenörerna har handlat ”ohederligt” eller ”i ond tro” (dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 41).

54

Såsom domstolen redan har konstaterat kännetecknas de omständigheter som räknas upp som exempel i nämnda artikel 23.2 – under vilka undantag från skuldavskrivning kan föreskrivas – inte av att de berörda entreprenörerna har uppträtt ”ohederligt” eller ”i ond tro”, och dessa omständigheter motsvarar i huvudsak dem som anges i skälen 79 och 80 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, av vilka det inte heller framgår att unionslagstiftaren har velat begränsa de ”väldefinierade omständigheter” som avses i artikel 23.2 till fall där de berörda entreprenörerna handlat ohederligt eller i ond tro (dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkterna 42 och 43).

55

Eftersom artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet enligt domstolens praxis inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgången till skuldavskrivning under väldefinierade omständigheter där gäldenären inte har handlat ohederligt eller i ond tro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 44), ska den bestämmelsen anses inte heller hindra en nationell lagstiftning som utesluter tillgång till skuldavskrivning under sådana omständigheter, utan att det ankommer på de nationella domstolarna att göra en subjektiv bedömning av huruvida gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro.

56

Av detta följer att artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att medlemsstaterna har möjlighet att föreskriva nationella bestämmelser som utesluter tillgång till skuldavskrivningsförfarandet i situationer som inte kännetecknas av att gäldenären i fråga har agerat ohederligt eller i ond tro, utan att det ankommer på en nationell domstol att göra en subjektiv bedömning av huruvida gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro.

57

Unionslagstiftaren har emellertid uttryckligen villkorat utövandet av denna möjlighet med att de avvikelser som avses i samma bestämmelse ska avse ”vissa väldefinierade omständigheter” och vara ”vederbörligen motiverade”. Av detta följer, som erinrats om i punkt 46 ovan, att när den nationella lagstiftaren inför bestämmelser om sådana avvikelser ska skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem samt tillgodose ett legitimt allmänintresse. Den nationella lagstiftningen ska således göra det möjligt att identifiera det legitima skäl av allmänintresse som under dessa väldefinierade omständigheter motiverar att tillgången till skuldavskrivning är utesluten.

58

Artikel 23.2 i insolvens- och omstruktureringsdirektivet utgör således inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning är utesluten under vissa väl definierade omständigheter, såsom när gäldenären, under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning, har blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar, såvida inte gäldenären, vid den tidpunkt då denna ansökan gavs in har betalat samtliga skulder avseende skatter och sociala avgifter som denne är ansvarig för, i den mån det följer av nationell rätt att ett sådant undantag är motiverat av ett legitimt allmänintresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma (dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán, C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 47).

59

Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver ett undantag från principen om tillgång till ett förfarande som kan leda till skuldavskrivning som inte föreskrivs i denna bestämmelse och som utesluter sådan tillgång när gäldenären under de tio år som föregick ansökan om eftergift har förklarats vara ”berörd person” i en dom i vilken en tredje mans insolvens kvalificeras som ”bedräglig”. såvida inte gäldenären vid tidpunkten för ansökan har betalat samtliga skulder som omfattas av dennes ansvar, utan att det ankommer på de nationella domstolarna att göra en subjektiv bedömning av huruvida gäldenären har handlat ohederligt eller i ond tro, förutsatt att detta undantag är vederbörligen motiverat av skäl som fastställts i nationell rätt.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: