–

Falconeri Srl, genom R. Cinti, avvocato,

–

Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Armenia, M. Björkland och F. Moro, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.2 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2009, s. 12).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Hera Comm SpA, ett bolag som levererar elektricitet, och Falconeri Srl, ett kundbolag. Målet handlar om återbetalning av den tilläggsskatt till punktskatt på elektricitet som föreskrivs i italiensk lagstiftning.

3

Direktiv 2008/118 upphävdes genom rådets direktiv (EU) 2020/262 av den 19 december 2019 om allmänna regler för punktskatt (EUT L 58, 2020, s. 4). Direktiv 2008/118 är emellertid fortfarande tillämpligt i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet.

4

I skäl 2 i direktivet angavs följande:

”Villkoren för uttag av punktskatt på de varor som omfattas av [rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57)], nedan kallade punktskattepliktiga varor, bör, för att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt, även i fortsättningen vara harmoniserade.”

5

I artikel 1 i nämnda direktiv föreskrevs följande:

”1.   I detta direktiv fastställs allmänna regler för punktskatt som direkt eller indirekt drabbar konsumtion av följande varor, nedan kallade punktskattepliktiga varor.

…

2.   Medlemsstaterna får påföra andra indirekta skatter på punktskattepliktiga varor för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med gemenskapens regler om punktskatt eller mervärdesskatt i fråga om bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning, men inte innefattar bestämmelser om undantag från skatteplikt.

…”

6

I artikel 9 andra stycket i samma direktiv angavs följande:

”Punktskatt ska påföras och uppbäras och i tillämpliga fall återbetalas eller efterges i enlighet med det förfarande som fastställs av varje medlemsstat. Medlemsstaterna ska tillämpa samma förfaranden för inhemska varor som för varor från andra medlemsstater.”

7

Artikel 48.1 i direktiv 2008/118 hade följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska senast den 1 januari 2010 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv från och med den 1 april 2010. …”

8

I artikel 1 i direktiv 2003/96 föreskrivs följande:

”Energiprodukter och elektricitet skall beskattas i medlemsstaterna i överensstämmelse med detta direktiv.”

9

I artikel 2.1 i direktivet fastställs på vilka varor termen energiprodukter, i den mening som avses i direktivet, ska tillämpas. I artikel 2.2 preciseras att direktivet även ska tillämpas på elektricitet enligt KN-nummer 2716.

10

Artikel 15.1 i direktiv 2003/96 föreskriver följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser får medlemsstaterna under tillsyn av skattemyndigheterna tillämpa fullständig eller partiell skattebefrielse eller skattenedsättningar i följande fall:

…

…”

11

I artikel 2033 i codice civile (civillagen) föreskrivs följande:

”Varje person som gjort en felaktig betalning har rätt att återkräva det utbetalda beloppet. En sådan person har även rätt till avkastning och ränta, beräknad från dagen för betalningen om den som mottog betalningen var i ond tro, eller från dagen för väckande av talan om den som mottog betalningen var i god tro.”

12

I decreto-legge n. 511 – Disposizioni urgenti in materia di finanza regionale e locale (lagdekret nr 511 om brådskande åtgärder avseende regionala och lokala finanser) av den 28 november 1988 (GURI nr 280 av den 29 november 1988), i dess lydelse enligt artikel 5 i decreto legislativo n. 26 – Attuazione della direttiva 2003/96/CE che ristruttura il quadro comunitario per la tassazione dei prodotti energetici e dell’elettricita (lagstiftningsdekret nr 26 om genomförande av direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet) av den 2 februari 2007 (GURI nr 68 av den 22 mars 2007, ordinarie tillägg nr 77) (nedan kallat lagdekret nr 511/1988) anges, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, i ingressen ”det särskilda och brådskande behovet av att säkerställa de nödvändiga resurserna till de regionala och lokala myndigheternas budget för att garantera fullgörandet av de institutionella uppgifterna”.

13

Artikel 6 i lagdekret nr 511/1988, som upphävdes med verkan per den 1 april 2012, hade följande lydelse:

”1.   Härmed införs en tilläggsskatt på den punktskatt på elektricitet som avses i artikel 52 och följande artiklar i den konsoliderade lagen om skatter på tillverkning och konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa påföljder, godkänd genom [decreto legislativo n. 504 – Testo unico delle disposizioni legislative concernenti le imposte sulla produzione e sui consumi e relative sanzioni penali e amministrative (lagstiftningsdekret nr 504 om en konsoliderad lag om skatter på tillverkning och konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa påföljder) av den 26 oktober 1995 (GURI nr 279 av den 29 november 1995, ordinarie tillägg nr 143) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 504/1995)], till ett belopp av:

…

3.   De tilläggsskatter som avses i punkt 1 ska betalas av de beskattningsbara personer som avses i artikel 53 i [lagstiftningsdekret nr 504/1995] vid leverans av elektricitet till slutkonsumenterna eller, när det gäller elektricitet som produceras eller köps för eget bruk, vid tidpunkten för förbrukningen. Tilläggsskatterna ska påföras och uppbäras på samma sätt som punktskatten på elektricitet.

4.   De tilläggsskatter som avses i punkt 1 på leveranser av elektricitet med en tillgänglig effekt på högst 200 kW ska betalas direkt till de kommuner och provinser i vilka användarna befinner sig. Tilläggsskatterna på leveranser av elektricitet med en tillgänglig effekt på mer än 200 kW och tilläggsskatter på förbrukning av elektricitet som produceras eller köps för eget bruk ska betalas till statskassan, med undantag för de som tas ut i regionen Aostadalen [Italien] och de autonoma provinserna Trento [Italien] och Bolzano [Italien], vilka betalas direkt till kommunerna och provinserna.

5.   Artikel 52.3 i [lagstiftningsdekret nr 504/1995] är inte tillämplig på de tilläggsskatter som avses i punkt 1. Dock är förbrukning för gatubelysning och för verksamhet som rör tillverkning, transport och leverans av elektricitet befriad från tilläggsskatt.

…”

14

Förfarandet för krav på återbetalning av felaktigt betald punktskatt regleras i lagstiftningsdekret nr 504/1995.

15

Artikel 14 i nämnda lagstiftningsdekret har rubriken ”Återbetalning av punktskatt”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Punktskatten ska återbetalas om det visar sig att den har betalats felaktigt. De regler för återbetalning som avses i denna artikel ska också tillämpas på ansökningar om skattelättnader i form av återbetalning, helt eller delvis, av betald punktskatt eller på annat sätt som föreskrivs i bestämmelserna för respektive skattelättnad.”

16

Artikel 16 i nämnda lagstiftningsdekret har rubriken ”Förmånsrätt”. I punkt 3 i denna artikel anges följande:

”Fordringar som beskattningsbara personer har efter skattebetalningen på förvärvare av varor för vilka de förstnämnda aktörerna själva faktiskt har betalat denna skatt kan övervältras vid faktureringen …”

17

Artikel 52 i nämnda lagstiftningsdekret har följande lydelse:

”1.   Elektrisk energi (KN-nummer 2716) ska vara föremål för en punktskatt med de satser som anges i bilaga I, vid leverans av elektricitet till slutkonsumenterna eller, när det gäller elektricitet som produceras av producenten för eget bruk, vid tidpunkten för förbrukningen.

…

3.   Punktskatt ska inte uppbäras för elektricitet som

…”

18

I artikel 53 i lagstiftningsdekret nr 504/1995 anges följande:

”1.   Följande är skyldiga att betala punktskatt på elektricitet:

…”

19

I artikel 60 i nämnda lagstiftningsdekret föreskrivs följande:

”Med undantag för artikel 52 [tredje stycket] är bestämmelserna i denna del även tillämpliga på tilläggsskatter till en punktskatt på elektricitet, när deras genomförandebestämmelser är desamma som de som föreskrivs för punktskatter.”

20

Artikel 2.6 i decreto legislativo no 23 – Disposizioni in materia di federalismo Fiscale Municipale (lagstiftningsdekret nr 23 med bestämmelser om kommunal skattefederalism) av den 14 mars 2011 (GURI nr 67 av den 23 mars 2011) anger att de tilläggsskatter till punktskatter på elektricitet som föreskrivs i artikel 6.1 a och b i lagdekret nr 511/1988 ska upphöra att vara tillämpliga från och med år 2012 i regioner med ordinarie status. Tilläggsskatten är slutgiltigt upphävd sedan den 1 april 2012.

21

I enlighet med ett avtal som ingicks den 1 oktober 2009 levererade Hera Comm periodvis elektricitet till Falconeri.

22

Fram till den 1 april 2012, dagen för upphävande av artikel 6 i lagdekret nr 511/1988, betalade Hera Comm den tilläggsskatt till punktskatt på elektricitet som föreskrevs i den bestämmelsen (nedan kallad tilläggsskatten) till den italienska statskassan. Hera Comm övervältrade den betalda skatten på Falconeri och återfick således hela motvärdet av denna skatt.

23

Falconeri bedömde att denna skatt stred mot unionsrätten och väckte talan om återkrav av felaktig betalning vid Tribunale di Bologna (domstolen i Bologna, Italien), med yrkande om att Hera Comm skulle förpliktas att återbetala de inbetalda beloppen.

24

Tribunale di Bologna (domstolen i Bologna) biföll Falconeris talan genom beslut av den 19 april 2021, med hänvisning till att artikel 6 i lagdekret nr 511/1988 var oförenlig med artikel 1.2 i direktiv 2008/118 såsom sistnämnda bestämmelse tolkats i EU-domstolens fasta praxis, och bedömde att lagdekretsartikeln således inte skulle tillämpas. Eftersom Falconeris betalningar av tilläggsskatten således saknade rättslig grund förpliktade Tribunale di Bologna Hera Comm att återbetala motsvarande belopp, räknat från utgången av fristen för införlivande av direktiv 2008/118 fram till upphävandet av artikel 6.1 i lagdekret nr 511/1988.

25

Hera Comm återbetalade sålunda de felaktiga inbetalningarna. Den 19 maj 2021 överklagade Hera Comm emellertid beslutet till Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna, Italien), som är hänskjutande domstol. Hera Comm gjorde gällande att tilläggsskatten utgjorde en ren höjning av satsen för punktskatt på elektricitet och därmed inte en ”annan indirekt skatt” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

26

Enligt den hänskjutande domstolen framstår det för det första som oklart huruvida tilläggsskatten ska anses utgöra en annan skatt än punktskatten på elektricitet, på så sätt att tilläggsskatten endast utgör en andel eller en multipel av punktskatten. Den hänskjutande domstolen har preciserat att punktskatten och tilläggsskatten har en liknande struktur och delvis överlappande reglering. I synnerhet höjer tilläggsskatten satsen för punktskatt på elektricitet, och den har samma villkor för beräkning, fastställande och uttag som punktskatten. Tilläggsskatten skulle under dessa omständigheter kunna betraktas som en ren höjning av punktskattesatsen och därmed inte som en ”annan indirekt skatt” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktivet, och den torde heller inte omfattas av det krav på att vara för särskilda ändamål som anges i denna bestämmelse.

27

Om det däremot rör sig om en fristående skatt skulle den nationella regel som inför tilläggsskatten utan krav på särskilda ändamål strida mot artikel 1.2 i direktiv 2008/118, i vilken detta krav ställs upp. Möjligheten att övervältra betalningen av denna skatt på slutkunden är således avhängig en lösning av denna motstridighet.

28

Enligt den hänskjutande domstolen följer det av en bokstavlig, övergripande och teleologisk tolkning av artikel 1.2 i direktiv 2008/118 att punktskatten på elektricitet och tilläggsskatten inte kan betraktas som en och samma indirekta skatt. Detta direktiv begränsar inte medlemsstaternas beskattningsrätt med avseende på de former i vilka den kan utövas, utan med avseende på de ändamål som eftersträvas och de återverkningar som de skatter som följer därav ger upphov till på marknaden.

29

Enligt den hänskjutande domstolen framstår det för det andra som oklart huruvida artikel 1.2 i direktiv 2008/118 kan anses ha horisontell direkt effekt i samband med en tvist mellan enskilda, såsom den i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen hänvisar närmare bestämt till EU-domstolens rättspraxis i fråga om förbudet mot horisontell direkt effekt av direktiv. Denna rättspraxis anger dock inte uttryckligen huruvida detta förbud även inbegriper ”uteslutningseffekten”, som syftar till att utesluta tillämpningen av nationella rättsregler som är oförenliga med ett direktiv.

30

Den hänskjutande domstolen anser att man enligt en första argumentationslinje i nationell rättspraxis ska underlåta att tillämpa artikel 6.1 och 6.2 i lagdekret nr 511/1988, oberoende av huruvida artikel 1.2 i direktiv 2008/118 har direkt effekt – horisontell som vertikal – eller inte, med hänvisning till principen om att EU-domstolens tolkning av unionsrätten är omedelbart tillämplig på grundval av artikel 267 FEUF. Enligt en andra argumentationslinje i rättspraxis är en slutkund däremot förhindrad från att åberopa direktiv 2008/118 mot en leverantör, eftersom direktiv inte är direkt tillämpliga av sig själva i horisontella förbindelser. Slutkunden kan därmed endast komma till sin rätt genom att väcka talan om skadestånd.

31

I förevarande fall sällar det i första instans meddelade beslutet sig till rättspraxis som fastställts av Corte di cassazione (Högsta domstolen, Italien) om att regler om återbetalning av tilläggsskatt är förenliga med unionsrätten, eftersom det i frånvaro av gemensamma regler på detta område ankommer på medlemsstaterna att reglera sådan återbetalning i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Punktskatt och tilläggsskatt utgör enligt denna nationella rättspraxis två fristående skatter. Denna skatt uppfyller dock inte villkoret om att den ska eftersträva särskilda ändamål, vilket krävs enligt artikel 1.2 i direktiv 2008/118, eftersom dess enda mål är att ”säkerställa de nödvändiga resurserna till de regionala och lokala myndigheternas budget för att garantera fullgörandet av de institutionella uppgifterna”.

32

Den hänskjutande domstolen preciserar vidare att Hera Comm inte är ett offentligt företag och inte längre har något uppdrag att tillhandahålla offentliga tjänster. Därmed är rättsförhållandet mellan bolaget och dess kund för övervältringen av tilläggsskatten horisontellt. Enligt den hänskjutande domstolen skulle ett fastställande av att artikel 1.2 i direktiv 2008/118 har direkt effekt i detta horisontella rättsförhållande fullt ut säkerställa att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen genomförs. Det skulle även förhindra oskälig diskriminering av en kund som inte kan invända gentemot sin avtalspart att den tilläggsskatt som kunden fått betala är olaglig på grund av att den strider mot unionsrätten.

33

Mot denna bakgrund beslutade Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

34

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att en sådan tilläggsskatt till punktskatt på en vara som endast utgör en andel eller multipel av den punktskatt som varan redan är belagd med, men vars intäkter avsätts för andra offentliga myndigheter än de för vilka punktskatten avsätts, och som inte följer de regler för skattebefrielse som är tillämpliga på punktskatten, kan anses utgöra en skatt som är fristående från punktskatten och således omfattas av begreppet ”andra indirekta skatter” i den mening som avses i bestämmelsen, vilken får tas ut av medlemsstaterna i den mån den har ett särskilt ändamål som skiljer sig från det ändamål för vilket punktskatten tas ut.

35

Såsom framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat har punktskatten på elektricitet och tilläggsskatten en delvis överlappande struktur och reglering, med hänsyn till att tilläggsskatten ökar punktskattesatsen och att tilläggsskatten har identiska villkor för beräkning, fastställande och uttag som punktskatten. Enligt Hera Comm är tilläggsskatten inte fristående, utan den utgör en ren höjning av punktskatten på elektricitet. Enligt den hänskjutande domstolen sällar sig det beslut som meddelades i första instans i det nationella målet till en argumentationslinje i nationell rättspraxis som ger vid handen att punktskatten och tilläggsskatten betraktas som två fristående skatter.

36

Inledningsvis erinras om att det ankommer på EU-domstolen att på grundval av en pålagas objektiva kännetecken – och utan hänsyn till hur pålagan betecknats i nationell rätt – fastställa huruvida det i unionsrättsligt hänseende rör sig om en skatt, avgift, tull eller annan pålaga (dom av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park, C‑220/19, EU:C:2021:163, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

37

Enligt artikel 1.2 i direktiv 2008/118 får medlemsstaterna påföra andra indirekta skatter på punktskattepliktiga varor för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med gemenskapens regler om punktskatt eller mervärdesskatt i fråga om bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning, men inte innefattar bestämmelser om undantag från skatteplikt.

38

Vad särskilt beträffar begreppet ”andra indirekta skatter” i den mening som avses i denna bestämmelse avser detta begrepp, i enlighet med EU-domstolens fasta praxis, de indirekta skatter som tas ut för särskilda ändamål på konsumtion av de varor vilka räknas upp i artikel 1.1 i direktivet, med undantag för ”punktskatter”, i den mening som avses i den bestämmelsen (dom av 4 juni 2015, Kernkraftwerke Lippe-Ems, C‑5/14, EU:C:2015:354, punkt 59, och dom av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park, C‑220/19, EU:C:2021:163, punkt 48).

39

I detta sammanhang slår, för det första, artikel 1.1 i direktiv 2008/118 fast principen att direktivet fastställer allmänna regler för punktskatt som direkt eller indirekt drabbar konsumtion av varor såsom elektricitet, genom att harmonisera villkoren för uttag av punktskatt, vilket anges i skäl 2 i direktivet.

40

För det andra ska elektricitet enligt artikel 2.2 i direktiv 2003/96 omfattas av det system för harmoniserad beskattning som inrättats genom detta direktiv.

41

För det tredje har EU-domstolen preciserat att den möjlighet som ges medlemsstaterna genom artikel 1.2 i direktiv 2008/118 syftar till att beakta att medlemsstaterna har olika skattetraditioner på området och att indirekta skatter ofta används för att bedriva annan politik än budgetpolitik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park, C‑220/19, EU:C:2021:163, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

42

Eftersom beskattning av elektricitet är föremål för harmonisering inom Europeiska unionen, i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 2008/118 och artikel 2.2 i direktiv 2003/96, får en tilläggsskatt som är fristående från punktskatt på elektricitet, i det att tilläggsskatten inte utgör en ren höjning av punktskattesatsen, emellertid endast tillåtas om den uppfyller villkoren i artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

43

Vad för det första gäller frågan huruvida den tilläggsskatt som är aktuell i det nationella målet är fristående, framgår det av beslutet om hänskjutande dels att beskattningsunderlaget för denna skatt har beräknats på samma sätt som det för punktskatten på elektricitet, dels att tilläggsskatten har omfattats av samma regler för beräkning, fastställande och uttag som punktskatten för elektricitet. Dessutom har tilläggsskatten och punktskatten haft identiska beskattningsgrundande händelser, nämligen leverans och försäljning av elektricitet.

44

Med det sagt har tilläggsskatten och punktskatten haft olika slutliga mottagare. Såsom den hänskjutande domstolen förklarat har punktskatten betalats till den italienska statskassan för samma mängd elektricitet som distribuerats till slutkonsumenterna, medan tilläggsskatten kommit lokala eller regionala myndigheter till godo.

45

Genom artikel 6 i lagdekret nr 511/1988 har det varit möjligt att differentiera beskattningen av elektricitet med hänsyn till användningstyp, plats för leverans samt förbrukad mängd. Sådana villkor för differentiering är dock inte tillämpliga på punktskatt, eftersom de inte föreskrivs i direktiven 2008/118 och 2003/96.

46

Även om artikel 52.3 i lagstiftningsdekret nr 504/1995, i enlighet med direktiv 2003/96, föreskrev vissa befrielser från punktskatt, åtnjuter beskattningsbara personer inte motsvarande befrielser från tilläggsskatt.

47

Såsom kommissionen anfört i sitt skriftliga yttrande borde tilläggsskatten, om den utgjorde en ren höjning av satsen på punktskatten på elektricitet, ha reglerats på samma sätt som punktskatten och omfattats av samma befrielser som de som lagstiftaren föreskrivit för punktskatt, i enlighet med direktiv 2003/96.

48

Av det ovan anförda följer att tilläggsskatten i fråga inte kan betraktas som en ren höjning av satsen på punktskatten på elektricitet i form av en andel eller multipel av den sistnämnda. Tilläggsskatten utgör snarare en annan indirekt skatt som direkt eller indirekt drabbar sådan konsumtion av elektricitet som avses i direktiv 2003/96.

49

För det andra erinrar EU-domstolen om följande. I enlighet med artikel 1.2 i direktiv 2008/118 får medlemsstaterna påföra andra indirekta skatter på punktskattepliktiga varor, på de dubbla villkoren att dessa skatter ska ha ett eller flera ”särskilda ändamål” och vara förenliga med unionens regler om punktskatt eller mervärdesskatt i fråga om bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning, men inte innefatta bestämmelser om undantag från skatteplikt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Statoil Fuel & Retail, C‑553/13, EU:C:2015:149, punkt 35).

50

Dessa två villkor, som syftar till att hindra att andra indirekta skatter otillbörligt hindrar handeln, är kumulativa, vilket framgår av lydelsen i artikel 1.2 i direktiv 2008/118 (dom av den 5 mars 2015, Statoil Fuel & Retail, C‑553/13, EU:C:2015:149, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

51

Vad gäller det första av dessa villkor framgår det av EU-domstolens praxis att ett ”särskilt ändamål” i den mening som avses i denna bestämmelse inte ska vara rent budgetmässigt. Eftersom alla skatter och avgifter nödvändigtvis har ett budgetmässigt ändamål, kan den omständigheten att en tilläggsskatt har ett sådant ändamål emellertid inte i sig räcka för att utesluta att den även kan ha ett särskilt ändamål, i den mening som avses i nämnda bestämmelse. I annat fall skulle den bestämmelsen bli helt verkningslös (dom av den 14 mars 2024, f6 Cigarettenfabrik, C‑336/22, EU:C:2024:226, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

52

I detta fall framgår det av beslutet om hänskjutande att ändamålet med tilläggsskatten, enligt ingressen till lagdekret nr 511/1988, har varit att ”säkerställa de nödvändiga resurserna till de regionala och lokala myndigheternas budget för att garantera fullgörandet av de institutionella uppgifterna”. Den hänskjutande domstolen har dessutom uppgett att det finns ett ytterligare, hypotetiskt, ändamål, nämligen att stödja tjänsten för bortskaffande av avfall, vilket emellertid endast anges som potentiellt i den nationella lagstiftningen. Det har enligt den hänskjutande domstolen inte styrkts att det sistnämnda ändamålet faktiskt eftersträvats.

53

Det kan inte endast på grundval av att intäkterna från den skatt som är i fråga anslås för finansieringen av en offentlig myndighets allmänna utgifter på ett visst område slås fast att ett ”särskilt ändamål” föreligger, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2008/118. Om så var fallet skulle det inte gå att åtskilja det särskilda ändamål som görs gällande från ett rent budgetmässigt ändamål (dom av den 5 mars 2015, Statoil Fuel & Retail, C‑553/13, EU:C:2015:149, punkt 40).

54

Med förbehåll för den prövning som ska göras av den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet, framgår det under dessa förhållanden inte av handlingarna i målet vid EU-domstolen att tilläggsskatten, som förefaller eftersträva endast ett generellt ändamål i fråga om regionala och lokala myndigheters budget, uppfyller villkoren om särskilda ändamål i artikel 1.2 i direktiv 2008/118 (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 9 november 2021, Agenzia delle dogane e dei monopoli – Ufficio delle dogane di Gaeta, C‑255/20, EU:C:2021:926, punkterna 38 och 39).

55

Vad gäller det andra villkoret som nämns i punkt 49 i denna dom gör den omständighet att samma regler för beräkning, fastställande och uttag är tillämpliga på tilläggsskatt som på punktskatt på elektricitet det möjligt att slå fast att den nationella lagstiftaren redan från början utformade tilläggsskatten som en skatt som måste vara förenlig med unionens punktskatteregler.

56

Med hänsyn till det ovan anförda ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1.2 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att en sådan tilläggsskatt till punktskatt på en vara som endast utgör en andel eller multipel av den punktskatt som varan redan är belagd med, men vars intäkter avsätts för andra offentliga myndigheter än de för vilka punktskatten avsätts, och som inte följer de regler för skattebefrielse som är tillämpliga på punktskatten, kan anses utgöra en skatt som är fristående från punktskatten och således omfattas av begreppet ”andra indirekta skatter” i den mening som avses i bestämmelsen, vilken får tas ut av medlemsstaterna i den mån den har ett särskilt ändamål som skiljer sig från det ändamål för vilket punktskatten tas ut.

57

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 2008/118 kan åberopas i en tvist mellan enskilda om återbetalning av skatt som betalats felaktigt på grund av att den nationella bestämmelse som har infört denna skatt strider mot nämnda artikel 1.2, vilket innebär att en nationell domstol som ska pröva en sådan tvist är skyldig att, baserat endast på unionsrätten, underlåta att tillämpa denna nationella bestämmelse.

58

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den redan har avgjort liknande frågor som ställts i ett identiskt rättsligt sammanhang i det mål som avgjordes genom domen av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi (C‑316/22, EU:C:2024:301).

59

EU-domstolen anförde därvidlag att enligt artikel 288 tredje stycket FEUF avser ett direktivs bindande verkan, vilken gör det möjligt att åberopa detta, endast ”varje medlemsstat till vilken det är riktat”. Följaktligen kan ett direktiv, enligt fast rättspraxis, inte i sig medföra skyldigheter för en enskild, och det kan således inte som sådant åberopas gentemot enskilda (dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi, C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

60

En nationell domstol har således inte, baserat endast på unionsrätten, någon skyldighet att inte tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot en unionsbestämmelse för det fall att sistnämnda bestämmelse saknar direkt effekt, vilket dock inte hindrar att nämnda domstol, liksom varje behörig nationell förvaltningsmyndighet, har möjlighet att med stöd av nationell rätt lämna en bestämmelse i nationell rätt utan avseende, när den strider mot en bestämmelse i unionsrätten som saknar direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 33).

61

Trots att ett direktiv saknar horisontell effekt kan en nationell domstol således tillåta en enskild att, på grundval av en klar, precis och ovillkorlig bestämmelse i ett direktiv, göra gällande att en skatt som säljaren felaktigt har övervältrat på den enskilde är rättsstridig, om en sådan möjlighet ges i nationell lagstiftning, i syfte att få till stånd en neutralisering av den ytterligare ekonomiska börda som den enskilde i slutändan har burit, vilket det i det nationella målet ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra (dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi, C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 25).

62

Därutöver har EU-domstolen slagit fast att ovillkorliga och tillräckligt precisa bestämmelser i ett direktiv kan åberopas av enskilda inte bara mot en medlemsstat och dess förvaltningsorgan, utan även mot organ eller enheter som är underställda staten, står under tillsyn av denna eller har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållanden mellan enskilda (dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi, C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

63

EU-domstolen har följaktligen dragit slutsatsen att artikel 288 tredje stycket FEUF utgör hinder för att en nationell domstol, i en tvist mellan enskilda, underlåter att tillämpa en nationell bestämmelse om införande av en indirekt skatt som strider mot en klar, precis och ovillkorlig bestämmelse i ett direktiv som inte har införlivats eller har införlivats på ett felaktigt sätt, om inte annat föreskrivs i nationell rätt eller om den enhet mot vilken det görs gällande att nämnda skatt är oförenlig med unionsrätten är underställd staten, står under tillsyn av denna eller har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållanden mellan enskilda (dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi, C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 27). I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga för att fastställa huruvida den i det nationella målet aktuella leverantören omfattas av någon av dessa kategorier.

64

Under alla omständigheter är medlemsstaterna, enligt EU-domstolens fasta praxis, i princip skyldiga att återbetala de skatter och avgifter som har tagits ut i strid med unionsrätten. Rätten att erhålla återbetalning av dessa skatter och avgifter utgör nämligen en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i de unionsbestämmelser i vilka sådana skatter eller avgifter förbjuds (dom av den 20 oktober 2011, Danfoss och Sauer-Danfoss, C‑94/10, EU:C:2011:674, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

65

I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange de exakta processuella reglerna för att utöva denna rätt att erhålla återbetalning av nämnda ekonomiska börda, under förutsättning att dessa processuella regler är förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi, C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

66

Om det visar sig vara omöjligt eller orimligt svårt att erhålla återbetalning från de berörda leverantörerna, krävs det enligt effektivitetsprincipen att slutkonsumenten kan rikta sitt återbetalningskrav direkt mot den berörda medlemsstaten (dom av den 11 april 2024, Gabel Industria Tessile och Canavesi, C‑316/22, EU:C:2024:301, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

67

Med hänsyn till det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Unionsrätten ska tolkas så, att en nationell domstol som ska pröva en tvist mellan enskilda om återbetalning av skatt som betalats felaktigt på grund av att de nationella bestämmelser genom vilka denna skatt införts strider mot artikel 1.2 i direktiv 2008/118, och som konstaterar att det inte är möjligt att tolka dessa nationella bestämmelser i överensstämmelse med unionsrätten, inte är skyldig att, baserat endast på unionsrätten, underlåta att tillämpa dessa nationella bestämmelser. Enligt unionsrätten krävs det emellertid att en slutkonsument, som inte har möjlighet eller för vilken det är orimligt svårt att från leverantören erhålla återbetalning av den skatt som betalats felaktigt, kan rikta sitt återbetalningskrav direkt mot den berörda medlemsstaten.

68

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: