Mål C‑629/23

MTÜ Eesti Suurkiskjad

mot

Keskkonnaamet

(begäran om förhandsavgörande från Riigikohus)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 12 juni 2025

”Begäran om förhandsavgörande – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43/EEG – Artikel 1 i första stycket – En arts bevarandestatus – Begrepp – Artikel 14 – Förvaltningsåtgärder – Insamling i naturen och exploatering som är förenlig med bibehållandet eller återställandet av artens gynnsamma bevarandestatus – Artikel 1 i andra stycket – Bedömning av huruvida den berörda artens bevarandestatus är gynnsam – Kumulativa villkor –Canis lupus (varg) – Kategorisering som ’sårbar’ i Internationella naturvårdsunionens rödlista – Bestånd av en djurart vars naturliga utbredningsområde sträcker sig utöver en medlemsstats territorium – Beaktande av utbyten med populationer av samma art i andra medlemsstater eller angränsande tredjeländer – Artikel 2.3 – Hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”

Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Arter av gemenskapsintresse – Förvaltningsåtgärder – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Bibehållande av en arts gynnsamma bevarandestatus – Bedömningskriterier – Beaktande av lokal och nationell nivå samt i förekommande fall på ett gränsöverskridande plan

(Artikel 191.2 FEUF; rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, skäl 15 och artiklarna 1 i, första stycket, 2.2, 11, 14.1 och 16 samt bilaga V a)

(se punkterna 37–48)
Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Skyldighet att övervaka bevarandestatusen – Begreppet gynnsam bevarandestatus – Behov av att säkerställa att situationen kan bestå på lång sikt – Bedömningskriterier – Beaktande på ett gränsöverskridande plan

(Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, artiklarna 1 i andra stycket, 11 och 14.1)

(se punkterna 49–66 samt punkt 1 i domslutet)
Miljö – Bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – Direktiv 92/43 – Arter av gemenskapsintresse – Förvaltningsåtgärder – Bibehållande av en arts gynnsamma bevarandestatus – Bedömningskriterier – Hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag – Gränser

(Rådets direktiv 92/43, i dess lydelse enligt direktiv 2013/17, artiklarna 1 i andra stycket, 2.2, 11 och 14.1 samt bilaga V a)

(se punkterna 67–71 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

EU-domstolen har till följd av en begäran om förhandsavgörande från Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) uttalat sig gällande flera frågor avseende skyddet av varg (Canis lupus) enligt livsmiljödirektivet ( 1 ), särskilt artikel 14 ( 2 ) i detta direktiv. Enligt den bestämmelsen kan vargjakt, som i princip är tillåten i Estland ( 3 ), begränsas när det är nödvändigt för att bibehålla denna arts gynnsamma bevarandestatus.

År 2020 fastställde den behöriga estländska myndigheten genom ett beslut jaktkvoter för varg under jaktsäsongen 2020/2021 i Estland. Sökanden i det nationella målet, en estnisk miljöskyddsförening, bestred lagenligheten av detta beslut och gjorde gällande att det antagande som detta beslut var grundat på, nämligen att vargens bevarandestatus i Estland var gynnsam, var felaktigt.

I detta avseende föreligger inget bestridande av den gynnsamma bevarandestatusen för det baltiska vargbeståndet, vilket själv utgör en del av det eurasiska beståndet av denna art, vars naturliga utbredningsområde sträcker sig över Estland, Lettland, Litauen och nordöstra Polen samt över vissa angränsande tredjeländer. Med beaktande av att det regionala estniska vargbeståndet har rödlistats av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) skulle detta bestånd emellertid inte anses kunna ha en bevarandestatus som är gynnsam.

Sökanden har överklagat beslutet till den hänskjutande domstolen som i huvudsak önskar få klarhet huruvida artikel 1 i) i livsmiljödirektivet, där begreppet bevarandestatus för en djurart definieras och villkoren för bedömningen av en djurarts bevarandestatus fastställs, ska tolkas så, att kategoriseringen av en djurarts bestånd inom en medlemsstats territorium som ”sårbar” i IUCN:s rödlista utesluter att artens bevarandestatus inom denna medlemsstats territorium kan anses vara ”gynnsam” i den mening som avses i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida artikel 1 i) i direktivet ska tolkas så, att en medlemsstats vidtagande av förvaltningsåtgärder i enlighet med artikel 14.1 i direktivet innebär en skyldighet att säkerställa en gynnsam bevarandestatus för populationer av denna art inom denna medlemsstats territorium eller om medlemsstaten får beakta bevarandestatusen hos hela det bestånd vars naturliga utbredningsområde sträcker sig utanför nämnda medlemsstats territorium och, i förekommande fall, i vilken utsträckning och på vilka villkor.

I detta sammanhang önskar den hänskjutande domstolen dessutom att EU-domstolen ska klarlägga om hänsyn kan tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov, samt regionala och lokala särdrag, vid fastställandet av gynnsam bevarandestatus hos en art.

Domstolens bedömning

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra behovet av sådana åtgärder enligt artikel 14.1 i livsmiljödirektivet begränsas av skyldigheten att säkerställa att insamling av exemplar av en art i naturen och exploatering av dessa exemplar är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för den ifrågavarande arten. När bevarandestatusen för en djurart är ogynnsam måste behöriga myndigheter vidta åtgärder, i den mening som avses i artikel 14 i livsmiljödirektivet, för att förbättra artens bevarandestatus så att den aktuella populationen framöver varaktigt får en gynnsam bevarandestatus.

Bedömningen av den gynnsamma bevarandestatusen hos bestånd av berörda arter inom deras naturliga utbredningsområde ska, i första hand och med nödvändighet, avse lokal och nationell nivå. När en arts bevarandestatus inte är gynnsam i en medlemsstat inom vars territorium artens naturliga utbredningsområde, åtminstone potentiellt, sträcker sig kan denna art inte uppfylla sin ekologiska funktion, i vart fall inte fullt ut, även om populationen av den berörda arten i den medlemsstaten ingår i ett bestånd med gynnsam bevarandestatus.

Kategoriseringen av ett nationellt artbestånd som ”sårbart” i IUCN:s rödlista utesluter emellertid inte i sig att denna arts bevarandestatus, inom den berörda medlemsstatens territorium, ändå bedöms vara gynnsam, om de kumulativa villkor som föreskrivs i artikel 1 i) andra stycket i livsmiljödirektivet är uppfyllda.

När det i synnerhet gäller en sådan djurart som vargen kan en population av denna art som förekommer även i medlemsstater eller tredjeländer som angränsar till den medlemsstat som avser vidta förvaltningsåtgärder enligt artikel 14.1 i livsmiljödirektivet, vara relevant för den sistnämnda medlemsstatens bedömning av huruvida bevarandestatusen hos populationen av denna art inom dess territorium är gynnsam eller inte. En förutsättning för att en sådan population ska vara relevant är att det förekommer utbyten mellan dessa populationer. Sådana utbyten kan nämligen utgöra ett inflytande på arten som på lång sikt kan påverka dess utbredning och storlek inom nämnda territorium.

För det fall det för närvarande föreligger en tillfredsställande situation ska det emellertid även säkerställas att denna situation kan bestå på lång sikt för att det ska kunna konstateras att en art har en gynnsam bevarandestatus.

För det första ska hänsyn i detta avseende tas till alla förutsebara förändringar som kan påverka utbytet mellan vargstammen i den berörda medlemsstaten och andra populationer som tillhör samma bestånd. För det andra ska hänsyn tas till nivån på det rättsliga skydd som den berörda arten åtnjuter i angränsande medlemsstater och tredjeländer. För det tredje är den betydelse som ska tillmätas utbyten med vargbestånd i medlemsstater och tredjeländer desto större när dessa medlemsstater och tredjeländer inte bara tillämpar jämförbara system för rättsligt skydd, utan även samarbetar med den berörda medlemsstaten för att skydda den berörda arten och samordnar till exempel sina skyddsåtgärder med den för att optimera utbyten mellan de aktuella bestånden.

För att säkerställa att insamling av exemplar av en art i naturen och exploatering av dessa exemplar är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för denna art, kan det dessutom visa sig nödvändigt att den medlemsstat inom vars territorium det finns en vargpopulation som ingår i ett bestånd vars naturliga utbredningsområde sträcker sig bortom detta territorium, när den avser att beakta utbyten mellan vargpopulationen inom nämnda territorium och vargpopulationen i angränsande medlemsstater eller tredjeländer, dela information med medlemsstaterna om de gränsöverskridande förflyttningar som observerats hos exemplar av denna art och om de förvaltningsåtgärder som dessa medlemsstater eller tredjeländer vidtar eller överväger att vidta med avseende på deras respektive territoriers bestånd. Ett sådant informationsutbyte kan nämligen göra den berörda medlemsstatens bedömning av storleken på sitt eget bestånd mer exakt. Det kan vidare vara nödvändigt för den berörda medlemsstaten att inhämta information om förvaltningsåtgärder som tillämpas eller planeras av relevanta medlemsstater eller tredjeländer, för att denna medlemsstat ska kunna försäkra sig om att den berörda arten faktiskt kan anses ha en gynnsam bevarandestatus på dess territorium. Slutligen kan uppgifter om de åtgärder som medlemsstaterna eller angränsande tredjeländer tillämpar eller planerar att vidta vara nödvändiga för den berörda medlemsstaten för att den ska kunna säkerställa att de åtgärder som den avser att vidta beträffande denna art är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus på dess territorium.

EU-domstolen preciserar även att de ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag som avses i artikel 2.3 i livsmiljödirektivet, vilka för övrigt inte utgör ett självständigt undantag från det allmänna skyddssystem som införts genom direktivet, inte kan åberopas för att undgå skyldigheten att säkerställa att såväl insamling av exemplar av en art i naturen som exploatering av dessa exemplar är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för denna art. Denna skyldighet begränsar nämligen det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över enligt artikel 14 i livsmiljödirektivet. Det är endast inom ramen för detta utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna i princip har rätt att beakta dessa behov och särdrag.

( 1 ) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 3, s. 114), i dess lydelse enligt direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193), i dess lydelse enligt direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193) (nedan kallat livsmiljödirektivet).

( 2 ) Se artikel 14.1 i livsmiljödirektivet. ”Om medlemsstaterna mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11 anser det nödvändigt, skall de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga 5 och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem.”

( 3 ) De estniska vargpopulationerna anges i bilaga V a i livsmiljödirektivet och kan följaktligen jagas. Dessa populationer utgör således ett undantag till den allmänna regeln i artikel 12 i livsmiljödirektivet, jämförd med bilaga IV a i detta direktiv, enligt vilken vargjakt i princip är förbjudet.