–

Società Italiana Lastre SpA (SIL), genom F. Boucard, avocat,

–

Frankrikes regering, genom R. Bénard och B. Dourthe, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Noë och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Società Italiana Lastre SpA (SIL) (nedan kallat SIL), ett bolag bildat enligt italiensk rätt, och Agora SARL, ett bolag bildat enligt fransk rätt. Målet rör franska domstolars behörighet att pröva Agoras regresstalan mot SIL inom ramen för en talan om ansvar och skadestånd som väckts mot dessa två bolag.

3

I artikel 5.1 i Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol, som undertecknades den 1 april 2009 och vars ingående godkändes på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2014/887/EU av den 4 december 2014 (EUT L 353, 2014, s. 5), föreskrivs följande:

”Den eller de domstolar i en konventionsstat som utsetts genom ett exklusivt avtal om val av domstol ska vara behöriga att avgöra en tvist som omfattas av avtalet, förutsatt att avtalet inte är ogiltigt enligt gällande rätt i den staten.”

4

I artikel 1 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades den 30 oktober 2007 (nedan kallad Lugano II‑konventionen) och vars ingående godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1), föreskrivs följande:

”1.   Denna konvention är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

…

3.   I denna konvention avses med termen konventionsstat varje stat som är avtalsslutande part i denna konvention eller medlem i Europeiska gemenskapen. Termen kan också beteckna Europeiska gemenskapen.”

5

Avdelning II i konventionen, med rubriken ”Domstols behörighet”, innehåller bland annat avsnitten 1 och 2 i konventionen, vilka innehåller allmänna behörighetsregler respektive särskilda behörighetsregler.

6

I artikel 23.1 i konvention föreskrivs följande:

”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen

7

I artikel 17 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), föreskrevs följande:

”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den staten vara behöriga. Ett sådant avtal skall vara antingen

…

Om ett avtal om domstols behörighet har träffats till förmån för endast en av parterna, behåller den parten sin rätt att väcka talan vid varje annan domstol som är behörig enligt denna konvention.

…”

8

I artikel 23.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I‑förordningen) föreskrevs följande:

”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen

9

Skälen 4, 6, 15, 16 och 18–20 i Bryssel Ia-förordningen har följande lydelse:

…

…

…

10

I artikel 1 i förordningen föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).

2.   Denna förordning är inte tillämplig på

11

Kapitel II i förordningen, med rubriken ”Domstols behörighet”, innehåller bland annat avsnitten 1–5 och 7, vilka har rubrikerna ”Allmänna bestämmelser”, ”Särskilda behörighetsbestämmelser”, ”Behörighet vid försäkringstvister”, ”Behörighet vid konsumenttvister”, ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal” respektive ”Avtal om domstols behörighet”.

12

I artikel 15 i samma förordning, som återfinns i kapitel II avsnitt 3 i förordningen, föreskrivs följande:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

…

…”

13

I artikel 19 i Bryssel Ia-förordningen, som återfinns i kapitel II avsnitt 4 i förordningen, föreskrivs följande:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

…

…”

14

I artikel 23 i förordningen, som återfinns i kapitel II avsnitt 5 i förordningen, föreskrivs följande:

”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

…

15

I artikel 25 i förordningen, som återfinns i kapitel II avsnitt 7 i förordningen, föreskrivs följande:

”1.   Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Avtalet om behörighet ska vara antingen

…

4.   Avtal om domstols behörighet eller motsvarande bestämmelser i en handling varigenom en trust har bildats har ingen verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 15, 19 eller 23 eller om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 24.

…”

16

Agora ingick ett avtal med SIL om leverans av fasadbeklädnad för uppförandet av ett byggnadsverk som beställts av två fysiska personer i egenskap av byggherrar.

17

Detta leveransavtal innehöll ett avtal om domstols behörighet (nedan kallat det aktuella avtalet om domstols behörighet), i vilket det föreskrevs att ”[d]omstolen i Brescia [(Italien)] ska vara behörig att pröva varje tvist som kan uppkomma genom detta avtal eller som har ett samband med detta. [SIL] förbehåller sig rätten att väcka talan mot köparen vid en annan behörig domstol i Italien eller i utlandet”.

18

Efter att ha konstaterat oegentligheter vid utförandet av det aktuella byggnadsverket väckte byggherrarna, i november 2019 och januari 2020, talan mot Agora och SIL om ansvar och skadestånd vid Tribunal de grande instance de Rennes (Förstainstansdomstolen i Rennes, Frankrike).

19

Agora väckte regresstalan mot SIL. SIL bestred med stöd av det aktuella avtalet om domstols behörighet regresskravet och gjorde gällande en invändning om att den franska domstolen inte hade internationell behörighet.

20

Genom beslut av den 11 februari 2021 avslog Tribunal de grande instance de Rennes (Förstainstansdomstolen i Rennes) invändningen om bristande behörighet. SIL överklagade det beslutet.

21

Genom dom av den 4 november 2021 fastställde Cour d’appel de Rennes (Appellationsdomstolen i Rennes, Frankrike), utan att pröva huruvida den aktuella prorogationsklausulen var giltig enligt italiensk rätt, beslutet med motiveringen att det aktuella avtalet om domstols behörighet var rättsstridigt, eftersom det gav SIL ett större urval av domstolar vid vilka talan kunde väckas än Agora, utan att precisera de objektiva faktorer som parterna kommit överens för att fastställa vid vilken domstol talan kunde väckas, vilket innebar att det gav SIL ett skönsmässigt val som stred mot det mål om förutsebarhet som prorogationsklausuler ska uppfylla.

22

SIL överklagade denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen. SIL gjorde gällande att Cour d’appel de Rennes (Appellationsdomstolen i Rennes) hade åsidosatt artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, eftersom giltigheten av ett avtal om domstols behörighet ska bedömas enligt lagen i den medlemsstat vars domstolar anges enligt det avtalet och följaktligen, i förevarande fall, enligt italiensk rätt och inte enligt fransk rätt.

23

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i den exakta räckvidden av artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen, eftersom det i denna bestämmelse föreskrivs att ett avtal om domstols behörighet i princip ska gälla, såvida det inte är ”ogiltigt på materiell grund enligt lagen i [den medlemsstat vars domstolar anges i avtalet]”.

24

I förevarande fall uppkommer för det första frågan huruvida giltigheten av ett avtal om domstols behörighet, som bestrids på grund av att det påstås vara oprecist eller obalanserat, ska prövas mot bakgrund av de självständiga kriterier som följer av artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen och de mål om förutsebarhet och rättssäkerhet som eftersträvas med förordningen, eller om prövningen ska göras mot bakgrund av de kriterier som avser grunderna för ett sådant avtals ”ogiltighet på materiell grund”, med den följden att giltigheten, i enlighet med artikel 25.1 första meningen, ska bedömas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den domstol som anges i avtalet är belägen. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang bland annat få klarhet i huruvida begreppet ”ogiltigt på materiell grund” ska tolkas restriktivt, på så sätt att dessa ogiltighetsgrunder är begränsade till bedrägeri, fel, vilseledande, våld och bristande rättshandlingsförmåga.

25

För det fall giltigheten av ett avtal om domstols behörighet, som bestrids på grund av att det påstås vara oprecist eller obalanserat, ska prövas mot bakgrund av de självständiga kriterier som följer av artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen och de mål om förutsebarhet och rättssäkerhet som eftersträvas med förordningen, vill den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i om denna bestämmelse ska tolkas så, att ett avtal om domstols behörighet som tvingar en av parterna att väcka talan vid den enda domstol som anges i avtalet, medan det ger den andra parten rätt att, utöver denna domstol, väcka talan vid varje annan domstol som är behörig, är giltigt.

26

Om giltigheten av ett avtal om domstols behörighet, som bestrids på grund av att det påstås vara obalanserat, ska prövas mot bakgrund av de kriterier som avser grunderna för avtalets ”ogiltighet på materiell grund”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i vilken nationell lagstiftning som är tillämplig för att bedöma giltigheten om nämnda avtal ger en av parterna rätt att väcka talan vid domstol i flera stater och denna part ännu inte har gjort något val vid den tidpunkt då talan väcks.

27

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att vid bedömningen av giltigheten av ett avtal om domstols behörighet ska invändningarna om att avtalet är oprecist eller obalanserat prövas mot bakgrund av de kriterier som avser grunderna för avtalets ”ogiltighet på materiell grund”, vilka definieras i medlemsstaternas rättsordningar i enlighet med denna bestämmelse, eller om prövningen av dessa invändningar ska göras mot bakgrund av självständiga kriterier som följer av denna artikel.

29

I artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs följande: ”Om parterna … har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten.”

30

I Bryssel Ia-förordningen definieras inte begreppet ”ogiltigt på materiell grund” och det hänvisas inte heller till medlemsstaternas rättsordningar för att definiera detta begrepp. Enligt domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. Denna tolkning ska ske i enlighet med uttryckens normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs (Oskyldig aktör), C‑279/19, EU:C:2021:473, punkt 23, och dom av den 4 oktober 2024, AFAÏA, C‑228/23, EU:C:2024:829, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

31

För det första används uttrycket materiell grund enligt dess normala betydelse i vanligt språkbruk, i domar och processhandlingar för att ange att domstolen, efter att ha undersökt frågorna om behörighet, form och upptagande till prövning, tar upp frågor som rör själva föremålet för förfarandet, det vill säga de sak- och rättsfrågor som domstolen ska avgöra på begäran av parterna.

32

Det ska emellertid påpekas att i den mån det i artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs att de domstolar, vilka parterna enligt avtal har kommit överens om ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska ha behörighet ”såvida inte” avtalet om domstols behörighet är ”ogiltigt på materiell grund” enligt lagen i den medlemsstat vars domstolar anges i avtalet, är denna bestämmelse endast en lagvalsregel. I denna bestämmelse preciseras således vilken nationell lagstiftning som är tillämplig när det gäller frågan huruvida ett sådant avtal är ogiltigt på andra grunder enligt den nationella lagstiftningen, trots att samtliga giltighetsvillkor i denna artikel är uppfyllda.

33

För det andra, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen ingår, konstaterar domstolen att ordalydelsen i skäl 20 i förordningen liknar ordalydelsen i denna bestämmelse, eftersom det däri anges att ”[v]id fråga om ett avtal om behörig domstol till förmån för en domstol eller domstolarna i en medlemsstat är ogiltigt på materiell grund, bör frågan avgöras i enlighet med lagen i den medlemsstat där den domstol eller de domstolar som anges i avtalet finns”.

34

Det framgår dessutom av fast rättspraxis att bestämmelserna i artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen, eftersom de utgör undantag från såväl regeln i artikel 4 i förordningen, enligt vilken behörigheten bestäms av den allmänna principen om svarandens forum, som från regeln att de särskilda behörighetsbestämmelserna fastställs i artiklarna 7–9 i förordningen, ska tolkas restriktivt med avseende på de villkor som uppställs i denna artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden, C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 24).

35

Det ska påpekas att det i artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, utöver hänvisningen till begreppet ”ogiltigt på materiell grund”, föreskrivs giltighetsvillkor för avtal om domstols behörighet både i materiellt hänseende, nämligen att ”parterna … har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande”, och i formellt hänseende.

36

Domstolen konstaterar följaktligen att detta begrepp avser de allmänna ogiltighetsgrunderna för ett avtal, det vill säga bland annat bristande samtycke, såsom fel, vilseledande eller våld, och bristande rättshandlingsförmåga. Dessa grunder regleras, till skillnad från giltighetsvillkoren för avtal om domstols behörighet, inte av Bryssel Ia-förordningen utan av lagen i den medlemsstat vars domstolar anges i avtalet.

37

För det tredje, en tolkning av begreppet ”ogiltighet på materiell grund” avseende ett avtal om domstols behörighet som innebär att det endast avser avtalets ogiltighet utifrån de allmänna ogiltighetsgrunderna för ett avtal enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig vid den domstol som anges i avtalet, är förenlig med de mål som eftersträvas med Bryssel Ia-förordningen.

38

Såsom framgår av bland annat skälen 4, 6, 15 och 16 i Bryssel Ia-förordningen syftar förordningen till att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område enhetligare i en unionsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig. Det framgår även att unionslagstiftaren har velat anta behörighetsbestämmelser som uppfyller kravet på förutsebarhet och överskådlighet i syfte att stärka rättssäkerheten och underlätta en korrekt rättskipning.

39

Domstolen har således vid upprepade tillfällen slagit fast att det, för att främja dessa mål, särskilt det som avser rättssäkerheten, är nödvändigt att stärka rättsskyddet för personer som är etablerade i unionen, genom att göra det möjligt för käranden att enkelt identifiera den domstol vid vilken talan kan väckas och för svaranden att rimligen förutse vid vilken domstol vederbörande kan komma att stämmas. I detta sammanhang kräver rättssäkerhetsintresset att den nationella domstol vid vilken talan väckts enkelt ska kunna avgöra sin egen behörighet utan att vara tvungen att göra en prövning av målet i sak (dom av den 29 juli 2024, FTI Touristik (Utlandsanknytning), C‑774/22, EU:C:2024:646, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

40

För det fjärde är den tolkning som gjorts i punkterna 32 och 36 ovan förenlig med bakgrunden till artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen. I motiveringen till förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(2010) 748 slutlig), som ligger till grund för Bryssel Ia-förordningen, betonade Europeiska kommissionen nämligen, på sidan 9 i motiveringen, att ändringen i artikel 23 i Bryssel I‑förordningen som blev artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen syftade till att införa ”en harmoniserad bestämmelse om tillämplig lag i mål om sådana avtals materiella giltighet, vilket garanterar en likartad prövning oavsett vid vilken domstol talan väcks … [som] återspeglar [de] lösningar som fastställs i … Haagkonvention [av den 30 juni 2005] om avtal om val av behörig domstol”.

41

I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens frågor huruvida den påstådda avsaknaden av precision eller obalansen i det aktuella avtalet om domstols behörighet kan utgöra en grund för ”ogiltighet på materiell grund” i den mening som avses i artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen, vars föreliggande ska prövas mot bakgrund av den nationella lagstiftning som är tillämplig vid den domstol som anges i avtalet, eller om detta ska bedömas mot bakgrund av självständiga kriterier som följer av denna artikel.

42

Vad för det första gäller bedömningen av huruvida ett avtal om domstols behörighet är tillräckligt precist för att fastställa att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister mellan parterna, ska det erinras om att det framgår av domstolens praxis avseende artikel 17 första stycket första meningen i Brysselkonventionen och artikel 23.1 första meningen i Bryssel I‑förordningen att uttrycket ”har träffat avtal” i dessa bestämmelser inte kan tolkas så, att det krävs att en prorogationsklausul ska vara formulerad på ett sådant sätt att behörig domstol kan identifieras redan utifrån klausulens lydelse. Det räcker nämligen att de objektiva faktorer som enligt parternas överenskommelse ska gälla för valet av den eller de domstolar till vilka de avser att hänskjuta en redan uppkommen tvist eller framtida tvister, anges i klausulen. Dessa faktorer, som måste vara tillräckligt precisa för att den domstol vid vilken målet är anhängigt ska kunna avgöra om den är behörig, kan i förekommande fall fastställas närmare mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det fall som denna domstol prövar (dom av den 9 november 2000, Coreck, C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 15, och dom av den 7 juli 2016, Hőszig, C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 43).

43

Domstolen har dessutom slagit fast att artikel 17 första stycket första meningen i Brysselkonventionen, för att förenkla ömsesidiga erkännanden och verkställighet av rättsliga avgöranden, innefattar ett krav på att avtal om domstols behörighet måste ha en viss precision (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2000, Coreck, C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 17).

44

Härav följer att enligt artikel 17 första stycket första meningen i Brysselkonventionen och artikel 23.1 första meningen i Bryssel I‑förordningen ska villkoret att parterna ”har träffat avtal” om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat eller en medlemsstat ska vara behöriga innefatta ett krav på precision för att vara giltigt.

45

Eftersom artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen, som enligt tabellen i bilaga III till denna förordning motsvarar artikel 23 i Bryssel I‑förordningen, även innehåller uttrycket ”har träffat avtal”, kan denna rättspraxis överföras på artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, Maersk och Mapfre España, C‑345/22–C‑347/22, EU:C:2024:349, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Detta innebär att ett avtal om domstols behörighet enligt sistnämnda bestämmelse, för att vara giltigt, bland annat på ett tillräckligt precist sätt måste ange de objektiva faktorer som enligt parternas överenskommelse ska gälla för att utse den eller de domstolar till vilka de avser att hänskjuta en redan uppkommen tvist eller framtida tvister.

46

Uppställandet av ett krav på precision bidrar dessutom med nödvändighet till att uppnå de mål om förutsebarhet, överskådlighet och rättssäkerhet som anges i skälen 15 och 16 i Bryssel Ia-förordningen.

47

Kravet på precision för att ett avtal om domstols behörighet ska vara giltigt ska således inte prövas mot bakgrund av de kriterier som avser grunderna för ”ogiltighet på materiell grund”, i den mening som avses i artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen, utan mot bakgrund av de självständiga kriterier som följer av artikel 25, såsom den tolkats av domstolen.

48

Vad för det andra gäller bedömningen av den påstådda obalansen i ett avtal om domstols behörighet, ska det påpekas att enligt artikel 25.4 i Bryssel Ia-förordningen har avtal om domstols behörighet ingen verkan bland annat om de inte uppfyller de giltighetsvillkor som anges i artiklarna 15, 19 eller 23 i förordningen. Det framgår av sistnämnda artiklar att ett avtal om domstols behörighet som ger den svagaste parten i ett försäkrings-, konsument- eller anställningsavtal rätt att väcka talan vid andra domstolar än de som i princip är behöriga enligt bestämmelserna i avsnitten 3–5 i kapitel II i nämnda förordning, i vilka nämnda artiklar ingår, fortfarande är giltigt. Enligt artikel 25.4 är ett sådant avtal däremot ogiltigt om det i avtalet föreskrivs ett undantag från behörigheten till förmån för försäkringsgivaren, konsumentens avtalspart eller arbetsgivaren.

49

Såsom framgår av skäl 18 i Bryssel Ia-förordningen kännetecknas försäkrings-, konsument- och anställningsavtal av en viss obalans mellan parterna, som bestämmelserna i artiklarna 15, 19 och 23 i förordningen syftar till att korrigera genom att låta den svagare parten omfattas av behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, FTI Touristik (Utlandsanknytning), C‑774/22, EU:C:2024:646, punkt 44).

50

Vad gäller dessa avtal reglerar artikel 25.4 i Bryssel Ia-förordningen, jämförd med artiklarna 15, 19 och 23 i samma förordning, således uttryckligen de fall där ett obalanserat avtal om domstols behörighet är ogiltigt och de fall där det inte är det.

51

Domstolen finner således att giltigheten av ett avtal om domstols behörighet med hänsyn till att det påstås vara obalanserat således inte ska prövas mot bakgrund av de kriterier som avser grunderna för ”ogiltighet på materiell grund”, i den mening som avses i artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen, utan mot bakgrund av de självständiga kriterier som följer av artikel 25, såsom den tolkats av domstolen.

52

Denna tolkning påverkas inte av den omständigheten att det i artikel 17 i Brysselkonventionen föreskrevs att ”[o]m ett avtal om domstols behörighet har träffats till förmån för endast en av parterna, behåller den parten sin rätt att väcka talan vid varje annan domstol som är behörig enligt denna konvention” och således underförstått godtogs att ett avtal om domstols behörighet var giltigt trots att det var obalanserat. Det är visserligen riktigt att varken artikel 23 i Bryssel I‑förordningen eller artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen innehåller någon motsvarande bestämmelse vad gäller giltigheten av ett sådant obalanserat avtal. Det räcker emellertid att, i likhet med vad kommissionen har gjort i sitt skriftliga yttrande, påpeka att det framgår av motiveringen till kommissionens förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (KOM(1999) 348 slutlig, s. 19), som låg till grund för Bryssel I‑förordningen, att syftet med borttagandet av denna bestämmelse inte återspeglade något annat än unionslagstiftarens val att ”precisera … att ett prorogationsavtal ger exklusiv behörighet …, samtidigt som parterna har möjlighet att avtala om att behörigheten inte är exklusiv. Ändringen kan motiveras utifrån respekten för partsviljan”.

53

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att vid bedömningen av giltigheten av ett avtal om domstols behörighet ska invändningarna om att avtalet är oprecist eller obalanserat inte prövas mot bakgrund av de kriterier som avser grunderna för avtalets ”ogiltighet på materiell grund”, vilka definieras i medlemsstaternas rättsordningar i enlighet med denna bestämmelse, utan mot bakgrund av självständiga kriterier som följer av denna artikel.

54

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att ett avtal om domstols behörighet, enligt vilket en av parterna till avtalet endast får väcka talan vid den domstol som anges i avtalet, medan det ger den andra parten rätt att, utöver denna domstol, väcka talan vid varje annan domstol som är behörig, är giltigt.

55

För det första, i den mån det aktuella avtalet om domstols behörighet i förevarande fall verkar ge SIL rätt att väcka talan vid domstolar i olika stater, genom att det däri föreskrivs att detta bolag förbehåller sig rätten att väcka talan ”vid en annan behörig domstol i Italien eller utlandet”, ska det påpekas att även om ordalydelsen i artikel 25.1 första meningen i Bryssel Ia-förordningen hänvisar till domstolarna ”i en medlemsstat”, kan denna bestämmelse dock inte tolkas så, att parterna nödvändigtvis måste utse domstolarna i en och samma medlemsstat.

56

Att föreskriva en sådan begränsning skulle nämligen strida mot partsautonomin, vilken, såsom framgår av skäl 19 i Bryssel Ia-förordningen, ska respekteras, med förbehåll för dels de undantag som föreskrivs i artikel 25.4 i förordningen, jämförd med artiklarna 15, 19 och 23 i samma förordning, i fråga om försäkrings-, konsument- och anställningsavtal, enligt vilka avtal om domstols behörighet endast i begränsad omfattning får avvika från de behörighetsbestämmelser som fastställs i förordningen, dels de domstolar som har exklusiv behörighet i enlighet med artikel 25.4 jämförd med artikel 24 i den förordningen.

57

Dessutom bekräftar behörighetsgrunderna enligt bestämmelserna i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen att parterna i vissa situationer kan väcka talan vid domstol i flera medlemsstater. Det framgår nämligen av artikel 4.1 och artikel 5.1 i förordningen, jämförda med artiklarna 7 och 8 i samma förordning, att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat inte bara får väckas vid domstol i den medlemsstaten, utan även vid domstol i en annan medlemsstat, bland annat om uppfyllelseorten för den aktuella avtalsförpliktelsen, den ort där skadan inträffade eller en annan svarandes hemvist är belägen i den andra medlemsstaten.

58

I förevarande fall kan giltigheten av det aktuella avtalet om domstols behörighet således inte ifrågasättas mot bakgrund av artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, eftersom avtalet ger en part rätt att väcka talan vid domstol i olika medlemsstater eller stater som är parter till Lugano II‑konventionen, i den mening som avses i artikel 23.1 första meningen i den konventionen, jämförd med artikel 1.3 i samma konvention.

59

För det andra ska det påpekas att ett avtal om domstols behörighet i vilket det med tillräcklig precision anges vid vilka domstolar i medlemsstaterna eller de stater som är parter till Lugano II‑konventionen talan kan väckas, det vill säga dels en särskild domstol, dels de andra domstolar som är behöriga enligt bestämmelserna i kapitel II avsnitten 1 och 2 i Bryssel Ia-förordningen och avdelning II avsnitten 1 och 2 i nämnda konvention, uppfyller det krav på precision som följer av artikel 25.1 i denna förordning och de mål om förutsebarhet, överskådlighet och rättssäkerhet som anges i skälen 15 och 16 i förordningen. Det rör sig nämligen i själva verket om en hänvisning till de allmänna behörighetsbestämmelser som föreskrivs i förordningen och konventionen.

60

Det ska emellertid preciseras att om det aktuella avtalet om domstols behörighet, i den del det avser ”en annan behörig domstol … i utlandet”, ska tolkas så, att det även utser en eller flera domstolar i en eller flera stater som varken är medlemmar i unionen eller parter till Lugano II‑konventionen, skulle det i så fall strida mot Bryssel Ia-förordningen. Detta avtal om domstols behörighet skulle således strida mot de mål om förutsebarhet, överskådlighet och rättssäkerhet som anges i skälen 15 och 16 i förordningen, i den mån som unionsrätten inte i sig gör det möjligt att ange de behöriga domstolarna, då angivandet av behörig domstol i förekommande fall är beroende av tillämpningen av tredjelands bestämmelser om internationell privaträtt.

61

I ett sådant fall finns det således en ökad risk för behörighetskonflikter som hotar rättssäkerheten, eftersom tillämpningen av dessa nationella bestämmelser kan leda till olika lösningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 31).

62

Det aktuella avtalet om domstols behörighet uppfyller således, mot bakgrund av den rättspraxis som nämns i punkt 42 ovan, endast kravet på precision i den mån det kan tolkas så, att det utser domstolen i Brescia och de domstolar i medlemsstaterna eller de stater som är parter till Lugano II‑konventionen som ska vara behöriga att avgöra tvister mellan parterna.

63

Vad för det tredje gäller giltigheten av ett avtal om domstols behörighet som ger den ena parten fler rättigheter än den andra, finner domstolen att den omständigheten att ett sådant avtal är obalanserat, utom i de fall som uttryckligen är förbjudna enligt Bryssel Ia-förordningen, inte kan påverka dess giltighet på grundval av de krav som anges i artikel 25 i förordningen.

64

Artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen grundar sig nämligen, i likhet med Brysselkonventionen och Bryssel I‑förordningen, på principen om partsautonomin (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2000, Coreck, C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 14, dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 26, och dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 38). Det följer av skäl 19 i Bryssel Ia-förordningen, såsom framgår av punkt 56 ovan, att unionslagstiftaren har haft för avsikt att prioritera iakttagandet av denna princip, vilket innebär att parternas val ska respekteras, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 25.4 i förordningen, jämförd med artiklarna 15, 19, 23 och 24 i samma förordning. Såsom framgår av punkterna 48–50 ovan är det enligt artiklarna 15, 19 och 23, till vilka det hänvisas i artikel 25.4, uttryckligen tillåtet att ingå ett obalanserat avtal om domstols behörighet till förmån för den svagaste parten i ett försäkrings-, konsument- eller anställningsavtal. Den omständigheten att ett sådant avtal är obalanserat medför dock inte att det är rättsstridigt, om parterna frivilligt har samtyckt till det.

65

I förevarande fall verkar det aktuella avtalet om domstols behörighet, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, varken strida mot bestämmelserna i artiklarna 15, 19 eller 23 i Bryssel Ia-förordningen eller avvika från en exklusiv behörighet enligt artikel 24 i förordningen, vilket innebär att det inte strider mot artikel 25 i förordningen, trots att det är obalanserat.

66

Det framgår under alla omständigheter av artikel 25.1 andra meningen i Bryssel Ia-förordningen att behörigheten för den domstol som anges i avtalet om domstols behörighet endast är exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Den omständigheten att det enligt lydelsen i det aktuella avtalet om domstols behörighet endast är Agora som är skyldigt att iaktta den exklusiva behörighet som tilldelats domstolen i Brescia verkar således inte i sig strida mot artikel 25.

67

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 25.1 och 25.4 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att ett avtal om domstols behörighet, enligt vilket en av parterna till avtalet endast får väcka talan vid den domstol som anges i avtalet, medan det ger den andra parten rätt att, utöver denna domstol, väcka talan vid varje annan domstol som är behörig, är giltigt, i den mån som det för det första anger domstolarna i en eller flera stater som antingen är medlemmar i unionen eller parter till Lugano II‑konventionen, för det andra anger objektiva faktorer som är tillräckligt precisa för att den domstol vid vilken målet är anhängigt ska kunna avgöra om den är behörig och för det tredje inte strider mot bestämmelserna i artiklarna 15, 19 eller 23 i förordningen och inte avviker från en exklusiv behörighet enligt artikel 24 i förordningen.

68

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

69

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: