–

Tjeckiens regering, genom L. Březinová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Bouchagiar och P. Ondrůšek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 led 1 samt artikel 6.1 c och e i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1, och rättelse i EUT L 127, 2018, s. 2, och i EUT L 74, 2021, s. 35) (nedan kallad dataskyddsförordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan L.H. och Ministerstvo zdravotnictví (Hälsoministeriet, Republiken Tjeckien) angående det sistnämndas beslut att inte lämna ut viss information till L.H. avseende företrädare för juridiska personer, till vilka det hänvisas i avtal om köp av test för covid-19 och i intyg avseende dessa test.

3

Skälen 1, 4, 10, 14 och 154 i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

…

…

…

…

4

I artikel 1 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Syfte [Föremål och syften]”, föreskrivs följande i punkt 2:

”Denna förordning skyddar fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter.”

5

Artikel 4 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”I denna förordning avses med

…”

6

I artikel 5 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Principer för behandling av personuppgifter”, föreskrivs följande:

”1.   Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:

…”

7

Artikel 6 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Laglig behandling av personuppgifter”, och där föreskrivs följande:

”1.   Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

2.   Medlemsstaterna får behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning med hänsyn till behandling för att efterleva punkt 1 c och e genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling, inbegripet för andra specifika situationer då uppgifter behandlas i enlighet med kapitel IX.

3.   Den grund för behandlingen som avses i punkt 1 c och e ska fastställas i enlighet med

Syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden eller, i fråga om behandling enligt punkt 1 e, ska vara nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Den rättsliga grunden kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning, bland annat: de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling, vilken typ av uppgifter som ska behandlas, vilka registrerade som berörs, de enheter till vilka personuppgifterna får lämnas ut och för vilka ändamål, ändamålsbegränsningar, lagringstid samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling, däribland för behandling i andra särskilda situationer enligt kapitel IX. Unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.

…”

8

Artikel 86 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Behandling och allmänhetens tillgång till allmänna handlingar”, ingår i kapitel IX i förordningen, som innehåller bestämmelser om särskilda behandlingssituationer. Denna artikel har följande lydelse:

”Personuppgifter i allmänna handlingar som förvaras av en myndighet eller ett offentligt organ eller ett privat organ för utförande av en uppgift av allmänt intresse får lämnas ut av myndigheten eller organet i enlighet med den unionsrätt eller den medlemsstats nationella rätt som myndigheten eller det offentliga organet omfattas av, för att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter i enlighet med denna förordning.”

9

I Zákon č. 106/1999 Sb., o svobodném přístupu k informacím (lag nr 106/1999 om fri tillgång till information) föreskrivs att offentliga myndigheter är skyldiga att lämna ut information till den fysiska eller juridiska person som begär det.

10

Enligt § 8a.1 i denna lag får det ansvariga organet endast lämna ut information om en fysisk persons personlighet, personliga sfär och privatliv samt dennes personuppgifter under förutsättning att detta sker i enlighet med de lagar som reglerar skyddet av dessa uppgifter.

11

L.H. ingav en begäran till hälsoministeriet om information för att identifiera personer som hade undertecknat avtal om köp av test för covid-19 vilka nämnda ministerium hade ingått, samt intyg avseende dessa test som visade att det var möjligt att använda dem inom unionen.

12

Nämnda ministerium biföll delvis L.H:s begäran och översände intygen avseende nämnda test till honom. Informationen avseende de fysiska personerna som hade undertecknat intygen på de berörda juridiska personernas vägnar, inbegripet dessa fysiska personers förnamn, efternamn, underskrift och befattning samt, i vissa fall, dessa juridiska personers e‑postadress, telefonnummer och webbplats hade emellertid maskerats. Detta hade gjorts för att skydda personuppgifterna för de fysiska personer som omnämndes i intygen, i enlighet med bestämmelserna i dataskyddsförordningen.

13

L.H. överklagade, till Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Tjeckien), hälsoministeriets beslut om utlämnande av information och yrkade att beslutet skulle upphävas i den del nämnda information hade maskerats. Nämnda domstol biföll överklagandet med motiveringen att ministeriet i princip inte kunde vägra att lämna ut information som utgör personuppgifter utan att dessförinnan ha informerat eller inhämtat de registrerades synpunkter på begäran om utlämnande av dessa uppgifter, såsom föreskrivs i tillämplig nationell rättspraxis. Enligt nämnda domstol hade hälsoministeriet nämligen, genom att agera på detta sätt, dels underlåtit att tillerkänna de registrerade ställning som ”parter i förfarandet”, i den mening som avses i nationell rätt, dels inte i tillräcklig utsträckning försäkrat sig om att inget av de laglighetsvillkor som avses i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen var uppfyllt.

14

Hälsoministeriet överklagade Městský soud v Prazes (Stadsdomstolen i Prag) avgörande till Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien), som är hänskjutande domstol i målet. Enligt hälsoministeriet kan den omständigheten att de aktuella fysiska personerna inte informerades om begäran om utlämnande av uppgifterna i fråga inte utgöra ett förfarandefel. Nämnda ministerium har anfört att dessa personer bedriver sin verksamhet från Kina och Förenade kungariket, där de juridiska personer som utfärdar intygen är registrerade, och att ministeriet inte känner till dessa personers hemvist. Det är således omöjligt för ministeriet att informera och samråda med dem i denna fråga.

15

I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida de uppgifter som är i fråga i det nationella målet utgör ”personuppgifter” i den mening som avses i artikel 4 led 1 i dataskyddsförordningen. Mot bakgrund av skäl 14 i denna förordning håller den hänskjutande domstolen det för sannolikt att sådan information utgör sådana uppgifter om en juridisk person som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Den hänskjutande domstolen noterar emellertid att EU-domstolens praxis förespråkar en vid tolkning av begreppet ”personuppgifter”, av vilken det framgår att information avseende identifierbara fysiska personer, särskilt när den härrör från ett handelsregister, omfattas av detta begrepp.

16

För det andra, för det fall EU-domstolen skulle anse att de uppgifter som är i fråga i det nationella målet utgör personuppgifter, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida relevant nationell rättspraxis, enligt vilken den personuppgiftsansvarige, när denne har mottagit en begäran om utlämnande av sådana uppgifter, är skyldig att informera och samråda med den registrerade innan uppgifterna lämnas ut till sökanden, är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har preciserat att denna skyldighet även gäller i situationer där själva dataskyddsförordningen inte kräver den registrerades samtycke, det vill säga i andra situationer än den som avses i artikel 6.1 a i dataskyddsförordningen. Denna skyldighet går således utöver kraven i dataskyddsförordningen och gör det således potentiellt svårare att få tillgång till uppgifterna i fråga än i andra medlemsstater. Med hänsyn till dataskyddsförordningens tillämpningsområde är det dessutom svårt, för att inte säga omöjligt, att systematiskt uppfylla skyldigheten att informera och samråda i förhand, i synnerhet när det rör sig om register över ett stort antal personer som upprättats i olika länder.

17

Mot denna bakgrund beslutade Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

18

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4 leden 1 och 2 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att utlämnande av förnamn, efternamn, underskrift och kontaktuppgifter beträffande en fysisk person som företräder en juridisk person utgör behandling av personuppgifter, även om utlämnandet uteslutande har till syfte att möjliggöra identifiering av den fysiska person som är behörig att företräda den juridiska personen.

19

Det ska inledningsvis påpekas att enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen är de juridiska personer som har utfärdat intygen som är i fråga i det nationella målet etablerade i tredjeländer, närmare bestämt i Kina och Förenade kungariket. Även om sådana juridiska personer under vissa villkor kan omfattas av bestämmelserna om offentlighet i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 2017, s. 46), bland annat vad gäller det obligatoriska offentliggörandet av identiteten hos de personer som är behöriga att företräda dessa juridiska personer i förhållande till tredje man, finns det inget i handlingarna i målet som tyder på att detta direktiv är tillämpligt i förevarande fall.

20

Efter denna inledande anmärkning ska det erinras om att enligt artikel 4 led 1 i dataskyddsförordningen avses med personuppgifter ”varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person”. ”En identifierbar fysisk person”, i den mening som avses i denna bestämmelse, är ”en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet”.

21

Enligt fast rättspraxis avspeglar användningen av uttrycket ”varje upplysning” i definitionen av begreppet ”personuppgifter” i denna bestämmelse unionslagstiftarens avsikt att ge detta begrepp en vid innebörd, vilken potentiellt innefattar alla typer av upplysningar, såväl objektiva som subjektiva, i form av åsikter eller bedömningar, under förutsättning att uppgifterna ”avser” den berörda personen. En upplysning avser en identifierad eller identifierbar fysisk person när den på grund av sitt innehåll, syfte eller verkan är knuten till en identifierbar person (dom av den 7 mars 2024, IAB Europe,C‑604/22, EU:C:2024:214, punkterna 36 och 37, och dom av den 4 oktober 2024, Agentsia po vpisvaniyata,C‑200/23, EU:C:2024:827, punkterna 130 och 131 samt där angiven rättspraxis).

22

Uppgifter om identiteten på identifierade eller identifierbara fysiska personer som, i egenskap av i lagstiftning föreskrivet bolagsorgan eller som medlemmar i ett sådant organ är behöriga att företräda ett bolag mot tredje man, utgör således ”personuppgifter” i den mening som avses i artikel 4 led 1 i dataskyddsförordningen. Den omständigheten att dessa uppgifter ingår i ett professionellt sammanhang innebär inte att de förlorar sin egenskap av personuppgifter (se, analogt, dom av den 9 mars 2017, Manni,C‑398/15, EU:C:2017:197, punkterna 32 och 34 samt där angiven rättspraxis).

23

Såsom kommissionen har påpekat kan denna tolkning inte vederläggas genom skäl 14 i dataskyddsförordningen. I den andra meningen i detta skäl hänvisas nämligen bland annat till den juridiska personens ”namn” och ”kontaktuppgifter”, och inte till fysiska personer som agerar i en juridisk persons namn eller för dennes räkning.

24

I förevarande fall konstaterar domstolen att en identifierad eller identifierbar fysisk persons för- och efternamn utgör personuppgifter i den mening som avses i artikel 4 led 1 i dataskyddsförordningen. Samma sak gäller för en sådan fysisk persons underskrift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Agentsia po vpisvaniyata,C‑200/23, EU:C:2024:827, punkt 136).

25

Vad gäller de övriga kontaktuppgifter som är i fråga i det nationella målet ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om i punkt 21 ovan, kontrollera huruvida dessa kontaktuppgifter är knutna till en identifierad eller identifierbar fysisk person.

26

Vad gäller begreppet behandling, i den mening som avses i artikel 4 led 2 i dataskyddsförordningen, identifierar denna bestämmelse det som ”en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej, såsom insamling, registrering, organisering, strukturering, lagring, bearbetning eller ändring, framtagning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller tillhandahållande på annat sätt, justering eller sammanförande, begränsning, radering eller förstöring”.

27

Det framgår således av uttrycket ”en åtgärd” att unionslagstiftaren har haft för avsikt att ge detta begrepp en vid innebörd, en tolkning som stöds av den omständigheten att uppräkningen av åtgärder i nämnda bestämmelse inte är uttömmande, vilket framgår av uttrycket ”såsom”, och omfattar utlämning genom överföring, spridning och tillhandahållande på annat sätt, varvid dessa åtgärder kan utföras automatiserat eller ej (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland, C‑740/22, EU:C:2024:216, punkterna 29 och 30 samt där angiven rättspraxis).

28

Under alla omständigheter framgår det inte på något sätt av lydelsen i artikel 4 led 2 i dataskyddsförordningen att unionslagstiftaren hade för avsikt att kvalificera dessa åtgärder som ”behandling” utifrån deras syfte.

29

Denna tolkning överensstämmer med det syfte som eftersträvas med dataskyddsförordningen, såsom detta framgår av artikel 1 samt skälen 1 och 10 i däri. Syftet med förordningen är bland annat att säkerställa en hög nivå på skyddet av fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, i synnerhet den i artikel 8.1 i stadgan och artikel 16.1 FEUF fastslagna rätten till skydd för privat- och familjelivet med avseende på behandling av personuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2025, Mousse,C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

30

I förevarande fall omfattas utlämnande av uppgifter såsom förnamn, efternamn, underskrift och kontaktuppgifter beträffande en fysisk person som företräder en juridisk person av begreppet behandling, i den mening som avses i artikel 4 led 2 i dataskyddsförordningen. Såsom framgår av punkterna 27–29 ovan saknar den omständigheten att utlämnandet uteslutande har till syfte att möjliggöra identifiering av den fysiska person som är behörig att företräda den juridiska personen betydelse för kvalificeringen som ”behandling”, i den mening som avses i denna bestämmelse.

31

Med beaktande av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4 leden 1 och 2 i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att utlämnande av förnamn, efternamn, underskrift och kontaktuppgifter beträffande en fysisk person som företräder en juridisk person utgör behandling av personuppgifter. Den omständigheten att detta utlämnande uteslutande har till syfte att möjliggöra identifiering av den fysiska person som är behörig att företräda den juridiska personen saknar i detta hänseende betydelse.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 c och e i dataskyddsförordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en personuppgiftsansvarig, som är en offentlig myndighet som har till uppgift att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter, är skyldig att informera och samråda med den registrerade fysiska personen innan allmänna handlingar som innehåller sådana uppgifter lämnas ut.

33

I enlighet med syftet med dataskyddsförordningen, såsom det erinras om i punkt 29 ovan, ska all behandling av personuppgifter bland annat vara förenlig med de principer för behandling av personuppgifter som anges i artikel 5 i förordningen och uppfylla de förutsättningar för laglig behandling av sådana uppgifter som räknas upp i artikel 6 i förordningen (dom av den 9 januari 2025, Mousse,C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

34

Av artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen framgår att personuppgifter ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade.

35

I artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen föreskrivs att behandlingen kan vara laglig om och i den mån den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Enligt artikel 6.1 e i denna förordning kan sådan behandling även vara laglig om och i den mån som den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.

36

Enligt artikel 6.2 i dataskyddsförordningen får medlemsstaterna behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning med hänsyn till behandling för att efterleva punkt 1 c och e i denna artikel genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling, inbegripet för andra specifika situationer då uppgifter behandlas i enlighet med kapitel IX i dataskyddsförordningen.

37

I artikel 6.3 i dataskyddsförordningen föreskrivs att den grund för behandlingen som avses i punkt 1 c och e i artikel 6, beroende på omständigheterna, ska fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Den tillämpliga rättsliga grunden ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Den rättsliga grunden kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i dataskyddsförordningen, bland annat de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling, såsom de som föreskrivs för behandling i andra särskilda situationer enligt förordningens kapitel IX.

38

Vad gäller allmänhetens tillgång till allmänna handlingar ska det tilläggas att det i artikel 86 i dataskyddsförordningen, som ingår i kapitel IX i förordningen, föreskrivs att personuppgifter i allmänna handlingar som förvaras av en myndighet eller ett offentligt organ eller ett privat organ för utförande av en uppgift av allmänt intresse får lämnas ut av myndigheten eller organet i enlighet med den unionsrätt eller den medlemsstats nationella rätt som är tillämplig, för att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter.

39

Denna artikel ska tolkas mot bakgrund av, för det första, skäl 4 i dataskyddsförordningen, i vilket det bland annat anges att rätten till skydd av personuppgifter inte är en absolut rättighet, för det andra, skäl 154 i förordningen, av vilket det bland annat framgår att allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar kan betraktas som ett allmänt intresse, och, för det tredje, rättspraxis enligt vilken principen om öppenhet, såsom den följer av artiklarna 1 och 10 FEU samt artikel 15 FEUF, gör det möjligt att säkerställa att medborgarna bättre deltar i beslutsförfarandet och garanterar att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och ansvarsfullare gentemot medborgarna i ett demokratiskt system (dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers,C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

40

Även om medlemsstaterna, såsom framgår av skäl 10 i dataskyddsförordningen, har rätt att behålla eller införa nationella bestämmelser för att närmare fastställa hur bestämmelserna i denna förordning ska tillämpas, måste de vid användandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning hålla sig inom ramen för de förutsättningar och begränsningar som föreskrivs i denna förordning och lagstifta på ett sådant sätt att förordningens innehåll och syften inte undergrävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 mars 2023, Hauptpersonalrat der Lehrerinnen und Lehrer,C‑34/21, EU:C:2023:270, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

41

Medlemsstaterna ska dessutom, i enlighet med proportionalitetsprincipen, försäkra sig om att de praktiska konsekvenserna, särskilt av organisatorisk karaktär, som följer av de ytterligare krav som medlemsstaterna har uppställt inte är orimligt omfattande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Krankenversicherung Nordrhein,C‑667/21, EU:C:2023:1022, punkt 67).

42

I förevarande fall kan den behandling som är aktuell i det nationella målet omfattas av såväl led c som led e i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen, eftersom den enligt lag nr 106/1999 åläggs den personuppgiftsansvarige vid utförandet av en uppgift av allmänt intresse som består i att säkerställa allmänhetens tillgång till allmänna handlingar. Det är utrett att offentliga myndigheter enligt denna lag är skyldiga att lämna ut information, inbegripet allmänna handlingar, till dem som begär det.

43

När den begärda informationen innehåller personuppgifter föreskrivs det emellertid i nämnda lag att dessa uppgifter endast får lämnas ut under förutsättning att detta sker i enlighet med de lagar som reglerar skyddet av dem, vilka, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, inbegriper dataskyddsförordningen. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i den hänskjutande domstolens praxis anges ytterligare skyldigheter utöver dem som uttryckligen föreskrivs i denna förordning. Enligt denna rättspraxis är de offentliga myndigheterna nämligen skyldiga att informera och samråda med den registrerade innan de lämnar ut nämnda uppgifter.

44

Vad gäller frågan huruvida nationell rättspraxis som den som är i fråga i det nationella målet är förenlig med dataskyddsförordningen, konstaterar EU-domstolen att enligt de bestämmelser som tas upp i punkterna 36 och 37 ovan får medlemsstaterna införa särskilda bestämmelser för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling i särskilda behandlingssituationer, såsom den som avses i artikel 86 i dataskyddsförordningen. I detta avseende kan sådan rättspraxis utgöra en del av den rättsliga grunden för behandlingen, i den mening som avses i artikel 6.3 i dataskyddsförordningen.

45

Artikel 6.1 c och e i dataskyddsförordningen utgör följaktligen i princip inte hinder för nationell rättspraxis enligt vilken det ansvariga organet måste informera och samråda med den registrerade personen innan personuppgifter beträffande honom eller henne lämnas ut. En sådan skyldighet kan nämligen säkerställa en laglig, korrekt och öppen behandling i förhållande till denna person, i den mening som avses i artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen, genom att vederbörande ges möjlighet att yttra sig över det planerade utlämnandet. Denna skyldighet bidrar således till att uppnå det syfte som det erinras om i punkt 29 ovan, samtidigt som den gör det möjligt för den offentliga myndigheten att, med full kännedom om omständigheterna, genomföra den sammanjämkning som krävs enligt artikel 86 i dataskyddsförordningen.

46

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om i punkterna 40 och 41 ovan skulle ett fullständigt genomförande av nämnda skyldighet emellertid kunna ge upphov till en oproportionerlig inskränkning av allmänhetens rätt till tillgång till allmänna handlingar. Det är nämligen tänkbart att det, av olika skäl, visar sig vara omöjligt att informera och/eller samråda med den registrerade, alternativt att det kräver oproportionerliga ansträngningar. I en sådan situation skulle åberopandet av att det i praktiken är omöjligt att informera och samråda med denna person för att motivera en systematisk vägran att lämna ut uppgifter om nämnda person, leda till att det inte gjordes några försök att jämka samman de berörda intressena, trots att sådan jämkning uttryckligen föreskrivs i artikel 86 i dataskyddsförordningen.

47

I förevarande fall förefaller hälsoministeriet, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, ha grundat sitt beslut att inte lämna ut all begärd information enbart på denna praktiska omöjlighet, utan att på något sätt ha försökt jämka samman de olika intressena.

48

Med beaktande av vad som anförts ovan ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 c och e i dataskyddsförordningen, jämförd med artikel 86 i samma förordning, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken en personuppgiftsansvarig, som är en offentlig myndighet som har till uppgift att jämka samman allmänhetens rätt till tillgång till allmänna handlingar med rätten till skydd av personuppgifter, är skyldig att informera och samråda med den registrerade fysiska personen innan allmänna handlingar som innehåller sådana uppgifter lämnas ut, förutsatt att denna skyldighet varken är omöjlig att uppfylla eller kräver oproportionerliga ansträngningar och följaktligen inte ger upphov till en oproportionerlig inskränkning av allmänhetens rätt till tillgång till dessa handlingar.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: