–

E EAD, genom G. Dirnberger, Rechtsanwalt,

–

DW, genom A. Skribe, Rechtsanwalt,

–

Flightright GmbH, genom M. Michel och R. Weist, Rechtsanwälte,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och G. Kunnert, samtliga i egenskap av ombud,

–

Ungerns regering, genom D. Csoknyai och Z. Fehér, båda i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 j, artikel 4 och artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i mål C‑650/23, mellan E EAD (nedan kallat E), som är ett lufttrafikföretag, och en flygpassagerare, och i mål C‑705/23, mellan Flightright GmbH, som är ett bolag som tillhandahåller rättsligt bistånd till flygpassagerare och till vilket två passagerare överlåtit sina kompensationsanspråk, och Condor Flugdienst GmbH (nedan kallat Condor), som är ett lufttrafikföretag. Båda målen handlar om kompensation till passagerare i enlighet med förordning nr 261/2004.

3

I skäl 1 i förordning nr 261/2004 anges följande:

”[Europeiska] gemenskapens verksamhet på lufttrafikområdet bör bland annat syfta till att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna. Dessutom bör full hänsyn tas till de allmänna konsumentskyddskraven.”

4

I artikel 2 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

…

…

…

…

5

I artikel 3 i samma förordning, med rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning skall tillämpas för

…

2.   Punkt 1 skall tillämpas under förutsättning att passagerare

…

6.   Denna förordning skall inte påverka passagerares rättigheter enligt direktiv [90/314]. Denna förordning skall inte tillämpas i sådana fall då en paketresa ställs in av andra orsaker än inställd flygning.”

6

Under rubriken ”Nekad ombordstigning” föreskrivs följande i artikel 4.3 i samma förordning:

”Om passagerare nekas ombordstigning mot sin vilja skall lufttrafikföretaget omedelbart kompensera dem i enlighet med artikel 7 och erbjuda dem assistans i enlighet med artiklarna 8 och 9.”

7

Under rubriken ”Inställd flygning” föreskrivs följande i artikel 5.1 c i förordning nr 261/2004:

”Vid inställd flygning skall de berörda passagerarna

…

8

I artikel 7 som har rubriken ”Rätt till kompensation” i denna förordning föreskrivs följande i punkt 1:

”Vid hänvisning till denna artikel skall passagerare få kompensation som uppgår till

…”

9

I artikel 13 i förordningen, som har rubriken ”Rätt till gottgörelse”, föreskrivs följande:

”Om det lufttrafikföretag som utför flygningen har betalat kompensation eller uppfyllt andra skyldigheter som åligger lufttrafikföretaget enligt denna förordning, skall ingen bestämmelse i förordningen tolkas som en inskränkning av lufttrafikföretagets rätt att begära kompensation från någon, däribland tredje man, i enlighet med tillämplig lag. I synnerhet begränsas inte genom denna förordning rätten för det lufttrafikföretag som utför flygningen att begära ersättning från en researrangör eller annan person med vilken lufttrafikföretaget har ingått avtal. På samma sätt får ingen bestämmelse i förordningen tolkas som en inskränkning av rätten för en researrangör, eller en annan tredje man än en passagerare, med vilken lufttrafikföretaget har ingått avtal, att kräva ersättning eller gottgörelse från lufttrafikföretaget i enlighet med tillämpliga relevanta lagar.”

10

I artikel 3.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015, om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1) definieras en ”arrangör” som ”en näringsidkare som kombinerar och säljer eller erbjuder paketresor, antingen direkt eller genom en annan näringsidkare eller tillsammans med en annan näringsidkare, eller den näringsidkare som överför resenärens uppgifter till en annan näringsidkare i enlighet med punkt 2 b v”.

11

I artikel 14.5 i direktivet föreskrivs följande:

”Rättigheter till ersättning eller prissänkning enligt detta direktiv ska inte påverka resenärernas rättigheter enligt förordning [nr 261/2004] … och enligt internationella avtal. Resenärer ska ha rätt att lägga fram anspråk enligt detta direktiv och enligt dessa förordningar och internationella konventioner. Ersättning eller prissänkning som beviljats enligt detta direktiv och ersättning eller prissänkning som beviljats enligt dessa förordningar och internationella konventioner ska dras av från varandra i syfte att undvika överkompensering.”

12

Enligt artikel 29 i samma direktiv ska hänvisningar till direktiv 90/314, som upphävts genom direktiv 2015/2032, anses som hänvisningar till detta sistnämnda direktiv.

13

En flygpassagerare, DW, fick en bekräftelse från den researrangör med vilken DW hade bokat en paketresa att (retur)flyget skulle avgå från Heraklion (Grekland) till Linz (Österrike). Returflygningen, som var planerad till den 29 september 2019, skulle genomföras av E och avgå från Heraklion kl. 18.00 och ankomma till Linz kl. 20.00 (nedan kallad den ursprungligen planerade returflygningen).

14

Den 28 september 2019 erhöll DW ett meddelande från researrangören om att tiden och destinationen för returflyget ändrats. Meddelandet innehöll information om att slutdestinationen för denna flygning var ändrad till Wien-Schwechat (Österrike) och att avgången var planerad till den 29 september 2019 kl. 23.30. Det finns ingenting som talar för att detta meddelande berodde på något agerande från E:s sida.

15

E, som är medlem i International Air Transport Association (IATA), är ett charterflygbolag och gör i denna egenskap inte några flygbokningar själv. Ungefär 24 timmar före avgång erhöll företaget en passagerarlista med för- och efternamn på alla passagerare som skulle transporteras. Researrangören tillhandahöll inte några ytterligare kontaktuppgifter. DW:s namn fanns inte med på denna passagerarlista.

16

På grund av researrangörens meddelande av den 28 september 2019 checkade DW inte in på den ursprungligen planerade returflygningen.

17

DW begärde kompensation av E med hänvisning till artikel 7.1 b i förordning nr 261/2004, till ett belopp av 400 euro, jämte ränta. DW gjorde gällande att om researrangören har behörighet att utfärda en biljett i lufttrafikföretagets namn, borde samma sak gälla för alla senare ändringar av dennes bokning. I detta avseende kan DW inte klandras för att inte ha checkat in på den ursprungligen planerade returflygningen, eftersom DW hade informerats om att vederbörande hade ombokats till ett annat flyg. DW hade således nekats ombordstigning, mot sin vilja, redan vid det tillfälle då bokningen ändrades, varvid DW borde ha rätt till kompensation.

18

E gjorde för sin del gällande att den ursprungligen planerade returflygningen i stort sett genomfördes som planerat och att researrangören ändrat DW:s bokning utan att rådfråga företaget. Denna ombokning kunde alltså inte anföras till stöd för fastställandet av att lufttrafikföretaget var ansvarigt för att ha nekat ombordstigning. Dessutom har DW inte heller rätt att kräva någon kompensation, eftersom denne inte i tid inställt sig för incheckning. Eftersom DW hade en platsreservation för den ursprungligen planerade returflygningen skulle DW, om vederbörande hade infunnit sig för ombordstigning i tid, ha fått resa trots den ändrade bokningen.

19

Genom en dom av den 27 mars 2023 förpliktade Bezirksgericht Schwechat (Distriktsdomstolen i Schwechat, Österrike) E att betala 400 euro, jämte ränta, samt ersättning för rättegångskostnaderna till D.W. Enligt denna domstol ska ändringen av bokningen tillskrivas E, utan att det är nödvändigt att veta vem av lufttrafikföretaget eller researrangören som utförde ombokningen. Domstolen ansåg att det förhållande att D.W., som av researrangören informerats om att vederbörande ombokats till ett annat flyg, inte i tid hade inställt sig vid incheckningen inte hade någon betydelse för vederbörandes rätt till ersättning för nekad ombordstigning. I detta avseende saknar det alltså betydelse huruvida det förelåg ett direkt avtalsförhållande mellan E och D.W. eller huruvida E självständigt kunde omboka passagerare eller utfärda flygbiljetter, eftersom E bland annat har möjlighet att rikta krav mot researrangören i enlighet med artikel 13 i förordning nr 261/2004. Slutligen betonade domstolen att lufttrafikföretaget inte hade gjort gällande att det förelåg ”rimliga skäl att neka ombordstigning” i den mening som avses i artikel 2 j i samma förordning.

20

E överklagade domen till Landgericht Korneuburg (Regionala domstolen i Korneuburg, Österrike), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande anförde E i huvudsak att ombordstigning faktiskt aldrig nekades och att företaget inte ska tillskrivas ansvar för researrangörens ombokning.

21

Enligt denna domstol framgår det av artikel 4.3 i förordning nr 261/2004 att vid nekad ombordstigning har lufttrafikföretaget en skyldighet att kompensera passageraren i enlighet med artikel 7 i samma förordning. Denna domstol preciserar i detta hänseende att enligt rättspraxis från denna domstol är en passagerare befriad från skyldigheten att i tid infinna sig för ombordstigning vid förmodad nekad ombordstigning, det vill säga när en passagerare i förväg, med eller utan fog, har fått information om att denne inte kommer att transporteras på den bokade flygningen eller att flygningen inte kommer att äga rum, förutsatt att passageraren har en platsreservation och att det inte finns några skäl som rimligen motiverar nekad ombordstigning. Det kan inte krävas att en passagerare måste inställa sig för en flygning som vederbörande inte kommer att kunna ta.

22

Det följer av domen av den 21 december 2021, Azurair m.fl. (C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038, punkt 47 och följande punkter) att en passagerare ska anses ha en ”bekräftad platsreservation” i den mening som avses i artikel 3.2 a i förordning nr 261/2004, om den researrangör som passageraren har avtal med översänder ett sådant ”annat bevis” som avses i artikel 2 g i nämnda förordning. Ett sådant bevis inbegriper ett löfte om att transportera denna passagerare på en specifik flygning, vilken anges med avgångsort, ankomstort, avgångs- och ankomsttid samt flygnummer, vilket gäller även om researrangören inte har fått någon bekräftelse från det berörda lufttrafikföretaget avseende avgångs- och ankomsttider för denna flygning. Följaktligen måste lufttrafikföretaget bära risken för att researrangörer lämnar felaktig information till passagerare i samband med sin verksamhet. Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om denna metod, som innebär att lufttrafikföretaget görs ansvarigt för researrangörens agerande, kan tillämpas när, som i förevarande fall, researrangören, som inte är underkastad lufttrafikföretagets anvisningar, ändrar en bokning som researrangören själv har gjort.

23

Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Korneuburg (Regionala domstolen i Korneuburg) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 7.1, 4.3 och 2 j i förordning [nr 261/2004] tolkas så, att det lufttrafikföretag som utför flygningen ska betala kompensation till en passagerare som har en bekräftad platsreservation för en tur- och returflygning som ingår i en paketresa från en researrangör när researrangören dagen före den planerade (retur)flygningen underrättat passageraren om att färdplanen har ändrats genom ett byte av flygnummer, flygtid och slutdestination och passageraren därför inte har infunnit sig för ombordstigning på de villkor som anges i artikel 3.2 i förordningen, men den ursprungligen bokade flygningen faktiskt genomförts som planerat och lufttrafikföretaget även skulle ha transporterat passageraren om vederbörande hade infunnit sig för ombordstigning på de villkor som anges i artikel 3.2 i förordningen?”

24

Två passagerare hade genom en researrangör reserverat en paketresa för perioden 18 juli 2020–30 juli 2020. Paketresan inkluderade tur- och returflyg mellan Düsseldorf (Tyskland) och Fuertaventura (Spanien), som skulle genomföras av Condor.

25

Researrangören informerade de två passagerarna om att den utgående flygningen hade ställts in och att de ombokats till ett flyg med avgång planerad till den 20 juli 2020. På grund av meddelandet från researrangören infann sig inte passagerarna på flygplatsen den 18 juli 2020, utan först den 20 juli 2020. Passagerarna uppger vidare att researrangören hade lämnat denna information först åtta dagar före avresan.

26

Condor bestrider detta påstående och gör gällande att den ursprungliga flygningen den 18 juli 2020 genomfördes i vederbörlig ordning.

27

De två passagerarna överlät sina anspråk till Flightright, ett bolag som tillhandahåller rättsligt bistånd, som väckte talan vid Amtsgericht Düsseldorf (Distriktsdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) och yrkade kompensation på sammanlagt 800 euro i enlighet med artikel 4.3 och artikel 7.1 b i förordning (EG) nr 261/2004 jämförda med 398 § i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen).

28

Flightright gjorde gällande att researrangörens ageranden ska tillskrivas lufttrafikföretaget och att det således handlar om en förmodad nekad ombordstigning.

29

Condor gjorde i sin tur gällande att det inte har förekommit någon nekad ombordstigning i förevarande fall, eftersom bolaget faktiskt genomförde den ursprungliga flygningen. Dessutom, för att en nekad ombordstigning ska anses ha förekommit krävs det enligt Condor ett handlande från lufttrafikföretagets sida. I förevarande fall var det researrangören som hade meddelat om att datumen för den utgående flygningen hade ändrats.

30

Efter att Amtsgericht Düsseldorf (Distriktsdomstolen i Düsseldorf) ogillat Flightrigths anspråk genom en dom av den 3 november 2022 överklagade bolaget domen till Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.

31

Denna domstol anser att det aktuella målet väcker en ny fråga om huruvida en förmodad nekad ombordstigning från researrangörens sida innebär en ”nekad ombordstigning” i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 261/2004, i ett fall där det inte anförts några skäl för att motivera nekad ombordstigning i den mening som avses i artikel 2 j i denna förordning. Dessutom, med hänvisning till domen av den 26 oktober 2023, LATAM Airlines Group (C‑238/22, EU:C:2023:815, punkt 40 och följande punkter), som uteslutit en analog tillämpning av artikel 5.1 c i–iii i ovan nämnda förordning rörande inställda flygningar och nekad ombordstigning, så är det inte nödvändigt att fastställa huruvida de båda berörda passagerarna hade informerats om ombokningen mer än åtta dagar före flygets avgång.

32

Den hänskjutande domstolen drar av domen av den 21 december 2021, Azurair m.fl. (C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038), slutsatsen att dessa båda passagerare, under omständigheterna i det nationella målet, kan anses ha haft en ”bekräftad platsreservation”, i den mening som avses i artikel 3.2 a i förordning nr 261/2004.

33

Denna domstol anser att en förmodad nekad ombordstigning genom ett ombokningsmeddelande respektive ett meddelande att flygningen har blivit inställd från en researrangör kan utgöra en sådan ”nekad ombordstigning” som avses i artikel 4 i förordning nr 261/2004. För en sådan tolkning talar det förhållandet att det, till skillnad från i de spanska och franska språkversionerna av denna förordning, där det utförande lufttrafikföretaget uttryckligen nämns som den som nekar passagerare ombordstigning, i ett stort antal språkversioner av samma bestämmelse, exempelvis den danska-, tyska-, engelska-, italienska-, nederländska-, portugisiska- och svenska språkversionen, lämnas öppet vem som är den som nekar ombordstigning.

34

Dessutom kan en sådan ombokning, för en passagerare som inte lämnat samtycke till en ombokning, likställas med en nekad ombordstigning på den ursprungligen planerade flygningen. Av detta skäl kan det vara nödvändigt att inkludera ombokning av resa bland rekvisiten för att fastställa nekad ombordstigning för att skydda flygpassagerare då flyget ingår i en paketresa mot risken att passagerarna berövas det skydd som de har enligt förordning nr 261/2004.

35

Slutligen följer det av domen av den 21 december 2021, Azurair m.fl. (C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038, punkt 46–51) att en ”bekräftad platsreservation” i den mening som avses i artikel 3.2 a i förordning (EG) nr 261/2004 kan utfärdas av en researrangör, vilket gäller även om researrangören inte har erhållit någon bekräftelse av de aktuella flygtiderna från lufttrafikföretaget och att det således saknades en så kallad ”täckningsreservation”. Förordningen syftar nämligen till att säkerställa att risken för att en researrangör lämnar oriktig information till passagerarna i samband med sin verksamhet ska bäras av lufttrafikföretaget. Ur detta perspektiv är en passagerare inte inblandad i förhållandet mellan lufttrafikföretaget och researrangören och det kan därför inte krävas att en passagerare ska inhämta information i detta avseende.

36

Den hänskjutande domstolen anser att tolkningen som gjorts i den domen kan överföras till en ombokning av passageraren som utförs av en researrangör på grund av en ”inställd flygning”.

37

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 4 i förordning [nr 261/2004] tolkas så, att en passagerare även anses nekas ombordstigning av lufttrafikföretaget i form av en förmodad nekad ombordstigning, när en researrangör genom ett meddelande om ombokning underrättar passageraren om att flygningen har blivit inställd, men lufttrafikföretaget emellertid inte alls har ställt in flygningen utan den faktiskt har genomförts i vederbörlig ordning?”

38

Genom sina respektive frågor, som ska prövas gemensamt, önskar de hänskjutande domstolarna få klarhet i huruvida artikel 4.3 i förordning nr 261/2004 jämförd med artikel 2 j i denna ska tolkas så, att en flygpassagerare som inom ramen för en paketresa innehar en bekräftad platsreservation för en flygning kan begära kompensation från det lufttrafikföretag som utför flygningen i enlighet med artikel 7.1 i denna förordning för det fall arrangören av denna resa har informerat passageraren om att den planerade flygningen inte kommer genomföras – utan att dessförinnan meddela lufttrafikföretaget om detta – och den ursprungliga flygningen därefter trots detta genomförs som planerat.

39

Inledningsvis erinrar EU-domstolen för det första om att flygpassagerare har rätt att välja att åberopa förordning nr 261/2004 inom ramen för en paketresa. Deras rättsliga skydd kan nämligen inte uteslutande säkerställas genom direktiv 2015/2302 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 35). För detta ändamål föreskrivs det i artikel 3.6 i denna förordning att nämnda förordning ”inte skall påverka passagerares rättigheter enligt [direktiv 90/314/EEG som ersatts med direktiv2015/2302]”. På ett symmetriskt sätt bekräftar artikel 14.5 i detta sistnämnda direktiv uttryckligen att ersättning eller prissänkning som beviljats enligt detta direktiv och ersättning eller prissänkning som beviljats enligt bland annat förordning nr 261/2004 ska dras av från varandra i syfte att undvika överkompensering.

40

Det följer således av artikel 3.6 i denna förordning och artikel 14.5 i direktiv 2015/2302 att respektive tillämpningsområde för dessa båda sekundärrättsakter kan överlappa varandra. I ett sådant fall begränsas möjligheten att samtidigt åberopa dessa bestämmelser genom att bestämmelserna förhindrar en överkompensation av den skada som passageraren lidit.

41

För det andra framgår det tydligt av de båda begärandena om förhandsavgörande att de två flygningar som gett upphov till målen vid de nationella domstolarna genomfördes såsom planerat. Det innebär således att ingen av dessa båda flygresor kan anses ha ställts in, eftersom begreppet ”inställd” i artikel 2 l i förordning nr 261/2004 definieras som ”en flygning som inte genomförs trots att den i förväg planerats och på vilken minst en plats reserverats”. De meddelanden som researrangörerna skickade till de berörda passagerarna i de båda nationella målen således ska förstås mot bakgrund av begreppet ”nekad ombordstigning” i den mening som avses i artikel 2 j i denna förordning.

42

Följaktligen är det nödvändigt att fastställa dels om begreppet ”nekad ombordstigning” innefattar en förmodad nekad ombordstigning på ett flyg som likväl har genomförts, och dels om ett lufttrafikföretag kan hållas ansvarig för felaktig information om inställda flyg som en researrangör har meddelat passagerarna.

43

Det framgår av dom av den 26 oktober 2023, LATAM Airlines Group (C‑238/22, EU:C:2023:815, punkt 39) att artikel 4.3 i förordning nr 261/2004 jämförd med artikel 2 j i denna förordning ska tolkas så, att ett lufttrafikföretag som utför en flygning, som i förväg har underrättat en passagerare om att företaget kommer att neka passageraren ombordstigning utan dennes samtycke på ett flyg för vilken passageraren har en bekräftad platsreservation, är skyldigt att kompensera passageraren även om denne inte har infunnit sig för ombordstigning i enlighet med de villkor som anges i artikel 3.2 i förordningen.

44

Den omständigheten att den information om nekad ombordstigning som kommunicerades till en passagerare i förväg inte lämnades av lufttrafikföretaget, utan av researrangören, innebär inte att dessa bestämmelser ska tolkas annorlunda.

45

Vidare framgår det av EU-domstolens rättspraxis att det lufttrafikföretag som utför flygningen kan hållas ansvarigt för felaktig information om inställda flyg som en researrangör har lämnat till passagerarna.

46

För det första finns det nämligen ett flertal bestämmelser i förordning nr 261/2004 som vid deras tillämpning inte gör någon åtskillnad mellan lufttrafikföretag och researrangör. Det gäller bland annat artikel 2 g i denna förordning där begreppet ”platsreservation” definieras som det förhållandet att ”passageraren har en biljett eller annat bevis som visar att platsreservationen har godkänts och registrerats av lufttrafikföretaget eller researrangören”. Så är också fallet med artikel 3.2 a första strecksatsen i denna förordning, i vilken det föreskrivs att den tidpunkt då incheckningen ska ske kan anges av lufttrafikföretaget, researrangören eller en auktoriserad resebyrå. Detsamma gäller artikel 3.2 b i samma förordning, enligt vilken passagerare kan flyttas över till en annan flygning av såväl lufttrafikföretaget som researrangören (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Azurair m.fl., C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038, punkt 47)

47

Det framkommer även av denna dom att inom ramen för artikel 3.2 a och 3.2 b i förordning nr 261/2004 att en passagerare kan ska kunna utan åtskillnad lita på meddelanden från lufttrafikföretaget såväl som från researrangören vad gäller information om boardingtid eller ombokning till ett annat flyg.

48

För det andra garanterar en sådan tolkning ett mer långtgående skydd för flygpassagerarna, i enlighet med det syfte som framgår av skäl 1 till förordning nr 261/2004. Mot denna bakgrund syftar denna förordning till att lufttrafikföretagen ska stå risken för att researrangörerna lämnar oriktig information till passagerarna inom ramen för deras verksamhet. Eftersom en passagerare inte deltar i relationen mellan lufttrafikföretaget och researrangören, kan det nämligen inte krävas att passageraren ska inhämta information i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Azurair m.fl.C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270, EU:C:2021:1038, punkterna 48 och 49).

49

Under alla omständigheter bör det erinras om att det lufttrafikföretag som utför flygningen, för det fall att det är skyldigt att betala kompensation till passagerare enligt förordning nr 261/2004 till följd av researrangörens agerande, kan kräva ersättning för den skada lufttrafikföretaget lidit i enlighet med artikel 13 i förordningen. En sådan ersättning kan därigenom minska, eller till och med undanröja, den ekonomiska börda som lufttrafikföretaget åsamkats till följd av dessa skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELF, C‑344/04, EU:C:2006:10 punkt 20, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 68, och dom av den 21 december 2021, Azurair m.fl., C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038, punkt 61).

50

Vidare underkänner domstolen E:s argument om en analog tillämpning av domen av den 4 juli 2018 i målet Wirth m.fl. (C‑532/17, EU:C:2018:527). E har i detta avseende hävdat att ett charterflygbolag såsom E, i likhet med uthyraren i ett avtal om leasing av ett flygplan med besättning (så kallat ”wet lease”), inte har någon operativ beslutanderätt i fråga om huruvida flygningen ska genomföras, när den ska genomföras och med vilka passagerare.

51

I detta hänseende räcker det att erinra om att det enligt EU-domstolens praxis fastställts att ett lufttrafikföretag som har lämnat ett erbjudande om lufttransport som motsvarar det erbjudande en researrangör angett inom ramen för sin affärsförbindelse med en passagerare ska – även om ändringar av detta erbjudande kan komma att ske – anses ”[ha för avsikt] att utföra en flygning” i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 261/2004. Detta innebär att lufttrafikföretaget kan betraktas som det ”lufttrafikföretag som utför flygningen” i den mening som avses i den bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Azurair m.fl., C‑146/20, C‑188/20, C‑196/20 och C‑270/20, EU:C:2021:1038, punkterna 59 och 62, och beslut av den 10 mars 2023, Eurowings (Flygning som inte existerar), C‑607/22, EU:C:2023:201, punkt 21).

52

E:s argument innebär dessutom att det lufttrafikföretag som researrangören anlitat inte ska anses vara det ”lufttrafikföretag som utför flygningen” i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 261/2004. Artikel 2 d i denna förordning definierar en ”researrangör” som en arrangör i den mening som avses i artikel 3.8 i direktiv 2015/2302, ”med undantag för lufttrafikföretag”. Att följa E:s resonemang skulle därför leda till det paradoxala resultatet att en charterflygning inte skulle tillhandahållas av det lufttrafikföretag som utför flygningen, eftersom denna status då varken skulle tillerkännas charterflygbolaget eller researrangören.

53

Mot bakgrund av det ovan anförda ska de frågor som ställts besvaras enligt följande. Artikel 4.3 i förordning nr 261/2004 jämförd med artikel 2 j i denna förordning ska tolkas så, att en flygpassagerare som inom ramen för en paketresa innehar en bekräftad platsreservation för en flygning kan begära kompensation från det lufttrafikföretag som utför flygningen i enlighet med artikel 7.1 i denna förordning för det fall arrangören av denna resa har informerat passageraren om att den planerade flygningen inte kommer genomföras – utan att dessförinnan meddela lufttrafikföretaget om detta – och den ursprungliga flygningen därefter trots detta genomförs som planerat.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 4.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, jämförd med artikel 2 j i förordning (EG) nr 261/2004,

ska tolkas så,

att en flygpassagerare som inom ramen för en paketresa innehar en bekräftad platsreservation för en flygning kan begära kompensation från det lufttrafikföretag som utför flygningen i enlighet med artikel 7.1 i denna förordning för det fall arrangören av denna resa har informerat passageraren om att den planerade flygningen inte kommer genomföras – utan att dessförinnan meddela lufttrafikföretaget om detta – och den ursprungliga flygningen därefter trots detta genomförs som planerat.